Det har fattats beslut om att min gata där jag bott de senaste tjugo åren ska fixas till. Den var lite ojämn helt klart och man tänkte nog att de borde göra något åt den. Och så gjorde det och nu saknar jag hur det var för!

Det var bättre förr även om det inte var bra, sa jag till sambon och rättade till snusen med tungan. Nä det gjorde jag inte, för jag snusar inte, men det kändes så rätt att skriva det bara…

Så i höstas så var de och kollade upp våra hus på gatan för tydligen skulle de göra något som kunde få  husen att spricka sönder. Det lät jätteläskigt så på nätterna sov alla på Hyggesvägen oroligt av rädsla för att husen skulle klyvas mitt itu, hemska tanke!

Jag sa till familjen att vi måste alltid vara beredda om huset spricker sönder så vi övade evakuering och vi tränade på att snabbt gömma oss under bordet för det hade jag sett på filmer att man skulle göra.

Men inga hus har raserats vad jag kan se, men det kan man inte säga att vägen inte har gjort!

Under hösten skalades asfalten bort och sen startade troligtvis en skattjakt bland entreprenörerna som härjade på gatan!

De verkade ha så roligt!

De grävde stora hål i gatan och så fick det vara så någon dag och sen fyllde de igen det för att sen gräva ett nytt hål någon annanstans. Och de var så kreativa att de inte följde något mönster utan de hoppade fram och tillbaka och grävde hål än till vänster och än till höger. Ibland så grävde de upp ett hål och fyllde igen det bara för att gräva upp det igen någon dag senare. Det var så spännande och roligt att kryssa sig fram i detta månlandskap som ständigt förändrades hela tiden! Kul, verkligen kul…

Sen blev det vinter och vägen påminde smått om en berg och dalbana, det gick upp och det gick ner på den tidigare lite guppiga men ändå hyfsat raka vägen.

Men nu är det vår! Känner ni att livet är lite tråkigt och ni vill ha spänning i livet rekommenderar jag en tur längs Hyggesvägen i Obbola!

Här finns allt man kan begära för den äventyrslystne föraren! Vi har raviner, slukhål, kvicksand, träskmark, mindre tjärnar och klippblock!

I takt med att tjälen släpper ur marken tornar nya hinder upp! Min bil är just nu på verkstan för byte av fjädrar och dämpare. Äldsta odågans bils stötdämpare slog igenom så att de nästan åkte genom huven när han sammanbitet kämpade sig fram i den horisontella svarta pisten.

Men det finns hjälp att få så klart! En app som heter Felanmälan Umeå där man kan ta ett foto och beskriva felet så går anmälan till någon. Så jag gjorde det…beskrev att det var svårt att ta sig fram och att ravinen som likt Grand Canyon bredde ut sig framför uppfarten gjorde att bara vår gigantiska SUV var det enda som kunde ta sig fram.

Jag fick snabbt ett svar att de mottagit anmälan och mäkta imponerad blev jag måste jag säga. Det var ju bara någon sekund sen jag klickade på sändknappen!

Sen efter några dagar så fick jag ett sms om att nu var det åtgärdat, eller rättare sagt behandlat och ärendet avslutat!

Så jag gick ut och ställde mig vid ruinens brant (den kostar mig en bra slant pga att den garanterat var delaktig i att döda mina stötdämpare) och kikade ner i ravinen. Jag försökte verkligen få det till att det var åtgärdat men även om jag kisade och använde min vildaste fantasi så kunde jag inte att se att det var åtgärdat.

Så jag knöt näven i fickan och startade bilen och körde ner i ravinen och tog fart uppför ravinen och tänkte att det var bäst att inte klaga…de hade säkert gjort sitt allra bästa och jag ville inte kränka någon, folk blir så lätt kränkta nu för tiden…

Men nu med facit i hand var det inte så farligt med den där ravinen för nu är det sju resor värre. Nu lämnar jag bilen vid Bergöbron (bron som förbinder Sverige med Obbola) och går till Hyggesvägen för att inte bilen ska försvinna ner i kvicksand eller drabbas av någon annan naturkatastrof här på Hyggesvägen!

Funderar på att göra ytterligare en felanmälan så att Umeå Kommun kan skoja till det igen och säga att det är åtgärdat!

Kanske man kan göra likadant med skatten? Jorå, det finns på agendan att betala den så jag anser att ni kan pricka för den som redan betald!

