Nu är det nog dags att sammankalla alla inneboende tomtar, småtroll, änglar, vättar, kyrkor å julkrubbor å små jesusar till ett litet öråd…nån måste bort, har inte plats helt enkelt…tydligen ska ju även tallris och änglar å ljuslyktor få plats…hmmm kan bli dubbla öråd där de som klagar mest åker ut med änglavingar eller tomteluvor före…sann demokratisk demokrati…julfriden har snart landat även här på bruket..demokrati är vackert även i juletid, funkar ungefär som högerregeln i nordmaling där störst kör först…i umeå finns samma fenomen i trafiken men där lever cyklisterna efter devisen att de är lika fredade vid övergångsställen som pandorna är i kina…
dansdags….
halkar till på det översta trappsteget, tar tag i räcket som ska ge mig min balans åter, får inget grepp för det är alltför vått. Hasar framåt med den utsträckta handen i tafatta försök men får inget tag nånstans..knäna fick ta den första smällen å den andra och den tredje, ja egentligen en smäll för varje förbaskade trappsteg.tror jag hann räkna till 18 stycken allt som allt. Även knäna gled där de förut skulle fått grepp, den glatta ytan förföljde mig hela vägen ner…inte ens en klädpåse nånstans strategiskt placerad efter trappen skänkte mig lindring…fann mig själv till slut liggandes raklång efter en lisebergsliknande rollercoaster resa nerför min egen trapp…Väl uppe på benen igen så blev det ett par försiktiga steg mot köket där benen for ifrån mig än en gång, letade efter bordet med mina målsåkande sprattlande armar och hittade tillslut ett grepp som skulle lindra fallet…trodde jag ja, stöp ändå ner i backen utan större ansträngningar..låg å jämrade mig en stund och hann tänka både dåliga å än sämre tankar, blicken irrade lite galet förtvivlat runt i köket innan den till slut fastnade på min hand, i min hand så fanns en liten rödluvad gestalt tillverkad av gips och med ett vitt skägg som täckte dess ansikte sånär på ett par rektangulära glasögon som gjorde den lille gynnaren än mer förtvivlat genomsnäll och god…förbaskade tomte, detta är ditt fel alltihopa, hade det inte varit för dig och julen så hade jag lysande klarat alla fall i min nybonade boning…okey då, utan skuld i det hela är jag nog inte, kanske lite väl mycket såpa å alltför lite vatten i skurhinken, tur det bara är jul en gång per år..
Ömhetsbevis
Hon var som en persiljesmörsindränkt lövbit för mina sinnen. Hennes glada sätt tog mig bokstavligt talat på sängen. Kroppsspråket hon sände mig virvlade upp en tornado som skulle skrämma växthuseffekten på flykten. Tänk att ett återseende kan väcka till och med det vissnaste löv till liv igen, en härlig känsla att få uppskattning på ens enkla sätt att vara människa. Hon la sig direkt på min arm som verkade skänka henne trygghet, äntligen någon som begriper sig på vad trygghet är i sin mest enkla form. När så väl lugnet åter lagt sig så lydde hon mina minsta vinkar, hon dansade, ålade och grät på mina distinkta uppfostrande ordrar, det är verkligen härligt med sån respons, det handlar nog mycket om vad man som alfahanne kan locka med också. Verkar som att man har ett ganska brett register att komma med också…iallafall ur en hunds perspektiv.
