Ett utedass?

I den underbara byn Obbola så är det inte många skandaler eller huliganer. Vi har en Facebooksida där allt som händer kommer upp till ytan. Det är på nivån att det är någon som kör för fort och en enstaka epatraktor som sladdat lite..sen är det inte mycket mer, just ja. Ibland blir det fullt på återvinningen och då blir det ramaskri när det lämnas något utanför de överfulla containrarna. Det är givetvis inte bra men nivån på det kriminella i byn är inte så skrämmande.

I tjugo år har vi bott här och det har varit ett fantastiskt bra område att låta barnen växa upp på.

Men åter till rubriken…

Någon har bajsat i en busskur! Det är faktiskt riktigt äckligt! Hur tänker man då? Människan har dessutom förberett det eftersom den bajsnödige ligisten hade med sig toapapper! Extra äckligt blir det när inga spår efter savetter finns vilket innebär att hen inte tvättar händerna efteråt!

En busskur där barn brukar vänta på skjuts! Nä det var inte okej för fem öre!

Det var nog det värsta jag hört som hänt under de åren vi bott här men jag hoppas att det var en engångsföreteelse så att det inte är en återfallsförbrytare som kommer att lämna spår efter sig i andra kurer.

Man får väl hålla koll på om någon kurar i en kur då jädrar får man gå dit och snacka skit på ett annorlunda sätt med människan i fråga!

Hastigt och lustigt så blev det bestämt att nu säljer vi huset i Obbola och flyttar in till storstan Umeå igen. En epok är över, i 20 år har vi fått avnjuta att bo på en ö (ja Obbola är en ö, det hör man ju på ramsan Obbolaö, vill bara dö! Det är även en by, det hör man på ramsan Obbolaby, vill bara spy!) Så från att i tjugo år haft tillgång till friggebod, cykelbod och tre förråd (fyra om man räknar in bastun som aldrig använts till annat än förvaring och fem om man räknar in pannrummet som är fullt av braåhasaker) så flyttar vi till en lägenhet med ett liiiittet förråd!

Operation Eliminering av Onödiga Saker
Insikten av att det nya boendet inte har oändliga resurser för att spara allt man kanske någon gång behöver har gjort att vi nu dagligen fyller bilen med saker och för bort det till Avstjälpningscentralen där det råder tystnad och full kontroll, på Avstjälpningscentralen där ingenting längre spelar någon roll!

Nej, Återvinningscentralen var det ju men det känns lite som Ebba Gröns gamla hit när man är där…ingenting spelar längre någon roll vad som händer mina fina grejer…

Män står där med tom blick och med vitnande knogar krampaktigt hållande verktyg som de köpt för typ hundra år sen och egentligen för länge sen slutat använda! Men att slänga bort bra saker är emot vår natur, man vet aldrig när de kan komma till användning. Kanske den där chucken passar på den nya borrmaskinen? Kanske jag en dag kommer att behöva den där rephandboken till den Saab 99 som jag hade för 30 år sen? Eller kanske någon kommer ihåg att jag hade en Saab 99 och frågar om jag har rephandboken! Man vet aldrig vad som väntar bakom knuten!

Sen att en man och en kvinna ska komma överens om vad som är bra att ha kvar och vad som bör slängas eller vad som faktiskt är värt att lägga ut en annons och få en slant för skiljer väldigt mycket! Jag måste erkänna att jag kanske har dragit på mig en eller flera surroundanläggningar genom åren. Priset på dessa anläggningar varierar från en tusenlapp till något mer men det de har gemensamt är att de alla har hamnar i förrådet då de både är anskrämliga och att det kommer onödigt mycket ljud ut ur de fula högtalarna. Allt detta enligt säker källa – dvs den mycket kloka sambon – och då är det bäst att inte säga emot! Så en efter en har de lagts i en hög som blivit allt högre genom åren. Nya anläggningar har plötsligt på ett mystiskt sätt installerats, men alltid samma svar…anskrämliga och alltför högljudda!

