Sara L Henriksson

För lite fuskiga!

Av , , Bli först att kommentera 0

Så då har det visat sig att vi småbarnsföräldrar inte är så jävla fuskiga i alla fall. De nya reglerna kring sjukt barn med intyg och påskrifter är en direkt följd av en misstänkt hög andel fuskare. Nu har det gått ett år och jämförelser från samma tid i fjol visar att det inte är några större skillnader. Andelen "vabare" har inte drastiskt minskat och finansierat det nya systemet och mer därtill – snopet. Nu får vi väl hoppas att de påstådda giriga arbetslösa får statskassan att klirra?!?. Undra vad som görs om inte det heller fungerar, vem vi då ska släpa till "skampålen", de långtidssjukskrivna kanske inte fått tillräckligt.

Men vad är jag egentligen irriterad på? Just nu på att jag inte har aning om vad min yngste son vill, trots att jag verkligen försökt komma in i hans söta lilla huvud, på att det är minusgrader när jag vill ha smältande vår och på det där att det kan kavlas ut ett stort och kostsamt problem utan någon som helst substans.

Det känns skönt att vissa mornar bara är på undantag!

Av , , Bli först att kommentera 0

17/3 2009
Vaknar lagom tidigt eller lagom sent, avpassat mellan maximal sovning och tid för att hinna med alla morgonbestyr. Två av tre barn sover vidare medan mor och yngste son myser runt i köket och lyssnar på ovanligt hesa Adam och Gry på radion. Tar på kläder och gör havregrynsgröt, så bra det går och en mer organiserad trebarnsmorsa, före klockan nio får man faktiskt leta efter. Så bajsar sonen, den som inte riktigt har kommit i fas med sin lort och som kan bajsa flera gånger om dagen. Nu bajsar han så mycket att det nog inte räcker till någon fler gång. Måste sanera både barn och kök innan jag småstressad väcker de äldre barnen, för andra gången och nu utan att glatt sjunga "go morron go morron". Egentligen en urusel strategi då båda stapplar in i köket med bittra miner och en osamarbetsvillig attityd. Vigor kan inte äta, jag försöker med att han då minsann inte "kan" äta lördagsgodis heller, men det alldeles för långt kvar till lördag för att det ska få honom att ens slicka på sylten. Sen bråkar de om vem som ska sitta närmast Hannes och även om Moa egentligen har rätt vill man bara i detta läge att hon kunde "suck it up" och flytta sig en rumplängd, hon är ju ändå äldst. Men hon vill inte alls vara storasystrarnas stora syster, utan känner sig mer hemma som dramaqueen och lägger in snyftande argument om att hon då inte hinner vara med Hannes innan skolan. Va??
Får till slut på alla barnen kläder och med hjälp av farmor åker vi till två olika ställen för att sen hinna med Hannes till NUS innan klockan nio. Självklart glömmer jag Moas gympakläder och känner mig inte längre som en fantastik förälder. Kommer i alla fall till barnmottagningen i tid, Hannes har slumrat in i sin tvåtimmarssömn men vaknar såklart då han ska vägas och är vaken i allra högsta grad när de febrilt letar vener att sticka i. Bär gråtmild son därifrån två timmar senare och köper en tillsynes inbjudande sallad till lunch. En sallad mest gjord av vitkål, hade hoppats på mer, jag skulle ju själv kunnat köpa en billig vitkål och lekt anorektisk. Så nu sitter jag här med slasken full av grötiga tallrikar, en ihoprullad matta som måste till kemtvätten, tre obäddade sängar och är dessutom jäkligt hungrig;-)

Ett halvår i Thailand och barnen har tappat sitt oberoende!

Av , , 1 kommentar 0

12/3 2009
Från att ha bott i ett litet hus med insyn i varje vrå och att baren alltid haft en förälder vid sin sida till att de nu har sina egna rum, dörrar och möjlighet att faktiskt få en stund för sig själv. Det är ju alldeles?alldeles?.underbart
Men den uppfattningen delar inte barnen med oss, som har jädrans svårt att hitta tjusningen med den nyförvunna "friheten". Hannes tror på total övergivenhet, om inte han har direkt kontakt med sin mamma och Vigor sitter på köksgolvet och bygger legohus samtidigt som han kräver restlös respons på allt han gör. Moa tycker visserligen att kompislivet och möjligheten att genomföra lekar i ett flertal olika rum är helt befriande men anser fortfarande att lekarna ska realiseras hemma hos oss men framförallt att jag måste vägleda henne hela vägen till skolan och gärna, om det gick, följa henne in i klassrummet.
Idag tog jag tjuren vid hornen och bestämde att Hannes skulle stanna hos farmor under lämningen av de stora barnen, att Vigor skulle pussas hejdå och var själv på dagis i hela två timmar och slutligen att Moa skulle gå själv från bilen de 40 långa metrarna till klassrummet.

