Att ge upp !

Av , , Bli först att kommentera 2

Ska vi ge upp?
Lyssnar på P1 om Sydafrika.
Vi alla vet historien om deras rasistiska förflutna, men också att precis som i
USA existerar rasismen fast mer dolt som en tyst dubbelmoral.
Det som gör mig bestört över radioreportagets innehåll, är den rasism
svarta i Sydafrika utövar mot andra svarta som kommer som både flyktingar
och lycksökande från andra afrikanska länder. Jag som bosatt i norra Europa
var helt ovetande om denna ”nya” rasism med våldsamma utfall och tyvärr ofta
dödlig utgång. Var är den svenska dagspress som kunde upplysa oss om
världshändelser av det både viktigare och mer djuplodade slaget. Tror och hoppas
många är med mig när jag säger, -bort med denna presshysteri om mello,
lets dance, bonde söker fru, paradise hotel mm som innehållsmässigt passiviserar
och fördummar oss. Vi blir ett slags marionetter eller nickedockor i styrets tjänst
där vi till slut fördummats och låter oss styras av mammon.
Även välfärdens Sverige har en spricka i det sköra glaset, en spricka som blir större
pga ”Svenssons” fördummande och brist på insikt. Sport av alla de sorter, intriger i olika
tv-program och pressens generella vinklade reportage bort från realitet till dokusåpornas
reality. Detta förändrar ”Svensson” till den i ledband styrda idealmedborgaren som tyvärr i
det tysta protesterar med att rösta på t.ex. SD….med skygglapparna på som skickats
ut av den ”nya djuplodade” journalistikens vindflöjelmentalitet.
Dags att vi reparerar sprickan i glaset, tar tillbaka och utbildar familjen Svensson att bli
återigen en bättre omvärldsanalytiker.
Det motsägelsefulla är att vi reser mer än någonsin….men ”all inclusive” där
man ibland inte lämnar hotellet på en vecka!?
Kanske bättre att bara flyga in i väggen och ge upp?

dead_bird001

Bli först att kommentera

Marionetten, Papegojan och Don Quixote i samma båt!

Av , , Bli först att kommentera 4

Alla clowner är glada

Att skriva är att ge er andra lite grann av mitt innersta, även om det skrivna stycket är aldrig så informellt eller sakligt korrekt, som det vore en manual för en multifunktionsäggkokare med evighets hållbarhet men ointrängbar funktion att nyttja fanskapet.

Har funderat studerat analyserat ordet som dagens bärare av snabba budskap. På diverse olika sociala medier har ordet bland dessa oftast tysta medmänniskor på gott och ont blivit en ventil. Man kan tycka och hålla med om saker offentligt, ibland bara genom att trycka på en gilla-knapp. Vissa skriver och ibland mycket som visar på personlig utveckling och mognad. Bara för att se det motsatta hos tillräckligt många, man skriver och vältrar sig i ord och sammanhang hen inte vet ett dyft om men som en påläst förstår att det bara är ett infall av en sjuka, marionettsjukan!!?? -vad är då detta undrar en läsare som skickat in ett brev och undrat?
Jag klipper in från Wikipedia: En person kan kallas för en marionett om den personer låter sig styras av andra, som om andra drog i trådarna.
Under en längre tid på sociala medier har jag som också är en hen, uppmärksammat flertalet för det är många, artiklar, små skrifter, notiser eller helt enkelt papegojsyndrom där andra styr var och hur landet ska ligga.
Ett brev kom precis in från en läsare, -vad är papegegojsyndrom, nu måste du skärpa till dig med tugget snorhyvel!
Jag klipper in från övrigtonödigtvetande.nu: En person som upprepar vad andra sagt men gör om det till sitt eget så det förnyar ämnet på tråden så den kan fortsätta i evighet om andra faller in i ämnet och också gör papegojsyndromet. Kontentan blir som korven, två ändar samma korv.
Rädslan/faran med detta är att det okritiska tänkandet får en skjuts framåt i positiv bemärkelse, positiv med avsikt att den eller dom som vill få saker sagt utan att säga det för högt kan med list och slughet ändå ropa högst utan ha sagt så mycket.
Kontentan av detta är att en marionettsjuk person ofta också får papegojsyndromet liksom typ på köpet och då är snart Don Quixote fenomenet igång.
Det ringer just på telefonen….fax…nej har ingen, kan du e-posta?
-Kom just ett e-post från en läsare: Det stavas inte Don Quixote, din fubbick. Han heter och stavas Don Quijote och vad menar du med fenomen, det här börjar ju spåra ur helt, har du alla ålarna på samma hylla eller har dom rymt till Barbados?
-Måste svara på läsarens allvarliga kritik:
Klipper in från Wikipedia: Don Quijote (Don Quixote med dåtida spansk stavning). En roman kring en ramberättelse kring ett antal avsnitt (den mest kända är den i kapitel 8 där Don Quijote slåss mot ett antal väderkvarnar som han tror är jättar).
Sammanfattning på alltihopa: Du skriver/för ut ett budskap, för någon annans skull utan att du vet om det, sedan upprepar du det på olika sätt fast på nytt sätt och slåss för något/någon utan att veta för vem och varför.

