Jag förstår att det finns en mindre grupp människor som inte har det minste intresset i Internet – varken som hjälpmedel eller nöjesverktyg. Jag tillhör gruppen som inte ens kan föreställa sig ett liv utan Internet. Med Internet kan man utföra hundratals olika ärenden för att man har i ett avseende hela världen framför sig vid datorn.

I torsdags fick jag en fullständigt oväntat överraskning tack vare Internet! En gamla kompis, Doreen, hade letat efter mig på Internet, men eftersom hon sökte mitt före efternamn hamnade hon på min sons Facebook-sida. Hon skrollade ner tills hon hittade en bild på mig som råkade vara förknippad till ett av mina senaste blogginlägg. Men hjälp av Google-översättningen bad hon mig, som kommentar till blogginlägget, att kontakta henne. Efter några korta e-postbrev har vi bestämt oss att prata i telefonen imorgon kl.18.30 svensk tid.

Det vore rimligt att undra varför jag vill återskapa kontakt med en person som inte har varit en del av mitt liv sedan juni 2000. Svaret är att jag har tänkt på Doreen många gånger under åren och förmodade att hon var besviken eller rent ut arg på mig p.g.a. omständigheterna kring tiden vi skildes. Jag var nämligen så hemskt upptagen med förberedelserna för invandringen till Sverige att jag inte hade tid kvar för Doreen innan jag försvann från hennes liv. Telefonsamtalet kommer förhoppningsvis att vara en försoning och ett sätt att lindra mina gamla skuldkänslor angående min gamla kompis.

Dörren till vår lägenhet som fanns inne i en trevlig lite blomfylld gård.

Efter två rätt så kritiska blogginlägg är det dags att återgå till ett något trevligare ämne d.v.s. vår Parisresa. Fastän det är lätt och bekvämt att välja en charterresa bokade vi ändå själva Parisresan (som vi också gjorde när vi reste till Barcelona för ett par år sedan). Det bästa med att själv boka en resa är att man får slippa de där jobbiga, tjatande gatuförsäljarna, försäljningsvagnar och skrikande barn på planet, och helt ointressanta butiker som man nästan blir tvungen att besöka när man åker charter.

Kalle och jag delade på bokningsuppgifterna. Han skötte bl.a. alla transportfrågorna hela vägen från Brån till lägenheten i Paris. Mina uppgifter bestod av att boka en lägenhet, beställa biljetterna till Moulin Rouge och att utreda turistmål som skulle passa oss bra.

Jag valde en lägenhet lite utanför Paris centrum för att det är för oss trevligare och tryggare att bo bland vanliga invånare och man får oftast en mycket prisvärd lägenhet i ett lugnt område. Det vore för oss en ren mardröm att hamna bredvid en discoklubb med dess höga, störande ”dunk, dunk, dunk” musik! Vår lägenhet i Paris fanns längst in i en smal, sluten gränd utan biltrafik och sedan inne i en liten gård med låst grind.

Lägenheten var i stort sett perfekt… men matsalsbordet och soffan kunde ha varit lite större och det mysiga, romantiska loft-sovrummet var lite obekvämt därför att toan fanns på första våningen och man blev ibland kissnödig mitt i natten! Trots dessa små bekymmer trivdes vi jättebra i lägenheten – mest för att vi trivs var som helst i världen så länge vi är tillsammans.

Vår lägenhet fanns längst inne i den här trevliga, smala gränden

Vyn mot från loft-sovrummet mot ”vardagsrummet” och Kalle!

Vyn från loft-trappan mot köket

Min man har alltid varit min bästa lärare på det svenska språket. Hans ändlösa tålamod och intresse för att lära ut sitt modersmål gör att jag, trots mina tolv år i Sverige, fortfarande lär mig nya ord då och då.

I morse under ett samtal vid frukostbordet lärde jag mig ett nytt ord: mygel. Jag bad honom att förklara ordet för mig och då fattade jag snabbt att han kunde lika väl ha sagt bara ”Åsa Ågren Wikström-ärendet”. Blogginlägget som han skrev igår hamnade i VK idag som insändare och är mycket läsvärd och kan bidra till att Umeborna inte låter denna skandal bara tystas ner.

Som om Åsa-fallet inte var fräckt nog så står det i dagens VK att Umeå kommer att driva ett sparkrav som innebär c:a 4 000:- per Umebo. Man skulle mot den bakgrunden ha låtit bli att hitta på ett låtsasjobb åt Åsa.

