12/3 2009
Från att ha bott i ett litet hus med insyn i varje vrå och att baren alltid haft en förälder vid sin sida till att de nu har sina egna rum, dörrar och möjlighet att faktiskt få en stund för sig själv. Det är ju alldeles?alldeles?.underbart
Men den uppfattningen delar inte barnen med oss, som har jädrans svårt att hitta tjusningen med den nyförvunna "friheten". Hannes tror på total övergivenhet, om inte han har direkt kontakt med sin mamma och Vigor sitter på köksgolvet och bygger legohus samtidigt som han kräver restlös respons på allt han gör. Moa tycker visserligen att kompislivet och möjligheten att genomföra lekar i ett flertal olika rum är helt befriande men anser fortfarande att lekarna ska realiseras hemma hos oss men framförallt att jag måste vägleda henne hela vägen till skolan och gärna, om det gick, följa henne in i klassrummet.
Idag tog jag tjuren vid hornen och bestämde att Hannes skulle stanna hos farmor under lämningen av de stora barnen, att Vigor skulle pussas hejdå och var själv på dagis i hela två timmar och slutligen att Moa skulle gå själv från bilen de 40 långa metrarna till klassrummet.

Hannes skrek, mest av ilska, över mitt beslut och det innan jag ens hunnit fått på mig jackan. Vigor ville att farmor skulle lämna honom, då han med det väntade sig en sjåpigare avlämning och en lidande farmor kvar i hallen. Både Moa och Vigor satt och beklagade sig högt under den fem minuter långa bilresan om att de minsann inte skulle klara av mina högt ställda krav:-)
Thailand har berikat och utvecklat dem på många plan men det där med självständighet från sina föräldrar går det fullständigt uselt med