Hon var som en sockersöt maräng, vi var den perfekta kombinationen, iallafall i mina ögon. Jag kunde vara den där andra ingrediensen i en perfekt mix, hennes chokladsås eller banan eller glass i en utsökt sviss.  Nu hade jag kramat om henne så hårt så att jag var rädd att hon skulle spricka. Jag brukade vara både öm och aktsam men nu var mitt sinne för takt och reson som bortspolat av en högtryckstvätt som var ställd på max…Hade längtat så mycket efter henne så kroppen hade bildat nåt sorts abstinensbehov. Det svåraste var nätterna, de ändlösa sekunder som blev en evighet innan solen steg upp igen..nätter av längtan och nätter fyllda med kval men samtidigt förhoppningar om att vi snart var ett igen…nu är du så äntligen här igen och vi ska strax åter bli den perfekta mixen som andra avundas… öppnar sakta mina läppar för att ta emot dig….mmmm ljuvligt…nu är jag i himmelriket igen, tack kära snus, nu fattas mig intet.