Philip Fowler, Umeå

Under min första turné med Renhornen berättade någon för mig att i Berlin är det ingen som vänder huvudet och tittar vad tusan folk egentligen har på sig, inte ens om det är Renhornens något pekuliära uniform. Skulle det ändock vara någon som tittar är de troligen turister. Detta uttalande skulle visa sig stämma rätt bra. 'Frack och rödvitrandigabyxor? Det är väl inget konstigt? Seen it before!', verkade vara den generella attityden, något som ska ställas i kontrast till alla de smått roade blickar man kan få i andra städer i Sverige och Tyskland.

Denna turné har dock visat sig vara lite annorlunda på den fronten och jag tycker mig ha märkt att folk har vänt sig om och tittat ovanligt mycket för att vara i Berlin. Kanske det var ovanligt många turister på plats i år? Eller kanske det berodde på att jag, på grund av värmen, inte hade fracken på mig och därmed såg mer excentrisk ut. Det är nämligen en sak att gå omkring i rödvitrandiga byxor och en medaljbeklädd frack och en helt annan att ha en svart väst och rödvitrandiga byxor. Man ser mer seriös ut utan fracken och därmed mer excentrisk. Detta sagt så blev jag i alla fall inte fotograferad av turister från Miami i år, vilket jag blev förra turnén.

Efter att vandrat omkring i ett stekhett Berlin begav vi oss iväg till Potsdam Universitet för att där spela för en uppsjö av entusiastiska studenter. Mina förväntningar på spelningen var höga i och med att det brukar vara en toppenspelning. Årets tillställning var inget undantag men var mer spännande än vanligt då strömmen gick tre gånger under konserten.

Utan ström tappade mikrofonerna sin användbarhet och bandet tvingades att spela tystare än vi någonsin gjort tidigare för att inte dränka sången. Vår dirigient påpekade skämtsamt efteråt att det var ett effektivt sätt att få bandet att spela svagare.

Morgonen efter Potsdamspelningen for vi vidare till Lübeck för ännu ett gig. Vi spelade i Rosengarten, en liten innergård i ett bostadskvarter, - en spelning som Renhornen gjort varje Tysklandsturné sedan början av 90-talet - och hade det trevligt, det trånga utrymmet på scen till trots.

Även denna spelning bjöd på en överraskning i och med att Jan, som vanligen spelar trombon i bandet, tog till ton och sjöng Sinatraklassikern 'I've Got You Under My Skin'. Jan har varit med i bandet sedan 70-talet och är en av tre nuvarande medlemmar som var med på Renhornens första Tysklandsturné (1979). Under sin över 30-åriga verksamhet i rödvitrandiga byxor har han aldrig sjungit för Renhornen, men i Rosengarten fick han så tillfälle och succén var given.

Tre spelningar kvarstår och stämningen är fortfarande på topp.

Årets Eurovisionsschalgerfestival (kort och praktiskt ord, det där) var en tidsmässigt knepigt placerad sådan. Den krockade nämligen med den middagsbuffé som serverades ombord på färjan mellan Trelleborg och Travemünde, vilket resulterade i att större delen av Renhornen försvann ut ur restaurangen.

Student som jag är förstår jag inte hur man kan avstå från redan betald mat, även om det är någotsånär förståeligt att musiker har intresse av att se hur det gick i ovannämnda tävling.

Efter en natts sömn på bäddar som ej var bussäten (!) vaknade bandet upp ur sin dvala kring halv sju för att hinna med frukosten innan det var dags att åter kliva in i bussen och fortsätta färden.

Mig vetandes översattes inga låttexter under bussresan, vilket förvånar mig något. Låtar som 'Diggiloo Diggilish' (halvdant översatt från den svenska schlagerklassikern 'Diggiloo Diggiley') är annars en produkt av bussresor med bandet. Nåväl, vi har gott om mil i bussen kvar att avverka under turnén så än finns hopp!

Bremen var vår första anhalt på Tysklandssidan av vår turné. Vi välkomnades av en busig väderlek som tyckte att det var på sin plats att vara solig och fin medan vi spelade inne i hotellet och hota med regn när vi funderade på att gå ut. Kanske vi skulle ha förbryllat vädret genom att spela utomhus...

Strax innan spelningen uppdagades det även att en trumpetstämma var kvarglömd i Umeå, vilket gladde trombonsektionen (som står rakt framför trumpetarnas klockstycken) men inte var fullt lika uppskattat av berörde trumpetare. Ett telefonsamtal till ett Renhorn i Umeå senare dök stämman upp via fax; ännu ett av teknikens under.

Nästa anhalt på turnén är Berlin.

- Varför släpper vi egentligen in er i Umeå igen efter er turné, blev jag frågad av en vän när jag berättade att jag åter skulle till Tyskland med Renhornen.
Med tanke på hur turnébussen brukar lukta efter nio dagar av spelande och glatt umgänge må jag erkänna att frågan är befogad.

Resan startade sent igår kväll efter en spelning i Studion. Knappt hade väl ljudet av 'Ain't No Mountain High' tonat ut innan vi huvudstupa kastade oss in i turnébussen, så som traditionen kräver vid den här tiden på året. För tradition är det definitivt vad denna resa är; i år är det 30 år sedan Renhornen för första gången åkte till Tyskland.

Stämningen var som vanligt på topp i bussen när den rullade iväg och turnén därmed officiellt hade startat. Det var först när vi insåg att vi skulle tillbringa natten sovandes i allsköns omöjliga positioner på bussätena som stämningen sjönk lite, precis som alltid. Det är nästan en tradition i sig att mellan turnérna förtränga de ryggsmärtor, sömnbrister och odörer som ofrånkomligen går hand i hand med nio dygn i en buss.

I skrivande stund har bandet åtnjutit en god natts sömn (nåja), passerat den kungliga hufvudstaden, plockat upp ytterligare tre turnédeltagare och har nu siktet inställt på en ack så viktig frunch. Efter det väntar ytterligare några timmars bussfärd innan vi slutligen når den färja som skall ta oss till Tyskland.

Trion sjunger, trombonsektionen diskuterar praktiska detaljer, trumpetarna sover och turnén är igång.