Om ni som jag fortfarande inte hämtat er från den makalöst vackra konserten med Bon Iver på årets Way out west kan ni här få ett härligt litet minne. Inte för att klippet är från samma konsert, men det är fortfarande samma sanslöst starka band och berörande stämma som träffar en rakt i hjärtat. Fast utan bandana på Justin Vernon då förstås. 

Klippet, som är en förhandstitt, kommer från den nya tv-showen Austin City Limits i kanalen PBS. Avsnittet med Bon Iver sänds den 13 oktober i USA.

SVT:s fenomenala dokumentärprogram Dox visade i går dokumentärfilmarna Joonas Berghäll och Mika Hotakainens Den nakna mannen, och ni som inte sett den måste spana in på SVT Play. Ensamma, fåordiga finska män, ödsliga skogslandskap och dystra städer, livets krångel och en himla massa bastubadande. Inte bara tradition eller tvätt utan nästan en ritual männen emellan för att i långa, ibland närgågna samtal dryfta sin inre problematik. En superfin dokumentär.

I lördags gästade Lisa Miskovsky Nyhetsmorgon i TV4. Där framförde hon inte bara Silver shoes från senaste albumet Violent sky från i våras utan också den splitternya välgörenhetslåten We want to be loved. Den sistnämnda är en del av Rädda barnens kampanj Black mot barnfattigdom. Det är idel musikaliska Umeåkändisar som gör Miskovsky sällskap - Måns Lundgren (Perishers, Deportees)  och Anton och Daniel Berglund (Isolation years) exempelvis. Mycket nöje.

Det är en väldigt mystisk trailer som lagts upp inför säsong två av Boardwalk Empire som kör i gång i HBO den 25 september. Men nog triggar det suget efter tjusiga kvinnor i huvudbonader och fyrkantiga klänningar med låg midjeskärning och maffiamän i kritstrecksrandiga kostymer och cigarrer i mungipan. Även om det fortfarande är lite svårt för mig att se Steve Buscemi som den coola mannen alla vill ha - och inte knäppisen han så ofta fått spela i diverse Adam Sandler-filmer. Men ett kärt återseende är Boardwalk Empire allt. 

Den nyfikne kan nu stilla lite av sin vampyrhunger efter den fjärde säsongen av True blood. De första minuterna av det första avsnittet finns nämligen att se här.

Det är covertider nu. Här ovan kan du höra Weezer göra en heltrogen uppspelning av Radioheads klassiska ångestdänga Paranoid android från 1997. Väldigt märkligt med fel sångare... man saknar ju Yorke. Frågan är vad som är poängen, om det inte är det som Pitchfork resonerade kring - att Radiohead ska göra en cover på My name is Jonas i sin tur. Annars vet jag inte.

Andra som går i coverspår är Yeah yeah yeahs-sångerskan Karen O och Nine inch nails-guden Trent Reznor som samarbetar på en tolkning av Led Zeppelins Immigrant song. Och det är i inget mindre än den första trailern för David Finchers (Fight club, Se7en, The Social Network) filmatisering av Stieg Larssons bok Män som hatar kvinnor - The girl with the dragon tattoo. Den 21 december har filmen, som just nu spelas in, premiär med Daniel Craig, Rooney Mara och flera andra kända skådespelare i rollistan. 

För soundtracket står förstås Trent Reznor som mycket välförtjänt bar hem en Oscar för bästa soundtrack här senast, för sin musik till The Social Network. Att döma av det här stycket så kommer ju soundtracket bli hur jäkla bra som helst, precis som det för The Social Network. Filmen är väl en mer påkostad, smörig och känslorna-ovanpå-skjortan á la USA jämfört med den svenska filmen.

                                                                                                                                           FOTO: TV4

Har ni barn i närheten? Göm dem! Här är de 1,3 ton muskler som ska stoppa utmanarna i nya Gladiatorerna, med premiär i TV4 under 2012/2013. Ett gäng muskelberg med olika variationer av "coola" namn utgör de nya gladiatorerna. Hjälp.

Men man måste ju se det. Helst med sourcream- och onion-chips och en Palle Kuling-godispåse så det blir like the old days. Fredagsmys (eller var det lördagar?) då TV4 var störst, bäst och vackrast.

                                                                                                                       FOTO: SVT

Mästarnas mästare är verkligen ett mästerligt program. Ett riktigt flaggskepp för SVT. Allt från upplägg, tävlingsmoment och programledare till deltagare, klippning, foto och musik är mitt i prick. Jag saknar Pekka Lindmark och kommer att sakna Kenny Bräck i finalen, för att de var överlägset skönast och tillförde lite folklig comic relief. Den torra Stenmarkshumorn gör sig bäst i kontrast mot exempelvis lysande Pekka. Förrförra avsnittet då Bräck och Stenmark gjorde tårta åt Limpar var däremot ett stort tv-moment som vi inte kommer att få se igen.

Trion Limpar, Stenmark och Brandin är småtrist i finalen, men värdig på flera sätt. Jag håller tummarna för en spännande final och inte bara en utklassning från Stenmarks håll.

Musiken förresten. Den borde få ett pris. I gårdagens avsnitt hörde vi Call of Duty-musik av Hans Zimmer, Moby, José González, The pains of being pure at heart, akutiskt Nightwish, Roky Erickson och flera kända filmmusiklåtar. Bland annat. Allt använt på allra bästa sätt. På SVT:s hemsida kan du spana in låtlistorna från (Mästarnas mästares sida, nere i vänsterspalten väljer du Musik i programmet).

Den här spelsugna tjädertuppen, som anföll Västerbottensnytts tv-team strax söder om Tärnaby, gjorde min dag. Inte bara för att han gav sig på en konkurrent utan för att han var sjukt kaxig hela tiden. Mikrofonskydd, fotograf och reporter, alla får smaka på hans vrede (eller om det var parningslängtan). Inte ens en lastbil från Norrmejerier hindrar honom. Lokaljournalistik signerad Berno Jonsson, älskar det.

Oho, i kväll går det tredje avsnittet av fantasyeposet Game of Thrones på HBO. Det är kanalens hiskeligt kostsamma, nya tv-seriesatsning på George RR Martins A game of thrones, första boken i pågående bokserien A song of ice and fire. Det börjar bli spännande. Jag var inte helförtjust efter första avsnittet, men spänningen höjdes i avsnitt två och jag njuter av Sean Beans skådespeleri. Sedan är det ju bara underbart med lite medeltidskitsch och fantasyfrosseri. Skönt som omväxling mot alla hemmafruar, Glada Hudikar och storebrorsdokusåpor.

Game of Thrones börjar sändas i Sverige på onsdag i Canal+.

I morgon är det premiär för musikserien Sapmi sessions, där hyllade svenska popartister gör en låt tillsammans med en samisk artist. På tre dagar skapar de något helt nytt i en musikstudio i fjällbyn Vassijavri. Programmet, i sex delar, sänds i SVT och är skapat tillsammans med musikproducenten Tobias Fröberg som arbetat med Ane Brun, Peter Morén, Peter Gabriel med flera. I första avsnittet gör Markus Krunegård och Inga Juuso skön musik tillsammans.

Artistkonstellationerna är därefter följande: 

Avsnitt 2: Kristian Anttila + Niko Valkeapää
Avsnitt 3: Familjen, Andreas Tilliander + Sofia Jannok
Avsnitt 4: Johnossi + Lars-Ante Kuhmunen
Avsnitt 5: Anna von Hausswolff + Adjagas
Avsnitt 6: Looptroop Rockers + Wimme

Bara något som SVT kan göra såna här schyssta produktioner. Bara bara. Det ska bli kul att se.

Klungan har både hyllats och hajpats mycket det senaste året - bland annat för föreställningen Se oss flyga över scenen i fruktansvärda hastigheter som nu gör en sista sväng i Umeå. En ny säsong av Mammas nya kille sändes i höstas i P3 och Olof Wretling och Sven Björklund från gruppen syntes i förra årets julkalender Hotell Gyllene Knorren. Nu syns samma duo i reklamfilmer åt fondkollen.se, Fondbolagens förenings hemsida för att lyfta fram premiepensionen.

Nu hårdlanserar man, med hjälp av Klapp & Co, i en serie filmer i Fondkollens Youtube-kanal. Två upptäcktsresande, Wretling och Björklund (Otto och Reinhold), brottas i olika sketcher med problem som förstås kan lösas med rätt premiepension. Inspirationen är hämtad från tv-klassikern Staffan och Bengt. Allt enligt dagensmedia.se. Spana in ett av avsnitten här:

Kanske var det detta denna dynamiska duo pysslat med när vi åkte samma flyg Arlanda-Umeå i fredags? Hmmm.

Hela gänget i Mästarnas mästare 2011.          FOTO: MÅRTEN LEVIN/SVT

Fasiken vilket program med Mästarnas mästare. En superstark start med Kenny Bräcks dramatiska krasch, Robert Prytz tårar och två sjuhelvetes dueller mellan Västerbottens stoltheter Hanna Ljungberg och Ingemar Stenmark. Över tio minuter i jägarsits är ju helt sjukt. Jag fick blodsmak i munnen av att titta. Hannas och Ingos vinnarblickar var rent inspirerande. 68-åriga Evy Palm var också en riktig överraskning och urkraft att räkna med. Längtar till nästa program.

Ett par klipp har återuppstått från Youtube-kyrkogården i veckan. Dels fick Socialdemokraterna ett nytt, mustaschprytt ansikte utåt i Håkan Juholt och helt plötsligt cirkulerade detta klipp överallt från Socialdemkraternas film Röjsågen. Utmärkta Kobra firade tio år med ett jubileumsprogram i veckan och visade sitt omtalade koks-klipp med mat-Tina och den skojiga balladen med Tony Blair och George W Bush.

Apropå Juholt så måste jag rekommendera en fantastiskt bra twittrare som har mycket kul att säga om Juholt: satirtecknaren Niklas Eriksson som bland annat tecknar för VK:s ledarsida. KluddNiklas heter han och det är hur roligt som helst. Eller vad sägs som tweets som "Igår kom Hysén ut som gay, imorgon kommer Juholts musch ut som dvärgschnauser".

