Peters Pet Peeves

Jag har filat på ett inlägg i diskussionen om detta, men jag kom för sent. Jon Stewart sade nästan allt som behövde sägas:

här kommenterar Jon Stewart händelsen.

Jan Nilsson menar att det var Sarah Palins korkade utspel och idiotiska vapenförskönande som gjorde att han flippade och sköt. Jag skulle kunna säga något kvicktänkt och dräpande om det, men Jon Stewart gör det så mycket bättre. Kolla in klippet.

En annan sak att lägga märke till är att ingen någonsin skulle få för sig att kalla detta för en terrorhandling. Detta beror på att vi tenderar till att begränsa terrorhandlingarnas utförande till muslimer. Numera verkar ju terror och islam nästan synonymt, som han på Ring P1 tyckte idag. 

Så jävla bisarrt allting är.

I förrgår hade Umeå SSU-kommun sitt ordinarie årsmöte. Jag avgick som ordförande efter 3 år på posten. Det är en enormt märklig känsla att lämna över något som man burit med sig i bakskallen under hela den tiden. Är alla möten klara? Känner sig nya medlemmar välkomna? Hur uppfattas SSU Umeå av socialdemokraterna? Hur uppfattas vi av övriga samhället?

Då känns det väldigt tryggt att få lämna över till en mycket kapabel medlem, Paulina Granberg. Hon kommer att göra ett fantastiskt bra jobb. Hon är skärpt, precis i sina uttalanden och förbannat trevlig. Det är den sortens människa som jag inte ens behöver önska lycka till, för jag vet att hon kommer att göra ett fantastiskt arbete. 

Tack för den här tiden, Umeå SSU-kommun. Nu blir jag en medlem som vilken som helst. Och jag har många idéer som jag vill prova. 

Det låter som om mina syskon lirar musik i källaren, jag kanske skall gå ner och joina. Ha en bra dag, bloggosfären.

Likt en deg har vi dem knådat

Hamrat, slagit och skrivit

En ny morgon skall skådas

Befriad från socialism, slagord och demokratisk nit

Ett nedslaget parti, ert att modellera

Är det vi presenterar här

Näringslivets åsikter kan de nu leverera

För "tillväxten" de nu skyldrar gevär

Nordström, Melin och andra

har arbetat i sitt anletes svett

Socialdemokraterna i socialdemokratin nu bort skall vandra

S - nu ett parti för kapitalisternas rätt! 

GOD JUL SVENSKT NÄRINGSLIV ÖNSKAR PRIME

 "Safari kan inte ansluta till webbplatsen "siris.skolverket.se" eftersom att Safari inte kan ansluta till servern "siris.skolverket.se"."

Tack för informationen. På vilket sätt löste det mitt problem?

Givetvis är det så att sidor på internet endast är kontaktbara då man inte behöver dem. Då de skulle behövas, vill de inte vara med. Det är någonting man får räkna med. Men att få en syrlig kommentar av sin egen dator, likt den sura grädden på det ruttna moset, tar priset. Jag är sällan mindre sugen att plugga än när ingenting går som man vill.

Till råga på allt verkar det vara total radiotystnad i Sverige idag. Varför vägrar folk svara i telefon när man ringer? En eller två personer begriper jag, det är bara missflyt, men 5-6 personer? Det är heller inte första gången det händer. Mitt på dagen, dessutom. Jag trodde att mobiltelefonin skulle vara någon slags revolution i kommunikation. Så verkar det inte vara. Har det gått ett bomblarm? Har staten varnat för ryssangrepp? Är det dags för mörkläggning av landet? Eller finns det en stor konspiration mot min person som innebär att jag inte skall kunna kontakta någon? Är det Bilderberggruppen som ligger bakom?

Och kallt är det dessutom. 

Men uppsatsen kommer att bli kung. En dag skall jag skriva vad jag kommit fram till här på bloggen, men jag vill inte föregripa mina slutsatser.

Ha en bra dag. 

Det verkar som om det nästan är obligatoriskt för sossar idag att kommentera alla dessa utspel om varför vi förlorade valet. Partistyrelsen och VU:t är snabba på att klä sig i säck och aska och ställa alla platser i toppen till förfogande. Visserligen ödmjukt och en fin gest, men gör det någon skillnad?

Jag menar, precis som Andreas Lundgren och Lennart Holmlund med flera, att politiken är det som skall stå i centrum. Vilka människor som sitter på posterna spelar ingen roll i jämförelse. Om väljarna sade att Mona Sahlin verkade opålitlig eller otydlig är det ett resultat av att vår politik verkade opålitlig och otydlig i deras ögon.

