23/2 2009

Sista kvällen och å vad vi är glada över att vi kunde fly från vårt första bokade hotell. Vi hade nämligen några enkla kriterier när vi bokade på latestays. Kunna sola och bada pool samt ha det bekvämt. Hotellet fint med stort rum, men gräsligt dåligt anpassat för barnfamiljer. Poolen låg mellan två byggnader på tredje våningen. Ingen sol, inget skydd ner mot marken., inga stolar, ingen yta mellan pool och vägg helt enkelt. Minimal balkong och tre branta trappor upp till lobbyn. Utöver det, kom det en outhärdligt stank från byggarbetsplatsen, tillika vår balkongutsikt. Inte ett rätt och en stor besvikelse ,nästan en panikupplevelse faktiskt:-) då man precis lämnat sitt egna lilla paradis och bara ville hänföras bort av stillhet och poolbad.

Fick i alla fall pengarna tillbaka (hoppas vi, har inte kommit in än) och hittade det här mysiga hotellet som till och med har gett oss möjligheten till en middag för två? ungarna sov och tittade på film medan vi myste i restaurangen två meter bort. Mumma för en småbarnsfamilj.

Solade och badade på förmiddagen och tog en longtail till phanang beach under eftermiddagen. Fint men det börjar bli svårt att imponera på oss med stränder vid det här laget.:-)

2009-02-22

Usch så tråkigt att lämna Kamala bakom sig. Jag har så blandade känslor av vemod, förväntan och längtan att man skulle kunna tro att man var bakis. Vad fasiken är hotell på krabi mot "bullerby" gatan i Kamala:-) Ungarna som reagerat hela veckan genom att vara stingsliga blev helt lugna redan på färjan medan deras så innan stålsatta föräldrar inte riktigt kan njuta av vår sista "semester.

Vi avslutade gårdagen med middag på stranden och en självklar chicken redcurry, Ungarna lekte sådär fantastiskt fritt och härligt med alla barnen och kvällen var underbart klibbigt och för varm. Några öl med grannarna efter att pojkarna gått i säng och alla hemlängtans känslor försvann. Skulle lugnt kunnat stanna en månad till.

Men nu är vi vid den sista anhalten och har hotellrummet fullt av överpackade väskor. Nu ska vi hem och skotta snö:-)

Kram alla fantastiska Kamala vänner?.ps Patrik?Vigor konstaterade på båten att han har en kompis "Olles pappa"

17/2 2009
Jag älskar vad Thailand gör oss och kommer att sakna det hysteriskt mycket. Vad jag än har yttrat om värmen har det varit otroligt härligt med en temperatur där ett par flipflop utgör den enda skillnaden mellan ute och inne. Sol väcker liv och värme underlättar helt enkelt det livet. Vi kommer visserligen att landa i ett Sverige med vänner och en bekant tillvaro, men vi lämnar också ett annat varande och nya vänner. Här är vi föräldralediga asienresenärer med världen som grannar men åter i hemlandet kommer är jag tillbaks till en fortsatt föräldraledighet i ett kallt Umeå. Ett Umeå där framtidshoppen inte direkt lyser med sin närvaro och där jobbsituationen är bedrövligare än innan. NU efterlyser jag verkligen alla dom där svaren som skulle blotta sig i en tid av värme. Men icke? inte en endaste liten uppenbarelse har knackat på dörren och meddelat mig om vad jag verkligen vill göra av livet. Eller rättare sagt hur och var jag kan få som jag vill.

