Reseprofilen – Cristhian

Av , , 3 kommentarer 7

Äntligen är det dags igen. Ni kanske minns min inledande intervju från Sydney i denna intervjuserie där jag helt enkelt intervjuar intressanta människor jag träffar på resande fot. Nu har stunden kommit för Cristhian Vieyra, en 33-årig sköning ursprungligen från Mexiko City som jag fick äran att träffa här i Peking. Jag har träffat många öppna människor, men Cristhian tar nog priset. Det märktes direkt han klev in genom dörren till vårt vandrarhem första gången. Och han var inte bara öppen mot mig utan alla människor vi umgicks med under våra dagar tillsammans. Jag uppskattar öppenhet, det är enligt mig kanske den absolut viktigaste ingrediensen i det sociala livet. Därför klickade det mellan oss direkt och jag har förhoppningsvis funnit en vän för livet.

Nåja, det här är Cristhian, enligt honom själv.

– Först och främst är jag en människa som älskar att resa runt jorden och utforska så mycket som möjligt. Jag försöker vara hjälpsam när jag reser, inte minst genom att komma med nya perspektiv till människor. Genom samtal med människor från andra delar av världen får man ett utbyte i olika perspektiv, vilket kan öppna för nya tankebanor. Det hjälper båda parter att få en annan bild av verkligheten. Vidare försöker jag vara så ärlig som möjligt.
– Jag kommer från Mexiko och är 100% mexikan. För närvarande bor jag i Filippinerna, är projektledare och utövar den kunskap jag bland annat lärt mig i Sverige då jag har studerat i Linköping. Jag är en ”industrial engineer” och har en masterexamen i strategi och kultur, vilket jag har nytta av nu då det är många kulturella skillnader att tänka på när man jobbar i en annan kontinent.
– Jag har levt mestadels av mitt liv i Mexiko och förutom mitt år i Sverige och nu Filippinerna har jag bott några månader i Brasilien. Därmed har jag haft möjligheten att resa mycket. I Sydamerika besökte jag Argentina, Brasilien, Chile, Uruguay och Peru. Jag har bland annat vandrat inka-leden vilket var bland det tuffaste jag gjort i mitt liv. Men det var det värt, det är ett fantastiskt vackert landskap i det området.

Det låter verkligen som att du älskar att utforska världen. Varför? Varför väljer du inte att bara stanna hemma hos dina nära och kära i Mexiko?

– Intresset väcktes tidigt. Redan när jag var ett litet barn var jag intresserad av världen, jag ville alltid veta mer och utforska mer. Bodde jag i Mexiko City ville jag se vad som hände i nästa stad, eller bara i nästa kvarter. När jag var sju år tog jag en cykel och cyklade så långt som möjligt att jag nästan var helt vilsen. Jag har alltid varit intresserad och nyfiken över vad som finns runt nästa hörn.
– Jag har varit intresserad av geografi sedan jag var ett barn. Efter det så började jag tänka på kultur och kulturella skillnader. Jag ville möta människor från alla delar av världen för att få ett hum om deras syn på världen. Innan internets tid brevväxlade jag med folk i Sydamerika bara för att få inblick i hur de såg på saker och så vidare.

Ibland känns det som att folk reser för att på något vis rymma från verkligheten. Hur ser du på den teorin?

– Jag minns en fras, egentligen på spanska; ”jag försöker alltid att åka så långt bort som möjligt från mig själv, för att i slutändan hitta mig själv”. Alltså, du försöker komma bort från verkligheten, men till slut leder det till att finna dig själv. När man reser lär man känna sig själv, vad klarar man av, ens styrkor och svagheter. Man inser vad man tycker om eller inte tycker om. När man reser uppskattar man saker på ett helt annat sätt. Exempelvis när man äter nya maträtter försöker man förstå smakerna och hur maten tillagats. Man vaknar upp tidigt för att se soluppgången. När man är hemma gör man inte det, man vaknar sent och går direkt till jobbet.
– På resande fot försöker man få ut det mesta av dagen, allt är nytt för dig. Man vill lära känna människor, nya gator. Jag tror inte det handlar om att rymma från verkligheten, utan snarare att få perspektiv på den.