Nytt år och nya möjligheter. Som den vanemänniska och Svenne Banan  jag är så har jag i vanlig ordning köpt mig ett gymkort! Denna gång på ett fint och modernt gym inne i stan. Kortet inköptes i december och syftet var dels rehabilitering efter min höftoperation (ja jag vet! Jag är alldeles för ung för det) och dels för att skaffa drömkroppen (men det sa jag inte åt någon).

Det började bra med att jag fick träffa en PT som frågade vad jag ville med träningen så jag ljög och så att det var inte viktigt att jag blev slimmare och fick sjukt stora muskler utan det viktiga var att jag ville må bra.

Så den mycket kompetenta PT/sjukgymnasten satte ihop ett program som påminde om en tråkig råkostsallad. Mage, rygg,underkropp! That’s it!

– Hur verkar det här programmet sa hon och tittade skeptiskt på mig.

– Jättebra! Precis det jag önskar, sa jag och böjde ner blicken för att hon inte skulle se min besvikelse över att inga spännarmuskler skulle få chansen att växa till sig. Skitbra, ett klokt program!

– Bra då kör vi så, sahon käckt. Vi ses om några veckor och följer upp hur det går!

– Mmm, sa jag lite trumpet och tittade ner på min obefintliga biceps.

Det var i december och nu har hon gett upp! Jag har skyllt på flunsan, trasig bil, sträckt ljumske, utbränd, inbränd och allt annat jag kommit på för att slippa träffa henne igen.

Inte för att hon var otrevlig eller luktade illa utan för skammen att behöva säga sanningen: – jag har inte ens varit nära att gå dit!

Så nu står jag här, snart ett halvår senare med ett gymkort som kostat 2000 kronor per besök! Tänk om hon hade lagt dit lite bänkpress och bicepscurl då hade jag varit där jämt (jo eller hur).

Nä nu är det dags att åka hem och sätta sig med chipsppåsen framför teven…

Beach 2019! Då jäklar blir det åka av!

Det händer så mycket nu för tiden! Jag vet inte var jag ska börja!

Jag börjar väl med husförsäljning och lägenhetsköp…
Vi har köpt en lägenhet i stan, en förj-vla snabb affär, hann knappt fatta något så satt jag där på banken och nickade och låtsades som att det var genomtänkt. Finaste sambon hade nog tänkt igenom det en längre tid, men jag är liiiite trögare så jag var inte riktigt på det klara med att nu var det faktiskt allvar! Men eftersom att vi pytsat in en handpenning och skrivit papper så är det väl på riktigt. Nu har jag landat lite och förstått att vi har nog köpt en lägenhet som det verkar, och den verkar fin så det blir jättebra!

Sen verkar det som att ett faktum för att flytta är att sälja det befintliga boendet och det var jag inte riktigt med på från början men nu så har vi haft ute huset på hemnet och vi har en mäklare och vi har en köpare så det är nog allvar där med! Ska kolla om jag får hyra ett rum första halvåret så att jag gradvis kan bli av med mitt Obbolaberoende….lite tveksamt om de vill ha mig på köpet, elaka rykten säger att jag snarkar vilket låter helt absurt!

En del i att sälja ett hus är tydligen att man ska ta med sig alla grejer och det blir spännande! När vi var och kikade på vårt nya boende konstaterade jag att lägenheten inte hade källare på 80 kvm där man kan förvara alla jättebra saker som man låtit bli att slänga i 20 år. I tjugo år har jag köpt på mig saker som jag verkligen behövt. Bl a har jag köpt miltals med kablar, surroundanläggningar och verktyg!

– Nä nu Svenna Banan är det dags att döstäda, sa sambon glatt till mig en dag!

Jaha, sa jag och tänkte att nu skulle minsann alla lik i alla garderober städas ut. Så jag förberedde mig att berätta om saker jag råkat köpa utan att kanske förankra det med finansministern i huset.

Men döstädning var något helt annat:

Så döstädning stod på schemat och jag tänkte att det kunde väl inte vara så svårt…
Så med glatt humör gick jag med raska steg ner i källaren för att döstäda!

