Det har alltid varit så att kooperativen var vänsterpartiernas grej och aktiebolag var högerpartiernas grej. Det har ofta känts som att vänsterpartierna har monopol på kooperativ. Det är inte deras fel, det är självklart högerpartiernas fel. Kooperativ tycker jag inte ska höra till något. Det är en alldeles ypperlig organisationsform som jag tycker fler ska bilda. Det är självklart inte till för alla entreprenörer, men för de som organisationen passar för. När jag kommer hem till Sverige ska jag genast gå med i Coop även om jag kommer fortfarande handla på ICA med mitt ICA-kort. Nu när jag är mer påläst kommer jag inte att INTE handla på ett visst ställe pga. politiska åsikter och principer, utan nu kommer det handla om läge och avstånd. Jag är nämligen fortfarande bekväm av mig.

Tydligen är de skandinaviska länderna kända här i Kanada och USA för sina välutvecklade kooperativ. Se vad man kan lära sig, bara man vill!

Det vill i alla fall Monica Green från socialdemokraterna göra. Att det finns genetiska risker med att skaffa barn inom familjen  är inget hon vill lägga stor vikt vid då hon hävdar att det finns andra situationer där det finns genetiska risker såsom personer med svåra ärftliga sjukdomar, men att sexuellt umgänge inte förbjuds då. Hon menar att det finns många förhållanden som inte inkluderar barn, och att det finns preventivmedel.

Hur menar Monica Green att man ska kontrollera att dessa par inte blir med barn? Legalisera att de får lov att ha samlag, men förbjuda att de får barn?

Jag tycker inte det är rimligt att argumentera så som Monica Green gör, bara för att folk med ärftliga sjukdomar får ha samlag, ska familjer också få ha samlag. Jag tycker att det ska fortsätta att vara förbjudet, för det finns trots allt den genetiska aspekten man aldrig kan komma ifrån. För min del kvittar det att forskare säger att det inte är så stor genetisk risk, för det finns lika många forskare som hävdar motsatsen.

Låt det fortsätta vara förbjudet.

Efter att ha suttit och läst den kanadensiska konkurslagen (anledningen till att jag inte hinner skriva på bloggen, pluggar mycket) så har jag upptäckt många fördelar med det kanadensiska systemet. För det första, livet är inte slut om du går i konkurs. Här får du ansvarsfrihet efter 9 månader generellt sätt om det är första gången. Då försvinner alla skulder utom studieskulderna, och du kan börja om igen. Här resoneras det att det är lätt hänt och kan hända den bästa. Alla förtjänar en andra chans.

I Sverige får du en andra chans vad gäller betalningsanmärkningar hos KFM, men när du väl passerat det och går i konkurs är det kört. Om du lever på existensminimum i 5 år typ så kanske du blir befriad från alla skulder. Det var hundra år sen jag läste svensk insolvensrätt så rätta mig om jag har fel. Något i den stilen är det i alla fall. Om du har betalningsanmärkningar så kan du inte skaffa abonnemang på mobilen, du kan inte skaffa lån på avbetalningar, du kan inte skaffa lägenhet osv osv osv osv. Du kan med andra ord inte leva ett normalt liv.

Vad är det med Sverige och deras sjuka skydd till förmån för borgenärerna?? Jag tycker att vi måste vara mer liberala på denna punkt, livet ska inte ta slut för att du går i konurs. Vi kommer sannolikt få fler som vågar, fler som vågar ta steget till att bli småföretagare och bidra till samhället.