Blottad…
Hennes ögon var vackra, hennes sätt var vårdande, hennes ben var som Beatlesskivor,perfekta! Hennes röst var len men lite i det bestämdaste laget för att hjärtat skulle falla till 100%, men ändock så började hon att lirka med mig på ett sällan skådat rättframt sätt. Om du vill får du börja med skorna, ta gärna av dig på överkroppen också jag kände väl kanske litegrann att det gick lite för fort även för mig, men hennes blick svetsade sig fast på mig likt en hungrig blodigel, kände hennes fingrar trycka lite lätt på mig, utforskandes men med ett klart slutmål, försökte stålsätta mig..det tok klickade i mitt inre, fylldes av värme starkare än ökensol. Hennes hand gjorde en inbjudande invit och jag rörde mig snabbt närmare henne. Klicket ökade i intensitet då våra ögon möttes igen, hon öppnade munnen och sa så där Sjöström, då var röntgenundersökningen klar, men nästa gång behöver du inte ta av byxorna bara för att vi ska röntga axeln .ha en bra dag alla )
Rött är sött…
Hon doftade underbarare än våren, hon var brunare än chokladen som smält ut över bakverk som stoppats i ugnen. Palmernas blad vandrade stilla framåter som om de vore ett gammalt gift par som strövade på förrädisk is. Solen hade attackerat oss våldsamt från både höger och vänster och rakt framifrån, vilken resa, vilka människor, vilka underbara minnen att ta med sig. Benen kändes dock lite geleaktiga efter allt spring upp och ner till det svalkande havet, fick man inte kondis av detta så fick man det nog aldrig. Vid varje morgons uppvaknande så låg vi länge å bara tittade medans den andre stillsamt vaknade till sans för att sedan bara stilla försvinna i varandras trånande blickar…Livet var underbart att leva, även här nånstans på andra sidan jorden. Sanden som försvann mellan tårna på våra promenader var som gjord för gudar och gudinnor, den kändes knappt förräns man på natten undrade lite vad det var som kändes som kuddar nere vid sängens ände. Nånstans där ute i det underbara havet så hördes en båt som använde sin mistlur för att på så sätt få en mindre båt att vika av från sin felaktiga kurs, den hördes högre och högre och nästan mer ondskefull för varje ny signal..Till slut upphörde även den sista ljudstöten att störa min fantastiska frid…..TUUUUUUUUUT…..va fanken var det nu då?…slog upp mina ögon och gnuggade liv i dem medans tutet fortfarande ekade vidare utanför mitt dvalliknande tillstånd…då ögonen till slut började se igen, jag antog att det var för allt havssalt som de utsatts för, så tornade en makaber syn upp sig framför mig….Fann mig själv sittandes i min bil vid ett rödljus på tegsbron som tydligen av signalerna bakifrån att döma inte visade rött längre, drog mig hastigt till minnes att jag sett en turistbuss med någon palm lackerad på sidan av den, sedan så var det visst kört för en soldyrkande 70-talist för den här gången….sorry alla medtrafikanter men drömma är halva nöjet då man är livsnjutare av rang….
Pussmun?
Vill vårda dig som det bästa och vackraste av Kina-porslin, ta hand om dig som den sköraste surdegen ever made…har varit utan dig på tok för länge pga omständigheter jag inte kunnat råda över men nu snart så ska vi vända vår frånvaro av varandra till en eufori av samhörighet. Du tänder lågan i mig på ett sätt som får universums stjärnor att blekna i jämförelse, känner mig fånigt beroende av dig älskade prilla….du ska bli den bästa nånsin, följt av en ännu bättre för att sedan go-on så forever and ever….eller tills man får något annat att puta efter…puta på gott folk …
Elefantdrömmar
Som det ljuvaste vinet så gjorde du mig varm, som den varmaste solen skänkte du mig hetta. Du är alltid så oblyg i din framtoning, inget tjafs utan rakt på sak bara. Helt utan krusiduller och en massa tveksamma försök att få kontakt. Du gömmer dig inte heller bakom några ursäkter utan visar verkligen vad det är du vill med mig…undrar bara stilla varför jag alltid verkar vara så enormt mottaglig för dig för jag vet att du faktiskt bara vill mig ont…förbaskade förkylning å förbaskade karl till att vara känslig…hostar som en hickande pungråtta, bara en sån sak, låter inte ens högt å elefantmanligt! Snar bättring önskas!
Årsbästa?
