I Michael Hanekes sista film Happy End får vi vänta länge på att få veta vad som egentligen händer. Vi väntar på handling, på kontext, och trots att vi i efterhand får veta vem är vem och i vilka relationer huvudpersonerna står till med varandra, kan vi ändå inte återberätta handlingen.
Det är just det att det handlar om relationer, och inget annat.
Vi följer en rik fransk familj, Laurent, vars medlemmar har grenar i olika generationer. En gammal far som har det bästa bakom sig vill inget annat än att ta livet av sig. Hans två barn – en dotter Anne som är byggföretagschef och en son Thomas som är läkare. Annes alkoholiserade son Pierre som inte ter sig villig (eller i stånd) att i framtiden ta över företaget. Thomas underliga trettonåriga dotter Eve vars mamma ligger på sjukhuset efter en olycka, och som tillfälligt flyttar in till hans nya familj. En annan dimension i filmen föreställer Thomas nya fru med deras nyfödda barn, hans älskarinna, ett marockanskt par som är betjänter och bor i familjehuset, och en grupp invandrare från Afrika.
Vi ser hur familjen äter middag, hur de tuggar maten, hur det klingar av bestick på tallrikar. Vi hör de prata, vi ser de stirra från fönster, åka rullstol… Och så vi väntar på handlingen. Men eftersom vi aldrig får veta vad huvudpersonerna känner, kommer handlingen aldrig att utspelas. För det är först via våra känslor vi får en koppling till världen: vi vill hålla tummarna för någon, vi vill hata någon, älska någon, önska någon lycka eller olycka. Men filmen tillåter oss inte att göra det. Vi är tvungna att sitta och betrakta kallprat, kallt ointresse, ensamhet, oförståelse. Vi skulle åtminstone kunna tycka synd om någon, men för sådana känslor finns där inget utrymme heller. För den som är ensam förstår sig inte på någon annans problem; den som har en svår livssituation gör inget för att bryta sig loss från den. Ingen öppnar sig för någon och ingen får ett tillfredställande svar. I skillnad på t.ex. The Killing of a Sacred Dear där dialogerna endast består av absurda fraser, här finns det mening i dialoger, d.v.s. något sägs för att något ska kunna sättas igång. Men ändå går det inte att sätta igång något eftersom den ene inte förstår den andre.
I bakgrunden märker man en osäker framtid, flyktingskrisen, fattigdomen, rädslan för döden, önskan av att dö, törst efter kärlek, rädslan för att förlora sin samhällsstatus. Men vi känner ingenting eftersom ingenting blir meddelat till oss – via känslor.
När Pierre så briljant dansar till Sias ”Chandelier”, när Thomas skriver på facebook med sin älskarinna, när Eve filmar livet omkring sig; det är då vi är i stånd att känna något. Som om det riktigt emotionella endast kunde upplevas på avstånd; i skriftlig form, genom telefonkamera, genom konstnärligt uttryck. När Pierre, på ett trädgårdsparty, presenterar den marockanska betjänten som deras slav eller när han, på en lunchfest, tar med sig en grupp afrikanska invandrare, det är då vi får känna något. Den gamle fadern med sina suicidala tankar kan förmå oss att känna något. Men allt detta faller platt. Det finns ingen genklang, vare sig man dansar, skriver om stora känslor, vill begå självmord eller kommer med en grupp okända människor till en högtidslunch.
På folkets bios filmbeskrivning står det ”Runt omkring oss världen och vi i mitten, blinda”. Det kan man förklara som att det finns en värld runt omkring oss och den är full av händelser medan vi ser endast oss själva och bryr oss inte om den. Men ur filmen följer att vi inte ens bryr oss om sig själva! Eller snarare vet vi inte vad vi borde bry oss om i sig själva. I huvudpersonernas beteende ser man aldrig huruvida de vinner på det de gör; huruvida de har någon glädje utav sina relationer; om de verkligen vill ta livet av sig. Dessa halvhjärtade beteenden gör de inte blinda utan slöa, livlösa och tråkiga. Livet av en marockansk slav kan bli bättre än livet av en affärskvinna må hon vara hur rik som helst. Men återigen, vi känner inte av filmen hur det känns att vara en betjänt eller att vara en invandrare. Det leder mig till tanken att samhällsstatus inte har någon betydelse just för denna film förutom det att det blir möjligt att bättre förstå hur det står till med alla människor. Ingen förstår sig på någon men om vi markerar människor med samhällsstatus, klasskillnader och hudfärg då får vi en möjlig anledning till varför man inte förstår varandra. Rasismen i världen eller stora klasskillnader är ett uppenbart faktum, men filmen visar snarare blindheten för allt liv inte bara det av de bedragna, fattiga, missgynnade. Det är som om livet skulle utspelas någon annanstans, bara inte där det finns människor.
PJ
Folkets bio Umeå
Regi: Michael Haneke
Skådisar: Isabelle Huppert, Mathieu Kassovitz, Jean-Louis Trintignant
Senaste kommentarerna