Fördelarna med det svenska kårobligatoriet är betydande. Förhoppningsvis beaktar staten den viktiga roll som lärosätena erkänner kårerna. Största hänsyn måste tas till konsekvenserna av ett avskaffande: studentkårerna måste då ges ett starkt ekonomiskt stöd.

Hur ska man bevara och förbättra kvalitén för den högre utbildningen? En viktig fråga, speciellt aktuell nu i dagarna när obligatorieavskaffandet diskuteras internt på utbildningsdepartementet.

Medlemskap i studentkårer är obligatoriskt för studenter i dagsläget, vilket har kritiserats för att bryta mot föreningsfriheten och rätten att inte tillhöra en sammanslutning. Avskaffandet av kårobligatoriet har blivit en principfråga även för regeringen. Obligatorieutredningen fick därför i uppgift inte att utreda om det obligatoriska kårmedlemskapet ska avvecklas utan hur en sådan avveckling kan genomföras med ett moderniserat och framförallt stärkt studentinflytande.

Att studenter fritt kan välja om de ska vara med i en studentkår eller ej är en god tanke, men den medför stora problem som måste lösas vid ett eventuellt avskaffande. Vi tror nämligen precis som obligatorieutredningen har klarlagt, att de flesta studentkårer kommer att få ett betydande medlemsfall vid en avveckling av obligatoriet.

Det innebär att kårerna kommer att få garanterat minskade intäkter som lätt kan leda till problem med studentinflytandet och därmed utbildningskvalitén. Utredningen har föreslagit 310 kronor per helårsstudent och år som ersättning från staten. Det skulle minska kårernas budget avsevärt i jämförelse med nuvarande medlemsavgifter.

Har kårernas existens än mindre legitimitet om ingen vill bli medlem frivilligt? Visserligen är engagemanget lågt, men det engagemang och de möjligheter till medbestämmande som finns är unika, sårbara, och värda att bevara.

I dagsläget bygger kårobligatoriet på tanken att kåren är en extraterritoriell kommun, att kåren tillhandahåller kollektiva nyttigheter, och att alla är medlemmar. Skulle man betala kommunalskatt om man inte var tvungen? För kårer som nära nog endast bedriver studentmedverkan och där all festiv och kontaktskapande verksamhet är kopplad till studentnationer innebär det mindre medel för studentmedverkan.

Detta kan mycket väl komma att yttra sig genom till exempel avskaffandet av heltidsarbetande jämlikhetsansvariga, studiesocialt ansvariga eller ansvariga för internationella studenter. Kårer som inte har den kontaktskapande verksamheten kommer dessutom att få det än svårare att behålla sina medlemmar då studiebevakning och dylikt inte märks på ett handfast grepp i studenternas vardag utan kan ses som gratistjänster som man får oavsett om man är medlem eller ej.

För att obligatoriets avskaffande ska kunna genomföras utan att avkall görs på studentinflytande och kvalité så anser vi att nödvändig finansiering behöver garanteras. Det är viktigt att också ha i åtanke att obligatorieutredningen implicit ger studentkårer behov av ny verksamhet; nämligen medlemsrekrytering, vars utgifter måste täckas.

Vi finner att det är av största vikt att denna finansiering garanteras på nationell nivå med öronmärkta pengar, så att vi inte hamnar i en förhandlingssituation där lokalt studentinflytande ställs mot andra kvalitetsaspekter. Vi ser inte heller den minsta möjlighet att gå under summan 310 kronor per helårsstudent. Dessutom ser vi ett stort behov av finansiering och stöd under den omställningsperiod som ett obligatorieavskaffande skulle innebära. I flera andra länder kan vi se skräckexempel på hur systemen havererat når kårobligatoriet avskaffats.

Gällande lag och rätt om obligatoriet så har professorn och grundlagsfadern Nils Stjernquist i sitt obligatoriebetänkande (SOU 1990:105) funnit att det inte strider mot regeringsformens stadgande om negativ föreningsrätt.

Att fortsätta att argumentera för att kårobligatoriet skulle strida mot grundlagen är därmed osakligt. Man måste erkänna att det till syvende och sist rör sig om enbart en principiell fråga. Med detta blir det också viktigt att inse att man inte bör föra ett korståg i principens namn utan att ta största hänsyn till konsekvenserna av ett avskaffande.

Vi hoppas att man tar i beaktande den positiva inverkan som kårerna faktiskt har på utbildningskvaliteten, och den viktiga roll som lärosätena faktiskt erkänner kårerna.
Landets studentkårer har hundratals studentrepresentanter och studiebevakare som sitter med från universitetets styrelse ända ner till institutionsnivå. Därtill avlastar kårerna lärosätena gällande frågor som till exempel boende, doktorand- och studentombudsverksamhet, breddad rekrytering, studiemiljö och mottagande av internationella studenter.

Vi förutsätter att ett eventuell obligatorieavskaffande görs med den största försiktighet. Dessutom kräver vi ett starkt ekonomiskt stöd, någonting annat vore ett svek mot svensk studentrörelse och högre utbildning i allmänhet.

Klas-Herman Lundgren, ordförande, Uppsala studentkår

Petter Forkstam, ordförande Lunds universitets studentkårer

Kristian Kull, ordförande Stockholms studentkårers centralorganisation

Robert Östberg, ordförande Umeå studentkår