Makten att dela ägget och koka ordet.

Bli först att kommentera

Mötet/tyckandet och åtgärden

Av , , Bli först att kommentera 2

När vi i det hållbara samhällets namn eller i någon miljöriktig övertygelse, blir frälsta och ska frälsa vår omgivning blir sinnet ofta radarstyrt som om det var en enkelspårig lokförare vid styrspaken.Många är dom dessa föredragshållare jag lyssnat på eller ibland läst inlägg utav. En del är mycket bra, sakliga tydliga i sin intention och kan även ta en diskussion utan att det hettar till. Men det finns dom andra, dom där som vi alla känner till, dom som ”vet” utan att lyssna på någon annan som ofta är hyggligt påläst. Vid en del föredrag delas publiken upp i olika fraktioner och det märks snabbt när det blir skarpt läge. Råkar vår eminente föreläsare halka på ett ämne och inte behärskar det till fullo, kan katastrofen snart bli ett facto.
Som slaghökar kastas händerna till skyarna i den ofta lilla lokalen, som om alla måste få ordet NU!!  Först kastar person 1 ut sin åsikt i avsikt att med giftig tunga dräpa stackaren vid podiet varefter person 2 o 3 o 4 försöker ta till orda utan att ordningen riktigt återställs. Den del, den fraktion som kommit för att lyssna förblir ofta sittandes lugnt och suckar tungt över hetsporrarna som innehar så mycket ilska inom sig att dom formligen exploderar.
Snart föreslås en paus för kaffe med gofika, gärna sötbröd för att liksom trycka på om sockerbehov och kolhydratspåfyllning i den redan välfärdsinflammerade kroppen som får betala ett högt pris i vår förädlade genmanipulerade vackra värld. Samtalen lugnar sig och snart är stämningen tillbaka på en rimlig nivå där föredragshållaren kan fortsätta.
Filosofer och andra lärde män i forna Rom kunde med ögonvittnesskildringar återge till oss idag, möten på offentliga platser som urartade vilket jag förstått att det inte var helt ovanligt. Man kunde helt sonika lyncha stackaren som försökte föra ut samhällsomvälvande åsikter som inte föll alla på läppen. Sant eller skröna, tydligen kunde folk stenas när det hettade till ordentligt.

-Jag funderar vilket som är bäst?
-ska vi införa bättre mötesdisciplin i Sverige eller ska det stå en lastpall med sten i varierande storlekar utanför möteslokalen.?

Clownen vet kanske bäst!

Clown_mannaminne

 

Bli först att kommentera

Konsumtionsgnäll utöver alla gränser Del.1

Av , , Bli först att kommentera 1

 

 Vi lever i en tid av omåttligt konsumerande samtidigt som vi utöver alla gränser är upplysta om allt!

 

