3/3 2009
Inte har jag satt mig i soffan under en mysig filt med en kopp the och tänkt "borta bra men hemma bäst", men inte heller har jag ångest eller är på gränsen till en mindre depression. Nä vi är hemma i Umeå och jag har bara slagits av en aning tristess och en olustkänsla kring den närmaste tiden.

Det var visserligen fantastiskt att komma till sitt hemland och mötas av vänner och bekanta, men där tar fördelarna för tillfället slut. Ett ovanligt snöbelagt Umeå skulle under andra omständigheter ha varit hur inbjudande som helst. Om vi hade slaskat oss igenom november, stressat under julen och frusit sönder i januari hade ett nollgradigt snöland varit himmelriket, men jag känner bara att vinter inte är för oss, veka människor:-)

Vintern gör oss inte gott helt enkelt, det tog inte långt tid innan läpparna började spricka och huden fnasade sönder. Hannes beklagar sig över kläder och Vigor vill gå till en lekpark utan snö. Allas ovana lungor ger ekande torrhosta och avsaknaden av solljus tröttar ut oss tidigare än vanligt. Att gå ut blir ett nödvändigt ont eller snarare ett tjatmoment "man måste gå ut för att få frisk luft, ungar" (inte för att jag har en aning om vad ni ska göra ute och framförallt inte du Hannes, niomånader, orörliga lilla michelin , men ut ska ni, för det har vi lärt oss, vi sjuttitalister)

Tristessen kommer ifrån den läskigt bekanta vardagen. Det kändes som det var "igår" diskmaskinen skulle tömmas och lekrummet plockas. Fem månader är en härlig oändlighet i ett spännande land men fan ingen tid alls i verkligheten. Det är samma reklam på tv, samma skitsnack om Umeåprojekten, samma traktor på gatan och samma känslor kring vardagsbestyren.

Jag hade nog sett hela hemkomsten på ett annat sätt om det fanns en mer konkret framtidsplan. Tänk om jag också skulle ha varit behövd på den förvärvsarbetande arenan. Det är en jäkla skillnad på att vara föräldraledig från ett arbete och att vara föräldraledig under en tid i ovisshet. Ibland vill jag bara att tiden ska gå fort så att tillkommande tiden, närmaste framtiden redan är här och vi därmed vet hur den ser ut och var vi ska bo. Har i alla fall halvt bestämt mig för att gå tillbaks till skolbänken och äntligen få till min universitetsexamen. Inte för att jag tror att det kommer generera en anstormning av intressanta anställningsintervjuer men det känns bättre och är mindre stressande. Men samtidigt vill jag väll fasiken inte att tiden ska gå. Vi har ju små barn, den tiden går för fort utan att jag går omkring och önskar snabbspolande frekvenser. Ungar är så charmerande och så galet goa, så att leva i nuet borde vara en högsta önskan;-)

Det är nog så den närmaste tiden kommer att vara. Slitande, en slitning mellan att för tillfället bara vara en nöjd förälder och att vara en småbitter arbetssökande. En slitning mellan Umeå och Stockholm. Ibland kan jag bara älska Umeås närhet och det lilla i det stora, bekvämligheten men jag avskyr å andra sidan inskränktheten och svågerpolitiken. Jag känner för lite människor för att finna fördelen med att klappa bekanta i ryggen helt enkelt. Vännerna och möjligheterna i Stockholm får mig ibland att tråna tillbaks till bilköerna och stressens storstad. Det är väl så dom säger om tiden?att med den kommer svaren.