…vad tänker ni med?

Jag har numera blivit storstadsbo och även inhandlat cyklar till både mig själv och sönerna. Till mig själv en fräck gul halvracer tänkt att frakta min något knubbiga lekamen såväl till jobbet som ut på lite längre turer. Sönerna ville ha damcyklar med cykelkorg. Lätta att stiga på och av och bra att frakta mindre portioner av färdkost tydligen…

Så numera rör jag mig allt som oftast medelst trampcykel i vår vackra cykelanpassade stad, otroligt smidigt samt miljövänligt och ekonomiskt fördelaktigt jämfört med att köra min häftiga SUV och betala diesel och parkeringsavgifter för miljontals kronor i månaden.

Då vet ni det…

Det går oftast väldigt bra att cykla, lugnt och fridfullt susar jag fram på cykelvägar eller på höger sida av vägen där ingen cykelväg finns. Så härligt! Så tyst! Så miljövänligt! Så billigt! Så bra för kropp och själ!

Men ibland är det inte så jävla kul!

Oftast cyklar jag till jobbet då det inte är så många andra i omlopp i trafiken men en morgon så blev jag sen och hamnade i samma tidszon som studerande i olika åldrar och vuxna som tydligen börjar sent (klockan var väl strax innan 8). På den korta färden kunde jag dött/dödat medtrafikanter typ tio gånger. Hade det inte varit för mina nästan omänskliga reaktioner, min superkradt att kunna förutse faror och min överlägsna cykelteknik som gör så många andra avundsjuka, så hade ambulansen fått köra i skytteltrafik den morgonen.

Det utkristalliserade sig en mängd olika typer av trafikanter och jag ska räkna upp några (ni får gärna fylla på med fler):

Cykelsurfaren

Cykelsurfaren har gamnacke och en telefon i handen. Cyklar ofta i knapp styrfart samtidigt som hen (modernt uttryck för att inte glömma bort någon I världen) knappar på telefonen.

Hen har noll koll på var på vägen hem är, vad som händer runt hen, och medtrafikanter. Om man plingar med ringklockan för att uppmärksamma hen så tittar hen upp och säger ”Oj”.

Kompisarna

Kompisarna cyklar alltid i bredd oavsett situation. De pladdrar på om allt möjligt och kan förekomma i olika hastigheter, från knapp styrfart till överljudsfart.

Om de får möte eller om det är något hinder på vägen spelar ingen roll. Inget kan få dem att vika undan för de har mycket att avhandla! Kompisarna kan även förekomma i gående eller joggande form.

Chickenracecyklisten  (CRS I denna text)

CRS cyklar antingen  på fel sida eller vägrar att vika sig om han möter t ex Kompisarna.  Hen har stenkoll på läget och en blick av stål och man ser att denna person inte kommer att vika en tum varken på cykelbanan eller i livet. Även om man försöker påvisa att det är fel sida för CRS så får man ingen reaktion utan likt ett spöktåg passerar hen utan att vika det minsta från rutten. Lite kalla kårar får man…

Kamikazecyklisten

En allt mer förekommande cyklist längs gatorna. Kamikazecyklisten har förmodligen inga bromsar på sin stålhäst…bromsar är något som hen aldrig gör på sin färd utan enbart när hen är framme. Är det en korsning så får all korsande trafik vackert bromsa. Jag kan tänka mig att många masskrockar skett när en Kamikazecyklist susat över en korsning. Kamikazecyklisten tror att hen alltid har företräde i alla lägen och vet att de flesta inte vill köra på hen och därför kommer att bromsa!

Tävlingscyklisten*

Tävlingscyklisterna förekommer ofta i flockar och de anser själva att de får köra hur många som helst i bredd och de får köra på vilka vägar de vill (även motorvägar) för de är ju så snabba. Är du en normal cyklist så är det oftast inget problem med dessa för de är aldrig på cykelbanor (de är ju för snabba för dessa).

Men om du är en bil så kan det vara rätt irriterande att hamna bakom Tävlingscyklisterna för helt seriöst.. de är inte så jävla snabba som de tror! Om Cykelsurfaren,  Kompisarna eller Chickenracecyklisten möter en flock Tävlingscyklister kan det vara förödande! 

* värt att notera att det alltså inte är någon cykeltävling som pågår utan att det bara är en kategori av cyklister som tror att Tour de France pågår i Umeå, varje dag…

Det jag vill avsluta med är att säga:

Var rädd om er, det är en tuff värld där ute på gatorna!