SSU gjorde ett utspel om att man skall föryngra partiet och kasta in folk från oss på högre poster i partiet. Det tycker jag visar på en oerhört naiv syn på vad socialdemokraterna är. Vi som sitter på förtroendeposter gör det i huvudsak för att representera våra föreningar. Politiken skall finnas i gräsrötterna och absorberas och göras verklig av partiledningen. Vi är inget företag, ingen kampanjorganisation. Vi bygger på en stenhårt demokratisk idé. Företrädarna skall agera röst och symbol för socialdemokratin, inte vara de som driver sina egna agendor, hur bra dessa agendor än må vara.

Men synen på politik som ett sammanhang där man slåss för att få makt för att efter det omforma världen efter eget huvud finns överallt. Jag pratar mycket med andra ordföranden för andra SSU-kommuner på kurser och på andra ställen, och de säger ofta exempelvis att de ställde upp som ordförande i sin kommun för att kunna arbeta för politisk fråga X. Det tycker jag är ett felaktigt sätt att angripa uppdraget. Rimligare vore att lägga sina egna intressen åt sidan för att ägna de närmaste åren till att företräda sina medlemmars intressen.

Om denna syn inom partiet är vanlig ser jag det inte som någonting konstigt att det blir en diskussion om personer och inte politik när man skall analysera en valförlust. Om denna syn är legio innebär det ju att det inte är någon skillnad mellan dem. Man väljer företrädare X för att driva fråga Y, eftersom X verkligen är intresserad av Y. 

Så det som idag kan betraktas som snarast en plattityd (politik, inte personer) bär med sig en organisatorisk tanke som är betydligt tyngre än bara de tre orden. Det innebär att vi måste förstärka partimedlemmens status som den högsta beslutande instansen i partiet.

Det som krävs av en partiordförande följaktligen är i princip att den skall inneha karisma, vara lyhörd för partiapparaten, ställa sina egna intressen åt sidan framgent, och inte vara en splittrande kraft för partiet. Och en stor del av våra 100.000 medlemmar uppfyller de kraven. Av de ovanstående kriterierna är det lyhördheten som är viktigast. Vi kommer att omformulera politiken och då är det viktigt att partibossen noterar det. Inga byten av chefer innan politiken förändrats. Andra personer som driver samma frågor gör ingen skillnad. 

En av de senaste nya bloggarna på VK skrivs av en person som heter hynnmsa hynnmsa. Jag vill bara med detta inlägg hälsa hynnmsa välkommen in i gemenskapen. Hynnmsa skriver mycket korta inlägg, oftast bestående av en rubrik och inget mer, och sedan 3 sidor med taggar för att verkligen få träffar från Google då och då.

Jag funderade faktiskt en smula på när VK skulle råka ut för spammeriet. Så har det alltså hänt. 

Någon gång i internets förhistoria måste det ha funnits ett kommersiellt syfte med spam och dessa typer av bots. På den tiden var internet rena Vilda Västern och ingen hade antivirusprogram, brandväggar, spamfilter i sina inboxar, eller andra säkerhetsåtgärder installerade. Vad som helst var tillåtet.

I denna situation måste skumma företag ha tänkt sig att faktiskt kunna göra reklam på detta sätt. Man tillverkade program som skulle skicka ut och knycka e-mailadresser från folks kontaktböcker, för att sedan skicka mail till dem. Man skapade program som skulle posta på internets forum och göra sken av att vara människor. Sedan tappade man kontrollen.

Man kunde hamna i en s.k "pornado" när man surfade, alltså tiotusentals popupfönster som startade i ett och som kraschade datorn inom några sekunder. Inboxen var i stort sett oanvändbar. Forumen var ett enda kaos av olika bots som försökte övertala varandra till att köpa olika saker. 

Idag kan de omöjligen fylla något syfte annat än att irritera. Jag betvivlar att om man nu mot förmodan gick på reklamen och ville köpa något från dessa företag, att länkarna verkligen fungerar och går till en verklig webbshop.

Ytterligare en av kapitalismens baksidor. Ännu ett skäl att arbeta för ett socialistiskt samhälle. 

Jag tänkte mig en ny header. Jag har den på prov ett litet tag. Vad tycker bloggosfären? För stor? Jag är själv ett fan av stora headers, men jag är beredd att vika mig för folkviljan. 

När och varför fattade Jan Björklund beslutet att bli liberal, egentligen, och hur i hela friden kunde han bli vald av en liberal kongress på 2000-talet?