Du har bott i många länder. Har det varit svårt med alla omställningar?

– Att flytta till Sverige var tufft. Jag kom mitt i vintern, hade ingen säng att sova i eller någonting. Jag fick sova på golvet. Den största skillnaden var att soluppgången var 9.15 och solnedgången 15.30. Det gjorde mig deprimerad, nätterna var väldigt långa. Annars var det inte så många förändringar och jag försökte anpassa mig till den svenska kulturen. Många svenskar är väldigt öppna till utländska människor och det gjorde det väldigt enkelt för mig att kunna anpassa mig.
– Det finns givetvis asiatiskt påbrå i Filippinerna, men annars är Filippinerna på många sätt likt Mexiko kulturellt, då båda länderna varit koloniserade av Spanien under många år. Därmed smälter jag in ganska bra där, inte minst utseendemässigt. Därför förutsätter människor att jag är filippin och har koll på omgivningen. Därför kan det vara svårt att få hjälp, vilket är ett problem då det ofta är dålig struktur och svårt att hitta ibland i Filippinerna. När jag kom till Sverige fascinerades jag av att allting var väldigt organiserat, strukturerat. Du kan gå överallt genom att fråga någon eller titta på kartan. Och när jag kom till Sverige insåg alla att jag var ny i landet. Folk förutsatte att jag var helt grön och var därmed väldigt hjälpsamma.

Sedan Cristhian flyttade till Filippinerna i vintras har han tagit chansen att resa i stort sett varje gång han haft möjligheten. Det har blivit weekends både här och där.

– Jag har varit i Malaysia, Kambodja, Hong Kong, Bali, Vietnam, besökt områden runt om på Filippinerna och så blev det Peking den här gången.

Hur kom det sig att du bestämde dig för att besöka just Peking?

– Min plan efter att ha lämnat Sverige 2008 var att lära mig kinesiska, spara ihop pengar och flytta till Kina. De senaste åren, decennierna har Kina vuxit till en industriell stormakt så min plan var att flytta hit och bo här åtminstone i fem år. För två år sedan ansökte jag om att ta en masterexamen i Kina, men något kom upp och jag ändrade mina planer, stannade i Mexiko, spenderade en del tid i Kanada och så. Nu fick jag chansen att åka hit och besöka landet åtminstone.

Vilken är din bästa erfarenhet utomlands?

– Det är svårt att bara peka på en sak. Sverige i allmänhet var en riktigt bra erfarenhet, på grund av kulturen. Jag ska ge några exempel. Om du t.ex. lämnar någon sak, säg en mobiltelefon, på en offentlig plats i Mexiko och kommer tillbaka en halvtimme senare så är den borta, någon har tagit den. I Sverige tappade jag min mobil på gatan. Någon tog upp den, ringde upp första numret på samtalslistan och frågade var han kunde lämna mobilen. Den ärligheten var en chockerande upplevelse för mig, men på ett bra sätt. Det skulle aldrig hända i Mexiko.
– Tre dagar senare glömde jag en jacka på en bänk i en park. Jag kom tillbaka några dagar senare och den var kvar. En annan gång var min morbror på besök. Vi hade köpt massa souvenirer och gick runt med dem i en påse. När vi skulle gå in på en nattklubb lämnade vi påsen i en undanskymd papperskorg då vi inte kunde ta med den in. När vi sedan kom tillbaka timmar senare var papperskorgen borta, men påsen hade plockats ut och fanns kvar på platsen.

Din värsta upplevelse på resande fot?

