Sara Meidell

Det här kan tyckas vara lite tjatigt, frågan har varit uppe mer eller mindre konstant under de senaste decennierna. Men när det gäller angelägna frågor får man lov att upprepa sig, man bör kanske till och med. Angelägna frågor som demokrati, intellektuell välfärd, framtidshopp.
Barnlitteraturen är både brännpunkt och grobädd för dessa värden, och där mina vänner, kan jag meddela, ser läget och dagsformen inte alltför kul ut. Läget är faktiskt så dystert att allt tänkbart tjat kan motiveras.
I tisdags gjorde Ulla Rhedin i DN en sylvass analys av läget för den svenska bilderboken utifrån den statistik barnboksinstitutet samma dag presenterade över förra årets utgivning. Rapportens glädjesiffror om ett ökat antal utgivna bilderböcker punkterades effektivt av Rhedin, som krasst påpekade vad hela förlagsbranschen samt landets recensenter redan känner till, att ökningen framför allt utgörs av mer av plastlitteratur och flamsböcker. Detta samtidigt som den smalare, experimentella bilderboken får allt svårare att hävda sig, enligt Rhedin.

Den goda barnlitteraturen har väl egentligen kämpat i motvind, värnad endast av knippen av eldsjälar och vapendragare. Men det kommersiella trycket har aldrig varit hårdare än nu och även kring kvalitetsböckerna märks allt fler tecken på det varumärkestänkande som gäller för många av de översatta tramsböckerna, vilket innebär ökade krav på att varje barnbok som läggs ut i butikerna bör kunna smyckas med travar av tillhörande gosedjur, pussel, dataspel.
Och konstigt vore väl annars, om en genomkommersialiserad vuxenbokbransch inte skulle spegla av sig i även barnlitteraturen. Men det är svårare att lättvindigt avfärda en riktigt usel barnbok än den vuxna skräplitteraturen, för barnlitteraturen förblir utan tvekan oändligt mycket mera avgörande. Både som byggmaterial för våra barns språk och inre världar, men också som en grund till ett framtida förhållande till litteratur. En lättvindighet kring barnlitteraturen innebär därför också en lättvindighet kring och en bristande tilltro överlag till litteraturens betydelse och kraft.

Så hur rädda den hotade barnlitteraturen? Ja, lösningen – också en smula tjatig ska erkännas, men just detta bevisar väl i någon mån dess giltighet – handlar om något så basalt som att ösa in mer resurser. Resurser till eldsjälarna, till biblioteken så att alla duktiga och kunniga barnbibliotekarier har en möjlighet att göra ett vettigt jobb. Resurser till kulturredaktionerna, så att utrymme finns för en seriös recensionsverksamhet av barnlitteraturen. (Här nu självkritiken; även om barnlitteraturen på VK-kulturen under det senaste året fått dubbelt så mycket plats som tidigare, med en ökning från en till två genomgångar varje år, är läget sådant att det bara kan bli bättre.)

Vi kan inte förvänta oss att marknaden självmant ska börja prata kvalitet, den diskussionen måste starta på andra ställen. Får vi däremot till stånd en seriös bevakning och diskussion av barnlitteraturen finns en chans att höja dess status så pass att floderna av skräplitteratur kan motas och i bästa fall på köpet en ökad förståelse för litteraturens betydelse som demokratiskt redskap­ ­uppnås.

 Det började med ett sms; ”Hades! Vi vadar i död, blod och avslitna lemmar”. Nödropet kom från Shifasjukhuset i Gaza, den 3 januari 2009, och det spreds snabbt över världen. Avsändarna, de norska läkarna Mads Gilbert och Erik Fosse, hade då befunnit sig i Gaza stad under tre krisartade, traumatiska, dygn, under det att offren för Israels militäroffensiv snabbt fyllde sjukhuset till brädden.

