Idag måste jag be  er att själva  försöka sätta rubrik ovanför den hoper ord jag känner att jag egentligen inte har,  men ändå behöver få skrivna. För vad gäller just rubrik, går jag fullständigt bet denna kväll. Jag hittar helt enkelt  inget kort och snärtigt som är ens i närheten av  att beskriva vad jag känner  just nu.

Idag började min efterlängtade kurs i improvisationsteater. Laddad med en smula nervositet och en hel hop glada förväntningar, satte jag mig   på bussen in mot stan, ungefär en timme innan utsatt tid för kursstart. Den kreativa och lagom våghalsiga Sanna har vunnit denna gång, och nu är  jag egentligen på väg! På väg att unna mig själv en helt ny upplevelse, involverande nya människor, erfarenheter och möjligheter. På väg att skaffa mig en ny höstrutin, en enbart roligt och spännande sådan. Och på god väg att övervinna min egen blyghet och ovilja att ta plats. Jag längtar!

Jag är också laddad med macka, dricka och mediciner för att göra både kroppen och själen rättvisa och verkligen kunna fokusera, till åtminstone 96 procent, på utmaningarna jag har framför mig. Jag är framme i god tid så det gör alls inget att jag råkar gå in i fel byggnad till att börja med. Medan jag blir lotsad rätt får jag veta att kursen har stött på ett problem. Och det problemet är jag. Eller rättare sagt min kära följeslagare, den vördade M400.  Lokalerna kursen är tänkt att hållas i ligger en trappa ner. Utan hiss. Alltså inte tillgängliga för mig, och min neonturkosa springare. Den bekymrade damen som lotsat oss lovar att se vad hon kan göra, och diskutera med läraren om möjlighet att byta  lokal. Men jag fattar redan här, hur mikroskopiska mina chanser att få ta del av den här kursen är. Uppgiven blir jag, och besvärlig känner jag mig. Varför envisades jag med att inte berätta från början om min Permobil, så hade i alla fall alla inblandade parter, inklusive jag själv, sluppit denna obehagliga överraskning? Jag sätter mig ner och äter min macka i väntan på den definitiva bekräftelsen på att problemet inte gick att lösa. Och den kommer också, en kort stund senare. Inombords fryser jag till is, på utsidan är jag så lugn och balanserad att jag blir rädd för  mig själv. Blir någon helt annan. Någon som nickar och till och med ler lite, säger att ”Det är lugnt, jag förstår”, diskuterar om återbetalningen av kursavgiften, och därefter försvinner, så ljudlöst man bara kan tänka sig. Inga tårar. Ingen dramatik. Knappt ens en skälvning i min något robotliknande röst.

Men jag är besviken. Jag är besviken, ledsen, frustrerad och arg över svikna förhoppningar och förväntningar. Över tanklösheten hos samhället som för med sig ett exkluderande av personer som inte följer den vanliga normen. Över att mina tisdagkvällar som skulle vara späckade av spänning och äventyr fram till jul, nu bara är som vilka vardagkvällar som. Alltihop slutar i en självömkan, som känns så hopplöst komisk att jag för tillfället bara kan skratta åt eländet.

Kram på er. Dela detta om ni vill.

/ Sanna