– Jag var i Vilnius, Litauens huvudstad. Jag var ensam och skulle möta upp ett par vänner och det var väldigt sent, gatorna var tomma. Plötsligt hörde jag någon skrika ”alien, alien, alien!” från en gränd. Det första jag tänkte var att det var ”ultras” eller nynazister. Jag började gå väldigt fort och tittade över axeln. Då såg jag tio män, femton meter bakom mig och vid nästa gränd kom det fram ytterligare två och stod där framför mig. De började skratta. Jag såg mig omkring och insåg att jag var helt ensam mot ett dussin andra. De var ”skin-heads”. Det var den sista dagen i mitt liv, trodde jag.
– De stod där och skrattade åt mig och slog mig i huvudet. Jag insåg att det inte var läge att tänka för mycket och försökte bara ta mig därifrån. Jag lyckades slå mig lös och började springa. Jag sprang säkert tio kvarter utan att titta bakåt. Jag var helt vilse. Till slut hittade jag andra människor, men då de inte pratade engelska var det svårt att hitta tillbaka, men det löste sig. Jag fann mina vänner, jag kom till dem blödandes i ansiktet. Vi lämnade Litauen morgonen därpå.

Sista frågan, angående den sökande resenären. Du har varit med om mycket och har fått massvis med olika perspektiv genom livet, trots din unga ålder. Dessutom ger du intryck av att vara en väldigt öppen människa. Vad har du kommit fram till? Finns det någon nyckel enligt dig?

– Att prata om meningen med livet i allmänhet är en stor fråga, men jag har börjat finna meningen med mitt liv. Jag tror att åtminstone jag är här på jorden för att vara lycklig, inte för att söka lycka, utan att helt enkelt bara vara lycklig och sprida lycka. Och att finnas där för andra, att kanske ge råd ibland, är en annan del. Man behöver inte vara som Moder Teresa, och hjälpa alla människor, utan det räcker med en. En är väldigt bra. Vidare vill jag aldrig sluta lära mig saker. Och det tycker jag är viktigt för alla.
– Jag har funderat på att skriva en bok om alla mina upplevelser. Det finns många människor i exempelvis Mexiko som inte känner till mer än Mexiko, vilket inte alls är bra. Kunskap om världen är väldigt viktigt.

Peking (dag 48)

Av , , Bli först att kommentera 7

Det finns mycket att göra i Peking. Mina första dagar här har milt sagt varit intensiva. Intrycken har för det mesta varit väldigt positiva, vilket har varit väldigt roligt!

Jag börjar känna att det är svårt att hålla reda på vilken dag det är. Det är en rätt skön känsla, en riktig frihetskänsla som jag verkligen ville komma åt.

Nåväl, jag landade på den internationella flygplatsen i Peking, efter flyg från Bali och Kuala Lumpur, natten till onsdag. I dag är det visst söndag, vilket innebär att jag är inne på min femte dag här i Peking. Jag kommer förmodligen att stanna här antingen till tisdag- eller onsdag kväll. I går planerade jag mina drygt två resterande veckor här, en plan som får presenteras i ett kommande inlägg.

Att komma från Bali till Peking var ganska skönt. Som jag varit inne på är det inte så värst uppstrukturerat där på Bali, men det är det här, åtminstone i grova drag (finns gator/ställen som kanske kunde ses över). Jag måste medge att jag gillar när det är struktur på saker och ting.

Än så länge har jag bott på ett och samma hostel samtliga nätter. Det heter City Walls och är beläget strax norr om Den förbjudna staden. Vill man traska så kan man ta sig runt till fots väldigt bra här, även om det krävs tunnelbana/buss till vissa områden som är värda att besöka.

Jag har hunnit med de flesta klassiska turistmålen, såsom muren, Tiananmen Square, Den förbjudna staden, Summer Palace, Temple of Heaven, Klocktornet, Trumtornet och OS-arenan från 2008. Vissa ställen är värda ett besök mer än andra. Heta tips är att spendera en hel del tid på både Summer Palace och Temple of Heaven, vilket är fantastiskt trevliga, historiska och vackra platser.

