Eric Green ligger bakom shoegazedokumentären Beautiful noise, och har nu startat en crowd funding-kampanj via Kickstarter för att kunna finansiera distributionen av filmen. Beautiful noise handlar om sena 80-talet och tidiga 90-talets shoegazekultur med band som My Bloody Valentine, The Jesus and Mary Charin och Cocteau Twins. Intervjuer görs även med musiker som Bobby Gillespie och Trent Reznor. De som stöttar projektet får allt från dvd:er, vykort och affischer till ett namn i eftertexterna - allt beroende på hur stor summa du bidrar med. 

Stötta denna livsnödvändiga film här. Årets julklapp?

Det svenska dramat Äta sova dö har vunnit priser på flera internationella filmfestivaler, bland annat den i Venedig där filmen visades under kritikerveckan. På fredag går Gabriela Pichlers film upp på de svenska biograferna och peppen är stor. 

Om du har 20 minuter över tycker jag att du ska sätta dig bekvämt och spana in Dirty Projectors kortfilm Hi Custodian, skriven och regisserad av bandets sångare David Longstreth. Han liksom övriga bandmedlemmar medverkar i denna film producerad i samband med Pitchfork-tv:s Youtube-kanal. 

Dirty Projectors - Swing Lo Magellan (Spotify)

Den 12 september kommer polisfilmen The Sweeney, baserad på en brittisk polisshow från 70-talet med samma namn. Den 10 september släpps soundtracket där ingen mindre än The Smiths-gitarristen Johnny Marr lirar gura på samtliga spår utom originaltemat. Den Nick Love-regisserade rullen har en rollista med bland andra Ray Winstone, Hayley Atwell och Ben Drew (också känd som rapparen Plan B). 

Här nedan kan du höra låten Regan's beginning med Marrs gitarrspel. Och trailern - som visar en polisfilm formulär 1A fast i superkvalitet - ser du här ovanför. Soundtracket är skapat av kompositören Lorne Balfe, som Marr tidigare arbetat med på soundtracket för Christopher Nolans Inception. 

Två intressanta dokumentärer står på min måste-se-lista just nu. Searching for Sugar man och Bill Cunningham New York heter de.

Min kollega tillika VK:s filmredaktör Nancy Bladfält har tokhyllat Searching for Sugar man, och den har fått goda vitsord från alla håll, och verkar så snygg att den är värd att se endast för det fina hantverket. Parat med en stark historia och kittlande dramaturgi känns det som den mest spännande dokumentären just nu. Visas nu på SF (även i Umeå).

Bill Cunningham New York handlar om den legendariske New York Times-fotografen vars modebilder på folk på gatan ses som ett tidsdokument. We all get dressed for Bill, säger exempelvis Anna Wintour, mytomspunnen chefredaktör för amerikanska Vogue, i filmen. Samtidigt ska det vara en varm och ingående berättelse om en man som älskar sitt jobb så pass mycket att han bor bland arkivskåpen i sin studio. Premiär på fredag hos SF, osäkert om den kommer till Umeå dock.

 Så, jag är en tjej som är galen i två saker: Film och musik! 

Dessa två saker är otroligt viktiga i min vardag så därför ska jag ge med mig av mina bästa filmtips såhär på fredagskvällen!

Jag gillar alla olika gener inom filmer förutom komedier och skräckfilmer, alla i min ålder verkar gilla sånt, men inte jag..menmen! Den film jag ska ge tips på ikväll är en av mina absoluta favoritfilmer och jag anser att detta är en film som definitivt ska vara på er "filmer jag ska se innan jag dör" lista. Om nu någon av er är som mig och har en sån lista..

Filmen heter Trust.

Den handlar om en flicka som har kontakt med en kille på nätet och även via sms. Kille säger att han bara är något år äldre än henne. Det visar sig att han är lite äldre än han sagt, men hon går ändå med på att träffa honom. När de väl träffas så inser hon att han inte alls är den som hon pratat med på nätet. 

Ska inte avslöja så mycket mer, men jag lovar! Se den! 

Här kommer trailern!

I dag är det ett stort reportage i VK om min kortfilm När matvarubussen kom till byn. Eftersom det inte ligger på nätet har jag fotat av det för er. Återkommer snart med nya bilder från andra byar. Måste bara fota av dem först. Ja, jag fotar hellre av dem digitalt än scannar in dem. Det går fortare. Håll utkik efter bilder från din hemby. Nästa blir från Åbyn.

Morgan Spurlock (Super size me) gör en dokumentärfilm med sig själv i centrum - om produktplacering, finansierad av produktplacering. The greatest movie ever sold heter den. Men får jag se en till filmtrailer med det här verket som huvudlåt så måste jag banka huvudet i golvet. Premiär förra veckan, går inte på bio i Umeå.

Den senaste i raden av filmatiseringar av Charlotte Brontës roman Jane Eyre står Cary Fukunaga för. Mia Wasikowska, känd som Alice i Tim Burtons Alice i underlandet, hyllas för sin roll. Mmm. Biopremiär i dag.

Det iranska dramat Nader och Simin - en separation hyllas på alla håll och kanter, och går faktiskt upp samtidigt som Sverigepremiären på Folkets bio i Umeå. Heja FB! 

SVT:s fenomenala dokumentärprogram Dox visade i går dokumentärfilmarna Joonas Berghäll och Mika Hotakainens Den nakna mannen, och ni som inte sett den måste spana in på SVT Play. Ensamma, fåordiga finska män, ödsliga skogslandskap och dystra städer, livets krångel och en himla massa bastubadande. Inte bara tradition eller tvätt utan nästan en ritual männen emellan för att i långa, ibland närgågna samtal dryfta sin inre problematik. En superfin dokumentär.

Submarine. Alex Turner från Arctic Monkeys gör soundtrack till skruvad, absurd brittisk komedi. Går nu på Filmstaden i Umeå.

Woody Allen möter vackra parisiska bilder i Midnight in Paris. Går nu på Filmstaden i Umeå. 

Grekisk fulländning i Fritzl-anda i Dogtooth. Går nu på Folkets bio i Umeå.

Mat och två komiska genier i The Trip. Borde visas i Umeå, men gör det inte, varför?!

Hoppsan. Nu blev det så där igen. En vecka flög förbi och jag hann inte uppdatera. Det blir så ibland, för när jag jobbar hinner jag inte och när jag är ledig så hinner jag men då är jag ibland på landet och har inget nät. Kommer hem till en överbelastad RSS-läsare. Men men. Här är några saker jag är peppad på just nu. The woman in black (tack Teres för länk!) och Black venus på film (den sistnämnda går upp på Folkets bio i Umeå på fredag), ny The Drums-singel ute nu och Banksy-filmen i K Special i morgon. Superserie för övrigt, K Specials sommarserie med filmer om konst, där också My kid could paint that och Basquiat: The radiant child visats.

 (Fast det är svårt att inte se Radcliffe som Harry Potter. Jag väntar bara på att han ska säga "But... I don't understand" med stark brittisk brytning)

Lite förvånande håller superregissören Martin Scorsese (Taxi Driver, Tjuren från Bronx) på med ett familjeäventyr i 3D - Hugo. Nu har trailern precis landat och det ser ju faktiskt ut att bli en supermysig film, med namnkunniga skådisar som Christopher Lee, Emily Mortimer och Sacha Baron Cohen. Och förstås, coola Chloe Moretz från Kick-Ass och den amerikanska versionen av Låt den rätte komma in - Let me in. Filmen är baserad på Brian Selznicks bästsäljande roman The Invention of Hugo Cabret, en magisk berättele utspelad på 1930-talet om en föräldralös pojke (Asa Butterfield i filmen) med uppfinnartalang som efter att sin far skadats väljer att flytta in i Paris tågstations murar. Men 3D, Scorsese? 30 Seconds to mars i trailerlåten? Njä.

John Logan står för övrigt för manus. Biopremiär 23 november i år.

The Dark Knight Rises är Christopher Nolans tredje och avslutande film i den fantastiska Batman-serien, med Batman Begins och närapå fulländade The Dark Knight som föregångare. Nu har den första teaser-trailern kommit, en blandning av klipp från tidigare filmer och sekvenser med en sjuklig Gary Oldman som kippar efter andan i rollen som poliskommissarie James Gordon. Vi får även en glimt av Bane, superskurken och muskelberget som spelas av Tom Hardy som vi bland annat såg nunan av i Inception. Och återigen ser vi Christian Bale i rollen som Bruce Wayne/Batman. En sak att längta extra mycket till med filmen är, förutom Hans Zimmers sountrack, att Selina Kyle (Anne Hathaway) blir Catwoman. Miau.

The Dark Knight Rises har premiär i juli nästa år.

Nya affischen till The Girl with the Dragon Tattoo, naket och hårt precis som regissören David Fincher ville ha det. Undrar hur länge det dröjer innan diverse amerikanska organisationer börjar skrika högt. Nåväl, kul med lite provokationer. Och den stora frågan är ju: har Rooney Mara gjort alla piercingar, i bröstvårtorna i synnerhet, på riktigt för filmen? 

Det ska bli riktigt kul att se Stieg Larssons bästsäljare bli storfilm i Hollywood. Men frågan är om det går att överträffa den tredje svenska filmen när det väl blir dags, den är ju helt grym.

Den nyfikne kan nu stilla lite av sin vampyrhunger efter den fjärde säsongen av True blood. De första minuterna av det första avsnittet finns nämligen att se här.

Det är covertider nu. Här ovan kan du höra Weezer göra en heltrogen uppspelning av Radioheads klassiska ångestdänga Paranoid android från 1997. Väldigt märkligt med fel sångare... man saknar ju Yorke. Frågan är vad som är poängen, om det inte är det som Pitchfork resonerade kring - att Radiohead ska göra en cover på My name is Jonas i sin tur. Annars vet jag inte.

Andra som går i coverspår är Yeah yeah yeahs-sångerskan Karen O och Nine inch nails-guden Trent Reznor som samarbetar på en tolkning av Led Zeppelins Immigrant song. Och det är i inget mindre än den första trailern för David Finchers (Fight club, Se7en, The Social Network) filmatisering av Stieg Larssons bok Män som hatar kvinnor - The girl with the dragon tattoo. Den 21 december har filmen, som just nu spelas in, premiär med Daniel Craig, Rooney Mara och flera andra kända skådespelare i rollistan. 

För soundtracket står förstås Trent Reznor som mycket välförtjänt bar hem en Oscar för bästa soundtrack här senast, för sin musik till The Social Network. Att döma av det här stycket så kommer ju soundtracket bli hur jäkla bra som helst, precis som det för The Social Network. Filmen är väl en mer påkostad, smörig och känslorna-ovanpå-skjortan á la USA jämfört med den svenska filmen.

