sannaSannatankar

Gamla meriter

Av , , 2 kommentarer 4

Hej på er!

 

Efter en del bollande hit och dit med någon som någonstans är rätt okej på att leverera rätt svar, nämligen jag själv, delar jag härmed med mig av något jag i lättare förtvivlan skrev på min blogg för ganska jämt en månad sedan;

 

Vänner!
Idag måste jag be  er att själva  försöka sätta rubrik ovanför den hoper ord jag känner att jag egentligen inte har,  men ändå behöver få skrivna. För vad gäller just rubrik, går jag fullständigt bet denna kväll. Jag hittar helt enkelt  inget kort och snärtigt som är ens i närheten av  att beskriva vad jag känner  just nu.
Idag började min efterlängtade kurs i improvisationsteater. Laddad med en smula nervositet och en hel hop glada förväntningar, satte jag mig   på bussen in mot stan, ungefär en timme innan utsatt tid för kursstart. Den kreativa och lagom våghalsiga Sanna har vunnit denna gång, och nu är  jag egentligen på väg! På väg att unna mig själv en helt ny upplevelse, involverande nya människor, erfarenheter och möjligheter. På väg att skaffa mig en ny höstrutin, en enbart roligt och spännande sådan. Och på god väg att övervinna min egen blyghet och ovilja att ta plats. Jag längtar!
Jag är också laddad med macka, dricka och mediciner för att göra både kroppen och själen rättvisa och verkligen kunna fokusera, till åtminstone 96 procent, på utmaningarna jag har framför mig. Jag är framme i god tid så det gör alls inget att jag råkar gå in i fel byggnad till att börja med. Medan jag blir lotsad rätt får jag veta att kursen har stött på ett problem. Och det problemet är jag. Eller rättare sagt min kära följeslagare, den vördade M400.  Lokalerna kursen är tänkt att hållas i ligger en trappa ner. Utan hiss. Alltså inte tillgängliga för mig, och min neonturkosa springare. Den bekymrade damen som lotsat oss lovar att se vad hon kan göra, och diskutera med läraren om möjlighet att byta  lokal. Men jag fattar redan här, hur mikroskopiska mina chanser att få ta del av den här kursen är. Uppgiven blir jag, och besvärlig känner jag mig. Varför envisades jag med att inte berätta från början om min Permobil, så hade i alla fall alla inblandade parter, inklusive jag själv, sluppit denna obehagliga överraskning? Jag sätter mig ner och äter min macka i väntan på den definitiva bekräftelsen på att problemet inte gick att lösa. Och den kommer också, en kort stund senare. Inombords fryser jag till is, på utsidan är jag så lugn och balanserad att jag blir rädd för  mig själv. Blir någon helt annan. Någon som nickar och till och med ler lite, säger att ”Det är lugnt, jag förstår”, diskuterar om återbetalningen av kursavgiften, och därefter försvinner, så ljudlöst man bara kan tänka sig. Inga tårar. Ingen dramatik. Knappt ens en skälvning i min något robotliknande röst.
Men jag är besviken. Jag är besviken, ledsen, frustrerad och arg över svikna förhoppningar och förväntningar. Över tanklösheten hos samhället som för med sig ett exkluderande av personer som inte följer den vanliga normen. Över att mina tisdagkvällar som skulle vara späckade av spänning och äventyr fram till jul, nu bara är som vilka vardagkvällar som. Alltihop slutar i en självömkan, som känns så hopplöst komisk att jag för tillfället bara kan skratta åt eländet.
Kram på er. Dela detta om ni vill.
/ Sanna
2 kommentarer

Fördomsfri?

Av , , Bli först att kommentera 2

Kära följare och läsare!

Det pratas en del om olika slags fördomar gentemot oss personer med handikapp, funktionshinder, funktionsnedsättning, rörelsehinder eller vad man nu väljer att kalla det.  Jag har sett och  upplevt en del av det slaget, och  därför drivs jag löjligt nog ofta av en önskan att visa för nya bekantskaper att jag minsann är som vilken vuxen människa som helst, kanske till lite smartare än genomsnittet :) Om jag någon gång lyckats nå fram på det viset då jag exempelvis bemötts som ett litet barn låter jag vara osagt. Vad jag vet är sant däremot är att   mycket få på allvar vill nedvärdera mig med ett bemötande långt ifrån i nivå med min kronologiska och mentala ålder. Tvärtom skulle jag tro att de flesta strävar efter att vara lite extra snälla :)

 

Fördomar handlar mycket om brist på kunskap, tror jag. Och det vi inte är bekanta, eller kan något om  blir många av oss osäkra inför. Osäkerheten kan göra oss rädda om den tillåts rota sig för djupt i oss. Rädslan gör det svårare att erkänna sina fördomar, möta dem och arbeta med dem. För att jag råkar tillhöra en grupp människor som kanske är ogenomsnittligt drabbad av fördomar, skulle jag själv vara fördomsfri då?  Inte alls!    Jag har inte all kunskap i världen och och blir osäker och rädd ibland, precis som vem som helst.  Det vet jag att de flesta vet och förstår, ändå tycker jag att det är olustigt att lyfta fram mina fördomar i ljuset. Pinsamt på något sätt. Jag tvekar, men ändå gör jag det.

