Anknytningsteori

Kvaliteten i en organisation beror på människorna, närmare bestämt på relationerna mellan människorna i organisationen.

Teorin bakom hur vi människor skapar relationer kallas anknytningsteorin. Enligt denna så grundläggs vår förmåga att skapa relationer, till våra föräldrar först och främst, i mycket tidig ålder, i stort sett direkt från födseln. Detta är ett biologiskt/genetiskt medfött verktyg vi alla har för att överleva – att se till att knyta kontakt med någon som kan ta han om en.

Lyckas detta så får man en trygg anknytning. Man blir känner sig då trygg i relationen med sina föräldrar, och man kommer även senare i livet känna sig trygg i relationer med andra.

Ibland så går det dock fel, och man får en otrygg anknytning. Denna kan grovt delas upp två olika sorter – otrygg undvikande, och otrygg ambivalent.

En otrygg undvikande hade föräldrar som på något sätt, medvetet eller omedvetet, stötte bort barnet när det blev "för jobbigt". Föräldern kanske inte orkade med barnets gråt, barnets skrik eller vad det nu kunde vara. Barnet fick då lära sig att om det bara är fogligt och inte gnäller/skriker, så får det som mest närhet – vilket då även alltså sitter i i framtida beteenden i relationer.  Bibehåll avståndet för att få ut största möjliga närhet.

En otrygg ambivalent anknytning skapas när föräldrar iochförsig är trygga och ger mycket kärlek, men inte kanske har tid, utan kanske har ett jobb att sköta eller motsvarande, och inte finns där när barnet behöver det. Barnet kanske måste skrika jättehögt för att få föräldrarnas uppmärksamhet. Barnet vet alltså inte vad det ska göra för att få föräldrarnas kärlek, och blir även otrygg och osäker i framtida relationer.

Det finns ett test man kan göra när barnet är nåt år gammalt, som kallas främligstestet. Det går ut på att föräldern lämnar barnet i ett rum med en främling och går ut en stund. Om barnet är tryggt så blir barnet argt/ledset då föräldern går iväg, men sedan glatt då föräldern kommer tillbaka.

Ett otryggt undvikande barn rör inte en min då föräldern går, och blir heller inte glad då föräldern kommer tillbaka, kanske till och med vänder föräldern ryggen, utan leker på själv.

Ett otryggt ambivalent barn blir argt/ledset när förälder lämnar, men även argt/ledset på föräldern när det kommer tillbaka, då barnet inte känner någon form av kontinuitet i förälderns kärlek.

Detta återspeglar sig alltså även i barnets beteende då det blivit vuxet, och medför svårigheter för de då vuxna att skapa relationer till andra människor.

Så, om kvaliteten på en organisation beror på människorna, närmare bestämt på relationerna mellan människorna i organisationen, så borde även kvaliteten i samhället bero på relationerna mellan människorna. Borde det då inte vara i samhällets intresse att skapa så bra möjligheter för bra relationer som möjligt?

Ett sätt att göra detta vore att göra ett obligatoriskt främlingstest när barnet är i lämplig ålder (typ 1-års-åldern), t.ex. i samband med besök till barnavårdsentral. Visar det då sig att barnet verkar vara otrygg i sin anknytning så kan stöd ges till föräldern. Ofta är nog föräldrarna ovetande om dessa processer.

Ett bra boktips om detta är boken "Hemligheten" av  Dan Josefsson och Egil Linge, även om den kanske främst handlar om vuxna och vuxenrelationer. Det finns säkert bra böcker för förälder/barn-relationer också.

Detta kan knappast vara dyrt för samhället, och tror jag vore ett mycket bra sätt att undvika kostnader i framtiden.