Efter två dagar vid den skarpaste kurvan i Ratan känner man sig rätt mör. Vi hann göra sjukt mycket men ändå vill det inte vara färdigt. Plattjävel. Till veckan ska vi hitta på mer roliga saker. Mer tamburin, mer gitarr, exakt lika mycket feeling.

Effektiv studiotid denna helg: ~30h.

Det är tydlig Svartåsen-feeling på Ratan. Just nu lägger Robin orgel, Jocke förbereder sig för att sjunga och spela tramporgel, Jens tittar på tecknat, Nils pluggar och Emil, han har jag ingen koll på. Själv har jag ljudpaus i sovrummet. Nu börjar skivan mer och mer ta form framför öronen på en. Spänningen stiger.

Mest spännande är den nya balladen som Jocke ska spela in med tramporgeln. En låt som funnits och skavt i Popterrors kant i säg 18 månader, testats flera gånger men aldrig riktigt fått någon form. Nu tror jag dock vi har fått fatt på den jäveln. 

Vi kör lite feeling. Dagen har gått åt att ratta MS20 och placera mickar på rätt plats.

Det blir en lång natt.

Anlände på Umeå Airport igår efter en lång och omständig resa. Veckan gick fort och intrycken var många. Nu kommer vi inte blogga lika mycket, men vi ska försöka hålla er uppdaterade ändå.

Nästa helg ska vi fortsätta inspelningen i ett hus byggt år 1780. I augusti samma år ingår Sverige, Danmark och Ryssland ett neutralitetsförbund mot Storbritanniens kaperier på haven. Kanslipresident Ulrik Scheffer sköter förhandlingarna eftersom kungen Gustav III är i Belgien och dricker brunn.

Undrar om han blev av med sina skröpligheter och åkommor, Gugge.

Vi får se vad vi blir av med efter helgen.

Nu när studiosessionen i London är helt slut verkar fem sjättedelar av Popterror, och även Force man, vara inställda på att tryna bort hela dagen. Upplevelserna i London får alltså på denna lediga dag vänta på att tröttman ska bli vakma. Kan ta ett tag. Själv har jag varit vaken en par timmar och njutit av den stålgrå himlen, duggregnet och det eviga dunkandet av tåg alldeles intill husknuten. Sen kom jag på att jag skulle blogga, och det gör jag nu.

Kanske glider jag strax ned på Costcutters och köper något smarrigt att äta till frukost, allt för att tvätta bort besvikelsen att jag inte får se Tim Cahill boxa på hörnflaggorna på White Hart Lane. Vi får helt enkelt se. 

Vi hade ont om tid, men här kommer den!

Nu ska vi försöka dra härifrån. Emil styr telefonskutan. Vi får se var vi landar. Dom verkar vara fruktansvärt dåliga på att veta vart vi vill åka. Vi är på väg till 21 London Lane. Det är som 10 Downing Street. Fast mer som en studio. Vi ses där!

Jag pratade aldrig med ÖP. Däremot smög Robin iväg och ringde ett internationellt samtal häromdan. Se förvirringen här.

Nu har vi bara några timmar kvar i den här studion, och det känns direkt sorgligt. Många burkar Red Bull, mycket pingis (vann ett set mot Josef, åldern börjar ta ut sin rätt) och förstås en massa musik. I morgon förflyttar vi oss till en annan studio, men det är ju inte samma sak. Därför spelar vi in vår sorgligaste ballad nu.

Idag var en helt SJUK dag!

David "Forceman" Forsman sitter i skrivande stund och pumpar rundgångar på YouTube. Han spisade dessutom dödsmetall till frukost och har suttit i kontrollrummet hela dagen. Dessutom har han mer pepp än hela Popterorr tillsammans.

Måste sluta nu, David ska visa ett klipp på en kille som spelar distad fiol med hörselkåpor. 

Hade jag varit med i tävlingen hade jag plockat hem 10 poäng efter en suverän uppläxning av en nonchalant servitör. Dessvärre är jag utom tävlan. 

Vi kör en dubbel idag. Emil downstrokar sig svettig och sen har han och Jocke ett mysigt samtal.

Det är så mycket gitarr i Popterror. Akustisk gitarr, elgitarr, kompgitarr, sologitarr, strandgitarr osv. Ikväll kör vi på extra länge, med mer gitarr.

En vanlig onsdag i London. Närå. Men en bra onsdag kommer det att bli!

