Det krävs inte mycket för att få slut på upploppen som reaktion till hataktionerna. Makthavare, speciellt polischefer, måste bara låta naturen ha sin gång.

Det jag menar med detta är följande: ingen makthavare bör genom våra skattemedel skydda en patologisk människa att ge utlopp för sin hatfyllda fantasier mot specifika grupper som redan upplever sig själva vara marginaliserade och nedvärderade. Detta är viktigt om vi har som mål att bygga broar mellan majoritetssamhället och utsatta grupper. Följande resonemang förklarar varför det är så:

Forskning visar att grupper som upplever sig vara förtryckta av andra särskiljande grupper (utgrupper) har en tendens att öka hatet och avhumaniseringen mot individer tillhörande dessa utgrupper. Detta gruppbaserade hat kan mycket lätt observeras i etniska och religiösa konflikter där upplevelser av förtryck och orättvisa har intensifierats av höga dödstal. Vi har ingen väpnad konflikt i Sverige, men det är fortfarande samma psykologiska mekanismer som göder hatet och avhumaniseringen mellan majoritetsbefolkningen och marginaliserade grupper. Även majoritetsbefolkningen hat ökar för varje upplopp eller negativt nyhetsreportage vilket kan ”rättfärdiga” en hårdare retorik och politik – man ska inte backa för kriminella eller upprorsmakare lyder logiken. Strängare konsekvenser kan i många fall vara nödvändiga, men riskerar att ytterligare spä på ”hatspiralen” och förvärra situationen om andra långsiktiga lösningar ignoreras.

Om vi bekräftar mitt föregående resonemang kan vi applicera denna förståelsen på koranbränningen. Det vi har är alltså en ingrupp (Individerna som deltar i upploppen) som känner minimal tillit, respekt och fruktan för polisen och rättsväsendet. Dessa institutioner upplevs av ingruppen vara kontrollerade av en utgrupp (majoritensbefolkningen) vars hat och intolerans också ökar. Denna koranbränning är inte en kontextlös provokation utan en symbolisk attack och förnedring som upplevs vara orsakad av en grupp förtryckare. Upploppen är en hämndaktion, ett slag tillbaka från den marginaliserade gruppen mot sin upplevda förtryckare. Upploppen skulle därför enkelt kunnat undvikas om polisen inte skyddade denna patologiska provokatör. Det betyder inte att polisen ska aktivt begränsa hans yttrandefrihet, utan bara låta naturen ha sin gång. 

Denna lösning är bara kortsiktig. För att lösa det mer underliggande problemet av hat och förakt mellan grupper krävs mycket mer, och ju tidigare vi börjar desto bättre. Mitt förslag är att våga ha samtal på nationell nivå med syfte att hitta gemensamma nämnare och principer som kan vara grunden till pragmatiska lösningar enade med grundlagarna. För att minska hatspiralen och den närliggande våldsspiralen måste vi göra vårt yttersta för att minimera känslor att den ena gruppen trampar på den andra.

I fredags publicerade VK en artikel på förstasidan på sin dagstidning om en muslimsk kvinna som drivit ett hemtjänstföretag. Hon har inte blivit dömd för ett enda brott, men VK ger utrymme åt idén att den som har ett förflutet med kopplingar till odemokratiska rörelser bör inte få driva hemtjänstföretag, trots att det var över 20 år sedan. VK verkar anse att detta är en tillräcklig anledning för att göra livet surt för folk med allmän uthängning som exemplifierades med den muslimska kvinnan. Jag gör ingen bedömning om detta är rätt eller fel, men det måste åtminstone argumenteras från VK:s sida varför det bör vara så. Hur är VK:s agerande applicerbart med respekt för våra fri- och rättigheter, och bör vi inte vara glada att tidigare radikala muslimer kan ändra sig och integreras?

I ett land där varje medborgare är oskyldig tills motsatsen är bevisad är det viktigt att noga överväga bevisen innan beslut tas. Om det är något som är odemokratiskt så är det förföljelse av laglydiga medborgare från minoriteter på vaga grunder. Därför är det lämpligt att analysera vad VK skrev om hennes förflutna och hennes så kallade kopplingar steg för steg. Låt oss även utgå från att allt de skrev var sant. VK hävdade att:

Karin har varit gift med två talibaner, hennes båda män har rört sig i det övre skiktet i 90-talets terrormiljö i Afghanistan, och har nära koppling till al-Qaida…

…Innan karin återvände till Sverige 2009 bodde hon i Förenade Arabemiraten där hon enligt sitt cv drivit två skolor. Båda hennes makar hade då dött, den ena hade en funktion vid en träningsläger för talibaner och al-Qaida-soldader. Den maken stupade 1999 när han stred för talibanernas sida och hyllades efter sin död i en martyrdagbok. Den andra stupade i Tora Boras grottsystem.

Om det skulle vara så att hennes makar stred för al-Qaida är det mer problematiskt än om de stred för talibanerna. Men å andra sidan var det inte lika känt vilka Al-Qaida var, vad de stod för, och hur deras samarbete fungerade med talibanerna. Det är ett historiskt faktum att både arabiska och afghanska talibaner fick teologisk utbildning av USA:s klientstat Saudiarabien; de tog även emot vapen och fick ekonomiskt stöd direkt från USA i kriget mot Sovjetunionen. Många av dessa vapen användes senare av al-Qaida mot USA; detta var troligen inte en del av USAs plan. Därför finns också en stor sannolikhet att inte heller talibanernas fruar visste allt vad deras män höll på med, vad amerikanska vapen användes till och att deras islamiska teologi var importerad från wahabistiska Saudiarabien med USA:s kännedom. Och notera även att maken dog innan attacken den 11 september 2001 vilket ytterligare sätter frågetecken och tvetydigheter om den muslimska kvinnans kopplingar till al-Qaida, och framförallt hennes kopplingar till deras blodtörstiga ideologi.

Förutom att gräva i mer än 20 år gammal historia försöker VK förstöra den muslimska kvinnans liv genom att sätta tvivel om hennes intentioner och integritet på ytterst orealistiska tillvägagångssätt. Det är nu VK:s granskning börjar likna åsiktsförföljelse; de skriver:

Även om Karin i dag har lämnat sitt gamla liv bakom, så finns det fortfarande vissa kopplingar till radikal islamism. Även under de år hon bedrivit hemtjänst i Umeå.

Alltid dessa kopplingar, men denna gång försöker VK faktiskt förklara vad dessa hemska kopplingar är:

Under flera år har Karin varit aktiv på sociala medier. Förutom vardagliga uppdateringar delar hon med sig av bland annat delar ur koranen, citat från olika imamer eller shejker. Några personer som hon delat är Anas Khalifa och Bilal Philips. Även om det innehåll hon delat i sig inte är radikalt är de personer hon delar profiler inom den radikala islamistiska miljön.

Okej, kopplingar betyder alltså att hon delat innehåll som i sig inte är radikala och inte heller är personerna radikala, men de är visst ändå problematiska. Personerna påstås nämligen vara profiler inom den radikala islamistiska miljön. Hur kan den muslimska kvinnan hållas ansvarig för att radikala muslimer lyssnar eller umgås med profiler hon delat på Facebook!? Och hur vet de ens att de är profiler inom den radikala islamistiska miljön? De verkar basera det uteslutande på Magnus Sandelin bristfälliga förståelse av muslimer och islamiska grupper, som säger i artikeln:

De predikanterna är profiler inom radikal islamistisk miljö i Sverige. De är salafister, när de predikar så uppmanar de inte öppet våld, men de predikar en världsbild som de våldsbejakande grupperna har och de rör sig tillsammans med personer som är våldsbejakande eller som har rest ner till Syrien. Det är så det oftast ser ut.

Bilal Philips är en konservativ salafist som motsätter sig radikala islamistiska grupper som al-Qaida och ISIS, men även icke-våldsbejakande islamister som muslimska brödraskapet. Sandelin borde känna till detta om han är expert. Det är sant att salafister och radikala islamister delar världsbild i vissa frågor, men även att de skiljer sig på andra viktigare frågor; och samma gäller för vanliga muslimer. Den viktigaste skillnaden är att salafister, oavsett vad man tycker om dem, skiljer sig markant från våldsbejakande islamister när det gäller terrorism, krig, krav på att följa en demokratis lagar, och samexistens med ickemuslimer. Att dela ett inlägg av en icke-radikal salafist bör därför inte anses vara en koppling till radikal islamism.

Det måste även påpekas att kvinnan inte ens behöver vara en salafist bara för hon delar en video med en salafist. Som sagt: Även vanliga muslimer och salafister delar gemensamma värderingar inom många saker, men långt ifrån allt. Salafister är också svåra att undvika eftersom de har fått en framträdande roll på Youtube och ny islamisk litteratur tack vare ekonomiskt stöd i miljardbelopp, främst från Saudiska oljepengar.

Kanske Sandelin bara syftade på Anas Khalifa när han sa att “de predikanterna är profiler inom radikal islamistisk miljö i Sverige”? Khalifa har förändrats mycket från den han var förut, iallafall som facebookprofil. Tidigare var han salafist med kopplingar till radikal islamism, men inte nu längre; detta är något Sandelin också borde känna till. För VK-skribenterna och Sandelin verkar det inte spela någon roll; när en muslim haft idiotiska idéer ska visst varje muslim bojkotta honom ända in till döden om de själva vill gå säkra från förföljelse. Om detta är fallet kan ni åtminstone säga till muslimer att det är dessa regler som gäller! Om de inte ska prata eller umgås med tidigare busar så säg det! Många tror nämligen fortfarande att man ska stödja och vara tillmötesgående till de som lämnar extremistiska miljöer.

Det är hursomhelst befängt att anklaga kvinnan för att ha kopplingar till radikal islamism för att Anas Khalifa tidigare haft kopplingar till radikal islamism. Kvinnans “kopplingar” blir därför inget annat än kopplingar till en annans gamla kopplingar.

