Pet peeve 17: Skoltrötthet och dess botemedel

 Hej. Jag har inte känt behovet av att skriva någonting här på sistone. Som jag skrev tidigt här fungerar den här bloggen som en säkerhetsventil när jag känner att en grej håller på att gnaga sig igenom frontalloben. Lika bra att skriva av sig istället för att göra något ogenomtänkt.

Som nu till exempel. Det har pågått en debatt om skolan sedan Reinfeldtregimen tog makten här i landet. En del av den debatten har handlat om synen på skoltrötta ungdomar och vad det offentliga kan göra för att de skall klara av sin gymnasieutbildning. De som accepterat den problemformuleringen har också formulerat lösningar på problemet. Samtliga lösningar som fått plats i debatten har på olika sätt försökt förenkla skolan för dessa elever.

Det har hetat att skoltrötta ungdomar måste få gå praktiska program utan teoretiska ämnen. Det har hetat att eleverna, som ju är skoltrötta, ändå aldrig någonsin kommer att gå på universitetet, så då finns det ju inga skäl till att läsa svenska, engelska och matte. Det har hetat att vi behöver lågavlönad, lågproduktiv arbetskraft och att det är dumt att utbilda folk för mycket, de skall ju ut på arbetsmarknaden och producera skatteintäkter.

Denna typ av lösningar har några saker gemensamt. För det första kommer de nästan aldrig från människor som faktiskt arbetat i skolan eller forskat om den.

Visst skall alla människor få tycka till om skolan. Den är viktig av såväl industripolitiska som nationalekonomiska skäl, av miljöskäl, av jämställdhetsskäl, av forskningspolitiska skäl och av tusen andra skäl. Men det är väl inte orimligt att åtminstone låta pedagoger tycka till om de förslag som presenteras?

För det andra förmodas det enda skälet att läsa teoretiska ämnen vara att det innebär en inträdesbiljett till universitetet, och om man inte skall dit behövs de inte.

Jag skulle vilja hävda att alla elever behöver såväl praktiska som teoretiska ämnen på sitt schema. Alla elever. Detta har att göra med att skolan för mig inte i första hand är till för industrin, för kontoren, eller för skatteintäkterna. Den är till för eleverna. De skall få möjlighet att utvecklas åt vilket håll de så behagar, oavsett bakgrund och eventuell skoltrötthet i högstadiet. De teoretiska ämnena är en del av den helt ovärderliga bildningen som skolan erbjuder eleverna att ta del av. Det är viktigt för att det ger elever perspektiv på tillvaron, skapar empati, självförtroende, möjlighet att ta plats i den politiska debatten, kritiskt tänkande, förmåga att analysera sin omvärld och många andra egenskaper man aldrig någonsin senare kommer att ha lika lätt att tillgodogöra sig. Skolan är den enskilt viktigaste faktorn i detta arbete. Skolan skall ha som syfte att fostra goda samhällsmedborgare, inte goda skattebetalare. Och det är en jävla skillnad.

För det tredje är det ett billigt sätt att lösa skoltrötthetsproblematiken. Det skall betraktas som ett arbetsmiljöproblem. Skoltröttheten är ett rop på hjälp från en skola som stått ut med gigantiska nedskärningar och en helt vansinnig personalbrist under många herrans år. Det borde vara uppenbart att elever blir skoltrötta av för stora klasser, för utslitna lärare, arbetsmiljöer med alldeles för hög volym, undermålig skolmat och ett stort underskott av fritidspedagoger, kuratorer och andra vuxna man kan snacka med och som ser vad som händer i korridorerna. I vilken annan bransch skulle man betrakta detta som att de som jobbar på stället (i detta fall, eleverna) blivit latare de senaste 20 åren och därför sänka kraven, innan man kommit till rätta med arbetsmiljöproblemen?

Det krävs resurser till skolan. Mycket resurser. På samma sätt som att underhållet på järnvägen inte löses genom omorganisationer och nya lagar, löses inte skolans problem med dokument. Bit i det sura äpplet. Satsa mer stålar på skolan. Om pengarna används rätt, kommer skoltröttheten att gå ned, och elevernas bildning kan sättas i centrum igen.