Allt i London är ju inte upplopp och musik. Lunch kan man intaga i parken här bredvid. Popterror och de posha britter som jobbar på City Hall eller i affärsdistriktet runt omkring äter mackor, wraps och annan bensinstationsmat i fancyschmancyförpackningar.

Popterror är inte ens det enda svenska i London. Camilla Läckberg och vi fightas om att vara den bästa svenska exporten. 

Morgonpeppen i lag Popterror är hög. Robin drog en klassisk engelsk frukost med högt kolesterolvärde, tänk bacon, vita bönor och dubbelt stekt ägg med ost i mitten. London är lugnt nu, 16 000 poliser gör susen, och förhoppningsvis kan vi ut och göra stan ikväll. Först ska vi dock lägga gitarrer i elva timmar. Elektrisk, akustisk, sex strängar, tolv strängar, det kommer bli lite alltihopa. Förmodligen ska Jockey som Brendon kallar honom sjunga lite vackert också. Han lade lite slasksång på skivans ballad igår som nästan fick oss att gråta. Själv ska jag träna in en bra backhandretur. 

Co-producerad av Trams & Spexgeneral Ejnebrand

Nu är jag helt klar med mina baslägg på skivan. Det känns märkligt, man har tänkt och funderat och överanalyserat det här i månader, kanske år, och så på två dagar så är man helt plötsligt klar. Kanske hör man nästan färdiga låtar om en par veckor. Oerhört märkligt. Jag är helt säker på att det kommer bli en fantastisk skiva.

Dessutom har Brendon provat sin allra första snus, film på det kommer ikväll, och Red Bull-Josef har fullständigt demolerat mig i pingis (11-2, 11-2). Ikväll ska jag och fira att vi är klara, fest på Tanner Street. Inga upplopp tack.

Den som väntar på nåt gott får vänta sjukt länge på grund av Londons dåliga uppkoppling. Men här kommer en EPISK 5-minutersvideoblogg!

Måndag 8/8 

Förmodligen är vi överdrivet uppihejsan men det börjar allt kännas lite oroligt i London. Vi följer det hela på TV, internet och genom att prata högt med varandra. Eftersom vi är oroligt lagda kan det bli en lång natt. 

Jag har bloggat dåligt, jag skyller på märklig mobiltelefon och basspelande. I morgon blir jag dock klar med alla mina basgångar och då ska jag störa de andra och blogga jämt. Så ni vet. Ska bli intressant att se om vissa speedade Popterrormedlemmar kan sova i natt trots grannar och upplopp. Själv väntar jag bara på nästa videoblogg för att se vad som egentligen hände idag. Själva basspelandet gick bra, jag tror att jag och Jens satte några klockrena grunder. Mer spännande än alla upplopp.

Nyss ringde klockan. 03:55. Skulle väl inte säga att jag sovit maniskt bra. Min kropp tycks tycka att det hela är ett skoj skämt och spelar med. Nu ska jag avsluta min knäckemacka och sedan lägga all uppmärksamhet på att försöka komma på om jag glömt något viktigt. Nästa gång jag bloggar är det från ett annat land, som jag aldrig varit i förut. Det blir antingen:

1. Finland.

X. Lettland.

2. England.

Ingen vet!

"Tommy Lee Jones spelar maniskt bra" skrev Washington Post.

Undrar vad dom kommer att skriva om oss? Snart går taxin.

Jag brukar alltid glömma något om jag packar i tid och därför vänta till i sista sekunden. Nu har jag dock inte riktigt kylan för det utan tänker sätta igång. Jag brukar packa för mycket, och det tänker jag göra nu också. Kommer som vanligt åka iväg med tre böcker och komma hem utan att ha läst en enda, men förmodligen köpt åtminstone fem tidningar av bara farten, och läst varenda bokstav. Därför tänkte jag lista de bästa tidningarna på resande fot:

1. Den där pressbyrångratistidningen som jag bara sett ett exemplar av och inte minns vad den heter, som bara behandlade andra tidningar. Sjukt bra.

2. Filter. Inte en jättekul åsikt, men jag är inte en jättekul kille heller.

3. Offside. Att läsa vansinnigt ingående reportage om ointressanta fotbollsdetaljer kan vara löjligt intressant.

4. Edge. Kan få tv-spel att kännas som finkultur för en stund.

5. Vagabond. För då kan man låtsas att det inte är 63an mellan Umeå och Östersund, med stopp i Åsele, Dorotea och Hoting, man sitter på.

