Amningens vara eller inte vara…

För exakt fem år sedan hade jag min äldsta i magen. För exakt fem år sedan längtade jag efter min bebis, drömde om den mysiga amningen och allt det där rosenskimrande som man hör talas om. Visst hade jag hört om mjölkstockning, kolik och vaknätter – men bara i förbifarten.

När då våran E föddes – en av dom bästa dagarna i mitt liv. Det visade sig då att allt inte var guld och gröna skogar. Vi låg bara en natt på bb. Sova och vila kunde vi göra hemma. Vaknätterna gick väl an, nattuggla som jag är. Men skriken, krånglig amning och såriga bröstvårtor från helvetet – det minns jag fortfarande med skräck.

Det blev många såriga vårtor, rådfrågningar och salvor hit och dit och framför allt tårar innan amningen började funka okej. När det väl började fungera okej så var det dags för smakportioner, jag kunde inte riktigt känna att jag hann njuta av amningen så som jag hade hört at man skulle göra. Bakom E:s amning låg blod, svett och tårar – bokstavligt.

När sedan K föddes, 2,5 år senare, så hade jag bestämt att jag ger amningen en månad, inte mer. K:s amning funkade klockrent från början. Han hade fint tag, mjölken rann till fort och jag fick aldrig några sår. Honom ammade jag i åtta månader innan vi började trappa ner.

Nu när vi väntade A så hade jag någon föreställning om att amningen skulle bli lika enkel som med K. Varför inte, liksom? Han hade fint tag på bb och allt verkade bra. Tills vi insåg att han inte gick upp i vikt som han skulle. Tyvärr så fick jag världens mjölkstockning på köpet också. För er som inte har haft mjölkstockning så kan jag upplysa er om att det gör ONT som s***n. Det är ingen lek!

Lille A tog fortfarande bra tag men ni som haft mjölkstockning vet liksom jag att man vet att bröstet måste tömmas, man vill att ungen ska suga ut det onda samtidigt som man inte vill, för ont gör det! Så, jag köpte en pump och tänkte att nu löser det sig! Mjölkstockningen försvann tack och lov efter många pumpningar men A gick fortfarande inte upp i vikt som han skulle.

Vi började ge tillägg och då vände det! Men, känslan att känna sig som en sämre mamma som inte har nog med mat till sitt barn är inte heller rolig.

Nu är A två månader, och jo, jag har fått onda ögat av "mammor som kan och vet bäst", så kallade goda råd och åsikter slängda i ansiktet när jag ger flaskan.

Jag vet att min mjölk är det bästa, att det ger bra skydd osv. Men jag vet också att han dör inte av ersättningen (herregud, tänk hur många ungar som är uppfödda på flaska!) och nej, jag har inte lust att förklara mig för vilt främmande människor. Inte kända heller för den delen.

Hade det funkat så hade jag helammat Nu gjorde det inte det så jag delammar. Det räcker, det är bättre än inget och faktiskt ganska bekvämt att kunna lämna över matningen om jag vill äta varm mat eller åka ut på stan helt själv. Ve och fasa vilken hemsk människa jag måste vara i vissa människors ögon!

Jag hoppas att du okända kvinna som kom fram till mig idag på skoaffären och "pratade allvar" med mig läser det här. Du hade sett mig på stenbergska när jag gav flaska.(det hände förresten före jul) Jag hoppas att du läser och att du skäms ända upp till hårfästet.

Jag säger bara en sak: get a life bitch!