Sista “beviset” VK presenterar i artikeln för att demonisera kvinnan är från ett inlägg där hon beskriver Abu Raad som en god vän som gett henne stöd. VK beskriver honom följande:

Abu Raad är mannen som även kallas för “gävleimamen”. För ett år sedan togs Raad tillsammans med sin son i förvar av säkerhetspolisen. De ansågs vara ett säkerhetshot mot Sverige som därför borde utvisas. Dock kunde ingen utvisning verkställas och personerna försattes på fri fot igen. Samtidigt har hon alltså bedrivit välfärdsbolag i flera kommuner. Något ifrågasättanden av hennes radikala kopplingar har inte gått att finna.

Abu Raad är kontroversiell bland muslimer, men det kontroversiella handlar inte så mycket om islamiska trossatser som det handlar om anklagelserna mot honom. Många tror att han är en av flera andra muslimer som blivit utsatta för ett oberättigat drev (känner ni igen er VK?), medan andra litar på säkerhetspolisen och ser honom som ett demokratiskt hot. Att det än idag inte presenteras några bevis för allmänheten för att motivera Abu Raads frihetsberövande, och som sedan släpptes fri, har ytterligare gett stöd för att han är en oskyldig imam. Det är inget nytt att muslimer blir diskriminerade utan bevis på brott eller misskötsel, bara denna vecka blev muslimer nekade att köpa Böleängskyrkan – för att de är muslimer. Kyrkan såldes istället till några som gav ett lägre bud.

Muslimer som kommer från diktaturer där säkerhetspolisen och media varit de främsta institutionerna i det statliga förtrycket har troligen ingen större tillit för samma institutioner i demokratier om de beter sig på samma sätt. På grund av dessa anledningar går det inte att likställa muslimers stöd till Abu Raad som stöd till våldsbejakande extremism. Det är fullkomligt idiotiskt och strider mot fri- och rättigheter att kräva att den muslimska kvinnan ska agera säpoagent och inte ha avlägsna kopplingar till en känd imam som utåt inte varit radikal, och frihetsberövades utan rättegång.

Sammanfattning och kontenta

Från kvinnans ankomst till Sverige 2009 har inte VK:s journalister hittat något annat än tre vaga kopplingar till muslimer som inte har kopplingar alls, har haft kopplingar eller har otydliga kopplingar till radikal islamism. Och även om dessa kopplingar skulle vara tydliga brukar de flesta människor kunna dela inlägg på Facebook endast för innehållets skull utan att det innebär problematiska kopplingar till upphovsmannen bakom inlägget och hans följare.

På dessa bristfälliga grunder bestämde VK att det är rätt att hänga ut kvinnan på första sidan i deras dagstidning vilket kan ha förödande konsekvenser för hennes privatliv, karriär och säkerhet. Det spelar inte någon roll för VK att hon verkar ha skött sitt jobb utan kritik från varken personal eller brukare, gjort många bra saker för sin verksamhet, personal och integration, vilket framfördes i artikeln av Veronica Kerr, vice ordförande för äldrenämnden. Istället får VK det att låta som hon har parasiterat på skattepengar när hon egentligen har tillfört viktiga skattebetalande jobb med nöjda kunder.

VK, ni har möjligen utsatt en människas liv för oerhörda svårigheter vars enda “brott” var att göra några dumma vägval för över 20 år sedan. Detta kan inte liknas med något annat än förföljelse av minoriteter, vilket i sig utgör ett verkligt hot mot demokratin och mänskliga rättigheter. Borde ni inte egentligen applådera och välkomna muslimer som lämnar sina tidigare antidemokratiska ideologier och integreras i vårt samhälle?

Debatten kring ISIS islamiskhet har inte slutat vara aktuell. Muslimska terrorister och deras “ärkefiender” bland antiislamiska debattörer fortsätter att hävda att islam legitimerar terrorism. Andra påstår att terrorism eller ISIS inte har något alls med islam att göra. Vilka har mest rätt, hur resonerar de, och vad leder deras resonemang till? Finns det en mellanväg?

Journalisten Graeme Wood skrev i en av de mest lästa artiklarna 2015 att ISIS inte bara är islamiska utan även “very Islamic”. Denna slutsats gjorde han efter att ha intervjuat en handfull ISIS-sympatisörer. Wood upptäckte att alla dessa sympatisörer var troende praktiserande muslimer som rättfärdigade ISIS-ideologin och deras brott med – för Wood – giltigt refererande till islams två främsta urkunder: Koranen och den profetiska Sunnan. Wood ansåg även att icke-våldsbejakande praktiserande muslimer är islamiska, men att ISIS har lika rätt till titeln islamisk som de andra. Går det att resonera att ISIS inte är islamiska fastän deras medlemmar igenkänns som praktiserande muslimer? Ja, och nej – svaret varierar helt enkelt på vad som definieras som islamiskt.

Kampen om definitioner 

Diskussionen huruvida ISIS är islamisk eller inte borde handla om definitioner istället för vad medlemmarna tror på och gör. Den avgörande betydelsen för vad som är islamiskt eller inte beror i sådana fall på vad som bör eller ens kan definieras som islamiskt.

Om du tycker att Wood har rätt i sin slutsats så innebär det att ni är överens om hans definition. Han utgår inte från någon specifik definition i artikeln, men hans anledningar för vad som gör ISIS islamisk formar och lägger grunden för en outtalad definition. Hans definition består av följande tre kategorier:

1. Gruppmedlemmarna tror på islam
2. De rättfärdigar gruppens ideologi (ISIS) med islam
3. De refererar Koranen och Sunnan, som religionen grundar sig på.

Om vi utgår från denna definition innebär det att muslimska terrororganisationer som ISIS, Al-Qaida, och Boko haram är islamiska per definition. Men det är inte många som accepterar denna definition av flera anledningar; några av dessa anledningar är:

1. Definitionen är för inkluderande – detta innebär att icke-terroristiska islamiska grupper med troende muslimer som hänvisar till Koranen och Sunnan också är islamiska, per definition, och de är många fler än terrorgrupperna
2. Skulle samma kriterium användas för andra religioner uppstår samma problem med överinkludering – exempelvis skulle Ku Klux Klan inkluderas som en kristen grupp
3. Definitionen ger legitimitet för terrorgruppers förvanskande tolkningar som kan då med större sannolikhet uppfattas som teologiskt auktoritära och korrekta; vilket de inte är
4. Det som specifikt kännetecknar terrorgruppers gärningar som plundring, mördande av civila, våldtäkter, tortyr, förtryck, korruption, etnisk rensning, förstörande av kulturarv etc., kan lätt bevisas att det är teologiskt förbjudet med Koranen och Sunnan – alla dessa gärningar är därför oislamiska, och därför kan det också argumenteras för att grupper som utför oislamiska gärningar bör definieras som oislamiska.

Om du trots dessa invändningar väljer att hålla med Wood angående denna definition finns det inte så mycket att diskutera. Det bör däremot läggas på minnet att andra kan utgå från andra definitioner som har bättre förklarings- och analysvärde.

Ett indirekt problem med att kalla en terrorgrupp för “very Islamic” är att en logisk konsekvens blir att andra fredliga islamiska grupper blir mindre islamiska. Vilka hjälps av att fredliga islamiska grupper blir ansedda som “lite” islamiska, och terroristgrupper “mycket” islamiska? Vill vi inte att fredliga islamiska grupper ska ha mer teologisk legitimitet än terrorgrupper?

Har islam absolut ingenting med islam att göra?

Barack Obama sa under sitt ämbete som president att ISIS inte handlar om islam, men detta är också missvisande trots att jag håller med honom i sin helhet. Det mesta som ISIS gjorde är definitivt förbjudet enligt islam och bör därför betraktas som oislamiskt, även om deras handlingar hade en islamisk förklädnad. Men Wood hävdar att Obamas yttrande utgör ett hinder för en bättre förståelse för ISIS ideologi. På denna punkt håller jag med Wood.

Om ISIS inte har någon anknytning till islam överhuvudtaget kan det lättare uppfattas som ineffektivt att motarbeta radikalisering med autentiska mainstream-tolkningar. Vissa kan rationalisera med att ”varför ta hjälp av muslimer när inte ens islam varit en faktor i radikaliseringsprocessen i första början?” Det finns även en risk att extremister får “ensamrätt” på koranverser och hadither “som inte har något alls med islam att göra”. Det kan även leda till att en vanlig muslim som tror på dessa verser kan bli misstagen för en extremist, trots denne muslim bara accepterar autentiska tolkningar som inte är tagna ur sin kontext.

Å andra sidan utesluter Woods very-islamic-förklaring också autentiska tolkningar från att vara ett botemedel mot radikaliseringsprocessen. Det kan resoneras att autentiska tolkningar i själva verket bekräftar ISIS ideologi och bör därför motarbetas.

Den ideologiska faktorn må inte vara den mest avgörande för radikalisering, men den har en betydelse. Radikaliseringsfaktorer som identitetskriser, trasiga hem, arbetslöshet, dåliga förutsättningar och umgänge, sociala medier, upplevda missnöjen och orättvisor har alla stor betydelse och kan motverkas av hela samhället. Men ideologifaktorn som berättigas teologiskt kan endast motverkas effektivt av de med kunskap om islamisk teologi och som har ett större förtroende hos extremisterna. Därför är det muslimerna själva som måste ta den teologiska kampen.

Vilken grupp har starkast teologisk legitimitet: ISIS eller majoriteten? 

Eftersom varken “ISIS-is-very-Islamic-förklaringen” eller “det-har-inget-alls-med-islam-att-göra-förklaringen” motverkar terroristernas ideologi effektivt, och försvårar det teologiska arbetet mot radikalisering, så kan båda förkastas som oanvändbara och inadekvata. Vi kan hålla med om att islamistiska terroristgrupper kan definieras som islamiska, men på grund av tidigare nämnda anledningar hjälper inte denna definition att förklara eller beskriva ett empiriskt fenomen med god validitet.

Om vi anser som akademikern Haykel gör i Wood-artikeln, d.v.s. att islam är “what Muslims do, and how they interpret their texts” så blir det vilseledande att kalla ISIS för “very Islamic”, eftersom majoriteten av muslimer har en helt annan tolkning än en våldsbejakande extremistisk. Det har även varit en standard i hela den islamiska civilisationens historia att förkasta extrema tolkningar som rättfärdigar dödandet av oskyldiga människor. Den islamiska civilisationen var en mångkulturell civilisation som i sin helhet garanterade och erbjöd samexistens mellan olika kulturer och religioner i över ett millennium  Att ISIS och andra terrorgrupper förstört gamla kulturarv och kyrkor som stått säkra hundratals år, under olika islamiska styren, ger oss en indikation på hur representativ ISIS:s tolkning är för resten av världens muslimer.

