Det har fattats beslut om att min gata där jag bott de senaste tjugo åren ska fixas till. Den var lite ojämn helt klart och man tänkte nog att de borde göra något åt den. Och så gjorde det och nu saknar jag hur det var för!

Det var bättre förr även om det inte var bra, sa jag till sambon och rättade till snusen med tungan. Nä det gjorde jag inte, för jag snusar inte, men det kändes så rätt att skriva det bara…

Så i höstas så var de och kollade upp våra hus på gatan för tydligen skulle de göra något som kunde få  husen att spricka sönder. Det lät jätteläskigt så på nätterna sov alla på Hyggesvägen oroligt av rädsla för att husen skulle klyvas mitt itu, hemska tanke!

Jag sa till familjen att vi måste alltid vara beredda om huset spricker sönder så vi övade evakuering och vi tränade på att snabbt gömma oss under bordet för det hade jag sett på filmer att man skulle göra.

Men inga hus har raserats vad jag kan se, men det kan man inte säga att vägen inte har gjort!

Under hösten skalades asfalten bort och sen startade troligtvis en skattjakt bland entreprenörerna som härjade på gatan!

De verkade ha så roligt!

De grävde stora hål i gatan och så fick det vara så någon dag och sen fyllde de igen det för att sen gräva ett nytt hål någon annanstans. Och de var så kreativa att de inte följde något mönster utan de hoppade fram och tillbaka och grävde hål än till vänster och än till höger. Ibland så grävde de upp ett hål och fyllde igen det bara för att gräva upp det igen någon dag senare. Det var så spännande och roligt att kryssa sig fram i detta månlandskap som ständigt förändrades hela tiden! Kul, verkligen kul…

Sen blev det vinter och vägen påminde smått om en berg och dalbana, det gick upp och det gick ner på den tidigare lite guppiga men ändå hyfsat raka vägen.

Men nu är det vår! Känner ni att livet är lite tråkigt och ni vill ha spänning i livet rekommenderar jag en tur längs Hyggesvägen i Obbola!

Här finns allt man kan begära för den äventyrslystne föraren! Vi har raviner, slukhål, kvicksand, träskmark, mindre tjärnar och klippblock!

I takt med att tjälen släpper ur marken tornar nya hinder upp! Min bil är just nu på verkstan för byte av fjädrar och dämpare. Äldsta odågans bils stötdämpare slog igenom så att de nästan åkte genom huven när han sammanbitet kämpade sig fram i den horisontella svarta pisten.

Men det finns hjälp att få så klart! En app som heter Felanmälan Umeå där man kan ta ett foto och beskriva felet så går anmälan till någon. Så jag gjorde det…beskrev att det var svårt att ta sig fram och att ravinen som likt Grand Canyon bredde ut sig framför uppfarten gjorde att bara vår gigantiska SUV var det enda som kunde ta sig fram.

Jag fick snabbt ett svar att de mottagit anmälan och mäkta imponerad blev jag måste jag säga. Det var ju bara någon sekund sen jag klickade på sändknappen!

Sen efter några dagar så fick jag ett sms om att nu var det åtgärdat, eller rättare sagt behandlat och ärendet avslutat!

Så jag gick ut och ställde mig vid ruinens brant (den kostar mig en bra slant pga att den garanterat var delaktig i att döda mina stötdämpare) och kikade ner i ravinen. Jag försökte verkligen få det till att det var åtgärdat men även om jag kisade och använde min vildaste fantasi så kunde jag inte att se att det var åtgärdat.

Så jag knöt näven i fickan och startade bilen och körde ner i ravinen och tog fart uppför ravinen och tänkte att det var bäst att inte klaga…de hade säkert gjort sitt allra bästa och jag ville inte kränka någon, folk blir så lätt kränkta nu för tiden…

Men nu med facit i hand var det inte så farligt med den där ravinen för nu är det sju resor värre. Nu lämnar jag bilen vid Bergöbron (bron som förbinder Sverige med Obbola) och går till Hyggesvägen för att inte bilen ska försvinna ner i kvicksand eller drabbas av någon annan naturkatastrof här på Hyggesvägen!

Funderar på att göra ytterligare en felanmälan så att Umeå Kommun kan skoja till det igen och säga att det är åtgärdat!

Kanske man kan göra likadant med skatten? Jorå, det finns på agendan att betala den så jag anser att ni kan pricka för den som redan betald!