Nu hinner jag inte skriva mer. Vi hörs när vi hörs!

Uluwatu (dag 40)

Av , , Bli först att kommentera 4

Hur gjorde man tiden innan mobiltelefonen? Det är en fråga som ganska ofta känns aktuell, åtminstone för mig.

Ute på resande fot har man sällan samma möjligheter som hemma om man använder samma kontantkort/abonnemang som hemma i Sverige. Det rinner i väg snabbt och ett samtal på några minuter kan kosta mer än den lyxiga lunchen som du kanske unnade dig förra veckan. Därför skaffade jag mig ett australiskt kontantkort i Australien då jag ändå skulle vara där ganska länge och framför allt för att ha ständig tillgång till internet.

Jag har inget lokalt sim-kort här i Indonesien. Och jag bytte aldrig tillbaka till mitt svenska när jag kom hit (för att undslippa ev. onödiga kostnader). Därför kunde jag inte ringa över huvud taget.

Till saken. Hade jag haft mitt svenska simkort i telefonen i går hade jag kunnat undslippa att virra omkring två timmar i sand, under glödhet sol. Nåväl, man kan lugnt säga att jag fick min dagliga motion.

Jag skulle möta upp mina vänner Elin och Johan för att följa med dem på en heldag med sikte mot Uluwatu. Jag hittade dem aldrig. Då ingen av oss är så där jättebekanta med den lokala geografin här rörde vi ihop områdena, varpå jag letade på helt fel ställe.

Till slut fick jag ett sms på mitt australiska av Johan med den rätta adressen, en och en halv timme efter vi skulle mötas.

Jag kunde inte svara. Men jag kunde springa ut mitt i vägen och stoppa första bästa taxi – och det gjorde jag.

Då till nästa problem – trafiken. Det. Går. Inte. Fort. Förmodligen hade jag tjänat tid på att springa sträckan på 3,5 km. Jag kom fram fem minuter för sent, de hade åkt vidare (med all rätt). Då gick jag tillbaka till hotellet, fixade sim-kortet och ringde. 20 minuter senare sågs vi. Tänk om jag hade varit smart nog att utföra sim-kortsbytet tidigare, jag hade ju faktiskt varit i närheten av mitt hotell några gånger. Nåja.

Efter diverse stopp på vägen kom vi ut till Uluwatu, som ligger längst västerut på halvön Kuta Selatan som är Balis sydligaste punkt.

Det finns två (vad jag vet) huvudsakliga turistmål kring Uluwatu. Dels toppklass-surfing och så det berömda ”ap-templet” Pura Luhur. Vi hann med båda delarna och man får väl säga att det kan vara värt en utflykt dit om man är på Bali. Bjuder på ett par bilder!

Dagens tips: Se till att ha rätt sim-kort i telefonen.

20140607-185405-68045512.jpg

20140607-185406-68046271.jpg

Kuta (dag 38)

Av , , Bli först att kommentera 3

Den 11 september 2001 var första gången jag hörde talas om vad som kallas för terrorattentat. Jag var tio år. Ungefär 3000 människor omkom i det brutala dåd som kom att förändra långt mycket mer än bara utseendet på Manhattan.

Drygt ett år senare hörde jag för första gången talas om Bali. Tyvärr i samband med andra fruktansvärda gärningar.

Den 12 oktober 2002, utförde den islamistiska terroristgruppen Jemaah Islamiyah tre bombattentat, två i turistområdet Kuta och ett utanför det amerikanska konsultatet i Denpasar.* 202 människor omkom, de flesta efter självmords- och bilbomben som sprängde två av Kutas nattklubbar i luften. Av dessa var 164 utlänningar, fördelat på 20 nationer. Sex av de omkomna var svenskar, de flesta var hemmahörande i Australien.**

Bilden ovan visar den plats där bombningarna ägde rum i Kuta. Jag var där i dag och det är en plats som många besöker, för att hedra de omkomna. Näst intill samtliga omkomna (en svensk saknas) finns namngivna, efter nationalitet, på minnesmonumentet.

