Slutet gott, allting gott

Av , , Bli först att kommentera 6

Här kommer den utlovade sammanfattningen av min resa, som tog en något annan utformning än som det var tänkt. Vill än en gång passa på att tacka alla under resans gång!

- – -

Jag hade förberett mig dagligen i ett halvår. Resan bokades i november och avfärdsdatum var satt till 29 april.
Väskan var genomtänkt packad och alla praktiska frågor lösta.
Mamma Berith och lillebror Jonathan skjutsade mig till Umeå Airport den där tisdagsmorgonen. Efter ett jobbigt ”på återseende” insåg jag snabbt att min dröm var verklighet, jag var på väg ut för att utforska världen. Via Arlanda flög jag till Dubai, med Emirates. Därifrån tog jag mig efter ytterligare 14 timmar i luften till Sydney.

Australien var min första destination på resan. Därpå Indonesien, Kina, Fiji, USA, Kanada och Island innan hemfärden till Sverige. Min plan för Australien var att åka upp längs östkusten och till slut flyga från Cairns till Bali.

Min första reaktion på Australien var att det inte alls kändes som att man befann sig på andra sidan jordklotet, vilket visserligen inte var så konstigt. Sydney är på många sätt väldigt lik de västerländska storstäderna som vi européer är vana vid och språket – engelskan – känns ju som hemma.
Det blev en vecka i Sydney, en väldigt händelserik sådan med operabesök och vändor ut till Blue Mountains och Hunter Valley. Efter Sydney reste jag via Byron Bay, Brisbane, Noosa, Hervey Bay, Fraser Island upp till Airlie Beach för att ta mig ut till Whitsundays. Under natten till avfärdsdagen till Whitsundays vaknade jag av att det högg till i min vänstra axel. Det gjorde fruktansvärt ont och jag hade svårt att fortsätta ligga ned. Lyckligtvis kunde jag efter många om och men somna om och åtminstone få några timmars sömn. Smärtan gav dock inte med sig och när jag senare klivit upp hade den spridit sig ned längs sidan. Fast besluten om att det var muskelrelaterat, köpte jag smärtstillande piller och gav mig ut till havs. Det blev två ångestfyllda dagar på havet.

Jag fick sedermera svårt att andas, det gjorde åtminstone väldigt ont att andas. Sömnen blev lidande för jag kunde inte ligga ned och jag åt säkerligen för många smärtstillande tabletter. När vi till slut kom tillbaka till fastlandet gick jag genast till en läkare. Lunginflammation, hade jag visst.

Det var lite märkligt, tänkte jag och mina kompisar som jag hittat på vägen upp längs kusten. Jag hade absolut inga symptom på någon förkylning, vilket var märkligt då åtminstone jag tänker mig att lunginflammation innebär att man är mer eller mindre nedklubbad och håller på att hosta ihjäl sig. Jag var ju frisk.

Nåja, jag fick en antibiotikakur och smärtan gav med sig. Dessvärre var jag tvungen att göra en del ombokningar, sköt fram flyget till Bali och ställde in mitt planerade surfläger. Trist, givetvis. Men samtidigt får man räkna med att det skiter sig lite ibland. Det hör liksom till.

Efter att ha kurerat i nästan en veckas tid i Airlie Beach åkte jag vidare upp till Cairns, spenderade fem dagar där, innan det var dags att åka till Asien. Jag mådde riktigt bra vid det här laget, hade inte en tanke på min tidigare sjukdom.

För att ta mig till Bali var jag först tvungen att flyga med Virgin Australia tillbaka till Brisbane, en knappt två timmars flygresa. Jag har som vana att alltid sova när jag flyger, så även denna gång. När jag vaknade på flyget kände jag dock ett obehag. Smärtan var tillbaka, men inte i samma grad. Dessutom var den på andra sidan, vilket kändes lite märkligt. Ny lunginflammation?

Väl framme i Brisbane ringde jag till SOS International, mitt försäkringsbolags alarmcentral, för att meddela min oro. Då jag bara hade två timmar tills nästa flight var det svårt att hinna med ett läkarbesök, inte minst då jag var tvungen att åka in till centrala Brisbane för ett sådant, varpå jag bestämde mig för att vänta med det till Bali. Efter ett antal vändor på Google kom jag fram till att min eventuella lunginflammation inte skulle försämras uppe i luften.