Bara bra grejer
Längst ut i förråden fanns det färska inköp och mollijoxer och jag gjorde iordning två högar, sparas och slängas.
I sparashögen la jag bra saker, såsom det trasiga spännbandet som jag nog kan laga, ALLA mina skolböcker från årskurs 1 och framåt som ungarna säkert kommer att uppskatta den dagen de ska döstäda efter mig, mina gamla kläder som jag inte tar mig i men som sporrar mig så bra till stordåd för att i sommar(eller någon annan sommar) ska få den strandkropp som Aftonbladet säger att man så lätt kan få om man följer deras tips. Barnens leksaker och alla teckningar är också saker som måste sparas naturligtvis. Att få rada upp alla fotbollsskor från de minsta till storlek 42 får mig att få tårar i ögonen…
Sambon kom ner och tittade på hur det gick för mig och hon fick även hon tårar i ögonen när hon såg hur jag radat upp alla skor som om jag förberett för att en gigantisk tusenfoting skulle få förbereda sig för en fotbollsmatch. Men det visade sig inte vara glädjetårar utan hon tyckte att jag inte gjorde ett bra jobb med döstädningen!

Sparahögen var typ alla grejer som jag hittills hade fått ur förrådet och slängahögen bestod av en petflaska och lite godispapper…

Så då förklarade hon vad döstädning egentligen handlar om och med böjt huvud så började jag döstädningen på riktigt!
Vissa saker sparade jag ändå och la i en banankartong. En kartong med nostalgi som jag förmodligen aldrig kommer att öppna någon fler gång.

Ju längre in i förrådet jag kom desto mer spännande blev det, en arkeologisk utgrävning i Svenne Banans liv!

Banankartonger som trycktes in med bra saker för tjugo år och som jag inte sett sen dess plockades systematiskt ut och med mina nya döda ögon, jag menar med mina nya döstädarögon så var jag skoningslös! Allt åkte till Återvinningscentralen där ingenting längre spelar någon roll, och jag måste säga att så här i efterhand när jag torkat tårarna efter att slängt bort de saker som jag i ärlighetens namn inte saknat sen jag stoppade in dom i förrådet för tjugo år sen, så kännse det riktigt skönt (men det kommer jag aldrig att erkänna för sambon).

Banankartonger is da shit!
Det är nu två veckor kvar till flytt och vi packar frenetiskt ner saker i banankartonger. Jag gillar banankartonger för det går att stapla dom huuuuur högt som helst utan att det ramlar. Det går inte heller (nåja) att fylla dom så att man inte orkar bära dom till skillnad från en gigantisk flyttkartong. Flyttkartongerna jag provat köpa går dessutom sönder i handtagen när man lyfter dom, de viker sig när man ställer en annan kartong av tyngre modell på den. Så banankartonger, de e grejer de!

I princip varje dag har det pysslats i huset för att förbereda den stora flytten. Det har slängts skräp, onödiga saker (och kanske lite nödiga saker), kläder som krympt (för jag har väl inte växt), porslin, böcker, möbler, teveapparater, mobiltelefoner, datorer och framförallt KABLAR.

Jag erkänner, jag är en kabeloman!
Kablar, kopplingar, skarvsladdar av alla de slag har jag hittat överallt i huset. En rolig detalj är att de verkar dras till varandra och har samlats för någon slags bisarr ormgrop där de tätt omslingrade utövat vuxenumgänge och genom det förökat sig. Jag såg några äldre kablar som nu hade fått ett sladdbarn på gamla dagar…

I början försökte jag sära dessa enorma bollar av kablar men gav till slut upp när jag själv höll på att bli en del av kabelhärvorna i min förtvivlade kamp att förvandla dom till kablar utan kontakt med andra kabelkompisar. Så jag gav upp och dumpade dem i hela deras prakt på mitt favoritställe Återvinningscentralen där kablar inte längre spelar någon roll.

Det känns som att vi slängt bort allt snart så det borde bli en lätt flytt kunde man tro…så med bestämda steg och med en imponerande samling av banankartonger så gick jag in i vårt minsta förråd. Det är bra för självförtroende att ge sig på något man klarar av tänkte jag. Jag hade ju lärt mig döstäda i det större förrådet där det var mestadels mina prylar och att plocka lite lågt hängande frukter som ska sporra mig till stordåd när det är dags för de större förråden utomhus kändes som ett vinnande koncept.