Under veckorna har jag höga krav på tv-programmen. Det är då jag kopplar av och varken jobbar eller tränar. Kraven är förstås inte som på helgerna då det helst ska vara På spåret eller bra filmer och dokumentärer, sånt som man kan sitta och stirra på i 1-2 timmar utan att resa sig upp. Under veckorna ska det vara lite rappare, lite mer underhållande, lite kortare. Det finns flera program som är riktigt bra för det.

Klass 9A och Dom kallar oss artister är mina bästa på måndagar. Även om Dom kallar oss artister är helt beroende på vem artisten är - varken Frej Larsson eller Lill Lindfors väckte mitt intresse, men programmen med Oskar Linnros och Säkert var kanon. Onsdagar är lika med Sveriges mästerkock där bearnaisesås, nudlar och Mannerströmska omeletter blir tv-drama på hög nivå. Torsdagar är Lyxfällan som gör  ekonomi till hjärtkramande och mänskliga berättelser. Även om jag ogillar att det alltid blir så lyckliga slut och experterna alltid fixar så bra deals. Något säger mig att det är långt ifrån verkligheten för de flesta i ekonomisk knipa.

En ny säsong av Kniven mot strupen kör i gång på tisdag och även om avståndet till förebilden Gordon Ramsey's Kitchen Nightmares är milslångt så blir det tisdagsräddningen. Om, och då säger jag om, nya säsongen håller samma klass som de tidigare. Har inte tagit mig tid att kolla in programmet i förväg.

Veckans no-no däremot: Superstylisten Jonas, om Hollywood-stylisten Jonas Hallberg, börjar sändas i TV3 på måndag. Jag har sett första avsnittet och vantrivdes. Det var vältrande i Hollywood-glam á la Svenska Hollywoodfruar med lyxbilar, märkeskläder, kändisar och massagesessioner men Jonas, JONAS, jag orkade tyvärr inte titta så länge på grund av huvudpersonen själv. Han är säkert älskvärd och schysst och allt, men jag stod inte ut med alla "jag ÄLSKAR", "oh my God" och "såhära" efter halva avsnittet.

Han är säkert snäll. Men jag kräver mer av min måndag.

Dagens skratt är helt klart det här klippet där någon satt undertexter på Khadaffis nu välkända tal. Ingen logik alls men väldigt roligt. Kanske är Khadaffi-talet det nya Hitler-klippet som folk i framtiden kommer att lägga egna texter på? Jag skulle nog sätta en slant på det. Se och njut.

(jag väljer Khadaffi-stavningen eftersom den är mer etablerad, även om VK generellt går efter TT:s rekommendation och skriver Gadaffi)

Det tunga artilleriet.

När alla kort är spelade tar Nöjesbladet in det riktigt tunga artilleriet i nyhetsrapporteringen kring SVT:s röstningsnummermiss - Carola. Smack, en högerkrok i magen.

(en högerkrok i magen låter säkert inte "smack", snarare "fuff" eller något, men det låter inte lika coolt)

I kväll uppmärksammas kvinnodagen i SVT 1 under två och en halv timme. Klockan 21 i utmärkta Veckans brott diskuterar Leif GW Persson med justitieminister Beatrice Ask kring problemet med vittnen som hotas till tystnad, samt tar en titt på kvinnliga mördare. Det visas också videoinspelade förhör med dubbelmördaren Anders Eklund där Camilla Kvarntoft har träffat poliserna som gjorde förhören. Obs! Klippet ovan kommer inte från kvällens avsnitt utan är en allmän diskussion om våldtäktsbrott.

Klockan 22 visas den franska dokumentären Women are heroes hos Dox, regissören JR:s porträtt av kvinnor från hela världen. "Kvinnornas situation reflekterar tillståndet i landet" säger en man som intervjuas i filmen.

För att inte göra för mycket SVT-reklam har jag ögnat igenom resten av tv-tablån men hittar inte mycket annat som bryter mot traditionella (tv-)könsnormer, hojta till om ni vet något.

Det alldeles lysande dokumentärprogrammet Dox visar i kväll den hyllade och omtalade danska krigsdokumentären Armadillo. Rekommenderas starkt, en stadig trea från mig som film, men en femma för vad den vill berätta. Att vi skickar pojkar för att verkställa män i kostyms beslut.

SVT 1, i kväll, 22:00.

Ååårgh, jag har haft den här låten på huvudet i flera dagar. Jag råkade lyssna på den i lördags när jag utvärderade finalisterna i Melodifestivalen. Och nu får jag betala den hårda vägen - låten ekar ständigt i mitt huvud.

Så. Det enda jag kan göra med den här dängan är att föra den vidare. Så där, hoppas ni njuter av den och att den fastnar i era skallar i stället för min!

HA EN TREVLIG DAG.

Umeåbandet Syket är överallt just nu. Höga betyg för debutplattan i Nöjesguiden, DN och VK (viktigast av allt givetvis!), Nyhetsmorgon-framträdanden, konsert på Kalmar nation i Uppsala på lördag och nu senast är det klara för Umeå Open. Nästa  vecka är det releasefest på Scharinska i Umeå.

Här är en intervju med Micke och Annika från morgonens besök i Nyhetsmorgon samt framförandet av Let it heal (spana in video i tidigare inlägg). Här kan du höra en kortare intervju och här framförs With Love.

Läs dagens intervju med Syket i VK här.

Heja Syket!

Det är så himla bra, Jakten på lyckan i SVT. Så där mysigt och kurrigt att jag bara vill gosa net mig bland en mjuka filtar och ha Hanna Hellquist som bästis. Intervjun med njutar-Amelia Adamo var mysig och lyckomatsinslaget med hälsorådgivaren och mat-Niklas Ekstedt likaså. Jakten på lyckan är inte revolutionerande, avslöjande eller halsbrytande. Det är inte heller någon stor humor. Det är bara mysputtrigt och härligt och ska inte vara mer än så. Även om det inte var något inslag med mina favoriter den här gången - lyckoforskarna och filosoferna.

Det där inre-krigar-lägret i nästa veckas inslag ser däremot äckligt ut, när man bryter pinnar mot halsen och sånt. Usch.

Den här gulliga reklamen, skapad för pauserna i Super Bowl, tangerar direkt på nostalgin inom oss alla. Vad är då inte bättre än Star Wars, en mjuk punkt hos många av oss. Volkswagen-reklamen The Force är en stor hit på Youtube bara ett par dagar efter Super Bowl. Över 21 miljoner tittar och det tickar hela tiden uppåt. Den snygga filmningen, pojkens tydliga kroppspråk och den överdimensionerade Darth Vader-masken är guldklimpar. Revolutionerande är reklamen ju knappast - men söt. Vad mer kan man kräva så här på kvällskvisten.

Animal Planets svar på Super Bowl är kanske mer väntat än man kan tro. En hård match mellan hundvalpar - Puppy bowl. Höns är cheerleaders, hamstrar är kameramän och kattungar står för pausunderhållningen. Inte konstigare än så. Om Super Bowl är sportälskarnas högtid så borde ju Puppy Bowl vara djurälskarnas. Se TV4-inslaget om Puppy Bowl ovan. Jag är lite sugen på att titta alltså. Jag har alltid föredragit djur framför sport ändå, och en kombination kanske kan vara fröet till ett framtida fotbollsintresse. Vem vet. Och man måste ju applådera det lika supersöta som ambitiösa projektet.

I morgon är det som bekant Super bowl - i princip amerikanernas julafton med massor av drypande fet mat, sport och blaskig öl. Reklam för 640 000 kronor. Per sekund. Till hands för oumbärliga matlagningstricks (obs! ironi) finns rapparen Snoop Dogg som här ovan hjälper till med sina bästa Super Bowl-recept. Dagens blygsammaste skratt för min del.

... och så lite nostalgi. Den här låten dansade jag popping till på gymnasiet. Ursäkta all censur men det här var den video med högst kvalitet.

En av våra största har gått bort. För mig kommer du alltid att vara Lovis i Ronja Rövardotter. Vila i frid.

Att Noomi Rapace är hetare än någonsin har kvällstidningarna basunerat ut för oss sedan minst ett år tillbaka. Med aktuella roller i Sherlock Holmes 2 och Ridley Scotts science fiction-rulle Prometheus verkar karriären i Hollywood, där Rapace numera bor, vara på gång.

Ett tecken på karriärslyftet är att Noomi stjärnor syns på omslaget till Vanity Fairs årliga Hollywoodnummer, som i år visar "de mest spännande skådespelarna och skådespelerskorna just nu". Ett tungt erkännande. Bilderna togs av Norman Jean Roy med 1930-talets Shanghai som förebild.

Rapace har sällskap av bland annat Anne Hathaway (Love and other drugs), James Franco (127 hours), Jake Gyllenhaal (Love and other drugs, Prince of Persia), Jesse Eisenberg (The Social Network), Jennifer Lawrence (Winter's bone), Anthony Mackie (Night catches us, 30 for 30), Olivia Wilde (Tron: Legacy), Joseph Gordon-Levitt (Inception), Andrew Garfield (The Social Network), Rashida Jones (The Social Network) och Garrett Hedlund (Tron: Legacy). Veteranen Robert Duvall är bartender.

Missade jag någon nu? Aktuella filmer inom parentes. Genom snabb huvudräkning kan vi se att The Social Network odlat fram några av morgondagens stora stjärnor liksom kritikerfloppen (och förstås: tittarsuccén) Tron: Legacy. 

Heja, Noomi!

Observera The xx som trailerlåt.

Måndagen är den nya fredagen. I alla fall när jag tittar på tv.

Gårdagskvällen i SVT var helt perfekt. Det började med första avsnittet av Klass 9A där stränga proffspedagoger ger lärare välbehövlig vägledning, för att i sin tur kunna vägleda sina bottenbetygselever. Bäst var det när machomatteläraren Johnny kände sig kränkt när pedagogen så exakt satte fingret på hans douchebag-attityd, eller när den livrädda läraren fick försöka sig på lite handlingskraft.

Därefter fortsatte kvällen med första avsnittet av Dom kallar oss artister med glädjespridaren Salem Al Fakir där tillbakablickande, karriärklipp och reportage blandades så fint. Visst, det är inget direkt djuplodande program, mer en miniversion av Mästarnas mästare utan tävlingsmoment för den musikintresserade. Håll utkik framöver efter Annika Norlin, Oskar Linnros och Adam Tenstas avsnitt.