Till en början gick det bra. Jag såg film i godan ro, åt min mat och somnade naturligtvis till slut. Efter några timmar vaknade jag och kunde nästan inte andas. Det gjorde så fruktansvärt ont att jag var tvungen att tvärt resa på mig och stå med händerna upp i luften för att lindra smärtan en del. Men det gav inte med sig, det blev snarare bara värre och värre. Och det var två timmar kvar till landning. Till slut letade jag mig bakåt till flygvärdinnorna och förklarade min situation. En man gav mig ett par smärtstillande tabletter för att lindra smärtan. 20 minuter senare satt jag och sov igen.

Få var nog lika glada som mig över landningen på flygplatsen N’gurah Rai nära Kuta. Vid det laget mådde jag dessutom ganska bra. Klockan var omkring 23.00 när vi landade och jag beslutade mig för att vänta med läkarbesöket till nästa dag, inte minst då jag planerat att träffa Johan och Elin, mina kompisar från Umeå, på ett hotell norr om Kuta.

Det var ett kärt återseende. De hade rest från Japan via Vietnam, Kambodja, Thailand, Malaysia och Singapore till Bali, vilket var slutdestinationen på deras resa. Efter ett par timmars pratande om allt mellan himmel och jord kände jag att det var dags att försöka sova. Tyvärr upprepade sig historien och det gjorde så fruktansvärt ont att ligga ned. Jag sov inte många timmar den natten.

Efter frukost gav jag mig i väg till BIMC, turistsjukhuset som upprättades efter bombningarna i Kuta 2002. Via akutmottagningen konstaterades att jag åter igen dragit på mig en lunginflammation, fast denna gång var det högra lungan som spökade. Tanken var att jag skulle få medicin och åka ”hem”, men så blev det inte. När jag skulle hämta ut medicinen var läget så kritiskt att jag knappt kunde andas igen. Det gjorde så fruktansvärt ont, vilket jag också sa i medicindisken. Strax därpå var jag åter i en sjuksäng, pulsmätaren pendlade mellan 180 och 230 och jag fick syrgas, dropp och morfin. Jag är absolut vanligtvis en stark motståndare till narkotikaklassade preparat, men vid det här tillfället var det min räddning. Helt plötsligt var smärtan väck och jag kunde andas normalt. Jag förstår att folk kan bli beroende av det.

Det blev en natt på sjukhuset, därefter checkade jag in på ett lyxhotell och spenderade min kvarvarande Bali-vecka där. Bali blev inte det äventyr jag hade mig, egentligen skulle jag utöver det planerade surflägret bara ha Bali som utgångspunkt för att nå Gili-öarna, men dit var det inte läge att åka i mitt skick. Precis som i Australien gav mina symptom med sig och jag mådde egentligen bra hela Bali-vistelsen efter den där morfininjektionen.

Jag var lite nervös inför flygresan till Kina. Dels skulle jag flyga via Kuala Lumpur och därmed åka med samma bolag och samma rutt som MH370 som försvann, dels för den otrevliga upplevelsen den föregående resan. I jämförelse gick den här resan bra, även om jag kände viss smärta även nu. Dagen innan avfärd hade jag gått tillbaka till sjukhuset BIMC där en läkare förklarat att det kunde göra mer och mindre ont mellan varven varpå jag inte ödslade någon direkt energi eller ångest på det den här gången.

Peking var fantastiskt. Jag träffade underbara människor, både som jag kände sedan tidigare och ett tiotal nya bekantskaper. Hade det inte varit för mitt tajta schema hade jag stannat ytterligare någon dag, precis samma känsla som jag hade i Sydney. Från Peking tog jag mig till Xi’an. Där hann jag med en tur till berget Hua Shan som ska ha en fantastisk utsikt. Dessvärre var vädret bedrövligt, man såg ingenting och det var väldigt påfrestande att gå i trapporna efter min sjukdomshistoria. Från Xi’an tog jag nattåget till Shanghai och ja, det började kännas jobbigt i högra lungan igen. Smärtan smög på under de här dagarna. Efter en natt i Shanghai beslutade jag mig om att åka till sjukhus igen. Jag väckte mamma hemma i Sverige som fick ringa alarmcentralen och kolla var jag skulle åka och sedermera åkte jag till akutmottagningen på Shanghai United Family Hospital.