Uppe i hörnet på sida nr 9 i dagens VK finns en kort artikel om knarkstöld vid NUS. Återigen har VK valt att komplettera artikeln med en felaktig bild på huvudentrén på NUS. VK betraktas som Västerbottens största nyhetskälla, men trots dess lägger de upp en bild som inte har varit aktuell på drygt tre år! Den nya entrén gjordes färdig c:a fem månader före den kungliga besöket på invigning av Östra station augusti 2010. Pinsamt!!

Jag har personligen upplyst VK av sitt misstag minst 3 gånger under de senaste åren men ingen hos VK verkar bryr sig om det som en okänd och oansenlig person som jag tycker och tänker. Antagligen finns det två allvarliga problem hos VK:

1. Ingen hos VK orkar rensa bort alla sina felaktiga bilder på NUS huvudentrén från sin bildkälla för att försäkra att gamla bilder inte längre får användas.

2. Fotograferna hos VK har svårt att räkna ut hur man gör för att åka fram till NUS, kliva ut ur bilen, bussen eller tåget, stå på rätt plats och fotografera den aktuella huvudentrén. Därför erbjuder jag VK att använda MIN bild ovan på den riktiga entrén – alldeles gratis! Varsågod… men glöm inte ange mitt namn som fotograf!

Nu är vi hemma från vår Parisresa! O, la la… vilken stad!! Det vore svårt att välja endast en höjdpunkt från vår tid i Paris eftersom vi upplevde flera höjdpunkter! Orgelkonserten på Notre Dame-katedralen i lördags kväll var en av dem. Utsikten över Paris från toppen av Triumfbågen var en annan. Den serbiska folkdans- och musikupplevelse som vi råkade gå förbi i tid att titta på var också en höjdpunkt! En något udda fastän intressant höjdpunkt var att besöka gravarna av bl.a. Chopin, James Morrison, Yves Montand och Isa Dora Duncun vid världsberömd Père La Chaise kyrkogård. Att se Eiffeltornet med egna ögon och att stå på den plats där, enligt historiker, den franska revolutionen officiellt bröt ut (Bastille) tillhör också listan över höjdpunkterna. Tid att vila och iaktta parisarnas seder, sociala vanor, klädstil o.s.v. var också en trevlig höjdpunkt i synnerhet när vi satt vid ett litet bord intill ett livligt torg och läppjade parisiskt öl!

Jag återkommer med fler av mina tankar och känslor angående vår Parisresa. Jag är nämligen ledig resten av veckan från jobbet och det känns jättebra att ha tid att pusta ut efter en härlig men ändå utmanande semester.

Livet går vanligtvis på rutin dag efter dag och vecka efter vecka utan någon större avvikelse. De flesta av oss upplever emellanåt en viss tidssträcka när alldeles för många annorlunda uppgifter har hamnat på en och samma vecka. Den här veckan är en sådan vecka för såväl jag som min man. Jag sitter och skriver detta på fikapausen på jobbet eftersom jag inte annars skulle hinna skriva alls.

Jag har haft på sistone så mycket annat att tänka på att jag knappt har haft tid att ens tänka på vår semesterresa som börjar i övermorgon. Jag har inte hittills hunnit förbereda en enda sak mot själva avresan förutom att boka lägenheten som jag gjorde kort efter vår återkomst från USA i år. Jag svarade självbelåtet ”ja” när min man för en månad sedan frågade mig om mitt pass fortfarande är giltigt. Men ändå blev jag plötsligt panikslagen med osäkerhet tidigare idag.

Det känns nästan som om jag inte hinner med semester! Men, jag kommer att göra allt jag kan för att ”uppoffra” tid åt att göra mig klart för middag i Paris nu på lördag.

Två gånger tidigare i Umeå har det funnits plats för en öppen irländsk musik jam (som är ett ”all-spel”). Först höll vi till på Krogen Krogen innan det blev stopp p.g.a. att restaurangen såldes och den nya ägaren vill inte fortsätta med irländsk musik. Det dröjde ett tag innan en ny jam ordnades upp på Harrys Pub. Men det blev stopp där också när Harrys blev tvungen att lämna sin K-markerade lokal. Men snart kommer ett nytt försök på Balders nu på onsdag den 25:e och minst en gång till på onsdag den 9:e oktober.

Ta en vän (eller fler) med dig och njut av en kväll med medryckande irländsk musik! Eller spela med om ni kan och vill! Ju fler vi är (såväl musiker som åhörare) desto roligare blir det! Håll tummarna att Balders kommer att bli tredje gången gillt för irländsk musik i Umeå!

För tjugo år sedan i USA följde min då 15-åriga dotter med mig för att hämta ett paket. Den kvinnliga, något äldre expediten vid disken justerade glasögonen flera gånger och kämpade att läsa det lilla referensnumret som stod på mitt kvitto. Efter några försök räckte hon över kvittot till min dotter och sa med ett skratt – jag behöver låna dina ”unga ögon”. Min dotter läste upp referensnumret utan problem och jag fick slutföra mitt ärende.