Nä slut på självömkan och ålderkrisrelaterat pladder:-) Jag älskar vad Thailand gör barnen!
Moas nyförvunna självsäkerhet (nej, nej hon kommer fortfarande inte att våga sova borta) är en fröjd för ett moderligt hjärta. Hon kan finna sig i ett främmande land med ett främmande språk och är trots sina tonårliga fånerier vår modiga och varma dotter.
Vigors avslappnande attityd och språkliga ärlighet har fått gro i den thailändska myllan. Naken erövrar han hjärtan och naken är han fången i lekens påhittiga famn. Han uppfattas som en cool unge och det passar i en tropisk miljö. Och så har vi Hannes som får ha hela familjen i sin omgivning. Han får tid och utrymme helt enkelt. Med stranden som sitt underlag kan han få bemäktiga sig, inte för att han utnyttjar det så bra, men ändå:-). Men barn är som barn är?och tar allt som det kommer. (ja ja på det stora hela alltså) De vet att hemresan är nära och pratar Sverige mest hela tiden. Moa tycker att det är lugnt eftersom Amanda finns i Umeå och Vigor "älskar" alla hemma, alla han kan namnen på i alla fall. Hannes fattar ingenting men om vi sätter honom i gåstolen när vi kommer hem så är saken biff?vad är Thailand mot ett eget rullande gåstativ.

20/2 2009

Två dagar kvar tills att husets kaossinredning ska finnas i våra väskor. Pelle har varit hur optimistisk som helst gällande packningen, tills idag när nu båda resväskorna är packade och endast två barnryggsäckar finns kvar att tillgå. Så till och med han inser dessa väskors begränsning. Nästa bryderi är hur sjutton vi ska kunna få med oss alla väskor, dubbelvagn och tre barn till färjan och sen över till hotellet i Krabi. Pelle säger det är lugnt?så då är det väl bara att luta sig tillbaks och låta onödig stress smälta bort i den numera fyrtigradiga värmen.

Lättare sagt än gjort, upplösa stress när vi har grejer precis överallt Jag går omkring med en överkokt hjärna och undrar var jag ska börja. Som ni märker så har jag inte kommit så långt i den tanken. Undrar mest om det inte vore gott med lite kaffe och kanske lite glass 🙂

Idag var det Moas sista dag på skolan, men då det sammanföll med ett helt uppsjåsat kalas bjöd vi ungarna på fika redan igår?.och blev därmed, för dagen Kamalas mest populära svenskföräldrar eftersom vi bjöd på exklusiva men egengjorda chokladbollar och sliskig läsk.

Det var med en obeslutsam känsla som Moa lämnade skolan. Hon vet inte vad hon vill eller vad hon känner just nu. Hennes känslor väller över på alla möjliga oförståeliga sätt, så det blir nog bra med ett lugnt Krabi stopp innan hemresa. Det var också bra att avsluta skolan med ett kalas tillsammans med tjejkompisarna och efter det hysterisk poollek hos våra mer lyxiga grannar. Ni vet såna som bor i inmurat område och i stort hus, dessutom har de andra luxuösa inventarier såsom utemöbler i annat material än sten. Själv hann jag inte direkt njuta av pool, vin och sköna stolar då jag var helt själv där med alla barnen:-) Pelle är med grabbarna i Patong och förlustar sig?ja med öl såklart?på en svensexa?med öl såklart?kanske nämnt det redan 🙂 Faktiskt är det inte helt enkelt att gå på pool "fest" med tre barn varav två inte kan simma, en gillar att äta pooldekorationsstenar och en vill varken gå hem eller stanna kvar själv. Uber trötta barn gnällde sig igenom den korta sträckan hem och jag trodde på obehärskat kaos vid läggning men "super mom" fixade biffen (oj det blev ett använt uttryck) och alla tre sov inom en kvart. Skulle ha haft det där glaset vin nu bara?

Ps Moa fick helt fantasiskt fina omdömen från hennes engelska lärare men lite roligt fick vi åt
"she is kind, even-tempered and fair"…eventempered What!?!

21/2 2009

Sista dagen i Kamala och jag är helt slut. Den unga kvällen som skulle sluta senast tolv drog ut på tiden?.eller ölen började prata. Så halv fyra kommer Pelle glad i hågen hem. Inte för att det egentligen gör något, men min sömn blev nästintill obefintlig, då jag inte kunde somna med dörren olåst. (samma nyckel in och ut,) Halv sju vaknar sen Hannes och sedan dess har tiden sprungit iväg och slitit på en stackars osovd trebarnsmamma. Visserligen var Pelle uppe någorlunda tidigt men mycket gjort från hans sida har det inte blivit. Nu har jag Internet vilapaus efter att ha packat det sista och städat hela huset?.Tur att han hade kul.