Nytt år och nya möjligheter. Som den vanemänniska och Svenne Banan  jag är så har jag i vanlig ordning köpt mig ett gymkort! Denna gång på ett fint och modernt gym inne i stan. Kortet inköptes i december och syftet var dels rehabilitering efter min höftoperation (ja jag vet! Jag är alldeles för ung för det) och dels för att skaffa drömkroppen (men det sa jag inte åt någon).

Det började bra med att jag fick träffa en PT som frågade vad jag ville med träningen så jag ljög och så att det var inte viktigt att jag blev slimmare och fick sjukt stora muskler utan det viktiga var att jag ville må bra.

Så den mycket kompetenta PT/sjukgymnasten satte ihop ett program som påminde om en tråkig råkostsallad. Mage, rygg,underkropp! That’s it!

– Hur verkar det här programmet sa hon och tittade skeptiskt på mig.

– Jättebra! Precis det jag önskar, sa jag och böjde ner blicken för att hon inte skulle se min besvikelse över att inga spännarmuskler skulle få chansen att växa till sig. Skitbra, ett klokt program!

– Bra då kör vi så, sahon käckt. Vi ses om några veckor och följer upp hur det går!

– Mmm, sa jag lite trumpet och tittade ner på min obefintliga biceps.

Det var i december och nu har hon gett upp! Jag har skyllt på flunsan, trasig bil, sträckt ljumske, utbränd, inbränd och allt annat jag kommit på för att slippa träffa henne igen.

Inte för att hon var otrevlig eller luktade illa utan för skammen att behöva säga sanningen: – jag har inte ens varit nära att gå dit!

Så nu står jag här, snart ett halvår senare med ett gymkort som kostat 2000 kronor per besök! Tänk om hon hade lagt dit lite bänkpress och bicepscurl då hade jag varit där jämt (jo eller hur).

Nä nu är det dags att åka hem och sätta sig med chipsppåsen framför teven…

Beach 2019! Då jäklar blir det åka av!

Det händer så mycket nu för tiden! Jag vet inte var jag ska börja!

Jag börjar väl med husförsäljning och lägenhetsköp…
Vi har köpt en lägenhet i stan, en förj-vla snabb affär, hann knappt fatta något så satt jag där på banken och nickade och låtsades som att det var genomtänkt. Finaste sambon hade nog tänkt igenom det en längre tid, men jag är liiiite trögare så jag var inte riktigt på det klara med att nu var det faktiskt allvar! Men eftersom att vi pytsat in en handpenning och skrivit papper så är det väl på riktigt. Nu har jag landat lite och förstått att vi har nog köpt en lägenhet som det verkar, och den verkar fin så det blir jättebra!

Sen verkar det som att ett faktum för att flytta är att sälja det befintliga boendet och det var jag inte riktigt med på från början men nu så har vi haft ute huset på hemnet och vi har en mäklare och vi har en köpare så det är nog allvar där med! Ska kolla om jag får hyra ett rum första halvåret så att jag gradvis kan bli av med mitt Obbolaberoende….lite tveksamt om de vill ha mig på köpet, elaka rykten säger att jag snarkar vilket låter helt absurt!

En del i att sälja ett hus är tydligen att man ska ta med sig alla grejer och det blir spännande! När vi var och kikade på vårt nya boende konstaterade jag att lägenheten inte hade källare på 80 kvm där man kan förvara alla jättebra saker som man låtit bli att slänga i 20 år. I tjugo år har jag köpt på mig saker som jag verkligen behövt. Bl a har jag köpt miltals med kablar, surroundanläggningar och verktyg!

– Nä nu Svenna Banan är det dags att döstäda, sa sambon glatt till mig en dag!

Jaha, sa jag och tänkte att nu skulle minsann alla lik i alla garderober städas ut. Så jag förberedde mig att berätta om saker jag råkat köpa utan att kanske förankra det med finansministern i huset.

Men döstädning var något helt annat:

Så döstädning stod på schemat och jag tänkte att det kunde väl inte vara så svårt…
Så med glatt humör gick jag med raska steg ner i källaren för att döstäda!

Bara bra grejer
Längst ut i förråden fanns det färska inköp och mollijoxer och jag gjorde iordning två högar, sparas och slängas.
I sparashögen la jag bra saker, såsom det trasiga spännbandet som jag nog kan laga, ALLA mina skolböcker från årskurs 1 och framåt som ungarna säkert kommer att uppskatta den dagen de ska döstäda efter mig, mina gamla kläder som jag inte tar mig i men som sporrar mig så bra till stordåd för att i sommar(eller någon annan sommar) ska få den strandkropp som Aftonbladet säger att man så lätt kan få om man följer deras tips. Barnens leksaker och alla teckningar är också saker som måste sparas naturligtvis. Att få rada upp alla fotbollsskor från de minsta till storlek 42 får mig att få tårar i ögonen…
Sambon kom ner och tittade på hur det gick för mig och hon fick även hon tårar i ögonen när hon såg hur jag radat upp alla skor som om jag förberett för att en gigantisk tusenfoting skulle få förbereda sig för en fotbollsmatch. Men det visade sig inte vara glädjetårar utan hon tyckte att jag inte gjorde ett bra jobb med döstädningen!