I veckan har Terrence Malicks The Tree of Life premiär i Sverige, en film som kan få mig att lämna min långa biosvacka. Brad Pitt och Sean Penn, drama och natur, barndomsskildring. 93 av 100 på Metacritic. Och tro mig, är det något en kritiker som jag litar på så är det andra kritiker. Och filmen belönades senast i går med det prestigefyllda filmpriset Guldpalmen på filmfestivalen i Cannes.

Även Melancholia, som fått en hel del uppmärksamhet på grund av regissören Lars von Triers Hitleruttalanden, går upp i helgen och det blir nog ett besök på den med. Vid första anblick på trailervideorna så verkar filmerna snarlika varandra, starka historier om människor i kval och utveckling kombinerat med parallella naturreferenser. Kosmiska dramer. Kan bli bra det här.

May the force be with you. Eller may the fourth be with you - en enkelordvits som lett till den internationella Star Wars-dagen som är i dag. Som trivia kan nämnas av Darth Vader toppar listan av vilka Star Wars-karaktärer det söks mest efter på nätet, därefter Yoda och Chewbacca. Minst googlad är Ben Obi-Wan Kenobi av någon anledning, enligt sökföretaget Jajja. Flest sökningar har däremot Star Wars som begrepp - 201 000 sökningar i snitt per månad i Sverige. Skaparen George Lucas får endast 1 600 sökningar.

Så med den lilla nördfaktan önskar jag er en trevlig Star Wars-dag! Kanske kan klippet ovan roa er.

I dag är det Dansens dag runt om i världen. Vi har uppmärksammat det i dagens VK med en dansintervju och guide till dagens evenemang, men nog om det. Ifall du inte har något att göra i kväll och vill se ett par timmar förstklassig dans i en lika superb som lugn dokumentär så ska du spana in senaste Dox-filmen i SVT. Det är nämligen La Danse, där filmarlegenden Frederick Wiseman följer dansarna vid Operabaletten i Paris. Slit, hopp, hårda chefer och fantastisk dans. Spana in i SVT Play här.

Långfredag ska vara - långtråkig. Därför har Sveriges filmälskare hos Lovefilm.se fått rösta fram de långtråkigaste filmerna för den som har lust att spana in. Vinnare blev 1980 års Berlin Alexanderpaltz på hela 14 timmars speltid. Rainer Werner Fassbinder har skrivit manus efter Alfred Döblins roman från 1929 med samma namn, en tv-serie från början men också i filmform. Den restaurerade filmen hade premiär på Berlins filmfestival år 2007 och var hela 931 minuter lång. Då blir det verkligen en långfredag.

Mest äldre klassiker på listan - men Borta med vinden är väl jättefin? Jättegäsp också, men ändå...

Långtråkigaste långfilmerna inför långfredagen (titel, speltid, år, andel röster)

1. Berlin Alexanderplatz, 14:54, (1980), 27 %
2. Borta med vinden 3:43, (1939), 14 %
3. De tio budorden 3:42, (1957), 13 %
4. Ben Hur 3:34, (1959), 11 %
5. Pestens Tid 5:59, (1994), 10 %
6. King Kong 3:00, (2005), 8 %
7. Cleopatra 4:03, (1963), 6 %
8. Lawrence av Arabien, 3:38, (1962), 4 %
9. Krig & Fred 3:20, (1968), 4 %
10. Gettysburg 4:04, (1993), 3 %

Källa: LOVEFiLM.se

Vilken är den långtråkigaste filmen du vet? 

 Har inte skrivit här på länge.. HAR LOV!! SÅ OTROLIGT SKÖNT!!

Senare ikväll ska jag se let me in  och så blir det fredagsmys. SKa även se Paranormal Activity, som är en väldigt omskriven skräckfilm. Är det någon som har sett den, så hör gärna av er.

Jag uppdaterar nog som vanligt efter lovet. 

Ha ett bra lov..

 I går fick jag äntligen napp på en av pappas kunder från turen i Innersjö. Det var Carin Ericsson-Edlund från Innersjö, som ogift hette hon Johansson. En skön kvinna fylld av spännande historier från när Julles körde i Innersjö där hon växte upp som barn på 60-70-talet. Det är en av alla byar kring Yttersjö, ett par mil söder om Umeå.

När jag langar fram pappas bruna fotoalbum tindrar det i hennes ögon av förtjusning.

– Jag blev så glad när jag fick tips om din pappas bilder. Jag minns hur det luktade i bussen.En blandning av motordoft, godis och bröd, ja, allt. Alldeles till höger om dörren fanns godishyllan. Den besökte jag ofta som barn.

Hon minns livet i byn på 60-70-talet tydligt. Det körde två matvarubussar förbi flera gånger i veckan, Julles rullande livsmedel och Holms, som utgick från Konsum på Teg. Även Berghems bryggeri kom åtminstone en gång i veckan samt en farbror som  sålde färsk fisk. Det var en ynnest för många som inte hade bil. Men det fanns även flera matbutiker i byarna runt omkring. Holmnäs, Bösta, Djänkneböle, Degersjö och Yttersjö hade alla butiker på den tiden. När butikerna slog igen kom matvarubussarna, i dag finns varken de eller butikerna kvar. 

– Jag minns att jag fick en krona av mamma för handla en läsk hos Julles, och när jag böjde mig ned till drickabackarna så föll kronan ned bakom. Jag letade och letade men hittade inte igen den. Men Julle gav mig en dricka i alla fall. Det var snällt, berättar  hon som om hon just hade tagit en god klunk ur drickan. 

Tillsammans sitter vi och tittar i albumet över en kopp kaffe på NK.

– Men där är ju mamma, men Gud! utbrister hon plötsligt av glädje, Se hon har gula träskor som matchar till klänningen! Vi tittar på bilden och försöker se vilka hon poserar med i solen. Hon konstaterar att det är några farbröder till henne.

Flera av människorna på bilderna finns inte längre, andra har flyttat från byn. Själv flyttade hon tillbaka från stan tillsammans med sin man och byggde nytt 1994.

– Det är så fint och vi trivs så bra i byn.

En händelse som hon kommer ihåg från tonåren var när Julle skjutsade in henne och kompisen Christina, som hon poserar med till höger på bilden till Hagagården( eller Ungdomsgården) i stan. Året var 1974 och de var 13 år.

– Vi ville gå på UG men mina föräldrar hade varken bil eller körkort och vi ville inte fråga Christinas. Då kom mamma på att om vi tog oss till stan så skulle hon betala taxi hem åt oss. Mamma frågade Julle om vi fick åka med honom in till stan. Jo, det skulle gå bra, men det skulle ju ta lite tid eftersom han hade en bit kvar på sin tur.

–Vi gömde oss bakom bussen, för den sista kunden i Innersjö var Christinas mamma, så fort hon hade gått hoppade vi in i förarhytten och åkte till stan. När vi sedan åkte hem på kvällen med taxi stannade vi en bit i från för att inte avslöja för hennes föräldrar att vi hade varit i stan. Om jag kom ihåg kvällen på UG? Näää, inte ett smack, säger hon och vi skrattar gott tillsammans. Men Julles glömmer hon aldrig. 

Fotnot: Hagagården är idag riven, låg på Östra Kyrkogatan på Haga. 

 Hej igen... 

Såg den på teve. Gick in på Youtube och hittade den. Blev definitivt mer peppad på att se den mer än någonsin... XD

Här är i alla fall hela trailern, vet dock inte om det är officiella men här är den :)

//Mackey

I kväll uppmärksammas kvinnodagen i SVT 1 under två och en halv timme. Klockan 21 i utmärkta Veckans brott diskuterar Leif GW Persson med justitieminister Beatrice Ask kring problemet med vittnen som hotas till tystnad, samt tar en titt på kvinnliga mördare. Det visas också videoinspelade förhör med dubbelmördaren Anders Eklund där Camilla Kvarntoft har träffat poliserna som gjorde förhören. Obs! Klippet ovan kommer inte från kvällens avsnitt utan är en allmän diskussion om våldtäktsbrott.

Klockan 22 visas den franska dokumentären Women are heroes hos Dox, regissören JR:s porträtt av kvinnor från hela världen. "Kvinnornas situation reflekterar tillståndet i landet" säger en man som intervjuas i filmen.

För att inte göra för mycket SVT-reklam har jag ögnat igenom resten av tv-tablån men hittar inte mycket annat som bryter mot traditionella (tv-)könsnormer, hojta till om ni vet något.

Man kan inte förstå någon förrän man varit i deras skor. Så tänkte kanske James Bond, förkroppsligad av Daniel Craig, som smått otippat uppmärksammar ojämlikhet på Internationella kvinnodagen i dag. Konstnären Sam Taylor-Wood (Nowhere boy) har regisserat, Barbara Broccoli (klockrent namn! James Bond-seriens producent, för övrigt) producerat och Jane Goldman (Kick-Ass) har skrivit manus till denna kortfilm där James Bond genomgår en make-over som agent. Självaste Judi Dench står för berättarrösten.

James Bonds figur har länge kallats sexistisk, med en ny kvinna i varje film, den nya tjusigare än den förra, men får kanske nu rentvå sitt namn. Åtminstone en gnutta.

Det finns alltid mer moderna sätt att uppmärksamma ojämlikheter än den eviga fler-män-än-kvinnor-sitter-på-chefsposter-grejen. Bravo.

I går roade jag mig med att se denna film, An american in Paris från 1951. En fantastiskt helgjuten och ruggigt bra film, som av kritiker kallats "en perfekt film" i samma andetag som Citizen Kane (trots att de är sjukt olika), och som gav den legendariske dansaren och koreografen Gene Kelly (Singin' in the rain) en special-Oscar för sin insats. Regissören Arthur Freed belönades också med de flesta stora filmpriserna för denna film, som till stor del är byggd runt 22 av George Gershwins musikstycken.

Handlingen: Den amerikanske hötorgskonstnären Jerry (Gene Kelly) bor i Paris och blir förälskad i den unga, vackra Lise (Leslie Caron), men deras kärlekshistoria försvåras av Lises trolovade och Jerrys rika kvinnliga mecenat. Hela filmen kulminerar i ett makalöst, 17 minuter långt balettnummer i tåspetsskor. Strålande. Finns gratis att låna på stadsbibblan i Umeå (om några dagar, när jag lämnat tillbaka den).