 

Jag har sedan en tid tillbaka en någon i min närmaste omgivning som öppet bekänner sig som Sverigedemokrat. Sverigedemokrater har jag alltid varit rädd för. Jag har i ärlighetens namn nästan tänkt att de alla är lika osolidariska, kalla och våldsbejakande som i den bild media förmedlar till oss. Jag tror fortfarande att den sverigedemokratiska politiken inte är den rätta för att hjälpa  vårt Sverige på fötter. Men nu känner jag en Sverigedemokrat, officiellt och offentligt. Och denna någon är solidarisk, varm och krambejakande.

Där fick mina fördomar sig en ordentlig tackling! Skål och tack för kaffet!

 

/ Sanna

Bli först att kommentera

Ny inspiration

Av , , 2 kommentarer 4

Hej på er!

 

Jag älskar att skriva på olika sätt, och den kärleken har hållit mig fast i över tjugo år. Jag skriver småtexter, som dikter och reflektioner på min egen kammare, men mestadels skriver jag på min blogg, som är öppen för alla. Fast ibland går det trögt, riktigt trögt. Då jag igår kväll nåddes av beskedet att vem som helst kunde starta en blogg här  på vk.se började ny inspiration flöda på en gång. Jag hade verkligen önskat att få nå ut till fler. Mitt i allt mitt vardagsflummande tror jag faktiskt att jag kan ha något vettigt att dela med mig av emellanåt. Jag kan ju börja med att berätta lite om vem jag är, så får vi se vart det med tiden bär :)

 

Jag heter Sanna, och jag är en trettioårig kvinna, som ändå nog mest vill tänka på mig som en tjej. Jag är  född i januari 1987, istället för i april samma år då jag var väntad. Jag brukar se det som en bonus att jag ens överlevde under mina bra dagar, för jag är mycket förtjust i livet för det allra mesta. Jag föddes med en CP-skada, och är sedan födseln rullstolsburen. Då jag var tre år fick jag tack vare min engagerade härliga sjukgymnast min första elrullstol. Jag har aldrig kunnat hantera en vanlig manuell rullstol utan styrhjälp och jag är innerligt tacksam för den frihet Permobilen ger mig. Med den kan jag förflytta mig helt själv inomhus och det gör en skillnad i mitt liv som egentligen är för stor för ord. Likadant är det med mina personliga assistenter, som hjälper mig till självständighet på ett oskattbart sätt, beroendet till trots.

Jag är uppvuxen i Umeå, och jag älskar det. Jag har stora delar av min familj här, och staden har allt jag rimligtvis kan tänkas  behöva och lite till.

Jag är för tillfället sjukskriven, medan jag letar efter en ny väg in i arbets och vuxenlivet. Jag älskar te, choklad, ny spännande matlagning, mina vänner och  min musik. Livekonserter är förutom att umgås med mina närmaste det bästa jag vet. Och nästa år får jag äntligen se en en riktigt stor arena från insidan, då min största och äldsta idol spelar där. Jag längtar! 

 

Jag är innerligt lättad över att jag råkade bli född under den tid och i land där vi ändå kommit såpass långt  som vi har. I de flesta andra tider och länder  hade jag nog blivit undanstoppad någonstans i skam, och gratis hjälpmedel och anpassningar hade det inte funnits en tanke på. Idag kan, vet och förstår vi lite bättre. Men visst finns det gott om rum för förbättring även idag. Både vad gäller tillgänglighet och upplysning och information. Och det är väl till största delen därför jag börjat skriva här. Detta med CP till exempel. Alltför många har inte ens nästan koll på vad det innebär. På nittiotalet då jag gick lågstadiet var det väldigt inne som skolgårdsord.  Man kallade varandra det för att det  låg bra i munnen, och var enkelt att säga, det förstår jag nu i efterhand, men då som liten blev jag alltid illa berörd, ledsen. Det var ju mig de pratade om. Nu tror jag att CP som skolgårdsord är mindre på modet, men jag vet att både nu och då när det hände så blir lärarna rätt handfallna och vet inte hur  de ska hantera situationen. De vet med största sannolikhet inte heller riktigt vad det där två bokstäverna innebär. Det vet bara att det är ”fult” och ”olämpligt” att säga så. Det vägrar jag att gå med på.  Min diagnos är en del av mig, och jag är varken ful eller olämplig.

 

/ Sanna

2 kommentarer

Hej världen!

Av , , 1 kommentar 0

Välkommen till Västerbottens-Kuriren – Bloggen. Det här är ditt första inlägg. Redigera eller radera det. Sen är det bara att börja blogga!

1 kommentar