Snart middag på stranden och ett riktigt hej då.

15/2 2009
Hannes nio månader. Nu har jag redan ägnat honom en blogg så det får väl räcka med att berätta att han på något lustigt sett hunnit ikapp. Han var ju egentligen hur sen som helt, i den motoriska utvecklingen vill säga. Men då han helt sonika hoppade över ålningen och gick direkt på egenstylad krypning och dessutom kämpat sig upp i stående på egen hand ett par gånger, har han tagit in. Go Hannes

Dagarna avlöser varandra i något slags paradoxalt töcken. Man både vill och inte vill att tiden ska gå. Eftersom alla barnen är mer eller mindre sjuka och jäkligt krävande önskar man bara dra täcket över huvudet och vakna upp till glada, friska och påhittiga barn. Påhittiga så till vida att de helt enkelt gör något på egenhand utan någon som helts inblandning av trött vuxen. Samtidigt vill man bara njuta av nuet och hålla timmarna lååånga.

Måste få till rätt inställning. A "småbarnsförälder" got to do what a "småbarnsförälder got to do- ta dagen som den kommer. Är det en snorig dag så är det. Bär man grinigt barn på höften, mest hela dagen, så gör man. Får man gå på toaletten i fred så får man och då sjutton, är det bara att njuta av sin egna tid:-)

14/2 2009
Alla hjärtansdag, känner mig kanske lite hjärtlig eller så bara trött. Hade "grillfest" igår. Vi dukade upp på grannens uppfart, grillade fläskfilé, åt åtråvärd potatissallad och wokad äppelpaj (har ju ingen ugn) Väldigt gott och sjukligt mättande. Har inte ätit kött annat än lite köttfärs på ett halvår och känner numera att det där med rött kött kan reduceras. Jag känner mig fortfarande däst av vår västerländska matorgie igår. Tacka vet jag kyckling och ris, och behaglig mättnadskänsla.

Så då har man bockat av fest i goda vänners lag, sista massagen och sista inhandlingen på carefour. Kan inte förstå att vi påbörjar vår resa hemåt om en vecka och att vi om två kommer att huttra utanför Stadsgränsvägen. Nu kommer, kommande veckan bara handla om sista gången grejer, yoga, strandpannkaka, fredagsmarknad osv. allt för att göra hemresan ännu mer sentimental:-)

Egentligen tycker jag inte om att springa omkring halvnaken i offentligheten, har liksom inte den kroppstypen, smal och oförstörd:-). Men värmen och den semianonyma tillvaron här, gör att man fått en bekväm "nakenfrist",. För det mesta är man ju klädd i bikini, sarong eller korta shorts med små linnen, mycket som jag inte kommer att ha användning för hemma.
Jag uppskattar ju egentligen mycket kläder, jeans en polotröja och gärna en och annan schal. Så jag trodde jag skulle känna mig behaglig när jag häromdagen provade hemresekläderna (jeans) men istället infann sig chocken?va fan ska det sitta åt sådär överallt, förbaskat tjockt tyg och vem har sagt att man ser smalare ut med kläder. Vinterskor?? Det kommer ju att bli tungt att gå, inte för att jag svävar fram nu, men kängor känns ju helt främmande.

Och så har vi pojkarna, som kommer att se helt annorlunda ut när vi kommer hem till Sverige, klädda. De avnjuter livet här mest nakna. Moa har ju skola så hon är påklädd halva dagen i alla fall. Igår när det var vår sista dag i Patong fick vi stress inhandla ett par dyra jeans till Hannes då vi inte funnit ett enda par tjockare långbyxor i närheten, till övrig utstyrsel hoppas vi på sista marknaden eller så får vi linda in honom i en filt eller i en handduk så han känner sig hemma:-)

