Varför vill inte den S-ledda regeringen erkänna Daesh/IS övergrepp på minoriteterna i Irak och Syrien som folkmord? I februari innevarande år fattades ett vägledande beslut av EU-parlamentet att IS pågående övergrepp på kristna och yazidier är ett folkmord. Den tagna resolutionen slår fast att ”Islamiska statens systematiska övergrepp och mördande syftar till att förgöra dessa grupper och därmed ska klassas som krigsbrott, brott mot mänskligheten och folkmord”. Resolutionen initierades och drevs av kristdemokraten Lars Adaktusson. Den stora kristdemokratiska gruppen liksom socialdemokrater och de Gröna stödde förslaget. Alla grupper, utom vänstergruppen GUE/NGL och Marine Le Pens högerpopulistiska ENF, röstade för ett antagande av resolutionen.
I fjol så fylldes torgen runtom i världen för att minnas 100-årsdagen av folkmordet då över 1 miljon assyrier, syrianer, armenier och pontiska greker mördades. Det osmanska riket, nuvarande Turkiet, stod för utrensningarna och förnekas konsekvent av den turkiska regeringen. Vad skulle vi säga om Tyskland skulle förneka Förintelsen?
Nu handlar det om dagens förföljda minoriteter, i huvudsak bosatta mellan floderna Eufrat och Tigris. Men även här, på svenska flyktingboenden, är kristna särskilt utsatta för hot och trakasserier av islamistiska extremister. Daesh har tvingat 100-tusentals kristna på flykt. Det kristna klostret Sankt Elias liksom det Baaltemplet i den syriska världsarvsstaden Palmyra är utplånade. Daesh avrättningar sker som halshuggningar. Masskidnappningar sker av kristna och flickor utsätts för systematiska våldtäkter. EU-parlamentet har fastställt detta som ett pågående folkmord. Den amerikanska kongressen har fattat samma beslut liksom de irländska och litauiska parlamenten. Bara under de senaste 10 åren har uppemot 80% av assyrierna drivits från Irak och Syrien. 1910 var 14% av Mellanösterns befolkning kristen. Idag räknar man med blott 4% är kristna som ett resultat av förtryck och våld. Vad väntar Stefan Löfven och hans regering på? Varför klassar inte ledningen av den ”moraliska stormakten” Sverige detta blodiga drama som ett folkmord? Det skulle vara en självklar markering från en demokratisk nation och utgöra ett tydligt och hoppfullt tecken till de utsatta.

Jihadisternas våld påverkar Europas befolkning i flera avseenden. Vissa resmål för charterturister väljs bort med hänvisning till gjorda terrorattacker i närområdet. Rädsla och otrygghet ökar enligt gjorda undersökningar. Allt detta är logiskt och fullt begripligt för var och en av oss. Religionen gör sig närvarande och påmind i sammanhanget men på ett mycket avskräckande sätt. Kopplingen mellan religion och våld är olycklig men kan inte bortförklararnas när muslimer med hänvisning till Koranen är beredda att offra sitt liv för att i Profetens namn skada och döda så många som möjligt i samma attentat. Vi hade under 60-70-80-talen flera attentat i Europa utförda av extremvänstern. Kristdemokraten Aldo Moro, Italiens premiärminister var en av många som avrättades av dåtidens vänsterextremister. Italiens kristdemokrater och kommunister var i färd med ett något ovanligt samarbete som skulle ta itu med landets växande ekonomiska problem. Aldo Moro kidnappades och hittades avrättad den 9 maj 1978. Kroppen var placerad mitt emellan de kristdemokratiska och kommunistiska högkvarteren. Baader-Meinhofligan ger säkert de minnesgoda en hel del rysningar med anledning av de terrordåd de hann genomföra. Här finns bl.a. ockupationen av Västtyska ambassaden i Stockholm 1975 med två mördade ur personalen. Totalt mördade ligan drygt 30 personer. Dagens religiöst och politiskt motiverade våld hänvisar till Koranen. Den tidigare terrorrörelsen hänvisade till marxistiska idéer. Vi förfäras över de grupper och organisationer som anser sig ha överhöghet över andras liv.Men vilken tolkning av de religiösa eller politiska texterna är den rätta? Ja några sådana mått har vi att inte att mäta med. När vi bedömer handlingarnas ideologiska motivering så fördömer eller rättfärdigar vi dem utifrån från vår västerländska värdeskala.

