Min morgonläsning av lördagens VK höll på att ta en ände med förskräckelse då Stefan Åbergs krönika fick mej att sätta kaffet i vrångstrupen.

Under rubriken ”SVT blundar för biologin” och med utgångspunkt i rapporter om den ojämlika svenska skolan hittar han fram till idén att SVT, av oklara skäl, skulle blunda för att det biologiska arvet är en viktig faktor för intelligens. Han filosoferar vidare att denna koppling mellan arv och intelligens skulle var den främsta faktorn för ojämlika skolresultat.

Eeeh… och..?

Jag ser ingen anledning att försvara eller förklara SVT:s påstådda agerande och möjliga agenda men jag har rätt god insikt i både svensk skola och forskning kring skolframgångar.

Självklart har föräldrars (och då främst mödrars) IQ betydelse för avkommans IQ. Närmare bestämt mellan 40-60%. Knappast någon skulle ifrågasätta detta. Jämför gärna med den genetiska betydelsen av längd som är ca 80% och BMI som är 60-70%.

Åberg påstår att vi pratar för litet om det biologiska arvet. Jag säger – varför skulle vi det? Vad skulle det förändra? Skulle det betyda att vi ska mäta föräldrars intelligens och sen anpassa undervisningen till deras barn med detta som utgångspunkt? Eller ska vi helt enkelt slå oss till ro och ursäkta uteblivna skolframgångar med det biologiska arvet?

Åberg känner säkert till det där med 40-60 procentens betydelse för individen. Han verkar tycka att det är väldigt stor betydelse. Det betyder ungefär fifty-fifty mellan arv och miljö. Om vi inte kan påverka arvet så kan vi påverka miljön desto mer. Låt oss därför ägna energin åt att påverka miljön.

Det Åberg däremot inte verkar känna till är att intelligensen visserligen har stor betydelse för skol- och andra framgångar, men att det inte är det mest avgörande. Faktorerna för framgång är många och ofta komplexa. Nyare forskning (Duckworth, Klingberg m.fl.) visar med önskvärd tydligthet att den allra största betydelsen för individen är en sammanlagd förmåga av uthållighet, passion och att skapa målsättningar. Även dessa förmågor grundar sig till viss del på biologiskt arv, men kan precis som intelligens utvecklas i ett samhälle och en skola där förväntningarna är höga (oavsett föräldrar), där det finns en omgivning som både stöttar och utmanar, där hem och skola tillsammans förmedlar att bildning är viktigt.

Jag blir ledsen av att läsa Stefan Åbergs krönika. Den luktar unket trettital

Rätten till utbildning är djupt grundlagd i vårt samhälle. Det ingår i både de av FN fastlagda Mänskliga rättigheterna (artikel 26) och i vår egen grundlag (kap 2 §18).

I Sverige har vi haft en skola som omfattar alla sedan 1842, mao 175 år.

Tack vare skolan har inte bara individer getts en bättre framtid utan också vårt land.

Den gamla folkskolan kom till med syfte att fostra och bilda den svenska befolkningen. Än idag är det normer, värden och kunskaper som är huvudrubrikerna i skolans läroplan.

Stoff, pedagogiska & didaktiska modeller, bemötande och organisation har utvecklats. Ibland har skolan legat i bakvattnet av samhällsutvecklingen, ibland varit dess spjutspets.

1842 fanns många kritiska röster mot skolan. Utbildning var inte för alla, fostran togs bäst hand om av föräldrar var vanliga synpunkter. Även detta känner vi igen. Nya fenomen har alltid funnit belackare. Jag mötte den pensionerade rektorn som var elev på den tiden när man gick från reservoarpenna till kulspetspenna, han berättade hur förkastligt detta ansågs vara. Det är i grunden något bra, att vi har ett samhälle där alla har rätt att tycka till. Ett problem uppstår dock när skolans verksamhet och utveckling hämmas av tyckandet.

Just nu tycks det friskt och mycket om mobiltelefoner och andra digitala verktyg. Somt bygger på forskning men alltför mycket bygger bara på egna erfarenheter och farhågor.

Till exempel har förbud mot mobiltelefoner i skolan föreslagits. Det får mej att sucka tungt och ta mig för pannan.

Digitala verktyg har varit viktiga verktyg i skolan sedan 90-talet. I takt med nya möjligheter och ett alltmer digitaliserat samhälle är de alltmer självklara.

Digitala verktyg i skolan används och ska användas för att optimera lärandet.  Forskningen visar att t.ex. feedback är oerhört viktigt för att skapa kunskapsutveckling. Detta förenklas och möjliggörs genom att använda sig av internetbaserade verktyg.

Varierad undervisning vet vi  är avgörande för ökat lärande. Genom digitala verktyg kan vi ta in världen i klassrummet på ett helt nytt sätt.

Kollegialt lärande är det tredje riktigt stora området för att utveckla undervisning och därmed lärande. Idag mer än någonsin sker detta både i det lilla kollegiet på skolan men innebär med sociala medier så mycket större möjligheter, även globalt.

För den som inte jobbar i skolan är det lätt att tro att datorer mest används som ersättare till böcker eller papper och penna och att mobiltelefonen mest är en störningsfaktor. I verkligheten används både datorer och telefoner  på så oerhört många sätt. Att få syn på egen fysisk utveckling i idrotten. Att skapa på nya sätt i bild, musik, slöjd. Att organisera sina skolarbeten i alla ämnen. Som hjälpmedel för elever med språksvårigheter, annat modersmål eller neuropsykiatriska funktionshinder. För att synliggöra lärandet för elever och vårdnadshavare…

Men en digital skolvardag handlar förstås inte bara om att vi fått nya verktyg som optimerar lärandet. Det handlar i kanske ännu större grad om att bilda och fostra våra barn och unga på ett sätt som gör att de kan möta framtida utmaningar i just det digitaliserade samhället.  Redan idag visar undersökningar att unga är duktigare på att värdera, söka och granska det de läser och upplever på internet än vuxengenerationen.  De behöver även förstå kraften och grunderna i programmering, att förstå datalogiskt tänkande/problemlösning.

Det här är så självklart, och också stipulerat i läroplanen.

Jag tycker att det är fint att det kommer synpunkter på skolans digitalisering men jag begriper för mitt liv inte hur vi ska kunna fostra och bilda framtidens medborgare om vi inte ska använda digitala verktyg fullt ut. I digital kompetens ingår också att använda rätt verktyg vid rätt tillfälle och använda andra verktyg när de är de bästa. Jag vet att mina lärare vet när och hur de ska använda rätt verktyg. Jag litar på deras ledarskap i klassrummet. Jag önskar att också alla tyckare utanför skolan litar på det. Jag är dock mycket glad över de positiva hejjarop föräldrarna på Artediskolan ger oss när vi tillsammans med våra elever utvecklar vårt lärande om och med digitala verktyg.

Rätten till utbildning är inte bara rätten till en plats i en skolbyggnad den är också rätten till en relevant och framtidsinriktad fostran och bildning.