Pet Peeve 4: Klimatsmart konsumtion

Av , , 2 kommentarer 9

 Hah, jag lyssnar just nu på Plånboken i P1. Tydligen finns det något företag i London som har som idé att man kan betala andra personer för att de skall vara trogna sina partners, så att man själv kan vänsterprassla. Det här kallas för otrohetskompensation. Enligt dem är denna idé lika korkad som klimatkompensation, det vill säga att man planterar ett par träd när man skall flyga jorden runt. 

För verkligheten är att vi inte kommer att lösa någon klimatkris genom att du och jag skall handla mer ekologiskt/rättvist/andra coola märkningar, förrän de har blivit billigare än sina miljövidriga alternativ. 

Annars är det helt enkelt mellanskiktare och Blondinbellas kompisar som kan köpa sig sitt goda samvete. Vi utan ordentliga jobb/som pluggar har varken lust eller råd att betala flera tiotals procent mer för matkassen. 

Den enda kvarstående effekten av alla dessa märkningar är att det dåliga samvetet blir ojämnt fördelat mellan samhällsklasserna. Folk med mycket pengar kan köpa ekologiska grejer och vara nöjda med sig själva när de sitter på sitt Jumbojet till solen och värmen, medan de med lite pengar skall jävlar veta att klimatkrisen är deras fel när de inte köper ekologisk mjölk.

Och detta blir än mer vansinnigt då man inser att den internationella trenden är att ju mer pengar du har, desto mer skit släpper du ut. Du kör större bilar, värmer upp ett större hus, äter mer kött och flyger omkring mer. Ändå är det fattiga man beskyller. Om inte fattiga svenskar som inte kan köpa allt ekologiskt, så fattiga folk som kineser som vill äga en bil för en gångs skull.

Att världen snart kokar över är inte vårt fel.

Pet Peeve 3: Byråkrati

Av , , 2 kommentarer 6

En byråkrat, i ordets rätta bemärkelse, såsom Weber definierade den, är en opersonlig myndighetsutövare som likabehandlar alla människor. Det finns en massa regler och praxis för att säkerställa rättsäkerheten. Allt detta är ju bra och positivt. Vi vill inte ha ett samhälle där det offentliga behandlar människor olika.

Risken finns att medlet för att åstadkomma denna opersonliga likabehandling, alltså regler och praxis och lagstiftning, blir målet med arbetet. Med utgångspunkt i detta resonemang, hur i hela friden kan CSN motivera sitt studieförsäkransförfarande?

För alla er som inte pluggat nyligen, går det till på följande vis om du vill ha pengar för dina studier: Sök en kurs (detta görs flera månader innan du börjar). Vi säger att du skall börja på hösten. Då söker du alltså i mars. I juli får du besked om du kommit in eller ej. Har du kommit in, måste du tacka ja. Sedan måste du vända dig till CSN för att fylla i en blankett, där du skriver vad du skall läsa och i vilken hastighet.

För att du skall få dina pengar måste två saker ha hänt. Den första händelsen som måste ha inträffat är att du skall närvara på ett särskilt pass som finns på alla kurser; registreringen. Då står en lärare och ropar upp alla och skriver små saker på ett papper. Denna information skall sedan skickas in till någon del av staten för att institutionen skall få sina pengar och för att CSN skall se att du inte sugits in i ett svart hål utan fortfarande upprätthåller din existens.

Det andra som måste hända är något mer ologiskt. Du får hem ett brev i brevlådan från CSN, där det står att du lovar på heder och samvete att du verkligen studerar. På heder och samvete. Det brevet är det då meningen att du skall skriva under och skicka in. Vad händer med det brevet sedan?

Jag kan för mitt liv inte begripa varför jag skall skicka in min studieförsäkran. Om man har ljugit i sin ansökan kan man väl ljuga i sin studieförsäkran, eller? Och är det vanligt att folk dyker upp på registreringen, som har tackat ja till kursen,  som inte har tänkt att läsa den? Och stoppar man denna person genom att säga att "Meen! Du har ju lovat!". Vilket problem är det som man försöker förhindra?

Dessutom, om det visar sig att du snuvat CSN på pengar, är det ju en smal sak att faktiskt kräva tillbaka dem. Om du inte har någon närvaro och om du inte har några resultat att visa upp är det väl rimligt att anta att du inte läst kursen, och då skall du heller inte ha studiebidrag eller dito lån. 