Hade jag åkt till Norrlands Universitetssjukhus hemma i Umeå hade det säkerligen tagit fyra timmar innan jag fått prata med en doktor. Här var jag själv i väntsalen och fick prata med en läkare efter fem minuter. Jag berättade om min sjukdomshistoria, tog fram alla papper vilka han tog med sig och kollade igenom under några minuter medan jag genomgick de vanliga testerna.

”Det där är ingen lunginflammation”, sa han och pekade på röntgenbilderna från Bali och beordrade mig in för ny lungröntgen.
Efter att ha fått svaren på den och några blodprov kom han tillbaka och sa:
”Something’s going on”.
Vid det laget blev jag orolig. Cancer var det enda jag tänkte på. Allt annat utom cancer är ett bra besked.
Läkaren pratade om att göra en CT-röntgen, vilket kostade 15 tusen kronor. Jag bad honom vänta på klartecken från min försäkring, vilket kom strax därefter.

Det gjorde väldigt ont att lägga sig ned på bänken som skulle skjutsa in mig i röntgenmaskinen. Jag var tvungen att ligga raklång i säkert 20 minuter, vilket var en riktig pärs. Dessutom krånglade det med kontrastmedlet varpå vi fick göra om det hela, men till slut fick jag resa på mig igen.

Efter 20 minuters väntan kom läkaren tillbaka – med ett besked.
”Du kommer att bli återställd, men det här är allvarligt. Du har flera blodproppar i dina lungor.”

Jag reagerade med blandade känslor. På sätt och vis var det en lättnad, jag hade inte cancer, men jag förstod givetvis allvaret i det hela. Samtidigt var den en form av ”aha-upplevelse”. Det här var nämligen vad jag misstänkte att jag hade från början. Redan efter första bussresan i Australien hade jag av en då oklar anledning ont i mitt högra ben, vilket jag visste kunde vara blodproppar. Jag sa det även till läkaren i Airlie Beach, men han bedömde det som lunginflammation, utan att ens göra en röntgen (maskinen höll på att bytas ut, till hans försvar). Jag släppte dock tankarna på blodproppar efter beskeden om lunginflammation, man litar ju trots allt på läkares omdömen.
Men vad skulle hända nu? Hur länge skulle jag stanna på sjukhuset? Svävade jag fortfarande i någon form av fara? Frågorna var många, svaren förhållandevis få, men jag förstod att jag skulle spendera de kommande dagarna i rummet på våning fyra som jag lite senare checkade in i.

”Luckily you didn’t die”, sa en annan läkare till mig den kvällen och berättade vidare att jag inte skulle resa vidare utan avbryta mitt äventyr.
”Du kommer bli kvar på sjukhuset några dagar och sedan ytterligare några i närheten innan du kommer kunna åka hem”, förklarade han vidare.

Det blev tio nätter på sjukhus. Ytterligare tio på ett hotell fem minuter därifrån, sedan fick jag äntligen åka hem. Det var en lång väntan och hemfärden sköts fram hela tiden, vilket inte minst var ett mentalt test då jag inte hade mycket att fördriva dagarna med.

Nu har jag varit hemma i en och en halv månad. Helt återställd är jag inte. Jag har kvar samma känsla på min högra sida, men det är mer obehag än smärta. Dock gör det lite ont om jag andas eller lyfter något tyngre än ett kilo med högerarmen. Propparna är enligt en ny CT-röntgen borta, så vad det är som känns nu vet jag inte riktigt. Jag har eventuella spår av en lunginfarkt, varför jag ska röntgas på nytt senare i höst. Om en vecka börjar min koaguleringsutredning, vilket ska visa om jag har någon form av benägenhet att åka få blodproppar, eller om jag bara hade otur. Jag ska i alla fall äta blodförtunnande medicin fram till årsskiftet.

Nåväl, jag är hemma i säkerhet och har verkligen stärkts av alla dessa lärdomar och fått insyn i hur snabbt livet kan förändras. Jag hade tur den här gången.

