Efter nio veckors idogt användande av min BMW i3 så passerade trippmätaren 1000-milastrecket. Detta betyder alltså att jag har kört över tusen mil vilket känns otroligt, men eftersom jag kör ca 5000 mil per år så är det helt logískt.

Under dessa tusen mil har jag förbrukat 54.75 l bensin (jag har loggat mina tankningar). Det ger en genomsnittlig förbrukning på drygt ½ deciliter/mil. Det känner jag mig rätt nöjd med.

Nedan sammanfattar jag mina erfarenheter så här långt:

En jättetrevlig bil att köra!

Det är enkelt att åka mjukt och följsamt då den aldrig växlar på något sätt. Inne i stan så är den tyst och behaglig och just att den aldrig växlar i kombination med att den är helt tyst gör resan, i mitt tycke, lite magisk. Jag fascineras fortfarande, efter tusen mil, av känslan att ljudlöst glida iväg från parkeringen för att sedan sömlöst anpassa hastigheten till trafikrytmen som råkar vara på den större väg jag ansluter till.

När jag kör traditionella bilar med växellåda (oavsett om det är manuell eller automat) så försöker jag undermedvetet att hela tiden hitta ett varvtal/växel som passar den rådande trafikrytmen. Det känns då emellanåt som att hastigheten hos den omgivande trafiken eller i värsta fall hastighetsbegränsningen inte passar den bil jag kör. Detta händer aldrig med i3:an, den känns alltid perfekt anpassad för alla lagliga hastigheter.

En annan härlig känsla, som verkar hålla i sig, är att det känns som att jag åker gratis hela tiden. Nu på vintern så syns dessutom röken från oljebrännarna tydligt och då påminns jag om hur överlägsen denna bil är ur miljöperspektiv.

Under vanliga dagar då jag kör i stan med omnejd så tänker jag inte alls på nivån i batterierna eftersom jag vet att det räcker och blir över. Men när jag åker till Forsmark eller på någon annan långresa, då jag vet att bilen måste laddas eller köras med bensinmotorn innan jag är framme, så försöker jag hela tiden optimera körningen. Jag kör lite långsammare och nu på vintern så snålar jag med värmen för att kunna köra lite längre på el och det förtar kanske lite av nöjet med en resa men jag kan inte hjälpa det, jag kan helt enkelt inte låta bli.

Andra elbilsförare som jag pratat med säger att det går över med tiden, men jag undrar om så verkligen blir fallet med mig.

Jag har noterat att när temperaturen krupit nedåt under hösten så har räckvidden hos batterierna följt med. I september behövde jag bara köra en mil på bensin mellan Sundsvall och Gävle, nu kör jag tre mil och ibland fyra, lite beroende på hur mycket värme som jag ”lyxar” med inne i kupén. Det är förstås lite fånigt att inte köra värmen för fullt eftersom det endast skulle kosta mig en liter bensin, alltså 13 kr ,men sån är jag.

De senaste dagarna har det här i Sundsvall varit extremt halt. De sista/första 1800 metrarna hem till mig är grusväg och uppför/utför (ca 80 meter höjdskillnad) och när det nu har varit is på vägen och regn i luften så har i3:an fått bekänna färg. Under dessa förhållanden är det är en enorm skillnad mellan i3:an och X3:an (som jag körde innan jag bytte till i3:an). Jag provade idag att stanna mitt i backen för att se hur i3:an hanterade det. Jag tvingades konstatera att den inte hanterade en sådan situation alls, bilen stod helt enkelt stilla. Jag fick backa några meter till dess däcken fick fäste för att sedan, med lite fart, sakta kämpa mig förbi det halkigaste vägpartiet. Då hade jag dessutom, via färddatorn, ställt in samtliga parametrar för optimalt fäste.

Jag har gjort samma prov med X3:an och den Audi Allroad som körde innan X3:an och med de bilarna märktes det knappt att det var halt. Nu skall det sägas att i3:an inte har dubbdäck vilket de båda andra bilarna hade och det får mest utslag under dylika förhållanden.

En annan sak som jag fortfarande stör mig lite på när jag kör i landsvägsfart, det är rattens utväxling, det är helt enkelt så att rattutslagen ofta blir för stora i höga hastigheter. Jag trodde att jag skulle vänja mig och anpassa mig till det men efter 1000 mil så är det fortfarande ett problem.

Helljusen är det sista klagomålet som jag har på i3:an. Det är helt obegripligt hur en konstruktör kan få för sig att placera helljusen där dimljusen brukar sitta. Effekten blir att ljusets räckvidd blir kort och att ljuskäglan framför bilen är så stark att den bländar föraren.

En bild från förarplatsen när jag åkte till Forsmark härom veckan!

Trots de brister som bilen faktiskt har så är jag ändå fantastiskt nöjd över att få köra denna bil. Den har en ljuvlig förarmiljö, mycket låga driftkostnader och är dessutom miljövänlig.

PMP 161118