Oj, är det dags nu redan igen? Tycker det går fortare å fortare framåt än fast det ska gå lite tyngre rent fysiologiskt sett. Nu har jag alltså känt mig själv i ytterligare ett år å blir vad det verkar inte så hiskeligt mycket klokare för det. Hinner nästan inte ens med att bli gråhårig längre, inte för jag vet ifall det är positivt eller negativt men det visar sig nog till slut det också. I dagens teknologiska samhälle så vore det inte fel att kunna pausa lite mellan varven så man hinner njuta än mer av vad som erbjuds och snabbspola förbi de mer trista ögonblicken, men det är nog ofta så att det är de trista man lär sig mer utav, som får en att vakna till. Men i startgroparna står jag iallafall redo för ännu ett startskott som ska se till att man tar sig upp på dagarna med ett leende eller iallafall ett begynnande sådant och sen att man hittar igen sängen även fortsättningsvis på kvällarna. Så lycka till på mig själv i min strävan efter det perfekta hinderloppet som ska bli mitt bästa år hittills…bara det inte blir nåt felsteg i nån vattengrav så finns förutsättningarna till ett dunderlöp…bara synd att man blitt lite mer lomhörd så det skulle inte förvåna ifall det blir ett par omstarter efter vägen bara för att man varit lite för ivrig att komma iväg…
Amazonas
Det var en djungel, nästan för snårig att ta sig igenom, hade ingen maschete till hjälp utan använde mig av fingrarna. Kändes som det var många döda, skarpa kvistar som slog emot mina framåtsträvande händer. Ibland bröt man ihop, det kändes ogenomträngligt å man fann andrum mellan varven för att sedan mötas av nya hinder. Jag såg aldrig djungeln igår innan natten kom, mötte den nu på morgonen. Vet inte om det var dimman den gömde sig bakom eller om det bara var trötta ögon som inte orkade se längre framåt än vad de gjorde. Plötsligt så kom ändå genombrottet som fick hoppet att återvända, en blotta i djungelns försvarsverk, det var ett finger som gled förbi alla hinder först, sedan bröt hela handen igenom för att sedan komma ut oskadd på den andra sidan. Att detta skulle lyckas kändes från början omöjligt men nu var jag där, på den andra sidan.. nu lyfte jag lite på huvudet å stirrade rakt fram på min spegelbild som stirrade tillbaka på mig lika förvirrad som jag. Hade åter lyckats med att få till mitt morgonspret på huvudet, än fast det är grått å halvdött så ställer det till det för mig, dags för klippning igen…..å det snaraste… eller så blir det till att använda sig av ett par tunnare lite mer smidiga handskar för att skona mina sköra fingrar inför kommande morgnar ….
Drevet går….
Herreguuuud vad tomt det känns, likt en tom drickesback så saknar jag innehållet i dig. Tror baske mig att jag skrämt dig på flykten, kanske jag kramat och gosat med dig lite för mycket på sistone?….vad vet väl jag? …är man sårbar och förkyld så kanske man helt enkelt blir en radiostyrd förlängd amorpil som skjuter ut hjärtformade pilar åt ditt håll, för just du är kolsyran i min sodastream, vattnet i min toalett, luften i mina lungor, strängen på min lyra, behöver ju dig!!! Förbajjade dynga, yrar samtidigt som jag förskräckt och långsamt vaknar till liv, ögonen registrerar suddigt och bestört förödelsen kring mig….det var verkligen som jag befarat…under nattens hetta så har jag kramat dig sönder och samman, å inte ett knyst sa du heller…älskade dunkudde. Vem ska nu få mina muskellösa armar runt sig kommande febertoppade nätter? Dun är dun å dun kan vara dyrt, men vad spelar det för roll, jag vet att spelemannen i mitt hjärta kommer skapa nya symfonier och gastkramande ballader även för dig, bara du är mjuk tillbaka…likt en jägare som släpper sin hund i hopp om att ställa fast en en älg så startar härmed min egen oförsynta jakt på ny sängkamrat, tur det finns ett möbelhus i närheten som kommer hjälpa mig och mina behov till fullo…
Senaste kommentarerna