- – -

Nu blev det mest snack om den otrevliga delen av resan, men jag måste också tillägga att jag fick ut oerhört mycket av själva resandet, mina upplevelser och alla människomöten. Förhoppningsvis kommer jag kunna ge mig ut på liknande äventyr någon gång framöver. Då med stödstrumpor.

Bli först att kommentera

Hemma igen

Av , , Bli först att kommentera 6

Det här är inte någon sammanfattning av resan, den får komma vid ett senare tillfälle. Jag tänkte bara meddela att hemresan gick bra, även om den fick skjutas upp ett dygn pga att SAS missat att skicka med syrgas till Shanghai. Nu behövdes inte den utan flygningarna gick väldigt smidigt.

Väl här hemma har jag tagits emot av den svenska sjukvården och räknar med många vistelser på sjukhuset framöver. Men jag mår bra, får egentligen göra vad som helst och slipper ligga inlagd då det inte finns någon anledning för det. Det handlar mest om att de vill ha koll på mig med jämna mellanrum, inte minst nu i början. Dessutom ska en utredning genomföras på varför jag åkte på denna dubbelsidiga lungemboli.

Förhoppningsvis var det av en slump.

Bli först att kommentera

Köpenhamn (dag 76)

Av , , Bli först att kommentera 7

Äntligen, jag är snart hemma. Efter strul med det mesta befinner jag mig nu på europeisk, ja till och med på nordisk mark här i Köpenhamn. Luften här är mer än lite bättre än i Shanghai…

Tanken var att vi skulle lämna Shanghai redan i fredags, men då SAS glömt skicka med syrgas (vilket är huvudanledningen till att jag fick läkareskort) blev det framflyttat till i går, fredag.
Med nöd och näppe kom vi i väg då det var allt annat än skinande sol och stilla lugnt, men efter fyra timmars väntan i planet på marken kunde vi lyfta. Och här är vi nu.

Flighten gick smärtfritt, jag hade inga problem över huvud taget. Jätteskönt med tanke på mina tidigare flygningar!

I morgon (eller snarare senare i dag) landar jag i Umeå efter 22 dagar i Shanghai. Egentligen skulle jag bara spendera tre nätter där och befinna mig på Fiji vid det här laget, men det är en annan historia!

Efter två och en halv månad utomlands, med en massa strul, känns det oerhört skönt att få komma hem. Det har inte minst varit en massa väntan på slutet, men det är en erfarenhet det med!

Spontant tips så här på lördagsnatten: Se till att ha en bra reseförsäkring innan du ger dig i väg. Det KAN löna sig och det är oerhört dumt att chansa!

Bli först att kommentera

Shanghai (dag 68)

Av , , Bli först att kommentera 10

Det var ett tag sedan jag skrev sist. Anledningen till det är att det inte har hänt så mycket, då jag mest väntat på lite olika besked. Efter elva dagar på sjukhus skrevs jag i onsdags ut och har sedan dess mestadels hängt kring mitt hotell och successivt ökat ansträngningsnivån. I går åkte jag in till city-kärnan en stund, väldigt trevligt efter att ha tillbringat i stort sett två veckor inomhus.

Vad händer nu? Ja, jag väntar bara på att åka hem. Läkaren jag haft kontakt med på min försäkrings alarmcentral, SOS International, bedömde att jag för säkerhets skull ska ha en läkare med mig på min hemresa, i fall det skulle finnas behov av syrgas. Faktum är att det är precis vad jag skulle ha haft på flyget mellan Brisbane och Bali, kan man ju konstatera i efterhand. Nu har jag ju behandlats och bör vara helt okej, men jag har inget emot att ta det säkra före det osäkra.

Om mer eller mindre exakt en vecka landar jag i Umeå. Vi kommer flyga härifrån kring lunchtid på fredag, via Köpenhamn och Arlanda. Kl 13.05 beräknas flighten anlända till Umeå.

Som det blev så väntar man ju bara på att få åka hem, men jag ska ändå försöka hinna med att se Shanghai, så gott som det går. Under de två snabba vistelser jag gjort i stadskärnan (jag bor avsides) har det ösregnat. Tacka vet jag regnperioder… Nåja, i morgon ska det enligt prognosen vara kalasväder. Då kanske jag kan fixa några roliga bilder till bloggen från världens mest folkrika stad!