Sedan var det första delen i ångestförorten med Gynekologen i Askim. Och måndagskvällen var gjord.

Tack SVT. Nu är måndagar något att de fram emot.

(och i dag är det supermysiga Jakten på lyckan med härligaste Hanna Hellquist, yes!)

Charlie Sheens skandaler verkar ju aldrig ta slut den här gången. Han har svinat sig mycket genom åren men nu verkar ju något sorts mått vara rågat. Fast det säger bara jag som har ett hopp om mänskligheten, att svinaktiga män får sparken från sina miljondollarjobb och världens rättvisa återställs, men så är det nog inte. Efter en tur på rehab är Charlie Sheen tillbaka på 2 1/2 män (minns att det är Josef Fritzls favoritserie) och tjänar multum. Sedan börjar det om igen.

Heja. heja. heja.

Eller som Bilbo sjunger i Sagan om Ringen: the road goes ever on, and on...

Apropå Ariel Pink's Haunted Graffiti-klippet i förra inlägget. Den Emmybelönade kören PS22 Chorus från Public School 22 på Staten Island (New York) består av ett sjuttiotal femteklassare under ledning av Gregg Breinberg. Kören är flitigt anlitad för tv-framträdanden och musikevent med många populära Youtube-klipp. I januari 2011 har deras videor setts fler än 27 miljoner gånger.

Några låtar de framfört är Like glue med Sean Paul, Bleeding Love med Leona Lewis, Eye of the tiger med Survivor och Not Guilty med John P Kee. Ett annat mäktigt klipp är detta med, just det, Ariel Pink's Haunted Graffitis Round and round. Jävligt indie.

Besök PS22 Chorus blogg här.

Jag blev via DN Kultur i dag påmind om denna speciella intervju med Pelle Hellström, alias Nordpolen, som har några år på nacken. Klassiker. Det roliga med det här är att det är så vanligt. Oj, vad många musiker jag har intervjuat som svarar precis likadant. Gillar inte att bli recenserad, vill inte beskriva musiken. Äter inte mat. Varför de ställer upp på publicitet i dagstidningar och i synnerhet riks-tv vet jag inte. Eller ja, de vill bli kända förstås. Men inte ställa upp på de premisser som en intervju innebär.

Jag tror att dessa musiker, särskilt Nordpolen som jag tycker är riktigt bra, skulle tjäna mycket på att vara öppna och sympatiska. Öppna och sympatiska personer tenderar även att gestaltas av skribenter på samma vis. Och gott omskrivna personer når större framgångar. Men Gud vad jag är less på den krånglige, lidande musikern.

Skimret med Nordpolen:

Den brittiske komikern Ricky Gervais var som bekant konferencier för Golden Globe-galan under söndagen, vilket fått några uppblåsta kändisar att se rött. Han sågade alla från Angelina Jolie och Johnny Depp till Steve Carell och Charlie Sheen (med all rätt, snubben borde bannlysas). Jag tror bara det var Tina Fey, av alla han presenterade, som klarade sig.

Sjukt roligt rakt igenom och verkligen något som gör såna här långdragna galor, en som dessutom saknar musik- eller dylik underhållning, till något sevärt. Visst, jag älskar Golden Globe-galan hur som helst. Där kan jag spana in när Angelina Jolie rättar till Brad Pitts fluga, Christian Bale (som tydligen är britt? what liksom) gosar med sin flickvän och Al Pacino tar sig en sipp vin. Det klår Charlotte Kalla pussande på "hemlig" pojkvän på Idrottsgalan med hästlängder. Grammisgalan tv-sändes inte men jag hade gärna tittat, i synnerhet slutnumret då The Ark sjöng Calleth you, Cometh I med Tove Styrke, Håkan Hellström, Melody Club och Eva Dahlgren. Följde på twitter i stället som ju dagens digitaliserade värld ger möjligheten till.

Återigen. Ricky Gervais. Fenomenalt, i synnerhet den introducerande monologen. Men lite för magstarkt för de Armani-dressade Hollywooddivorna helt klart. Utom Alec Baldwin, han höll på att skratta ihjäl sig. Det var också tämligen roligt när nyligt cancerfria Michael Douglas fick stående ovationer och kontrade med "There's got to be an easier way to get a standing ovation". Tack för att humorn får plats även i finrummen.

Apropå galor förresten, jag kanske ska kommentera dem också:

• Golden Globe: Black Swan och Natalie Portman förtjänar alla priser, och den hade för mig hellre fått vinna filmkategorin framför Social Network. Jesse Eisenberg (Social Network) förtjänade en statyett men Colin Firth (The King's Speech) bjöd tufft motstånd. Även Trent Reznor och Atticus Ross soundtrack till Social Network var en värdig vinnare. Birollerna i The Fighter likaså, mycket bra val. Kul att Glee fick två priser och underbara Jim Parsons prisades för sin roll som Sheldon Cooper i Big Bang Theory.
• Grammisgalan: Ganska väntat att Robyn och Håkan tog hem det mesta, tur för Oskar Linnros som i alla fall fick hem ett pris (Årets nykomling) efter sju nomineringar, lika många som Robyn. Dancing on my own är bra som årets låt. Synd att Västerbotten - Säkert och Khoma i synnerhet - fick stå utan Grammisar bara.
• Idrottsgalan: Starke Heidis tal, målgest och gravidkupp var kul. Men är Alshammar verkligen så där folkkär? Och Anja borde väl ha prisats för Årets prestation och Ferry fått Jerringpriset. Varför var inte Zlatan med någonstans, annat än i en trist fejkintervju? Och sparka ut Per Andersson med huvudet före, tack.

Det Trondheimska black metal-bandet Keep of Kalessin hörs i norska Melodifestivalen i ett framförande av låten The Divine Land. Gästartist är ingen mindre otippad än 2009 års vinnare, fiolhoben Alexander Rybak som också syns i svenska Let's Dance just nu (lite av en favorit). Ingen konstig kombo egentligen, i det som bör kallas black metals födelseland. Men med hårdrock i Melodifestivalen börjar man ju undra om vi inte befinner oss i vårt rockande grannland i öst, Finland, i stället. När ska de göra en ny Lordi*, undrar jag för mig själv ibland. Men en Lordi går väl bara att göra en gång.

* göra en Lordi  = ta upp fem monsterförklädda musiker på scen med massor av pyroteknik och framföra en trallig visa (i det mest kända fallet: Hard rock Hallelujah) och slå röstningsrekord i Eurovision Song Contest. pluspoäng om man tar ett uselt schlagerland och gör till en vinnare.

Få saker är så roande som storbråk mellan författare eller Dramatenskådisar. Eller alla Marcus Birro-bråk. Men helt ärligt, är någon över huvud taget förvånad över att Björn Ranelid och Peter Englund storbråkar runt Let's Dance? Knappast. Men fortfarande - skoj.

Sedan kan man ju fråga sig hur mycket det här är ett bråk i verkligheten, i livet där ute, eller bara kvällstidningsjournalister som eggar två kändisar mot varandra. Det vore ju inte första gången.

Ni har väl inte missat att SVT visar Klungans tv-serie Ingen bor i skogen, där ångest, skratt och absurditeter går hand i hand, i repris under mellandagarna? Jo, bänka er! Ett avsnitt varje dag, klockan 19.30 i SVT2. Som om inte detta vore nog så läggs avsnitten ut på nytt på SVT Play efter att de sänts. Gud hör bön.

Som om inte detta vore nog så visas den småmysiga kortserien Desperate romantics efteråt, både i dag och i morgon. En brittisk BBC-serie i sex delar om de revolutionära själarna i konstbrödraskapet Prerafaeliterna under mitten av 1800-talet. De redan sända avsnitten återfinns i SVT Play här.

Så här i juletider har jag passat på att se Fanny och Alexander, Ingmar Bergmans mästerverk. Jag blir oundvikligen lite full i fniss när jag ser Jan Malmsjö i flmen, på grund av detta klipp när han är förbannad på Mikael Persbrandt då denne hoppade av Dramaten. "Flagrant kontraktsbrott" blev helt plötsligt ett begrepp. Tilläggas bör att Jan Malmsjö gör rollen som den sadistiske biskop Wergerus helt fläckfritt.

Jag har haft mycket att skriva om i VK angående Musikhjälpen. Det är mycket lokal anknytning nämligen - Lisa Miskovsky spelade live, Glesbygd'n skänkte en Arvidsjaur-resa till högstbjudande och spelade, Annika Norlin skänkte en oskriven låt som gick på 25 000 kronor (som jämförelse kan nämnas att en signerad Zlatan-matchtröja gick på drygt 30 000 kronor). Mammas nya kille-Katla auktionerade också ut sin vinflaska med en liten slatt.

Och så hade vi ju ett evenemang här i Umeå till förmån för Musikhjälpen i fredags, där Cleo, Syket, Trompe le monde, Goodfellas och Umeå jazzförening fanns på plats. Trångt men mysigt och hela 23 650 kronor insamlat. En av Musikhjälpens höjdpunkter nåddes i helgen när vår svenska popstjärna Robyn spelade i glasburen i Malmö och kravallstaketen fick plockas fram. Men hon spelade två lugna låtar (Hang with me och With every heartbeat) så det var ingen direkt hysteri.

Musikhjäpen har i skrivande stund samlat in över ofattbara 10 miljoner kronor.

I går fick Musikhjälpen ett samtal från Olof Wretlings karaktär Katla från radioprogrammet Mammas nya kille och tv-programmet Ingen bor i skogen. Katla, som trampar vin om nätterna samtidigt som hon läser poesi, skänker nu en flaska vin med en slatt i botten till Musikhjälpen. I skrivande stund är den uppe i 4050 kronor på Tradera, en auktion som du hittar här. Sedan önskade Katla att få höra Dana Dragomirs Mio min Mio för att den är skön att gå omkring naken till hemma och tända marschaller.

Kolla in Katla med flaskan i Ingen bor i skogen här: 

Auktionen pågår till och med söndag klockan 12.