Ett annat billigt filmtips: i morgon (måndag) visas Joaquin Phoenix-mockumentären I'm still here på Folkets bio i Umeå, och som vanligt på måndagar kostar det bara 50 kronor.

Intresserad av deras utbildning läs mer här.

I går körde jag Pecha Kucha Night Umeå som arrangeras av Svensk Form Botnia på Pub Freja, Umeå folkets hus. Vi var åtta deltagare med det kreativare projektet efter det andra. Jag presenterade mitt filmprojekt om matvarubussen och förklarade att jag söker efter historier om de personer som är med på bilderna. 

En kvinna blev väldigt rörd av bilderna, för de fick henne att komma ihåg hur det var förr. Jag är själv inte särskilt nostalgisk över 70-talet, men jag gillar att minnas att det var lite enklare förr.  Folk var som folk var mest. Det fanns inga sköna-hem-kök, latte-mammor eller pretentiösa matbloggar. Det är just det som är charmen med dessa bilder. 

Det verkar även som jag har fått napp på några bilder redan, dels från Yttersjö men även från lilla byn Åbyn. Detta tack vare mötet på Pecha Kucha Night igår. 

Här ett work-in-progress-bildspel med bilder från kvällen: 

11-åriga Willow Smith är Will Smiths supercoola dotter som satsar stenhårt på en popstjärnekarriär. Hon (eller någon smart PR-människa) har utvecklat en högst personlig stil, ibland rätt galen och ologisk men oftast riktigt ballt. Det dröjer inte länge förrän hon är en fullfjädrad artist tror jag. Storebrorsan hennes, Jaden Smith, spelade ju Dre Parker i den nya Karate Kid där ju Jackie Chan spelade nya Mr Miyagi - Mr Han. Inspirerade eller påmanade av sina föräldrar - vet ej. Men det här är två kändisungar som är här för att stanna.

Detta är nog bara ytterligare ett spår av Lady Gagas excentriska stilval som påverkat och inspirerat alla dagens popstjärnor. Helt plötsligt har ingen byxor på sig längre och ingenting är too much för Gagan har gjort det mesta. På samma sätt som Madonna skakat om i popvärlden på sin tid. 

Det här klippet kan jag se om och om igen och skrattar lika mycket varje gång. Jag önskar verkligen att jag kunde få se hela umefödde regissören Johannes Nyholms prisbelönta kortfilm Las Palmas. Det är ju hans dotter som spelar full och odräglig i filmen faktiskt. Helt geni. Befinner ni er på konstmässan Market i Stockholm kan ni se hela. Men det här räcker ganska gott också som dagens skratt.

Läs mer om Johannes Nyholm i VK här och här.

Det är sällan man tackar nej till lite cowboypangpang med Jeff Bridges. Det gör jag knappast den här gången heller, när det kommer till bröderna Coens nya storfilm True Grit med premiär i veckan. Jag är inne på snorbra storfilmer just nu efter att ha sett Black Swan, The Fighter, The King's Speech och Winter's Bone på kort tid. Oscarsdoft är ljuv doft ibland - men inte nödvändigtvis.

Känslan passar ypperligt till Low Anthems nya skiva Smart flesh, som släpps nästa vecka, som jag lyssnar på nu. Indiefolk-skägg-flanell-rock när det är som absolut bäst.

Glad Alla hjärtans dag på er!

| Artists Wanted | In Focus : Pete Eckert from Artists Wanted on Vimeo.

Genom den här balsam-för-själen-bloggen blev jag tipsad om denna film som verkar både vacker och inspirerande. Artists Wanted: A Year In Review är ett samarbete mellan några New York-konstnärer oh kreativa organisationer för att lyfta fram olika talanger. I den här filmen står den blinde fotografen Pete Eckert i fokus. Han fotar utan att kunna se. Makalöst. Kanske något att ha i åtanke nästa gång man säger att det är svårt att plåta.

Att Noomi Rapace är hetare än någonsin har kvällstidningarna basunerat ut för oss sedan minst ett år tillbaka. Med aktuella roller i Sherlock Holmes 2 och Ridley Scotts science fiction-rulle Prometheus verkar karriären i Hollywood, där Rapace numera bor, vara på gång.

Ett tecken på karriärslyftet är att Noomi stjärnor syns på omslaget till Vanity Fairs årliga Hollywoodnummer, som i år visar "de mest spännande skådespelarna och skådespelerskorna just nu". Ett tungt erkännande. Bilderna togs av Norman Jean Roy med 1930-talets Shanghai som förebild.

Rapace har sällskap av bland annat Anne Hathaway (Love and other drugs), James Franco (127 hours), Jake Gyllenhaal (Love and other drugs, Prince of Persia), Jesse Eisenberg (The Social Network), Jennifer Lawrence (Winter's bone), Anthony Mackie (Night catches us, 30 for 30), Olivia Wilde (Tron: Legacy), Joseph Gordon-Levitt (Inception), Andrew Garfield (The Social Network), Rashida Jones (The Social Network) och Garrett Hedlund (Tron: Legacy). Veteranen Robert Duvall är bartender.

Missade jag någon nu? Aktuella filmer inom parentes. Genom snabb huvudräkning kan vi se att The Social Network odlat fram några av morgondagens stora stjärnor liksom kritikerfloppen (och förstås: tittarsuccén) Tron: Legacy. 

Heja, Noomi!

Det vankas en blandning av dokumentärer, drama och nybuskis under den svenska filmvåren. En vild blandning, som jag tänkte presentera på ett lika vilt sätt.

Vi har något så udda som en svensk krigsfilm - Gränsen, folkhemsbuskisen tillika storfilmen Åsa-Nisse: Wälkom to Knohult, Hotell Gyllene Knorren - filmen efter den populära julkalendern (tydligen var den populär, jag har ingen aning) och kriminalitetsdramat Odjuret. Vi har dramakomedin Hur många lingon finns det i världen byggd fritt på Glada Hudik-teatern (med bland annat Vanna Rosenberg och Sverrir Gudnason i rollerna), familjedramat Between two fires och olyckliga-förhållande-filmen Isolerad.

Alicia Vikander hyllades för sin roll i Till det som är vackert, och syns i en svensk storfilm i vår. FOTO: NORDISK FILM

Störst bland spelfilmerna verkar Ella Lemhagens kriminaldrama Kronjuvelerna bli, om ett triangeldrama mellan stekheta skådisarna Alicia Vikander, Bill Skarsgård och Björn Gustafsson.

Sedan är det ett gäng dokumentärer. My heart of darkness handlar om den sydafrikanske krigsveteranen Marius Van Nierkerk, Jussi i våra hjärtan om den hyllade tenoren Jussi Björling som skulle ha fyllt hundra i februari, mjölkardokumentären Kokvinnorna och The Black Power Mixtape 1967-1975 om den afroamerikanska kampen för rättvisa.

Pust. Jag ser fram emot Jussi Björling-filmen, Kronjuvelerna och Åsa-Nisse. När Kjell Bergqvist är i huvudrollen och Henrik Dorsin skrivit manus kan det bli hur bra som helst - nybuskis eller inte. Förmodligen ryms massor av trilla-på-ändan-humor i den stjärnspäckade filmen men hoppet lyser ändå inom mig.

Den brittiske komikern Ricky Gervais var som bekant konferencier för Golden Globe-galan under söndagen, vilket fått några uppblåsta kändisar att se rött. Han sågade alla från Angelina Jolie och Johnny Depp till Steve Carell och Charlie Sheen (med all rätt, snubben borde bannlysas). Jag tror bara det var Tina Fey, av alla han presenterade, som klarade sig.

Sjukt roligt rakt igenom och verkligen något som gör såna här långdragna galor, en som dessutom saknar musik- eller dylik underhållning, till något sevärt. Visst, jag älskar Golden Globe-galan hur som helst. Där kan jag spana in när Angelina Jolie rättar till Brad Pitts fluga, Christian Bale (som tydligen är britt? what liksom) gosar med sin flickvän och Al Pacino tar sig en sipp vin. Det klår Charlotte Kalla pussande på "hemlig" pojkvän på Idrottsgalan med hästlängder. Grammisgalan tv-sändes inte men jag hade gärna tittat, i synnerhet slutnumret då The Ark sjöng Calleth you, Cometh I med Tove Styrke, Håkan Hellström, Melody Club och Eva Dahlgren. Följde på twitter i stället som ju dagens digitaliserade värld ger möjligheten till.

Återigen. Ricky Gervais. Fenomenalt, i synnerhet den introducerande monologen. Men lite för magstarkt för de Armani-dressade Hollywooddivorna helt klart. Utom Alec Baldwin, han höll på att skratta ihjäl sig. Det var också tämligen roligt när nyligt cancerfria Michael Douglas fick stående ovationer och kontrade med "There's got to be an easier way to get a standing ovation". Tack för att humorn får plats även i finrummen.

Apropå galor förresten, jag kanske ska kommentera dem också:

• Golden Globe: Black Swan och Natalie Portman förtjänar alla priser, och den hade för mig hellre fått vinna filmkategorin framför Social Network. Jesse Eisenberg (Social Network) förtjänade en statyett men Colin Firth (The King's Speech) bjöd tufft motstånd. Även Trent Reznor och Atticus Ross soundtrack till Social Network var en värdig vinnare. Birollerna i The Fighter likaså, mycket bra val. Kul att Glee fick två priser och underbara Jim Parsons prisades för sin roll som Sheldon Cooper i Big Bang Theory.
• Grammisgalan: Ganska väntat att Robyn och Håkan tog hem det mesta, tur för Oskar Linnros som i alla fall fick hem ett pris (Årets nykomling) efter sju nomineringar, lika många som Robyn. Dancing on my own är bra som årets låt. Synd att Västerbotten - Säkert och Khoma i synnerhet - fick stå utan Grammisar bara.
• Idrottsgalan: Starke Heidis tal, målgest och gravidkupp var kul. Men är Alshammar verkligen så där folkkär? Och Anja borde väl ha prisats för Årets prestation och Ferry fått Jerringpriset. Varför var inte Zlatan med någonstans, annat än i en trist fejkintervju? Och sparka ut Per Andersson med huvudet före, tack.

Den brittiske designern Olly Moss gjorde helt galet snygga filmaffischer till bioturnén Rolling Roadshow där klassiska filmer visas på dess ursprungliga inspelningsplats. Rocky, Robocop och Dirty Harry exempelvis.

Det pirrar till i den delen av magen som avgudar smärtsamt bra design när jag läser i På stan-bloggen om Matthew Ranzetta, som inte är långt från Moss verk. Ranzetta är ett australiskt Star Wars-fan som genom George Lucas-inspiration skapar nya affischer till andra filmer. Imperium, imperier och imperialism är ständigt i fokus. Och lika plågsamt fina att se som bilden på årets första snödroppe (blomman alltså) som TT skickade ut i går.