* källa: Wikipedia
** källa: KAMEDO-rapport 89

20140605-172251-62571478.jpg

Bali (dag 37)

Av , , 1 kommentar 6

Det blir inte alltid som man tänkt sig. Min ursprungliga plan var att spendera drygt två veckor på och runt Bali. Den första veckan skulle ägnas åt ett surfläger. Den andra skulle förmodligen ha ägt rum kring Gili-öarna.

I stället blev jag room service-kung på ett lyxhotell i Legian.

Det är faktiskt inte helt fel det heller.

Nåja, vi tar det från början, jag har ju faktiskt lite att berätta nu. Ni som har hängt med sedan tidigare vet att jag drabbades av lunginflammation i vänstra lungan på väg ut till Whitsundays utanför Airlie Beach i Australien. Efter återkomsten från livet ute till havs konstaterades faktum varpå jag blev fast i Airlie Beach och fick skjuta på mitt flyg till Bali – samt ställa in mitt planerade surfläger.

Ny resdag blev i stället i söndags, den 1a juni. Natten till i söndags blev jag varse om det vulkanutbrott i Indonesien som orsakade problem för flygningar kring Indonesien och Australien. Jag trodde att det skulle bli nästa ”dödsstöt” för mitt äventyr på Bali. Faktum är att vi inte direkt drabbades av något mer än några timmars förseningar. Men, problem fick jag ändå.

I söndags morse kände jag mig frisk. Det var i alla fall inte så att jag på något vis funderade på om jag var sjuk. Kl 10.00 lyfte vi från Cairns. Kl 10.30 somnade jag i planet. Kl 11.15 vaknade jag – med smärta – likt den smärta jag hade ute kring Whitsundays. Denna gången dock till höger. Samtidigt noterade jag att jag frös förbaskat mycket om ben och fötter – förbaskade air condition.

Kl 11.45 landade vi i Brisbane och sakta men säkert insåg jag att det var något som inte stod rätt till. 15.20 skulle vi flyga vidare. Kring 14-snåret började jag bli riktigt nojig och ringde faktiskt till SOS International för rådgivning. ”Uppsök läkare”, var det spontana och väntade rådet jag fick. Jag hörde mig för… Nej, ingen läkare på flygplatsen. Mina alternativ var då följande:
1. Strunta i flighten och åka in till Brisbane för läkarbesök. Nackdel? Det hade inneburit ”no show” på flighten och således skulle hela min jorden runt-biljett bli ogiltig. Detta är säkert något som på något vis skulle ha löst sig genom diverse försäkringar, men det kändes som ett jobbigt projekt.
2. Flyga till Bali och hoppas på det bästa.

Valet föll på alternativ nr 2. Med min egen historik i beaktning – jag hade ju faktiskt klarat tre dagar ute till havs med lunginflammation – borde jag greja sju timmar i ett flygplan. Jag köpte ett par sockar (hade checkat in alla mina), tog en vanlig receptfri värktablett och klev ombord på det två timmars försenade planet.

Det gick bra. Till en början.

I sedvanlig stil lyckades jag somna på flyget. Jag gör alltid det, vare sig jag flyger mellan Umeå och Arlanda eller längre sträckor. Med knappt två timmar kvar av flighten vaknade jag och nu gjorde det riktigt ont att andas. Jag gick bak till ena flygvärden och berättade läget, fick mer smärtstillande och informerades om hur jag skulle ta mig till rätt sjukhus/läkare på Bali. Så småningom kändes det bättre, men innan dess var faktiskt första gången jag har känt mig obekväm över att befinna mig på 10.000 meters höjd. Jag sov sista halvtimmen.