Ett stort möte vankades nyligen i Late Night with Jimmy Fallon. Smöriga r&b-legenden R Kelly, aktuell med nya soulmysiga plattan Love letter som fått överlag goda betyg, gör ett medley av hans klassiker Ignition (remix) och Step in the name of love. Kompar gör inga mindre än The Roots. Kan inte bli annat än bra. Och jäklar vilka pipor den där mannen har. Geni.

När norska nostalgi-tv-programmet Gylne Tider i TV2 marknadsförde programstarten i slutet av oktober så var det inte med den sedvanliga tv-trailern. Nej, man har samlat ett stort antal världskända föredettingar inom idrott, film, tv och musik för att framföra ett medley av Let it be (ovan) och We are the world (här). Välgjort, snyggt och riktigt kul. Hur mycket tid och pengar har gått till detta? Och hur bra måste inte det här programmet vara då? Jag vet inte, jag har inte sett det ännu, men här är programmets hemsida, fullmatad med klipp. Något att syssla med i dag kanske - i synnerhet intervjuerna med Jason Alexander, känd som George Costanza i Seinfeld.

Hur många föredettingar känner du igen?

HBO:s Boardwalk Empire är inte bara en grymt bra tv-serie, i stil med Sopranos och Mad Men brukar man säga, det är också ett enormt frosseri i fantastisk 20-talsinredning, -musik och -klädsel. Maken till ögongodis var det längesen jag såg (kanske Sofia Coppolas Marie Antoinette?). Här besöker fotografen, stylisten och stilgurun Shae Acopian Detar från Everythingstyle.com butiken NY Vintages ägare Shannon Hoey och Boardwalk Empires kända stylist och kostymör - John Dunn. Inte så mycket matnyttigt och fint klädfrosseri i inslaget, men nog så gott för oss vintagenördar som bara måste se mer.

I dag lyssnar jag på Nicki Minaj som ger kvinnliga rappare, hörda av den stora massan, ett ansikte utåt just nu. Debutplattan Pink Friday är grym. Sjukt långa ben har hon fått också. Klicka på bilden för att höra skivan i Spotify.

Annars är det Så mycket bättre-skivan som gäller, som landar i skivdiskarna nästa vecka. Då får ni också läsa recensionen i VK. Men än så länge lovar det gott. September, Di Leva och Plura är mina favorittolkare. Helgen bjuder så klart på den bästa underhållningen - På spåret och Så mycket bättre. Heja vuxenunderhållning, heja myskväll, heja tv-apparaten.

Trevlig helg!

De ursprungliga deltagarna i SVT:s Ung & Bortskämd.             Foto: Carl-Johan Söder/SVT

Diskussionerna har rasat i veckan mot föräldrarna och ungdomarna i SVT:s nya program Ung & Bortskämd som lockade 1,2 miljoner tittare under premiäravsnittet i måndags. Det är föräldrarnas fel att barnen är omogna och bortskämda, heter det.

Något jag tycker saknas i diskussionen är att det inte var ett särskilt bra program ur tv-synpunkt. Introduktionerna med de fasansfulla klippen ur ungdomarnas vardag, med mammor som åker 6 mil enkelväg för att komma med frukost och städa, var bra. Såg ni Lorenzos pappa med päls och glest, blont backslick? Sagolikt.

Och visst var det lite roligt att de hur svårt det kan vara att handla mat eller genomföra en arbetsdag. Därefter skulle föräldrarna, som något sorts pinsamt föräldramöte där vissa pratar och styr mer än andra, bestämma vilka tre det gick dåligt för. En av dem blev sedan hemskickad ganska tvärt. Det blev lite tårar och buhu, sen var det slut.

Tävlingsmomentet i Ung & Bortskämd borde kryddas på ordentligt. Den som är kvar sist vinner ju faktiskt en jordenruntresa. Men aldrig märks någon tävlingspepp eller vinnarskallar, eller ens prat om vinsten förrän mot slutet då en deltagare åker ut. Att föräldrarna i grupp ska komma överens om vem som åker hem känns... löst.

Varför inte mer tydliga tävlingsmoment - den som lyckas handla ingredienserna till en spagetti med köttfärssås på 15 minuter får 10 poäng? Den som genomför en av arbetsledaren godkänd arbetsdag får 20 poäng? Först minitävling därefter stortävling. Minitävlingarnas vinnare får en dag på spa och den som ligger sämst till får städa toaletterna i en vecka. En tydlig poängställning hänger på väggen i huset och de två som ligger sämst till i varje program möts i en utslagningstävling.

Då blir Ung & Bortskämd mer än ett förfasningsprogram. Då blir det bra tv också.

Då gör vi så, SVT, okej?

Över till lite SVT-nytt.

Ni missar väl inte att This is England är veckans visning i Filmklubben? Den hyllade Shane Meadows-filmen, med bland annat Thomas Turgoose, Stephen Graham och Jo Hartley i rollerna, visas lördag klockan 23.15 i SVT2.

Tisdagens avsnitt av underbara Kobra handlade om klackskor och Lill-Babs har gångskola. Spana in i SVT Play här. Och så är ju Robyn den senaste konserten i Klubbland-bloggen och fina dokumentären Rough Aunties visades i tisdagens Dox. Och glöm för bövelen inte att Amir Chamdin, som regisserat Cornelis med biopremiär i morgon, gästar Sverige! på söndag.

(eftersom jag inte bloggar hos ett public service-företag får jag göra ohämmad reklam, för ett företag som inte har reklam dessutom. ha!)

Robins är en riktigt bra svensk pratshow. Robin Paulsson har bra timing, är rolig och påläst, och han och Anna Blombergs sketcher är ännu bättre. Se bara ovan när "Elisabet Höglund" intervjuar "Mona Sahlin" över en pingismatch och när det är Halloween hos "Janne Josefsson".

I kväll klockan 22 är det premiär för humorgruppen Grotescos nya serie i SVT - Svindemokraterna. Så lovande som det låter så håller jag verkligen tummarna för något skoj. Grotesco, där bland annat komikern Henrik Dorsin ingår, har tidigare sänt humorserien Grotesco Royal men är mest kända för sina Tingeling-inslag i förra årets melodifestival. Finalinslaget Tingaliin gav eko på ryska ambassaden som röt till. Nån melodifestivalskuf skickade blommor som ursäkt, vilket SVT snabbt tog tillbaka för att försvara sin opartiskhet i frågan. Kul kul.

Nu tänkte jag passa på att ge lite dokumentärtips. Man kan tycka att det blir lite SVT-reklam nu, men det är ju den enda kanalen vi har som visar vettiga dokumentärer. Alltså sådana som inte heter typ Hjälp! Jag har världens största bröst eller Sjukt feta människor.

Den Oscarbelönta dokumentären The Cove visades på Dox i tisdags men finns fortfarande att se på SVT Play här. Genom förklädnader, dolda kameror och nattlig filmning avslöjar The Cove den grymma delfinslakten i japanska Taiji. En dramaturgiskt skicklig film med stora avslöjanden - som först förbjöds i Japan. Men efter enorma protester så fick den visas. Ett måste att se.

Obamas fotograf handlar om en av den amerikanska presidentens absolut närmaste medarbetare och ständige följeslagare - hans personliga fotograf Pete Souza. Filmen ger en inblick i världens mäktigaste mans liv liksom hans fotografs. Visas här i SVT Play fram till början av december.

Och så sist men inte minst - K-special om den omtalade gatukonstnären Peter Gibson, alias Roadsworth. Genom spray och schabloner förvränger han Montreals övergångsställen och andra gatumarkeringar. Vem äger egentligen det offentliga rummet, undrar Roadsworth. Visas fram till början av december här.

2 1/2 män är redan ett fruktansvärt program. Nu finns en till anledning att inte se den extremsexistiska dyngan. I den tyska tidningen Bild säger det ökända "incestmonstret" Josef Fritzl att 2 1/2 män med Charlie Sheen är hans favoritserie. Läs mer i exempelvis Gawker.

Något jag undrar är hur länge Sheen ska få fortsätta jobba efter den senaste kokainfesten med en porrskådis. Skandalerna runt seriens huvudrollsinnehavare duggar tätt, men han fortsätter tjäna miljoner för varje avsnitt han visar nyllet i. Hade det sett likadant ut om han var kvinna? Knappast. Eller om han varit känd som en helylle kille (säg, Tiger Woods) och inte en badboy? Knappast. En badboy kommer undan med allt.

Här gör vår älskade Robyn ett ytterst kort, men välpublicerat, inhopp i söndagens avsnitt av den amerikanska tv-serien Gossip girl, och sjunger en lugn stråkversion av Hang with me. Hon har också en mindre roll i själva handlingen även om hon aldrig säger något. Dessutom spelades Dancing on my own som slutkläm i avsnittet. Käckt värre - och sjukt många tittare. Gossip girl uppskattas locka runt flera miljoner tittare per avsnitt. Go, Robyn! 

Mer och mer korta program görs av de stora kanalerna och tidningarna som enbart sänds på webben. Och målgruppen är tydlig - unga, bloggande tjejer. På TV3 Play sändes Glamourama för inte så längesedan, om bloggarna Michaela Forni, Petra Tungården och Anna Hibbs liv bland shopping, Stureplanspartyn och blogguppdateringar. SVT Play visar just nu Ana Gina show där Årets blogg-vinnaren på Blog Awards, Ana Gina, blandar klassisk pratshow med gäster (exempelvis Kissie i första avsnittet) och humorsketcher. På Aftonbladets nyhetssajt visas Bloggoholics, som liksom namnet antyder handlar om kända, svenska bloggare. Allt från Dessie och Paow till Kitty Jutbring och Linda Thalenius.

Merparten av dessa program, de som jag orkat mig igenom, har haft ganska så låg kvalitet. Men det måste ju passa perfekt för de bloggläsande ungdomarna som vill veta allt om kändisbloggarna - i synnerhet de yngre som Kissie, Dessie och Ana Gina. Det är som tv-serien Gossip Girl fast på riktigt. Skvallret i skolkorridorerna flyttar till de tunga mediernas webbplatser.

När det kommer till webb-tv-program brukar jag tycka att Alex Schulman gör ett schysst jobb i Schulman show som visas på Aftonbladet.se på fredagar. Med utgångspunkt i aktuella nöjeshändelser och snackisar får några kända gäster och ibland någon journalist diskutera, kolla på klipp och skratta. Och alltid blir det någon överdrivet vinklad rubrik till Aftonbladet.se också.

