Sexårstrots

 Alltså den här sexårstrotsen gör mig galen. När tar det slut? Fick höra ikväll att det brukar gå över strax efter dom fyllt sju… åtta månader kvar då! Japp, jag vet vad jag gör den närmsta tiden då… 

Det är som att ha Dr Jekyll & mr Hyde här hemma alltså, ena stunden är det helt perfekt och harmoniskt, två sekunder efter så har helvetet brakat lös. Jag lutar mig mot dom bra stunderna för tillfället, dom stunder när jag känner igen henne och hon är sitt goa, egna jag. Den där ungen som får utbrott vill jag ibland skaka om och fråga vem hon är, hur hon har kommit in i min dotters kropp. Men jo, jag vet ju att det tillhör utvecklingen och det ska vara så. Men då läser och hör jag ibland om ungar som minsann aldrig haft ett utbrott och som liksom har lullat sig genom barndomen, allt verkar så perfekt och puttinuttigt. Jag har en bestämt åsikt att dom föräldrar som hävdar att den är så det ska vara – antingen ljuger dom och har faktiskt ett litet monster i sina ungar också, eller så har dom helt enkelt inte varit helt närvarande.

Sen fattar väl jag med att allt är individuellt, vissa ungar är värre och mer viljestarka än andra, så är det bara. 

Ja, och vad ville jag med detta månntro? Egentligen ingenting. Men jag ser ju ibland på dom som hälsar på att dom tycker att min sexåring är hemsk, att hon ibland i vissa lägen är ouppfostrad och så vidare. Det tycker jag inte att hon är, hon vet vad som är rätt och fel men när hon slår över till den där flickan som jag inte känner igen så eskalerar hon från 0 till 100 på någon sekund och det är tidskrävande att hämta tillbaka den där snälla, älskade flickan som hon faktiskt är. Sådana gånger, när jag möter såna blickar, så kan jag ibland känna en ond önskan att just den mammans eller pappans barn kommer bli exakt likadan, med likadana utbrott. Fast det är bara i hemlighet, lite i smyg. Dom där hemliga önskningarna är bara i ren frustration, önskningen försvinner oftast lika fort som den poppar upp. Men jo, visst finns det dom som anser sig veta och kunna allt om barn som jag skulle vilja se tampas med detta, sådana som har såna där snälla och ganska lugna barn. Men det tänker jag bara i smyg…;)

Ja, ni ser ju vilket i-lands promblem jag har idag. Senare ska jag och mitt lilla/stora älskade monster ta ett långt, varmt bad med tända ljus och höra musik och bara må gott tillsammans en stund. Lite egnetid med mamman är alltid uppskattat. Kanske skulle vi ta och slänga ihop lite bullar också? Vi vuxna och lilleman blir ensamma i helgen nämligen, då åker dom två stora till farmor och farfar fredag-söndag och bor i stugan och får en liten minisemester – det är dom värda! Tyvärr jobbar gubben men lite egen tid kan vi nog sno till oss. 

På måndag börjar allvaret, då börjar min praktik… börjar känna mig lite småstressad faktiskt.