Och jo, mitt visum går ut på torsdag. Jag kommer förhoppningsvis lyckas förlänga det med en dag på måndag…

Bli först att kommentera

Shanghai (dag 60)

Av , , 1 kommentar 7

Först och främst vill jag tacka er alla som hört av er, både till mig och min familj. Det har varit väldigt uppmuntrande och vi är väldigt tacksamma för det!

I dag är sjätte dagen för mig på sjukhuset. Jag skulle kunna skrivas ut redan nu och sköta allt på egen hand, men stannar för enkelhetens skull. Det är rätt soft med all service och jag vet hur uttråkad jag skulle bli ensam på ett hotellrum. Sen är jag inte en sån som vill köra in sprutor i mig, det är inte kul.

Läkaren var precis in och hade med sig en rad studenter. Ni vet som i Scrubs. Jag kunde inte hålla mig utan satt och smålog under hela besöket. Jag bad om en prognos och han sa att jag kanske kan flyga hem om fem dagar. Mitt mål har hela tiden varit att komma hem till kvartsfinalerna i VM som börjar fjärde juli om jag inte missminner mig och det kommer jag ju i sådana fall att göra!

Annars är det väl inte så mycket att säga. Dagarna går ändå ganska fort och det är tur att vi har ett relativt stort filmbibliotek. Jag får blodförtunnande medicin (waran) och kommer behöva äta det ett bra tag framöver.

Vi ses snart på hemmaplan!

1 kommentar

Shanghai – hit men inte längre (dag 56)

Av , , 4 kommentarer 9

”Luckily you didn’t die”, sa läkaren till mig i går kväll.
Och nog tusan är jag glad för det.

Ni som följt bloggen vet att jag vid ett par tillfällen de senaste fem veckorna fått diagnosen lunginflammation och behandlats för det. Men läkarna har haft fel. Jag har aldrig haft lunginflammation. I stället har jag burit runt på en massa blodproppar i båda lungorna förmodligen redan sedan tiden i Australien.

Jag är i Shanghai nu, fick tillbaka smärtorna och åkte i går akut in till sjukhuset efter samråd med min reseförsäkrings alarmcentral. Och tur var väl det.

Först konstaterade läkaren jag fick träffa omgående att jag aldrig haft någon lunginflammation, efter att ha tittat bland annat på en cd-rom med röntgenbilder från Bali. Därmed väntade en rejäl undersökning, innehållande en omfattande röntgen. Väl där kunde han se att båda mina lungor bär på flertalet blodproppar.

Jag är ingen läkare, men efter några googlingar och läkarens uttalanden verkar det som att jag har väldigt tur som är i livet. Många har gått bort pga det här. Och jag har burit på det ganska länge.

Vad som varit orsaken? Förmodligen långa stillasittande resor, men vad vet jag. Redan efter en vecka i Australien hade jag en oförklarlig ”sträckning” i vaden. Ofta börjar det så, varpå min teori är att jag åkte på blodproppar redan då. Men jag vet inte.

Jag kommer behandlas på sjukhus åtminstone fyra dagar. Därefter måste jag stanna kvar ytterligare drygt en vecka i Shanghai innan jag skickas hem till Sverige. Det blev inget jorden runt för mig, men just nu är jag bara glad att jag lever.

4 kommentarer

Xi’an (dag 53)

Av , , 1 kommentar 6

Rensa aldrig plånboken. Och ska du ändå göra det, så dubbelkolla vad du kastar minst ett par gånger. Det gjorde inte jag i går.

Innan middagen plockade jag ut vad jag ansåg vara onödigt i plånboken, slängde det i papperskorgen på rummet och gick ned till en närliggande restaurang. När jag satt där och väntade på min mat slog det mig – jag hade kastat tågbiljetten till Shanghai. Jag har aldrig ätit så fort med pinnar. Lyckligtvis nog så var papperskorgen inte tömd och jag plockade upp tågbiljetten med mitt passnummer som låg överst. Skönt, tänkte jag. Men det slutade naturligtvis inte där.