Apropå tjusig, småminimalistisk affisch-/omslagskonst måste ju Bruno Mars skivomslag till Doo-wops & hooligans lite sent omsider utses till ett av de snyggaste från förra året.

(angående inläggets titel: förlåt till er läsare som känner er hitlurade och besvikna. vill ni ha lite mer barhudad porr finns det andra webbsajter för sånt)

Under 60-och 70-talet körde min far, Vilhem aka Julle, en matvarubuss i byarna kring Umeå. Hans rörelse hette - Julles rullande livsmedel.
Han var en välbekant profil som servade byborna med allt från knäckebröd, mjölk till läskeblask från Berghems bryggeri.

Sista turen med bussen gjorde han i maj 1976. Bussen skrotades och han bytte jobb till Riksost. De sista åren med bussen passade han på att dokumentera sin vardag och sina kunder ute i byarna. Alla instamatic-bilder finns samlade i ett fotoalbum. Några av bilderna har namn, andra inte.

Länge har jag tänkt att jag vill göra en kortfilm med utgångspunkt från hans bilder och nu behöver jag hjälp. Jag har startat den här bloggen När matvarubussen kom till byn där jag kommer att lägga upp bilder som jag vill ha hjälp med att identifiera personer på. Sedan söker jag även efter berättelser om hur det var när matvarubussen kom till byn samt gärna dina egna minnen av 70-talet. Kanske är din farmor, farfar, morfar, mamma, syskon, släktingar, vänner, grannar med på någon bild, eller kanske du själv?

Välkommen att bidra med dina tankar på bloggen! 

Under 60-och 70-talet körde min far, Vilhem aka Julle, en matvarubuss i byarna kring Umeå. Hans rörelse hette - Julles rullande livsmedel.
Han var en välbekant profil som servade byborna med allt från knäckebröd, mjölk till läskeblask från Berghems bryggeri.

Sista turen med bussen gjorde han i maj 1976. Bussen skrotades och han bytte jobb till Riksost. De sista åren med bussen passade han på att dokumentera sin vardag och sina kunder ute i byarna. Alla instamatic-bilder finns samlade i ett fotoalbum. Några av bilderna har namn, andra inte.

Länge har jag tänkt att jag vill göra en kortfilm med utgångspunkt från hans bilder och nu behöver jag hjälp. Jag har startat bloggen Matvarubussen, där jag kommer att lägga upp bilder som jag vill ha hjälp med att identifiera personer på. Sedan söker jag även efter berättelser om hur det var när matvarubussen kom till byn samt gärna dina egna minnen av 70-talet. Kanske är din farmor, farfar, morfar, mamma, syskon, släktingar, vänner, grannar med på någon bild, eller kanske du själv?

Välkommen att bidra med dina tankar på bloggen Matvarubussen.

Baletthrillern Black Swan var galet bra. Redan under filmens gång var jag nära att utropa den till årets bästa film. Fy sjutton. Vilken kombination av krypande rädsla, total ångest och undersköna balettrörelser. Jag var helt slutkörd efteråt. För mig överlever den hajpen med råge. I synnerhet grymma, grymma Natalie Portman. Ni måste se.

Under filmens gång blev jag påmind om obehaget jag kände under större delen av Requiem for a dream, och kommer efteråt på att det ju faktiskt är samma regissör. Darren Aronofsky, som också ligger bakom The Wrestler med Mickey Rourke. Måste kolla in den nu också, den har man ju hört gott om.

Så här i juletider har jag passat på att se Fanny och Alexander, Ingmar Bergmans mästerverk. Jag blir oundvikligen lite full i fniss när jag ser Jan Malmsjö i flmen, på grund av detta klipp när han är förbannad på Mikael Persbrandt då denne hoppade av Dramaten. "Flagrant kontraktsbrott" blev helt plötsligt ett begrepp. Tilläggas bör att Jan Malmsjö gör rollen som den sadistiske biskop Wergerus helt fläckfritt.

Jag skrattar mig alltid fördärvad när jag ser det här klippet ur Planet Earth, BBC:s påkostade och fantastiska naturserie (ett klipp som också syns i Life, visst?). De lika vackra som underliga paradisfåglarna är bara några av många häpnadsväckande djur som fångats på högkvalitativa klipp i den här serien. Tål att ses om och om igen. Särskilt när det är så märkligt mänskligt och underbart stolligt som här.

Och så David Attenboroughs finurliga, fängslande och ibland ganska tänkvärda kommentarer: 

It's hard not to feel deflated* when even your best... isn't good enough.

*deflate = ungefär tömma, tömma luften ur ("luften gick ur mig")

Fy fasiken  vad jag längtar efter denna film. Black Swan - en baletthriller, har ni hört?! För er som inte vet så har jag ju dansat balett sedan slutet av högstadiet så intresset från min sida finns redan från start. Sedan att Darren Aronofskys film verkar grymt bra och redan fått magnifika 12 nomineringar till Critics Choice Movie Awards är bara bättre. Ingen annan film någonsin har fått lika många nomineringar. Det ryktas också om ett stort gäng Oscars*, särskilt för huvudrollsinnehavaren Natalie Portman. Grymma Natalie. Grym balett. Grym stalker. Längtan punkt nu. 4 mars (!) smäller det i Sverige. Huga så länge.

Om vi ska snacka framtida filmer så längtar jag också efter The Fighter med Christian Bale och Mark Wahlberg. Om boxaren "Irish" Micky Wards karriär och hans boxartränare tillika halvbror Dicky. Den trängtar min boxande sambo efter, så vi är båda glada att få se våra fritidsintressen i kritikerhyllade filmer i början av nästa år. The Fighter har premiär 18 februari i Sverige, trailer finns här.

* Det bör tilläggas att Oscars och andra nomineringar eller priser egentligen inte säger något om en films kvalitet. Det är dock en bra fingervisning på grymt bra filmer, men också en hel del konstiga val från Oscarsjuryns sida.

Missa inte denna kille som spelar ett underbart medley av kända låtar på sin plastmarimba av avloppsrör. I går hade youtubefilmen som laddades upp i veckan drygt 500 000 tittare, nu har den över 700 000. Innan den här veckans slut har den säkert nått miljonen och killen får surfa runt till all världens tv-soffor.

Ryan Reynolds, som nyligen blev vald till världens sexigaste man av någon outgrundlig anledning, spelar huvudrollen i kommande superhjältefilmen Green Lantern*. Filmen verkar ju helt okej, men mest har jag bara ett sug efter DC Comics-superhjältar just nu så jag ser fram emot det.

Men att det slinker igenom manusrader som "The ring chose you" och att jag ska ta Blake Lively seriöst utanför Gossip Girl känns lite nja. Men som sagt. Skönt att se gröna superhjältegubbar, avlägsna galaxer och magiska ringar igen. Filmen har dock inte biopremiär förrän i sommar... suck.

*Green Lantern heter på svenska Gröna lyktan (jo, faktiskt) och är ett samlingsnamn för olika karaktärer som intagit rollen som den ringbärande superhjälten Green Lantern. Ursprungskaraktären skapades av Bill Finger och Martin Nodell 1940 men har senare fått flera efterträdare och en hel intergalaktisk superhjältekår - Green Lantern Corps.

Rödluvan-filmatiseringen Red Riding Hood har premiär först i mars, men här kommer den första trailern. Regissör är densamma som på vampyrrullen Twilight - Catherine Hardwicke. Filmen verkar inte så märkvärdig, Amanda Seyfried går och ser storögt lycklig eller storögt rädd ut, men det är ju kul att se en annorlunda rysarfilmatisering av en så klassisk saga.

Det intressanta i sammanhanget är däremot att Fever Ray, ena halvan av The Knife som förra året släppte det underjordiskt apokalyptiska mästerverket Fever Ray, skrivit låten till trailern. Karin Dreijer Andersson, som hon heter egentligen, har skrivit låten tillsammans med sina kamrater i Fever Rays liveband. Något underjordiskt och apokalyptiskt med förvrängda röster och kusliga ljudlandskap är nog smått på garanti. Hör en snutt av låten i trailern ovan.

Maskerna i trailern väcker minnen från senaste P3 Guld-galan när Fever Ray chockade då hon tog emot pris för Årets dans: 

The Knife släppte tidigare i år soundtracket till Darwin-operan Tomorrow, In a year där låten Seeds fanns med. Låten är från början en technopopsång framförd av Jonathan Johansson och Kristina Wahlin. Den låten planerar nu The Knife-duon att släppa i två uppdaterade versioner på en tolv tums vinyl med releasedatum 6 december. De finns redan nu att beställa hos Beatport och på The Knifes hemsida.

Nu blir det att egga Fever Ray och The Knife hela dagen.

Fever Ray - Fever Ray (Spotify-länk)

The Knife - Silent shout (Spotify-länk)

Det senaste numret av brittiska Empire bjuder på de exklusiva, första bilderna ur 3D-versionen av Hergés seriealbum om Tintin. Den första delen i trilogin, baserad på Enhörningens hemlighet, regisseras av Steven Spielberg och producent är Peter Jackson. Jisses! Det är ju så man smäller av hur jäkla bra det här kan bli.

Några stjärnor är klara: Jamie "Billy Elliot" Bell (rollen som Tintin), Daniel "James Bond" Craig (Red Rackham) och Andy "Gollum" Serkis (Kapten Haddock). Några bilder kan du se här eller förstås i tidningens novembernummer.

Från och med i dag börjar Tom DiCillos dokumentär When you're strange om The Doors visas på Folkets bio i Umeå, fram till på onsdag. Här är ett inlägg där jag tidigare skrev om filmen.

En annan musikfilm har också premiär i kväll. Årets mest efterlängtade och hajpade svenska filmpremiär - Amir Chamdins Cornelis. Jag går och spanar in i kväll för att se om den är nåt att ha.

Kolla kolla.

Över till lite SVT-nytt.

Ni missar väl inte att This is England är veckans visning i Filmklubben? Den hyllade Shane Meadows-filmen, med bland annat Thomas Turgoose, Stephen Graham och Jo Hartley i rollerna, visas lördag klockan 23.15 i SVT2.

Tisdagens avsnitt av underbara Kobra handlade om klackskor och Lill-Babs har gångskola. Spana in i SVT Play här. Och så är ju Robyn den senaste konserten i Klubbland-bloggen och fina dokumentären Rough Aunties visades i tisdagens Dox. Och glöm för bövelen inte att Amir Chamdin, som regisserat Cornelis med biopremiär i morgon, gästar Sverige! på söndag.