 Läsandet i tidningar, lyssnade på radio och direktkonsumtion av ljud + bild i television pågår hela tiden. Till detta ska man lägga reklamskyltar, neonskyltar, ledskyltar på infarter och dessa ständiga uppkopplingar med smarta telefoner, surfplattor och hemma bärbara datorer samt stationära sådana. Vi är uppfylla av information, vi är medvetna om mycket samtidigt som jag tycker mig se en fördumning av gemene man/kvinna/ungdom. Förklaringen kan kanske bero på just omåttlig konsumtion av icke önskvärda men inte möjliga bortvalsprodukter som vi bara matas med hela tiden.
-Säg mig ärligt, berätta en dag när du inte blev matad med någon form av information, en dag som är helt fri från medialt och visuellt brus. När inte ens radion är igång eller du inte tittar på smart telefonens display eller lyssnar på en Mp3 låt?
Medvetenheten är stor om ekologiska mat, kravmärkning, fossila bränslens påverkan på hela jorden Tellus miljö, att byta energislukande glödlampan till en bättre miljöriktig halogenlampa, för att sedan införskaffa lågenergilampor till höger och vänster för att sist nu ledas in i LED-fållan. Vi är bara hemskt väldigt duktiga på att anamma det som är bäst för miljön. Men men men….vänta nu?!!
Vi anammar mycket för att vara på miljöns sida, men vad har konsumtionsivern kostat i form av energiförluster då man ska uppfinna nya innovationer hela tiden för att få sälja mer och mer och mer. För att inte prata om det besvärliga i att återvinna skiten, säg den som inte funderat mer än en gång över var saker ska slängas?
Nu samlar vi prydligt och ordentligt i lådor, påsar, säckar eller i snygga förvaringslösningar som inköpts/ konsumerats in för onödigt dyra slantar bara för att skiten som blir över ska se snygg ut där hemma.
– Det är ju bara skrot för återvinning vi har där i dom snygga påsarna med namn på…plast…metall…papper….kartong….elektronik. Sedan ska man lasta och med bil köra iväg för att sortera en gång till. Undrar om det är plus eller minus på den värdsliga statistiska miljögrafen?

 

 -Bättre att ta sin Sousafon o gå för att spela en trudelutt!

Sousafon mannen 

 

Bli först att kommentera

Matkåseri och spaning mot framtiden

Av , , Bli först att kommentera 1

Den Franske gastronomen Brilliant Savarin har skrivit att uppfinnandet av en ny
rätt gagnar mänskligheten mer än upptäckten av en ny stjärna.
Upptäckten av en ny grundsmak måste då rimligen jämställas med att ett
helt nytt universum öppnas.

Kikunae Ikeda (1864-1936), proffessor i kemi vid Kejserliga universitetet i Tokyo,
slog 1908 fast att den kemiska smakstommen i kött och alger bestod av glutaminsyra
och att man likaväl kunde få fram syrorna och deras salter ur andra animaliska eller
vegetabiliska proteiner. Det eller den smak han åsyftade gavs namnet Umami.
Umami som ord är Japanskt och svårt att översätta exakt till svenska, men vid en
viss efterforskning är detta troligen mest relevant: god/färsk och mustigt läckert.

Från barnsben har orden om Frankrike oftast bestått av matorienterat innehåll,
då deras matkultur varit så mycket mera utvecklad under lång tid och uppfattats
som exotisk, till skillnad från oss som befunnit oss i norra Europas avlägsnaste
avkrok och haft silverskeden långt från födelseplatsen.

 Vi hittar vitlök, ostron, sniglar, grodlår och vinskadade grytor, ”bouquet garni”,
roquefortost, olivolja, tryffel, gåslever, sardiner, bläckfisk, skaldjur, kanin, croissant,
pain blanc(vitt kort bröd), sardeller, vin till dagligdags, grovmalda korvar, surkål,
calvados, selleri, färska örter, champagne och mycket mycket mera.

-Vad är Umami och hur smakar det?
-Vad har detta med Kikunae Ikeda’s upptäckt av Umami med Frankrike att göra?

Umami är natriumglutamat!?
Smakar lätt salt och lätt sötaktigt.
Finns naturligt i proteinrika livsmedel.
Naturliga källor till Umami är parmesanost, buljonger, aromat,
sojasås, 
kött, oliver, ansjovis, sardeller, kapris och selleri.

 Frankrike använder massor av råvaror i matlagningen till vardags och till fest
som direkt kan anknytas till smaken av Umami som sardeller, ansjovis, selleri,
kapris, olika mögelostar, oliver.
Nere i Asien finns sojasåser, ansjovisliknande jästa fiskar, selleri, grönt te.
I Sverige har vi en klassisk Umami-rätt……Janssons frestelse som pga. sin
ansjovis når gastronomiska höjder varje gång den serveras. 

Då Umami hajpen står utom alla rimliga proportioner undrade jag vad vi i Sverige
kan bidra med till den internationella kulinariska gourmetscenen.
Forskning på nätet och massor av kokböcker av alla de slag löste till slut mysteriet
och det gjorde att ni får en gåta att fundera på:
 

 Doften är aromatisk med underton av tryffel, konsistensen är spröd, kristallartad
och samtidigt saftig. Den har en mustig sötma med ton av kola, tydlig sälta,
fruktighet och höga syror tillsammans med en rustik och kraftfull smak. Den vilar på
ytterligare en hemlighet som kanske få känner till, men som förklarar dess breda
ökade popularitet i Europa eller varhelst den hamnar.
Vi svenskar använder den, dess egenskaper till att göra chips, gratänger, smör,
till pasta, snittar, rostat bröd.
-Hemligheten och dess popularitet kan tillskrivas inslag av just
Umami.