Ted Gärdestads musik är djupt etsad i den svenska folksjälen. Låtar som Sol, vind och vatten, Oh vilken härlig da', Satellit, Eiffeltornet och Jag vill ha en egen måne är svenska klassiker. Nu verkar han dessutom genomgå någon sorts renässans inom populärkulturen. Hannes Holms film Himlen är oskyldigt blå får goda betyg och visas just nu på biograferna - med Ted Gärdestads låt med samma namn i trailern. Fyrans nya, härliga lördagsunderhållning i teve, Så mycket bättre, är också döpt efter en Gärdestad-låt som spelas i omgjord version i introt.

Det är något med hans musik som tangerar på de sköraste känslorna. Det hörs att han själv var lite trasig. Kombinationen av lycka, svärta och ibland också humor fortsätter att beröra generation efter generation. Det är nog därför hans musik stannar med oss efter att han själv lämnade jordelivet 1997.

För kärlekens skull är en av mina favoritlåtar med Ted. Lyssna på den ovan, och mer på Ted på Spotify.

Om man ska se något från Idol så är det när rockaren Jay Smith tolkade Backstreet Boys-hiten I want it that way i går, för övrigt skriven av jurymedlemmen Andreas Carlsson och Max Martin. I stället för att trampa i rockklyschor, säga "det här är inte mitt tema" (i veckan var det 90-tal) eller spela det säkert (typ sjunga Goo goo dolls eller Nirvana) gör han ett fritt fall. Och landar perfekt. Men lite mer tyngd mot slutet av numret hade gjort susen.

Det här är vad Idol borde handla om - ta risker, utvecklas och visa bredd. Även om man har rockröst. Kanske blir resultatet Idolpannkaka, men det kan också bli boeuf bourguignon som här. Här möts rocksmuts och pojkbanssmör på ett förträffligt sätt.

/BSB_4-ever

Årets Hollywoodfruar: Isabel Adrian, Maria Montazami, Päivi Hacker, Agnes-Nicole Winter och Lena Jolton.     Foto: Tomas Engström/TV3

Har New York-fruar, Skånefruar och Östermalmsfruar samt Anna Ankas kom-i-form-program inte kunnat stilla din hunger efter fruar av alla dess slag? Grattis! I kväll är det säsongspremiär för Svenska Hollywoodfruar. Bekanta ansikten som Maria Montazami, Agnes-Nicole Winter, Päivi Hacker och Lena Jolton återses, men vi får också bekanta oss med en ny fru - Isabel Adrian. Hon är gift med den kända dj:en Steve Angello och har precis köpt P Diddys gamla hus i Hollywood. Nu kör vi! 

Klockan 21.00 i TV3.

Den här DN Bostad-artikeln om ett fashionabelt storstadspar med en (skryt-)vindsvåning i Vasastan har fått många att se rött. I sociala medier har den spridit sig som en löpeld och kritiken mot DN har inte låtit vänta på sig. Prylhets och pengadreggel säger vissa, andra besvarar kritiken med det eviga Jantelagen-argumentet (alltså, man får inte visa upp hur lyckad/rik man är, och när man gör det uppfattas det som provocerande). 

Nidartiklar har uppkommit, och som hos alla fenomen med stort f - en arg-Hitler-video.

För er som inte är bekanta med arg-Hitler-video-fenomenet så är det exakt samma klipp som ovan, fast med olika undertexter, där Hitler rasar över allt från iPads, Jay-Z:s dåliga skiva, valresultat eller kändisskandaler. Här är det möte på DN-redaktionen.

I veckan stormade det runt artisten och musikern Kleerup som gav en minst sagt märklig intervju i Nyhetsmorgon i TV4, apropå musiken han skapat till föreställningen Aniara. Droger eller mediciner hävdar vissa, trötthet säger Kleerup. Vad som pågår innanför skallen på Kleerup i det här klippet, och varför, kommer vi nog aldrig få veta. Flummigt konstnärsgeni eller sönderknarkad. Vi vet ej. Men det här är i alla fall ett stycke tv-historia.

Annat nytt i tv-världen då? 

TV3:s Lyxfällan toppnoterar med hela 952 000 tittare i förra programmet, där Vanita shoppar bort 35 000 lånade kronor i månaden. Fantastisk tv-underhållning. De nya experterna, Magnus Hedberg och Patrick Grimlund, sköter sig utomordentligt efter det tunga arvet som Charlie och Mattias lämnade efter sig.

Jan-Olov Andersson på Aftonbladet hyllar TV4:s nya lördagsunderhållning Så mycket bättre till skyarna, en sorts variant av SVT:s succéserie Stjärnorna på slottet. Jag själv var på klubb i lördags så jag missade det, men om jag någon gång är hemma en lördag framöver ska jag försöka se det. Misstänker att det inte inträffar förrän i julhelgen, men ändå. Likadant på fredagar då jag tänkt se Idol men än så länge bara varit hemma en enda fredagkväll och kunnat se programmet. Men så är är ju mitt jobb att vara ute i hetluften och inte i hemma i tv-soffan.

Den amerikanska tv-serien Glee, om musikal-ande nördar versus hejarklackstjejer, har gått om Beatles. På ett sätt i alla fall. Rolling Stone rapporterar att de nu har fler Billboard Hot 100-hits än Beatles. Listan toppas dock fortfarande av Elvis Presley med sina tjusiga 108 hits, därefter James Brown med 91, sedan Glee med 75 hits. Beatles får nöja sig med 71 stycken.

Utan tvekan är de ju duktiga och minst lika feelgood som Beatles. Men lite provocerande är det ju.

I kväll är det premiär för en ny serie i SVT 1. Våra vänners liv handlar om fyra bästa vänner runt 40-årsstrecket som allihop gör någon form av nystart i sitt liv. Karlarna spelas av Gustaf Hammarsten, Shanti Roney, Erik Johansson och Jacob Ericksson.

Seriens musik är specialskriven av musikerna Niclas Frisk och Andreas Mattsson, som till exempel introlåten Cry no more tears signerad radarparets gemensamma projekt Sweet Chariots. Under seriens gång kommer en låt i veckan att publiceras på svt.se. 

Det ska bli kul att se om denna serie är något att hänga i julgranen. Det har ju sett lovande ut för SVT:s komedieserier den senaste tiden - Starke man, I Anneli... ja, det var väl dem i och för sig.

Ovan ser du ett klipp från serien. Premiär i kväll i SVT1 klockan 21.

...var helt klart Jonas Gardell i Parlamentet. Så sjukt kul. Parlamentet ser jag oftast bara efter bastun då jag varit på söndagsmiddag hos mina föräldrar, och kvalitén varierar oerhört, men i kväll var det mycket bra. Andra deltagare var Mikael Tornving (blått lag) och  Annika Lantz och Henrik Hjelt (rött lag). 

Kobra är äntligen tillbaka. Veckans avsnitt handlar om Google - som chef, som söktjänst, som bevakare. Utmärkt som vanligt. Kolla här.

Anna Kinberg Batra har blivit modernaternas nya gruppledare i riksdagen. Vem är det då? Hon har sagt till Rapport att stockholmare är smartare än lantisar och är gift med ståuppkomikern och arglappboksförfattaren David Batra.

Här skojar David Batra om rika seglarmänniskor och Loa Falkman-lookalikes i Stockholm live. Hmm.

"Jag ser inte så  mycket på tv-serier."

Som det där gamla tv-programmet: har du hört den förut? 

Jag har det. Från min egen mun. Här om dagen började jag fundera och kom fram till att jag för tillfället följer dessa tv-serier: Grey's Anatomy, Gossip Girl, Desperate Housewives, The Event, Boardwalk Empire, Ullared, The Big Bang Theory, The Seventies, Svenska New York-fruar, Kniven mot strupen och Project Runway. 

Dessutom vissa avsnitt av K-special, Kobra och diverse dokumentärer i Svt. Snart börjar Idolfredag då jag och vännerna ser Idol, dricker öl, äter chips, röstar och sen går på krogen. Wow, tv-seriesäsongen har verkligen dragit igång. För alla dessa har i princip haft premiär de senaste två veckorna, med undantag från Project Runway och Kniven mot strupen som rullat ett tag. Jag har aldrig sett så många tv-serier i hela mitt liv tror jag. Inte konstigt att fritiden springer iväg.

Det mesta låter också som rent skräp så här på papper. Inte Kungarna av Tylösand-skräp, men likväl skräp.

Men jag brukar skylla på att jag har ett högpresterande och seriöst jobb så jag måste vila hjärnan när jag är ledig. Att jag sprängs av min allvarliga vardag annars. (obs! ironi!)

Det borde ha vuxit bort. Men Karlsson på taket är fortfarande den läskigaste, elakaste och mest fascistiska unge (?) jag vet. Kolla in seriens trailer här ovanför. Tänka sig att det var redan 1974 serien kom. Mats Wikström, som spelade Karlsson, bor numer i Tyresö och är utbildad väktare i Boden. Så kan det gå. Så här ser han ut nuförtiden.

Det är inte lätt att vara nyhetsankare ibland. För Rania Shemoun Olsson fungerade det inte alls för någon dag sedan. Först inget ljud, sedan flugbesök. Aj aj.

Comhem har kommit med ytterligare en grymt härlig reklam. Kan ni alla tv-program och filmer i reklamsnutten? 

I kväll visas dokumentären Home i Svt.        FOTO. UNIVERSAL NORDIC

Svt:s excellenta dokumentärserie Dox fortsätter. Denna gång är det dags för Home, signerad den världsberömde filmaren Yann Arthus-Bertrand. En visuell njutning som skildrar en planet på väg mot undergångens rand. Ofta visat ur fågelperspektiv.

Visas i kväll i Svt1 klockan 22. Observera att filmen av rättighetsskäl inte kommer att hamna på Svt Play.

Förra veckan visades första avsnittet ur BBC-serien Life i Svt. Det är en naturdokumentärserie som först skrevs och skildrades av David Attenborough och från vad jag har hört ska den vara i klass med Planet Earth. Galet bra alltså. Tyvärr har jag inte hunnit sätta mig och titta än.