Tänk om Ittala skulle tillverka en surroundanläggning, då kanske den anläggningen inte hade hamnat längst inne i förrådet…

Mina fina saker hittade efter 20 år
Jag fick ett mess av sambon om att hon hade städat ur och sorterat skräp i ett förråd, jag måste erkänna att hon är jätteduktig och effektiv när det gäller vårt hem. Ibland blir jag nästan utbränd där jag ligger i soffan och ser hur hon sjåar på. Jag brukar lite försiktigt fråga om hon vill ha hjälp men nä jag är bara i vägen och det vill jag ju inte vara så jag ligger snällt kvar som en lite trindare upplaga av Kronblom.

Åter till det utstädade förrådet…
När jag kom hem tänkte jag att jag skulle direkt ta tag i skräpet som hon rensat ut. Jag hade fått reda på att det var två högar, en till Avstjälpningscentralen där ingenting längre spelar någon roll och den andra högen skulle vidare till bättre behövande (typ Myrorna). Det som var kvar i förrådet skulle då vidare till vårt nästa hem uppfattade jag det som. När jag sen väl gick till de två högarna så var det två högar med braåhagrejer! Saker som jag kanske skulle behöva när som helst, även om de nu legat där i 20 år hittills (men det är bara för att jag inte visste att de var där)! Så jag satte mig mitt bland sakerna och blev så glad för där var ju den där fina elektriska klämgrillen och luftpistolen som bara saknade magasinet och en massa andra jättefina saker! Så med min slutledningsförmåga så förstod jag att det inte var de här högarna hon pratade om utan två andra högar med sånt som vi faktiskt inte behövde! Så jag lät bli det och la mig och zappade lite mellan kanalerna istället.

Men vi har hunnit bli överens om en hel del som ska slängas ändå, vi har varit en hel del svängar och sorterat pinaler in i minsta detalj. Vi har snällt frågat personalen på Avstjälpningscentralen där ingenting längre spelar någon roll om det inte spelar någon roll om vi slänger allt i brännbart men det gjorde det tydligen. Lite spännande är det ändå när man stjälper ner en låda som man sorterat med t ex metall och så ser man en liten plastmugg som råkat följa med. Snacka om att leva ett äventyrligt liv va! En gång kom jag dit med ett helt lass med diverse skrot och hade turen att en mycket kompetent medarbetare följde varje rörelse jag gjorde och gick igenom ALLT som jag hivade! Till slut så kom han stolt som en matador emot mig med myndiga steg och höll upp en plastmugg och sa ”det här är hushållssopor, det får du ta med dig hem”!

Jag har konstaterat att jag har mycket skrot som jag samlat på mig under åren, det kan jag inte sticka under stolen med…sambon har tur hon,hon har tydligen bara bra grejer. För närmare 30 år sen så slängde hon mina fina Stepen King-böcker (inte pocketvarianter) som jag i och för sig inte tänkte läsa något mer men hon behöll sina Kittyböcker som fortfarande ligger i ett skåp. Men jag är inte bitter! Nädå!

Varje gång det blir tal om att slänga något brukar jag ta upp det där och varje gång vi ska slänga en surroundanläggning så brukar jag lägga en docka som hon envisas med att ha kvar, högst upp i högen av skrot. Dockan är inte det minsta gullig enligt mig utan lite läskig. Hon har nämligen klippt såväl fingrar som tår av den och hon säger att det är för att hon skulle klippa naglarna på den men jag har mina egna teorier…

Givetvis så är det bara på skoj som jag lägger dockan där, det klart hon får ha kvar den lilla fulingen. Tydligen har den ett affektionsvärde för henne som är nästan lika stort som affektionsvärdet är för mig gällande mina gamla kläder som jag hade när jag var normalbyggd och inte överbyggd som jag är nu. Jag tror med en dåres envishet att jag kommer att en vacker dag kommer att få på mig dom…

Åter till den lemlästade dockan
I tjugo års tid så har jag skojat om dockan men i år hände det som gör att den aldrig mer kommer att hamna överst i en hög som ska till Avstjälpningscentralen där ingenting längre spelar nån roll…

När svärfar var på besök senast och precis var på väg hem så skyndade hon sig ut med dockan och la den försiktigt i Peugeoten (heter det så i bestämd form?) och skrek ”kör pappa,rädda min fina docka” och svärfar försvann iväg med dockan till inlandet där den elaka Svenne Banan inte kan hota med utvisning ur hemmet någon fler gång!