Min rekommendation är att fortsätta kalla ISIS och andra liknande grupper för islamistiska extremister eller muslimska extremister; därför extremister per definition söker ensidiga och absoluta lösningar på uppfattade problem, vilket innebär partiska tolkningar av vissa delar av teologiska källor med uteslutning av andra. Det är precis detta ISIS gör, och definieras därför som extrem med rätta. Att debattera om dessa grupper är islamiska eller inte blir därför onödig och förvirrande, om det inte sker med utgång från samma definitioner – annars jämför man äpplen med päron.

Sammanfattning

Det går att definiera ISIS som en islamisk grupp därför gruppen består delvist av troende muslimer som rättfärdigar sin ideologi med muslimska teologiska källor. Problemet med detta är att det legitimerar en extremistisk tolkning som majoriteten av muslimer motsätter sig och tror är oislamisk. De flesta muslimer tror ISIS:s tolkning är oislamisk därför den tillåter handlingar som religionens källor förbjuder enligt autentiska tolkningar med historiskt förankrade sedvänjor.

Autentiska tolkningar som praktiseras av majoriteten av muslimer och deras ‘ulamā (teologiska experter), och varit rättspraxis i över 1000 år har mer rätt att kallas islamiska än sekteristiska feltolkningar, som per definition är extremistiska och accepteras endast av ett fåtal extrema individer

Den som vill tolka islam som en krigsälskande religion kommer kunna göra det om det sker tillräckligt enögt och partiskt. Tack vare en väldokumenterad och händelserik historia som varande 23 år är det lätt att tolka på sätt som passar ens ideologiska preferenser. Men då krävs det ett par saker: Det krävs att fokus läggs på vissa enstaka hadither och koraniska verser utan att relatera till andra mer generella och normativa; att väletablerad teologisk tolkningsteori (usul al-fiqh) förkastats; och att ingen hänsyn tas till historiska, kulturella och sociala kontexter. Med andra ord: man måste tolka islam som fan tolkar Bibeln.

För den som vill läsa ordentliga teologiska bemötanden av ISIS kan jag rekommendera det öppna brevet, signerat av många ‘ulamā, till den nu döda ISIS-ledaren Baghdadi, eller boken “Refuting ISIS” av Shaykh Muhammad Al-Yaqoubi som går att hittas på PDF.

Avslutning

Det kan vara passande att avsluta denna artikel med något av de normativa koraniska verser och profetiska hadither som muslimer tror klart och tydligt förbjuder terrorism. Följande autentiska hadith beskriver vad en muslimsk terrorist som praktiserat bönen och andra islamiska pelare kan förvänta sig på uppståndelsens dag och nästa liv. Profeten Muhammad (ﷺ) sa:

Vet ni vem den ruinerade är? Följeslagarna till profeten sa: Den ruinerade bland oss är den som varken har mynt eller tillgångar. Han sa: Den ruinerade från min nation är den som kommer på uppståndelsedagen med bön, fasta och allmosa; men eftersom han förolämpande andra, baktalande andra, konsumerade andras rikedom oärligt, spillde andras blod och slog andra, så blir dessa [drabbade] givna från hans goda gärningar. Och om hans goda gärningar tar slut före all vedergällning är skipad, kommer det tas från deras synder som kastas på honom, och sedan kastas han i elden. (Källa: Sahih Muslim 2581)

Och följande koranvers beskriver hur Gud värderar den som dödar en oskyldig människa:

Av denna orsak [Kains mord på Abel] föreskrev Vi för Israels barn att om någon dödar en människa, som inte själv har dödat någon eller försökt störa ordningen på jorden och sprida sedefördärv, skall det anses som om han hade dödat hela människosläktet. Och om någon räddar ett människoliv, skall det anses som om han hade räddat hela människosläktet. Trots att Våra sändebud har kommit till dem med klara vittnesbörd, fortsätter många bland dem att begå ohämmat övervåld på jorden. (Koranen. 5:32)

En av de mest drivande faktorer till våldsbejakande extremism är upplevt missnöje, orättvisa och lidande. Det är inte förrän en grupp upplever ett stort missnöje som ideologi kan spela en stor roll för radikalisering, eftersom det är ideologier som tolkar och ger förklaringar till missnöjet. När en viss grupps alla upplevda mödor och bekymmer skylls på en annan grupps “ondska” genom förenklade övergeneraliseringar så har de ideologiska förklaringarna blivit samhällsfarliga. Denna artikel förklarar hur denna process fungerar med tre verkliga exempel och vad enstaka personer kan göra för att motverka det. 

Ideologi är enligt gängse uppfattning mer eller mindre synonymt till samhällsåskådning, och därför köper jag helt vad filosofen Slavoj Zizek säger om att “allting är ideologi”. Ideologiska förklaringar är i de flesta fall inte problematiska, utan rättare sagt nödvändiga för att lösa reella problem som mer eller mindre korrekt återspeglar det upplevda missnöjet. Men det finns en tröskel där de överträder till att bli samhällsfarliga förklaringar som kan bli allmänt accepterade i så kallade ingrupper.

Inom socialpsykologin är ”ingrupp” den grupp som individen själv identifierar sig med och ”utgrupp” är som det låter: den grupp vars individer anses utanför ingruppen. För en muslim i västerländska länder kan muslimer tillhöra ingruppen och icke-muslimer tillhöra utgruppen, och tvärtom för en icke-muslim. I dessa in- och utgrupper förekommer en mängd olika undergrupper där identifikationen och tillhörigheten är som starkast för individerna. Till exempel identifierar sig en rasist främst med sin rasistgrupp och mindre med den ariska rasen. Detta är förstås en förenklad bild som går att nyansera mycket mer, men är trots sin simplicitet analytiskt användbar som du ska få se. Indelningen av in- och utgrupp har varit ett mycket användbart verktyg för socialpsykologer för att förklara och förstå fenomen som mobbning, fördomar, extremism, och konformism.

Hur icke-våldsamma ideologier genererar våld 

De drivande ideologierna i radikaliseringsprocessen behöver inte vara våldsbejakande i sig; tvärtom, oftast avsvär de sig från allt våld mot oskyldiga människor. Det problematiska är den svartvita bilden som målas upp av en viss ingrupp om en utgrupp som anses vara det största hotet mot ingruppens existens, identitet och säkerhet. Denna ideologi uppmanar inte till våld, men målar upp samma problembild som delas med de som uppmanar till våld. Ideologier drivande av ingruppen hjälper alltså mindre populära våldsideologier som drivs av undergrupper genom att både ingruppen och undergruppen har samma beskyllande förklaringar till deras gemensamt upplevda missnöje. Alltså; de skiljer sig inte märkbart på tolkningar och förklaringar, men på lösningar. Vissa vill lösa problemen med våld, andra utan.

Processen kan kortfattas så här:

1. Ingruppen med dess undergrupper upplever samma missnöje och deras ideologier beskyller gemensamt samma utgrupper
2. Ingruppen och undergrupperna förespråkar olika lösningar. Ingruppen förespråkar lösningar utan våld och undergruppen lösningar med våld

Det jag argumenterar för är att även den icke-våldsbejakande ingruppen driver på enstaka individers våldsbenägna tendenser. Detta innebär inte att jag förkastar att vissa ideologier är värre än andra – syftet med artikeln är att belysa den gemensamma aspekten för alla icke-våldsamma ingrupper som kan utlösa våld.

Den gemensamma nämnaren är ingruppens ideologiska förklaringar som beskyller utgrupper för det upplevda missnöjet med övergeneralisering, demonisering och avhumanisering. Ingruppen som är större än dess undergrupper kan ha en större inverkan på förklaringar till det upplevda missnöjet som är en grogrund i processen för våldsbejakande handlingar.

Demagoger profiterar på missnöjet

De flesta som hatar och hetsar mot en utgrupp begår inte våldshandlingar själva men de bekräftar världsbilden hos de få som gör det. “Svenskfientlighet” och “islamofobi” kan utspela sig som triviala utsagor från individer hos ingruppen som aldrig skulle tänka sig skada någon, men åskådliggör opinioner som demagoger utnyttjar för sina egna intressen, vilket kan i sin tur vara en avgörande trigger för våldsbejakande extremister. 

Om vi bejakar, som forskning gör, att subjektivt missnöje är en drivande faktor till radikalisering borde vi enligt sund slutledningsförmåga också beakta de faktorer som skapar ett subjektivt missnöje. I vår digitala tid har enskilda demagoger blivit viktigare aktörer för att skapa och driva ideologiska förklaringar på missnöjen. Följande förenkling av denna process kan appliceras på alla ingrupper (processen är inte endast linjär; varje del i processen kan påverka andra delar):

Ingruppens upplevda missnöje → ideologiska tolkningar och förklaringar →  demagogers ideologiska hatretorik → extrema undergruppens våldshandlingar

Det är genom tweets, kommentarer på facebook, nyhetsreportage och trivialt vardagssnack demagoger läser av opinioner och planerar sin retorik för att vinna röster och följare.

I dagens samhällsklimat har bland annat Alexander Bard insett att det går att vinna popularitet med twitterinlägg som “they say only a small minority of muslims are violent. Quite an impressive minority then running huge countries like Iran and Saudi”. Bard som är skolad i filosofi förstår nog bristen i sin argumentation, men är mer en populärsökande exhibitionist än sanningsälskande filosof. Just därför fortsätter Bard med samma populära hatretorik fem år senare i sitt twittrande om att “Islam is at war with France. Whose side does Europe stand on?”. Inget ger mer följare i ett polariserat samhälle än inlägg som talar till känslorna ilska, hat och rädsla. Vad som är sant och rätt är mindre intressant än vad som ger den ideologiska ingruppen en känsla av motstånd, seger och vedergällning.

Ingen skulle betvivla att en muslimsk förebild skulle vara ett hot mot säkerheten och orsak till ökad polarisering om den sa till sina arga muslimska twitterföljare “France is at war with Islam. Whose side do European Muslims stand on?” eller “they say only a small minority of democrats are violent. Quite an impressive minority then running huge countries like USA and Israel.”