Intresset för Koranens texter har växt som en följd av muslimers etablering och jihadisters våld i väst. Intresset förefaller i huvudsak motiveras av jihadismens våldsamma framfart. Men vem är sann muslim eller sann kommunist? Är det bekännaren eller är det betraktaren som avgör den ideologiska kvalitén? Att säga att jihadisten inget har med religion och islam att göra är ju att försöka sig på att ange vad som är rätt tolkning av Koranen. Var de Röda brigaderna den sanna tolkningen av Marx och Engels skrifter? Frågan är allt för komplex att avgöras av min begränsade kunskap. De handlingar som motiveras av religiösa texter behöver förstås utifrån det faktum att religion är ett djupt liggande mänskligt behov och en urkraft som ”kan försätta berg”. Rekryteringen av jihadister sägs i huvudsak ha sin framgång i ett socialt och ekonomiskt utanförskap. Det är ingen ny formulering utan blivit ett standardsvar så fort så fort politiska företrädare pressas på förklaringar till extremistiska rörelser och dess framgångar. Denna orsak och verkan har vi hört främst från vänsterns talespersoner. Är förklaringen ny? Nej, samma diagnos har ställts sedan 60-talet och blir detsamma om det så handlar om vänsterextremister, kriminella i allmänhet eller som nu, terrorister med Koranen i hand. Jihadisternas religiösa bekännelse måste tas på allvar.

Religionen utgör ett behov som följt människan genom alla tider. Att religiös ”snedtändning” förekommer är känt genom hela mänsklighetens historia. Socialt och ekonomiskt välstånd utgör en mager mylla för kriminalitet men tillfredsställer inte människans djupa längtan efter att få hänge sig åt något större. Religiös extremism bekämpas bäst med respekt för religionens roll och bekännarens glöd och hängivenhet. Homo sapiens är också Homo religiosus. Religiöst motiverade handlingar måste dömas och fördömas i enlighet med vår lagstiftning men de demokratiskt sinnade muslimska ledarna och samfunden har i det här fallet ett särskilt ansvar. Dvs det ledarskap som i kraft av sin position kan göra anspråk på den rätta tolkningen. En parallell kan vara ansvarsutkrävningen av Pingstkyrkan i Knutbyfallet. Religionen måste ses som kraftkälla som behöver ledas av kunniga, insiktsfulla och empatiska ledare. ”Bokens folk” dvs muslimer, judar och kristna har den universella medmänskligheten i sin lära. Stundtals undrar jag, ska verkligen religionen vara enbart en ”privatsak”? Sanna tolkare har i alla tider och kan än idag skapa terror och skräck men har f.a. förverkligat de största av civilisationer.