11/2 2009
Lustigt hur sinnet är konstruerat. Nu när man vet att man ska hem börjar man göra små justeringar i sin uppfattning och inställningen till tillvaron här. Att lämna paradiset har känts avlägset och inte alls något man längtat till. Vi har visserligen fått känslan av "been there, done that" ibland, men att återgå till den svenska vardagen, till ett liv fullt av måsten och en tid fylld av krav har inte varit inbjudande. Så länge man varit här, har trist vardag funnits på ett behagligt avstånd och allt som händer utanför vårt hus och vårt Kamala har på något vis inskränkts och inte "tillhört oss". Resan vi gör är få förunnat och inget vi kommer att göra om, i alla fall inte hit eller under samma omständigheter. Föräldralediga tillsammans kommer att bli ett minne blott och ett nytt längre reseäventyr ligger långt fram i tiden om än aldrig.

Men så idag när vi gick ner till stranden kom den?känslan av att paradiset börjar svalna lite och att långt där borta i fjärran, där ekvatorn ligger längre söderut och solens värme än så länge är sällsynt, finns det dom man vill träffa, ett klimat att sysselsätta sig i och ett hus stort nog för ?stort nog bara:-).
Vattnet låg ovanligt högt, stranden kändes obetydlig och ihopträngd. Turisterna kändes många och vågornas inspolade skräp var stökigare än vanligt. Dessutom kändes solens värme inte alls lika behaglig och ananasen inte lika god. När vi tittade på ett avsnitt ur "Anna Phil" under gårdagskvällen såg frostig asfalt och täckväst väldigt exotiskt ut, något att längta till. En kopp varm choklad i skidbacken kändes helt plötsligt som ett måste, nu börjar det ? försköningarna av Sverige och livet där hemma.

12/2 2009 Livet med Hannes
Hannes enorma framsteg har fått hans båda föräldrar att jubla lite, som om vi vore förstagångs föräldrar i jämförelsens tid. Sittande kan han nu ta sig framåt om än väldigt sakta och med ett klagande läte i fokus. Det enda som kan få honom att motiverat röra sig framåt är när han vill ha något som storebror redan har. Annars gnäller han sig fram en centimeter eller två och inväntar varje chans att få ställa sig upp. Bara man vidrör hans knubbiga kropp ser han möjligheten att få sin önskan uppfylld. Han slänger sig snabbt bakåt, testar sina föräldrars ansvarsfulla reflexer, reaktionen att få in en beskyddande hand bakom hans böjda rygg, innan huvudet slår i golvet. När handen väl är där är slaget förlorat. Hannes kröker sig bakåt, som i en båge, eller snarare som en övermogen banan, och trycker ner hälarna i golvet, spjärnar sig upp för att leende finna sig själv stående. Ser nöjdhetens i hans ansikte, om språket fanns där skulle han ha uttala "jag vann".

När han väl fått som han velat kommer nästa driv?inget eget driv vill säga men viljan att kunna röra sig vidare genom rummen, efter barnen, till leken med oss som mobilt gåstativ.

Ett fåtal gånger kan man sätta ner honom, kroppen är följsam och benen ger vika för att inta golvet. Få gånger när han i svaga ögonblick finner något värt att ge med sig för, få gånger får man ett liv utan Hannes. Vill han inte och man inte orkar låta elva kilo hänga på höften och begränsa ens rörlighet, hamnar han liggande. Som en sköldpadda på rygg ligger han då på golvet, ovillig att försöka, regredierar sig till en tre månaders baby som precis lyckats synkronisera ben och armrörelser sprattlar han förtvivlat. Skrikande ligger han kvar, förnärmad över sin situation och besviken på sina stötepelare.