Igår på jobbet kämpade jag att läsa artikelnumret på en 1,1 mm borr. Jag justerade glasögonen flera gånger och använde avdelningens kraftigaste förstoringsglas, men det gick inte. Till slut gick jag fram till en ung kollega och sa med ett skratt – snälla, jag behöver låna dina unga ögon!  Kollegan log brett, tog borren och snabbt läste upp artikelnumret för mig – UTAN att ens använda avdelningens svagaste förstoringsglas!

Sån’t är livet. Ge och ta… och hjälpa varandra vid behov. Nu känns det som om cirkeln är fullbordad, åtminstone när det gäller behovet av att låna unga ögon!

Jag vill stolt tala om för er att Umebygdens Spelmansgille nyligen har skaffat en så kallad Facebook-sida! Det är jag som är administratör för sidan. Ni är hjärtligt välkomna att titta på sidan och att ”gilla” oss för att bli upplysta om vår kommande spelningar. Om ni redan är med i Facebook klicka HÄR för att hitta oss. Klickar sedan ”gilla” för att följa inläggen och kommande spelningar. Ni får även själv skriva ett inlägg!  Genom att ”gilla” oss kan ni hjälpa till att främja Västerbottnisk folkmusik och hålla den levande! Tack i förväg!

Idag skulle mamma ha fyllt 91 år om hon inte dött relativt tidigt 1989 vid 67-års ålder. Jag var bara 37 gammal när hon dog och därför hann inte bli mogen nog att komma på flera av frågorna som jag gärna skulle vilja ställa till henne idag. Mamma berättade för mig några roliga historier om sig själv, men även ett par sorgliga historier. Jag är tacksam för att jag åtminstone fick lite uppfattning av hennes bakgrund innan hon togs ifrån mig.

Mamma föddes 1922 i delstaten Pennsylvania men kort därefter flyttade familjen till Bimington, New York där hon växte upp fram till 19-års åldern. Mammas föräldrar, alltså morfar och mormor, var ”andra generationens” invandrare som hade flyttat som unga barn till USA med sina föräldrar från Tyskland respektive Irland.

Familjen flyttade igen till St. Joseph, Michigan för att morfar hade fått ett bra jobb på Whirlpool som fortfarande har sitt huvudkontor där. Bland mammas historier fick jag förstå att hon var plågsamt blyg som tonåring men hon hade bestämt sig för att utnyttja flyttningen till St. Joseph för att få en ny start och komma över sin blyghet.

Hon skaffade ett jobb på en fabrik eftersom hon inte gick i skolan längre än t.o.m. 9:e klass. Hon älskade sitt jobb mest för att hon var mycket skicklig och fick beröm av chefen, som förstärkte hennes självförtroende. Hon stormtrivdes med den sociala sidan av att jobba heltid och att umgås med sina arbetskompisar t.ex. att gå på logdans. Det var på en sådan danskväll som mamma träffade pappa!

Som barn minns jag mamma som en snäll och go och kärleksfull kvinna. Men ju äldre jag blev desto mer insåg jag att mamma ofta drog sig undan och inte såg särskilt lycklig ut. Mamma och pappa gifte sig kort efter andra världskriget när samhällets sociala bestämmelser gjorde att mamma fick sluta sitt älskade jobb och bli hemmafru och därmed isolerad på ett bondgård. Jag tror att bli tvungen att sluta jobba blev det första av flera steg mot det som blev mammas långvariga depression.

Mamma började anförtro mig det som gjorde henne ledsen eller orolig. Fastän jag var bara 15-16 år gammal bad hon mig emellanåt om råd om hur hon skall hantera sina bekymmer. Nu som vuxen inser jag att mamma blev förkrossad av flera händelser och bekymmer varav det värsta var min psykiskt sjuka syster. Men mamma hade flera såväl äkta som inbillade bekymmer som jag inte vill nämna för att jag lovade hålla dem hemliga.

Jag tänker ofta på mamma och nu med 60-års livserfarenhet har jag kommit på några saker angående henne. Alla människor upplever sorgliga händelser och mindre roliga perioder i livet som de flesta klarar av. Jag har insett att mamma var en sådan person som hade svårt att hantera livets svåraste tillfällen. Därför skulle jag vilja ställa flera frågor till henne för att kunna förstå henne ännu bättre och även att kunna ge henne goda råd och därmed lindra hennes smärta.

Om ni orkar kan ni läsa lite mer detaljer om mamma på en av mina tidigare blogginlägg.