Idag är det är ett ypperligt tillfälle att vinna popularitet för den som är beredd att profitera och exploatera polariseringen i samhället som Bard gör. Även fast det är rättsligt tillåtet, och bör fortsätta vara det, borde det ses för vad det är: ett patologiskt och omoraliskt beteende som kommer i en variation av ideologisk förklädnad.

Ett annat lite mer subtilt exempel kan tas från partiet Alternativ för Sverige angående en tidigare dömd våldsbrottsling där de skriver att “de andra partierna vill ha kvar honom i Sverige så han kan begå brott”. En mer trovärdig förklaring på detta är att inget parti vill ha kvar grova våldsbrottslingar i Sverige, men utöver det vill de även ha en rättsstat och uppfylla internationella åtaganden, vilket kraftigt försvårar de till synes enkla åtgärder som AFS förespråkar. Denna demonisering av politiska partier bekräftar den ideologiska teorin att etablissemanget är medvetna aktörer som vill underminera och förstöra AFS-ingruppens identitet och säkerhet. Denna ideologiska förklaringsmodell för upplevda missnöjen de delar med Anders Breivik och andra våldsbejakande högerextremister bl.a..

Ett tredje exempel kan hämtas från vänsterns identitetspolitik; aktivisten Samuel Girma skrev följande i en artikel:

“Jag ska vara helt ärlig, jag har sedan länge slutat lita på vitas förmåga eller vilja till förändring. Bara denna mening kommer uppröra vita människor mer än själva faktumet att dom fortsätter att delta i en rasistisk struktur. Jag är inte irrationell och arg. Mina påståenden om dom är fakta. Om vita personer hade haft förmåga till att ta till sig hundratals års kamp, vädjan och skrik och kunskap hade världen sett lite annorlunda ut.”

Identitetsvänstern kan försvara påståenden som detta med att deras övergeneralisering endast handlar om vita människor som deltar i en rasistisk struktur (läs: alla andra som inte håller med dem). Detta är hursomhaver ett tydligt exempel på en ingrupp som genom ideologi tolkar och beskyller deras upplevda missnöje på en specifik utgrupp. Denna förklaring delas förmodligen av de som utför så kallade förnedringsrån mot vita svenska barn och ungdomar.

Alla tre i dessa exempel klarar sig från de våldsamma konsekvenserna deras beteenden delvist orsakar, men en vägran för självgranskning och förändring ökar sannolikheterna att de negativa konsekvenser en dag även drabbar dem. Ingen, förutom de mest extrema galningarna, skulle trivas i ett polariserat samhälle försatt i en kris där samhällsviktiga institutioner slutat fungera.

Vad kan vi göra åt saken?

Socialpsykologer har visat genom flera undersökningar ingruppens starka påverkan på individen. Ett av de kändaste experimenten var det utfört av Solomon Asch. I experimentet fick deltagarna avgöra vilken av tre olika långa linjer som stämde överens med en annan linje  Det såg ut som följande:

Ett enkelt test som vem som helst skulle klara av, men så många som 75% av deltagarna valde fel. Detta skedde genom att undersökningsdeltagaren sattes i en grupp av 5–7 skådespelare, som alla medvetet valde fel linje före deltagarens tur. Det sociala trycket fick de flesta deltagarna att välja samma som gruppen istället för vad som var klart och tydligt framför dem. Det är denna sociala konformism hos ingrupper kring överrgeneraliserande ideologier som måste luckras upp så att dess medlemmar ser saker för vad dem verkligen är. Men nu handlar det inte enbart om ett oskyldigt test – nu är konformismen uppbackad av en stark tillhörighet med en identitetsgrupp, prestige och status.

En utgrupp kan inte effektivt förändra en ingrupps medlemmar, förändringen måste ske från ingruppen själv. Det kan vara extra svårt att göra när det upplevda missnöjen faktiskt speglar riktiga problem som extremister och ideologer från en utgrupp delvist orsakar. Men i en tid av stora motsättningar är det desto viktigare att fler ser sin egen del i polariseringen och undviker beteenden som befäster och stärker den.

Vi skulle definitivt få ett bättre samhälle om fler muslimer, kristna, sekularister och alla andra inte lät sina ingruppers patologiska demagoger härja fritt med hatretorik utan mothugg. En avvikande röst från ingruppen kan ha stor effekt utan att ens behöva uttrycka en åsikt; den kan ta form av en fråga som “vad har du för bevis för det?” eller “hur har du tänkt genomföra detta?”. Det viktigaste är att visa på att ett avvikande tankesätt finns så fler dörrar öppnas för andra att våga haka på.

Aschs experiment har även testats med att en av skådespelarna väljer en annan fel linje. Den avvikande rösten, trots att den var felaktig, ledde till att konformist-andelen sjönk från tidigare 75% till endast 5–10%. Så underskatta inte kraften av att säga ifrån eller ifrågasätta. I en tid när många beljuger sina egna sinnen och förnuft för att kunna acceptera ingruppens ideologiska förklaringsmodeller behövs din avvikande röst mer är någonsin.

Vad skulle ske om man slog sig ner och samtalade med Martin Luther King och Cornelis Vreeswijk om identitet och rasism? Kanske skulle man få ut någonting i stil med detta. 

“No justice, no peace!” har utropats internationellt på gator och torg, inklusive det långa landet falukorv – ett citat taget från den tappre aktivisten Martin Luther King jr. (1929–1968). Jag vill hävda att de människor som utnämnt sig själva som representanter för dr. King och hans kamp idag gör honom egentligen en stor otjänst. Det originella citatet sades av dr. King utanför ett fängelse i Kalifornien den fjortonde december år 1967, där det inte framstår som att han framför ett hot, eller uppmanar till upplopp: 

“There can be no justice without peace and there can be no peace without justice.” 

Med andra ord så bör man sträva efter fred i krigstider, och efter rättvisa i en tid av fred. För att leka med tanken över vad dr. King hade sagt om Black Lives Matter-relaterade upplopp vi bevittnat på senare tid så har vi detta att bejaka: 

“The more there are riots, the more repressive action will take place, and the more we face the danger of a right-wing takeover and eventually a fascist society.”

Martin Luther Kings inställning till den svarte mannens kamp innehöll minst lika mycket fokus på personligt ansvar som det gjorde på att åkalla strukturella förändringar hos makthavarna. Men dagens aktivism har etablerat en stark allians med “antifascister” som troligen av taktiska skäl lämnat ute “kommunism” från deras titel. Men jag finner det alltid underligt att man vill tituleras med någonting man är “anti”, som till exempel “ateist” – vill man inte hellre identifieras som någonting i linje med vad man faktiskt är för, och inte emot? 

Ateismen sitter på en hög häst i dagens etablerade strukturer, där det redan nu, och troligen fortsättningsvis kommer föra folket åt motsatt riktning. Desto mer man hetsas på att tro, känna, eller att göra, så tenderar man att falla åt det andra hållet. Samma mönster har man sett i teokratier där staten försökt påtvinga befolkningen en viss tro. Med detta i åtanke är det anmärkningsvärt att återgå till dr. Kings ord: 

“With all of its false assumptions and evil methods, communism grew as a protest against the hardships of the underprivileged. Communism in theory emphasized a classless society, and a concern for social justice, though the world knows from sad experience that in practice it created new classes and a new lexicon of injustice.”

Idag ser vi onekligen ett nytt lexikon av orättvisa. En orättvisa som skapats med påståenden som att “omvänd rasism inte existerar”, och man kan inte låta bli att fråga sig när “omvänt förtryck inte existerar”. 

Men här sitter jag, blickandes ut från vardagsrumsfönstret en vacker sommarafton, med Vreeswijk sjungandes i bakgrunden. Somliga går med trasiga skor, Balladen om Fredrik Åkare, med flera andra verk är ingjutna i vår svenska tradition; svenska klassiker av en … svensk? 

Cornelis Vreeswijk föddes 1937 i Velsen, Nederländerna, och invandrade till Sverige när han var 12 år gammal. Det var i tjugoårsåldern han slog igenom som trubadur, och gjorde snabbt ett namn för sig runtom i Sverige. Cornelis dog 1987 i Stockholm, utan ett svenskt medborgarskap. 

Det är få människor i vårt land idag som undvikit att delta i en diskussion om vad som gör en person svensk. Krönikörer har försökt fördjupa sig i detta, utan att urvattna det hela som akademin med dess postmoderna analysmodeller tenderar att göra. Det har lyfts fram att Finland har en viss kategorisering som särskiljer mellan “finnar” och “finländare”, och vad som skiljer dessa åt är just om man tillhör urbefolkningen eller ej. Om detta medför stigmatisering/polarisering är en fråga som i min mening är helt upp till vad man väljer att göra av det. 

Men vad gör vi av Vreeswijk-fenomenet? Onekligen så spelar individens val av identitet en vital roll i denna diskussion. Om Vreeswijk anser sig vara svensk, så är det svårt att hävda motsatsen, och vice versa. Men många håller med om att det ändock går en gräns någonstans, såsom att en del människor idag väljer att identifiera sig som det motsatta könet, djur, möbler etc.. I min mening så tappar individen sin identitet så fort den gör sig beroende av någon annans erkännande av den. Alltså, om Vreeswijk anser sig vara svensk, men Nisse hävdar motsatsen, kan det vara så att Cornelis skiter fullständigt i vad Nisse tycker? Troligen, ja, och Cornelis ses då som svensk.

Den största otjänst vi kan göra vårt folk och vår nation är att undvika samtal och debatt om de vitala frågor som präglar diskussionsforumen idag. Vi måste hitta en balans mellan de ogenomtänkta slutsatserna bland extremhögern som ofta slutar upp i rasism. Men även måste vi lyckas samtala med extremvänstern som även de resonerar rasistiskt, och vägrar samtala med deras meningsmotståndare som alltjämt påstås vara fascister. Idéer kan vara sanna eller falska, och bärarna av idéer är irrelevanta i analysen. Just därför är identitetsfrågan förgiftad idag, där personen ges företräde över idén.