Denna grundbult i den svenska demokratin fyller 250 år och är världens första tryckfrihetslag. Detta torde vara något för oss svenskar att glädjas lite extra åt. Samtidigt handlar det om att visa tacksamhet och ödmjukhet inför de kloka personer som trots motstånd arbetat för en tryckfrihet som vi idag ser som alldeles självklar. En präst spelade nyckelrollen för dess tillkomst. Anders Chydenius satt som ledamot för prästståndet i den svenska riksdagen och tillhörde mösspartiet. Från vår historia känner vi till de båda partierna Mössor och Hattar. Under ledning av prästen Anders Chydenius genomdrev riskdagen denna förordning den 2 dec 1766. Orten för detta banbrytande beslut var Gävle. Förordningen stoppade censur och införde offentlighetsprincipen för handlingar utförda och bevarade av de svenska myndigheterna. Samma beslut kom också att gälla Finland eftersom landet tillhörde Sverige. Chydenius var österbottning och hade studerat vid Åbo akademi och Uppsala universitet. Chydenius hade för den tiden den radikala idén att de fyra ständerna skulle kontrolleras av folket. Själv hämtade han inspiration hos Anders Nordencrantz texter och hans syn på tryckfriheten ”som en ögnasten i ett fritt rike”. Många tänker sig nog att det är de franska upplysningstidens män som ska tillskrivas tillkomsten av det fria ordet. Visst kan det vara så men Chydenius hade en vidare mening av denna frihet. Voltaire m.fl. verkade för en individuell åsiktsfrihet men i Sverige såg man behovet av samhällsdebatt och rätten att få tillgång till myndigheternas handlingar. Denna offentlighet var nödvändig för att öppet få diskutera olika samhällsfrågor. 1766 års beslut hade en inskränkning, nämligen frågor av teologisk karaktär. Teologiska skrifter skulle undantas tryckfriheten. Denna förordning led snart ett bakslag i.o.m. Gustav den III:s förordning 1774 och 1780. 1809 så återkommer dock grundlagsfäderna med en stärkt tryckfrihet. Under 1800-talet kommer även de stora folkrörelserna att utgöra betydande kraft för att stärka yttrandefriheten och den demokratiska framväxten. Före detta hovrättspresidenten Johan Hirschfeldt menar här att de frikyrkliga rörelserna är de grupper som starkast kom att påverka hela idén om mänskliga rättigheter och därmed följde också yttrande- och tryckfriheten.

Nog är det fantastiskt och något att fira att vår idag så självklara tryckfrihet och offentlighetsprincip fyller 250 år. Eller hur?  

Önskar Er alla en välsignad och måttfull jul samt ett nytt gott och spännande 2015.

Ronny Thellbro

På s-bloggen finns nu nedanstående information med en uppmaning till ”vissa VK-bloggare” om vikten av saklighet. Därom kan vi nog alla vara överens. Men det skulle vara så mycket enklare i meningsutbytet om ”saklighet” därmed också innefattade en fullständig information.

”S och V                 2 036 röster     

 M,C, KD, PA         2 033 röster

 SD                            156 röster

Vilka slutsatser ska dras av dessa siffror sett mot bakgrund av hur resultatet hanteras av  vissa VK-bloggar? Saklighet är viktigt i den politiska debatten.”

Data kan hanteras korrekt eller godtyckligt, allt beroende på vilket budskap man vill ska nå läsaren. S-bloggarens information ska troligen tolkas så att 3 rösters övervikt gentemot oppositionen konfirmerar därmed den nybildade majoriteten. Bestyrker man sin position utifrån röstetal så blir, trots allt, förhållandet det motsatta. Man har utelämnat Fp:s 89 röster vilket ger förhållandet S+V = 2036 röster och M,C,KD,PA och FP = 2122 röster. Som sagt; ”saklighet är viktigt”. Räknar man röstetalet så måste man även vikta in de röster som inte gav utdelning i mandat.

De data som kan inhämtas på val.se ger åtskilligt i detaljerad information. Uppgifterna är, för samtliga partier, en ovärderlig information för den närmaste tidens analys av framgången eller motgången. För Vilhelminas del så konstateras att samtliga oppositionspartier som erhöll mandat i fullmäktige gick framåt vilket i sig är en signal om väljarnas önskan om styret för de kommande åren. Även V gick framåt men S tappade stort. I antal röster handlar det om inte mindre än 865 väljare som beslutade sig att ge ett annat parti sin röst. 865 väljare är i stort lika många som gav C sitt stöd (869) i höstens val.

