Sanden i timglaset har åter snart runnit ut

Vi tar ikväll farväl av året med en salut

Välkomnar in nya händelser i våra liv

Som kanske får oss att ta nya kliv

Ta dock inte för stora

För då kan ni fotfästet förlora

Skynda långsamt alla fina

Nu så ska jag umgås med de mina..

Gott slut och ett Gott nytt på er alla

Nästa år så ska jag åter er uppmärksamhet påkalla..

Snart kommer han med skägget att stå utanför er dörr

och önska er ”god jul” som så många gånger förr..

all den värme och godhet som finns i dessa dagar

är det så många som bara i fantasin jagar.

så glöm ej bort att ta tillvara på tiden vi har

idag, imorgon och resten av våra dar

för kan du med enkla ord hjälpa

så gör det istället för att nån annan stjälpa.

god jul önskas er från bruket

kanske vi ses nästa år i Phuket..

När min blick mötte din så fängslades jag direkt av skimret som fanns runt om dig, som en aura lixom. Dina ögon reflekterade en reflektion som fick mitt ansikte att lysa upp som en adventsstjärna..Du var så otroligt energigivande och din blotta existens skänkte ro till ett annars ensligt och kargt rum..att behandla dig med ömhet är en naturlighet som ej ska rubbas på för det är alltför lätt att glömma omvårdnandet om varandra som allt bygger på..tittar på dig igen samtidigt som en av dagens sista strålar letar sig in i vardagsrummet och förvandlar det lena ansiktet i mitt synfält till mitt eget med den följden av att jag tappar ned ännu en julgransboll i backen…

Jag var Romeo. Du var Julia, en kärlek djupare än Marianergraven .Vi var lika oslagbara som fläsklägg och rotmos men smärtan som jag känner nu då jag tänker på oss liknar mer sprucken pilsnerkorv med halvkokta gröna potatisar å ärtor lika gröna som potatisen… Vi var den dynamiska duon helt enkelt. Här nog såhär med facit i hand inte varit konservativ med dig, det har helt enkelt inte funkat att vara det.  Du har haft mig i ett järngrepp sedan sent tonår och fyllt mig med vällustiga tankar. Otaliga är de gånger som du lugnat mig då nerverna varit utanför kroppen och det tackar jag dig för..att jag nu ser på dig med vånda och smärta i blicken är helt mitt fel, det enda du befunnit dig skyldig till är oemotståndliggeten som du för med dig. Smärtan började igår och idag är den värre än ett vulkanutbrott. Kikar på dig förstrött där du nu befinner dig inom armlängds avstånd och vet att jag inte kan tillåta mig att ens röra vid dig längre, det gör för ont helt enkelt…Men snart så är även mina sår läkta och jag ska åter omfamna dig, göra perfekta små nikotinrika bollar som åter ska få tillträde till mitt snart förhoppningsvis ihopläkta skattvalv som kallas snusgrop…