I morgon så ska jag få se de riktiga högarna med skrot ur det sorterade förrådet, det längtar jag till!

Just ja, i morgon fyller finaste sambon år så grattis så mycket om du har orkat läsa ända hit!
Du kan låta den fina dockan flytta hem igen, jag ska vara en snäll Svenne Banan!

Så…nu blev det slut på bokstäver för idag!

Igår var det dags igen! Melodifestivalen anlände med buller och bång till våra teveapparater!  Dags igen för miljontals tittare att hänföras av de bästa låtarna som vaskats fram för att framföras av de bästa artisterna vi kan frambringa i vårt avlånga land! Artister som ska representera Sverige i den ädlaste av tävlingar – Eurovision Song Contest!

Melodifestivalen – det är då riktiga män mumlar något om att ”den där skiten  är inget för mig, jag går ut och hugger ved!”

Jag tror att de går till vedhuset och sätter sig på hubbkubben och streamar allt. För de vill inte missa Kicki D och de vill se om den där sonen till Pernilla Wahlgren kan överträffa fjolårets bidrag.

Jag minns faktiskt ärligt talat inte vem som vann ifjol men så har jag ju också vansinnigt dåligt minne. Eller var det ifjol han med löpbandet vann? Jag förstod aldrig grejen med löpbandet och gruppträningen han hade med kompisarna och varför de inte bytte om till träningskläder?

Åter till årets Mello!

Först ut var Sigrid som egentligen är dansare och känd för att vara ihop med en dokusåpakändis och som också inte kan sjunga. Några övriga artister jag minns trots mitt guldfiskminne är Kicki Danielsson som gjorde ett tappert försök att få dagens unga lyssnare att gilla dansbandsmusik eller vad det nu var hon framförde – minns inget alls, jag kan ev lida av posttraumatisk stress eller nått då jag har kraftig allergi mot allt vad gäller dansband..

Sen var det hon i masken som hade den där låten om att änglarna bara bara fanns i himlen?  Tänk att de var tvungen att klämma in ett till ”bara” för att få det att funka!

Visste ni att det var Kicki D som har skrivit den låten?

Masktjejen hade en massa andra maskkompisar och sjöng någon låt som jag också bara bara inte kan komma ihåg.

Sen var det några fler låtar och sen kom han, Edward Blom!

Vilken entré, vilken scenshow och vilken sångröst!

Edward Bloms framförande gick rakt in i mtt hjärta! Fast inte på ett positivt sätt utan på ett sätt som fick mig att känna som att någon hittar ett nytt sätt att tortera mig. Rädslan för att denna skapelse egentligen känd för att.. för att…nä jag vet faktiskt inte det! Laga mat? Äta mat? Ha åsikter? Rädslan att svenska folket på kul skulle rösta honom vidare så att hela världen skulle få uppleva ett framförande som har allt man alltid saknat i ett Melodifestivalframförande dvs jättebestick, en människa utklädd till hummer och en annan utklädd till en vindruveklase!

Men han gick mirakulöst inte vidare utan istället var det Pernilla Wahlgrens son tror jag och så en till. Eller så gick de vidare till Andra chansen eller så får de väl ett Wild card och alla går vidare inklusive hummern och vindruvorna.

I år var det bara en och en halv programledare, den där David Lindgren och så en glittrig man som skulle vara kul tror jag. Hann inte få något intryck av dom då det var lite dålig mottagning där jag satt på min huggkubbe – för jag är ju en riktig man och ser inte sånt trams!

Jag är ju en väldigt lugn och fin man, som bara en riktig Svenne Banan kan vara. Jag har bott i Norrland i hela mitt liv och vet att snön kommer varje vinter. Under mina tjugo år som husägare har jag tappert skottat min uppfart och tagit bort den snö som plogbilschauffören så frikostigt skänkt mig.

På ett strukturerat sätt har jag attackerat plogvallen som ibland varit lika hög som jag själv är (nåja kanske inte riktigt). Jag har naturligtvis ingen snöslunga för det behöver vi minsann inte har sambon hävdat, och jag håller då givetvis med för varför skulle hon ljuga för mig?