Oavsett utfall för årets nu pågående, hittills tämligen ljumma bokrea, är det ett faktum att rean som vi känt den befinner sig i dödsryckningar. Och i takt med att försäljningen stadigt sjunkit och sortimentet glesnat, har de strategier som värkt fram ur det krampaktiga läget, på senare år blivit allt tydligare i sina ­konturer; de stora kedjorna som lägger krutet på staplar av bästsäljare, de mindre bokhandlarna som satsar på unicitet och vässar sina profiler, nätet som både vill och kan sälja allt, men som med uppluckrandet av tidigare rådande dogmer väl egentligen inte platsar som bärare av den traditionstunga Bokrean.
Ingen vill naturligtvis vara den som slutligen dödförklarar bokrean, både stora jättar och små entusiaster har sina fullt rimliga skäl till att fortsätta hoppas på den bokfest man minns rean som. Själva idén om att utnyttja buzzen kring rean liksom traditionens ramar till att högtidlighålla litteraturen, låta böcker flöda över diskarna, har därför kittat samman stormarknader och små boklådor så pass att bokrean sammantaget kunnat leva vidare på hoppet.

Men ur detta hopp, denna fadda feststämning har skilda intressen kunnat mötas i något vagt formulerat om att något mer än själva böckerna kanske ändå måste till för att fräsa i gång försäljningen/litteraturintresset. Och visst, om böckerna vi ska läsa är Rudberg, Läckberg och Morberg, plockade som konserver från stormarknadsstaplar, då kan en viss krydda behövas för att få det att gå ned. Och om vi i framtiden ska vara hänvisade till en bokhandel i virtuell form, knappa beställningar via nätet utan att någonsin i köpögonblicket hålla en fysisk bok i händerna, veta sig snart äga ännu en litterär klenod, lär också en längtan efter upplevelser, möten, snart bli övermäktig. Alltså; något mer behövs…
Men – samtidigt är nu detta ”mer” kring litteratur den rödaste av flaggor man kan vifta med, just därför marknadskrafter sedan länge effektivt avbrutit det som kunnat bli ett givande samtal genom att blixtsnabbt profitera på lässuget, grävt klyftan allt djupare mellan fint och fult, mellan introvert litteraturkofta och glad bokcirkeltant. Skapat en sanning av bilden av hur allt fler författarscen tränger ut allt fler hyllmeter av själva böckerna. Skapat schismer och missförstånd, där samtal borde uppstå.

Trots det, hopp finns ännu, inte om bokrean, men om litteraturen – för suget efter litteratur, efter möten och samtal är uppenbart stort, på alla fronter. För att komma vidare gäller det nu bara att börja i rätt ände, i böckerna, själva läsupplevelsen. Bara med en intim, stillsam läsupplevelse som utgångspunkt blir nämligen mötena kring litteratur intressanta.

Kanske ska vi inte sörja bokreans dåliga hälsa, utan se den som en markör av att bokmarknaden drivits till en punkt där det skonsammaste vi kan göra är att dödförklara rean och se det som en anledning att tänka till för att finna nya mötesplatser, bort från både de svettigaste författarscenerna och stormarknadens svajigaste bokstaplar – tillbaka till böckerna, helt enkelt.

Redan i söndags kväll rullades röda mattan ut för veckans stora kulturdebatt; detta när Ekot i ett pressmeddelande berättade om den stora granskning av sextrakasserier inom scenkonsten som skulle presenteras följande dag. Under måndagen sedan öppnades ridån för vad som skulle visa sig bli en synnerligen välregisserad föreställning, allt till synes riggat med en fingertoppsskicklig känsla för dramaturgi. I de första scenerna de 365 utsatta kvinnorna, en för varje dag på året, var och en med vittnesbörd från en rutten värld. I de följande scenerna, de fumlande famlande arbetsgivarna, cheferna med blottade strupar och luftfluffiga bortförklaringar, på det sedan de obligatoriska löftena om krafttag från dem som på pappret bär ansvaret för att förändra. Kring allt detta bloggvärldens och nätkommentarernas väldrillade grekiska kör.