I morse, på väg ned med hissen för att ta mig till Terrakotta-armén, dubbelkollade jag tiden för kvällens tågavgång. 9.06 stod det, och så ett kinesiskt tecken bredvid. Konstigt, tänkte jag, inte kör de väl med AM/PM här i Kina? Jag visste att det var en kvällsavgång så 9.06 med en 24-h-klocka var inte annat än orealistiskt. Då såg jag det. Det stod inte alls Shanghai på biljetten, det stod Hua Shan. Vid det tillfället hade jag nog några svettpärlor i pannan, orsakade av annat än värme. I mer eller mindre panik tog jag hissen upp igen, bad alla möjliga böner, sprang till rummet och bankade på dörren då jag redan checkat ut och lämnat nyckeln. Hade jag velat dra in ännu mer dramatik i det här skulle jag ljuga och skriva att ingen öppnade, men dörren gick upp, och ännu bättre – papperskorgen var fortfarande inte tömd. Nu har jag rätt biljett i fickan. Och det där ska aldrig få ske igen.

Jag nämnde Hua Shan ovan, eller Huashan eller hur man nu vill stava det. Det finns ett berg där, Mount Hua, som tillhör ”Kinas fem heliga berg” eller ”Sacred Mountains of China” som det heter på engelska. Dit åkte jag i går, med förhoppningen att få se de fantastiska vyer som finns där. Det gick tyvärr sådär, det regnade och var oerhört mulet så väl uppe på berget, efter en linbana-tur, såg man inte mycket alls, dessvärre.

20140620-165434-60874607.jpg
Då var det enklare att se Terrakotta-armén som jag besökte i dag.

20140620-170025-61225837.jpg
Ber om ursäkt för dålig kvalitet på bilderna, men tyvärr hinner jag inte lägga in några från kameran. Iphone får duga mellan varven!

Och därmed är Xi’an slut för mig för den här gången. Nu sticker jag till världens största stad, i alla fall sett till befolkningen, Shanghai!

1 kommentar

Xi’an (dag 52)

Av , , Bli först att kommentera 6

Här kommer en snabb, spontan sammanställning över vissa saker som jag under min vecka i Peking har konstaterat skiljer svenska och kinesiska normer åt.

Att spotta. I Sverige anses det inte direkt trevligt att spotta offentligt. Det förekommer, även jag själv gör det om det finns särskilt behov, men det är inget som sker överallt och hela tiden.
I Kina sker det överallt och hela tiden. Det är nästan så att man funderar över om det ständigt pågår en tävling där den som harklar djupast och spottar mest vinner.

Att klä sig mindre under varma dagar. Jomen visst, det är ju en självklarhet. Är det varmt klär man sig inte lika mycket som om det är kallt. Här har man dock tagit det ytterligare ett steg. Svettas du? Ja, men då är det ju bara att dra upp tröjan till brösthöjd och ”flasha” magen – i alla fall om du är man. Det ser man jämt och ständigt, både bland unga och vuxna män. Rent estetiskt ser det i mina ögon väldigt märkligt ut, är det inte bättre att slita av sig hela tröjan? Det finns det också folk som gör, i Sverige också givetvis, men här väljer man ibland sina tillfällen på ett fascinerande sätt. Senast för ett par dagar sedan, när jag hade ett apoteksärende, fick jag hjälp av en farmacist – iklädd bara byxor. När hände det på ett apotek i Sverige senast?

Behöver ditt barn kissa? Inga problem. Det kan de göra var som helst, när som helst, för de har hål mellan benen på sina byxor. Väldigt praktiskt, bara att lätta på trycket när tiden är inne. Och är det så illa att du råkar ha satt på ett par hela byxor på ditt barn, ja då är det bara att dra ned dem, var som helst (gärna mitt på gatan bland folk), och låta hen släppa ut det som ska ut. Det spelar ingen roll att det finns en offentlig, gratis toalett två meter därifrån.

Tänkte du spola ned toalettpapper i toan? Aja, baja. Det ska ned i papperskorgen bredvid. Tydligen är inte systemet gjort för att hantera exempelvis toalettpapper.

I morgon ska jag bland annat berätta om min allt annat än torra utflykt till Huashan från i dag.

För övrigt tänkte jag passa på att bjuda på en bild från sista kvällen i Peking, när jag provade ”Peking-anka” med dessa sköna Umeå-bekantingar!

20140619-203525-74125206.jpg

Bli först att kommentera

Hostel-toppen part 1

Av , , Bli först att kommentera 5

Som sportgalning älskar jag statistik och olika slag av listor. Här kommer därför en rangordning av de hostel* jag bott på hittills under den här resan, med en tillhörande kommentar.