För att återgå till dr. King så är han nog allra mest känd för sitt tal om sin dröm. Hans dröm var att han en dag kommer få se sina fyra barn leva i en nation där de inte kommer dömas utifrån färgen på deras hud – hans dröm var att de endast kommer dömas utifrån deras karaktär.  

Jag hade en gång en dröm

Jag trodde att den var sann

Så väcktes jag ur min sömn 

och drömmen försvann

Svara mig du, var är den nu?

Jag bara undrar, var är den nu?

Vad driver ateister till moraliska handlingar i jämförelse med gudstroende? Bortsett från debatten om vilken av dessa två som har monopol på sanningen; kan den ena anses vara mer gynnsam för vårt samhälle än den andra som moralisk standard?

I vår samtid är många oroliga över religiös extremism. Detta är inte helt ogrundat. I alla tider har fruktansvärda brott begåtts i religioners namn, vilket visar på att gudstro varit en motiverande faktor, möjligtvis en avgörande sådan. Detta tvekar inte många ateister på, men vissa av dem verkar tvivla på att det även kan vara en motivationsfaktor för mycket gott. Många av dessa ateister är övertygade i att religion orsakar mer skada än nytta, detta trots att det finns studier som visar att religiösa är generösare, lyckligare, hälsosammare, och mer aktiva i samhälleliga engagemang än ickereligösa.

Gudstroende har hamnat i en försvarsställning gentemot ateister i Sverige. Gudstroende måste försvara sig för att visa andra att de har god moral som hör till den accepterade normen i vårt sekulära samhälle. Men sanningen är att det är ateister som är i ett moraliskt underläge. Detta är på grund att ateisterna inte har samma motiverande anledningar att göra det som betraktas av både ateister och teister som moraliskt. Det som saknas hos ateisterna och utgör deras moraliska underläge är att de inte har en stabil metafysisk moral. Detta betyder förstås inte att de är mindre moraliska än gudstroende, utan bara att de har mindre som motiverar dem till goda handlingar.

Metafysisk moral definieras i denna artikel som en abstrakt idé som urskiljer mellan vad som är rätt och fel. Det kan vara en gudstro, filosofisk idé, eller en vedertagen princip (“en god människa följer svensk lag”). En moralisk handling definieras som en handling som utövaren själv tror är en god handling.

Det kan finnas flera anledningar till varför någon begår moraliska handlingar: samhället, uppfostran, idéer, och normer är faktorer som främst formar moralen. För enkelhetens skull ska vi betrakta vilka som är de främsta anledningarna till att en individ inte begår ett brott. De absolut främsta anledningarna kan delas upp i fyra kategorier; en person begår inte brott på grund av: 

1. Rädslan för straff och böter (juridiska, sociala och metafysiska)
2. Undvikandet av ångest och samvetskval, och sökandes välmående och sinnesro
3. Hoppet för belöning (sociala och metafysiska)
4. Sin metafysiska moral 

Dessa fyra anledningar är starkt kopplade till varandra, och det är svårt att veta vilken som är den dominerande för varje individ. Låt oss därför följa Karl, en ateist som aldrig stulit – han lever efter de metafysiska principerna  “man ska vara snäll” och “svensk lag ska respekteras”.

En sen kväll när Karl är på väg hem från krogen missar han sista bussen och får inte tag i någon taxi. Han börjar vandra hemåt, och plötsligt får han syn på en olåst cykel. Karl börjar fundera för första gången i sitt liv på att stjäla, och nu börjar de moraliska anledningarna för Karls tidigare laglydiga beteende sättas på prov.

Karl ser sig omkring på grund av hans rädsla för straff (1). Kusten är klar – det finns ingen risk för att åka fast. Men, nu kommer ångesten, han tänker på hur ledsen ägaren till cykeln kommer bli (2). Nu börjar Karl istället fundera över den sociala belöningen som väntar honom från bekanta när han kan berätta, utan att ljuga, att han aldrig stulit (3). Just när han är på väg att lämna cykeln ser han att den står utanför Jörgens hus. Jörgen tillhör en mycket rik familj och har alltid fått allt han pekat på, han har även mobbat Karl tidigare i högstadiet.

Anledning 2 hindrar honom inte längre, snarare tvärtom; han kommer säkert må bra av att få ge igen för Jörgens tidigare missdåd. Karl inser dessutom att den sociala belöningen (3) inte heller är garanterad, kanske hans kompisar till och med kommer tycka han är en fjant som lämnade cykeln. Den enda anledningen som är kvar för att hindra Karl från att stjäla cykeln är hans metafysiska moral (4). Karl tänker på alla sina tidigare twitterinlägg om att svensk lag ska respekteras i Sverige, men efter många om och men bestämmer sig Karl till slut för att stjäla cykeln. Han frågar sig själv: vad är det egentligen som hindrar mig att skita i mina principer bara för en dag?

Detta är ateisternas moraliska underläge – de har principer och moraliska idéer de lever efter, men det är inget annat än deras samvete för stunden som tvingar dem att följa dessa principer. Det naturliga undvikandet av ångest (2) är ensamt starkt motiverande för människor att undvika brott, så länge det inte råder ovanliga omständigheter.

Enligt den ateistiska världsbilden är människor bara biologiska robotar som fortplantar sina gener. Enligt artisterna finns det ingen högre andlig makt som styr och upprätthåller moraliska lagar och straffar förbrytare av dem. Det är endast människans förnuft och samvete som avgör vad som är moraliskt, och därför tror ateister att bryta mot deras metafysiska moral (4) inte har några metafysiska konsekvenser.

Men vad händer då när Gudstroende Ahmed utsätts för exakt samma situation som Karl?

Ahmed står nu framför sin ovän Jörgens cykel. Ingen av de tre första anledningarna hindrar honom från att stjäla cykeln. Men Ahmed tror på Gud, själen, och domedagen; han tror att hans själ kommer stå till svars för sina handlingar i detta liv, trots att ingen människa någonsin skulle få reda på hans brott. Om vi ser till listan med de moraliska anledningarna igen:

1. Rädslan för straff och böter (juridiska, sociala och metafysiska)
2. Undvikandet av ångest och samvetskval, och sökandes välmående och sinnesro
3. Hoppet för belöning (sociala och metafysiska)
4. Sin metafysiska moral 

Vi ser att Ahmeds metafysiska moral påverkar kategorierna (1) och (3). Han känner ingen rädsla för juridiska eller sociala konsekvenser i kategori (1), men rädslan för metafysiska konsekvenser är kvar. Gud kan enligt Ahmeds tro straffa honom, och även belöna honom för att göra det rätta, oberoende av någon annan människas kännedom.

Nu slutade det i alla fall med att Ahmed stal cykeln. Det finns inget garanterat skydd mot mänsklig girighet oavsett hur moralisk människan än kan vara. Men för att minska brott i utsatta områden, och för att öka samhällsuppbyggande insatser ligger det stor nytta i att svenska folket har fler moraliska anledningar som motiverar dem i deras uppträdande i samhället.

Vikten av gudstro kan observeras i en modern och verklig företeelse. Problemen som alkoholkonsumtion orsakar samhället går inte förneka, trots detta känner de flesta vuxna i Sverige att det inte finns någon moralisk anledning alls för att sluta dricka. Här kan vi lära oss av praktiserande muslimer: de väljer att inte dricka alkohol på grund av deras tro, även fast det skulle kunna ge dem kortsiktiga förmåner; det kan till exempel vara till stor fördel att lära känna chefen på en firmafest. Hur många är beredda att sluta med detta socialt accepterade nöje, som kan ge världsliga fördelar, om de inte har en metafysisk moral som skrämmer och uppmuntrar dem? Det finns goda exempel, men de är få.

Avslutningsvis vill jag att du ska fundera över en hypotetisk fråga som filosofen och agnostikern David Berlinski ställer till den kända ateisten Christopher Hitchens i en debatt om ateism och moral: 

Tänk dig att du har en knapp. Den som trycker på den kommer få oändligt med rikedomar, skönhet och god hälsa. Nackdelen är att någon bonde långt borta i Kina kommer falla ner död. Du måste ge knappen slumpmässigt till en ateist eller gudstroende. Vem ger du den till?

Från övertygad ateist till övertygad teist – om du hänger med från början till slutet av denna artikel kommer du förstå vad som kan bidra till en sådan omvändning. Johan berättar här om sina personliga upplevelser och vad som har övertygat honom att Gud existerar.

”It is only through the supernatural that I can understand the mystery of existence.”
Allan Sandage, amerikansk astronom (1926—2010)

För inte så länge sedan var jag ateist, en övertygad sådan också, så pass mycket att jag arrogant kunde missbruka Herrens namn utan minsta ångest. Jag hade ingen förståelse alls för hur vuxna människor kunde tro på sådana dumheter.

Äldre blev jag, och livets alla nöjen började tappa sin charm. När nya insikter kom om att livet är kort så började jag bittert  avsky all den tid jag slösat på flyktiga nöjen. Följaktligen började jag grubbla och reflektera över livet, som jag tidigare tagit för givet.

Plötsligt hände det: jag började tro på Gud, och det med en lika stark övertygelse jag tidigare hade om ateismen. Det är svårt att sätta fingret på vad som exakt ledde mig till detta, men en avgörande orsak var min reflektion över det vanligaste argumentet för Guds existens: designargumentet. Trots argumentets långa historia och slagkraft var det som första gången jag hörde det –troligen hade alla mina tidigare tidsfördriv hindrat mig från att verkligen beakta det.

Nu följer ett mer utvecklat resonemang av designargumentet än vad som en gång i tiden övertygade mig. Resonemanget börjar sammanfattningsvis för att sedan gå in mer i detalj.

Designargumentet

Argumentet är enkelt, men för att förstå det måste termen ”komplexitet” först förklaras. Komplexitet betyder ett sammanhang, eller enhet, som består av ett stort antal beståndsdelar som är ömsesidigt beroende av varandra för att helheten ska fungera. Enligt denna definition är en mobil komplex, och även universum och biologiskt liv.

Universum är komplext och välordnat; allt biologiskt liv är också komplext och samexisterar med detta universum. Vi vet att alla materiella produkter är designade – från den enklaste pennan till den mest avancerade mobilen – och det visar på en intelligent design. En mobil kan inte slumpmässigt börja existera av en explosion, och troligen inte heller efter ett astronomiskt högt antal explosioner, så varför skulle ett komplext universum med komplexa biologiska organismer vara annorlunda? Därför är bästa förklaringen på universums existens att Gud har skapat och designat det.

