Den kvinnan vill jag tacka!

Idag är det dags att åka till Stockholm. Jag är på flygplatsen och jag har samma känsla när jag lämnade landet. Jag lämnade allt som jag ägde och jag återkom aldrig till Algeriet. Bland annat familjen och sonen lämnade jag den personen som inte var jag. Den personen som jag inte kände igen varje gång när tittade på spegeln. Den personen som mådde dåligt och levde hela sitt live för sin familjs skull. Den personen förlorade allt för att kunna hitta sig själv. Den 21 april 2009 lämnade jag hemlandet Algeriet för att hitta mig själv i Libanon. I detta land lärde fick Randa som föddes i Algeriet möjligheten att uppväxa. Starkare blev hon utan fortsätta att må dåligt. Hon mådde dåligt för hon saknade sin son som var bara 3 år gammal.

4 år sedan lämnade jag en gång till en stor del av mig i Libanon som blev mitt andra hemland. Jag lämnade mina vänner och mina aktivistkamrater.

Nu är det en hel ny upplevelse som jag upplever men känner samma känslor. Jag lämnar inget land utan att lämna mig själv. Jag kommer nog att vara samma person när jag återkommer till Umeå min inte riktigt samma efter denna operation.

Som vanligt reser jag ensam med mina minne och känslor. En lång resa som tog 8 år genom 3 länder och 3 liv håller på att ta slut den veckan. Jag önskar bara att livet inte tappar betydelsen efteråt för jag kommer att sakna nånting viktigt för mig som jag skulle vilja kämpa mig för.

Jag tänkte radera denna blog faktiskt för jag var inte aktiv men i fredags träffade jag en helt okänd kvinna på Apoteket när jag ville köpa läkemedel till operation och hon kände om mig och frågade mig ”skriver du en blog?” När jag svarade ja, sa hon att hon gillade vad jag skrev och önskade att jag fortsätter och skriva. Jag var imponerad och glad och bestämde mig att inte radera bloggen.

Den kvinnan vill jag tacka för hon har gjort att jag känner mig starkare och bestämd.