Hela dagen så matade jag ner tomtar, julgransglitter, lego, böcker, fotografier, Actionmangubbar, barnkläder och allsköns husgeråd i banankartonger. Varje banankartong märkte jag noggrannt upp. Systematiskt fyllde jag kartong efter kartong utan att det egentligen minskade med saker i förrådet. Efter några timmar var systematiken inte lika systematisk utan det trycktes ner allsköns grejer och kartongerna märktes med ”diverse”. Svetten lackade och jag väste fram konstiga ljus på ett språk jag inte ens själv förstod. Till slut så stod jag där med en ansenlig mängd bra-å-ha-saker som alla hade en sak gemensamt – de rymdes inte i banankartonger.

Jag hade tydligt deklarerat att ALLT ska ner i banankartonger så att det är stapelbart i det enda förrådet som ska ersätta de tre förråden, pannrummet, friggeboden och cykelboden som vi i dagsläget har fyllda till bredden med bara bra viktiga saker.
Men ibland måste till och med en tjurig gubbe som jag ge upp, efter att ha försökt rymma innebandyklubbor, plastgranar och fiskespön i mina fruktlösa försök att hålla löftet om enbart banankartonger så insåg jag att det måste till större lådor.
Så några flyttkartonger fick umgås med de höghus av banankartonger som jag fyllt och noggrannt kategoriserat upp:

• Grejer
• Saker
• Prylar
• Småplock

Detta kommer göra det mycket lättare sen när vi söker något! Jag är så klok!

Samtidigt som jag håller på i källaren i våra en miljon gömmor och fyller banankartong efter banankartong så har sambon börjat i själva bovåningen!
Hon lägger ner allt! Glas, böcker, prydnader, bestick, vinflaskor, prylar, grejer! Hon är helt enkelt jätteduktig och vansinnigt effektiv.
Hon planerar också att börja märka upp kartongerna så småningom.

Så nu två veckor innan flytt börjar stora delar av bohaget att vara nerpackat i banankartonger.

En vanlig dag i en banankartongsfamiljs liv
Klockan ringer på morgonen, man lyssnar sig fram till i vilken banankartong den ligger och stänger av den.
Man kliver upp, packar ner täcken och kudden i en banankartong och söker reda på  frukosten i en annan kartong.
Hämtar tidningen ur brevlådan som är nerpackad i en banankarton vid vägen och sen packa upp köksbordet och en stol för att sätta sig ner och läsa den. Inte läsa köksbordet utan tidningen…

Efter det så söker man reda på toaletten som finns någonstans bakom banankartongerna, så efter att trasslat sig fram så borstar man tänderna med tvättmedel och gnuggar tänderna med ett finger som får agera tandborste eftersom att man inte hittat igen tandborste eller tandkräm och så fortsätter det…
Allt är nerpackat för det är ju bara två veckor kvar tills vi ska flytta!

På jobbet har jag packat ner allt i banankartonger för att det ska kännas mer som hemma, det är så mysigt nu!

Men snart är allt det där historia, det är bara två veckor kvar innan jag kan sluta kura ihop mig i en banankartong när jag ska sova.

Det ser jag fram emot!

För många år sen kom sambon efter ett besök hos en väninna och berättade att hon just fått veta sanningen om mäns arbete i hemmet.

Vi gör enbart punktinsatser!

Kvinnor de dammsuger, tvättar kläder, snyter barn, byter gardiner utefter årstider och högtider osv. Helt enkelt en never ending story, ett ekorrhjul som varje dag börjar om likt den fantastiska filmen ”Måndag hela veckan” där Bill Murray vaknar upp och får återuppleva samma dag om och om igen. Likadant är det för kvinnor enligt sambons kloka väninna.

Vi män däremot vi har inget ekorrhjul utan vi gör enskilda insatser i hemmet, vi bygger t ex en altan, och när vi gör det då går vi verkligen all in i vårt skapande för att ge något av mervärde till familjen. Då har vi inte tid med annat utan vi mäter, sågar, åker och köper nya verktyg vi verkligen behöver och pratar med andra män om det vi bygger. Sen när vi väl är klara så backar vi tillbaka några steg och ropar på sambon för att få den bekräftelse vi såväl behöver.

– men vad fint du har gjort!

– å vad du är duktig!

Äsch då, det var väl ingenting säger man fast man egentligen är mäkta stolt över det man gjort! I veckor har man ägnat varje vaken timme åt att snickra ihop altanen. Kanske med någon liten välförtjänt paus på någon dag eller två…

Och man har varit så nöjd fast nu är allt förstört!