Vad är jag?  -svaret kommer!

 Avslutar med spaning om framtiden -Vad den kan ha i sitt kulinariska sköte?

Vi mänskor har en reptilhjärna som är ett arv från långt tillbaka, tydligen ganska
oförändrad genom årmiljonerna. Det enda som förändrats är vår värld, vår omgivning
och vårt sätt att behöva uppföra oss. Reptilhjärnan är den samma och leder oss på
olika upptåg som är svåra att förklara eller hindra. Jägaren finns där inne, jägaren vill
fortfarande med upptäckarlust finna nya marker, nya upplevelser som kan skänka
tillfredsställelse till kroppen likt att efter en lång dags intensivt fysiskt eller psykiskt arbete,
varva ner med ett glas vin och känna en eufori av värme och lugn sprida sig.
Jägaren idag är ibland en kulinarisk upptäckare bland grytor, stekpincetter, kokböcker
i drivor, fina knivar, anpassade grottor kallade köksoptimering med öppen planlösning
där grottans öppna planlösning runt lägerelden kommit i mode igen med nya material där
familjen kan samlas kring köksön och skåda spektaklet som reptilhjärnan ställer till med.
-När jag säger ”kokumi”, vad säger ni då?

 Upptäckarna har inte nöjt sig med Umami , nu är det nya kokumi !
Om jag säger att vatten med lite kalcium upplevs gott medan högre halter av kalcium
ger en otrevlig besksur smak. Därför borde vi inte gilla mjölk som är kalciumrik, men
det gör väldigt många ändå och frågan är varför?
-Jo fett binder till sig kalcium, därför kan vi gilla kalciumrika mjölkprodukter utan
att den beska tonen slår igenom.
Kokumi i matlagningen tillskrivs mustighet, kontinuitet och fyllighet.
Lagrad goudaost med karamellaktigt djup i smaken är kokumi. Torkade fiskar, sällsynt
i sverige men vanligt i Norge och Asien sägs ge en smak av just Kokumi som troligen
blir den nya sjätte grundsmaken framöver.

Svaret på gåtan är ”Västerbottensost”

 

Fisk på matmarknaden

 

Bli först att kommentera
Etiketter:

Upptäckarnas vardag

Av , , Bli först att kommentera 2

Phuket Harbour

De stunder när världen känns stilla och kroppen tillfreds, när allt bara är behagligt skönt, kan oväntade händelser ställa till det även för den hårdaste av hårda. För att få inspiration, för att få uppslag till nya målningar, teckningar, dikter, noveller och framför allt för att få fina bilder, krävs uppoffringar. I andras ögon kanske jag ter mig som en vilsekommen dagdrömmare som flummar runt på något mer än tomgångsfart på scootern, ögonen är nog lite som de vi ser på naturfilmarnas ugglor…. -Tittar, spanar, tittar tillbaka, försöker få ordning på trafiken samtidigt så ingen ska olyckas i onödan av min framfart. Vanligaste scenariot är att jag är på väg till en plats jag känner en aning, men råkar köra vilse på vägen av ofta ren medvetenhet. Plötsligt på väg mot målet ser jag en annan väg, som många turister skulle avvärja som farligt område..ajajaj inte köra in där, i det området ska inte du befinna dig.

Idag skulle jag köpa en skjorta, något finare än turistskjortorna jag har i handbagageväskan, men hur gick det? På väg i rätt riktning, naturligtvis utrustad med skisspapper, färgpennor och min nya fina digitalkamera, fanns plötsligt en ny väg jag inte kört, i riktning mot nytt område i stora staden. Det tog inte lång tid att upptäcka nya jaktmarker, reptilhjärnan från stenålderstiden slog in och jägaren, upptäckaren, vandraren hade blivit radarstyrd av evolutionens arvsmassa nedärvd sedan tusentals generationer tillbaka.