Hannes skrek, mest av ilska, över mitt beslut och det innan jag ens hunnit fått på mig jackan. Vigor ville att farmor skulle lämna honom, då han med det väntade sig en sjåpigare avlämning och en lidande farmor kvar i hallen. Både Moa och Vigor satt och beklagade sig högt under den fem minuter långa bilresan om att de minsann inte skulle klara av mina högt ställda krav:-)
Thailand har berikat och utvecklat dem på många plan men det där med självständighet från sina föräldrar går det fullständigt uselt med

Tänk att vi är så jäkla mossiga att vi underkastar oss att leva ojämnställt

Av , , Bli först att kommentera 0

Internationella kvinnodagen, och av den dagen har jag gjort? absolut ingenting. Jo jag har försökt ägna några tankar till världens alla kvinnor, men mest varit extra förundrad och galet oförstående över att inkomstskillnaderna mellan kvinnor och män ökar i landet. Är inte det så jävla omodernt. Ett informationssamhälle med homo sapiens upphöjt till två människor som inte har lyckats skapa ett jämställt samhälle. Så lever vi, utan att skämmas så pass mycket att vi gör något åt det, nu och på en gång. Sen kan man ju självklart förvånas över att det kan pågå ett kvinnligt förtryck över världen och att det finns ett av två kön som är underlägset det andra. Men det är så ogreppbart att det är som att försöka konkretisera universum bortom stjärnorna och planeternas kunskap. Omöjligt, inte att rätta till men att förstå såklart.

Tänk att vi är så jäkla mossiga att vi underkastar oss att leva ojämnställt

Av , , Bli först att kommentera 0

Internationella kvinnodagen, och av den dagen har jag gjort? absolut ingenting. Jo jag har försökt ägna några tankar till världens alla kvinnor, men mest varit extra förundrad och galet oförstående över att inkomstskillnaderna mellan kvinnor och män ökar i landet. Är inte det så jävla omodernt. Ett informationssamhälle med homo sapiens upphöjt till två människor som inte har lyckats skapa ett jämställt samhälle. Så lever vi, utan att skämmas så pass mycket att vi gör något åt det, nu och på en gång. Sen kan man ju självklart förvånas över att det kan pågå ett kvinnligt förtryck över världen och att det finns ett av två kön som är underlägset det andra. Men det är så ogreppbart att det är som att försöka konkretisera universum bortom stjärnorna och planeternas kunskap. Omöjligt, inte att rätta till men att förstå såklart.

Time to break up!

Av , , Bli först att kommentera 0

Jag och min kropp har ett sånt jäkla komplicerat förhållande till varandra. Jag försöker hela tiden berätta hur jag känner och vad min målsättning är men får ju för fasiken inget gehör. Några områden visar på en viss förståelse och har anammat det där med aktivt lyssnande och har lite lättare att gå från ord till handling. Men så har vi magen, som ta mig fan inte har hängt med ett skit?..det är nio månader sen den skulle agera utrymme till storväxt bebis, nu ska den komma i ett par jeans och göra resten av kroppen rättvis. Sååå himla besviken, om man bara kunde göra slut?

Vad skulle livet vara utan lite blogg?

Av , , Bli först att kommentera 0

Måste verkligen tänka över det här med bloggen, börjar snart bli lite förlegat att ha en inledning som börjar med att "vi ska ta våra tre barn och åka till Thailand ett halvår". Har ju varit hemma över en vecka nu, borde i alla fall inleda med "vi tog våra?" så jag har rätt böjnings form i alla fall. Det har varit skitkul att blogga, att lägga det åt sidan skulle självklart bli super trist. Har ju heller inte riktigt hitta tjusningen med att vara hemma än, så att lämna skrivandet just nu kanske ger förödande konsekvenser:-) . Har försökt hela veckan att hitta livsförhöjande kvaliteter med hemstaden.

Gick faktiskt på promenad idag, för att insupa atmosfären och lite annat, iklädd alldeles för mycket kläder och stickade vantar. Klockan var bara nio på morgonen när jag stegade ut i vintervädret, då utan att duscha och självklart utan att ta på mig några som helst försnyggande preparat. Hade konstigt nog som riktpunkt att skaffa gymkort och avsluta den målsättningen jag så stort misslyckades med i Thailand, gå ner fem kilo.
Då vi satsar på att återta så lite månadskostnader som möjligt klev jag stolt in på USM som lika stolt presenterade att de inte höjt priserna sen -99. Låter bra för mig. Började skriva papper och prata autogirering. Det gick inte helt fort och jag kände mig ganska snart en aningen dum och missplaced i min påpälsade "gå ut och gå skitoutfit" och mössa på otvättat hår. Svettade mig till gymkortet och gick hem med höga ambitioner. Skulle visserligen träna ikväll men efter den "väldiga" promenaden i morse bör jag väl inte överdriva det hela.
Så nu har jag både gymkort och öppna förskolan att luta mig tillbaks på, kommer nog att bli superbra det här?.?!?!

vad är thailandsstränder mot ett glimrande vinterlandskap….betydligt varmare i alla fall

Av , , Bli först att kommentera 0

3/3 2009
Inte har jag satt mig i soffan under en mysig filt med en kopp the och tänkt "borta bra men hemma bäst", men inte heller har jag ångest eller är på gränsen till en mindre depression. Nä vi är hemma i Umeå och jag har bara slagits av en aning tristess och en olustkänsla kring den närmaste tiden.

