Idag är det dags att åka till Stockholm. Jag är på flygplatsen och jag har samma känsla när jag lämnade landet. Jag lämnade allt som jag ägde och jag återkom aldrig till Algeriet. Bland annat familjen och sonen lämnade jag den personen som inte var jag. Den personen som jag inte kände igen varje gång när tittade på spegeln. Den personen som mådde dåligt och levde hela sitt live för sin familjs skull. Den personen förlorade allt för att kunna hitta sig själv. Den 21 april 2009 lämnade jag hemlandet Algeriet för att hitta mig själv i Libanon. I detta land lärde fick Randa som föddes i Algeriet möjligheten att uppväxa. Starkare blev hon utan fortsätta att må dåligt. Hon mådde dåligt för hon saknade sin son som var bara 3 år gammal.

4 år sedan lämnade jag en gång till en stor del av mig i Libanon som blev mitt andra hemland. Jag lämnade mina vänner och mina aktivistkamrater.

Nu är det en hel ny upplevelse som jag upplever men känner samma känslor. Jag lämnar inget land utan att lämna mig själv. Jag kommer nog att vara samma person när jag återkommer till Umeå min inte riktigt samma efter denna operation.

Som vanligt reser jag ensam med mina minne och känslor. En lång resa som tog 8 år genom 3 länder och 3 liv håller på att ta slut den veckan. Jag önskar bara att livet inte tappar betydelsen efteråt för jag kommer att sakna nånting viktigt för mig som jag skulle vilja kämpa mig för.

Jag tänkte radera denna blog faktiskt för jag var inte aktiv men i fredags träffade jag en helt okänd kvinna på Apoteket när jag ville köpa läkemedel till operation och hon kände om mig och frågade mig ”skriver du en blog?” När jag svarade ja, sa hon att hon gillade vad jag skrev och önskade att jag fortsätter och skriva. Jag var imponerad och glad och bestämde mig att inte radera bloggen.

Den kvinnan vill jag tacka för hon har gjort att jag känner mig starkare och bestämd.

När man googlar Stonewallupproret eller Stonewallrevolten läser man att det var en serie våldsamma demonstrationer 1969 mot en polisrazzia mot homosexuella och” transvestiter” på baren Stonewall Inn i New York. Upproret spreds snart till större delar av ”gayrörelsen” i Greenwich Village. Efter 45 år sedan fortsätter de att säga ”transvestiter” och officiella historien nämner att det var homosexuella som gick ut på gaterna. Egentligen Var det Transpersonerna som blev de första offerterna av den polisrazzian och de första som gick ut på gaterna sen följde homosexuella. Inom 45 år har transkomuniteten varit doldes av den största delen som är homosexuella kommuniteten vilket har gjort att transpersonerna är de enda som inte har tagit alla sina rättigheter nuförtiden. Inom 45 år är transsexualismen fortfarande anses som en psykisk sjukdom. Varenda två dagar är en transperson mördad bara för hon, han, hen var en transperson och man pratar fortfarande om homofobin när det händer verkligen om transfobin. När transsexualismen är en könsfråga som gäller könsidentitet räknas den ännu som en sexuell läggnings del. Man kan räkna hbt-organisationernas ordförande o hela världen med fingrarna och Sverige står inte på listen. Jag är den enda transpersonen som blev ordföranden av en hbt-organisation I hela Afrika och Mellanöstern bara på grund att jag var grundaren av den första hbt-organisationen i Nora Afrika. I början av feminismen var trans kvinnorna förbjudna av den feministiska aktivist eftersom de räknas som cis killar. Transpersonerna blev tvungna att skaffa en ny feminism som kallades transfeminism.

Frågan är vilken perspektiv transkommuniteten har inom HB:s kommunitet i framtiden. Vilket samband vi har vi med den kommuniteten utan rättigheten för alla. Är det inte dags att skilja oss får HB:s kommuniteten och frigöra oss från ens ledning? att flyga med våra egna vingar? Naturligtvis måste vi samarbeta med dem som alla andra delar av civila samhället. Vi har samma mål men vi har inte samma identitet och samma väg.

Det tycker jag i alla fall.