Det är så det är med Hannes, pojken med dom stora ögonen, ögon med fransar att avundas och en blåfärg att drunkna i?. att han vill så mycket men ändå ingenting:-)

11/2 2009
Lustigt hur sinnet är konstruerat. Nu när man vet att man ska hem börjar man göra små justeringar i sin uppfattning och inställningen till tillvaron här. Att lämna paradiset har känts avlägset och inte alls något man längtat till. Vi har visserligen fått känslan av "been there, done that" ibland, men att återgå till den svenska vardagen, till ett liv fullt av måsten och en tid fylld av krav har inte varit inbjudande. Så länge man varit här, har trist vardag funnits på ett behagligt avstånd och allt som händer utanför vårt hus och vårt Kamala har på något vis inskränkts och inte "tillhört oss". Resan vi gör är få förunnat och inget vi kommer att göra om, i alla fall inte hit eller under samma omständigheter. Föräldralediga tillsammans kommer att bli ett minne blott och ett nytt längre reseäventyr ligger långt fram i tiden om än aldrig.

Men så idag när vi gick ner till stranden kom den?känslan av att paradiset börjar svalna lite och att långt där borta i fjärran, där ekvatorn ligger längre söderut och solens värme än så länge är sällsynt, finns det dom man vill träffa, ett klimat att sysselsätta sig i och ett hus stort nog för ?stort nog bara:-).
Vattnet låg ovanligt högt, stranden kändes obetydlig och ihopträngd. Turisterna kändes många och vågornas inspolade skräp var stökigare än vanligt. Dessutom kändes solens värme inte alls lika behaglig och ananasen inte lika god. När vi tittade på ett avsnitt ur "Anna Phil" under gårdagskvällen såg frostig asfalt och täckväst väldigt exotiskt ut, något att längta till. En kopp varm choklad i skidbacken kändes helt plötsligt som ett måste, nu börjar det ? försköningarna av Sverige och livet där hemma.

12/2 2009 Livet med Hannes
Hannes enorma framsteg har fått hans båda föräldrar att jubla lite, som om vi vore förstagångs föräldrar i jämförelsens tid. Sittande kan han nu ta sig framåt om än väldigt sakta och med ett klagande läte i fokus. Det enda som kan få honom att motiverat röra sig framåt är när han vill ha något som storebror redan har. Annars gnäller han sig fram en centimeter eller två och inväntar varje chans att få ställa sig upp. Bara man vidrör hans knubbiga kropp ser han möjligheten att få sin önskan uppfylld. Han slänger sig snabbt bakåt, testar sina föräldrars ansvarsfulla reflexer, reaktionen att få in en beskyddande hand bakom hans böjda rygg, innan huvudet slår i golvet. När handen väl är där är slaget förlorat. Hannes kröker sig bakåt, som i en båge, eller snarare som en övermogen banan, och trycker ner hälarna i golvet, spjärnar sig upp för att leende finna sig själv stående. Ser nöjdhetens i hans ansikte, om språket fanns där skulle han ha uttala "jag vann".

När han väl fått som han velat kommer nästa driv?inget eget driv vill säga men viljan att kunna röra sig vidare genom rummen, efter barnen, till leken med oss som mobilt gåstativ.

Ett fåtal gånger kan man sätta ner honom, kroppen är följsam och benen ger vika för att inta golvet. Få gånger när han i svaga ögonblick finner något värt att ge med sig för, få gånger får man ett liv utan Hannes. Vill han inte och man inte orkar låta elva kilo hänga på höften och begränsa ens rörlighet, hamnar han liggande. Som en sköldpadda på rygg ligger han då på golvet, ovillig att försöka, regredierar sig till en tre månaders baby som precis lyckats synkronisera ben och armrörelser sprattlar han förtvivlat. Skrikande ligger han kvar, förnärmad över sin situation och besviken på sina stötepelare.

Det är så det är med Hannes, pojken med dom stora ögonen, ögon med fransar att avundas och en blåfärg att drunkna i?. att han vill så mycket men ändå ingenting:-)

8/2 2009

Vår billöshet fick en ostyrig början. Den inleddes med halvtimmen "from hell" Bilen skulle inlämnas senast klockan fem, fredag eftermiddag. Familjen Henriksson kommer då trötta och hungriga insläntrande till huset halv fem, efter några timmar på stranden. Pelle hinner slänga sig i duschen göra en pannkaka till hungrig Vigor och sätta ner Hannes i "matstolen" innan grannen kommer redo för att köra upp honom till biluthyraren.