Argumentets uppbyggnad kan se ut som följande:

• Premiss 1: Materiella produkter är komplext designade därför de är ett resultat av intelligent design
• Premiss 2: Universum och allt levande visar på en större komplexitet än materiella produkter
• Premiss 3: Komplexa materiella produkter kan med största sannolikhet inte skapas av en slump och därför inte universum heller med sin ännu större komplexitet
• Premiss 4: Intelligenta människor som skapar den mest avancerade tekniken har ännu inte lyckats producera något biologiskt överhuvudtaget från icke-biologiska kemiska substanser
• Slutsats: Den bästa och troligaste förklaringen på universums existens är att den skapades av en övermänskligt mäktig och intelligent Gud

Varför en Gud och inte många gudar? 

Många gudar leder till fler frågor som kräver ytterligare förklaringar; många gudar innebär att makten måste delas upp och förklarar inte bra nog hur universums ordning och naturlagar kunde börja existera och upprätthållas. Enligt många teologer av de abrahamitiska religioner (Kristendomen; Judendomen och Islam) och moderna kosmologer så fanns inte tid och rum före universums existens. En uppdelning mellan flera gudar och det nödvändiga kompanjonskapet skulle kräva tid och rum, vilket innebär begränsningar. Allt som börjat existera från att tidigare inte existerat är begränsat och det som är begränsat kräver en begränsare. Att förklara universum med flera gudar uppskjuter bara den bästa förklaringen: Allting som började existera skapades av en Gud.

Nu till den oundvikliga frågan som alltid dyker upp under de få tillfällen någon pratar om Gud i Sverige.

Vem skapade Gud?

De filosofiska och vetenskapliga bevisen för att vårt universum hade en början, det som vissa kallar Big Bang, är många och trovärdiga. Detta är en av de mest verifierade teorier vars giltighet det vetenskapliga samfundet är enat om. Denna artikel utgår ifrån att du accepterar den nu rådande vetenskapliga konsensusen.

Vi vet att vi finns och att vi lever i universum som en gång i tiden började existera – om vi är överens över detta kan vi gå vidare och fråga varför universum började existera. Förklaringen till universums existens kan endast bero på ett av följande fyra alternativ:

1. Universum har alltid funnits och är därför oändligt
2. Universum började existera från ingenting
3. Universum började existera från något oändligt (Gud, multiversum eller andra teorier)
4. Universum började existera från något ändligt som ännu tidigare började existera från något oändligt eller ingenting

Om du förnekar Gud genom frågan “vem skapade Gud” innebär detta egentligen en förnekelse att Gud kan vara oändlig och oskapad. Ett liknande resonemang förnekar därför alla andra teorier – därför om du inte kan förutsätta en oändlig skapare kan du inte heller förutsätta något annat oändligt, som till exempel ett “multiversum” eller ens att detta universum existerat i all oändlighet.

Att använda frågan “vem skapade Gud” som ett argument emot Guds existens är som att förneka att vi existerar, eftersom den frågan även kan ställas mot alla andra teorier som “vem skapade multiversum?”. Svaret måste antingen vara att multiversum skapades eller att det är oändligt. Det finns inga andra alternativ.

Universums existens måste förklaras med några av dessa alternativ, men hur kan ett oändligt multiversum eller “ingenting” som inte har någon vilja eller intelligens skapa ett komplext universum?

En oändlig oskapad Gud med egen vilja som är otroligt mäktig och intelligent är därför bästa förklaringen till universums existens.

Vetenskapens bidrag till designargumentet

Modern fysik och kosmologi har gett mer belägg åt det tusenåriga designargumentet. Forskare har hittat så kallade naturkonstanter som visar på universums makalösa finjustering. Till dessa hör universums expansion, energinivåerna i kolatomen, förhållandet av massan mellan elektroner och protoner etcetera. Det som menas med universums finjustering är att om några av dessa konstanter ändras lite skulle livet i universum inte vara möjligt. Den berömde fysikern och ateisten Stephen Hawkins skrev i sin bok ”A Brief History of Time”:

“The laws of science, as we know them at present, contain many fundamental numbers, like the size of the electric charge of the electron and the ratio of the masses of the proton and the electron…The remarkable fact is that the values of these numbers seem to have been very finely adjusted to make possible the development of life… For example, if the electric charge of the electron had been only slightly different, stars either would have been unable to burn hydrogen and helium, or else they would not have exploded.”

Det finns ingen konsensus hur många naturkonstanter som behöver vara finjusterade för förutsättningen till biologiskt liv; vissa räknar upp till tjugosex stycken. För att skildra komplexiteten i några av dessa naturkonstanter kan du kolla på följande tabell:

Om bilden ovanför inte gjorde dig klokare kan jag erkänna att den inte gjorde det för mig heller. Tacka Gud så finns det forskare som förklarat finjusteringen på ett sätt vi kan förstå.

Den elektromagnetiska kraftens förhållande till gravitationskraften måste vara helt korrekt balanserad; skulle den öka med 1 del av tio upphöjt till fyrtio (10^40) kan bara små stjärnor existera, skulle den minska med 1 del av 10^40 skulle det bara finnas stora stjärnor – inget biologiskt liv i universum skulle kunna existera i vardera scenarion.

Hur mycket är 10^40?

Skrivet i vanliga siffror blir det:

10 000 000 000 000 000 000 000  000 000 000  000 000 000.

För att sätta detta i en kontext kan man jämföra med en miljard som blir 10^9:

1 000 000 000

och en biljon som blir 10^12:

1 000 000 000 000

Astrofysikern Hugh Ross ger en bra analogi för att visa hur astronomiskt högt tal 10^40 är: om hela Amerika täcks med mynt, och fler mynt staplas på alla dessa hela vägen upp till månen, 360 000 km bort från jorden, sedan fylls en miljard lika stora kontinenter med lika många mynt – ett mynt bland alla dessa mynt är målat rött; hur stor är chansen att någon med ögonbindel kan plocka ut det rätta myntet? Chansen är enligt Ross: 10^40.

Den skeptiska ateisten kanske invänder med att det fortfarande finns en chans att slumpen kan ha skapat detta finjusterade universum och vi har den otroliga turen att leva just i det. Med hänsyn till detta och alla andra naturkonstanter bör ateisten i sådan fall också tro att tillräckligt många explosioner slumpmässigt kan producera en fungerande och sprillans ny iPhone.

Ett till osannolikt sammanträffande

Låt oss för tillfället acceptera att ett universum med möjligheten att alstra biologiskt liv slumpmässigt började existera; ateister stöter nu på ännu ett problem, ett nytt otroligt sammanträffande som de också måste kunna förklara med slumpmässiga händelser; nämligen hur kunde kemi förvandlas till biologi? Detta är fortfarande ett mysterium för de som söker andra förklaringar än Gud.

En känd förklaring är att blixtar efter miljontals år med enormt många försök orsakat en kemisk reaktion som gav startskotten för det första biologiska livet. Efter det startade den evolutionära processen som producerade all den biologiska mångfald vi ser idag. Miller-Urey experimentet som utfördes 1953 ansågs av vissa ge stöd åt denna teori. Forskarna i detta experiment framkallade en konstgjord atmosfär som de antog hade förekommit på jorden före allt liv existerade. Genom att simulera åskurladdningar på denna atmosfär bildades några av de tjugo aminosyror som finns; aminosyror är de beståndsdelar som producerar protein. Protein finns i allt levande och är en av de viktigaste beståndsdelarna.

Resultaten från experimentet gav hopp till några av de som vill finna en naturlig förklaring för hur kemi ledde till biologi. De menade att bildandet av aminosyror är en stark indikation att med mer tur kan protein och även biologiskt liv skapas. Men hur kan slumpen med hjälp av några få aminosyror skapa organismer när forskare med hjälp av laboratorium och den mest avancerade teknologin inte ens kan komma i närheten?

Filosofen Anthony Flew, var tidigare en känd motståndare till teism, han blev känd tack vare sina böcker där han argumenterade mot existensen av Gud. Till allas förvåning, och mot allas förväntningar skrev han boken “There Is A God” i slutepoken av sitt liv. I denna bok förklarar Flew vad som fick honom att lämna ateismen för teismen, och en avgörande anledning var att han upptäckte dna-molekylens otroliga komplexitet.

Oreducerbar komplexitet 

Största problemet för ateister är att de inte kan förklara uppkomsten av det simplaste biologiska livet med naturliga förklaringar. I allt levande är DNA-molekylen, RNA-molekylen, och proteiner ömsesidigt beroende av varandra för att cellen ska fungera. Den genetiska informationen finns i cellens DNA som sedan kopieras av RNA för att bilda proteiner som skapar organismens kroppsdelar, muskler, skelett etcetera. Cellen, som med hjälp av DNA och RNA skapar protein, består själv av protein.

Vad kom först, hönan eller ägget? Kom DNA, RNA, eller proteinet först, och hur gick det till om ingen av molekylerna fungerar självständigt utan hjälp av de andra? Om inte det är möjligt, hur kunde i sådana fall DNA, RNA, och proteiner skapats från kemi – samtidigt – av en slump?

Ovanstående bild föreställer Mycoplasma genitalium; en bakterie med en av de minsta genomen/arvsmassorna bland encelliga organismer som orsakat många kärleksbekymmer. Bara denna bild visar på en förbluffande komplexitet.)

Sammanfattning

Universum är komplext och finjusterat, och utan denna finjustering skulle inget levande kunna existera. Alla biologiska organismer är häpnadsväckande komplexa – från den minsta amöban och ogräs till människan och den vackraste blomman. Ateister kan inte förklara hur denna finjustering och komplexitet skapades från att tidigare inte existerat utan att använda sig av obevisade teorier som endast är hypotetiska. Premisserna av designargumentet som jag uppgav i början av artikeln är uppfyllda; slutsatserna kan vara många, men bara en slutsats ger den bästa förklaringen.

Betraktandes av de fakta vi nu har om celler, DNA-molekylen, och de väletablerade kosmologiska teorierna som “Big Bang” är Gud fortfarande den bästa förklaringen för hur universum och allt liv började existera.