1. City Walls – Peking, Kina
Betyg: 5 av 5.
Pris: 110 kr/natt.
Kommentar: Rent och fräscht. Fantastisk service med osannolikt tillmötesgående personal. Väldigt personligt vandrarhem där det är lätt att knyta nya kontakter. Bästa vandrarhemmet jag någonsin bott på.

2. Flashpackers – Noosa, Australien
Betyg: 4 av 5.
Pris: 200 kr/natt.
Kommentar: Det här var en trevlig upplevelse. Det ligger visserligen lite avsides, men själva stället är tokskönt. Lagomt stort, enkelt att möta folk. Riktigt fräscht. Dessutom finns det många gitarrer som man kan låna, ett stort plus!

3. Bounce – Sydney, Australien
Betyg: 3,5 av 5.
Pris: 200 kr/natt.
Kommentar: Bra läge i anslutning till Centralstationen. Fräscht, stort, bra atmosfär. Ganska dyrt dock, men det kan det väl vara värt.

4. Gilligan’s – Cairns, Australien
Betyg: 3 av 5.
Pris: 170 kr/natt.
Kommentar: Egentligen lite väl mycket party för min smak, men det går inte att påstå annat än att det är ett kolossalt omfattande bygge. Du behöver egentligen aldrig lämna vandrarhemmet, allt finns där.

5. Base – Airlie Beach, Australien
Betyg: 2,5 av 5.
Pris: 160 kr/natt.
Kommentar: Hade oerhört låga förväntningar, men det var inte alls så pjåkigt. Perfekt för någon natt i anslutning till Whitsundays-äventyr.

6. Three legged frog – Peking, Kina
Betyg: 2,5 av 5.
Pris: 54 kr/natt.
Kommentar: Helt okej, ett relativt litet hostel. Men jämfört med City Walls är det inte så mycket att hänga i granen bortsett från läge och pris.

7. Backpacker’s Inn – Byron Bay
Betyg: 2,5 av 5.
Pris: 160 kr/natt.
Kommentar: Sådär. Inte kasst, men inget jag spontant skulle rekommendera.

8. Bunk – Brisbane, Australien
Betyg: 2 av 5.
Pris: 170 kr/natt.
Kommentar: Egentligen ganska okej, men utformningen av rummen är så katastrofalt dåliga att det inte hamnar högre upp än så. Det är en labyrint av väggar i rummen, man ser inte en människa från sin säng.

9. Palace Adventures – Hervey Bay, Australien
Betyg: 1,5 av 5.
Pris: ???
Kommentar: Ett slitet ställe som ingick i min Fraser Island-tur. Det går att bo där, men det är ganska äckligt på sina håll.

10. Koala Resort – Whitsundays, Australien
Betyg: 1,5 av 5.
Pris: ???
Kommentar: Det här skulle kunna ha varit ett paradis. I stället känns det som ett övergivet ruckel som inte rustats upp på två decennier. Man ska ta sig fram genom en djungel av ogräs innan man tar sig till de små rummen. Inte okej.

*Hotell och lägenheter räknas inte med i listan.

Bli först att kommentera

Peking (dag 51)

Av , , Bli först att kommentera 6

Peking är avklarat. Jag har varit här väldigt länge så nu får det helt enkelt vara nog. På följande vis ser min resplan ut innan jag lämnar Hong Kong för Fiji.

18/6 Snabbtåg Peking-Xi’an
19/6 Xi’an
20/6 Terrakotta-armén utanför Xi’an. På kvällen nattåg till Shanghai.
21/6 Ankomst i Shanghai kring lunch.
22/6 Shanghai.
23/6 Shanghai.
24/6 Tidigt tåg till Hangzhou.
25/6 Kvällsflyg Hangzhou-Kunming.
26/6 Kunming.
27/6 Oklart, Kunming/Dali/Jishangli.
28/6 Oklart, Kunming/Dali/Jishangli.
29/6 Oklart, Kunming/Dali/Jishangli.
30/6 Flyg Kunming-Hong Kong.
1/7 Hong Kong.
2/7 Nattflyg Hong Kong-Fiji.

Nu sticker jag till Xi’an!

Bli först att kommentera