Hannes, arg trött och hungrig, jag gör mat.
Vigor "jag vill ha en pannkaka till.
Kommer snart älskling, ska bara ge Hannes mat.
Hannes bajsar, måste byta, lyfter ner honom på golvet, oj bajs överallt allt, kul!
Vigor "jag vill ha en pannkaka till"
Snart gubben!
Hannes gallskriker, mamma skurar och tvättar. Hannes för trött för mat, måste slänga ihop en välling. Ber Moa ta ut bajspåsen, Moa tar inte ut påse, utan lyfter istället upp hysterisk Hannes.
Vigor "jag vill ha en pannkaka till"
Snart!
Hannes dunkar i huvudet i Moa tänder. Jag klar med välling tar ledsen Hannes och skäller lite på Moa. Mamma och Hannes svettiga behöver aircon. Nått jävla fel med aircon, hatar fjärrkontrollen. Trycker på alla knappar, svettas.
Vigor "jag vill ha en pannkaka till"
Om en liten stund, måste få in varm Hannes i andra sovrummet
Dörren gått i baklås. Var fan är nyckeln.
Vigor "jag vill ha en pannkaka till"
SEN?.gubben !
Hatar både nycklar och fjärrkontroller. Förlåt Moa! fint att du tar ledsen bror, men nästa gång LYSSNA. Hannes övertrött, Pelle kommer, fixar aircon, handhavande fel?
Vigor Jag vill inte ha någon fler pannkaka,
Va!
Hannes sover.

Dag två utan bil.
Familjerna ska till norra delen av Kamala stranden. Varmt, Moa vill inte gå, har thailandsanpassat sig för mycket. Skriker, ber och gnäller sig igenom 800 meter gång. Mamma drar hellre dubbelvagn med alla saker än att bråka med omöjlig sjuåring. Mamma går pappa tjafsar. Svettig samling svenskar når havet.

Dag tre utan bil, det är redan eftermiddag och vi har inte tagit oss någonstans:-)

Ps Henrikssons gick och åkte moppe ner till stranden till slut och hade hur mysigt som helst.

8/2 2009
En månad med besök. Kul, trevligt men fantastiskt påfrestande. Längtar efter vår thailändska vardag och att få rå om vårt eget näste. Lunka omkring i värmen, duscha sandiga fötter, dricka vattenmelonshake, och göra tidiga kvällar. Ta till vara på tiden, barnen och värmen helt enkelt. Missta mig inte, besökandet har varit urmysigt och att ha inneboende gäster har gått över förväntan, men till slut tar det ut sin rätt. Nu behöver ungarna sitt rum och vi vårt utrymme.

10/2 2009
Idag sa vi hejdå till familjen Waleij/Stenbom
Trots stora skillnader i familjekonstellationer har det gått fantastiskt. (Planerad oförutsägbarhet möter organiserad anarki). De är inne i en helt annan tid i livet, en tid av tresamhetlig gemenskap, en gemenskap som för oss numera förflyttat sig till en annan dimension. Den att det kan gå två vuxna på ett barn:-) Att man trippar in två stycken för att byta bajsig blöja, delar på uppgifterna under en matning och har halvtid i nattning. Med tre barn är fördelningspolitiken hög prioriterad och rationella lösningar på att kunna mata bebis samtidigt som man leker tågbana med tvååring och lyssnar på läsläxa premieras. Tänk att Moa fick leva det påpassliga enbarns livet i hela fem år. Buren på en piedestal mellan våra axlar (med hjälm och knäskydd) och uppmärksammad i varje liten rörelse. Nu tycker jag i och för sig att besökande familj var otroligt avslappnade för att vara förstagångsföräldrar. Jag har inte ens en likna avslappnad attityd till Hannes trots våra två föregångare. Löjlig oro och oförnuftiga farhågor tillhör fortfarande vardagen. Det är häftigt med tre barn men det var tider det, när en kunde mäta välling och den andre värma vatten