Genom att enbart använda vårt förnuft, och utan att förlita oss på profetiska uppenbarelser, kan vi komma fram till att universums Skapare och vår Gud har en vilja, är oskapad, oändlig, obegränsad, immateriell, ofattbart mäktig och intelligent.

Slutsats

Om du accepterar föregående sammanfattning tycker jag du borde reflektera över varför Gud har gett just dig en fri vilja, ett medvetande, och förmåga till både gott och ont; vill Gud någonting från oss? Finns det en mening med livet? Kan vi lista ut vad Gud vill från oss?

Om du accepterar Gud som bästa förklaringsmodell och börjar reflektera över dessa frågor kommer du kanske, som jag en gång gjorde, se de abrahamitiska religionerna i ett annat ljus. Dessa religioner hävdar att universums Skapare sände profeter med klara tecken och bevis på Guds existens. Det finns historiskt autentiska exempel på profeter som predikar och kallar till denna Skapare – kan deras tecken avvisas och förnekas, eller mottas och accepteras?

Jag hittade någon, och kan inte förneka de profetiska bevisen han sändes med – de övertygade mig. Det faller mig fullständigt osannolikt att Gud som visar på denna otroliga skapelseplan skulle vara bedräglig att låta en falsk profet uttrycka hans vilja med tydliga bevis på profetskap.

“Be, så skall ni få; sök, så skall ni finna; bulta, så skall dörren öppnas.”

Jag hoppas att ni söker, och finner.

• Alexander Bard skapade nyligen rubriker med sitt twitterinlägg i protest till Black Lives Matter, och upplevelserna av detta går isär. Vissa anser att inlägget uppenbart var rasistiskt, medan andra anser att det belyser ”sanningen” – att svarta själva måste ta ansvar för att förbättra deras situation. Var hans tweet rasistisk, eller var den rentav okej? 

Läs mer →

Antirasismen har aldrig varit hetare. Vad är det som förväntas av majorietsbefolkningen för att gå antirasister till mötes? Hur ser vi på detta från ett logiskt perspektiv? 

George Floyd blev mördad på ett brutalt sätt. Att hans död orsakades av några av de som ska skydda befolkningen men istället missbrukade sina befogenheter gör hela händelsen mer avskyvärd och orättvis. Det är något inneboende i människan som får henne att hata orättvisa. När den upplevda orättvisan blir för mödosam, och hoppet för rättvisa och vedergällning känns bortom förverkligande tappas tilltron till statsmakten och även samhället; konsekvensen blir mer konflikter och otrygghet. Även här i Sverige har många blivit arga och uppjagade och kräver därför att vita människor ska agera starkt mot de orättvisor som sker mot rasifierade, enkla avståndstaganden räcker inte. Vad ska den vita majoritetsbefolkningen göra för att agera tillräckligt för antirasismen?

Den svenska polisen som var i ett klämt läge ställde sig på knä med skylten “vit tystnad är våld”, skapade blandade känslor. Folkmassan som var kring henne blev till synes lugnade av hennes agerande, polisen själv och många demonstranter blev emotionella, grät och kramades. Skulle hon agerat likadant om hon inte var i en lika utsatt situation? Som några har påpekat ska poliser vara politiskt neutrala – med detta i åtanke handlade polisen fel, eftersom skyltens budskap är ideologiskt. Hur kan symboliska handlingar som denna och liknande hjälpa de utsattas kamp för rättvisa?  

Ett flertal ur den antirasistiska rörelsen har varit tydliga i samband med mordet på Floyd att ett avståndstagande på media inte räcker i kampen mot rasism. De vill även att folk ska stödja genom att donera, utbilda sig inom rasism, arbeta för kvoteringar av rasifierade i företag och maktpositioner m.m.. Kitimbwa Sabuni, ordförande för Afrosvenskarnas riksorganisation, hävdar:

“Det är tystnaden från andra vita som gör att rasism kan fortgå så det gäller att protestera. Är du själv vit är det viktigaste är att gå djupare in i sig själv och bli medveten om sina egna privilegier. Först då kan man vara med och förändra samhället på riktigt.”

Vita måste alltså protestera mot rasism. Deras tystnad är anledningen till rasismens fortlevnad, som plakatet säger “vit tystnad är våld”. Jag tror de flesta kan hålla med om att det är oerhört viktigt att vita protesterar mot rasism när det visar sig i vardagslivet och på arbetsplatsen, men att protestera genom att sprida ideologiska budskap skapar många upprörda och skilda meningar. Det blir desto fler meningsskiljaktigheter när grupper genom socialt grupptryck haft en stor påverkan på någon att ta avstånd – tar han eller hon avstånd på grund av sitt medlidande för de utsatta och hat mot förtryck, eller för att det är ett uttryck för de rätta åsikterna?

Det är bra att sociala medier används som plattformar för att kämpa mot förtryck, och även för simpla symboliska avståndstaganden, men det är långt ifrån övertygande att ett fördömande från specifika grupper mot specifika orättvisa händelser alltid är positivt för kampen mot diverse orättvisor. Exempelvis, det var definitivt bra att många muslimska ledare gick ut och tog avstånd från terrorism efter 9/11 för att övertyga de mer skeptiska att islam som religion inte legitimerade attacken, och att muslimer finner dådet totalt förkastligt. Men det måste väl finnas en gräns för hur långt det kan gå som gynnsamt och praktiskt möjligt? Hur många muslimer ska ta avstånd för att det ska vara optimalt gynnsamt? Ska de ta avstånd efter varje ny attack? Hur ska de ta avstånd? Finns det någon garanti för att terrorism minskar när tillräckligt många muslimer proklamerat sitt avståndstagande? Det går inte att bedöma förutom med stor osäkerhet vad resultatet av ett x antal fördömanden kan bidra med. Om någon grupp spred påståendet “muslimers tystnad är våld” och muslimer måste agera för att terrorism ska upphöra, skulle Sabuni godta detta propagerande och inte se det som problematiskt? Eller är det bara okej att rikta krav med skuldsättande retorik mot vita som grupp, eftersom de är privilegierade? 

Vad är det som gör att Sven som jobbat på Volvo i 20 år skulle ha en särskild plikt att protestera mot strukturell rasism för att vita utgör en majoritet på maktpositioner (och deras förfäder kanske var likgiltiga till kolonialismen)? Om någon skulle insistera på att Sven faktiskt har en plikt på grund av dessa anledningar, så måste den personen kunna svara på varför och undvika cirkelresonemang. Resonemanget kan sammanfattas som följande: 

Premiss 1: Alla som har samma hudfärg som majoriteten av makthavarna är privilegierade.

Premiss 2: Alla som är privilegierade måste protestera mot strukturell rasism. 

Premiss 3. Majoriteten av makthavare är vita.

Slutsatsen som följer från premisserna blir: vita måste protestera mot strukturell rasism.

Om Sabuni vill att Sven och andra vita ska opponera sig mot strukturell rasism på rationella grunder måste han övertyga dem att premiss 1 och 2 är sanna, annars är slutsatsen inte logiskt korrekt. Rent politiskt innebär detta att de som drar samma slutsats som Sabuni utan bevis antingen är dogmatiska, tvingade av grupptryck, eller opportunistiska.

Ha den äran Sverige, och må du bära en framtid av rättvisa för alla.

Mer av detta komma skall!

Gilla och följ oss på Facebook: Patrioterna

Denna artikel kommer inte ge några konkreta förslag för att lösa invandringsproblemen. Den här artikeln kommer snarare presentera ett förhållningssätt som bygger på ett gemensamt mål som följs av att utvärdera fakta och experters råd för att slutligen enas över genomtänkta ideer och beslut. Vad innebär en pragmatisk flykting- och migrationspolitik – hur ser den ut och vad är dess mål? 

Enligt en undersökning från 2017 av SOM-institutet tycker svenskarna att samhällsproblem med invandring, sjukvården, utbildning och rättssäkerheten är de viktigaste politiska frågorna idag. Allra viktigast anses problemet med migrationspolitiken, som dessutom av allt fler beskylls vara orsaken till de andra ovanstående problemen. Denna artikel kommer inte bekräfta eller förneka den beskyllningen; i en demokrati spelar den objektiva sanningen en mindre roll i beslutsfattandet om majoriteten tror något annat.  På grund av att det svenska folket är splittrade i dessa frågor så är en ideologiskt fri och pragmatisk flykting- och migrationspolitik att föredra. Den erbjuder det mest lämpliga förhållningssättet för att hantera dagens utmaningar och kan förena ett splittrat Sverige. En pragmatisk politik kan vara utformad så att den inkluderar så många som möjligt innanför landets gränser, och kan därför innebära vara den mest humana för flyktingar och migranter. 

”Mitt Europa bygger inte murar” sa Stefan Löfven för att fyra år senare behöva ursäkta sig med de nu välkända orden ”vi såg det inte komma”. Skulle Löfven än idag hålla fast vid sitt första uttalande skulle det förmodligen kostat honom karriären. Vad hände? Och hur kunde statsministern inte se det komma när en stor del av befolkningen såg det komma redan många år innan?

Förmodligen trodde ingen politiker tidigare att Sverige kunde ta emot hela världens 60 miljoner flyktingar. Men ändå valde majoriteten av de etablerade partierna att hålla gränsen helt öppen 2015. Vad som utgjorde en hanterbar mängd invandring diskuterades inte. Ett sådant radikalt beslut togs utan en seriös debatt, där objektiv fakta kunde undersökas. Detta visar på att flyktingpolitiken i Sverige var helt ideologiskt grundad – så pass att målet helgade medlen. Men vad är ideologin, och vad är målet? 

Tysklands förbundskansler Merkel hävdar att multikulturalismen har misslyckats, och allt fler börjar resonera likadant. Det är begripligt att många drar den slutsatsen från dagens kaotiska situation, men stämmer det verkligen? Om det nu är multikulturalismens fel, varför ser vi inte då samma kaotiska situation i andra multikulturella länder som t.ex. Kanada, Australien och Nya Zeeland? Svaret är att inget av föregående länder tillät eller tillåter flyktinginvandring på samma nivå som Sverige. Merkels misstag var att hon beaktar massinvandring och multikultur som om de vore synonymer; fungerar inte massinvandring, så fungerar inte heller multikulturalism. 

