Jesus Kristus, var skall jag börja?

I fredags var det min sista dag på min sista praktik under den sista terminen på lärarutbildningen. Nu är det endast projektarbetet kvar av egentliga stora uppgifter. Det känns ungefär som om det var i torsdags jag klev på utbildningen till lärare. Men nu är snart min trettonde termin vid universitetet avklarad. Jag har gjort allt upptänkligt för att bli anställd som lärare någonstans i närheten, och jag hoppas att det betalar sig. Helt jävla tvärenkelt är det inte att plugga heltid och jobba som lärare halvtid, plus kommunpolitiken.

Vissa helger knölar allt möjligt in sig, samtidigt och omedelbart. Då brukar man kunna hänvisa till de olika händelserna för att bortförklara ens frånvaro. Andra helger lägger de olika händelserna sig prydligt enligt schema, så att man omöjligen kan använda den ena som en ursäkt till att inte vara närvarande vid den andra. Denna helg var av det andra slaget. 

Fredagen var en lugn tillställning. Jag var fullständigt utslagen när jag trillade in genom dörren efter en dags undervisning, och lyckligtvis var det ingenting inbokat den dagen. Dock var lördagen av en körigare sort. Jag vaknade i ottan och satte genast igång med rättningen av de sista individuella skrivuppgifterna jag hade kvar som ett dåligt samvete som gnagde. Nu är de klara iallafall. Sedan var det raskt iväg till styrelsemöte med SSU-kommunen, där vi styrde upp verksamheten för resten av året. Upp på cykeln och hem igen för att klättra in i fracken. Nu vankades det årshögtid på universitetet.

Nu kanske ni undrar varför en run-of-the-mill-student dels äger en frack, och dels blir bjuden på baluns bland traktens högdjur. Det ligger nämligen till så att jag sjunger i en manskör som heter Vraket, och vi blir av gammal hävd inbjudna till sagda högtid i utbyte mot några väl valda sånger. På dessa tillställningar är man inte välkommen om man är iförd någonting annat än fracken med tillhörande låtsasväst och i övriga sammanhang obrukbar skjorta. Det är all in all ett mycket märkligt plagg, dels för att det består av så många resårband att man knappt kan förstå hur man hittade in i det från första början, och dels för att det är så bekvämt när man väl har det på sig. Jag inbillar mig att fracken är snarlik en rymddräkt; mycket specifika användningsområden, besvärlig att sätta på sig, men när den väl är på plats är den besynnerligt skön. I vilket fall har jag hyrt frack tidigare, men nu var det lyckligtvis utförsäljning av gamla frackar och då slog jag till. Om den håller till nästa år har investeringen betalat av sig.

Årshögtiden är också en märklig tillställning. Särskilt konfunderad är man över alla de traditioner och seder som sitter i väggarna. Under vissa låtar skall man dunka handen i bordet vid vissa stavelser, ibland skall man applådera och ibland inte, och man skall absolut inte börja inifrån och ut med bestickuppsättningen. Dessa traditioner är garanterat resultatet av denna grupps vilja att särskilja sig från alla andra grupper, och om man inte känner till de dolda koderna syns det direkt. Man kommer på sig själv att skämmas över att man inte smackade handen i bordet vid rätt tillfälle, vilket givetvis är helt idiotiskt. Nåväl. Vad är väl en bal på slottet?

Dagens eskapader har också varit en smula omtumlande. Socialdemokraterna hade sitt slutliga nomineringsmöte idag. Jag känner mig inte bekväm i att avslöja något själv, utan ni får söka er till andra källor för det. Dock föranledde resultatet att undertecknad och några andra SSU:are smet in på ett lokalt café efter mötet och firade med fika.

På kvällen var det iväg till universitetet för att spela samba. Det är en märklig sorts musik, då det är stört omöjligt att få ut rytmerna ur huvudet efter man spelat klart. När vi kom hem satt jag, min bror, min sambo och min brors sambo och pratade om astronomi och gamla barndomsminnen, samt allt däremellan. Klockan 23:30 gick de över till grannlägenheten där de bor, och jag satte mig för att skriva ihop min praktikrapport åt lärarutbildningen. Jag blev klar alldeles nyss, och nu är jag här.

När jag tänker efter, vet jag inte riktigt vem jag skriver för just nu. Jag tror att det i huvudsak är för mig själv. Det är ganska avslappnande att skriva av sig en smula då och då.

Någon har klagat på att jag skriver för långt och tramsigt. Det bryr jag mig inte om. Ingen tvingar er. 

Godnatt Umeå.