Serien visades först som en del i BBC:s Darwin-säsong och visar vilka strategier och beteenden som arter världen över utvecklat för att överleva. Det som Charles Darwin kallade kampen för överlevnad. Serien tog fyra år att göra, 3 000 filmningsdagar och allt är filmat i högsta kvalitet (HD). Bilderna som presenteras är hisnande.

Första avsnittet av tio finns att se på SVT Play här och nästa sänds på torsdag i SVT1 klockan 21.

I går kväll var det premiär på den högkvalitativa amerikanska tv-kanalen HBO för vad som sägs bli den stora tv-serien efter Sopranos - Boardwalk Empire. Emmy-vinnande manusförfattaren och producenten Terence Winter, en av författarna bakom Sopranos, är också en av upphovsmännen bakom denna tv-serie. Den är baserad på Nelson Johnsons bok Boardwalk Empire: The Birth, High Times and Corruption of Atlantic City. Första avsnittet, som alltså visades i USA i går, regisserades av ingen mindre än Martin Scorsese. Några av skådespelarna är Steve Buscemi (som hade en stor roll i Sopranos), Michael Pitt och Kelly Macdonald.

Serien utspelar sig i Atlantic City (New Jersey) under förbudstiden på 1920-talet. Alkohol är på väg att förbjudas och politikern och maffiabossen Nucky Thompson (Steve Buscemi) tar tag i saken.

På sajten Metacritic, som lägger samman kritikers omdömen, ligger Boardwalk Empire på 88 av 100 möjliga poäng.

Detta ser jag mycket fram emot. Tillsammans med The Event. Äntligen, äntligen har den riktiga tv-hösten börjat. Bort med hollywoodfruar, Tylösands(k)ungar och ensamma mammor och fram med amerikanska kvalitetsserier.

Jag satt i morgonrocken och såg ett reprisavsnitt av den svenska komediserien I Anneli på Svt nyss. Sissela Benn spelar Anneli som jobbar på kaféet Majsans corner och slits mellan blyghet och brutal ärlighet. Tv-serien var helt okej men min musikaliska tvilling verkar ha valt musiken. Fleet Foxes, Midlake, Bon Iver, The Shins och Sufjan Stevens är några som spelades. Bara för musiken är det ju värt att fortsätta se.

Jag skrev förra veckan om Joaquin Phoenix och länkade till hans medverkande i David Letterman, vilket ledde till ett nytt inlägg med Andy Kaufman i Letterman, som via en läsare ledde till Crispin Glovers Lettermanbesök. I går kablades det ut att Joaquin Phoenix gör ett nytt besök hos Letterman nästa vecka. Populärkulturbloggen ska självklart bevaka detta med spänning! 

I kväll visar Svt:s dokumentärserie Dox den prisbelönta dokumentären The Fog of War. Errol Morris film handlar om B-29-planen som förutom att släppa atombomberna över Hiroshima och Nagasaki 1945 redan bombat 67 japanska städer. Hur kunde det ske, och vem är ansvarig? 

Perfekt film när dagen och humöret är grått och bara Joy Division kan muntra upp.

I kväll klockan 22, SVT1.

Jag har inte mycket att komma med i dag. Himlen ligger tungt grå över Umeå och mitt humör är ungefär på samma nivå. I går såg jag White material på Folkets bio, den var mycket bra. Men jag var heltrött så den skakiga filmningen gjorde mig både tokig och sömnig. Jag gillar stativ och stadig filmning.

Gårdagens avsnitt av Ullared var mystrevligt som vanligt. Kjell och Rose-Marie invigde den nya delen av butiken och tittade på Kjells limiterade upplaga av egna produkter. En typ 40 meter lång rulltårta åts. Maggan och Gittan skrattade. Kundvagnsansvarige drömmer mardrömmar om kundvagnar. Boris var på bra humör, Ola-Conny staplade bröd, Morgan körde bil. Jo.

I dag lyssnar jag på Junips nya skiva Fields. Den är perfekt för dessa dagar. I morgondagens tidning får plattan fina ord av Joakim Lindquist på skivrecensionssidan.

Nä, nu får jag rycka upp mig. Lyssna på Morgonpasset i P3 eller något annat hysteriskt för att komma igång.

Apropå det tidigare inlägget om Joaquin Phoenix. Jag länkade till en bra underlig intervju hos Letterman, och blev via Youtube länkad vidare till kanske den underligaste Letterman-intervjun av dem alla. Andy Kaufman, 1980. Kommentarer överflödiga.

Kolla vad mycket hår Letterman har!

Jag har misslyckats totalt med mitt tv-tittande i veckan. Det började med Idol. Det var för dåligt. Och i går premiären av Skånefruar och Kungarna av Tylösand. Jättedåliga. Vad har hänt med mig? I mitt huvud har jag ju titulerat mig som okrönt skräp-tv-drottning?

Här kommer min gissning. Det var inte tillräckligt högkvalitativ skräp-tv. Kungarna av Tylösands amerikanska förlaga, Jersey Shore, framstår som en Emmy-pristagare i jämförelse med de genomjobbiga, Bacardi Breezer-sponsrade och mediakåta kidsen av Tylösand. I Jersey Shore kan personerna uttrycka sig snyggt och kul, det är riktiga slagsmål och ordentliga konflikter. Kungarna av Tylösand var bara pinsamt, och den illa beryktade skämskudden kom fram.

Skånefruar kom inte heller i närheten av Svenska Hollywoodfruar, med personer som man trots all rikedom och yta kan känna igen sig i och vilja lära känna. Underbara Maria Montazami och störtsköna "nu ska vi festa"-Päivi Hacker. Svinrika men jordnära Suzanne Saperstein. Skånefruar var återigen en pinsam efterhärmning som inte kom i närheten av originalet.

Sedan var det Idol. Börjar inte alla bli less på dessa uttagningar nu, med samma upplägg gång efter gång? De allra flesta sjunger i olika varianter av falskt, en del larvar sig, några tror att det är bra. Juryn sågar dem mitt itu och man kan höra ljudet av drömmar som går i kras. Någon promille är lovande, men att sitta igenom all skit före det är inte värt besväret. 

Jag såg en dokumentär om Grönland förra veckan som var bättre än samtliga dessa tre. Och då verkar ändå Grönland vara ett skitland att bo i.

Mina tv-tips:

- Ullared (Kanal 5) - högkvalitativ realitysåpa

- The Seventies (SVT) - högkvalitativt musiknörderi

- Uppdrag Granskning (SVT) - högkvalitativ journalistik

- Elfte timmen (SVT) - (hög)kvalitativ politisk humor

- Kniven mot strupen (TV3) - högkvalitativ programledare

- Halv åtta hos mig (TV4) - högkvalitativ berättarröst

I kväll startar Svt:s dokumentärserie Dox för säsongen. I kväll visas den omtyckta och prisbelönta James Marsh-dokumentären Man on wire. 22.00 i SVT1.

I kväll är det säsongspremiär respektive premiär för två härliga programidéer. Först ut på Kanal 5 är en ny säsong av Ullared, där Morgans lagerkompis introduceras, Kjell och Rose-Marie gör återbesök och varuhuset byggs ut. Två timmar senare i samma kanal är det premiär för Filip och Fredriks nya dejtingprogram i värmländska Grums - Lite sällskap. Jag tror att det blir en bra tv-kväll.

Nu har äntligen SVT:s dokumentärredaktion kommit tillbaka efter semestern, och vi har en fin dokumentärhöst att se fram emot.

Snart börjar Dox, serien med prisbelönta och uppmärksammade dokumentärer, och den första filmen är den Oscarsbelönta Man on Wire.

Från den 14 september visas åttan nya kortfilmer från den dokumentära satsningen Kvinnan i mitt liv, som fokuserar på att skildra kvinnor framför kameran. Om kroppen, kärleken, sexualiteten och att vara mamma.

Ni missade väl inte journalisten Tom Alandhs dokumentärserie Tom Alandh i Sverige? Han besökte Vimmerby, Dorotea, Tensta och Klippan, och det blev en del uppmärksamhet i Dorotea där somliga tyckte bilden av orten var felaktig. Alla fyra delar finns på SVT Play.

Här ovan ser ni också trailern till Rolling Stones-dokumentären Exile on Main Street. Efter att bandet drabbats av skatteproblem 1969 lämnade de England för att bo och leva lyxliv på franska rivieran. Där skapade de musik som slutligen resulterade i skivan Exile on Main Street. Dokumentären skildrar denna kaotiska och kreativa tid, och finns att se ett par dagar till på SVT Play. Filmen är producerad av John Battsek tillsammans med Mick Jagger och Keith Richards.

Mer nyheter framöver om dokumentärhösten! 

Jag vet inte hur det är för er, men en kollektion av Jakob Eklund-klipp när han säger "va fan" flera gånger om är helt klart upprepningshumor när den är som bäst.

Kredd: Nöjesbloggen på Aftonbladet

Guldmynt, tigrar, kortvuxna med nycklar, Gunde Svan och Agneta Sjödin, uppdrag på små lappar, klaustrofobiska rum, hisnande utmaningar, Fader Fouras gåtor och trasiga glasögon och hurtiga personer som springer runt på Fort Boyard. I kväll är TV4-klassikern Fångarna på fortet tillbaka. Jag måste se det för nostalgins skull - bara trailern ovan gjorde mig alldeles nipprig. Tyvärr är det inte längre bästa sändningstid under helgen som gäller för programmet, i stället sänds det flera gånger i veckan. Som om man inte litar på några ljusa tittarsiffror alls (minns till exempel floppen Kändisdjungeln i TV4 som visades på samma sätt).

På tisdag deltar Rabih Jaber i Idol vs Let's Dance-avsnittet, och framöver kommer vi även att få se bloggerskan Anchisa "Foki" Wallström. Säkert är fler västerbottningar med också.

