Det här med busiga barn…

 Barn är busiga. Dom ska vara busiga. Och lekfulla. Men nånstans måste väl energin ta slut? Eller?

Ibland funderar jag. Dom leker och leker, bråkar, gråter, leker igen. Tills dom bostavligen stupar, om man inte bestämmer att dom ska sova. Fast oftast funkar inte det heller, dom smyger in till varandra och leker. Först tyst, sedan mer högljutt och till slut finns inga spärrar kvar. Det låter som en hjord med elefanter på ovanvåningen ibland. Jag blir tokig en del kvällar.

Men, samtidigt minns jag ju att jag själv minsann inte ville sova bara för att det var kväll. Att mamma och pappa (oftast mamma) tjatade om att jag inte skulle orka dagen efter i skolan, det bara flög in i ena örat och ut genom nästa. Nu förstår jag ju vad hon menade, sisådär några år försent. Och samma tjat har ju jag börjat med, men det funkar inte. Måste hitta ny stategi, men vilken? Vad funkar?

Tror jag har provat allt. Ligga hos dom funkar inte, jag har ju lilleman att ta hand om också. Läsa saga, varva ner ordentligt innan nattning – funkar inte. Jag vette tusan vad som funkar. Men det är väl bra att dom har varandra, dom lär säkert minnas tillbaka och tycka om deras lekkvällar. Hoppas jag. Även fastän jag och mitt gnat kommer att fastna det med. En dag kanske dom förstår vad jag menar.

Pepparkakshuset, ja det har gått i tusen bitar. Minst. E skulle stjäla några karameller från taken och råkade riva ner hela huset. Nu ligger bitarna i en bunke, redo att fikas upp. Men det lär ta ett tag,, det var ju ett halvrejält hus.