Mindre än 24 timmar kvar, nu har jag fått lite resfeber också. Ska gå och köpa mig en reseadapter för fortsatt bloggande där borta, plektrum så det räcker även om man är så slarvig och glömsk som jag kan vara, och efter det mest sitta och vara nervös över att jag ska försova mig i morgon. Dessutom fylla mp3spelaren med bra åka-till-England-musik. Tänker mig Elbows Lippy Kids 100 gånger.

En sak som är rätt trevligt är ju musikvideor. Vi i Popterror har gett oss på några försök förut men det har varit hellre än bra och knappt ens hellre. Så sitter man där ute med världens musikvideofeeling så tycker vi gott man kan slänga iväg ett mail till info@popterror.se så hittar vi på något ilag. Det vore väl något?

P4-intervjun här på morgonkvisten var över innan jag riktigt hann förstå att den hade börjat, men jag hoppas att vi skötte oss någorlunda. Dagens skräll för mig måste vara att jag inte slängde mig i säng igen när jag kom hem utan kokade en rejäl kanna kaffe och började planera lite packning. Vad är ett bra lång- till kortbyxeratio i London i augusti? Kommer jag behöva jacka? Kanske viktigast av allt: kom ihåg att se till att det inte står Popterror någonstans på väskorna. Det uppskattas nog inte av brittisk säkerhetskontroll.

Min medietorsdag fortsätter med vad dom kallar en "telefonare" med Länstidningen i Östersund om en par timmar. Jag hoppas att få svara på följande frågor:

Vad menade Jocke egentligen med sina kommentarer i P4 Jämtland i fredagsmorse?
Hur många pedaler ska man egentligen ha?
Är inte gitarrer bara ett sorgligt substitut för bas?
Är Popterror nervösa för E-ämnen i brittiskt fikabröd?
Vad är egentligen idiotlistan?

I morgonbitti klockan sju ska jag och Emil alltså befinna oss på P4 Västerbotten och prata lite om vår Londontripp. Jag skulle påstå att jag är rätt morgonpigg, även om jag inte alls är särskilt förtjust i att kliva upp på morgonen. Då är ändå Espresso rena sovmorgonen jämfört med att boarda planet klockan sex på morgonen på lördag. Jag tänker hantera det hela genom att lyssna på Bright Eyes-skivan I'm Wide Awake, It's Morning, koka mig lite morgonkaffe och tänka på de Popterrormedlemmar som kommer vara betydligt tjurigare än jag på lördagmorgon. Då blir jag glad igen.

Det här med veckans kille är inte så enkelt som det låter. Igår tog jag med mig mandelkubb till replokalen och blev ändå inte veckans kille. Man kunde ge upp för mindre. Tävlingskommitén för priset är lynnig, oberäknelig och att vara i händerna på den är en inte alla gånger lätt tillvaro.

Idag har jag tänkt:

1. Ångestleta mitt pass.
2. Ångestse vidare på sista säsongen av Friday Night Lights.
3. Fnissa åt Bridesmaids på biografen.

Simon
 

Många av Popterrors toppdiskussioner sker i bilar. Som den här.

Som man kanske förstått av att läsa titeln på den här bloggen så är det tänkt att vår skiva ska heta Svartåsen. Förutom att det förmodligen finns ett helt gäng byar som heter så i Sverige så har Svartåsen alltid varit öknamnet på min och Jockes hemby i Jämtland. Jag tycker det är lite fint att det finns ett knippe byar som heter så, för självklart kommer skivan snudda vid byaliv i allmänhet och inte bara i vårt eget Svartåsen.

Då och då har vi nåtts av funderingar om hur länge man kan sjunga om landsbygden på det här viset. Bra nog länge, skulle jag tro. Bra precis lika länge som man kan sjunga om sin Stockholmsförort, sitt Göteborg, sitt New York eller vilken annan plats som helst. Inte fan finns det mindre att sjunga om i Svartåsen än någon annanstans.

Simon

En annan låt som kommer ingå på albumet spelade vi för fantastiska initiativet Hammock Sessions i november i fjol. Dessutom är det min mammas favoritlåt i Popterrorkatalogen. Såhär lät Försommaren '98 i beachvolleyhallen på IKSU.

Hammock Sessions - Popterror @ IKSU, Umeå, 2010-11-17 from Hammock Sessions on Vimeo.

Eftersom vi alla vet att den här bloggen är en icke uttalad tävling i roligast youtubeklipp tänkte jag avsluta den tävlingen på en gång så att jag kan fokusera helt på dagens aktiviteter - bl.a. dragspelsträning och fika - och inte oroa mig över vad de andra herrarna ska gräva fram ur youtubes djupaste raviner. Oh the hu-manatee!