6/2 2009

Tre snoriga ungar har blivit fyra och gnället är påtagligt. Nu har ju vi inga större ambitioner om att dagarna ska vara intensiva och aktiva, så det gör inget att vi hänger mest hemma och att det inte blir mer än en "utflykt" per dag. Igår var vi en vända i Patong för att handla lite och för att jag och Frida skulle gå på bio med Moa. Rättvis fördelning?vi satt och glassade framför Inkhart i fräsch biosalong och killarna tampades med tre små barn inne på Carefor. Det var ingen storhandling inplanerad, men med tre barn i hushållet verkar "småsnabb" handling vara ett minne blott.
Just det, måste köpa både smör, vatten och toapapper idag, så mycket för pappornas inhandling:-).

Idag lämnar vi igen bilen och familjen "lat" får börja gå eller rättare sagt valda delar av familjen får gå och resterande åka moppe igen. Nu börjar värmen bli smått besvärande men tre veckor ska vi väl klara och möjligen kan jag gå ner några hundra gram. Kanske måste vi åka en sista sväng innan vi blir benburna, måste bara vänta på att Vigor och Pelle kommer hem som är på biltvätten och äter glass. Hoppas bara inte Vigor snorar ner bilen innan de hinner hem. Han är uberförkyld men har ändå hur mycket energi som helst, visserligen tar den sig ett gnälligt uttryck men ut behöver den. Han har också visat svartsjuka tendenser, mer de senaste dagarna. Storebror som inte gjort mycket på sin lillebror, går runt och dummar sig kring Nelly. Inget storslaget men han önskar gärna göra lite tjyvnyp. (mest uttrycker han bara att hon inte får vara med, som om hon trånar efter att få vara med och leka "mamma, pappa barn", dessutom ska han "försvara" han sin yngre bror mot henne vare sig det behövs eller inte). Det gör att föräldrarna måste öva på att inte provoceras av en fånig tvååring och att vi går omkring och förmanar den svartsjuke. Nu kan ju Nelly göra så mycket mer än den orörliga och numera väldigt missnöjde Hannes kan, så vi får väl se när han blir mer mobil om Vigor får någon "nytt syskon" reaktion på honom till slut.

Och så slutligen har vi nu fått varningen, att vi bör flytta ut om vi inte betalar in en och en halv hyra. Ni vet det vi inte ville betala förrän vi fått klarhet i vars den inbetalda depositen försvunnit, vem som ansvarar för förlusten och hur vi gör med husesynet. Vi ligger för tillfället plus minus noll. Betalar vi in, kommer vi förmodligen aldrig få igen pengarna av hyresvärden då de inte får några pengar från den smitande Gerd. Vi har dock pratat med en "kontaktperson" till smitaren som försöker lösa situationen då Gerd thailändska hus ska ut på markanden och täcka upp alla skulder. Det är inget våra hyresvärdar bryr sig om, de vill bara att vi står för förlusten ovidkommande om att de också har blivit lurade och det står på kontraktet att de ska betala tillbaka både deposit och bokningsavgift.

Ps 7/2 de har nu gått med på att få 12 000 bht och vi får bo kvar till den 22 feb. Då kan dom hyra ut huset och förlorar därmed ingenting. Vår tillförlit finns nu hos "indrivarna" att vi går igen pengarna.

31/1 2009
Sista dagen i månaden före hemresa. I morgon går vi in i den sista månaden av glass, strand och ’över havet solnedgångar’ 🙁 Med blandade känslor har vi bokat om resan, planerat våra sista veckor och skickat i hem väskor.

Men det tänker vi inte på i dag eftersom vi snart åker till Phi Phi öarna. Vi ska inte bara besöka det turistiska paradiset utan även leva det turistiska paradislivet i hela tre dagar. Nu kanske ni undrar om vår forna 1000bht budget givit bättre avkastning än väntat. Så skulle det kanske kunna varat eller så är det så att man har väldigt goa vänner som gärna åker till PhiPhi med sina norrlands/thailandsvänner och därmed bokar tillika betalar in oss på ett gemensam resort. Ser super nice ut på bild och långt över vad vi hade hoppat jämfota över. Vi hade så klart varit nöjd med vilket boende som helst, en natt. Uppskattningen är obegränsad och vi tackar och tar faktiskt gladligen emot.