Det är ju bara en punktinsats! Inte alls något särskilt…

Mitt liv är numera fyllt av punktinsatser, det rivs golv, det målas väggar, det skottas snö, det fixas och donas hela tiden men hur mycket det än grejas på i värsta Arga Snickar-stilen så är det ändå bara en mängd punktinsatser som likt smultron träs på ett strå!

På gården väntar ett ton ekoull som ska upp på vinden, ett jobb för en stark man och inte något enkelt som att vattna  blommor!

Tidigare hade jag gjort detta samtidigt som jag skulle ha min burköppnarmin (ni vet när man förvrider ansiktet för att visa hur man tar i) samtidigt som jag skulle ha stönat som en tyngdlyftare för att sambon skulle bli imponerad över min förmåga att utföra detta övermänskligt tunga arbete.

Så blir det inte nu…under tystnad så slutför jag jobbet – det är ju bara en simpel punktinsats…

Ett utedass?

I den underbara byn Obbola så är det inte många skandaler eller huliganer. Vi har en Facebooksida där allt som händer kommer upp till ytan. Det är på nivån att det är någon som kör för fort och en enstaka epatraktor som sladdat lite..sen är det inte mycket mer, just ja. Ibland blir det fullt på återvinningen och då blir det ramaskri när det lämnas något utanför de överfulla containrarna. Det är givetvis inte bra men nivån på det kriminella i byn är inte så skrämmande.

I tjugo år har vi bott här och det har varit ett fantastiskt bra område att låta barnen växa upp på.

Men åter till rubriken…

Någon har bajsat i en busskur! Det är faktiskt riktigt äckligt! Hur tänker man då? Människan har dessutom förberett det eftersom den bajsnödige ligisten hade med sig toapapper! Extra äckligt blir det när inga spår efter savetter finns vilket innebär att hen inte tvättar händerna efteråt!

En busskur där barn brukar vänta på skjuts! Nä det var inte okej för fem öre!

Det var nog det värsta jag hört som hänt under de åren vi bott här men jag hoppas att det var en engångsföreteelse så att det inte är en återfallsförbrytare som kommer att lämna spår efter sig i andra kurer.

Man får väl hålla koll på om någon kurar i en kur då jädrar får man gå dit och snacka skit på ett annorlunda sätt med människan i fråga!

Hastigt och lustigt så blev det bestämt att nu säljer vi huset i Obbola och flyttar in till storstan Umeå igen. En epok är över, i 20 år har vi fått avnjuta att bo på en ö (ja Obbola är en ö, det hör man ju på ramsan Obbolaö, vill bara dö! Det är även en by, det hör man på ramsan Obbolaby, vill bara spy!) Så från att i tjugo år haft tillgång till friggebod, cykelbod och tre förråd (fyra om man räknar in bastun som aldrig använts till annat än förvaring och fem om man räknar in pannrummet som är fullt av braåhasaker) så flyttar vi till en lägenhet med ett liiiittet förråd!

Operation Eliminering av Onödiga Saker
Insikten av att det nya boendet inte har oändliga resurser för att spara allt man kanske någon gång behöver har gjort att vi nu dagligen fyller bilen med saker och för bort det till Avstjälpningscentralen där det råder tystnad och full kontroll, på Avstjälpningscentralen där ingenting längre spelar någon roll!

Nej, Återvinningscentralen var det ju men det känns lite som Ebba Gröns gamla hit när man är där…ingenting spelar längre någon roll vad som händer mina fina grejer…

Män står där med tom blick och med vitnande knogar krampaktigt hållande verktyg som de köpt för typ hundra år sen och egentligen för länge sen slutat använda! Men att slänga bort bra saker är emot vår natur, man vet aldrig när de kan komma till användning. Kanske den där chucken passar på den nya borrmaskinen? Kanske jag en dag kommer att behöva den där rephandboken till den Saab 99 som jag hade för 30 år sen? Eller kanske någon kommer ihåg att jag hade en Saab 99 och frågar om jag har rephandboken! Man vet aldrig vad som väntar bakom knuten!