Framför mig låg hamnen, den hamnen turister inte åker till, detta är den riktiga hamnen där all fisk, alla bläckfiskar, alla krabbor, musslor och räkor landas, rensas och sorteras innan vidarebefordran med hjälp av auktion och tidiga morgonförsäljningar. Runt området låg tunna blåa nät på marken, sådana vi lägger över jordgubbarna hemma för att kraxkråkorna inte ska äta vårt röda sommarguld. Här fanns det inget rött guld under, men fullt av små blanka fiskar, liknande småströmming på två åtta centimeters längd. Man torkar fiskarna i mikroformat för att säljas på marknaden. Ser tusentals av dessa på alla marknader, man äter dom som dom är eller lägger ner dom i sopporna för att förgylla smaken.
När jag i min egen behagliga bubbla spankulerar runt i hamnområdet för att få fina bildvinklar upptäcks snart att detta området inte är mitt område. Ett plötsligt besök av en enorm vakthund som vaksamt granskade min lekamen gjorde mig knäsvag. Den såg ut som ett mellanting mellan mycket stor schäfer och pitbullterrier,  -sjaskig, loppäten fast med pigga vaksamma ögon. Sakta backade jag mot en person som stod 8-10 meter från mig, frågade om hunden var farlig, på engelska förstås om han överhuvudtaget förstod. Fick ett stort hånfullt leende till svar och ett tyst skrattande medan han gick vidare.
Jag fick min bild utan perforerad lekamen men tog mig till scootern och smög iväg påhejad av besten.
Nästan överallt vid mina utforskningar brukar det finnas en hund, en sådan som vill bita mig av okänd anledning. Det kan köra både fem och tio andra personer framför mig eller gående och ibland cyklande. Aldrig ser jag något agg från en hund mot dom, men när jag kommer i min sakta takt då jäklar i blå skåpet, ett skall och snabbt ta upp jakten på mig. Snabbt gasar jag upp scootern och flyr med hjärtat pumpande som en stånghammare. Ibland känner jag hunden eller ibland flera hundar för ofta triggar dom igång varandra, känner hur dom nafsar i byxbenen eller är med tänderna i bakskärmen på åkdonet.

Detta är ingen engångsföreteelse, detta händer nästan varje dag och ingen av mina bekanta i trakterna råkar ut för samma sak. Jag tror att min upptäckarlust, min reptilhjärna drar ut mig på dåligheter som forskarkåren snart måste hitta ett vaccin mot.
Det blev ingen skjorta och i morgon åker jag till Bangkok Cultural Centers Main Hall, ska lyssna på Brahms framförd av den välkände Krystian Zimerman.

Bli först att kommentera
Etiketter:

Turister orsaker djurplågeri!

Av , , Bli först att kommentera 3

Fastkedjade apor

Åker runt mycket på scooter eller lätt motorcykel i Thailand. Ett bekvämt sätt att ta sig runt, billigt och hyggligt säkert om man är observant med trafiken.
Ofta blir jag bestört över turismnäringens art, som att få mata en elefantunge med bananer. En stackars elefant stående bredvid sin elefantmamma, fastkedjad i kätting, en kätting som ofta skaver och ger djupa köttsår i fötterna. Dessa elefanter användes ursprungligen som våra svenska ardennerhästar, till att utföra jobb och blev omhändertagna som den arbetskraft de var….med respekt!
Nu står dom till turisterna nöje fastnaglade med en kort kätting, vissa elefanter rider man på och får sig en tur i skogen till mångas enorma glädje. Vill du ställa dig bredvid en av dessa fantastiska djur för att bli fotograferad…ajajaj –då får du betala en rundlig summa.

Aporna som jag tagit en bild på, dessa våra släktingar sitter på ett litet bord fastkedjade för att visas upp. Deras kedjor är ca 1m långa, finns inget att göra för dom, man ser tristessen i ögonen. Men tro inte att du kan ställa dig bredvid för att fotograferas med de stackars djuren, det kostar pengar!
Varför finns detta fenomen, varför behandlas djuren på detta sättet?

Svaret är enkelt –För att du vill se och uppleva detta. När ingen turist vill se den skadade fastkedjade elefanten eller se en stackars apatisk spindelapa som bränns i solen, då finns heller ingen anledning att ha kvar dom i fångenskap under dessa usla förhållande. Min bilds usla kvalitet är för att jag hastigt tog en tjuvbild utan att betala, för inte skulle jag betala för att detta ska fortgå.
Naturligtvis finns det andra länder andra scenarier grymmare hantering, men detta är en del att ta hänsyn till när du bokar din resa. Låt dig inte uppslukas av hjärnblödning och lättja, behåll din korrekta syn på vad du förhoppningsvis tycker hemma i Sverige.