Och nog blev det en medryckande, lärorik och betydelsefull föreställning och nog förlöpte allt helt enligt manus. Men trots intensiteten, trots alla rasande kloka och insiktsfulla inlägg och analyser, trots att de pinsamma ursäkterna om teatervärldens nedärvda förtryckarkultur så effektivt fick tala för sig själva, kan man nu, när föreställningen går mot sitt slut, för jo, nya kulturdebatter står redan för dörren, de tar alltid över snabbare än man tror, konstatera att granskningen olyckligt smittades av det område man bevakat genom att i sig själv bli en förutsägbar, välregisserad, men i någon mån oförlöst pjäs.

Här fanns alla möjligheter att genom exemplen av övergrepp inom scenbranschen låta teatervärlden verkligen göra sitt jobb i att gestalta ett samhällstillstånd i uppdriven form; att visa på hur den patriarkala kultur som avtäcktes varit och är ett avtryck av en större och mera ­allmängiltig struktur. Men i stället för att göra så kom debatten att snävas in till att ändå bara handla om just särarten hos det område man granskat. I försöken att förklara scenvärldens fula könskultur har den tuffa arbetsmarknaden, osäkra arbetsvillkor, utseendefixering dragits upp, utan att någon reflekterat desto mer över dessa villkor möjligen och mer än någonsin i dag, gäller även i övriga samhället.
Utan tvekan har Ekots granskning varit oerhört viktig för teatervärlden och man får väl ändå tro att varje kvinna som trätt fram och berättat, liksom varje kvinna som nu erövrar platser i regissörsstolarna, på chefsposterna, bidrar till långsamt förbättrade ­förhållanden. Men ändå, varje chans som går jämställdhetsdebatten förbi att ur enskilda ­exempel peka på större sammanhang, känns som ett litet steg tillbaka.

Och när vi nu tumlar ut från skandaldebattens heta salonger, är kylan mycket påtaglig i den verklighet där vi fortsätter våra grå vardagsliv, där vi fortsätter mana våra döttrar att bli ännu bättre på att säga nej, och förväntas finna någon form av tröst i att det ändå inte är så illa som teatervärldens prat om strumpstickor uppkörda i ­underlivet.

Under den senaste tiden har frågan om lämplig grad av intimitet på nätet seglat upp i topp i debatten. Överlag har det väl mest krafsas på ytan, det harfrämst handlat om mera etikettsmässiga frågor; om i vilken grad sociala medier ska och bör nyttjas under arbetstid, om huruvida uttalanden på Facebook ska eller inte ska få citeras och var, men under ytan anas ett sökande efter svaren på vilka de mera djupgående effekterna flytten av det sociala livet ut på nätet kan tänkas bli.
Klart är att våra sociala livs kliv ut på internet flyttat gränserna för hur nära inpå skinnet vi kan ta oss varandra, hudnära inpå människor vi knappt visste eller mindes fanns. Klart är också att detta hudnära ritat om kartorna för allt vad interna sociala angelägenheter, familjehemligheter och tabun heter, till att i dag skissa ett landskap där det mesta går för sig att stjälpa ut, där likar står att finna bara knapptryck bort, där tekniken slutligen suddat ut gränserna för det privata och det offentliga.

Och i en stadig tro på vårt samhälle som ständigt framåtskridande, på att varje steg i någon riktning är steg framåt, vore det logisk att se en ständigt devalverad skamfaktor och hopp från två- till tre- till fyrsiffriga antal facebookvänner som utveckling. Lägg därtill de positiva bitarna de sociala medierna ändå bär med sig och vi har nästintill sopat ut invändningarna mot att haka på, stjälpa ut lite till av oss själva, av bara farten och hos de flesta utan att något aktivt ställningstagande gjorts kring hur privata vi vill vara. Trott oss om att ändå hyfsat kunna modellera fram den perfekta avvägningen av privat och offentligt, så som vi lärt oss att den moderna människan bör vara beskaffad.