Sparahögen var typ alla grejer som jag hittills hade fått ur förrådet och slängahögen bestod av en petflaska och lite godispapper…

Så då förklarade hon vad döstädning egentligen handlar om och med böjt huvud så började jag döstädningen på riktigt!
Vissa saker sparade jag ändå och la i en banankartong. En kartong med nostalgi som jag förmodligen aldrig kommer att öppna någon fler gång.

Ju längre in i förrådet jag kom desto mer spännande blev det, en arkeologisk utgrävning i Svenne Banans liv!

Banankartonger som trycktes in med bra saker för tjugo år och som jag inte sett sen dess plockades systematiskt ut och med mina nya döda ögon, jag menar med mina nya döstädarögon så var jag skoningslös! Allt åkte till Återvinningscentralen där ingenting längre spelar någon roll, och jag måste säga att så här i efterhand när jag torkat tårarna efter att slängt bort de saker som jag i ärlighetens namn inte saknat sen jag stoppade in dom i förrådet för tjugo år sen, så kännse det riktigt skönt (men det kommer jag aldrig att erkänna för sambon).

Banankartonger is da shit!
Det är nu två veckor kvar till flytt och vi packar frenetiskt ner saker i banankartonger. Jag gillar banankartonger för det går att stapla dom huuuuur högt som helst utan att det ramlar. Det går inte heller (nåja) att fylla dom så att man inte orkar bära dom till skillnad från en gigantisk flyttkartong. Flyttkartongerna jag provat köpa går dessutom sönder i handtagen när man lyfter dom, de viker sig när man ställer en annan kartong av tyngre modell på den. Så banankartonger, de e grejer de!

I princip varje dag har det pysslats i huset för att förbereda den stora flytten. Det har slängts skräp, onödiga saker (och kanske lite nödiga saker), kläder som krympt (för jag har väl inte växt), porslin, böcker, möbler, teveapparater, mobiltelefoner, datorer och framförallt KABLAR.

Jag erkänner, jag är en kabeloman!
Kablar, kopplingar, skarvsladdar av alla de slag har jag hittat överallt i huset. En rolig detalj är att de verkar dras till varandra och har samlats för någon slags bisarr ormgrop där de tätt omslingrade utövat vuxenumgänge och genom det förökat sig. Jag såg några äldre kablar som nu hade fått ett sladdbarn på gamla dagar…

I början försökte jag sära dessa enorma bollar av kablar men gav till slut upp när jag själv höll på att bli en del av kabelhärvorna i min förtvivlade kamp att förvandla dom till kablar utan kontakt med andra kabelkompisar. Så jag gav upp och dumpade dem i hela deras prakt på mitt favoritställe Återvinningscentralen där kablar inte längre spelar någon roll.

Det känns som att vi slängt bort allt snart så det borde bli en lätt flytt kunde man tro…så med bestämda steg och med en imponerande samling av banankartonger så gick jag in i vårt minsta förråd. Det är bra för självförtroende att ge sig på något man klarar av tänkte jag. Jag hade ju lärt mig döstäda i det större förrådet där det var mestadels mina prylar och att plocka lite lågt hängande frukter som ska sporra mig till stordåd när det är dags för de större förråden utomhus kändes som ett vinnande koncept.

Hela dagen så matade jag ner tomtar, julgransglitter, lego, böcker, fotografier, Actionmangubbar, barnkläder och allsköns husgeråd i banankartonger. Varje banankartong märkte jag noggrannt upp. Systematiskt fyllde jag kartong efter kartong utan att det egentligen minskade med saker i förrådet. Efter några timmar var systematiken inte lika systematisk utan det trycktes ner allsköns grejer och kartongerna märktes med ”diverse”. Svetten lackade och jag väste fram konstiga ljus på ett språk jag inte ens själv förstod. Till slut så stod jag där med en ansenlig mängd bra-å-ha-saker som alla hade en sak gemensamt – de rymdes inte i banankartonger.