Liberalismen har ett annat sätt att betrakta frihet än vad vi socialister har. Där liberalisterna ser frihet som den lagstiftning som garanterar friheten för individen, ser socialisterna frihet som frånvaro av stora förtryck såsom ekonomiskt, socialt, kulturellt och annat. Kortfattat förstår liberalen frihet som uppnådd då en majoritet i parlamentet är för den och kan skriva ned den på ett papper, medan socialisten inte nöjer sig med pappersfrihet.

Ibland samarbetar liberaler och socialister, ofta mot de konservativa historiskt sett. Ett exempel på det är rösträttens införande, där vi stod på barrikaden tillsammans mot högern. Ett annat exempel är våra samarbeten för internationell fred och frihet genom hjälporganisationer, organiserande av bojkotter och så vidare. Liberaler är många fall socialisternas vänner, så fort det inte handlar om ekonomi. 

Och det är därför, tror jag, som vi reagerar så hårt när Jan Björklund och hans anhang i Folkpartiets partitopp kräks ur sig sin mycket konservativa syn på skolan. Det är ett sådant extremt brott mot den stolta historia av progression, framåtskridande och en vilja om en bättre värld för alla som går tillbaka till båda våra rörelsers födelse i Franska Revolutionen.

Just idag finns det ytterligare ett skäl till varför Jan Björklund diskvalificerar sig från att uttala sig i politiska frågor. Han behagar skriva om förslaget till kursplan för geografi, där han nedprioriterar globala perspektiv och uppvärderar hallands åar, landskapen och sjöarnas namn. Det är viktigare att veta hur Viskan stavas än varför den ligger just där eller vad den användes till. Jan Björklund, lämna kunskapandet åt de som är utbildade för det. Du har bara populistiska utspel i rockärmen, och vi har fått nog. Håll käften och låt Skolverket göra sitt jobb.

 För de stackare som då och då läser vad jag skriver här, kanske det inte undgått er att jag är mycket intresserad av amerikansk inrikespolitik. Det märkliga med den är att folk är så hejdlöst förbannade hela tiden. Tea Party-rörelsen är kanske den mest extrema grupp bestående av miljontals människor som hittills skådats, i alla fall på andra sidan pölen härifrån sett.

Bara Obama visar sig i offentligheten, anser dessa människor att det är ett övertramp. Om han gör någonting alls, är han antingen nazist, homosexuell, kommunist, eller radikal muslim. Folk iförda den amerikanska flaggan från topp till tå kan på fullaste allvar stå och gasta om att han är Antikrist eller Hitler (och faktiskt debattera vem av dem han är, i media nonetheless). Folk är fullständigt skamlösa och helt galna, och jag tror inte att svenskar som inte läst om detta riktigt begriper hur illa det är. Tea Party-rörelsen har blivit så stora och mäktiga att de till och med lyckats påverka republikanerna i USA, och de har fått in flera stycken representanter i representanthuset och senaten.

I valstugan stod jag med en moderat och pratade om detta. Moderaten ifråga tyckte på fullaste allvar att republikanerna har fått en bra och sund linje efter Tea Party-rörelsen har tillåtits påverka dem. Jag vägrar att tro att moderaten ifråga skulle svarat så med mer kunskap om republikanerna. Om de, som de ser ut idag, hade ställt upp i ett svenskt val, hade de knappast ens kommit in i riksdagen. Jag tror att de allra flesta svenskar, om vi hade rösträtt i USA, skulle ha röstat på Obama. Och det måste vara sant även för moderater. 

Dock måste det vara betydligt roligare att vara politiskt aktiv i USA än i Sverige, just på grund av detta uppskruvade, komiska debattklimat, åtminstone under en period. Det är motsägelsefullt, galet, snabbt, mycket kontroversiellt, dubbeltydigt, vinklat, skoningslöst, hämningslöst, och mer likt en såpopera än någonting annat. Visst är media i Sverige vinklade, särskilt under valrörelser, men det går verkligen inte att jämföra med Fox News eller andra kanaler i USA. Just Fox hyllar Tea Party-rörelsen och republikanerna så mycket att Obama inte längre släpper in dem till pressträffar eftersom Vita Huset betraktar dem som en underhållningskanal. 

Däremot är det oerhört oroande. Världens största supermakt, med en militärbudget som vida överstiger Europas sammanlagda kostnader för militärmakten, och mer än hälften av världens samlade atombombsarsenal, riskerar att styras av fullständiga vettvillingar om ett par år. 

Bevare oss.

