Igår dånade kyrkklockorna tungt över Nordmaling. Tyngre än på länge. En ung man skulle begravas och kyrkan var full av unga och gamla som ville hedra och ta avsked. Hans konfirmationspräst, Moa Beak, sammanfattade vad många kände. Här ville vi absolut inte vara – ingen var beredd att ta avsked av Joel än på många år. Och samtidigt. Här ville vi absolut vara – oavsett hur nära vi stod honom ville vi ta avsked. Det var vackert. Det var värdigt. Det var så oändligt sorgligt. Jag kan bara hoppas att stunden får bli en del av den väg som ska bära framåt för de som stod honom närmast.
Jag hann vara Joels rektor i ett halvår. En kort tid. På den tiden har jag inte hunnit lära mej alla elevers namn. Än mindre har jag hunnit lära känna så många av dem. Joel var dock en sån som jag snabbt fick syn på och snabbt lärde mig namnet på. Första gången var passande nog på hockeyplanen, en idrottstimme. Joel var en passionerad hockeytalang. När det var dags att avsluta lektionen ville han gärna fortsätta men utan protester tog han ändå sin klubba och knöt av sig sina skridskor. Med ett leende som syntes både i mun och ögon. Joel var en kille som spred äkta glädje och bekvämlighet kring sig. Med sin öppna klara blick, glada sätt och en stor portion ödmjukhet gjorde han vår skola och världen bättre. Han kommer att vara djupt saknad och ihågkommen.
När tragiska händelser som denna sker i en liten kommun, som Nordmaling, blir det synliggjort på ett annat men bättre sätt än i en större ort. De allra flesta har någon form av relation till varandra. Det har varit starkt att se våra ungdomars mod och stöd till varandra och till Joels familj efter händelsen. Starkt att se många av ungdomarnas föräldrar sluta upp. Oerhört starkt av hans fina familj som orkat visat ungdomarna sin uppskattning.
Samtidigt blir också annat synliggjort. Det finns luckor där vuxenvärlden saknas och det finns ungdomar som mår dåligt. Så sent som i denna vecka hände ytterligare en olycka med ungdomar inblandade. En olycka som även den kunnat sluta mycket olyckligt, men som turligt nog inte gjorde det.

Som rektor ser jag att höstterminen kommer att få även andra fokus än utveckling av undervisning. Jag vill samla föräldrar för att vi vuxna tillsammans ska stötta varandra i hur vi både kan stödja och utmana våra barn och ungdomar att vara rädda om varandra och sej själva, att vilja och våga stå upp för den som behöver det, att våga välja sin egen väg, att vilja satsa hårt på sin utbildning. Våra barn och ungdomar är allas vår framtid. Joel fick inte ha sin framtid bland oss men jag önskar att vi kan hedra hans minne genom att tillsammans hjälpas åt att skapa en god framtid för alla som är kvar.