I min barndom var två folkrörelser tydliga och närvarande i så gott som varje stuga, symötestanterna och söndagsskolan. Båda närdes av samma människosyn, den att varje människa är skapad av Gud och har samma unika värde. Inkomsten per hushåll var betydligt lägre än vad som är verkligt i dag. Men man var villig, ja glad över att kunna dela med sig av det lilla man ägde. Fortfarande fanns en hel del hushåll som saknade rinnande vatten och för att inte tala om TV och telefon. Symötesgemenskapen omfattade alla om än man inte deltog aktivt. Bildörrar (för de som hade bil) och ytterdörrar låstes aldrig utan tilliten till omgivningen var den allestädes närvarande tryggheten. Söndagsskolan engagerade nästan alla barn om man inte bodde alldeles för långt borta. Fortfarande torde en mycket stor andel av medborgarna ha sina minnen och sina grundvärderingar i dessa rörelser. Många minns söndagsskolans sparbössa, den knäböjande ”negerpojken” som för varje given slant bockade och tackade. Symötestanterna samlades i hemmen och i bönhusen för att under trivsamma former virka, sticka och sy nyttiga alster till den kommande missionsauktionen. Pengarna skickades sedan via missionsorganisationerna ut till ”missionsfältet” där man byggde byggde kyrkor, skolor och sjukhus. Det här var en biståndsverksamhet som existerade långt innan den nationella biståndsverksamheten. Man må idag tycka vad man vill om ”missionerandet” men tanternas varma hjärtan var inte att ta miste på.  

Vad vill jag då säga med denna nostalgiska tillbakablick? Ja, jag bedrövas över den framgång som invandrarfientligheten formas i det nationella Sverigedemokraterna. Jag är tvivlande på att Diaknäsbon eller Nästansjöbon eller Arjeplogaren röstat på SD utifrån en ideologisk övertygelse. Nej dessa väljare med rötterna i symötesgenerositeten eller söndagsskolan röstar utifrån en frustration över storsamhällets likgiltighet för glesbygden. Barbro Matzols, berör valresultatet i senaste numret av Kyrkans Tidning och skriver att” värdekonservativa socialdemokrater har bytt parti” samt att en liknande rörelse finns hos moderaterna. Jag tvivlar på att på att vårt Västerbotten med rötterna i pietismen med sin öppenhet för främlingen plötsligt får detta fotfäste i våra bygder. Nej jag tror att en förklaring som ligger närmare till är den frustration som uppstår när byabutiken, skolan, kollektivtrafiken, vården hotas eller t.o.m. läggs ner. Glesbygdsfrustrationen hämtar sitt sista hopp i ett parti som uppkäftigt sätter sig upp mot etablissemanget. Vem av våra ” trendiga, moderna och korrekta” politiker vill satsa på glesbygdsbons livsvillkor och hens intill dumhet obändiga vilja att inte följa strömmen till storstaden med dess växande och lockande utbud av allt man behöver och det man kan avvara? När började flyttlassen gå och vilken samhällskraft öppnade för dräneringen av människokraft och naturresurser? Viktigare är ändå frågan om vem som kan och vill vrida utvecklingen? Invandrarmotståndet är en del i SD:s framgång men jag är övertygad om att för våra norrländska bygder är detta ett uttryck för en sorg och oro som gnager i bröstet på många inlandsbor. Vem vill lyssna och vem vill agera för ett opinionsarbete som vänder glesbygdens vikande utveckling?