Åter till plogvallen…

Plogbilschauffören gör givetvis ett så gott jobb som möjligt, det betvivlar jag inte! Men just vid mitt hus är vägen bredare så för att klara av att ploga den med en vända i varje riktning så måste han hålla ut lite extra, eller rättare sagt hålla in. Konsekvensen av det är att plogkanten han är ca 2 meter ut på vägen vilket i sin tur innebär att jag får en jäkla massa mer vardagsmotion och det är bra!

En vardagsmotion i hjärtinfarktens tecken!

Så när man inte ont anande stiger upp på morgonen för att  stressa iväg till mötet man riskerar att bli sen till och möts av en vit ogenomtränglig vägg blir det lite jobbigt. Fram med spaden och bara ösa på! Man ser grannarna försiktigt kika fram bakom gardinerna när snön sprutar som skjutet ur en snökanon när jag på ett nästan omänskligt sätt besegrar snömuren som byggts upp runt mitt kungarike.

Fast egentligen så ser det nog inte ut så, utan de ser en medelålders lagom tjock man som kämpar med snön om jag ska vara ärlig…

Har ni förresten provat parkera bilen på vägen när plogbilen kommer? Då plogas det ännu längre ut och bilen blir innesluten i ett snöfängelse som påminner om någon slags installation vid ishotellet i Jukkasjärvi.

Sen är det nästa problem. Vad ska man göra av snön?

Som en god medborgare så skottar jag min uppfart och placerar snön på min gård där jag likt de flesta andra byggt upp ett snyggt snöberg. Jag hämtar även snön där långt ute på vägen för att sen kämpa mig upp på snöberget och dumpa halva kvarterets snö!

Berget är nu så högt att skolklasser hört av sig och frågat om det är möjligt att de kan ha friluftsdag där och om det finns möjlighet att installera en släplift.

Jag tror att det är rekordhögt, mitt snöberg…Funderar på att ta ut hårtorken för att redan nu påbörja nedsmältningen av den annars riskerar den att bli en glaciär som sommartid kommer att nyttjas av äventyrare som utrustade med GoPro’s ska dokumentera hur de modigt överlistat Umeåglaciären och sen

Nä, nu ska jag söka reda på hårtorken…

När jag var liten åkte jag mycket tåg. På den tiden bodde jag i Norrbotten och vi åkte då och då till släktingarna i Göteborg. Ibland tog vi bilen, en sprillans ny Renault 12 kombi. Skinande röd och 42 vilda hästar! Varken fadern eller modern körde mer än 75 km/h så det tog lång tid att ta sig ner till sydligare breddgrader. Vi hade också en trevlig tradition då modern efter någon mil proppsar på att vi måste vända för spisen var förmodligen på (vilket den aldrig var)…

Tåget – ett säkert kort (förr i tiden)
Men ibland tid vi istället tåget vilket gick mycket fortare. Minns ljuset när vagnarna passerade över skarvarna i rälsen och hur det förändrades när man passerade över en växling. Jag minns hur jag hängde som en nyfiken hund med fönstret öppet och njöt av utsikten. Jag minns jätte man vinkade åt alla man såg!

Det verkar inte vara lika kul nu att åka tåg som förr…
Visst, tågen ser häftigare ut och på pappret så har de en imponerande prestanda jämfört med tågen jag åkte för hundra år sen.
Men de är lite känsligare av sig nu, ungefär som det är med människor.
Det finns så fantastiskt mycket att vara allergisk mot nu jämfört med förr…så mycket att bli kränkt för…
Och det är lite så med tågen nu för tiden, de är känsliga!
De tål inte snö, frost, löv…de tål nog ej heller regn, sol, passagerare, järnvägsräls och mest av allt är de rädda för att anlända i tid.
Folk kämpar tappert med pendlandet medelst tåg och kommet typ dagen efter till jobbet. Det skrivs i tidningar och hörs i radio och visas i teve men trots det blir det inte bättre.

Kan ingen bara försöka hitta igen de gamla långsamma fula rälsbussarna som gjorde att jag och mina kompisar tog oss dit vi ville oavsett väderförhållanden?

Det var baske mig bättre förr!