Hej på er!

Jag älskar att skriva på olika sätt, och den kärleken har hållit mig fast i över tjugo år. Jag skriver småtexter, som dikter och reflektioner på min egen kammare, men mestadels skriver jag på min blogg, som är öppen för alla. Fast ibland går det trögt, riktigt trögt. Då jag igår kväll nåddes av beskedet att vem som helst kunde starta en blogg här  på vk.se började ny inspiration flöda på en gång. Jag hade verkligen önskat att få nå ut till fler. Mitt i allt mitt vardagsflummande tror jag faktiskt att jag kan ha något vettigt att dela med mig av emellanåt. Jag kan ju börja med att berätta lite om vem jag är, så får vi se vart det med tiden bär 🙂

Jag heter Sanna, och jag är en trettioårig kvinna, som ändå nog mest vill tänka på mig som en tjej. Jag är  född i januari 1987, istället för i april samma år då jag var väntad. Jag brukar se det som en bonus att jag ens överlevde under mina bra dagar, för jag är mycket förtjust i livet för det allra mesta. Jag föddes med en CP-skada, och är sedan födseln rullstolsburen. Då jag var tre år fick jag tack vare min engagerade härliga sjukgymnast min första elrullstol. Jag har aldrig kunnat hantera en vanlig manuell rullstol utan styrhjälp och jag är innerligt tacksam för den frihet Permobilen ger mig. Med den kan jag förflytta mig helt själv inomhus och det gör en skillnad i mitt liv som egentligen är för stor för ord. Likadant är det med mina personliga assistenter, som hjälper mig till självständighet på ett oskattbart sätt, beroendet till trots.

Jag är uppvuxen i Umeå, och jag älskar det. Jag har stora delar av min familj här, och staden har allt jag rimligtvis kan tänkas  behöva och lite till.

Jag är för tillfället sjukskriven, medan jag letar efter en ny väg in i arbets och vuxenlivet. Jag älskar te, choklad, ny spännande matlagning, mina vänner och  min musik. Livekonserter är förutom att umgås med mina närmaste det bästa jag vet. Och nästa år får jag äntligen se en en riktigt stor arena från insidan, då min största och äldsta idol spelar där. Jag längtar! 

Jag är innerligt lättad över att jag råkade bli född under den tid och i land där vi ändå kommit såpass långt  som vi har. I de flesta andra tider och länder  hade jag nog blivit undanstoppad någonstans i skam, och gratis hjälpmedel och anpassningar hade det inte funnits en tanke på. Idag kan, vet och förstår vi lite bättre. Men visst finns det gott om rum för förbättring även idag. Både vad gäller tillgänglighet och upplysning och information. Och det är väl till största delen därför jag börjat skriva här. Detta med CP till exempel. Alltför många har inte ens nästan koll på vad det innebär. På nittiotalet då jag gick lågstadiet var det väldigt inne som skolgårdsord.  Man kallade varandra det för att det  låg bra i munnen, och var enkelt att säga, det förstår jag nu i efterhand, men då som liten blev jag alltid illa berörd, ledsen. Det var ju mig de pratade om. Nu tror jag att CP som skolgårdsord är mindre på modet, men jag vet att både nu och då när det hände så blir lärarna rätt handfallna och vet inte hur  de ska hantera situationen. De vet med största sannolikhet inte heller riktigt vad det där två bokstäverna innebär. Det vet bara att det är ”fult” och ”olämpligt” att säga så. Det vägrar jag att gå med på.  Min diagnos är en del av mig, och jag är varken ful eller olämplig.

/ Sanna