Säg att vi har en kvarts miljon studenter i Sverige just nu. Fram till för ett par år sedan kunde man inte lösa detta via internet. Bara den korrespondensen måste ju kosta 7-10 kr två vägar, per person, vilket då innebär 2-2,5 miljoner kronor! Finns det ingenting roligare vi kan göra för de pengarna? Vi kan köpa 5 miljoner Bugg istället för att skicka brev kors och tvärs helt i onödan.

Här har verkligen medel blivit mål. Varför är det så här?

/rant over

 

Noterat: Partiledardebatten

Av , , Bli först att kommentera 10

 Hallå, 

I onsdags körde jag, mor och far hem en bil som min bror i Piteå lånat. Det är en ganska lång resa, och jag och far delade en bil. Både jag och han lyssnar mycket på P1, och vi hade hoppats på ett uppfriskade Ring P1. Tyvärr var det istållet en av de tråkigaste produktioner som svensk Public Service någonsin sänt; partiledardebatten. 

Tre timmar siffermanglande. Sahlin pratar siffror och Reinfeldt svarar i siffror. En sak är säker; jag är inte avundsjuk på de stackarna som sitter i riksdagen. Tänk att behöva lyssna på sådana sömnpiller dagarna i ända. Ingenting nytt sägs (ja, nu är visserligen moderaterna för könskvotering i bolagsstyrelser, men det var de inte under debatten, så det blir ett annat inlägg).

Färgen i dessa debatter kommer inte från statsministerkandidaterna. Jag antar att det finns politiska skäl till att det blir så, de måste hålla ihop sina regeringsalternativ och inte glida så långt utanför ramen. 

Därför är det de små partiernas företrädare, som ligger lite på gränsen, som kan (och måste) ta ut svängarna mera, helt enkelt för att hålla sig kvar. Denna tendens har vi sett i KD under en lång tid, som numera gör vad som helst för röster, exempelvis i somras när Hägglund begav sig in och började prata kultur, någonting han bevisligen inte har en aning om. Men underhållande är det!

Jag vet inte hur borgare tänker. De kanske ser hans parti som en tillgång, vad vet jag. Men en sak som är säker, det är att vi inte ger cred nog till vårt eget småparti, vänstern och Lars Ohly. Han är den enda från oss som är kapabel att prata värderingar. Han ställer raka frågor och svarar rakt.

Jag rekommenderar också att ni lyssnar på debatten framöver och räknar hur många frågor han ställer som får ett vettigt svar. Han får endast höra, i första debatten mest från KD och C, att han har en vidrig demokratisyn och därför implicit är diskvalificerad från debatten.

Jag begriper att Sahlin inte har svängrummet att jobba på det viset. Men vi som sossar måste ta till vara vänsterns möjligheter att vara ideologiska, och stå upp för dem när de blir angripna av osakliga skäl. 

Noterat: Polisens tillslag mot föreningen hethane

Av , , 6 kommentarer 6

Historien i korta drag, som jag förstått den: Kommunens IT-avdelning upptäckte att en stor del av trafiken i Umeås kommunala nätverk härstammade från Hamnmagasinet, närmare bestämt från hethanes lokaler. Hethane är bland annat ansvariga för utsändningen av Ume-TV, vår lokala TV-kanal. Polisen tillkallades och tog alla datorer i beslag. 

IT-avdelningen menade att Nordfelth, som var ansvarig för föreningen, inte hade tillåtelse att använda internet överhuvudtaget. Men om det står i projektbeskrivningen för Ume-TV att de skall sända TV över internet, får man väl anta att de behöver en internetanslutning! Men tydligen behöver man ett skrivet kontrakt, vilket inte hade erbjudits. 

Och nu sitter en med all sannolikhet oskyldig person som misstänkt för att ha gjort fel när han antog att internetanslutningen litegrann ingick i att sända TV över internet. Herregud. Är det på detta sätt vi planerar att ta till vara kreativa människors skapandelust?

Och med en stor del menas i detta fall 50-100 KB/s. Problemet var att datorerna stod på under natten vilket ger ett mycket stort utslag om man bara stirrar sig blind på procentsatser. Vad har en kommun vars kontorsburkar står i viloläge för belastning på nätverket under nätterna egentligen? Ingen. Då är 50 KB/s "en stor del". 