Väl nere på marken igen mådde jag ganska bra. Klockan var 22 på kvällen och jag bestämde mig för att åka ut till det hotell där jag skulle möta upp mina vänner från Umeå, Elin och Johan, som landat i Denpasar ett par timmar innan mig. Efter en oerhört fascinerande första taxi-resa här på Bali kom jag fram, mitt ute i ingenstans.

Vi hade väldigt trevligt ett par timmar innan det var läggdags. De har rest från mitten av mars och har klättrat ned från Japan, via Sydostasien, hit till Bali där de avslutar sin resa. Väldigt kul att få höra hur de har haft det, såklart.

Natten var jobbig. Precis som ute på Whitsundays gick det knappt att sova. Ja, det gick inte att ligga (och då kan ni ju tänka er att det är svårt att få någon sömn). I snigeltakt kröp klockan fram. Jag ville bara att det skulle blir morgon så jag kunde få bukt på min ännu ej fastställda (men ändå helt säkra) lunginflammation.

Natt blev till slut morgon och kl 10 tog jag taxi in till turistsjukhuset BIMC, förkortning för Bali International Medical Centre.

För att göra en lång och utdragen undersökningsprocess kort konstaterades att jag hade lunginflammation, denna gång till höger, och jag skulle få en massa tabletter för att bli bättre. När jag då skulle hämta ut denna samling kände jag hur smärtan ökade markant och jag kunde bara andas väldigt korta andetag. Tio minuter senare låg jag där med dropp och hela faderullan, inte för att jag på något sätt var dödligt sjuk av lunginflammationen, utan på grund av den vansinniga smärtan den medförde. Min puls var över 180 och jag svettades inte lite. Efter att ha fått rejält med smärtstillande gick det lätt att andas igen och det kommande dygnet som jag spenderade i sjukhussängen var tämligen smärtfritt.

Som väntat skrevs jag ut dagen efter, i går tisdag alltså. Med tanke på att jag skulle äta en massa mediciner kände jag att det bästa vore att ta det väldigt lugnt några dagar. Och eftersom några dagar i stort sett är hela min resterande tid på Bali beslutade jag mig för att checka in på vad enligt användarna på Tripadvisor är bästa hotellet i området Legian, mellan Kuta och Seminyak. Jag bor här till nästa flyg avgår den 10e (till Peking).

Tanken är dock ändå att försöka se mycket av Bali ändå, men att fokusera på lite lyxliv här när det ändå blev som det blev.

Jag är absolut inte less eller bitter – jag har det väldigt bra. Och resande kan ju vara händelserikt på olika sätt. 🙂

Cairns (dag 33)

Av , , 2 kommentarer 3

Min tid i Australien lider mot sitt slut. I morgon vid den här tiden sätter jag mig på planet som ska ta mig till Denpasar, Bali. Jag ser väldigt mycket fram emot det. Det ska bli kul med en ny miljö, annan kultur och dessutom hinner jag träffa ett par kompisar från Umeå, Elin och Johan, innan de checkar in på sitt surfläger (vilket för övrigt är samma som jag skulle på, fast veckan senare). Vi landar på flygplatsen med en timmes mellanrum, häftigt att vägar kan korsas så.

Men innan det blir tal om Bali tänkte jag försöka sammanfatta den dryga månad som jag spenderat här i Australien.

Min första tanke är egentligen att jag hade förväntat mig mer av mitt besök i det här landet. Med det säger jag absolut inte att jag ångrar att jag åkte hit, det har absolut inte varit tråkigt på något vis, men jag trodde helt enkelt bara på mer.

Jag inledde vistelsen med en vecka i Sydney. Helt fantastiskt. Staden i sig är väldigt skön, det finns massvis med saker att göra och det är otroligt vackert. Jag gillar verkligen Sydney och skulle nog säga att den staden ligger på någon av topp-platserna av städer jag någonsin besökt. Jag kommer säkerligen återvända dit.