Ögonvittne: Richard Löwall

Bli först att kommentera
Etiketter:

Del 2. Afrika är ett stort land!

Av , , Bli först att kommentera 1

Barnen i hyddan

På väg mellan Addis Abeba och staden Ahwasa, en sträcka med buss på minst sex timmar. Stora huvudvägen är en rejäl motorväg, först nr 4 för övergå till väg nr 6, bred och fin inga större skador. Vägen är svårkörd, mycket långsam, busschauffören är galen och frustrerad. Längs med vägen, på vägen är det fullt med mänskor på väg, på väg gående, springandes, cyklandes, dragandes kärror, körandes mopeder, bilar, tucktuckar, lastbilar, bussar och alla dessa djur överallt. Överallt dessa boskapshjordar med bufflar, getter som i tiotusental kanske hundratusental vallas fram och tillbaka mellan olika beten, beten som liknar torr sand med enstaka strå av växtlighet….. och lättaste sättet att förflytta några hundra bufflar är ju naturligtvis på en stor slät fin väg.
Busschauffören var galen, körde som värsta rallyföraren, kryssande mellan mänskor, körandes om andra bussar för att lika snabbt  behöva tvärbromsa. Vi satt kanske 120 personer i bussen, ganska tysta, ovanligt i Etiopien, men vi var rädda för vad som kunde hända. Min reskamrat Etiopiskfödd med namn Hanna, bosatt sedan tonåren i Örnsköldsvik och sedan Stockholm, gjorde ett beslut tillsammans med sin syster. Dom ringde bussbolaget, förövrigt statligt, fick tag på någon slags chef som fick höra hur deras chaufför körde. Strax ringde det på vår galna chaufförs mobiltelefon och ett mycket högljutt samtal pågick en längre stund varefter körningen lugnade ner sig. Naturligtvis förstod vår chaufför vilket gäng som anmält honom till sin överordnade, så om ”blickar kunde döda” fick med ens en mer tydlig relevans vad det betyder efter denna händelse.
Jag fick längs en av de stora huvudvägarna, förmånen att gå några tiotal meter avsides och hälsa på lokalbefolkning. Vi kom till en plats likt en tomt med tre olika hyddor nära varandra. Här bodde man och fru med sina fem barn som nog var mellan två och tolv år gamla samt mannens gamla mor.
En hydda användes som sovhydda för familjen, en annan för lagra mat, lite verktyg grytor mm och den stora samlades man i för att äta, prata ta emot gäster och hänga upp tvätt för tork. Vi satt inne i hyddan, Hanna kan prata det officiella språket amhariska så någon konversation uppstod som gjorde att vi förstod varandra. Familjen var mycket fattig, i princip inga pengar alls men hade sina hyddor, lite land att odla på och att låta sina djur beta på.
Ett antal getter fanns kring huset och några bufflar som åt hö eller torrt gräs. Familjen hade inte mycket, men lite vatten fanns i en källa en bit därifrån, vatten så man kunde laga mat, tvätta sig, vattna de få grödor man odlade och låta djuren dricka. Ingen i familjen såg ut att må dåligt eller vara undernärd, man var glada och nu att få besök av vitingar var en stor sak. Men via Hanna fick vi veta att familjen inte hade något att bjuda på, men samtalet var tillräckligt värdefullt för oss alla. En liten summa räckte vi över som tack för att vi fick våldgästa denna familj.
När barnen blir äldre uppstår problem, trots isolering i sin lilla värld, ser tonåringarna andra ungdomar på vägen. Ungdomar från stora staden som har det bättre, annars hade dom aldrig haft möjlighet att passera. Dessa ”landsbygdens” ungdomar ser andra ungdomars kläder, mobiltelefoner, frisyrer, Mp3 spelare, hörlurar med musik. Många tonåringar eller yngre män och ibland kvinnor företar sig vandringen, kanske fem, tio, femton eller fler mil till storstaden som är Addis Abeba, här finns ”naturligtvis” lyckan att finna. På vandring mot och i bagaget inte ha något alls med sig, inga pengar eller värdeföremål, bara sina kläder, kanske några flaskor med vatten och lite mat så når man snart lyckans förtrollande hägring. Precis som i alla storstäder är klimatet hårt, många slåss om jobben som nästan inte finns. Jag pratade med en notarie på regeringen i Addis Abeba, frågade honom om hur hög arbetslösheten var. Han sa, det är bättre du frågar hur många jobba det finns. Arbetslösheten spekuleras vara kring femtio procent eller mer.
Så när ungdomarna kommer för att finna den gyllene bägaren, finner dom bara misär, miserabel misär utan motstycke. Bara att få tag på mat eller rent vatten för dagen är nästan omöjligt i konkurrensen mellan den enorma mängd uteliggare och tiggare som finns överallt. Att ta sig tillbaka hem tycker man är bästa lösningen, tillbaka till fattigdomen med familjen. Men i fattigdomen med familjen finns mat för dagen, rent vatten och en social gemenskap som även den är ett utanförskap, men en bättre utanförskap än den som uppstår på gatorna i Addis Abeba. Att komma tillbaka är att ha misslyckats, man tappar ansiktet och då är det bättre att försvinna.