Håller vi oss till siffrorna i röstetal, för den korrekta informationens skull, så erhöll MP 38, Fi 3 och Övriga 51 röster. Fi erhöll sina röster i Lövliden- och Saxnäsdistriktet. Valdeltagandet blev 83,4%. Bäst vdt nåddes i Lövliden och lägst i Saxnäs.

För Kristdemokraternas del så har bästa valdistrikt flyttats från Skansholm till Lövliden med drygt sina14% KD-röster.

På förekommen anledning så informerar vi från Kristdemokraterna att en ny gruppledare utsetts för KD:s fullmäktigegrupp. Under förra mandatperioden hade Jonny Kärkkäinen uppdraget som KD:s gruppledare. Jonny blev tyvärr inte invald i fullmäktige men erhöll en 1:a ersättareplats. Ett val får oftast förändringar även i den interna fördelningen av förtroendeuppdrag. Detta gäller alla partier.

För den nya mandatperioden har Göran Jonzon uppdraget att fungera som Kristdemokraternas gruppledare. Med det uppdraget har han också ett särskilt ansvar att informera medlemmar om den kristdemokratiska politiken i kommunen. Som gruppledare kallar/inbjuder han också medlemmarna till medlemsmöten där vår politik informeras, prövas och diskuteras.

Kristdemokraterna i Vilhelmina gjorde en framryckning och landade på 10,3%. Detta gav tre mandat i det ”bantade” fullmäktige. Fullmäktigeförsamlingen har minskats från 35 till 27 ledamöter. Förutom G Jonzon sitter också Rickard Norberg och Olga Makarycheva som KD:s ordinarie ledamöter i fullmäktige. Våra ersättare är nämnde J Kärkkäinen samt Inga-Lena Larsson.

Ronny Thellbro, ordförande Kristdemokraterna Vilhelmina

I ett inlägg här intill uttrycker bloggaren sin glädje över ett spontant tillrop, från en ”ledande representant” från oppositionen, om samverkan i budgetarbetet. Bloggaren, Magnus Johansson, uttrycker förhoppningar om en process där oppositionens vice ordföranden tillsammans med majoriteten deltar i samverkan för en gemensamt framlagd budget.  Bakgrunden är kommunens ekonomiska situation, i mycket skapad, i andan av den eufori vänstermajoriteten erfor efter 2010 års osannolika valframgång. Framgången innebar att man ansåg ”sej vara self nok” och oppositionen kördes över med en överlägsen attityd. När jag nu läser inlägget om samverkan erinrar jag mig en historia jag hörde i min barndom och vid den tid när fortfarande huvudstaden stod för den tydligaste markören för framgång och värdslig upphöjelse. Likaså stod huvudstadens innevånare för en modern och sofistikerad personlighet värd att eftersträva för varje glesbygdsbo. En nedsättande attityd från storstadens representanter var mångas upplevelse. Nåväl, efter någon av de slingrande och smala grusvägarna i 50-talets Jämtland tuffade den gula mjölkbilen på utan någon som helst möjlighet för bakomvande bil att ta sig förbi. En bilist med registerbokstaven A tutade irriterat och ville förbi. Efter en lång tids tutande släppte chauffören fram bilisten som i rivande fart körde förbi. Ett antal kurvor längre fram nådde mjölkbilen storstadsbiblisten. Bilen låg nu på taket och vid sidan om stod föraren och vädjade om hjälp att ta sig vidare. Busschauffören kunde inte låta bli att retsamt fråga; ”Håll du på å smörj bromsa?” Bussföraren blir nu den som med sitt praktiska kunnande tar ledningen och hjälper den snobbige gamängen vidare.

Läsaren inser lätt anekdotens koppling till inlägget om samverkan. Troligtvis inbegriper inte inviten något chaufförsbyte som leder en räddande insats. Bärgningen av fordonet ska självklart ledas av ”dikesköraren” själv men med hjälp av tillskyndande händer som skjuter på där bak. Bilen ska vändas på rätt köl igen och ställas på vägen för fortsatt färd i den ursprungliga riktningen.

