Jag – en mästerkock…

Jag är ju hyfsat frisk och har inga större krämpor att klaga över. Jag hoppas väl att jag är i närheten av normalbegåvad och var hyfsat duktig i skolan men jag har en sak jag tydligen är riktigt usel på!
Eller om man frågar familjen så är det fler saker som inte är mina allra vassaste grenar. Matlagning för att nämna en sak. När gossarna får höra att mästerkocken (dvs deras mor) jobbar kväll och att fadern ska stå för utspisningen så rullas det med ögonen och det suckas å det grövsta.
Yngsta odågan är specialist på att hitta orsaker för att vi ska beställa pizza eller något annat för att slippa mina kulinariska rätter.

”Vi borde fira att det är exakt ett halvår så när som ett par dagar sen jag fyllde år”

”Ska vi inte äta något gott nu när det ändå är tisdag, annars blir ju tisdagen så grå och tråkig som bara en tisdag kan vara”

Ibland går jag på det, kanske lite för att jag håller med dom, dvs det smakar inte alltid så bra…

Ändå försöker jag variera mig: Ibland blir det korv och makaroner men då och då är jag djärv och gör makaroner och korv istället!

Jag har en specialitet och det är en gryta bestående av kyckling och bacon och en massa hemliga ingredienser (ofta en blandning av det som finns i kylskåpet för tillfället) samt tagliatelle. Den tillagade jag ofta och var jäkligt stolt över mitt eget recept som jag tyckte var värdigt att medverka i ett av de många kockprogram som finns nu för tiden på varenda kanal.Det är så sjukt gott!

Fast en dag så sa min yngsta son, lite besvärad:

”Du vet det där receptet med kyckling och bacon som du gör för ofta…Det smakar inte så gott. Skulle du kunna sluta bjuda på det? Det funkar bra med korv och makaroner eller makaroner och korv”

– Ja det är okej sa jag. Bra att du säger till, sa jag och log faderligt.

Min kära sambo som också var närvarande suckade djupt och sa tyst men inte tyst nog för jag hörde hur hon sa ”Tack gode gud”.

Nä nog pratat  om deras åsikter. De ångrar sig den dag de märker att de är strukna ur testamentet och inte får vara med att dela på alla mina grejer. Kablar, verktyg och konstiga elektroniska prylar…

Numera så är hela familjen samlade under samma tak. Äldsta halvt utflyttade sonens andrahandskontrakt gick ut och han flyttade in en tunn vägg bort från vårt sovrum. Ytterligare en tunn vägg bort har vi den yngste sonen. Förr i tiden så umgicks man med kompisar genom att fysiskt förflytta sig till en gemensam träffpunkt.

Det gör man inte nu tydligen utan man tar på sig ett headset typ samma som helikopterpiloter har och så pratar man med den i andra änden. Oftast pratas det i samband med något spel där det lagvis pågår någon slags kamp för överlevnad. Jag vet inte så mycket mer förutom att ljudkvalitén uppenbarligen är dålig då det tydligen måste skrikas i mikrofonerna för att det ska höras.

Sönerna turas om att hyssja varandra då det blir för högljutt där de sitter i varsitt rum och kämpar för sin överlevnad i olika virtuella världar. Det är bra att de har något vettigt att göra t ex efter ett kvällsskift. Vilken förälder skulle inte njuta av att en vardagsnatt klockan två få höra sin son vråla ”AKTA RYGGEN!! HAN ÄR BAKOM DIG!!!” när man ska upp klockan 05:30?

Man sätter sig yrvaket upp och kollar bakom ryggen, men ingen är där! Jag antar att jag borde gå in och tacka honom, äldsta sonen, för förmodligen var det han som hann likvidera lede Fi medan jag helt ovetande låg och sov…

Det de pysslar med kostar tydligen också mycket energi för under nätterna så äts allt i kylskåpet upp (det enda som förut fanns kvar var matlådor med min paradrätt).

Sen på dagarna när de inte räddar världen från zombies så går de rastlöst runt mellan kylskåpet och sina rum och var tionde minut kommer de och frågar om det inte finns något gott…

Då brukar jag fråga om jag ska svänga ihop något smarrigt med kyckling och bacon, då brukar de mumla något obegripligt och gå tillbaka till kylskåpet de nyss besökt för att se om de missat något…

Ja de är rara…de inte så små liven…