(eftersom jag inte bloggar hos ett public service-företag får jag göra ohämmad reklam, för ett företag som inte har reklam dessutom. ha!)

Här är en märklig liten kortfilm, The Bird Said: Krää Krää, signerad musikvideoregissören Mats Udd och Henrik Sköld. Cool stumfilmskänsla och 16 mm-stil.

Nu tänkte jag passa på att ge lite dokumentärtips. Man kan tycka att det blir lite SVT-reklam nu, men det är ju den enda kanalen vi har som visar vettiga dokumentärer. Alltså sådana som inte heter typ Hjälp! Jag har världens största bröst eller Sjukt feta människor.

Den Oscarbelönta dokumentären The Cove visades på Dox i tisdags men finns fortfarande att se på SVT Play här. Genom förklädnader, dolda kameror och nattlig filmning avslöjar The Cove den grymma delfinslakten i japanska Taiji. En dramaturgiskt skicklig film med stora avslöjanden - som först förbjöds i Japan. Men efter enorma protester så fick den visas. Ett måste att se.

Obamas fotograf handlar om en av den amerikanska presidentens absolut närmaste medarbetare och ständige följeslagare - hans personliga fotograf Pete Souza. Filmen ger en inblick i världens mäktigaste mans liv liksom hans fotografs. Visas här i SVT Play fram till början av december.

Och så sist men inte minst - K-special om den omtalade gatukonstnären Peter Gibson, alias Roadsworth. Genom spray och schabloner förvränger han Montreals övergångsställen och andra gatumarkeringar. Vem äger egentligen det offentliga rummet, undrar Roadsworth. Visas fram till början av december här.

Den 18 november har den första delen av filmatiseringen av den sista Harry Potter-boken, Harry Potter and the Deathly Hallows 1, premiär i 3D. Nu anklagar Indiens miljöminister, Jairam Ramesh, Harry Potter-fansen för att reducera antalet vilda ugglor i landet. Det är nämligen poppis att köpa ugglor därifrån.

Så nu utfärdar jag en varning. Snälla Harry Potter-fans, köp inte vilda, indiska ugglor. Livet blir inte som på Hogwarts för det. Så, det var dagens insats.

Småfakta: Harry Potter-böckerna har sålt över 325 miljoner exemplar (!) världen över, har anklagats av konservativa amerikaner för att sprida häxkonster, blivit beskyllda för plagiat samt gett upphov till otaliga parodier. Exempelvis det här populära Youtube-klippet. Filmerna har spelat in nära fem miljarder dollar i intäkter.

Den 10 december har Pernilla Augusts regidebut som långfilmsregissör, Svinalängorna, biopremiär. Filmen baseras på Susanna Alakoskis gripande, Augustprisvinnande bästsäljare med samma namn och ex-makarna Noomi och Ola Rapace spelar mot varandra. Kan bli ungefär hur bra som helst. Här är en trailer med engelsk text, och engelska titeln Beyond. Filmen visades ju tidigare i år på Venedigs filmfestival där den hyllades av kritiker.

Jag gillar Michael Cera. Främst för att han oftast spelar nörd och gör en grym roll i en av mina älsklingsfilmer Juno. Nu verkar ju dessutom Scott Pilgrim vs The World, där han spelar huvudrollen, vara bra. I alla fall om man litar på Johan Cronemans recension i gårdagens DN. Rent spontant ser det ut som en korsning mellan valfri romantisk komedi och Kick-Ass. Och det är inte dåligt alls i min bok. Scott Pilgrim vs The World visas just nu på Filmstaden i Umeå.

Den klassiska efter-high-school-filmen Ghost World med Scarlett Johansson och Thora Birch visas i SVT2 klockan 22:50 i kväll. Soffläge!

När den hajpade lågbudgetskräckisen Paranormal Activity hade premiär förra året marknadsfördes den som en av de läskigaste skräckfilmerna någonsin och kallades en ny Blair Witch Project. I helgen gick uppföljaren Paranormal Activity 2 (ovan) upp på biograferna och gjorde succé. Den drog in hela 41,5 miljoner dollar i USA på en helg, vilket är mest pengar av alla öppningsfilmer i helgen och även ett rekord för skräckfilmer i USA. Det slår Fredag den 13:e-remaken förra året.

Filmen kostade endast 3 miljoner dollar att göra, eller endast och endast, men för en så omtalad film är det väldigt lite. Filmproducenterna kan skratta ända till banken. Under kommande Halloweenhelg får Paranormal Activity 2 dock konkurrens i form av Saw 3D (nedan) som får biopremiär. Gore, gore och ännu mera gore.

Själv blir jag så hiskeligt rädd för skräckisar att filmernas trailers får räcka. Men The Ring-filmerna, både de japanska och amerikanska, är storfavoriter för mig. Kanske borde man ta en skräckfilmskväll i helgen? Eller se den långt mindre läskiga, men åh så bra, Nightmare before Christmas? Den passar ju både till Halloween och jul, hemskt praktiskt.

Ja, jag ska väl varna känsliga tittare för att kolla på ovanstående trailers också.

The Social Network- filmen om Facebook och dess grundare Mark Zuckerberg hade premiär i Sverige i fredags. Jag såg den i lördags i en fullsatt salong i Umeå. Biografmästarens kommentar var skojig när han uppmanade alla att stänga av mobilerna för att inte störa hörslingan: "Och så får ni försöka hålla er i från att statusuppdatera på Facebook under filmen." Alla skrattade.

Men medge att det är märkligt, för första gången i världshistorien är en nörd hjälte på film. The social network är nördens revansch. Publiken följer hänfört med i den rappa dialogen mellan Mark Zuckerberg, som snuddar besserwisserns oantastliga självgodhet och hans lite tamare, men betydligt snyggare kompis Eduardo. Han är inget datasnille, bara en ekonom. Ni vet, en sån där handelskille, som brudarna förr dräglade efter. Nej, nu är det nördar som gäller.

Flinkt knackar Mark och hans polare kod dagar i följd i hans pojkrum, skippar fester och livets goda, för att lyckas med lanseringen av Facebook. Vi är nog många som undrar om filmnörden verkligen måste vara asocial, hyperaktiv och utan klädsmak för att lyckas med sina oändliga algoritmer?

Det är just det som är det fina i kråksången. Mark Zuckerberg är vid 26 års ålder den yngste miljardären i USA någonsin och oerhört framgångsrik för att han är just det - en asocial nörd.

The Social Network måste göra så att det blir rusning till datavetenskapliga utbildningar världen över. I Sverige är det tyvärr väldigt lågt sug till ingenjörsutbildningen. Men det kanske vänder nu.

Relaterade länkar:
Mashable: What kind of geek are you?

I veckan hade världens första interaktiva dokumentärfilm premiär på nätet. Den är gjord med videoteknik i 360-gradersvinkel och skapad av den tjeckisk-kanadensiska filmaren Katerina Cizek. Out My Window , som den heter, innehåller 90 minuter dokumentärt material från 13 olika hem världen över. Tittaren får betrakta hemmen som vi oftast ser dem - genom höghusens fönster - och sedan klicka sig in i hemmens olika delar och se klipp med personerna som bor där.

Få en hisnande upplevelse på dokumentärens sajt här.

Jag fick info om detta i SVT:s utmärkta "Dokumentärbloggen" som ni kan läsa här.

Som Mumin-älskare och uppvuxen med detsamma så bara måste jag se den här filmen - Moomins and the Comet Chase (Mumintrollet och kometjakten) i stereoskopiskt 2D.

Även om den inte direkt fått lysande recensioner, men den ser ju så galet charmig ut med sin animerade stil och höga affektionsvärde. Och så har ju Björk gjort låten Moomins and the Comet Chase Song för filmen. Bara en sån sak.

I Umeå visas filmen på Filmstaden.

I går släpptes soundtracket till Amir Chamdins film om Cornelis Vreeswijk - Cornelis. Gamla upphittade musikinspelningar av Cornelis har grävts fram och piffats upp och sonen Jack Vreeswijk deltar på ett gäng låtar. Lägg till låtvarianter med filmens huvudrollsinnehavare Hans-Erik Dyvik Husby (sångaren "Hank von Helvete" från Turbonegro), lite Fred Åkerström, Björn J:son Lindh, Pugh Rogefeldt, Pernilla Andersson, Lars Gullin och Siw Malmkvist och vi är i hamn.

Filmen Cornelis har premiär den 12 november.

När jag såg förra veckans avsnitt av Kobra, där Diego Luna uttalade sig om knarkkriget i Mexico, blev jag påmind om den superbt bra filmen Milk där Luna gör en roll. Fy sjutton så bra den är. Måste se den igen snart.

Lite fakta då, för er som inte sett den eller som bara behöver påminnas. Filmen regisserades av Gus Van Sant och skrevs av Dustin Lance Black och hade premiär 2008. Filmen baseras på den sanna berättelsen om homorättighetsaktivitisten och politikern Harvey Milk. Sean Penn porträtterar Milk alldeles utmärkt och belönades dessutom med en Oscar för rollen. Filmen fick totalt åtta Oscarsnomineringar och Dustin Lance Black kammade även hem priset för bästa manus. Josh Brolin, Emile Hirsch och James Franco gör också roller i filmen.

Jag har börjat läsa Elizabeth Gilbets bästsäljare Lyckan, kärleken och meningen med livet (Eat, pray, love). Boken handlar om författarens egna resor runt världen efter en skilsmässa, och vad hon upplevde under resan. Än så länge är den bra, mysig och precis så feelgood och lättsmält som jag behöver just nu. Men en stor anledning till att jag läser den är för att kunna gå på Ryan Murhpys biofilm med samma namn. Julia Roberts i huvudrollen, superhajpad Tuva Novotny i minimal roll och Javier Bardem som het främling. Feelgood är precis vad som behövs i det ruskiga höstmörkret.Och trailerlåten The Dog Days Are Over av Florence + the Machine är ju bara ljuvlig.

Förra veckan hade Yves Saint Laurent: L'amour fou (Yves Saint Laurent: Den stora kärleken) svensk premiär. Dokumentärfilmen behandlar den legendariske modeskaparen Yves Saint Laurents liv med älskaren Pierre Bergé. Regissör är Pierre Thoretton och filmen består av arkivbilder på YSL och intervjuer med Pierre Bergé och andra personer i hans liv. Tyvärr hittade jag ingen trailer med undertexter men ni som inte kan franska kan ju i alla fall njuta av bilderna. När och om filmen får premiär i Umeå vet jag inte.