Det finns här några saker som måste beaktas beträffande bejakande tillrop om hjälp: Om än den ”högste företrädare för oppositionen” deklarerat vilja att ”skjuta på” så består oppositionen av fyra partier med bevarad integritet och beslutsrätt huruvida man väljer politisk väg. Det fanns inga som helst förutsättningar att ett sådant samråd hade kunnat förankras, beträffande samsyn, innan frågan om hjälp kom upp.”Högste företrädaren” kan här enbart tala för sig själv. Den demokratiska processen måste ha sin gång och i detta fall har partiledningarna att var för sig fatta besluta och först därefter kan oppositionen diskutera gemensam färdriktning inför den kommande mandatperioden. Kristdemokraterna kommer i början av nästa vecka att ta ställning till budgetens processande.

Om inviten innebär en gemensam budget, utarbetad och stödd av samtliga partier, inställer sig några frågor? Vilken roll ska i så fall oppositionen spela framgent? Opponerande partier har låst sin huvudsakliga och demokratiska roll om man vid en framlagd budget agerat i en storkoalition. Vår demokrati bygger nämligen på en opposition som granskar och kritiserar majoritetens beslut. Man brukar beskriva vår demokrati som en ”konstruktiv konflikt” med betoning på ”konstruktiv”. Den samsyn som kan avses i inviten skulle innebära ett svek mot alla de som röstat på oppositionens partier med den underliggande förhoppningen att ett nytt styre skulle etableras i Vilhelmina. Jag kan svårligen tänka mig att väljarna genomgående tänkt sig ett uppgående i en vänstermajoritet där all opposition utraderats i den sorts samverkan som inlägget antyder. Nej, den nya majoriteten med s och v samt brobyggaren BB har deklarerat sin vilja att leda kommunen de närmaste fyra åren. De må också då lägga fram en budget som de bedömer vara den bästa i nuvarande läge. Den mest övergripande ambitionen kan inte vara att endast hålla sverigedemokraten Erik Axelsson på armlängds avstånd? Det väsentligaste måste trots allt vara att ta det fulla ansvaret för kommunens framtid i kraft av den majoritet man skapat.

Som opposition kommer vi att granska majoritetens förehavanden i enlighet med vad som är vårt demokratiska uppdrag och även detta med kommunens bästa för ögonen. Den fortsatta färden har hur som helst startat olyckligt. Den nya majoriteten har startat med ytterligare ett skadat och sårat parti. Detta inger oro inför den fortsatta mandatperioden och grundlägger icke ett förtroendefullt brobyggande. Den vädjan om hjälp med kommande budget, när troligtvis ”ladan är barskrapad”, har icke börjat förhoppningsfullt om än tonläget just nu är lent och vädjande. Jag kan i KG:s kommentar, likväl som i hans härförleden dikterade pressmeddelande, läsa ett erkännande om gångna fula knep och illa valda ord. Utfallet av denna mandatperiods initialskede vittnar om ett taktiserande som redan skadat och sårat. Broar byggs inte med sårade partier längs färdvägen. I detta fall liknar, sorgligt nog, början av denna period den start som skedde 2010.