 Jesus Kristus, var skall jag börja?

I fredags var det min sista dag på min sista praktik under den sista terminen på lärarutbildningen. Nu är det endast projektarbetet kvar av egentliga stora uppgifter. Det känns ungefär som om det var i torsdags jag klev på utbildningen till lärare. Men nu är snart min trettonde termin vid universitetet avklarad. Jag har gjort allt upptänkligt för att bli anställd som lärare någonstans i närheten, och jag hoppas att det betalar sig. Helt jävla tvärenkelt är det inte att plugga heltid och jobba som lärare halvtid, plus kommunpolitiken.

Vissa helger knölar allt möjligt in sig, samtidigt och omedelbart. Då brukar man kunna hänvisa till de olika händelserna för att bortförklara ens frånvaro. Andra helger lägger de olika händelserna sig prydligt enligt schema, så att man omöjligen kan använda den ena som en ursäkt till att inte vara närvarande vid den andra. Denna helg var av det andra slaget. 

Fredagen var en lugn tillställning. Jag var fullständigt utslagen när jag trillade in genom dörren efter en dags undervisning, och lyckligtvis var det ingenting inbokat den dagen. Dock var lördagen av en körigare sort. Jag vaknade i ottan och satte genast igång med rättningen av de sista individuella skrivuppgifterna jag hade kvar som ett dåligt samvete som gnagde. Nu är de klara iallafall. Sedan var det raskt iväg till styrelsemöte med SSU-kommunen, där vi styrde upp verksamheten för resten av året. Upp på cykeln och hem igen för att klättra in i fracken. Nu vankades det årshögtid på universitetet.

Nu kanske ni undrar varför en run-of-the-mill-student dels äger en frack, och dels blir bjuden på baluns bland traktens högdjur. Det ligger nämligen till så att jag sjunger i en manskör som heter Vraket, och vi blir av gammal hävd inbjudna till sagda högtid i utbyte mot några väl valda sånger. På dessa tillställningar är man inte välkommen om man är iförd någonting annat än fracken med tillhörande låtsasväst och i övriga sammanhang obrukbar skjorta. Det är all in all ett mycket märkligt plagg, dels för att det består av så många resårband att man knappt kan förstå hur man hittade in i det från första början, och dels för att det är så bekvämt när man väl har det på sig. Jag inbillar mig att fracken är snarlik en rymddräkt; mycket specifika användningsområden, besvärlig att sätta på sig, men när den väl är på plats är den besynnerligt skön. I vilket fall har jag hyrt frack tidigare, men nu var det lyckligtvis utförsäljning av gamla frackar och då slog jag till. Om den håller till nästa år har investeringen betalat av sig.

Årshögtiden är också en märklig tillställning. Särskilt konfunderad är man över alla de traditioner och seder som sitter i väggarna. Under vissa låtar skall man dunka handen i bordet vid vissa stavelser, ibland skall man applådera och ibland inte, och man skall absolut inte börja inifrån och ut med bestickuppsättningen. Dessa traditioner är garanterat resultatet av denna grupps vilja att särskilja sig från alla andra grupper, och om man inte känner till de dolda koderna syns det direkt. Man kommer på sig själv att skämmas över att man inte smackade handen i bordet vid rätt tillfälle, vilket givetvis är helt idiotiskt. Nåväl. Vad är väl en bal på slottet?

Dagens eskapader har också varit en smula omtumlande. Socialdemokraterna hade sitt slutliga nomineringsmöte idag. Jag känner mig inte bekväm i att avslöja något själv, utan ni får söka er till andra källor för det. Dock föranledde resultatet att undertecknad och några andra SSU:are smet in på ett lokalt café efter mötet och firade med fika.

På kvällen var det iväg till universitetet för att spela samba. Det är en märklig sorts musik, då det är stört omöjligt att få ut rytmerna ur huvudet efter man spelat klart. När vi kom hem satt jag, min bror, min sambo och min brors sambo och pratade om astronomi och gamla barndomsminnen, samt allt däremellan. Klockan 23:30 gick de över till grannlägenheten där de bor, och jag satte mig för att skriva ihop min praktikrapport åt lärarutbildningen. Jag blev klar alldeles nyss, och nu är jag här.

När jag tänker efter, vet jag inte riktigt vem jag skriver för just nu. Jag tror att det i huvudsak är för mig själv. Det är ganska avslappnande att skriva av sig en smula då och då.

Någon har klagat på att jag skriver för långt och tramsigt. Det bryr jag mig inte om. Ingen tvingar er. 

Godnatt Umeå.