Sen att en man och en kvinna ska komma överens om vad som är bra att ha kvar och vad som bör slängas eller vad som faktiskt är värt att lägga ut en annons och få en slant för skiljer väldigt mycket! Jag måste erkänna att jag kanske har dragit på mig en eller flera surroundanläggningar genom åren. Priset på dessa anläggningar varierar från en tusenlapp till något mer men det de har gemensamt är att de alla har hamnar i förrådet då de både är anskrämliga och att det kommer onödigt mycket ljud ut ur de fula högtalarna. Allt detta enligt säker källa – dvs den mycket kloka sambon – och då är det bäst att inte säga emot! Så en efter en har de lagts i en hög som blivit allt högre genom åren. Nya anläggningar har plötsligt på ett mystiskt sätt installerats, men alltid samma svar…anskrämliga och alltför högljudda!

Tänk om Ittala skulle tillverka en surroundanläggning, då kanske den anläggningen inte hade hamnat längst inne i förrådet…

Mina fina saker hittade efter 20 år
Jag fick ett mess av sambon om att hon hade städat ur och sorterat skräp i ett förråd, jag måste erkänna att hon är jätteduktig och effektiv när det gäller vårt hem. Ibland blir jag nästan utbränd där jag ligger i soffan och ser hur hon sjåar på. Jag brukar lite försiktigt fråga om hon vill ha hjälp men nä jag är bara i vägen och det vill jag ju inte vara så jag ligger snällt kvar som en lite trindare upplaga av Kronblom.

Åter till det utstädade förrådet…
När jag kom hem tänkte jag att jag skulle direkt ta tag i skräpet som hon rensat ut. Jag hade fått reda på att det var två högar, en till Avstjälpningscentralen där ingenting längre spelar någon roll och den andra högen skulle vidare till bättre behövande (typ Myrorna). Det som var kvar i förrådet skulle då vidare till vårt nästa hem uppfattade jag det som. När jag sen väl gick till de två högarna så var det två högar med braåhagrejer! Saker som jag kanske skulle behöva när som helst, även om de nu legat där i 20 år hittills (men det är bara för att jag inte visste att de var där)! Så jag satte mig mitt bland sakerna och blev så glad för där var ju den där fina elektriska klämgrillen och luftpistolen som bara saknade magasinet och en massa andra jättefina saker! Så med min slutledningsförmåga så förstod jag att det inte var de här högarna hon pratade om utan två andra högar med sånt som vi faktiskt inte behövde! Så jag lät bli det och la mig och zappade lite mellan kanalerna istället.

Men vi har hunnit bli överens om en hel del som ska slängas ändå, vi har varit en hel del svängar och sorterat pinaler in i minsta detalj. Vi har snällt frågat personalen på Avstjälpningscentralen där ingenting längre spelar någon roll om det inte spelar någon roll om vi slänger allt i brännbart men det gjorde det tydligen. Lite spännande är det ändå när man stjälper ner en låda som man sorterat med t ex metall och så ser man en liten plastmugg som råkat följa med. Snacka om att leva ett äventyrligt liv va! En gång kom jag dit med ett helt lass med diverse skrot och hade turen att en mycket kompetent medarbetare följde varje rörelse jag gjorde och gick igenom ALLT som jag hivade! Till slut så kom han stolt som en matador emot mig med myndiga steg och höll upp en plastmugg och sa ”det här är hushållssopor, det får du ta med dig hem”!

Jag har konstaterat att jag har mycket skrot som jag samlat på mig under åren, det kan jag inte sticka under stolen med…sambon har tur hon,hon har tydligen bara bra grejer. För närmare 30 år sen så slängde hon mina fina Stepen King-böcker (inte pocketvarianter) som jag i och för sig inte tänkte läsa något mer men hon behöll sina Kittyböcker som fortfarande ligger i ett skåp. Men jag är inte bitter! Nädå!

Varje gång det blir tal om att slänga något brukar jag ta upp det där och varje gång vi ska slänga en surroundanläggning så brukar jag lägga en docka som hon envisas med att ha kvar, högst upp i högen av skrot. Dockan är inte det minsta gullig enligt mig utan lite läskig. Hon har nämligen klippt såväl fingrar som tår av den och hon säger att det är för att hon skulle klippa naglarna på den men jag har mina egna teorier…

Givetvis så är det bara på skoj som jag lägger dockan där, det klart hon får ha kvar den lilla fulingen. Tydligen har den ett affektionsvärde för henne som är nästan lika stort som affektionsvärdet är för mig gällande mina gamla kläder som jag hade när jag var normalbyggd och inte överbyggd som jag är nu. Jag tror med en dåres envishet att jag kommer att en vacker dag kommer att få på mig dom…

Åter till den lemlästade dockan
I tjugo års tid så har jag skojat om dockan men i år hände det som gör att den aldrig mer kommer att hamna överst i en hög som ska till Avstjälpningscentralen där ingenting längre spelar nån roll…

När svärfar var på besök senast och precis var på väg hem så skyndade hon sig ut med dockan och la den försiktigt i Peugeoten (heter det så i bestämd form?) och skrek ”kör pappa,rädda min fina docka” och svärfar försvann iväg med dockan till inlandet där den elaka Svenne Banan inte kan hota med utvisning ur hemmet någon fler gång!