Frizon 2010 heter SVT:s nya satsning på indiefilm. I slutet av augusti och början av september visas fyra svenska filmer som SVT kategoriserar som indiefilmer. Alltså filmer med liten budget, utan produktionsstöd och ingen garanterad bio- eller tv-visning. Dessa filmer visas: 

• Knäcka (2009). Manus och regi: Ivica Zubak. Visas: SVT2 måndag 30 augusti kl 22.45
• Framtidens melodi (2010). Manus och regi: Jonas Holmström och Jonas Bergergård. Visas: SVT2 tisdag 31 augusti kl 22:45
• Nasty old people (2009). Manus och regi: Hanna Sköld. Visas: SVT2 torsdag 2 september kl 22:45
• Främmande land (2009). Manus och regi: Anders Hazelius och Niklas Holmgren. Visas: SVT2 fredag 3 september kl 22:45

För den fotografiintresserade finns det finfina alternativ att efterse på SVT Play just nu. I Kobra sommars serie har man mött några av världens främsta fotografer som Sally Mann, Nan Goldin, Shirin Neshat, Annie Leibovitz, Sophie Calle och Mary Ellen Mark. Och man lyckas som vanligt göra hyperintressanta program av det allra mesta på den där Kobra-redaktionen.

Ännu finns också möjlighet att se K-special med Inta Ruka - Fotografen från Riga. Inta Ruka är en av Europas mest betydelsefulla dokumentärfotografer som skildrar ett Lettland från det undre perspektivet. I vintras visades hennes bilder på Västerbottens museum med bilder från två olika fotoserier tagna under 25 års tid.

Så om du har tid över till lite SVT Play - kör hårt.

Jag tror inte jag poängterade tillräckligt ordentligt i förra inlägget hur bra The Seventies är. Men jag antar att programmet når dessa högre höjder av tillfredsställelse på grund av en a) musiknörd som b) ligger hemma och är sjuk. Inte för att på något sätt minska The Seventies storhet - det blir bara ännu bättre när man är hemma, inlåst med programmet. Om du älskar musik måste du se det. Än så länge finns bara fyra delar ute på SVT Play så du får hålla till godo. Synd bara att jag knappt lyckas se programmet i ett sträck för att jag googlar, kollar upp skivor och årtal, lägger till plattor i Spotify och spanar in Youtube-klipp med artister som visas i programmet. Det är en fullskalig musikfest vid datorn i dag.

... som Jocke Berg sjunger. I dag är jag hemma från jobbet med hostan från helvetet som sällskap. För att fördriva tiden och inte bli galen av rastlöshet ser jag på The Seventies och läser The Complete Persepolis.

Det förstnämnda är en nostalgitripp i SVT tillsammans med Rolf Hammarlund, som i tio halvtimmeslånga avsnitt guidar oss genom 70-talets makalösa musikarv. Liveinspelningar och videosnuttar varvas med intervjuer med exempelvis Ian Gillan (sångaren i Deep Purple). Beroendeframkallande var bara förnamnet. På grund av detta har jag lagt in ett finfint klipp när Led Zeppelin spelar mästerverket Stairway to heaven i en utmärkt liveinspelning. Jag blir helt nostalgisk. Inte för att jag var ens i närheten av att vara född på 70-talet, utan för att jag lyssnade på mycket 70-talsmusik under tonåren.

Persepolis är en fyrdelad serieroman av iranska serietecknaren Marjane Satrapi som är helt fantastisk. Inte bara i sina starkt realistiska och självbiografiska inslag, och gestaltningar av krig och revolution i Iran, utan för att den är så sjukt snygg. Satrapi gör för mig de snyggaste serierna efter Zeina Abirached, som ju inspirerats av Satrapi. Vincent Parronaud gjorde en film av Persepolis för tre år sedan, och belönades med juryns pris vid filmfestivalen i Cannes 2007.

Sida vid sida med Ingen bor i skogen var min bästa svenska tv-skapelse hittills i år Solsidan. Manusförfattaren Ulf Kvensler berättar i en ny intervju för Nöjesbladet lite detaljer inför kommande säsongen (yes!) och funderar kring Solsidans slagkraft och igenkänningsfaktor. Ovan kan du se ett av två samlingsklipp med en av de träffsäkraste och jobbigaste karaktärerna i serien - Ove Sundberg, levandegjord av Henrik Dorsin. Vi alla känner en eller flera med Ove Sundberg-drag. Alla har vi något drag själva. Och det är så jävla obekvämt.

Än så länge har True Bloods tredje säsong varit en besvikelse för min del. Handlingen rör sig i snigelfart och flera av karaktärerna harvar runt i samma hus utan att, både bokstavligen och bildligen, röra sig någonstans. Vi får anledning att ifrågasätta några av personernas intentioner och vems sida de egentligen står på. Men huvudsakligen har jag inte berörts nämnvärt av seriens tredje säsong.

Förutom en person då. Jason Stackhouse, porträtterad av Ryan Kwanten, börjar bli en alldeles lysande karaktär. Han vandrar en fin balansgång mellan total dumhet och att det faktiskt verkar finnas någon substans innanför pannbenet. I senaste avsnittet filmas han uppifrån, liggande i en fåtölj med bar överkropp och en pistol i ena handen. Ögonen sådär tindrande fyllda av fullkomlig IQ-befrielse.

- I never thought I was smart enough to get depressed.

Jason Stackhouse är en av höjdpunkterna med True Blood.

I övrigt verkar någon absurd humorist fått mer och mer utrymme inom seriens produktion. Homoerotiska drömmar, galna sexscener med brutna nackar och ännu mer blodbad vid händelse av vampyrdöd. Jag tittar bort oftare än jag vill erkänna. Men allt slafsande och snuskande sker med glimten i ögat och jag fnissar precis som med splatterfilmer. Kristofer Ahlström skriver mycket bra om True Bloods humor i en krönika på Weird Science.

Men. I senaste avsnittet blev serien faktiskt spännande och handlingen börjar sakta men säkert röra på sig igen. Jag vill se nästa avsnitt för att veta vad som händer, inte för att det är en vana. Man blir ju mäkta nyfiken på vad Sookie Stackhouse egentligen är för någonting - kanske en superhjälte? Lika ball som då hon spelade Rogue i X-men, med principen "rör du så dör du"? Yeah! 

Jag och sambon har det senaste två dagarna plöjt samtliga utkomna avsnitt av den amerikanska realityserien Work of art - The next great artist från Bravo TV. Det är samma upplägg som exempelvis Project Runway och Top Chef (två andra Bravo-skapelser) med ett gäng tävlingsdeltagare som får ett uppdrag, skapar något och visar upp det för allmänhet och/eller sammanbitna experter.

Tävlingarna är individuella eller i grupp och en jury bestående av konstkritiker och gallerister bedömer. En vinner och en försvinner. Vi har hipsters, bad ass-coolingar, San Fransisco-flummare, genier och hippies i en skön blandning som inte sällan ryker ihop. Men fokus ligger, som i sina framgångsrika föregångare, främst på framställandet av konstverken och inte på det personliga. Även om konflikterna och någon enstaka flört ger lite smarriga detaljer till och från.

I ett avsnitt ger fotokonstnären Andres Serrano deltagarna uppdraget att skapa ett provocerande verk - på bara lite mer än en dag. För mig som genomgått en fotoutbildning är Serrano konstnärligt högvilt, så det var spännande att se honom i en så populärkulturell företeelse som reality-tv. När det kommer till deltagarna gillar jag främst Miles estetik även om han verkar dryg och manipulativ som person, och även Nicole får mig att tappa hakan ibland. Abdi verkar kunna hantera de allra flesta tekniker men börjar tappa greppet under senare program. Han tål nog inte pressen så bra. Jag gillade även Johns grafiska, blandat med tuschiga, stil. Mark är intressant, främst för att han är fotograf, men gör tyvärr lite för onyanserade och banala verk.

Som konstintresserad och ett fan av realitytävlingar är Work of art grymt bra - men det välbeprövade upplägget, den upptriggande dramaturgin och de intressanta tävlingarna gör att vem som helst kan gilla programmet. Bara att tävla i konst, som ska pressas ur en ibland totalt oinspirerad konstnär på kort tid, är ett intressant och fräscht grepp. Eller så har tv-kanalerna börjat få slut på saker att göra såpor om.

I går slocknade ZTV för gott. En legendarisk tv-kanal går i graven, som agerat plantskola för ett otal stora programledare och komiker - Kristian Luuk, Henrik Schyffert, Mia Skäringer, David Hellenius, Per Sinding-Larsen och Erik Haag bland annat. Många flummiga och rent dåliga program men också flera legendariska, som Knesset med en strikt Luuk som programledare till en början. Så som vi känner igen honom än idag.

En period i mitt liv såg jag Kompis, med Tobias Kagelind, varje dag och därefter följde Wimans - som du kan se ett klipp av ovanför. Det framstår väldigt pubertalt och Dynamit Harry-aktigt nu när jag ser det igen, men då var det fantastiskt för mig. Eftersom jag alltid älskat musikvideos och musikprogram så har det naturligtvis spenderats många timmar framför ZTV och deras store-storebror Mtv.

Men i dag känns det knappast som en förlust att ZTV försvinner från tv-rutan. De senaste åren har kanalen fyllts av videor men ytterst få program värda namnet, och FCZ (nördar som lär sig spela fotboll) var förmodligen var deras största framgång under senare delen av nollnolltalet.

ZTV kommer jag att minnas som en 90- och början på 00-talsföreteelse för den lilla, nördiga skaran, med somliga helt briljanta personer framför kameran. Vila i frid, ZTV.

Jag äcklas av mig själv. I alla fall när det kommer till mina stundtals oerhört tveksamma val i tv-tablån. Det som började med Svenska Hollywoodfruar har fortsatt till ett tittande på även de norska och danska ditona. Och jag kan inte sluta kolla. Med en blandning av fascination och ilska fortsätter jag, avsnitt efter avsnitt, även om jag fylls av äckel över deras flärdfullhet, slöseri och förkastliga jämställdhetssyn.

Jag tror att jag hyser en märklig avundsjuka till deras (till synes) bekymmerslösa liv i soliga Kalifornien (har alltid drömt om att bo där vilket är helt och hållet Beach Boys fel) med champagne, exklusiva märkeskläder och botox. Botox in i det oändliga - nervgiftet som förhindrar åldrandet, förlamar ansiktet och är en självklarhet för kvinnor i Los Angeles-trakterna. Simone vill bli skådis men är så botoxberoende att hon knappt kan göra några ansiktsuttryck.