Efter år av tjafs kring allt från upphovsrättsliga parenteser till regissörsavhopp får nu äntligen Peter Jackson grönt ljus för att sätta igång med The Hobbit (Hobbiten på svenska). Filmerna baseras förstås på JRR Tolkiens bok The Hobbit som föregår Lord of the Rings-trilogin.

Filminspelningarna för The Hobbit startar i februari och historien delas upp i två delar, med förhoppningen är att ha den första biopremiären 2012. Filmerna görs i digital 3D. Peter Jackson regisserar och skriver tillsammans med Philippa Boyens, som han och frun Fran Walsh skrev manus till trilogin tillsammans med. Det ryktas att Cate Blanchett (Galadriel), Ian McKellen (Gandalf), Hugo Weaving (Elrond) och Andy Serkis (Gollum) på nytt ställer upp för Jackson i Hobbit-filmen.

Lite kuriosa är att Lord of the Rings-trilogin spelade in över tre miljarder dollar och den sista i serien, The Return of the King, plockade hem 11 Oscarsstatyetter. Yikes.

Hej, kära läsare. Efter två veckors slöhet återupplivar jag nu bloggen! Jag har haft ont om inspiration och behövde en liten paus för att komma tillbaka. Men nu så.

Det som kickade igång inspirationen var att filmutbudet är så peppande just nu. Självklart den omtalade och enhälligt hyllade The Social Network, filmen om Facebook-grundaren Mark Zuckerberg, som har Sverigepremiär i helgen. Nine Inch Nails-frontmannen Trent Reznors soundtrack till filmen finns till lyssning på Spotify här.

Jag ser även fram emot dokumentären La Danse om franska operabaletten, som visas på Folkets bio i Umeå nu. Den tänkte jag ta och se i morgon. Se trailer ovan.

Hannes Holms Himlen är oskyldigt blå om Sandhamnsligan, som jag skrivit om förut, känns också intressant. Han verkar klara sig ypperligt utan parhästen Måns Herngren om jag förstått recensionerna rätt. Peter Dalle och Bill Skarsgård gör huvudrollerna.

Lisa Langseths långfilm Till det som är vackert, som jag också rekommenderat tidigare, vill jag se. Den fick nyligen pris för bästa internationella film på filmtävlingen Flash Forward på Pusan International Film Festival i Sydkorea.

Sedan blev jag alldeles tokigt peppad på Somewhere (ovan). Det är Sofia Coppolas nya film med svensk premiär i december, och bakom sig har hon samma gäng som i Oscarsvinnande Lost in translation. Stephen Dorff spelar Johnny Marco, en strulig skådis som när han träffar sin dotter (Elle Fanning) börjar fundera över de stora livsfrågorna. I trailern hörs en demoversion av Strokes-låten You only live once. Filmen belönades även med Guldlejonet under årets filmfestival i Venedig.

Och, men det behöver jag väl knappast säga igen, Cornelis Vreeswijk-filmen Cornelis. 12 november smäller det! 

Ångrarna är en annorlunda och lysande dokumentär av Marcus Lindeen från 2010. Orlando och Mikael genomgår könsbyten för att komma till rätta med sitt sanna jag. Men beslutet kommer båda att ångra. Dokumentären visas i repris flera gånger till i SVT men finns också att se på SVT Play. Klicka på bilden för att komma dit.

The Social Network, David Finchers film om Facebook, hyllas till skyarna av tunga kritikernamn i Usa. Jag ser fram emot Sverigepremiären den 22 oktober. Bakom filmen står Aaron Sorkin, manusförfattare för Vita huset och regissören David Fincher som tidigare gjort Se7en, Fight Club och amerikanska versionen av Män som hatar kvinnor (The Girl with the Dragon Tattoo). Tydligen en framgångsrik duo.

Nu ska också Facebookgrundarn Mark Zuckerbergs liv inte bara bli film utan även en biografisk seriebok. Författare är Jerome Maida och förläggare Bluewater, som uppger att boken kommer att finnas till försäljning i december i år.

Och fortfarande: Hur bra är inte körversionen av Radiohead-låten Creep i trailern?!

Filmen har för närvarande ofattbara 97 poäng på Metacritic, baserad på de 40 första kritikernas omdömen. Sjukt.

Den 22 oktober har Lisa Langseths film Till det som är vackert biopremiär. Huvudrollerna spelas av Samuel Fröler och Alicia Vikander. 20-åriga Katarina skaffar ett nytt liv i Göteborg och ljuger sig till ett jobb på Konserthuset. Där inleder hon en affär med den gifte dirigenten Adam. Hon leds in i en värld full av sociala koder hon inte förstår. Men hon vill vara nära det hon tycker är vackert - den klassiska musiken. Vad tror ni, flipp eller flopp? 

Det har varit mycket Joaquin Phoenix här i bloggen den senaste tiden. Men han är ju minst sagt aktuell.

Bakgrund: I nästan två år låtsades han vara nerknarkad, galen och skäggig (skäggig var han förvisso på riktigt också). Casey Affleck gjorde dokumentären I'm still here, som fortfarande inväntar svensk premiär, om det. Men nu erkänner båda att allt var fejk. 

Efter ett legendariskt, skandalöst Letterman-besök återvände han i veckan till synes normal, slätrakad och trevlig.

Och allt är i ordning igen. Fast jag måste erkänna att the Joaquin Phoenix freakshow var roligare än verkligheten.

Jag gick igenom min tonår med Harry Potter-böckerna. De är väl egentligen inte särskilt bra, inte de första filmerna heller, men när jag ser den här trailern så kittlar det i magen. Harry Potter and the Deathly Hallows part 1, ena halvan av filmatiseringen av den sista Harry Potter-boken, har svensk premiär den 19 november. Årets biohändelse för mig - eftersom jag såg Avatar 2009.

I kväll visas dokumentären Home i Svt.        FOTO. UNIVERSAL NORDIC

Svt:s excellenta dokumentärserie Dox fortsätter. Denna gång är det dags för Home, signerad den världsberömde filmaren Yann Arthus-Bertrand. En visuell njutning som skildrar en planet på väg mot undergångens rand. Ofta visat ur fågelperspektiv.

Visas i kväll i Svt1 klockan 22. Observera att filmen av rättighetsskäl inte kommer att hamna på Svt Play.

Förra veckan visades första avsnittet ur BBC-serien Life i Svt. Det är en naturdokumentärserie som först skrevs och skildrades av David Attenborough och från vad jag har hört ska den vara i klass med Planet Earth. Galet bra alltså. Tyvärr har jag inte hunnit sätta mig och titta än.

Serien visades först som en del i BBC:s Darwin-säsong och visar vilka strategier och beteenden som arter världen över utvecklat för att överleva. Det som Charles Darwin kallade kampen för överlevnad. Serien tog fyra år att göra, 3 000 filmningsdagar och allt är filmat i högsta kvalitet (HD). Bilderna som presenteras är hisnande.

Första avsnittet av tio finns att se på SVT Play här och nästa sänds på torsdag i SVT1 klockan 21.

Den 1 oktober har den amerikanska Låt den rätte komma in-versionen, Let me in,  premiär. Här kan Populärkulturbloggen servera en ny poster.

Cloverfield-regissören Matt Reeves ligger bakom filmen som till stor del efterliknar dess svenska original till både ris- och roskommentarer från kritiker. Ett som är sant är i alla fall att Kodi Smit-McPhee (The Road) och Chloe Moretz (Kick-Ass) kommer göra ett grymt jobb som huvudroller. Åtminstone av deras tidigare prestationer att döma. Och jag gillar verkligen den svenska Låt den rätte komma in så jag hoppas att även den amerikanska varianten håller måttet.

Himlen är oskyldigt blå är inte bara namnet på en fin Ted Gärdestad-låt utan också Hannes Holms dramathriller med premiär den 15 oktober. Den har visats på filmfestivalen i Toronto och fick ett gott mottagande av både kritiker och publik. Den yngste i Skarsgård-klanen, Bill Skarsgård, gör huvudrollen och honom kan vi även se i bioaktuella I rymden finns inga känslor.

Bill Skarsgård.     Foto: Göran Hallberg

I Himlen är oskyldigt blå hamnar Martin genom sitt sommarjobb i en stor knarkhärva, och en av svensk kriminalhistorias största skandaler. Som så mycket annat just nu blickar vi tillbaka mot 70-talet - tv-serier som The Seventies, filmer som denna och Cornelis med flera flörtar med och romantiserar det glada 70-talet. Hösten 2010 är 70-talet tillbaka på alla fronter. Och visst är det skönt att dras med.

Nu ska vi bara se om filmen är något att ha. Den 15 oktober.

Medan vi längtar och trånar efter Lykke Lis uppföljare till den hyllade debuten Youth novels kan vi njuta av denna kortfilm som Lykke gjort tillsammans med regissören Moses Berkson. Öken, vänner och en super 8-kamera är ingredienserna som lett fram till denna vackra skapelse. Det instrumentala spåret som hörs är signerat Lykke Li och Björn Yttling.

Är det bara jag som får Bergman-vibbar? 

Lykke Lis andra skiva väntas komma i början av nästa år.

I kväll visar Svt:s dokumentärserie Dox den prisbelönta dokumentären The Fog of War. Errol Morris film handlar om B-29-planen som förutom att släppa atombomberna över Hiroshima och Nagasaki 1945 redan bombat 67 japanska städer. Hur kunde det ske, och vem är ansvarig? 

Perfekt film när dagen och humöret är grått och bara Joy Division kan muntra upp.

I kväll klockan 22, SVT1.

Rockdokumentärerna blir sällan ointressanta. Sex, droger och rock'n'roll eller bara fantastiska musiker i sin enkelhet slutar inte att fascinera.

Då är det roligt att läsa att filmskaparen Jim Jarmusch ska göra en musikdokumentär om The Stooges. Filmen ska innehålla musik som bröderna Ron och Scott Asheton spelat in, innan Rons död. Enligt Rolling Stone kan det dröja ett par år innan filmen är färdig. Den kommer i huvudsak inte att handla om Iggy Pop, även om han förstås är en nyckelfigur för The Stooges.

The Stooges, eller Iggy & The Stooges, bildades 1967 men splittrades sju år senare. De återförenades 2003 och fortsätter att göra musik och turnera tillsammans, exempelvis på årets Way out West i Göteborg. En av deras mest kända låtar är I wanna be your dog från debutalbumet från 1969, som du hör ovan.