3/2 2009

Så då har vi fullbordat Phi Phi. Åkt longtail mellan stränderna och snorklat i det gröna havsvattnet. Helt klart ett sevärt resmål och absolut inget jag skulle velat vara utan. Viss är det turistiskt, exploaterat och fullt av människor. Men vyerna, vattnet, klipporna och vikarna är ändock lika vackra, kanske inte exklusiva, men vackra.

Till och med party ön PhiPhi Don var fin trots att det dunkade samma partymusik ur högtalarna varje kväll och trots att vi inte var ett med dykar/backpackers klientelet. Jag kan förstå att de som klev i land på Phi Phi för femton år sedan förfäras över utvecklingen. Alla stränder och öar med en viss avskildhet har en tjusning utöver det vanliga. Men vi kan ändå inte finna det få förunnade lugnet. Vi kan inte borra ner fötterna i korallsanden, läsa en god bok, snorkla när det behagar och äta när hungern slår till. Vi har tre barn, så vi finner lugnet i att de är mätta, utvilade och på gott humör. Man får se det för vad det är, Monkey beach, Maya Bay, Lolanach bay och allt de andra, de är sevärdigheter helt enkelt.
PhiPhi funkar för oss.

Ungarna älskade hotellet som låg beläget vid stranden och skänkte fotografivyer åt alla håll. Poolen attraherade mest och Vigor dyrkade poolens barnvänliga sida eftersom han självsäkert kunde nå botten. Redan första kvällen hade vi förvandlat oss till semestrande småbarnsfamilje,r som slöade till kring maten och tog en öl till varje måltid. Känsloläget "vi har det så bra" var på on mest hela tiden och vi konstaterande att blöta overaller, snoriga näsor och stela jeans gärna kunde vara på ett behagligt avstånd.

Jag och Pelle lyxade till det, hela en gång?med en varsin drink. Kommer faktiskt inte ihåg när jag tog en drink senast, nu är ju jag mer en vin kännare?människa menar jag. Försökte lista ut när det var samtidigt som jag låg och såg på två badande och Coladrickande blonda ynglar.. Kanske var det när jag och Frida skulle bli bjudna på en varsin drink av en vän när någon oss fyllde halvjämt. Det var den gången när vår givmilde vän frågade vad vi ville ha och vi svarade "en sur drink" vilket han uppfattade som en "dyr drink". ?Det var ju tur att det sen uppdagades, för att välja en dyr drink låter inte så väldans sofistikerat, ja inte för att en sur drink låter så mycket bättre. Vi borde väl ha sagt en Margarita, Cosmopolitan eller vad som helst med en tvist i. Kanske skulle vi ha sagt "Shaken not stird" och låtit både lite medievana och fåniga i ett.

4/2 2009
Konsekvenserna av att ha haft aircon inställt på under 27 grader är tydlig idag, då alla underåriga har rinnande näsor och ett glåmigt yttre. Moa var tillräckligt kry för att gå till skolan men Vigor vaknade med feber och tillbringar dagen framför datorn och i Petshops fantasifulla värld. Till och med Hannes får uppleva sin första rinnsnuva. Tur i oturen får vi väl säga, att vi hann hem från vår semester tripp. Skönare att snora hemma än borta. Förkylningar är annars inte helt vanliga. Magknorr och feber har företräde bland barn sjukdomar och står där med helt i motsats till den svenska sjukdomsbilden. Vigor föddes ju förkyld och en "snorfrida" låg ständigt på nattduksbordet tillsammans med salvor för torr hud. Kanske blir det här vår sista thailandssjuka innan vi reser hem. Nedräkningen har börjat och de motstridiga känslorna ångest och längtan har tagit över sinnesstämningen.
Snart åker vi hem men nu snyter vi oklädda ungar i värmen.