Därefter har följande orter/platser besökts: Byron Bay, Brisbane, Noosa, Hervey Bay, Fraser Island, Airlie Beach, Whitsundays och nu slutligen Cairns.

Naturen och miljön är oerhört vacker mer eller mindre överallt. Det vore en lögn att påstå annat. Men, i övrigt är väldigt många ställen alldeles för lika varandra. Den absolut starkaste gemensamma nämnaren stavas a-l-k-o-h-o-l. Det går inte att jämföra alkoholkulturen (öppenheten) här jämfört med i Sverige, åtminstone så som jag har upplevt det. Viktigt att poängtera är att detta är mina personliga åsikter och reflektioner och inget facit. Jag har heller absolut inga statistiska grunder eller undersökningar på att det här verkligen är ett problem.

De gånger jag åkt ut på flerdagsturer har det mest tydliga i informationspapperna varit i stil med: ”Glöm för sjutton inte att ta med mängder med alkohol. Du ska vara borta i tre dagar.” Ett annat exempel är från Fraser Island, precis efter ankomst till vårt läger. Vår guide, som jag absolut inte har något emot egentligen, hade sänkt sin första öl innan vår samling fem minuter senare. Och innan vi begav oss ut till ön anordnade arrangören en busstur enkomt till ett ”systembolag” som de förmodligen har ett samarbetsavtal med, just på grund av att alla hetsas att fylla lagret innan avförd till Fraser Island. Förstå hur mycket de ska tjäna på att 20-30 ungdomar kommer varje dag och köper 20 öl/4 liter vin vardera.

Jag är inte nykterist, tycker att öl/vin/cider är gott och har inget problem med att folk konsumerar alkohol i sig. Men det jag verkligen har stört mig på här är att alkoholen står i centrum, att det är det allt kretsar kring och att det är vad som står i fokus. Då får den fel innebörd enligt mig. Jag vill inte åka ut till fantastiskt vackra Whitsundays för att supa ned mig.

Gällande samma fråga på vandrarhemmen är det lite olika. Vissa är renodlade party-hostel, andra inte. Mitt tips är att läsa recensioner på exempelvis hostelworld.com för att få klarhet i vilket som är vad.

Nog om det.

Om vi ska snacka daglig budget för att resa runt i Australien lyder mitt tips som följer:
Boende: 25-35 AUD/dag.
Mat: 10-25 AUD/dag.
Övrigt: 10-20 AUD/dag.

Det går givetvis att komma undan ännu billigare – eller dyrare (givetvis). Det här är dock ett mått som jag hållit mig inom.

Större aktiviteter kostar allt mellan 100-400 AUD. Och då snackar vi allt från dagsturer till tredagsturer, fallskärm, dykning osv.

I runda slängar behöver man alltså mellan 45-80 AUD för de vardagliga utgifterna, dvs boende, mat och lättare nöjen/övriga randomutgifter. Grovt räknat alltså mellan 300-500 svenska kronor per dag.

Lägg då till kostnader för flyg, busspass (Greyhound funkar bra) och större aktiviteter så kan du räkna ut din Australien-budget!

Cairns (dag 31)

Av , , Bli först att kommentera 2

Cairns. Sista destinationen på mitt äventyr längs den australienska östkusten. Jag kom hit runt 8-snåret på morgonen i förrgår, efter lite buss-strul längs vägen. På söndag flyger jag vidare till Bali, med ett geografiskt opassande stopp i Brisbane.

Jaha, Cairns då? Det är en större stad än de jag varit i på sistone. Staden har runt 150.000 invånare och livnär sig mycket på turismen i området, inte minst på grund av läget till Det stora barriärrevet. Hade jag varit en vän av vatten hade jag, likt uppskattningsvis 80% av alla turister, åkt ut och dykt i revet, men nej, jag känner inte för det.