Det var visserligen fantastiskt att komma till sitt hemland och mötas av vänner och bekanta, men där tar fördelarna för tillfället slut. Ett ovanligt snöbelagt Umeå skulle under andra omständigheter ha varit hur inbjudande som helst. Om vi hade slaskat oss igenom november, stressat under julen och frusit sönder i januari hade ett nollgradigt snöland varit himmelriket, men jag känner bara att vinter inte är för oss, veka människor:-)

Vintern gör oss inte gott helt enkelt, det tog inte långt tid innan läpparna började spricka och huden fnasade sönder. Hannes beklagar sig över kläder och Vigor vill gå till en lekpark utan snö. Allas ovana lungor ger ekande torrhosta och avsaknaden av solljus tröttar ut oss tidigare än vanligt. Att gå ut blir ett nödvändigt ont eller snarare ett tjatmoment "man måste gå ut för att få frisk luft, ungar" (inte för att jag har en aning om vad ni ska göra ute och framförallt inte du Hannes, niomånader, orörliga lilla michelin , men ut ska ni, för det har vi lärt oss, vi sjuttitalister)

Tristessen kommer ifrån den läskigt bekanta vardagen. Det kändes som det var "igår" diskmaskinen skulle tömmas och lekrummet plockas. Fem månader är en härlig oändlighet i ett spännande land men fan ingen tid alls i verkligheten. Det är samma reklam på tv, samma skitsnack om Umeåprojekten, samma traktor på gatan och samma känslor kring vardagsbestyren.

Jag hade nog sett hela hemkomsten på ett annat sätt om det fanns en mer konkret framtidsplan. Tänk om jag också skulle ha varit behövd på den förvärvsarbetande arenan. Det är en jäkla skillnad på att vara föräldraledig från ett arbete och att vara föräldraledig under en tid i ovisshet. Ibland vill jag bara att tiden ska gå fort så att tillkommande tiden, närmaste framtiden redan är här och vi därmed vet hur den ser ut och var vi ska bo. Har i alla fall halvt bestämt mig för att gå tillbaks till skolbänken och äntligen få till min universitetsexamen. Inte för att jag tror att det kommer generera en anstormning av intressanta anställningsintervjuer men det känns bättre och är mindre stressande. Men samtidigt vill jag väll fasiken inte att tiden ska gå. Vi har ju små barn, den tiden går för fort utan att jag går omkring och önskar snabbspolande frekvenser. Ungar är så charmerande och så galet goa, så att leva i nuet borde vara en högsta önskan;-)

Det är nog så den närmaste tiden kommer att vara. Slitande, en slitning mellan att för tillfället bara vara en nöjd förälder och att vara en småbitter arbetssökande. En slitning mellan Umeå och Stockholm. Ibland kan jag bara älska Umeås närhet och det lilla i det stora, bekvämligheten men jag avskyr å andra sidan inskränktheten och svågerpolitiken. Jag känner för lite människor för att finna fördelen med att klappa bekanta i ryggen helt enkelt. Vännerna och möjligheterna i Stockholm får mig ibland att tråna tillbaks till bilköerna och stressens storstad. Det är väl så dom säger om tiden?att med den kommer svaren.

fånigt glada över inackorderingsbyte

Av , , 1 kommentar 0

23/2 2009

Sista kvällen och å vad vi är glada över att vi kunde fly från vårt första bokade hotell. Vi hade nämligen några enkla kriterier när vi bokade på latestays. Kunna sola och bada pool samt ha det bekvämt. Hotellet fint med stort rum, men gräsligt dåligt anpassat för barnfamiljer. Poolen låg mellan två byggnader på tredje våningen. Ingen sol, inget skydd ner mot marken., inga stolar, ingen yta mellan pool och vägg helt enkelt. Minimal balkong och tre branta trappor upp till lobbyn. Utöver det, kom det en outhärdligt stank från byggarbetsplatsen, tillika vår balkongutsikt. Inte ett rätt och en stor besvikelse ,nästan en panikupplevelse faktiskt:-) då man precis lämnat sitt egna lilla paradis och bara ville hänföras bort av stillhet och poolbad.

Fick i alla fall pengarna tillbaka (hoppas vi, har inte kommit in än) och hittade det här mysiga hotellet som till och med har gett oss möjligheten till en middag för två? ungarna sov och tittade på film medan vi myste i restaurangen två meter bort. Mumma för en småbarnsfamilj.

Solade och badade på förmiddagen och tog en longtail till phanang beach under eftermiddagen. Fint men det börjar bli svårt att imponera på oss med stränder vid det här laget.:-)