För att bättre förstå dagens migrationsdebatt är det bra att skilja på multikultur och multikulturalism. Alla länder där olika kulturer lever bland varandra har mer eller mindre inslag av multikultur. Det finns givetvis olika grader på minsta antal kulturer och deras omfattning för att en sådan definition ska klassificeras korrekt. Men hur som helst är multikultur ett faktum i en globaliserad värld, och kommer förbli det inom varje stat som inte med totalitärt maktutövande försöker skapa en homogen kultur. Däremot är multikulturalism, i Sverige åtminstone, inte bara ett faktum utan även ett politiskt projekt där statsmakten eftersträvar att skapa ett mer kultur-heterogent samhälle. Tanken är att kulturer berikar varandra. Desto mer desto bättre. 

Eftersom multikulturalism som ideal och behovet av att visa solidaritet för de utsatta har skapat problem i Sverige – problem som varken Svenskar eller flyktingar vill ha – är det mer akut än någonsin att fundera över Sveriges flykting- och migrationspolitik. Missförstå oss inte, ett multikulturellt samhälle har många fördelar. Men vi förfäktar att multikulturalism som ideal är problematisk när den får för många dogmatiska supportrar som blundar för verkligheten i strävan efter utopiska mål med oönskade konsekvenser till följd. Därför är ett pragmatiskt och balanserat förhållningssätt till flykting- och migrationspolitiken, och till förvaltandet av vårt multikulturella samhälle att föredra (du kan läsa om tre principer som behövs för ett multikulturellt samhälle här). 

Varför flyr flyktingar hit? De vill ha trygghet, säkerhet, och många vill även ha möjligheten att leva enligt sina övertygelser. Flyktingar vill komma till trygghet och säkerhet och svenskarna vill behålla sin trygghet och säkerhet. Politik som förs håller på att upphäva den för alla; vissa tycker den redan är upphävd. Idealet bör därför vara att föra en flykting- och migrationspolitik som först och främst försöker upprätthålla säkerheten och tryggheten för de som redan bor i landet, för att sedan kunna erbjuda den till andra – utan att riskera förlora den.

Det faller på sin egen orimlighet att hjälpa flyktingar och föra en politik som riskerar att upphäva det de flyr till. En sådan politik väcker inte bara ett stort missnöje hos den inhemska befolkningen, men även ett missnöje hos de som nyligen invandrat. Många kom t.ex. hit för de mer gynnsamma förutsättningarna för anhörighetsinvandring, men efter att situationen såg ut att bli ohållbar begränsades förutsättningarna – familjer som har offrat livsbesparingar och riskerat en farlig resa känner sig därför bedragna. Detta borde organisationen “Refugees Welcome” ha i åtanke när de, efter att Turkiet öppnade gränsen, demonstrerade för accepterandet av fler asylsökande – därför mer asylinvandring kommer leda till mindre anhörighetsinvandring. De som vill upphäva asylrätten på grund av dagens situation är inte alla illasinnade rasister, de kanske bara anser att vi bör prioritera att hjälpa de som redan är här; de kvinnor och barn som hör till majoriteten av anhörighetsinvandrare, till skillnad från asylinvandrare vars majoritet är unga män. 

Om någon invänder med att vi borde ta in fler asylsökande och samtidigt ha en generös anhörighetsinvandring så överskattar den Sveriges förmåga att ta emot fler människor och underskattar den snabbt växande populistiska rörelsen, och därmed vår demokrati. De problem som följde med den stora flyktinginvandringen, även om de skulle vara överdrivna, har skapat ett stort missnöje hos befolkningen – och politiker rättar sig efter opinionen. Mer av tidigare flyktingpolitik kommer säkerligen skapa ett ännu större missnöje och sålunda leda till en desto mer restriktiv anhörighetsinvandring. De som kämpar för öppna gränser borde därför även se fördelarna med en mer pragmatisk flyktingpolitik. Om de verkligen beaktar flyktingars behov, vad innebär då en pragmatisk flyktingpolitik? 

Den pragmatiska flykting- och migrationspolitiken

Först och främst enas man om ett politiskt mål – ingen kan vara pragmatisk helt utan ideal. Det måste existera något ideal av vad ett samhälle eller land bör vara. Detta ideal innebär ett samhälleligt mål som statsmakten, genom praktisk beslutfattning och administration, försöker uppnå. I en demokrati där makten utgår från folket bör så många som möjligt kunna och vilja delta i upprättandet och strävandet efter målet och idealet. Detta gemensamma mål bör vara säkerhet och trygghet, eftersom det är vad både medborgare och invandrare vill ha. När alla är överens om detta kan man objektivt kolla på vad som är fakta, och sedan värdesätta vilka råd och beslut som är lämpligast – alltid med åtanken att upprätthålla tryggheten. Den frågan som måste diskuteras är: vilkas trygghet bör prioriteras?

Extremhögern hävdar förstås att “Sverige är svenskarnas land, och endast svenskarna har den hävdvunna rätten till den svenska fosterjorden”, och med det menar de bara etniska svenskar med de “rätta” kulturella preferenserna. Vilka som har den hävdvunna rätten till ett specifikt land är en filosofisk fråga där högern inte lyckats presentera ett enda övertygande resonemang. Det handlar mest om känslomässiga argument som får anhängarna att känna att de har mer “rätt” till Sverige. Men jag kommer nu försöka visa att även extremhögern drar nytta av en mer pragmatisk flykting- och migrationspolitik där fler än deras snäva krets är inräknade. 

När man utgår från en pragmatisk modell med mål att försöka inkludera så många som möjligt i ett tryggt Sverige kan man vara öppen för ideer och förslag oavsett vem det kommer ifrån. Vi kan börja med att låtsas att en majoritet av extremhögern skulle få mandat i riksdagen och bestämde att vi nu ska börja med återinvandring av alla invandrare, förutom de som helt har assimilerats och är en ekonomisk tillgång. För det första så skulle detta beslut skapa stort missnöje som troligen kräver en stark polis och militär för att verkställa det på ett säkert sätt, vilket Sverige inte har. För det andra skulle det leda till att fler med invandrarbakgrund med internationellt efterfrågad utbildning eller god ekonomi skulle välja att flytta till ett land med humanare migrationspolitik. Sveriges ekonomiska intäkter och behövande kompetens skulle bli mindre. För det tredje skulle de som inte har möjligheter för ett värdigt liv utanför Sverige inte lämna Sverige medgörligt – det är mot de outbildade som har det dåligt ekonomiskt som ett rudimentärt våldsmonopol måste användas. Därför är extremhögerns lösningar inte pragmatiska och innebär stora risker även för de svenskar de påstås vilja hjälpa. Ideologisk blindhet – oavsett från höger eller vänster – har en tendens att blunda för praktiska lösningar.

Detta innebär inte att alla högerns lösningar är dåligt genomtänkta. Fler utvisningar av brottslingar och frivillig återvandring med ekonomisk kompensation är två förslag som lätt kan få stort stöd. Om etablerade partier skulle anamma dessa förslag skulle många sårbara svenskar kunna skyddas bättre från radikalhögerns rasistiska ideologier. Det ligger en fara i att underminera deras, för många unga, tilltalande utsaga att vara de enda som vågar stå upp för obekväma sanningar. 

Vilka har rätt till Sverige?

Ingen förnuftig betvivlar att föräldrar har ett ansvar över sin egna familj före sina grannar. Men vad händer om grannarnas öde ligger i dessa föräldrars händer, och de är de enda som har möjlighet att hjälpa dem? Kan det då medföra en skyldighet att även hjälpa dem – speciellt om det skulle vara så att föräldrarna själva var orsaken till att grannarna flyttade in? Applicera nu denna tanke på dagens Sverige. 

Vi har nu ett ansvar över de flyktingar som kommit hit, kanske inget gudagivet, men eftersom dessa människors öden påverkas av de beslut som tas i vår demokrati finns åtminstone någon grad av ansvar. De beslut som tas framöver kommer att påverka de hundratusentals människor som kommit hit; skulle de inte ha kommit hit i första början skulle det vara en annan sak, men nu är de här. Vi kan försöka låtsas att vi inte har något ansvar och verkställa beslut för att endast skydda svenska medborgare, men vi kommer då få skörda konsekvenserna av att leva med samvetskval. Detta eftersom vi i Sverige har större möjligheter än andra länder att ge flyktingarna som kommit hit en mer trygg och säker framtid. Det är kanske därför extremhögern måste påstå att invandrarnas självaste etnicitet utgör ett hot, för att med gott samvete kunna propagera för drakoniska statliga åtgärder. Kortfattat: alla har ett ansvar för de människor vars öden de förfogar en avgörande faktor över. 

Det är viktigt att påpeka att i Sverige måste medborgarna ha mest rätt till landets säkerhet och välfärd. Deras långa historia att leva i Sverige och deras förväntan att fortsätta kunna leva här innebär att de generellt har starkare band knutna till landet, och att de inte har samma möjligheter att etablera sig i ett annat land. Därför kan man utan problem argumentera på ett logiskt och humant sätt att svenska medborgares trygghet bör först och främst prioriteras. 

Sammanfattning

Sverige står inför utmaningar som ingen vet hur det ska sluta. Tidigare idealism-förblindade makthavare, påhejade av sin valkrets, förde en flykting- och migrationspolitik som förstorade utmaningar till att bli tragedier. Dessa tragedier riskerar att underminera den trygghet svenskar värnar om, och som flyktingar flyr till. Håller du inte med om detta så är det, i vilket fall, vad många svenskar tror och kommer rösta därefter. Högerextrema partier bör inte få innebära ett förnuftigt val.

Det är därför dags att vi lägger vår idealism tillfälligt åt sidan för att tillsammans föra en pragmatisk flykting- och migrationspolitik med mål att upprätthålla Sveriges trygghet och säkerhet; först och främst för Svenska medborgare, för att sedan inkludera andra. Med detta pragmatiska förhållningssätt kan man efter noggranna konsekvensanalyser ge konkreta förslag på vad som måste göras, utan att försätta Sverige i ännu större problem.

Mer av detta komma skall!

Gilla och följ oss på Facebook: Patrioterna