I går åkte jag ut på en tur upp till regnskogen Daintree och Cape Tribulation. Höjdpunkten var båtturen i Daintree river, där man kan se vilda krokodiler, men i övrigt måste jag säga att jag tyvärr valde fel företag att åka dit med. Bortsett från en halvtimme runt Mossman George fick vi aldrig vandra omkring i regnskogarna, vilket jag på förhand förutsatte. Lärdom från detta? Kolla upp vad det är du bokar, kommer mer synpunkter på detta i mitt summerande Australien-inlägg senare. Jag är faktiskt riktigt besviken på den turen, som var genom Adventures Company. 75% av tiden spenderades i buss.

Fram till söndag har jag inte alls mycket planerat, utan tänker ta dagen som den kommer och fortsätta planera Indonesien-äventyret. På återseende!

Airlie Beach (dag 27)

Av , , 1 kommentar 3

Och där tog min antibiotika-kur slut. Ytterligare en natt väntar här i ”läggan” i Airlie Beach innan jag tar nattbussen upp till Cairns i morgon. Det innebär att jag får fem nätter i Cairns innan flygresan till Bali. Av vad jag hört av andra resenärer räcker det med två, tre nätter i Cairns – givetvis beroende på vad man ska göra. Många åker dit för att ta sig ut till barriärrevet, eller ta sig till regnskogen Daintree som jag ska besöka. I övrigt ska det vara ett ganska trist ställe. Och ja, hade jag vetat att jag skulle bli frisk på bara några dagar hade jag givetvis bokat ett tidigare flyg, kanske redan på fredag, men det är ju lätt att säga med facit i hand. Tur att vädret här är alldeles förträffligt just nu – jag klarar mig.

Sedan sist har jag inte gjort mycket alls. Softat i solen, sovit ohyggligt mycket, löst sudoku, lyssnat på podcasts och sett klart säsong tre av Suits. Helt enkelt gjort allt för att bli frisk. Dessutom visas en Harry Potter-film per kväll på tv, inte dumt det inte.

Och angående Champions League-finalen. Atlético Madrid har stått för en av de mäktigaste säsongerna ett lag, sett till förutsättningar, har gjort under min livstid. Hatten av.

Resebudgeten jag satte upp för Australien har jag kastat i papperskorgen. Redan när jag bokade alla mina turer här i OZ insåg jag att jag skulle dra över med ett par tusen, men nu med den här veckans alla utgifter kommer jag stå på ungefär dubbelt så mycket utgifter för Australien som var tänkt. Nåväl, försäkringen ska ju täcka det mesta och med det i beaktning kommer jag efter Indonesien totalt stå ungefär där jag trodde att jag skulle stå, så vida jag inte får för mig att spendera multum där.

Jag kollar fortfarande åt fel håll varje gång jag ska gå över vägen. Nedrans vänstertrafik.

Jag har fortfarande inte bestämt hur jag ska göra när jag kommer till Bali. Jag tror att min vistelse på själva Bali kommer bli ganska kort då jag troligen söker mig mot Gili-öarna tämligen omgående. Vidare funderar jag på – mycket beroende på priser – att ta en sväng till Komodo, ön med de gigantiska Komodo-varanerna. Tanken slog mig redan hemma, men då jag och särskilt min bror Jonathan brukar kika på Youtube-klipp med odjuren, kände jag att vi borde besöka ön tillsammans någon gång. Men vad tusan, man kan ju åka dit flera gånger!

Det är just det här, att inte veta vad man ska göra nästa vecka, till helgen, eller ens i morgon, som gör backpackerlivet så fantastiskt. Det stavas frihet.

Förresten, grattis på mors dag, mamma!

Nu sänds snart Harry Potter och fången från Azkaban. Innan dess ska jag packa ihop så jag får sova så länge som möjligt innan utcheckning 11.00 i morgon bitti. På återseende!

P.s. Bilden ovan är tagen från strandpromenaden här i Airlie. Umeälven, släng dig i väggen!