En av höstens stora filmsnackisar har haft premiär på Venedigs filmfestival. I'm still here - Casey Afflecks kontroversiella dokumentär om sin svåger Joaquin Phoenix. Skådespelaren som låg på toppen av sin karriär efter succén med Walk the line och gjorde en kovändning, skaffade skägg och blev rappare. Gjorde bisarra uttalanden i media och började bli mer och mer knäpp. Se exempelvis den här märkliga intervjun hos Letterman.

Det utlovas knark, sex, avföring, fyllig ansiktsbehåring, psykiska störningar och hiphop. Den stora snackisen har varit huruvida det verkligen är en dokumentär eller bara ett välregisserat påhitt. Med syfte att fejka ett mentalt sammanbrott och en störtdykning i karriären, för att få uppmärksamhet och sedan avslöja lurendrejerierna. Så går i alla fall en av teorierna.

Oavsett, vad som är sant och inte vet vi inte än. Men vi kommer helt klart att få höra mycket om I'm still here i höst.

I går meddelade Svenska Filminstitutet att Andreas Öhmans regidebut I rymden finns inga känslor blir Sveriges Oscarsbidrag. 20-årige Bill Skarsgård spelar Simon med Aspbergers syndrom, vars vardag rämnar när broderns tjej flyttar ut. I februari får vi veta om den väljs ut bland de fåtal filmer som tävlar om en Oscar för bästa icke-engelskspråkiga film, men chansen för svenska filmer brukar vara minimal. Som konkurrenter har den filmer från hela världen som oftast är mycket bättre.

Jag såg faktiskt I rymden finns inga känslor i går och blev glatt överraskad. Ser man trailern verkar det vara en svensk slapstickkomedi där bananskalshalkande är roligt, men så var det inte. Komedi visserligen, men verkligen bra. Varm, rolig och välgjord. Det brast lite i skådespeleriet och skämtnivån ibland, men den höll ändå en hög nivå rakt igenom. Mycket bättre än jag vågade hoppas på.

Men Oscarsmaterial är den ju inte. Om Så som i himmelen inte fick en Oscar ska inte denna få det heller. Men Oscarsjuryn har ju en grej för skådespelare som agerar handikappade på ett eller annat sätt ("naaaw"), så man vet aldrig.

I kväll startar Svt:s dokumentärserie Dox för säsongen. I kväll visas den omtyckta och prisbelönta James Marsh-dokumentären Man on wire. 22.00 i SVT1.

Jag har tidigare skrivit och peppat på Amir Chamdins kommande film Cornelis, om en av Sveriges mest folkkära artister någonsin (Cornelis Vreeswijk). Nu har de första rörliga bilderna presenterats i form av en högkvalitativ trailer. Fy så bra det kan bli, och fy så porträttlik Hans-Erik Dyvik Husby ("Hank von Helvete", frontman i Turbonegro) är Cornelis! Så fantastisk musik och en så fin livshistoria. Vågar vi hoppas på en svensk Walk the line nu? Jaaa, säger optimisten!

Nej, nu laddar jag Spotify med Cornelis-skivor.

Frizon 2010 heter SVT:s nya satsning på indiefilm. I slutet av augusti och början av september visas fyra svenska filmer som SVT kategoriserar som indiefilmer. Alltså filmer med liten budget, utan produktionsstöd och ingen garanterad bio- eller tv-visning. Dessa filmer visas: 

• Knäcka (2009). Manus och regi: Ivica Zubak. Visas: SVT2 måndag 30 augusti kl 22.45
• Framtidens melodi (2010). Manus och regi: Jonas Holmström och Jonas Bergergård. Visas: SVT2 tisdag 31 augusti kl 22:45
• Nasty old people (2009). Manus och regi: Hanna Sköld. Visas: SVT2 torsdag 2 september kl 22:45
• Främmande land (2009). Manus och regi: Anders Hazelius och Niklas Holmgren. Visas: SVT2 fredag 3 september kl 22:45

I dagarna har den svenska filmhösten presenterats av Filminstitutet och Producentföreningen. Fler kvinnor än förra halvåret, "hela" 32 procent, och flera debutanter. Listan är lång så jag delar bara med mig av några personliga guldkorn.

I Andreas Öhmans I rymden finns inga känslor (trailer ovan) spelar Bill Skardsgård, den  näst yngsta i Skarsgård-klanen, Simon med Aspergers syndrom. Det ska bli intressant att se en ny svensk filmstjärna tändas. Sedan är kanske inte filmen så märkvärdig, att döma av trailern.

Kristian Petris Ond tro har skådisar som Jonas Karlsson, Sonja Richter och Magnus Krepper i rollistan handlar om ett mord. Hoyte van Hoytema filmar, vilket inger förhoppingar efter hans underbara insats i Låt den rätte komma in som belönade honom med en Guldbagge och ett Kodak-pris.

I Hannes Holms Himlen är oskyldigt blå ser vi återigen Bill Skarsgård under ett härligt svenskt 70-tal. En stor skandal i svensk kriminalhistoria och en tonåring som växer upp. Låter lovande.

Hank von Helvete som Cornelis Vreeswijk.

Pernilla August gör film av Susanna Alakoskis fina Augustprisvinnare Svinalängorna, med Noomi versus Ola Rapace i huvudrollerna. Barndomsskildring när det är som trasigast. Kan bli ungefär hur bra som helst.

Och så självklart Amir Chamdins Cornelis (bild till höger), där den kusligt lika Turbonegro-sångaren Hank von Helvete (!) spelar vishjälten Cornejis Vreeswijk. Äntligen! 

Jag ser däremot inte fram emot Colin Nutleys Änglagård - tredje gången gillt. Kommentarer överflödiga.

Läs om alla filmer exempelvis här.

Andres Lokko skrev om den här filmen nyligen och jag blev omedelbart peppad. Soulboy handlar om soulboys, subkulturen i England på 70- och 80-talet som beundrade modern amerikansk soul, jazz funk och funk. I filmen blandas dans, musik och mognadsprocessen mot att bli vuxen. Det är säkert ingen film som går till historien men den ser väldigt mysig ut. Soulboy är regisserad av Shimmy Marcus och när eller om den har premiär i Sverige framgår inte.

Mr Nobody heter en ny film av Jaco van Dormael där Jared Leto spelar en 118-åring ("Nemo", latin för ingen) som är den sista att dö på naturlig väg i ett samhälle där människorna besegrat döden. Sjukhuspersonal och hans psykiatriker försöker få honom att minnas sitt liv, men minnestrådarna trasslar ihop sig och det går inte att få ordning på någonting.

Jag har sett allt från låga till höga betyg på denna film, och vill gärna spana in den själv. Även om trailern med alla "I love you" och "I can't live without you" kändes larvig. Men Jared Leto var ju grym i Requiem for a dream så varför ska han inte kunna vara det här med. Kan man ju undra.

I går såg jag äntligen den där Inception. Christopher Nolans nya storfilm. Förväntningarna var alldeles för höga.

Jag hade väntat mig en djup, filosofisk drömfilm med snygga specialeffekter men tyvärr var det mycket specialeffekter och inte lika mycket djup att tala om. Visst, man hade skruvat till en vanlig actionfilm något varv genom att lägga till en handling om vår drömvärld som fascinerar de flesta, men som egentligen var för realistisk för att kännas trovärdig. Om du förstår paradoxen. Drömmar är ju tokiga, ologiska och snurriga - som Michel Gondrys filmer (Eternal sunshine of the spotless mind, Science of sleep). Här var drömmarna som vår vanliga värld, med undantaget att Paris vek sig dubbelt och vi förlorade gravitationen vid några tillfällen.

Karaktärerna var enkelspåriga och berörde inte nämnvärt. Handlingen var lite krånglig till en början men jag lämnades inte mycket att fundera över efteråt - alla frågor besvarades under filmens gång. Den lilla kärleksberättelsen med Dom Cobbs (Leonardo DiCaprios roll) spökande ex-fru var väl lite fin, men nuddade inte hjärtat på på något djupare plan hos mig. Den var mest där för att få den obligatoriska kärlekshistorien i filmen.

En kul detalj var att "uppvakningsmusiken" var Édith Piafs Je ne regrette rien, och Dom Cobbs ex-fru Mal spelades av Marion Cotillard. Hon gjorde en fantastisk insats som Édith Piaf i filmen om henne - La vie en rose - och belönades med en Oscar för prestationen. Den parallellen måste ha varit avsiktlig.

Nu ska ni inte tro att filmen var dålig. Det var bra underhållning rakt igenom och på två och en halv timme blev jag inte uttråkad en enda gång. Det måste ju ses som en bedrift. Men i slutändan var det ytterligare en actionfilm med biljakter, pang-pang och män i kostymer och bekymmersrynkor mellan ögonen. Med en liten hjärnskrynkling i handlingen.

Nu meddelas det att regissören Guillermo del Toro ska ta sig an HP Lovecrafts klassiska skräckberättelse At the Mountains of Madness (Vansinnets berg på svenska) från 1931. Kortfattat kretsar handlingen kring en expedition som hittar urgamla livsformer på Antarktis och bevittnar en del skräckfyllda händelser. Samtidigt som de vill utforska dessa livsformer så är de rädda om sitt liv och förstånd.

Ingen mindre än James Cameron (Titanic, Avatar) ska dessutom producera, och han har redan gjort avtryck på filmen genom att den ska göras i 3D. Jag är grymt peppad eftersom Guillermo del Toros Pan's Labyrinth tillhör en av de mest skräckinjagande, tortyrhemska och samtidigt barnsligt sagolika filmerna jag sett. Jag har tyvärr inte vågat se om den - sekvensen i det barnätande monstrets hus höll på att göra mig vansinnig. Att Guillermo del Toro nu gör ytterligare en skräcksaga är kittlande. 

Om Universal ger grönt ljus för At the Mountains of Madness kommer den preliminärt att börja spelas in sommaren 2011. Se trailer till Pan's Labyrinth ovan.

Jag har börjat bli peppad på filmen om Facebook - The Social Network - nu när den nya trailern kommit ut. Jag tror det blir bra det här. Om inte annat är ju den fina körversionen av Radioheads fantastiska Creep i trailern ruskigt bra. Och så gör ju Justin Timberlake en roll i filmen.

Min fina dotter Andréa, 17 år, är en riktig cineast. I sommar har hon haft "världens bästa sommarjobb" och gått sommarskola. Tänk att få betalt och få göra det man gillar allra bäst, att få göra film.
Det har min dotter gjort. Jag är såååå mallig. Hon har ett antal viktiga positioner i filmskapandet; manusförfattare, rollbesättare, regissör, klippare och musiker.
Kolla in resultatet här:

Inception är en udda film där handligen utspelar sig helt eller delvis i drömmarnas värld. Hur många skoluppsatser har inte skrivits med just det temat där huvudpersonen plötsligt vaknar upp med ett ryck och säger: " Oj, vilken tur! Det var bara en dröm."