Men – börjar inte allt fler tecken visa sig på att vi, samtidigt som vi på nätet bjuder på mer av oss själva än vad vi i själva verket finner bekvämt, i det vanliga livet blivit mera snåla med oss själva, lynnigt snarstuckna och mera blint försvarandes vår integritet? Mera gruff och knuff i köer, ilsknare markerande av sittplatser på bussen, på krogen, ökat motstånd mot att släppa ifrån oss personlig information i även de odramatiska fallen (se bara på BB-annonserna, där rituella vikt och längduppgifter på den nyfödde ofta nu ersätts med ett ”lagom stor”). Osäkerheten kring hur mycket vi spiller ut av oss själva via sociala medier, liksom vilka som egentligen tar del av allt detta nätspill, lockar fram den där truliga tonåringen inom oss, den som skyr intimitet, ryser av en kram, spyr av att höra andra tugga, liksom upplever sig invaderad av objudet sällskap.

Och även om denna tonåring inte är speciellt sympatisk måste dess uppenbarelse i våra sociala liv ändå ses som ett sundhetstecken, en påminnelse om att ohejdad nätintimitet kanske inte bara är av godo. Kanske kan denne tonåring i själva verket ­vara vår ­räddning, den som ser till att vi inte i framtiden i panik kompenserar flödet på nätet av oss själva med att sluta oss i små och ogenomträngliga analoga ­­
i­solat.

Jag blir uppringd av en student vid universitetets kulturjournalistprogram, som inför en skoluppgift vill veta; hur väljer du ut vilken litteratur som ska recenseras på kultursidorna? Frågan i luren tycks liksom blixtbelysa hyllorna rakt föröver, de som var dag fylls på med uppemot tio nya titlar, av vilka i bästa fall en tiondel får utrymme att anmälas.
Den viktiga litteraturen är ju vad man söker pricka in, börjar jag, de redan erkända författarna, de förhandsomsurrade debutanterna, de av olika anledningar förväntade snackisarna, och så ska ju även de lokala förmågorna få komma till….
När jag senare öppnar dagens bokpaket inser jag att jag glömt nämna ett av de moment som präglar urvalet mer än man skulle önska, men som man var dag likafullt tvingas förhålla sig till, nämligen röjandet av väg genom alla de litteraturens nypåfunna biprodukter som gör vägen jobbigt snårig fram till själva verken.

För ingen hyser längre riktigt någon tro på att den goda litteraturen klarar av att tala för sig själv, kring både den viktiga och riktiga litteraturen som kring lågstatuslitteraturen kletar sig i dag samma kommersiella strävan fast - och tungviktarna bland författare presenteras av förlagen i lika uttänkta förpackningar som de snabbt sålda och snabbt glömda. Boken är accessoar, författare ikoner och idoler och behovet av kringprodukter till litteraturen tycks hos hungrande kulturkonsumeter omättligt.

I skenet av detta faller bitarna också snabbt på plats i fallet med Anders Teglunds/Cult of Lunas kommande bok Eviga Riket, vilket Erik Jonsson i veckan berättade om, där ett spårlöst försvunnet källmaterial antyder ett mytskapande kring ett förestående boksläpp några steg över gränsen för det moraliskt försvarbara.
Trots det; här har vi dock av allt att döma att göra med ett författarskap i vardande som kyligt och utan förbehåll tycks ha anammat de rådande marknadsmekanismerna och, i avsaknad av ett storförlags pr-apparat på egen hand skapat en hype, en story kring storyn, sökt bädda för ett intresserat mottagande.
Författare som av olika anledningar kryddat sina litterära verk med diverse mytbildning har nu alltid förekommit, men i dag framstår dessa tendenser mer än någonsin tidigare som tydliga tecken i tiden, rena symptom på den marknadsanpassning som pågår av kulturen, vilken innebär att en bok rent krasst behöver något annat än bara sig själv för att ha en chans att nå sina läsare.

Jag återkommer på nytt till frågan om de viktiga böckerna, inser när jag navigerar ner på detaljnivå i urvalsprocessen att jakten på den viktiga litteraturen i dag mer än ­något annat kräver något så ospännande som bildning och kunskap. På mitt skrivbord ligger önskelistor från kunniga kritiker över önskade ­recensionstitlar – med all sannolikhet bättre kartor över de litterära landskap som har relevans för vår samtid än vilka påkostade ­press­utskick eller djuplodande ­författar­intervjuer som helst.