I 2009-04-21 Lämnade jag landet familjen sonen och alla mina varor till Libanon till totalt okänd framtid. Det var ett hopp i den totala vakuum…

2010-01-27 är en av de viktiga dagarna i mitt liv. I den dagen blev jag befrias från fängelset. Jag hade blivit fängslad under 56 dager, under jord i en parkeringsplats som blev anlagd till fängelse. jag såg inte solen och himlen under dessa dagar. Jag var 24/24 i min cell. Det fanns 12 celler, fyra var för kvinnor, 7 för män och en för dem som har smittsam sjukdom. Jag var på början i sista cellen, ensam ibland men ofta med andra som hade smittsamma hudens sjukdomar. Jag gick ut ur min cell bara för förhören. jag ska inte berätta om förhören eftersom det är fortfarande för känsligt för mig.
när jag hade protesterat och sagt att de hade inte rätt att sätta mig med andra som hade smittsamma sjukdomar, tog de mig och satte mig är en annan cell med friska människor. Men problemet var att den var en manlig cell. Vi var mellan 50 60 personer i 30 m2. Jag ger er tänka kan vara en kvinnans situation i en 30 m2 cell med 50 män i ett fängelse. Jag längtade efter förhören för att bara vara med mindre män och mindre händer som brukade röra över min kropp.

Mitt brott var att jag var olika och kämpade mig för min skillnad.

när jag gick ut ur fängelset, kunde jag inte öppna mina ögon så det var ljus. himlen var så blå och luften var så lek, så ren att jag hade ont i lungorna

Den 21 februari 2008 Skrev jag ett brev till min mor som  jag delar med er  det innehållet :

Mor

Du har burit mig nio månader du har vårdat mig med ditt hjärta , du har sett mig växa upp och du kunde se att jag inte var som andra barn … Jag säger inte att du inte älskade mig eftersom mamma själv nu vet jag att det är omöjligt för en förälder att hata sina barn …
Åh mamma, om du visste det onda som du gjorde mig, om du visste att när du kastade åt mig ” Om jag visste det  hade jag vridit på dit huvud vid födseln”. Minns du den första gången när du förvånade mig till din frisör? Jag kan inte ens säga hur var din reaktion .
Minns du när jag var 16 år och anförtrodde dig min hemlighet och att du hade lovat mig stöd och förståelse och nästa dag  rusade du med pappa åt  mig behandlade mig med alla namn ?

Minns du när jag var i gymnasiet och hade jag dig varje utgång genom en rigorös kontroll för att kontrollera innehav , läppar , ögonlock , vinklar … även mina färgpennor hade du konfiskerat.
Minns du förolämpningarna,  föraktets ögon , förnedringarna framför mina systrar … Minns du allt?
Varför sådär hat mamma ? Är den rädslan för det okänt? Är den avsmaken för ett annorlunda barn?
Jag förstår inte mamma . Men jag älskade dig , jag älskar dig och jag kommer förmodligen att alltid älska dig …

Slutet av citaten.

Det har gått nästan sex år sedan jag inte har längre fått kontakt med mor . Hon vill inte höra av mig , hon förbjuder hela familjen att uttala mitt namn . Hon säger att jag dog. Men jag saknar henne … Det finns inte en dag som går utan att jag tänker på henne …

kolla här

Jag tillbringade  2009 års festen  i fängelset. Jag hålls vid den aktuella tidpunkten en tidning .
Jag skulle vilja dela upp med er vad jag skrev i samma dag men inte i samma år .

Beirut Libanon                                                                                                                                                  Torsdag 24 december, 2009

J23 *

11h : 58 : Jag har varit uppe i ungefär en timme . Det finns en tonåringars grupp som jag  inte inte från vilken organisation eller någon religiös eller sekulär ordning cirkel kommer de. de spelar  musik för  att önska god jul till fångarna . Jag nästan skäms, jag ville inte att de  ser mig , jag vill försvinna för ett ögonblick , skadar det mig att vara på den andra sidan av formeln . Jag tillbringade mitt vuxna liv i verket av välgörenheten att försöka hjälpa så möjligt som jag kunde. Jag tänkte på den tiden jag var bort från allt det här för alltid , att det var det naturliga tillståndet för saker och sådant den bestäms  och oändliga  jordens kurs runt solen , var mitt liv. Jag tackade gud för vara på den enda goda sidan av gränssamhället och  för att  han hade givit mig gott samvete , hade givit mig denna illusion att lindra sociala orättvisorna genom att engagera mig i alla verken av de mest skiftande välgörenheten . Jag befinner mig i dag  njuta av  andras välgörenheten. de andra som funderar på samma sak som jag gjorde när jag var på deras sida . Vilken ödmjukhetens lärdom  är det.

citats slut
* J23 är antalet dagar i fängelset vid den tiden .