Kommentera gärna om ni identifierat fler typer av cyklister.

Jag är ju hyfsat frisk och har inga större krämpor att klaga över. Jag hoppas väl att jag är i närheten av normalbegåvad och var hyfsat duktig i skolan men jag har en sak jag tydligen är riktigt usel på!
Eller om man frågar familjen så är det fler saker som inte är mina allra vassaste grenar. Matlagning för att nämna en sak. När gossarna får höra att mästerkocken (dvs deras mor) jobbar kväll och att fadern ska stå för utspisningen så rullas det med ögonen och det suckas å det grövsta.
Yngsta odågan är specialist på att hitta orsaker för att vi ska beställa pizza eller något annat för att slippa mina kulinariska rätter.

”Vi borde fira att det är exakt ett halvår så när som ett par dagar sen jag fyllde år”

”Ska vi inte äta något gott nu när det ändå är tisdag, annars blir ju tisdagen så grå och tråkig som bara en tisdag kan vara”

Ibland går jag på det, kanske lite för att jag håller med dom, dvs det smakar inte alltid så bra…

Ändå försöker jag variera mig: Ibland blir det korv och makaroner men då och då är jag djärv och gör makaroner och korv istället!

Jag har en specialitet och det är en gryta bestående av kyckling och bacon och en massa hemliga ingredienser (ofta en blandning av det som finns i kylskåpet för tillfället) samt tagliatelle. Den tillagade jag ofta och var jäkligt stolt över mitt eget recept som jag tyckte var värdigt att medverka i ett av de många kockprogram som finns nu för tiden på varenda kanal.Det är så sjukt gott!

Fast en dag så sa min yngsta son, lite besvärad:

”Du vet det där receptet med kyckling och bacon som du gör för ofta…Det smakar inte så gott. Skulle du kunna sluta bjuda på det? Det funkar bra med korv och makaroner eller makaroner och korv”

– Ja det är okej sa jag. Bra att du säger till, sa jag och log faderligt.

Min kära sambo som också var närvarande suckade djupt och sa tyst men inte tyst nog för jag hörde hur hon sa ”Tack gode gud”.

Nä nog pratat  om deras åsikter. De ångrar sig den dag de märker att de är strukna ur testamentet och inte får vara med att dela på alla mina grejer. Kablar, verktyg och konstiga elektroniska prylar…

Numera så är hela familjen samlade under samma tak. Äldsta halvt utflyttade sonens andrahandskontrakt gick ut och han flyttade in en tunn vägg bort från vårt sovrum. Ytterligare en tunn vägg bort har vi den yngste sonen. Förr i tiden så umgicks man med kompisar genom att fysiskt förflytta sig till en gemensam träffpunkt.

Det gör man inte nu tydligen utan man tar på sig ett headset typ samma som helikopterpiloter har och så pratar man med den i andra änden. Oftast pratas det i samband med något spel där det lagvis pågår någon slags kamp för överlevnad. Jag vet inte så mycket mer förutom att ljudkvalitén uppenbarligen är dålig då det tydligen måste skrikas i mikrofonerna för att det ska höras.

Sönerna turas om att hyssja varandra då det blir för högljutt där de sitter i varsitt rum och kämpar för sin överlevnad i olika virtuella världar. Det är bra att de har något vettigt att göra t ex efter ett kvällsskift. Vilken förälder skulle inte njuta av att en vardagsnatt klockan två få höra sin son vråla ”AKTA RYGGEN!! HAN ÄR BAKOM DIG!!!” när man ska upp klockan 05:30?

Man sätter sig yrvaket upp och kollar bakom ryggen, men ingen är där! Jag antar att jag borde gå in och tacka honom, äldsta sonen, för förmodligen var det han som hann likvidera lede Fi medan jag helt ovetande låg och sov…

Det de pysslar med kostar tydligen också mycket energi för under nätterna så äts allt i kylskåpet upp (det enda som förut fanns kvar var matlådor med min paradrätt).

Sen på dagarna när de inte räddar världen från zombies så går de rastlöst runt mellan kylskåpet och sina rum och var tionde minut kommer de och frågar om det inte finns något gott…

Då brukar jag fråga om jag ska svänga ihop något smarrigt med kyckling och bacon, då brukar de mumla något obegripligt och gå tillbaka till kylskåpet de nyss besökt för att se om de missat något…

Ja de är rara…de inte så små liven…

…vet inte var jag ska börja faktiskt!