Nyhetsrapporteringen från katastrofens Haiti har på nytt belyst det faktum att journalistiken av i dag i hastig takt förflyttar sig mot fiktionens domäner.
Överlag har rapporteringen nu hållit en god nivå, trots kaotiska och extraordinära omständigheter har nyhetsmedierna på det stora hela lyckats förmedla både bredd och djup. De första chockskakiga dagarna däremot, avslöjade ändå mycket om vilka instinkter som i allt högre grad styr det journalistiska berättandet, där utsända reportrar på plats utan att tveka slet fram rent filmiska berättargrepp för att ladda språket i sina rapporter.  Där annars sansade nyhetsankare i många stunder mest framträdde som krävande och adrenalinstirriga regissörer; skriker människor, ser du några upplopp, beskriv skadorna, vad är det värsta du sett?

Efter två veckor har nyhetsarbetet nu hunnit passera standardfaserna, dramat har bärgats hem, så även de förväntade sammanfattningarna och framtidsprofetiorna och återuppbyggnaden, den långa och svåra, får därmed bli för andra med mera tid och resurser att ta sig an – kanske konsten?
I essän Estetikens fakta och journalistiken fiktioner, en av många lysande i boken Rapport från Sopornas planet, belyser kulturdebattören och kritikern Stefan Jonsson den förskjutning som i dag pågår, där journalistiken av i dag i allt högre grad skapar fiktioner – detta samtidigt som konsten och estetiken blivit allt mera politisk och dokumentär, klivit in och kompenserat för journalistikens blinda fläckar.
Enligt Stefan Jonsson kommer detta skifte mellan journalistiken och konsten sig delvis av något som alltid varit gällande, att de berättargrepp och estetiska uttryck som konsten, filmen och litteraturen utvecklar senare institutionaliseras av journalistiken. Delvis handlar det dock också om hur konsten, när kulturens globalisering och likriktning tvingar in den vanliga journalistiken till att bli enbart en spegel av rådande politik, får ta på sig rollen av att bedriva ”riktig” journalistik, det vill säga att visa på och diskutera den förda politikens konsekvenser. 

Så – behöver förskjutningen, det faktum att journalistiken och konsten då och då korsar varandras vägar eller till och med springer i motsatta riktningar, då vara ett problem, så länge samma strävan efter att förklara och beskriva samhälleliga skeenden är den drivkraft som styr? Nej, inte nödvändigtvis, men då förutsätts att allas tillgång till den smalare kulturen säkras, att en vidare förståelse finns för den viktiga diskussion som förs i litteraturen, i konsten och i filmen.

Även med detta uppnått kvarstår dock det faktum att journalistikens  behov av att  återuppfinna sig själv känns allt mer angeläget, för: ­dramatiseringen av nyhetshändelser medför sällan någon ökad kunskap eller empati hos sin publik. I stället gör fiktionens ramar även den mest fruktansvärda verklighet enklare att hålla på armslängds ­avstånd.

Känslan hade legat och skavt ett tag när 2009 gick mot sitt slut och något slags inre årssammanfattande av årets redaktörskap pockade på; hade inte könsbalansen på kultursidan varit en smula ojämn? Hade det inte blivit en liten övervikt åt det kvinnliga hållet? Kunde någon till och med, Gud förbjude, få för sig att någon form av feministisk kampanj bedrevs?
När kvittot kom – för på VK görs sedan 2002 med jämna mellanrum kontrollräkningar av könsrepresentationen på sidorna – visade det sig att jodå, det fanns en liten obalans vad gällde könsfördelningen på kultursidorna.
Till männens fördel.

Förbluffad tvingades jag alltså konstatera att jag visst drabbats av det manliga seendet, samma förblindande sjuka som gäller för det där skolfenomenet, den studie som visar att ett klassrum upplevs som flickdominerat när taltiden är jämnt fördelad mellan pojkar och flickor. Att jag visst också var en del av den där strukturen.
Det är aldrig roligt att konfronteras med tanken på sig själv som marionettstyrd i tanke och handling av krafter man tycker sig arbeta för att mota, men som man säger, insikt leder till utveckling – och under se senaste veckorna har det varit enkelt att finna medsystrar som inspirerat till handling genom att kasta grus i kulturvärldens könsmaktsmaskineri; Åsa Beckman, Ann Heberlein, Maria Schottenius.