I morgon så ska jag få se de riktiga högarna med skrot ur det sorterade förrådet, det längtar jag till!

Just ja, i morgon fyller finaste sambon år så grattis så mycket om du har orkat läsa ända hit!
Du kan låta den fina dockan flytta hem igen, jag ska vara en snäll Svenne Banan!

Så…nu blev det slut på bokstäver för idag!

Igår var det dags igen! Melodifestivalen anlände med buller och bång till våra teveapparater!  Dags igen för miljontals tittare att hänföras av de bästa låtarna som vaskats fram för att framföras av de bästa artisterna vi kan frambringa i vårt avlånga land! Artister som ska representera Sverige i den ädlaste av tävlingar – Eurovision Song Contest!

Melodifestivalen – det är då riktiga män mumlar något om att ”den där skiten  är inget för mig, jag går ut och hugger ved!”

Jag tror att de går till vedhuset och sätter sig på hubbkubben och streamar allt. För de vill inte missa Kicki D och de vill se om den där sonen till Pernilla Wahlgren kan överträffa fjolårets bidrag.

Jag minns faktiskt ärligt talat inte vem som vann ifjol men så har jag ju också vansinnigt dåligt minne. Eller var det ifjol han med löpbandet vann? Jag förstod aldrig grejen med löpbandet och gruppträningen han hade med kompisarna och varför de inte bytte om till träningskläder?

Åter till årets Mello!

Först ut var Sigrid som egentligen är dansare och känd för att vara ihop med en dokusåpakändis och som också inte kan sjunga. Några övriga artister jag minns trots mitt guldfiskminne är Kicki Danielsson som gjorde ett tappert försök att få dagens unga lyssnare att gilla dansbandsmusik eller vad det nu var hon framförde – minns inget alls, jag kan ev lida av posttraumatisk stress eller nått då jag har kraftig allergi mot allt vad gäller dansband..

Sen var det hon i masken som hade den där låten om att änglarna bara bara fanns i himlen?  Tänk att de var tvungen att klämma in ett till ”bara” för att få det att funka!

Visste ni att det var Kicki D som har skrivit den låten?

Masktjejen hade en massa andra maskkompisar och sjöng någon låt som jag också bara bara inte kan komma ihåg.

Sen var det några fler låtar och sen kom han, Edward Blom!

Vilken entré, vilken scenshow och vilken sångröst!

Edward Bloms framförande gick rakt in i mtt hjärta! Fast inte på ett positivt sätt utan på ett sätt som fick mig att känna som att någon hittar ett nytt sätt att tortera mig. Rädslan för att denna skapelse egentligen känd för att.. för att…nä jag vet faktiskt inte det! Laga mat? Äta mat? Ha åsikter? Rädslan att svenska folket på kul skulle rösta honom vidare så att hela världen skulle få uppleva ett framförande som har allt man alltid saknat i ett Melodifestivalframförande dvs jättebestick, en människa utklädd till hummer och en annan utklädd till en vindruveklase!

Men han gick mirakulöst inte vidare utan istället var det Pernilla Wahlgrens son tror jag och så en till. Eller så gick de vidare till Andra chansen eller så får de väl ett Wild card och alla går vidare inklusive hummern och vindruvorna.

I år var det bara en och en halv programledare, den där David Lindgren och så en glittrig man som skulle vara kul tror jag. Hann inte få något intryck av dom då det var lite dålig mottagning där jag satt på min huggkubbe – för jag är ju en riktig man och ser inte sånt trams!

Jag är ju en väldigt lugn och fin man, som bara en riktig Svenne Banan kan vara. Jag har bott i Norrland i hela mitt liv och vet att snön kommer varje vinter. Under mina tjugo år som husägare har jag tappert skottat min uppfart och tagit bort den snö som plogbilschauffören så frikostigt skänkt mig.