Hyddorna

Bli först att kommentera
Etiketter:

Afrika är ett stort land!

Av , , Bli först att kommentera 4
Tankar

Tankar

Reste till Etiopien för några år sedan, luffade runt i Addis Abeba, Ahwasa och Arba Minch medelst  buss och bra vandringsskor. Mitt första möte med Etiopien blev i en stadsdel i Addis Abebas utkant, på ett enkelt men funktionellt familjehem. Staden har lite mer än 3 miljoner invånare och misären bland en stor del av befolkningen är påtaglig.
När jag funnit mig hemma på mitt rum var det dags att försöka göra staden. Tack vare hjälp med logistiken av vänner som varit där före och kunde stadens olika delar, huvudgator och torg orienterade jag mig snart på egen hand med hjälp av en svårinskaffad karta över staden. Hade bestämt att resan skulle vara tre veckor, så landet fick visa sina olika sidor på gott och ont.
Vädret är bra med en medeltemperatur på 22 grader, idealiskt för oss i norra Europa. Men vad ingen berättat för mig inför resan, är att  Addis ligger på 2355 meters höjd över havsytan, kunde jag kanske tänkt på när jag läste på. Men på den höjden med den temperaturen och oftast klar lysande sol från ovan, ligger nästippen illa till och tillika örsnibbarnas utstick. Min bleka person från ljushyllta norra Sverige, tedde sig snart på bara knappa timman som en nykokt hummer med värmeslag. Möten med intressanta mänskor från olika delar av världen förgyllde resan många gånger om.
En vecka bodde jag hemma hos Paul och hans förtjusande fru. Paul hade studerat i Oxford, pratade perfekt engelska som en genuin engelsman. Intrycket av Paul blev omtumlande i värmen, varje dag körde han till jobbet i en mycket stor Mercedes Geländewagen klädd i skräddarsydd svart kostym, vit skjorta, svart slips och polerade lackskor. Från början förstod jag inte hans profession, vad för befattning han hade. Men efter några kvällar med intressanta samtal, om hans resor i England och Sverige så förstod jag snart att han hade ett kontor i centrala Addis. Han var som högsta chefen för Mekane Yesus, den kyrka som majoritet av etiopierna hänger sig åt. Mekane Yesus är en del av den Lutheranska kyrkan och bara i Etiopien finns mer än 6 miljoner medlemmar. Landet blev kristnat redan på 300-talet under kung Ezana  utan tvång och är det äldsta kristna landet i världen.
Familjen runt Paul och hans fru tog emot mig med öppna armar, visade mig sina hem, bjöd mig på middagar fester och vardagsinsyn som väckte tankar om att världen är större än den vardagssfär man dagligdags vistas i hemma.
Ute på gatorna i Addis Abeba blev jag förfärad över misären, ibland stanken och ibland svårigheten att ta sig fram. Det sägs att minst 10% av stadens befolkning är hemlösa, uteliggare, tiggare som far väldigt illa. På många ställen är det svårt att ta sig fram gående för alla som står, sitter eller ligger på de breda trottoarerna. Mänskor i svår nöd som försöker få en liten slant ”Birr” att överleva på. Många utför tjänster, putsar skinnskor, tvättar tygskor/väskor, säljer små pinnar från ett speciellt träd, man gnider det mot tänderna istället för en tandborste. Vissa rullar upp toalettpapper i mindre mängder, säljer portionsvis och förädlar något enkelt till överlevnad. Det finns allt, souvenirer, kläder, klistermärke, trasiga klockor, reservdelar till cyklar, trasiga aluminiumgrytor mm. Värst är det för de sjuka som ligger utslagna på gatorna, många med Lepra(spetälska) som med deformerade armar, händer, ben fötter sträcker sig i uppgivenhet mot oss vitingar…..deformerade fingrar, såriga, variga utan möjlighet till medicin eller hjälp.
Trevligast är de män oftast kring 55-65år som under Haile Selassie’s tid fick fri skolgång, sjukvård och ett försök till demokratisering av landet. Dessa män träffar man ofta välklädda, vältalande med ett belevat sätt att föra sig på.
Man går på en gata letande efter något, en adress eller ett ställa att äta och plötsligt kommer en man och frågar, mycket artigt på god engelska, -vad söker du? Efter en stunds konverserande är det bara att gå efter mannen som naturligtvis känner hela staden som sin ficka. Som betalning vill han gärna ha lite kaffe, juice eller mat och några Birr. Aldrig någon påflugenhet, aldrig att man känner skuld över att ha gett för lite.
Värst är de ungdomar, blandade åldrar oftast kring 8-12år som kommer och frågar om du ska köpa en Napkin….. –Sir napkin Sir, only 5 birr. Killen har två tre små pappersnäsdukar i en kartong liknande locket över våra kopieringspapper. När han med sin kompis kommer och frågar om att köpa napkins, ansluter snabbt fler småkillar och plötsligt känner man händer överallt för att hitta pengar mobiler och annat av värde att sälja. Turister med vanan att ha mobiltelefonen i bröstfickan på skjortan kan plötsligt få en skräckupplevelse. När killen sträcker fram lådan med napkins, håller han i andra handen ett rakblad, snittar upp underdelen av bröstfickan så mobilen eller kanske pengarna ramlar ut. Fokus hamnar på gärningsmannen, men dom andra roffar snabbt och flinkt åt sig. Tyvärr kan snittet även bli en blodig upplevelse med behov av sjukhusbesök och bli sydd.
Hemma i Sverige är det många som kommenterar min resa till Afrika, det är ett stort land…hmmmm?? Måste man verkligen förklara på 2000-talet för människor att Afrika är en kontinent, den största kontinenten och dessutom är Afrika större än Europa. Afrika består av 55 länder och 1 miljard människor, fast skulle man titta tillbaka, långt tillbaka innan koloniseringen skulle vi finna många många fler ”länder”, områden med individuella stammar med sina egna ritualer, uråldriga  religioner och seder som med vårt behov av att orientera oss suddats ut och tillrättalagts med hjälp av penna och en linjal. Vi var ju tvungna att dela upp så vi inte tappar kontrollen. Tappa kontroll är nog den största rädslan vi bär på.
-Afrika är ett stort land!