Jag hoppas bara innerligt att detta löses fort som tusan. Han, precis som vi andra ungdomspolitiker, har en valrörelse framför sig, och det är jobbigt nog utan att man skall behöva bli intagen till förhör.

För mer info, kolla hans blogg.

Pet Peeve 2: Kommunikation

Av , , 4 kommentarer 7

 Hej igen. Ytterligare en till synes meningslös dag på universitetet, och jag känner att jag måste få berätta om hur det gick till när jag hittade mitt schema.

Egentligen började det under jullovet. Jag fick ett mail från Verket för Högskolestudier, som berättade att jag skulle gå in på deras hemsida, www.studera.nu, för att säga att jag skulle gå den kursen jag hade kommit in på. Det har även det varit komplicerat, då lärarutbildningen nyligen ändrats och kurserna har bytt namn från en samling floskler till en annan, och alla dessa "termer" (jag använder ordet i dess lösaste definition) är svåra att hålla i huvudet. Men det är en annan rant.

I vilket fall fick jag föredömligt nog ett svarsmail snabbt som ögat, då VHS meddelade att jag inom en snar framtid skulle få ett meddelande via post eller mail från min institution som skulle berätta för mig var och när jag skulle infinna mig för registrering. Fair enough.

Jag visste om att datumet för registreringen var 18 januari, och sannolikt någonstans på Umeå Universitet. Dock hade jag ingen aning om vilket rum eller vilken tid. Jag gick runt i salig ovisshet om att institutionen inte hade några som helst planer på att informera mig om var jag skulle vara. 

På söndag kväll klockan 9, alltså den 17 januari, började jag känna mig smått orolig. Var skall jag vara imorgon? Således satte jag mig vid datorn och gick in på institutionens hemsida, i tron om att de faktiskt var intresserade av att några studenter överhuvudtaget skulle delta i deras kurs. Men ack vad jag bedrog mig. 

Efter en och en halv timmes allt mer irriterat klickande på deras hemsida (och jag betraktar mig som åtminstone någorlunda kompetent medelst datorer), insåg jag att de antagligen inte ville att jag skall dyka upp. Mitt i min resignation uppmärksammade min fästmö mitt agiterade tillstånd, och frågade mig vad jag sökte. Jag minns i ärlighetens namn inte vad jag svarade, men hon lyckades iallafall lurka ut, mellan mina svordomar och förbannelser, vad jag ville åt.

Hon frågade då stillsamt om jag hade kollat Cambro. Jag måste ha sett ut som ett frågetecken. Vadå Cambro? Det visade sig att det fanns en hemsida för kursplaneringar och liknande, som givetvis inte fanns länkat någon enda stans på någon sida. Och den sidan. Herregud.

Hade jag inte haft henne i närheten, hade jag aldrig lyckats med konststycket. Inloggningen låg högst upp i högra hörnet på sidan, i blå text, 4 punkter hög. Där stod det CAS-inloggning. Lyckligtvis visste jag vad som åsyftades, och jag kom in.

Men det skall väl för fan inte krävas två någorlunda skickliga datortrixare för att få ut sitt förbannade schema! Jag hade aldrig tidigare hört talas om Cambro! 

En vild gissning är att målen med sökningar på universitetets hemsida är till 40% kursplaner/litteraturlistor, 10% studentfrågor, och 49% scheman. Den kvarvarande procenten är det enda behovet som universitetets hemsida täcker någorlunda: Designen, reklam för kurser, och som exempel på extremt dåligt designade hemsidor. Den är ju för guds skull helt ogenomtränglig! Någon måste göra någonting åt detta! Jag hade varit nöjd med endast scheman och kursplaner på hemsidan. En helt vit bakgrund med bara filer att ladda hem, en fil med litteraturlistor och scheman. That’s it.

Denna process är dessutom någonting man måste lära om varje gång. Vissa skickar föredömligt ut mail och brev med viktiga papper, men de tillhör undantagen. 

Det finns alltså en division här som endast arbetar med hemsidan, samt folk på varje institution. Dessa människor får alltså lön för detta. Jag kan bara anta att universitetet inte är intresserade av att studenterna skall dyka upp.

/rant over

PS: Jag vet att det egentligen stavas "schemata". Synd att det är så fult. Sue me. 

Pet Peeve 1: Programvara

Av , , 9 kommentarer 8

Disclaimer:

 Jag är mycket väl medveten om att det finns en miljon gånger fler bloggare än det finns folk som läser dem. Därför skall ni som eventuellt läser detta vara införstådda i att det jag skriver i första hand är för min egen skull, iallafall för tillfället.