I denna mansgrisdebatt har motreaktionerna mot framför allt Åsa Beckman, såsom kastande den första stenen, avslöjat allt om det verkliga problemet, när snabbt som sjutton de mekanismer hon kritiserat slagit igång; det har gäspats, tigits, suckats föraktfullt, genast blivit personligt; sa Stig Larsson gom eller mun och hur var det, är hon inte lite flack Beckman, som kritiker…
Men medan det hos flertalet av de riktiga och viktiga skribenterna ja-ja-ats och suckats över kulturens argbiggor har den nätdiskussion som följt på Beckman och Schottenius inlägg givit hopp om att vi kanske ändå genom att fortsätta prata om saken kan bryta de manliga geniernas subtila förtryck. Ja, fortsätta prata, dissekera den rådande maktbalansen, varför inte med samma skärpa och kraft kulturlivet och kulturjournalistiken ägnar sig åt när det gäller andra samhälleliga fenomen? Kort sagt, fortsätta räkna skallar på tidningssidorna, hur motsträvig konsten och kulturen än må vara till att låta sig betvingas av siffror och statistik eller för den delen erkänna sina mindre smickrande tillkortakommanden på jämställdhetens eller demokratins arenor.

Jag kommer att fortsätta räkna fram till den dag då min känsla av hur könsfördelningen på sidorna ser ut överensstämmer med fakta och inte längre färgas av den tysta överenskommelsen om männens företräde till ordet.
Svårare än så behöver det inte vara, även om uppgiften ibland känns övermäktig; att sluta mumla och helt enkelt börja tala om verkligheten så som den ser ut.

Under de senaste veckorna har ett par oroade röster hört av sig till VK-kulturen om ett annalkande hot mot biblioteket i Tärnaby. Någon hade hört att biblioteket nu definitivt lagts under bilan, någon annan om en verksamhet snart i malpåse; en glesbygdens spegling, var min omedelbara koppling, av vad som sker för fullt vid storstadsregionernas bibliotek, där resurser på senare tid mer och mer förts från sämre beställda ytterområden till centralorten. Med den skillnaden då, att de ökade avstånden mellan utlåningsställena när biblioteksfilialer i Västerbottens inland läggs ned räknas i mil och inte i antal tunnelbanestationer.

Nu visar det sig dock att någon nedläggning av ­Tärnabybiblioteket inte är aktuell, däremot en flytt, ut från Folkets Hus under februari månad, till Skytteanska skolan med inflyttning under senhösten, något som ­funnits som ett tänkbart handlingsalternativ sedan förra året när man för Tärnabybibliotekets del sedan lokalhyrorna i Folkets Hus höjts rejält tvingats se sig om efter alternativa ­lokaler. Ingen anledning till skrik och panik alltså, kan tyckas. Men bara det faktum att biblioteksverksamheten under något halvår kommer att ske med hjälp av provisoriska och tillfälliga lösningar, kan dock vara nog så ­oroande.
Dessutom, den skugga de mera genomgripande ­förändringar folkbiblioteken står inför och som kastas över hela landet, gör att även en strikt praktisk flytt för ett folkbibliotek kan motivera en viss oro, med den ­vetskapen i bakhuvuden om hur mycket av förändringar som kan smygas igenom när verksamheter byter lokaler.
Mera strukturella sådana, av bara farten liksom. ­Vilket nu inte Tärnabybiblioteket på förhand ska lastas för, här är intentionerna att döma, förstår jag när jag ­talar med berörda parter, inga andra än att nuvarande verksamhet ska bevaras, bara som sagt inrymmas i nya lokaler.

Inga antydningar här alltså till den typ av bibliotekstokerier Malmö stadsbibliotek formulerade förra året i sitt omtalade strategidokument The Darling Library, en rapport där begrepp som ”upplevelser”, ”sinnlighet”, ”marknadsplats”, till och med ”erotik”, får klä en ny biblioteksideologi i ord.