Med diamanter stora som hus (och till ett värde av ett mindre lands BNP), botoxpartyn, dyrbara hundkläder och klänningar för 18 000 dollar går det inte att sluta titta. Min mun är halvöppen. Limousine till jobbet, assistent som sköter ärenden och städfolk som fixar hemmet. En av kvinnorna säger "De flesta tror att jag lever på min mans pengar". Med stora ögon tänker hon efter. Det ser ut att knaka i hjärnmaskineriet. "Och det gör jag också, mesta delen av tiden" tillägger hon. Jämställdheten åt helvete.

Men mitt i det som känns galet exotiskt, skönt osvenskt och oändligt flott så lämnas jag alltid av en tomhet efteråt. En baksmälla till följd av deras ytliga och innehållslösa liv (åtminstone det som återges i tv). Jag kan inte tro att de är lyckliga innerst inne. Är det bara ett sätt för mig att försöka jämna ut balansen? Någon fin idé som säger att man aldrig kan vara dyngrik och helt lycklig, att det krävs ett visst mått av mjukisbrallor från H&M, Gredos-vin och ett slitsamt jobb för att man ska känna sig lycklig? Jag avväpnar mig från all lyx - "de kan ju inte vara lyckliga, innerst innerst inne". Och så myser jag i Ikea-soffan. 

Det vore ju trevligt för oss vanliga dödliga om det var så. Men jag tvivlar. Jag tror vardagens problem ser mindre ut när man bor i en lyxvilla i Malibu med en vinkällare värd tiotusentals dollar och tofflor på fötterna för en prislapp som min månadslön. Gjorda i chinchillapäls med Swarovskikristaller på.

(ja, jag kommer även att se nästa avsnitt)

Hå hå hå, en på Aftonbladets nöjesblogg hade delat med sig av detta underbara filmklipp som jag i min tur måste dela med mig av. Två pojkar i den tyska versionen av Småstjärnorna klär ut sig till Pet Shop Boys och mimar till Go west. Svamphattar, overaller, koreografi, ansiktsuttryck (eller ja, brist på ansiktsuttryck) och allt. Så gulligt att man smälter.

I augusti startar SVT:s nya satsning på musikteve. Popcirkus med duktiga programledare (Kristian Luuk och Per Sinding-Larsen), bra bokningar och schyssta intervjuer fick ungefär lika mycket tittare som finska nyhetsprogrammet Uutiset och tvingades läggas ner i förtid. Nu satsar SVT däremot på musikprogrammet Klubbland (precis som Håkan-låten) som kommer att sändas på webben. Varje program handlar om en artist och det blir både en livespelning och ett porträtt. Än så länge har tre avsnitt spelats in med Familjen, Johnossi och isländska Seabear. Hoppas det går vägen för SVT den här gången. Jag saknar bra musikprogram i teve.

För alla oss som önskade att vi levde 1969 och gick på Woodstock finns nu en möjlighet. SVT visar under tre torsdagsnätter en brittisk dokumentärserie av Chris Hegedus, Erez Laufer och DA Pennebaker med namnet Woodstock Diary. Där får vi följa Woodstock-festivalen utanför New York som 1969 samlade 500 000 musikälskare och hippies. Band som Jimi Hendrix, Janis Joplin, Joe Cocker (ovan), The Who, Santana och Nash & Young spelade.

Första delen går inatt på SVT, eller på fredag i SVT24 på en lite bättre tid. Men det verkar som faktiskt vara perfekt nattsuddartv för den som inte kan sova. Av rättighetsskäl kommer serien inte att visas i SVT Play.

Sändningstider: 

Del ett:

SVT1 Torsdag 17 jun 2010 kl 01.15

SVT24 Fredag 18 jun 2010 kl 22.30

Del två:

SVT1 Torsdag 24 jun 2010 kl 02.15

SVT24 Fredag 25 jun 2010 kl 22.30

Del tre:

SVT1 Torsdag 1 jul 2010 kl 01.35

SVT24 Fredag 2 jul 2010 kl 22.30

Gott folk. I kväll är blir det att bänka sig framför tv-apparaterna. Klockan 21.30 i SVT2 är det nämligen premiär för Klungans efterlängtade tv-serie Ingen bor i skogen. Vi möter en del nya och en del kända karaktärer (för er som följt P3-programmet Mammas nya kille) i en absurd och skruvad berättelse med nio rum, åtta personer och en skog. Humorgruppen Klungan, som bildades 2003 i Umeå, är förmodligen det bästa som hänt humor-Sverige sedan tiden med NileCity och Varan-tv. Eller Hassan före det.

Det är avspark i fotbolls-VM på fredag och därför tänkte jag rekommendera två dokumentärer i veckan på just ämnet fotboll.

Hatad vid misstag, sällan uppskattad vid felfria insatser. Fotbollsdomaren får leva med att ständigt bli ifrågasatt, kritiserad och påhoppad. Hur är det att leva med ett sådant jobb? Det har Mattias Löw och Valentina Santi Löw funderat på och gjort dokumentärfilmen Rättskiparen om Sveriges högst rankade fotbollsdomare - Martin Hansson. Se trailer ovan eller hela filmen på SVT Play.

Dokumentärserien Fotbollsfruar i Sydafrika (originaltitel Wags, Kids and World Cup Dreams) i fem delar har premiär på tisdag och visas därefter onsdag, torsdag, fredag och tisdagen efter det i SVT. Den handlar om de lyxiga brittiska fotbollsfruarna, kända för sina galna shoppingvanor, som bestämmer sig för att ge tillbaka. Medan deras män laddar för VM ska fruarna bli hjälparbetare i Sydafrikas slumområden.

Den 13 juni drar HBO-serien True Blood igång igen i USA, och på senare tid har det kommit nya minisoder (kortkorta avsnitt) på löpande band. Här är den senaste om Bill. Varje minisod har handlat om en person och haft en sexig och/eller humoristisk touch. Nu får serien faktiskt ta och börja igen! 

Vill du se de andra minisoderna kan du gå in på Youtube och söka på "True Blood minisode".

Ibland blir man bitter på världen och bara vill banka huvudet i tangentbordet. När jag för ett tag sedan såg det här klippet från TV4:s Förkväll ville jag göra det. Det är elvaåriga "fashionistan" Chloé Schuterman som intervjuas, dotter till Nathalie Schuterman - ägare av den exklusiva butiken med samma namn. Flickan snackar på om Sex and the City (!) och visar upp sin garderob. En väska för 15 000 kronor har hon också. Jag blir äcklad. (Och nej, snälla, kalla det inte avundsjuka - jag trivdes superbra med en icke-ytlig barndom) Till tidningen Resumé kommenterar Nathalie Schuterman den internetdebatt och kritik som blossat upp: 

– Folk som inte känner en – deras åsikter kan man inte ta åt sig av. Det kan ju vara arbetslösa och outbildade – på nätet kan plötsligt vem som helst få en röst.

Summan av kardemumman är alltså att det inte är något fel med en 11-åring med plagg till värdet av somligas månadsinkomst och att arbetslösa och outbildades åsikter är värdelösa. Go, överklassen, go! (obs! ironi!)

Igår var det party och ös på ett fullpackat och jättesvettigt Corona där yranfestligheterna höll till med Timbuktu, Promoe, Addeboy vs Cliff samt Klubb Henry och Klubb Sockerbeat. Jag har skrivit en krönika som hamnar i morgondagens tidning, därefter på nätet skulle jag tro. Det bästa med kvällen var nog att åka nattbussen hem med reggaebusschauffören - det finns ingen bättre avslutning.

Hörde ni förresten att en lyssningsbar låt vann Eurovision Song Contest? Jag tycker det är en bra låt. Men många av mina läsare kommer säkert såga mig nu för att inte ha felfri, kritikergodkänd musiksmak. Här är vinnarlåten i alla fall, Tysklands bidrag Satellite av Lena Meyer-Landrut, utrustad med karaktäristisk och skön röst. Låter lite som en tysk Lily Allen korsat med Alesha Dixon och lite Duffy.

Förra veckan startade andra säsongen av Kniven mot strupen, TV3:s succéprogram där stjärnkocken Alexander Nilson städar upp bland landets skitkrogar. Han är en riktig karaktär, den där Alexander. Allt han gör verkar han göra helhjärtat - han stampar omkring med bestämda steg, gör stora grimaser och betonar varje ord när han pratar. Gör. mig. inte. besviken! Sen är det ju bara så ljuvligt att se folks miner när han berättar hur gräslig deras mat är och hur snuskiga restauranger de har. Svetten i pannan när Alexander fyller restaurangen för att testa om de kan samarbeta och jobba snabbt. Glädjetårarna när allt blir bra och oeniga arbetskamrater kommer överens och spruckna familjerelationer läker. Ett helt briljant program. I kväll är program nummer två, och det första finns fortfarande att se på TV3 Play. Längre fram i säsongen besöker Alexander Norrskensgården i Västerbotten.

Apropå Play och sånt så borde ni verkligen se senaste Kobra (säsongsavslutningen) där de snackar om dj:s, klubbkultur och det nya musikklimatet. Oerhört intressant. Finns på SVT Play.

Jag tycker verkligen du ska sätta dig och kolla in dokumentären Helvetica på SVT Play, om det välkända typsnittet med samma namn. Det utvecklades 1957 av Max Miedinger och under 50-årsjubiléet år 2007 skapades denna film av Gary Hustwit. Om du har en stund över, kolla in! Filmen ligger kvar på SVT Play till 22 maj. Se trailer ovan. 

Klungan är aktuella med en tv-serie som utspelar sig i rum utan dörrar och fönster.   Foto: Petrus Sjövik

Klungan, humorgruppen bakom det lysande radioprogrammet Mammas Nya Kille och föreställningar som Det är vi som är hemgiften, har premiär för sin humorserie i tv med namn Ingen bor i skogen den 14 juni. Serien utspelar sig i en rektangulär scenografi utan fönster och dörrar, och vi får följa åtta karaktärers möten med varandra. Jag hoppas och tror att dessa karaktärer är lika roliga som de vi hört i radio och sett på sven förut. Kanal 9-programmet Dom kallar oss roliga gjorde ett umebesök och snackade med Klungan i senaste programmet, som går att se här.