Jag är också medveten om att jag ser ut som en fullständig galning på kortet, men jag har inte någon annan bild på min bärbara dator. Ikväll, eller kanske någon annan gång, kommer jag att göra någonting åt det. 

Jag har också en tendens till att överdriva siffror. Läs texten och tro inte att jag varje gång menar en miljon när jag skriver en miljon. Detta skall man heller inte göra, men jag skriver det som faller mig in. Detta är också skälet till att jag från och till blandar tempusformer. Jag lider av "historiskt presens-syndromet", vilket innebär att jag skriver som ett sportreferat när jag inte tänker efter. Dock är det fantastiskt jobbigt att ändra, så det ids jag inte.

Man bör också uppdatera sin blogg någorlunda regelbundet. Problemet för mig är att världen tyvärr inte är speciellt regelbunden, så det kommer att vara som att köra ner en fyrkantig plugg i ett runt hål. Dock tänker jag försöka.

I vilket fall. Saker i världen har irriterat mig under en lång tid. Jag har gått omkring och funderat på om jag borde försöka skriva ner dem, mest som en säkerhetsventil för mig själv, men sedan har jag ångrat mig och spelat TV-spel istället. Men nu kan jag inte längre tänka bort den där gnagande känslan av att världen borde vara organiserad på ett smart sätt istället för ett korkat. 

Idag hade vi en föreläsning klockan 0830. Det i sig är i tidigaste laget, i synnerhet när det var motvind hela promenaden hemifrån. Halvvägs flippar mitt Podcast-program ur, och avbryter Jessika Gedins fantastiska spaning från 2007 mitt i en mening. Jag tar upp telefonen, och upptäcker att SR:s program hade kapaciteten att mörda min telefon. Det enda som syntes på skärmen var loggan. Jag var således tvungen att stanna upp, mitt i snöovädret, ta av mig vantarna, och göra någonting åt saken. Det hör till att telefonen i fråga är en s.k Smartphone, (som jag i övrigt har haft god nytta av, må ingen skugga falla över den) som tyvärr tar tre minuter blankt att starta upp. Detta lilla misstag, som alltså börjat hos SR:s programmeringsdivision, ledde till att jag kom tre minuter för sent till föreläsningen. But I digress…

Jag skulle snart bli medveten om varför jag masat mig ur sängen så okristligt tidigt. Temat för föreläsningen var IKT (Informations-och Kommunikations-Teknik), ett ämne jag faktiskt är ganska intresserad av. Vad skulle jag få ynnesten att lära mig? Att hantera en SmartBoard? Teknologisk hjälp för dyslektiska elever? En förklaring till varför alla elever i Umeå Kommun har fått datorer tilldelade sig?

Nej. Jag skulle få lära mig hur man gör en broschyr i Word. 

Sug på det en sekund.

Det går till på följande sätt: Välj en mall, lägg in bilder, och skriv text. Det är någonting som mina katter kan (ovanligt intelligenta dylika i och för sig. Ester skrev en gång en 34-sidig uppsats, visserligen bara bestående av siffran 7, men ändå).

Lik förbannat är det inte detta faktum som gör mig mest irriterad. Det är universitetets envetna reklamkampanj för Microsofts undermåliga produkter som driver mig till vansinne. Det finns hundra gånger bättre program, lagliga och gratis, på Internet. Hur svårt kan det vara?

Av detta skäl är jag lycklig över att Umeå Kommun har tagit steget in i framtiden, genom att uppmuntra nämnderna att hitta program med öppen källkod istället för att lita till storföretagens monopoliserade skitprodukter. Biblioteken går i första ledet och skaffar programvara för utlåningssystem, samt utbildar personal till att själva kunna programmera om den om behoven ändras. Vid ändringar måste de idag alltså ringa upp den gigantiska firman (sannolikt med en budget som vida överskrider en genomsnittlig svensk kommuns) som levererar dagens system. De meddelar då kallt att när ytterligare åttahundra landsändor runt om i världen vill ha sagda förändring, skall de överväga det, men bara om vi lovar att köpa produkten, kosta vad det kosta vill.

Tack Umeå Kommun för att vi kastar en käpp i hjulen för detta idiotiska system, och för att ni sparar in på mina surt förvärvade skattekronor.

/rant over