På ett strukturerat sätt har jag attackerat plogvallen som ibland varit lika hög som jag själv är (nåja kanske inte riktigt). Jag har naturligtvis ingen snöslunga för det behöver vi minsann inte har sambon hävdat, och jag håller då givetvis med för varför skulle hon ljuga för mig?

Åter till plogvallen…

Plogbilschauffören gör givetvis ett så gott jobb som möjligt, det betvivlar jag inte! Men just vid mitt hus är vägen bredare så för att klara av att ploga den med en vända i varje riktning så måste han hålla ut lite extra, eller rättare sagt hålla in. Konsekvensen av det är att plogkanten han är ca 2 meter ut på vägen vilket i sin tur innebär att jag får en jäkla massa mer vardagsmotion och det är bra!

En vardagsmotion i hjärtinfarktens tecken!

Så när man inte ont anande stiger upp på morgonen för att  stressa iväg till mötet man riskerar att bli sen till och möts av en vit ogenomtränglig vägg blir det lite jobbigt. Fram med spaden och bara ösa på! Man ser grannarna försiktigt kika fram bakom gardinerna när snön sprutar som skjutet ur en snökanon när jag på ett nästan omänskligt sätt besegrar snömuren som byggts upp runt mitt kungarike.

Fast egentligen så ser det nog inte ut så, utan de ser en medelålders lagom tjock man som kämpar med snön om jag ska vara ärlig…

Har ni förresten provat parkera bilen på vägen när plogbilen kommer? Då plogas det ännu längre ut och bilen blir innesluten i ett snöfängelse som påminner om någon slags installation vid ishotellet i Jukkasjärvi.

Sen är det nästa problem. Vad ska man göra av snön?

Som en god medborgare så skottar jag min uppfart och placerar snön på min gård där jag likt de flesta andra byggt upp ett snyggt snöberg. Jag hämtar även snön där långt ute på vägen för att sen kämpa mig upp på snöberget och dumpa halva kvarterets snö!

Berget är nu så högt att skolklasser hört av sig och frågat om det är möjligt att de kan ha friluftsdag där och om det finns möjlighet att installera en släplift.

Jag tror att det är rekordhögt, mitt snöberg…Funderar på att ta ut hårtorken för att redan nu påbörja nedsmältningen av den annars riskerar den att bli en glaciär som sommartid kommer att nyttjas av äventyrare som utrustade med GoPro’s ska dokumentera hur de modigt överlistat Umeåglaciären och sen

Nä, nu ska jag söka reda på hårtorken…

När jag var liten åkte jag mycket tåg. På den tiden bodde jag i Norrbotten och vi åkte då och då till släktingarna i Göteborg. Ibland tog vi bilen, en sprillans ny Renault 12 kombi. Skinande röd och 42 vilda hästar! Varken fadern eller modern körde mer än 75 km/h så det tog lång tid att ta sig ner till sydligare breddgrader. Vi hade också en trevlig tradition då modern efter någon mil proppsar på att vi måste vända för spisen var förmodligen på (vilket den aldrig var)…

Tåget – ett säkert kort (förr i tiden)
Men ibland tid vi istället tåget vilket gick mycket fortare. Minns ljuset när vagnarna passerade över skarvarna i rälsen och hur det förändrades när man passerade över en växling. Jag minns hur jag hängde som en nyfiken hund med fönstret öppet och njöt av utsikten. Jag minns jätte man vinkade åt alla man såg!

Det verkar inte vara lika kul nu att åka tåg som förr…
Visst, tågen ser häftigare ut och på pappret så har de en imponerande prestanda jämfört med tågen jag åkte för hundra år sen.
Men de är lite känsligare av sig nu, ungefär som det är med människor.
Det finns så fantastiskt mycket att vara allergisk mot nu jämfört med förr…så mycket att bli kränkt för…
Och det är lite så med tågen nu för tiden, de är känsliga!
De tål inte snö, frost, löv…de tål nog ej heller regn, sol, passagerare, järnvägsräls och mest av allt är de rädda för att anlända i tid.
Folk kämpar tappert med pendlandet medelst tåg och kommet typ dagen efter till jobbet. Det skrivs i tidningar och hörs i radio och visas i teve men trots det blir det inte bättre.

Kan ingen bara försöka hitta igen de gamla långsamma fula rälsbussarna som gjorde att jag och mina kompisar tog oss dit vi ville oavsett väderförhållanden?

Det var baske mig bättre förr!