Vi bor numera i stan på den ädla stadsdelen Teg i finaste Umeå. En jättefin lägenhet där ingen gräsmatta behöver klippas och vi är på vintern befriade från ondskefulla plogbilschaufförer som spyr ut kubikvis med snö på uppfarten.

Jag trivs kanonbra och håller på att vänja mig vid allt nytt. Har inte riktigt kommit överens med den nya soffan utan har suttit som en soldat i givakt, jag som brukar bara mysa ner i soffan och bara chilla…

Sängen är den samma men måste vara placerad mitt i ett sånt där kanelkors eller var det currykors det heter?

Men sista nätterna har jag nog somnat  (eller kanske det är svimmat jag gjort) av sömnbrist. Så det ordnar nog upp sig verkar det som…

Något vi ganska snart märkte var att det inte ryms tre bilar på en parkeringsruta, så först sålde vi äldsta sonens lyxbil. En Mazda som nog var den fulaste bilen på bästaste Teg men som gick som en klocka. Den stackars köparen blev skinnad på en hel tusenlapp! Galet dyrt!

Men problemet kvarstod! En bil för mycket och ett evinnerligt flyttande av bilar för att undslippa läskiga parkeringsvakter som lurade i skuggorna!

Så nu har vi annonserat ut resten av vår bilpark på Blocket och det ger mig verkligen chansen att få pennfajtas med en massa trevliga människor! Det är sååå kul! Många ställer inga frågor om bilen utan säger bara att de köper bilen för en spottstyver av det vi begär och ja ba:

– Nä det gör du inte!

Å han ba:

– Vadå för?

Å ja ba:

– För att du är dum i huvudet!

Nä det sista skriver jag inte, utan jag förklarar snällt och på enkel svenska att det är lite lågt bjudet (och så får jag dåligt samvete för att jag inte skänker bort bilen till stackarn som ändå bemödat sig att klämma ur dig ett bud). Nä nu ljög jag igen! Jag får inget dåligt samvete utan vill helst skicka en räkning till den som slösat min tid och dessutom kränkt min fina bil å det grövsta!

En enda har klämt ur sig ett för- och efternamn och faktiskt kommit och provkört en av bilarna. Det var också intressant, herrn och frun åkte från Övik för att se på pärlan och sen genomförde han en CSI-undersökning på bilen! Han gick runt bilen som värsta Ture Sventon i jakt på något som visade på att bilen var begagnad (vilket den ju är eftersom att den är tillverkad 2013).

Sen provkörde de bilen en timme för att därefter komma tillbaks och berätta att de inte hade råd att köpa den eftersom att de skulle behöva byta ut kaross, motor, växellåda, inredning, lacl, däck, fälgar, bensin och luften kring bilen för att den skulle bli i det skick de önskade.

Å ja ba:

– Köp en ny bil då dumjävel! 

Nä det sa jag inte utan typ:

– Nä men det var väl tråkigt…

Sen finns det kategorin som vill idka byteshandel!

– Hej jag ser att du vill bli av med din bil för att du har för många och då står det i annonsen att du inte vill byta det mot någonting. Stämmer det?

Å ja ba:

– Ja det stämmer…

Å han ba:

– vill du byta din fina bil mot min mycket äldre bil som gått mycket längre och är knappt värd nått?

Å ja ba:

– Hellre äter jag hundbajs!

Nä det säger jag inte heller utan tackar bara vänligt nej till det generösa erbjudandet och önskar honom all lycka och välgång i livet!

Men tids nog kommer det nog någon  normal människa, ni vet så som människor var förr, trevliga och realistiska! Litegrann som jag är!

Kära sambon brukar säga att jag är lik den där brevbäraren, Allan Svensson i ”Svensson Svensson” när jag gormar på som bäst. Jag håller inte alls med men jag kan tycka att herr Svensson ofta har sunda åsikter! Litegrann som jag har…

Nä nu ska jag svara på lite frågor som potentiella köpare av bilarna ställer…Det är säkert riktigt bra funderingar och säkert inte ett enda skambud som de har för avsikt att kränka mig med!

Å ja ba:

– Fuck you!

Nä det kommer jag inte att säga…

Trevlig helg!