Jag hittar i mitt tämligen osorterade bildarkiv en serie tagen i Orsa björnpark från ett besök där sommaren 2011 (tror jag). Jag tog några bilder på det som var anledningen till mitt besök, ett par kamtjaktabjörnar. De kom närmast från en djurpark i Ungern och skulle enligt uppgift vara ofantligt stora. Hannen, Peter den Store uppgavs väga 900 kg och hans syster ”blott” 450 kg. För att illustrera jämförande storlek mellan kamtjaktabjörnen och den svenske representanten, brunbjörnen Norbert med matchvikt 250 kg, finns siluettbilder i naturlig storlek uppsatta vid björnhägnet. Jämför björnen med de personer som man ser längst till vänster på bilden. Jag fotade Peter den Store så gott det lät sig göras genom stängselmaskorna. Stående når Peter en längd på 3,1 m och svenske Norbert endast 2,1m. Den vilda kamtjaktabjörnen lär enligt uppgift bli upptill 700 kg och är därmed en av de största underarterna av Ursus arctos. Att denna björn nådde en vikt på nästan 1 ton beror troligen på en rejäl övervikt. Björnen har ju dessutom en naturlig förmåga att lagra massor av fett som ska hjälpa den igenom vintersömnen. Denna hägnade björn har ju inte heller samma förutsättningar som sina vilda släktingar att röra sig fritt och göra av med extrakilona. Hur som helst så imponerade denna björn med sin storlek.

Gigantiskt stora rovdjur har fascinerat människan i alla tider. Berättelser från norra halvklotet finns om jättebjörnar. Det har spekulerats i huruvida en urtida, Arctodus simus, björnart fortfarande lever i avlägsna områden på Kamtjaktahalvön. Några bevis har inte presenterats på denne mytomspunne gigant. Arten Arctodus simus lär ha varit det dominerande rovdjuret i Nordamerika fram till för 9000 år sedan. Längden uppskattades till 3,5 m och vikten kring 1 ton.

Vi kan endast erinra oss alla fantasieggande berättelser vi hört och hör om jättar som ”storöringen”, ”jättegäddan”, ofantligt stora älgar osv. I min barndomsbygd florerade en historia om en jätteälg, svart till färgen, och gick bland jägarna under benämningen ”lokomotivet”. De flesta av ”jättarna” tycks för övrigt nästan alltid klara sig undan jägaren och håller därmed drömmen levande om ”jätten” i vattnet eller på land.

Vad blev sagt i riksmötets gudstjänst härförleden?. Blev ärkebiskop Antje Jackelens predikan så provocerande som hon själv förutskickade? Jag sitter denna kväll för att samla mina tankar inför de gudstjänster jag själv ska hålla kommande helg. Kopplingen mellan biskopens predikan och kommande helgs tema tangerar varandra Som bekant har vi Mikaelihelgen framför oss, en helg i den kristna kalendern ägnad ärkeängeln Mikael. Man kan undra vilken plats denna mytologiska varelse har i den rationella världsbild vi (förmodligen) alla ansluter oss till? Ingen, skulle nog en hel del säga. Nu är det emellertid ingen fåtalig skara som firar och tillskriver ängeln Mikael stor betydelse. De abrahamitiska religionerna (judar, kristna, muslimer) berättar alla om Mikael och övriga ärkeänglar. Vårt rationella kulturklimat tillåter inte öppna berättelser som överskrider gränsen för vår världsbild. Personliga intervjuer och undersökningar visar dock den mängd av upplevelser som människor gjort och gör där den bärande övertygelsen innefattar änglar. Uppenbarelsebokens beskrivning av den väldiga kampen mellan ängeln Mikael och Draken har en jordisk utgångspunkt och etisk uppmaning. Den bärande grunden i den bibliska berättelsen är; håll fast vid din tro om än den bär genom motstånd och lidande. Bokens författare levde under kejsar Domitianus ohyggliga förföljelse av den tidiga kristna kyrkan. Textens grundtema är kampen mot den ondska som fördärvar och kränker skapelsen. Människans utsatthet står i centrum. Den etiska uppmaningen är att var och en ska vara godhetens och barmhärtighetens bärare. Det ska då påpekas att här finns inget utrymme för sentimentalitet. Ärkeängeln Mikaels kamp målar upp en våldsam uppgörelse med Ondskan och dess hantlangare. Tankarna för mig in på berättelsen om den Barmhärtige samariern och därifrån är inte steget långt till det nyligen avhållna riksmötet med dess inledning i Storkyrkan. Ärkebiskop Antje Jackelen hade nämnda bibliska berättelsen om den barmhärtige samariern som utgångspunkt. Hon förvarnade om en provokativ predikan. Jag googlade och fann den fullständigt citerad i DN. Jag gillar de paralleller hon drar till vår tid och politikernas utmaningar idag. Jag lägger in den i min blogg som helgläsning för den intresserade:

I min barndom var två folkrörelser tydliga och närvarande i så gott som varje stuga, symötestanterna och söndagsskolan. Båda närdes av samma människosyn, den att varje människa är skapad av Gud och har samma unika värde. Inkomsten per hushåll var betydligt lägre än vad som är verkligt i dag. Men man var villig, ja glad över att kunna dela med sig av det lilla man ägde. Fortfarande fanns en hel del hushåll som saknade rinnande vatten och för att inte tala om TV och telefon. Symötesgemenskapen omfattade alla om än man inte deltog aktivt. Bildörrar (för de som hade bil) och ytterdörrar låstes aldrig utan tilliten till omgivningen var den allestädes närvarande tryggheten. Söndagsskolan engagerade nästan alla barn om man inte bodde alldeles för långt borta. Fortfarande torde en mycket stor andel av medborgarna ha sina minnen och sina grundvärderingar i dessa rörelser. Många minns söndagsskolans sparbössa, den knäböjande ”negerpojken” som för varje given slant bockade och tackade. Symötestanterna samlades i hemmen och i bönhusen för att under trivsamma former virka, sticka och sy nyttiga alster till den kommande missionsauktionen. Pengarna skickades sedan via missionsorganisationerna ut till ”missionsfältet” där man byggde byggde kyrkor, skolor och sjukhus. Det här var en biståndsverksamhet som existerade långt innan den nationella biståndsverksamheten. Man må idag tycka vad man vill om ”missionerandet” men tanternas varma hjärtan var inte att ta miste på.  

Vad vill jag då säga med denna nostalgiska tillbakablick? Ja, jag bedrövas över den framgång som invandrarfientligheten formas i det nationella Sverigedemokraterna. Jag är tvivlande på att Diaknäsbon eller Nästansjöbon eller Arjeplogaren röstat på SD utifrån en ideologisk övertygelse. Nej dessa väljare med rötterna i symötesgenerositeten eller söndagsskolan röstar utifrån en frustration över storsamhällets likgiltighet för glesbygden. Barbro Matzols, berör valresultatet i senaste numret av Kyrkans Tidning och skriver att” värdekonservativa socialdemokrater har bytt parti” samt att en liknande rörelse finns hos moderaterna. Jag tvivlar på att på att vårt Västerbotten med rötterna i pietismen med sin öppenhet för främlingen plötsligt får detta fotfäste i våra bygder. Nej jag tror att en förklaring som ligger närmare till är den frustration som uppstår när byabutiken, skolan, kollektivtrafiken, vården hotas eller t.o.m. läggs ner. Glesbygdsfrustrationen hämtar sitt sista hopp i ett parti som uppkäftigt sätter sig upp mot etablissemanget. Vem av våra ” trendiga, moderna och korrekta” politiker vill satsa på glesbygdsbons livsvillkor och hens intill dumhet obändiga vilja att inte följa strömmen till storstaden med dess växande och lockande utbud av allt man behöver och det man kan avvara? När började flyttlassen gå och vilken samhällskraft öppnade för dräneringen av människokraft och naturresurser? Viktigare är ändå frågan om vem som kan och vill vrida utvecklingen? Invandrarmotståndet är en del i SD:s framgång men jag är övertygad om att för våra norrländska bygder är detta ett uttryck för en sorg och oro som gnager i bröstet på många inlandsbor. Vem vill lyssna och vem vill agera för ett opinionsarbete som vänder glesbygdens vikande utveckling?