Inte heller i den rapport som lades fram strax före jul av kulturförvaltningen i Umeå kommun som underlag inför beslutet om Umeås framtida stadsbibliotek återfinns något att resa ragg inför för den som befarar jippon och kommers där litteratur och bildning borde härska. I denna rapport, som det lär finnas anledning att återkomma till framöver, tas även den fråga om placering upp som varit på tapeten här på sidan de senaste veckorna, där goda skäl läggs fram både för att införliva biblioteket i ett nytt kulturhus mellan broarna, och att hålla fast vid dess nuvarande placering.
Frågan berörs dock bara i kortfattade ordalag och, vilket en och annan redan så insiktsfullt påpekat, det av värde som genomsyrar denna rapport och som blir viktigast att hålla fast vid i den fortsatta beslutsprocessen, är hur synen på biblioteket som en demokratisk institution där allas rätt till kunskap och ­information oavsett kajkant eller Vasaplan, måste få förbli de ­klarast lysande ledstjärnorna för ett framtida biblioteks ­verksamhet.

Nytt år och ropen om kulturkritikens död (de ständigt ljudande och i någon mån de hälsotecken för hela kulturkritiken de ändå måste betraktas som), fortsätter att öka i styrka – nu senast när Anna Hallberg i DN (7/1) gick till attack mot det svenska kulturklimatet av i dag, så uselt att det tangerar ovärdighet. Och Hallberg är inte ensam om att rasa, samma tonfall återkommer överallt, varningar om att hoten mot kulturjournalistiken denna gång är på riktigt. Att vargen nu faktiskt kommer, att resurserna slutligen strypts så till den grad att den seriösa kulturjournalistiken nu för alltid gått förlorad.
Två år har passerat sedan den danske journalisten Andreas Harbsmeier i en artikel i GP dömde ut svenska kultursidor som tråkiga, konsensusinriktad och okritiska, blott och bart varukataloger för kulturupplevelser, hette det. Vidare beskrev Harbsmeier hur seriös kulturkritik, när resurserna krymper, ersätts med det snabbaste, lättaste och billigaste; av presentation och värdering av lokala kulturprodukter. Harbsmeier lyfte bland andra skällsord alltså fram en ökad provinsialism som något av sinnebilden för en urholkad kulturjournalistik.

Sedan dess har en finanskrasch hunnit skaka världsekonomin och tidningsbranschen i sina grundvalar, snävat åt resurserna än mer, vilket både ytterligare triggat rädslan för kulturkritikens tvärdöd, men också tvingat mediebranschen att börja värka fram nya lösningar, se om sina hus. Så görs även på VK, som i år startar en rad projekt i syfte att finna de bästa vägarna genom det nya medielandskapet. Bland annat handlar det om att värna några av VK:s kärnvärden; det lokala och opinionsjournalistiken. Alltså; just det lokala och provinsiella som Harbsmeier i sin kritik lyfte fram som hot mot kulturjournalistiken. Hållningen är klassisk och det lokala, provinsiella, naturligt att vilja ställa mot det nationella och globala. I många avseenden har nu också de vidare perspektiven sina obestridbara fördelar – ett alltför begränsat synfält missar det fruktbara helhetsperspektiv nya insikter om samband mellan olika politiska och kulturella företeelser ju kräver.

Samtidigt – i en allt mer global värld har behovet av lokal förankring aldrig tett sig större. För; om vi vill kunna förstå en stor värld måste vi först förstå en mindre, byggd på fysiska möten, gemensamma beröringspunkter, det som hjälper oss att utveckla känslan för tonfall – så att vi förstår varandra, när vi i den mindre världen talar om de stora händelser den globala världen och fantastisk teknik nu lägger framför våra fötter.

Hade kulturjournalistik endast handlat om att rutinrecensera lokala kulturevenemang och stryka kulturarrangörer medhårs hade möjligen en viss rädsla för provinsialism kunnat vara befogad, men kultursidor bör sträva efter att vara något mer; stenar i strömmen, motvikter mot rådande tankemönster. För att klara dessa uppgifter krävs både vidvinkelseende och en stadig lokal förankring.