Jag hade tydligt deklarerat att ALLT ska ner i banankartonger så att det är stapelbart i det enda förrådet som ska ersätta de tre förråden, pannrummet, friggeboden och cykelboden som vi i dagsläget har fyllda till bredden med bara bra viktiga saker.
Men ibland måste till och med en tjurig gubbe som jag ge upp, efter att ha försökt rymma innebandyklubbor, plastgranar och fiskespön i mina fruktlösa försök att hålla löftet om enbart banankartonger så insåg jag att det måste till större lådor.
Så några flyttkartonger fick umgås med de höghus av banankartonger som jag fyllt och noggrannt kategoriserat upp:

• Grejer
• Saker
• Prylar
• Småplock

Detta kommer göra det mycket lättare sen när vi söker något! Jag är så klok!

Samtidigt som jag håller på i källaren i våra en miljon gömmor och fyller banankartong efter banankartong så har sambon börjat i själva bovåningen!
Hon lägger ner allt! Glas, böcker, prydnader, bestick, vinflaskor, prylar, grejer! Hon är helt enkelt jätteduktig och vansinnigt effektiv.
Hon planerar också att börja märka upp kartongerna så småningom.

Så nu två veckor innan flytt börjar stora delar av bohaget att vara nerpackat i banankartonger.

En vanlig dag i en banankartongsfamiljs liv
Klockan ringer på morgonen, man lyssnar sig fram till i vilken banankartong den ligger och stänger av den.
Man kliver upp, packar ner täcken och kudden i en banankartong och söker reda på  frukosten i en annan kartong.
Hämtar tidningen ur brevlådan som är nerpackad i en banankarton vid vägen och sen packa upp köksbordet och en stol för att sätta sig ner och läsa den. Inte läsa köksbordet utan tidningen…

Efter det så söker man reda på toaletten som finns någonstans bakom banankartongerna, så efter att trasslat sig fram så borstar man tänderna med tvättmedel och gnuggar tänderna med ett finger som får agera tandborste eftersom att man inte hittat igen tandborste eller tandkräm och så fortsätter det…
Allt är nerpackat för det är ju bara två veckor kvar tills vi ska flytta!

På jobbet har jag packat ner allt i banankartonger för att det ska kännas mer som hemma, det är så mysigt nu!

Men snart är allt det där historia, det är bara två veckor kvar innan jag kan sluta kura ihop mig i en banankartong när jag ska sova.

Det ser jag fram emot!

För många år sen kom sambon efter ett besök hos en väninna och berättade att hon just fått veta sanningen om mäns arbete i hemmet.

Vi gör enbart punktinsatser!

Kvinnor de dammsuger, tvättar kläder, snyter barn, byter gardiner utefter årstider och högtider osv. Helt enkelt en never ending story, ett ekorrhjul som varje dag börjar om likt den fantastiska filmen ”Måndag hela veckan” där Bill Murray vaknar upp och får återuppleva samma dag om och om igen. Likadant är det för kvinnor enligt sambons kloka väninna.

Vi män däremot vi har inget ekorrhjul utan vi gör enskilda insatser i hemmet, vi bygger t ex en altan, och när vi gör det då går vi verkligen all in i vårt skapande för att ge något av mervärde till familjen. Då har vi inte tid med annat utan vi mäter, sågar, åker och köper nya verktyg vi verkligen behöver och pratar med andra män om det vi bygger. Sen när vi väl är klara så backar vi tillbaka några steg och ropar på sambon för att få den bekräftelse vi såväl behöver.

– men vad fint du har gjort!

– å vad du är duktig!

Äsch då, det var väl ingenting säger man fast man egentligen är mäkta stolt över det man gjort! I veckor har man ägnat varje vaken timme åt att snickra ihop altanen. Kanske med någon liten välförtjänt paus på någon dag eller två…

Och man har varit så nöjd fast nu är allt förstört!

Det är ju bara en punktinsats! Inte alls något särskilt…

Mitt liv är numera fyllt av punktinsatser, det rivs golv, det målas väggar, det skottas snö, det fixas och donas hela tiden men hur mycket det än grejas på i värsta Arga Snickar-stilen så är det ändå bara en mängd punktinsatser som likt smultron träs på ett strå!

På gården väntar ett ton ekoull som ska upp på vinden, ett jobb för en stark man och inte något enkelt som att vattna  blommor!

Tidigare hade jag gjort detta samtidigt som jag skulle ha min burköppnarmin (ni vet när man förvrider ansiktet för att visa hur man tar i) samtidigt som jag skulle ha stönat som en tyngdlyftare för att sambon skulle bli imponerad över min förmåga att utföra detta övermänskligt tunga arbete.

Så blir det inte nu…under tystnad så slutför jag jobbet – det är ju bara en simpel punktinsats…