I Edward Riedls inlägg om hur borgerskapet lattjar med siffror, gör han sig skyldig till Pet Peeve 5. Han menar att vi röda alltid säger att arbetslösheten i Sverige blott och bart är borgarnas fel, medan den eftertänksamma och sympatiska borgerligheten vet att arbetslösheten har med finanskrisen att göra. 

Jag är av uppfattningen att detta inte är sanningen. Jag är av uppfattningen att vi visst säger, gång på gång dessutom, att det faktiskt är finanskrisen som skapar arbetslösheten. Man måste vara fruktansvärt urblåst och naiv om man under kapitalism tror att politiker och politiska beslut ensamt kan påverka arbetslösheten. Jag vet att Riedl vet detta, och att han vet att Sahlin, Ohly, Wetterstrand och Eriksson också är medvetna om detta faktum. För han kan väl inte för sitt liv tro att de partier som faktiskt nu representerar minst halva den röstberättigade befolkningen skulle välja spånpråmar till att utmana Sveriges statsminister och hans anhang på debatt.

Frågan är inte om arbetslösheten skulle existerat under en sosseregering eller inte! Frågan är vad man väljer att göra för att a) stävja den, och b) vad man gör för att de som hamnat i den situationen inte skall behöva må skitdåligt!

på a) är borgarnas recept att sänka skatter för de som jobbar, för att få människor att söka de jobb som finns (antar jag), och att sänka arbetsgivaravgifterna (alltså sänka vår lön) för att det skall vara billigare att anställa. Samtidigt, eftersom intäkterna till offentliga sektorn minskar, måste man skära i den.

Det rödgröna alternativet på a) är att investera i utbildning för att anpassa kompetensen hos de som söker jobb till de växande branscherna, investera i offentlig sektor för att utöka andelen jobb i den och för att minska kostnaderna i samhället på sikt (exempelvis kan man tänka sig att fluortanten gjorde att vår generation har bättre tänder än någon annan och det borde minska kostnaderna för tandläkarbesök exempelvis, men det sker kanske på 20 års sikt) , och investera i forskning och utveckling för att hitta nya branscher att anställa folk i. Det är det andra alternativet. Baksidan är att man nog inte kan sänka skatterna särskilt mycket, och att de som är rikast kommer sannolikt få betala mer.

På b) är borgarnas alternativ att de faktiskt skall må skitdåligt. Det är ju trots allt deras eget fel att de är arbetslösa (notera detta; det är alltså inte finanskrisen after all!). De är lata, de är dryga, de kostar massor med pengar. Sänk dem ordentligt så att de är beredda att bli behandlade hur som helst för att kunna ha råd med dagstidningen att sova under, då jävlar skall ni få se på hungriga vargar och se hur bra de jagar!

Det rödgröna alternativet är istället att erkänna att det faktiskt inte är de arbetslösas fel att de är arbetslösa, det är på grund av finanskrisen. Därför är det orättvist att de skall behöva betala för pengahungriga pampars vettvilliga girighet. Därför vill vi inte tvinga folk att flytta från hus och hem för att flippa burgare i Flen på 20% eller få långtidssjuka att begå självmord. Detta är en kris som de rika orsakat och därför är det inte mer än rätt att det är de rika som skall betala notan, inte de som plågats redan.

Dessa är alternativen som vi skall debattera. Jag vet att finanskrisen är en situation som uppkommit utanför Reinfeldts maktsfär (tacka fan för det) och att den skulle drabba oss om vi var i regeringsställning också. Sluta upp med det, lyssna på varandra! Förklara varför det ena alternativet är bättre än det andra istället.

Finanskrisen är spelplanen, nu gäller det att hitta strategier för att klara av den. Ni har era pjäser på plats och vi har våra. Metadiskussionen där borgare som Riedl anklagar oss för att ignorera spelplanen är orimlig och korkad. Sluta upp med det, och låt matchen börja på riktigt!