Humorprogrammet Grotesco hade en underbar sketch på samma tema, där ett produktionsgäng på TV sitter runt ett konferensbord för att komma på en bra slutscen för en sketch. En av killarna säger: "Skulle det inte bara kunna vara en dröm?" Sedan väcks de en efter en ur sina drömmar utan stopp. Skitskoj.

Undrar om regissören till Inception Christopher Nolan har sett Grotescos sketch? Troligen inte. Men han kanske borde ha gjort det.

Att det bara en dröm, det säger Leonardo Di Caprio ( alias Dom Cobb) aldrig i filmen. Däremot hade jag nog gillat om han hade sagt det, åtminstone en gång, det hade varit åtminstone liiite skojigt. För det är just det som är problemet, filmen som redan har fått kultstatus för att vara i samma genre som Matrix, Avatar och Eternal Sunshine of The Spotless Mind har inte samma djup, den känns mest bara obegriplig.

Visst regissören Christopher Nolan imponerar med den mångbottnade berättelsen som hela tiden utspelar sig i flera lager av parallelliga drömsekvenser för att inte tala om alla häftiga effekter som staplas på varandra i en ändlös ström. Men det tar liksom aldrig riktigt fart, lämnar för många obesvarade frågor. Vem är skurk och vem är hjälte? Ingen verkar villig att axla antingen den ena eller andra rollen. Jag hamnar i Stuart-Little-koma. Ett existiensiellt vakuum.

Det är ett internskämt i familjen sedan jag efter en lång arbetsperiod tog mina barn när de var små på bio och såg Stuart-Little ( ni vet, den lilla talande musen med fåniga kläder), jag somnade och minns inget av filmen. Detsamma höll nästan på att hända under Inception. Den ville helt enkelt låta mig uppleva mina egna drömmar istället.

Det är en sevärd rulle, men den får en svag trea i betyg av mig. Historien är för tunn i mitt tycke. Dottern, 17 år, var däremot helt betagen. Hennes betyg var: "Den bästa rulle jag har sett."

Läs vad andra har skrivit om filmen:
DN -Inception
SvD-Snårig krönika förundrar
HD - Allt är viktigt- oklart varför.UNT- Drömmar utan djupare mening

Nu uppmanar filmskaparna Kevin Macdonald (Touching the void, Last king of Scotland) och Ridley Scott (Gladiator, Alien, Blade Runner) folk att skicka in filmer om sitt vardagliga liv. Den 24 juli har man ett dygn på sig att föreviga en del av sitt liv, därefter väljs några klipp ut och sätts samman till filmen Life in a Day. Filmen premiärvisas på Sundance Film Festival 2011 och upphovsmännen bakom de utvalda filmklippen kommer att anges som medregissörer till filmen. Skulle kännas ganska schysst att stå som medregissör bredvid Ridley Scotts namn må jag säga. Den trefaldigt Oscarsnominerade regissören kommer att producera Life in a Day.

Titeln är ju för övrigt härligt lik Beatles-klassikern A Day in the Life som avslutar den legendariska Sgt Pepper-skivan. Lite mer musikkredd ska filmen ha också, eftersom de har härliga ska-discot Cousins av Vampire Weekend i sin trailer ovan.

Projektets Youtubesida hittar du här.

Åh, denna VM-plåga - Vuvuzelan! Men frågan är: Går den att mixa?

Den enligt mitt tyckte underbara filmen Låt den rätte komma in av Tomas Alfredson, baserad på John Ajvide Lindqvists roman, ska ju som bekant göras om på amerikanskt vis. Matt Reeves (Cloverfield) står för regi av Let me in och i dagarna släpptes den första trailern. Flera röster har höjts om kopiering - för visst är bildspråket och scenerna väldigt lika originalet. Kopia, remake eller bara ett sammanträffande? Se båda filmernas trailers ovan.

En härligt grej är att båda huvudrollsinnehavarna gjort bra roller i andra filmer. Chloe Moretz, som spelar vampyrflickan Abby, gjorde en grymt bra insats i Kick-Ass och Kodi Smit-McPhee spelade mot Viggo Mortensen i The Road, baserat på Cormac McCarthys roman med samma namn. Mer Chloe Moretz åt folket.

Perfekta familjer är tråkiga.Eller rättare sagt: SKITTRÅKIGA. De är nämligen ofta likadana, stereotypa på något sätt, stöpta i samma Sköna-hem-form. Ett helvitt hem med blänkande marmorskivor i köket och tre citroner i en keramikskål.
Gäsp.
De är den motsatta Norén-familjen som tråkar ihjäl oss istället för att göra oss upprörda.

Misärfamiljer däremot är spännande, mytiska på något sätt. Därför de sällan är den andra lik. Deras historier kan handla om allt från missbruk, psykisk sjukdom, misshandel, religiös fanatism, överdriven snålhet, pennalism, sexutnyttjande, ond bråd död, vanställdhet, pedofili, mördare, skrotsamlande, enfald, kärlekssorg till fattigdom. Now we´re talking!

Det är säkert därför som vi fascineras av alla dessa original som finns ute i byarna som Burk-Curt från Skellefteå, en ruggsliten man som dog stormrik efter att ha samlat tomburkar hela sitt liv och inte haft vett att sätta sprätt på förtjänsten. Han investerade istället i 124 guldtackor från Boliden.

I humorserien Ingen bor i skogen av Klungan som går på SVT i sommar, finns karaktären Hans-Erik "Geggan" Nordin. Han är ensamstående skolvaktmästare med eget skrotupplag och en okontrollerbar inre vrede. Han har på eget initiativ bosatt sig i en hundkoja. Vi ryser av både obehag och munterhet när han öppnar munnen och låter sin otämjda rotvälska lägga sig som en obehaglig blöt filt över tillvarons perfekta småstadsidyll.

Detsamma kände nog Jackie Onassis, fd. Kennedy, när hon en dag i början av 70-talet slog upp National Enquirer och fick läsa om sina två släktingar Big Edie och Little Edie, mor och dotter Bouvier Beale. Tidningen hade gjort ett hemma-hos-reportage hos hennes faster och kusin som hade tillhört den amerikanska societeten men som numera bodde i det förfallna pampiga Greys Garden. Ett hus med 28 rum fulla av skräp, katter, avföring och tvättbjörnar mitt i det fashionabla överklassområdet East Hampton på Long Island, New York.

Båda kvinnorna hade en misslyckad sångkarriär bakom sig. 1975 lyckades brödraparet Albert och David Maysles övertala dem att få göra dokumentärfilmen Greys Garden med dem. Bröderna delade deras hem i sex veckor och fick bära lopphalsband för att inte bli sönderbitna. De två damerna var excentriska men bad heller aldrig om ursäkt för sig. Mamman Big Edie var vid inspelningen drygt 80 år gammal och dottern 56 år. De hade bott tillsammans i huset sedan 1952 och levde på endast 3 000 kr per månad. Big Edie blev lämnad av sin make och det enda hon fick behålla var huset och det lämnade hon aldrig efter det. Huset förföll då hon inte kunde betala räkningar och allmänt underhåll. För att klara livhanken sålde de sina dyrbara juveler allt eftersom. Ingen i societeten lyfte ett finger för att hjälpa kvinnorna. De lämnades helt åt sitt öde.

Grannarna klagade slutligen till hälsomyndigheterna och när tidningarna fick veta att de var släktingar till rikets första dam, då ryckte Jackie Onassis ut och lät sanera huset. Det lär ha tömts på över 1 000 sopsäckar.

Men det skojiga i kråksången är att de här kvinnorna trots sina mediokra sångarkarriärer faktiskt blev kända till slut. Dokumentärfilmen fick kultstatus och Little Edies hundratals klädbyten och ständigt med en sjal på huvudet( för att dölja att hon inte har något hår )har gjort henne till en stilikon i modevärlden än i dag. Efter moderns död, två år efter filmens premiär, fick hon faktiskt en egen cabaretshow i New York.Filmen lär vara föregångare till dagens reality-tv.

2007 kom en spelfilm med Jessica Lang och Drew Barrymore som bygger på dokumentären med samma namn. Dessförinnan gjordes även en Broadway musikal med samma namn.

Som sagt, miserabla familjers livsöden fascinerar oss mycket mer än de perfekta. Undrar om jag inte ska strunta i att städa ur förråden i sommar och istället odla min framtida kultstatus? Glöm garageförsäljning. Gå på loppis och skaffa dig ett liv. Ett perfekt bohemliv som ingen sent kommer att glömma.

Klipp från dokumentärfilmen Greys Garden från 1975:

Relaterade länkar:

Den officiella Greys Gardens Fanpage

Har det börjat ta slut på filmidéer? Det kan man fråga sig i tider då filmtablån bara verkar bestå av uppföljare eller filmatiserade böcker, myter och serietidningar.

Tydligen inte. Nu ska det göras en film om Facebook. The Social Network ska den heta och regissören David Fincher (Se7en, Fight Club, Benjamin Button och amerikanska versionen av Män som hatar kvinnor) har tagit på sig jobbet tillsammans med producenten Aaron Sorkin.

Filmen ska skildra hur världens största sociala nätverk grundades och utvecklades, och Jesse Eisenberg ska spela rollen som grundaren Mark Zuckerberg. Filmmanuset bygger på Ben Mizrichs bok The Accidental Billionaires: The Founding of Facebook, a Tale of Sex, Money, Genius and Betrayal. Nu är det också klart att industrirockarna Nine Inch Nails ska göra musiken till filmen, och bandets sångare Trent Reznor säger sig vara nöjd med musiken han skapat.

The Social Network har premiär i oktober. Se teaser ovan.

 I dag var det exakt 39 år sedan poeten, låtskrivaren och sångaren Jim Morrison dog. I går gick filmen om The Doors upp på bio i Sverige. Dokumentären When you're strange - A film about The Doors är regisserad av Tom DiCillo och sägs vara både intim och välgjord. Massor av aldrig tidigare visat material från konserter och filminspelningar har klippts ihop till ett 90 minuter långt stycke rockhistoria. Känner du igen berättarrösten är det inte så konstigt - det är nämligen Johnny Depp.

Filmbolaget Rhino kompletterar filmen med ett fjorton spår långt soundtrack med studioinspelningar, liveframträdanden och nyinspelningar av Jim Morrisons poesi upplästa av Johnny Depp.