På väg

På väg

Bli först att kommentera
Etiketter:
Pennans makt

Förändring, yttrandefrihet!?

Av , , 2 kommentarer 2

Sitter i Thailand på café, läser tidningar från olika delar av världen som turligt nog är anpassade till engelska. Intressant att läsa Bangkok Post, Phuket Gazette, NewYork Times och svenska tidningar via surfplattan. Världsbilden är inte densamma som hemma i Sverige, det finns andra åsikter som anses rätt, finns pålästa välutbildade mänskor i alla delar av världen med lika många åsikter som det finns avkrokar.
Nu har jag med min begränsade engelska försökt följa attentatet i Paris, Charlie Hebdo med sina karikatyrer och slagfärdiga ord tecknade med pennan. Lätt tycker jag med många att fördöma händelsen/dödsskjutningen, men så icke när man läser olika krönikörers och politikers åsikter från olika delar av världen. Naturligtvis säger ingen att dödsskjutningen var rätt, men många anser att den franska tidningen med sina satiriska karikatyrer och ibland kränkande texter borde förstått bättre än att fortsätta skjuta skarpt med pennan till trots varningar.
Var hamnar vi då, ska man bli försiktig med pennan och ordet, måste man tystas för hänsynens skull om fundamentalistiska minoriteter tar illa vid sig. Hur vi än skriver eller talar hamnar vi för eller senare i klinch med någon, vi kan inte stryka alla medhårs för att slippa repressalier. Kanske borde världens ledare på allvar börja arbeta för tolerans, även i de muslimska världarnas mörka bakgator. Att tolerera är inte att tiga, att tolerera är att hantera det goda samtalet, kunna föra sig i medmänniskors närhet. Tyvärr måste vi i Sverige i dag tolerera ett parti, samarbeta med en till nu främmande fågel, som flugit alldeles för lätt på ljumma vindar in i vårt folkhem(SD).

Pennans makt

 

2 kommentarer
Etiketter: