Sara Meidell

kulturredaktör på VK

Ett rum med rymd och ljus

Av Sara Meidell, fredag 18 maj 2012 klockan 08:38, Kommentarer 0   Digga! 2

Om nya Bildmuseet och konstnärens anställningsbarhet handlar veckans fredagskrönika.

......................................

Lövsprickning, examenstider, tid att bedöma och betygsätta – blir de lönsamma, våra små vänner? I morgon öppnar tre examensutställningar på Konstnärligt campus i pampigast tänkbara arrangemang – med framtidens konstnärer, arkitekter och designers invigs Bildmuseet, en studieepok tar slut och berättelsen tar sin början om ett nytt hus i slående älvsläge, där ljus och rymd ger en bestämd känsla av hopp, både om konsten och om framtiden. 

Det nya klustret av konstnärliga utbildningar är en fantastisk kraft att vara glad över och i spröd och hoppfull grönska är det förstås elakt att punktera stämningen, men till examenstid hör också frågor om anställningsbarhet. De lägger ofrånkomligen sin kalla hand över alla som ger sig ut på arbetsmarknaden och gör tyvärr inget undantag för Umeå och ett sprängkraftigt Konstnärligt campus. Tvärtom är frågorna om anställningsbarhet inom kulturarbetsfältet väl bland de svåraste att besvara. 
Nio är de elever som i år går ut konsthögskolan (i morgon presenteras de utförligare på kultursidan) och de bekämpar framtidsdystopierna genom att angripa utställningstemat semantiskt – i stället för att tala om den som ”den sista” har de valt att se den som ”den första”. En både realistisk och samhällsanpassad framtidssyn – vem vill ha ett gäng motsträviga 1974-nostalgiker ute på konstnärsfältet, nej eget driv och positivt tänk, entreprenörsanda, stakar ut vägen mot det nya kulturlandskapets blå berg.
 
Utkomna efter en lång utbildning handlar livet efter examen för konststudenter som för andra efter högskoleutbildningar om att finna sin brödföda och de frågor om framtida yrkesliv som kan ta höjd i skydd av csn-lån tvingas i betygs- och bedömningstider ned på mera praktiska nivåer – vilka kriterier bortom dem av utbildningen statuerade behöver vara uppfyllda, vilken sorts konstnär är den som ska klara sig bäst i livet? 
Den som värker fram mest kreativa försörjningslösningar? Den som knäcker framgångskonceptet á la Hirst och får sälja stort och dyrt på det globala fältet? Den som bäst bevarar idén om konstens frihet, om än det må ske på den egna karriärens bekostnad?
I betygstider, inför klivet ut i verkligheten tätnar frågorna – och mellan alla dem om arbetsmarknad och karriär skymtar de stora gäckande som: Vad är bra konst? Och i lagret därunder, hela den vidsträckta, eviga frågan; Vad är konst? 
Börjar man här, i det stora, kan man sedan åter leta sig upp mot frågor om arbetsmarknad med självklara argument för anställningsbarheten. Frågan om konstnärens möjligheter att göra sitt jobb kokar nämligen ned till; vill vi eller vill vi inte ha tillgång till det ljusa rum i offentligheten som konsten och konstarterna skapar. 
Svaret på det är i den demokratiska världen jakande, i teorin förstår vi vikten av att låta konsten hålla ett rum vikt för luft och ljus, för den nödvändiga fiktionen, det fria samtalet. 
 
För att konsten ska ha kraft att hålla ut väggarna i detta rum måste den få verka i egen rätt och stå fullständigt fri från både ekonomiska och politiska påtryckningar, hela tiden värna sina gränser. 
I en demokratisk värld kan detta handla om att ge utövande konstnärer bra villkor att göra sitt jobb, möjligheter att använda sitt konstnärskap på ett så konstruktivt sätt som möjligt samt anpassa utbildningarna efter en reell arbetsmarknad. 
Att den demokratiska världen ger sina konstnärer sjyssta arbetsvillkor är dock en angelägenhet som rör mer än den enskildes anställningsbarhet och försörjningsmöjligheter, det är också en solidaritetshandling med länder där konsten inte är självklar, där kampen för det fria skapandet kan vara betydligt mera blodig.
I vårt nya Bildmuseum gestaltas idén vackert om fiktionens ljusa rum. Låt oss, när vi rör oss i dessa rum – i ett politiskt sammanhang där händer och tankar inte behöver vara upptagna med att pressa väggarna utåt och försvara sitt utrymme, utan kan ägna sig åt skapande – låt oss här hålla tanken vid liv om att anställningsbarhet för våra svenska konstnärer är en fråga som flätar in sig i hela den demokratiska världens bevarande.
 
Kommentarer: 0   Kategorier: Krönikor  

Finurlig humor och svulstig melankoli

Av Sara Meidell, måndag 14 maj 2012 klockan 08:39, Kommentarer 0   Digga! 0

Mitt i en av fredagsakterna går en mobilsignal av, inte en utan två gånger – ägaren; inte överdrivet bekymrad, börjar i stället strax efter ringandet att konversera sitt sällskap i normal samtalston i publikmörkret. En reva går upp i föreställningen och efteråt undrar man, vad var det som hände, blev vi plötsligt del i en insmugen performance? 

Episoden (och nej, ingen konstnärlig incident, utan publiketikett lite i utkanten av okej) sammanfattar en del av fina med Made – för det första att festivalen lyckas skapa en atmosfär öppen nog för en publik som med rakare rör tillåter sig markera ointresse inför det som ges på scen. För det andra, den lite flytande känslan, det faktum att detta lite i sammanhanget avvikande publikbeteendet HADE kunnat vara ett inslag i festivalen – känslan av att vi ska vara beredda på det mesta. 
Detta är det fina med Made, att sinnena skärps lite, samtidigt som vi öppnar oss för det oväntade – precis enligt arrangörsambitionerna således. 
Denna atmosfär återskapas varje år och 2012 blev inget undantag – det blev fyra härliga dagar, dagar av konstnärlig fest och överätande av intryck. Precis som det ska vara.
 
Finurlig humor – ibland dråplig och ibland svartsvart – och svulstigt melankoliska stämningar utmärkte sig som två stråk i programmet.  
Onsdagens dans, Crazy in love with mr Perfect inledde med skratt och gick vidare mot isande könskamp. Drastisk och rolig men med en lurig form av fara i botten var också Fast forward i sin soloshow på fredagen där både knivar , gasolbrännare och poetiskt dissonanta ljud flög genom luften. 
First aid kit gick fram som ångvältar i motljus, för mig en av årets wow-akter tillsammans med Anne Nguyens dansade framtidsdystopi, apokalyptisk och med yttersta teknisk briljans. 
I Missy Mazzolis hypnotiska musikvärld bjöds en svindlande resa till högstämda ljudlandskap, finska undergroundfenomenet Islaja tog oss med till psykedeliska världar. Andra vände sig bort; Wounded knee, Råd Kjetil Senza Testa och Muscles of Joy lade en filmduk mellan sig själva och sin publik och man fick kika inåt en stund – inte så tokigt det heller, att vara ensam med sig själv där på publikplats. Bland fina möten under en festival ingår ju också dem man får göra med sig själv.
Made 2012 blev en fin debut för nye konstnärlige ledaren David Moss, programmet visade sig erbjuda den unika blandning som skapar Made-känslan. Det ska bli roligt att följa hans väg med festivalen under kommande år. Under Made 2013 blir det fint att få se honom och Norrlandsoperan, med återupprättat kommunalt ekonomiskt stöd, kunna få sträcka ut sig till fullo också på operaplan - när Umeå kommun till nästa år har hunnit reda ut kommunikationen mellan den högra och den vänstra handen och påmint sig om att gratisprogrammet ute i det fria är en viktig del i festivalen, att vi någonstans sagt att barriärer mellan den så kallade folkliga- och elitkulturen ska rivas, att kultur ska vara till för alla i den blivande kulturhuvudstaden.
 
Kommentarer: 0   Kategorier: Krönikor  

Made enligt Moss

Av Sara Meidell, onsdag 09 maj 2012 klockan 09:46, Kommentarer 0   Digga! 2

Ni vet den där utmaningsleken man höll på med som barn, ”Blunda och gapa”, en duell kompisar emellan som kunde generera i både hårresande och riktigt fantastiska smakupplevelser – senap, o´boy, rå köttfärs. Ungefär som den leken är Made-festivalerna beskaffade – man vet aldrig riktigt vad man får sig serverat, det enda man vet är att oväntade smaker kommer att läggas i ens mun. Man får blunda och gapa, öppna dörren till en oväntad salong och ha beredskap för allt.

Detta är det fina med Madefesten som vill vara både arty och folklig – att den aldrig stagnerat utan förblivit oförutsägbar. Genom festivalhistoriken har den samlade erfarenheten av Made - trots att vissa år sett riktigt snåriga och svårgenomträngliga ut på pappret - blivit att den som gett sig in i yran blivit rikligen belönad, inte sällan genom akter man slumpmässigt trillat in på.

Att sätta samman en festivalguide inför denna typ av de oväntade akternas festival blir därför lite kluvet. De stora namnet – John Cale, First Aid Kit, Blixa Bargeld lär bli förväntade höjdare och ja, vilka pärlorna i mellanrummen är, får visa sig under kommande dagar. För egen del finner jag oftast de riktiga godbitarna under Made-bokstäverna A och D, konsten och dansen. Inom festivalramarna ryms ofta akter som tar rejäl och nödvändig konstnärlig höjd, som vågar sig ut på de gungflyn där konsten ju behöver vara ibland men som alltför sällan beträds fullt ut under säsongerna. 

Anne Nguyen och dagens Steinunn & Brian, liksom den konst som bjuds i samtal (och faktiska verk?) under Gunilla Sambergs ledning på operaplan, den interaktiva workshopen med Nigel Papworth på lördag, är inslag i programmet som lovar gott för substansen mellan de stora akterna.

Sainko Namtchylak (i dag), Missy Mazzoli (fredag) och Iva Bittova (torsdag) hör till de musikakter jag ser fram emot, det lite hypnotiskt suggestiva med världsmusikklang är inslag jag gärna avnjuter under Made och en god genre man ofta återfinner bland de fina mellanstora programpunkterna.

”Det enda man behöver tänka på är att hålla sinnet öppet, de stora upplevelserna kommer bara till oss om vi håller oss vakna och nyfikna” sa festivalgeneral David Moss när vi talades vid i går inför festivalstarten. Visst, en liten klang av kliché i det uttalandet, men sannolikt det bästa stalltipset för Made-besökaren. Blunda och gapa, kort sagt.

Kommentarer: 0  

Stormen före lugnet

Av Sara Meidell, fredag 04 maj 2012 klockan 09:31, Kommentarer 0   Digga! 2

Veckans fredagskrönika tar avstamp i tempoökningen innan den traditionella sommarstiltjen - under semestertid ändrar Umeås kulturliv skepnad och frågan är vad det gör med bilden av Umeå som kulturell högborg genom sommarturisternas ögon. Hur bekymrade behöver vi vara över en missvisande sommarversion av kulturstaden?

.....................................................

För den som inte är bekant med kynnet hos oss nordbor kan just denna period av våren ­möjligen te sig lite skrämmande – trans­formationen i mentaliteten är total och ­dramatisk, efter att tyst tigande ha hukat under tyngden av snö och mörker reser sig nordbon nu väckt av ljuset med en kraft som sällan ses längre söderut. 

Vi vet att tiden är utmätt och att devisen allt på en gång är den enda logiska. Den säregna formen av på samma gång målmedvetet och hämningslöst njutande som uppvisas hos nordbor under den korta försommaren ser man sällan på andra platser än där ljuset och värmen är sällangäster. För den som inte upplevt det nordliga varandets livsvillkor kan personlighets­förändringen – manin, klådan av stress över dagar och nätter att ta vara på – möjligen te sig svårbegriplig, kanske lite udda till och med. 
Det har vi nu föga tid att bry oss om – låt dem titta, låt dem peka, det enda vi har för ögonen och det enda vi behöver bry oss om för tillfället är den lilla skatt av ljusblå nätter som givits oss. 
 
Under maj månad följer också det lokala kulturlivet i någon mån det nordliga syndromets logik. Under ett par korta veckor maxas kulturprogrammen – ljuset! Folklivet! Vimlet ut från salongerna i de äntligen milda kvällarna! Allt är ett jubel och allt måste ske nu, nu, nu! 
Under de kommande veckorna radar akterna upp sig ovanpå varandra i kalendern; Made-festival, Bildmuseipremiär, Konst, design- och arkitekthögskolor i examensparader, nycirkus med Cirkör, lunchteatrar och -konserter, Augustförfattare på besök, Norén och Strindberg på teaterscenerna, jazzdagar i Studion... 
Hänryckningen kring pingst är aldrig större än i Umeås kulturliv. Efter detta, den explosionsartade finalen på vårsäsongen; stiltje. För i andra änden av det nordliga temperamentets tempoökning vid ljusets återkomst, finns i Umeå också en akademisk terminsordning som bromsar från andra hållet. Examenstid sätter utan vidare diskussion punkt för även kulturprogrammen. När universitetsfolket lämnar stan för semestrar gör kulturen likaså – flyttar ut på landet, ut i grönskan, kraftsamlar inför hösten. 
Vi som bor här har vant oss leva med det, vi klarar oss gott sommaren igenom på vår- och höstsäsongsutbudet och förresten finns ju ständigt ett bokbestånd att tugga sig igenom när evenemangen uteblir och sommarutställningarna betats av.
 
Det är egentligen bara när man vallar runt utomsocknes besökare som sommarstiltjen blir ett besvär – med besökarens ögon till låns ser man tydligt hur bilden av Umeå som kulturstad krackelerar. I sommarskrud är Umeå som vilken annan mellanstor svensk stad som helst, samma butikskedjor i samma sorts stadskärna, samma stadsfester, samma loja mjukglassgäng.
Självbilden blir kluven, det kulturliv vi visar upp för sommargästerna stämmer dåligt med det kultur-Umeå vi känner som vårt, där utbudet under säsongstid i sina bästa faser står sig vid jämförelse med världsmetropolerna. 
Ur varumärkessynpunkt är sommartorkan förstås katastrofal, att lansera Umeå som kulturell turistattraktion och sedan ta emot semestergästerna med en standardrepertoar av sommararrangemang – det håller inte. 
 
Ska man bygga stad med hjälp av kultur är en ­pulserande kreativ stadskärna (eller ja, hamnområde…) en av attraktionskrafterna, det menade som bekant ­Richard Florida i sin idé om stadsutveckling i den teori vi väl känner till i den blivande kulturhuvudstaden. I Nya Vågens tisdagssändning i P1 diskuterades bland annat Florida under temat ”Staden som varumärke” och inslag om andra städer som tar kulturen till hjälp i stadsbygget gav i programmet gott stoff att spegla vårt Umeå i. 
Mest intressant i det avseendet är såklart att sikta sprickorna i spegeln; för att bygga stad av och med ­kultur är inte oproblematiskt och den gode Florida har också sedan succéåren kring mitten av 2000-talet reviderat sin teori. Klyftorna har blivit synliga i teoribygget – det faktum att de kreativa klasserna kräver sina basbehov av vård-skola-omsorg och att alla inte inkluderas i en teknologi-och idédriven ekonomi har skamfilat visionen – en kritisk vinkel att ha med sig när vi bygger det nya Umeå.
Kultur som tillväxtfaktor löper längs ryggraden i 2014-projektet och ju närmare själva året vi kommer, desto mer angeläget blir det att reda ut vilken sorts kultur vi avser när vi pratar attraktionskraft och tillväxt. Evenemangen? Kreativa näringar i skärningspunkten mellan design, konst, pr, arkitektur, informationsteknologi? Eller; en samhällsanda präglad av tron på kulturens kraft och demokratiska värden?
För denna aspekt, kulturens i dess djupare mening klassöverbryggande funktion, den finns ju också – intill kulturentreprenörerna och kulturarrangemangen.  
För städer som vill växa med hjälp av kultur är utmaningen att se till att alla får sitt, samtidigt som de kreativa klasserna ska lockas med ett sprakande utbud och gynnsamma miljöer för sitt arbete måste alla de övriga tas om hand, pratet om att allt ska komma alla till godo måste omsättas i praktik. 
Detta är kanske ett kulturårs största uppgift, att i tillväxtarbetet använda kulturen som klassöverbryggare – också.
 
I detta tankespår finns nyckeln till hur vi kan betrakta sommarstiltjen med ro, sluta ängslas över tillresta besökares eventuellt skeva intryck av Umeå baserat på sommarversionen av staden – det är inte genom glansfulla kulturarrangemang som Umeå görs attraktivt, den främsta attraktionskraften torde vara att erbjuda en stad där kulturens kraft som demokratisk faktor fått sätta prägel på det politiska sammanhanget, där kreativitet på alla nivåer – också utanför den omedelbara kulturkretsen – tas tillvara. 
Kommentarer: 0   Kategorier: Krönikor  

Tanten inom armslängds avstånd

Av Sara Meidell, fredag 27 april 2012 klockan 08:34, Kommentarer 0   Digga! 2

Ja, jag erkänner, jag har haft lite problem med tanterna. Rest lite ragg varje gång ordet tant-trend kommer i min väg. Ni förstår att det blivit några gånger på sista tiden – någon mer hajpad, omdiskuterad och hyllad karaktär än tanten är svårfunnen just nu. 

Jag har inte själv förstått varifrån aversionen kommit, men tänkt att det kanske haft att göra med känslan av att vara berövad privilegiet att ostört få uttolka det livsutrymme tanten förfogar över. Jag vill söka min inre tant på obruten mark, men myllret av folk gör det svårt för mig att få syn på henne.
Hallå där – vill jag ropa, till de horder av krönikörer, utövande livstils-tanter, trendanalytiker som härjar runt i tantens unika sfär – lämna lite kvar åt mig att upptäcka! 
Låt en smula av tantens mysterier få bli kvar åt mig, som fortfarande inte riktigt vet hur jag ska tilltala henne, omfamna henne, när hon skymtar till i ögonvrån som en påminnelse om den ständigt närvarande parallella värld hon rör sig i, detta tantens universum som både skrämmer och lockar och som jag liksom alla andra kvinnor rör mig mot i stadig sakta mak.
Jag förstår att det låter missunnsamt, och egentligen borde man tycka att det är bra att tanterna kastats upp i offentlighetens luftrum – ju fler som utforskar tantens konstitution och villkor, desto lättare borde det rimligtvis bli att få syn på och bli kompis med tanten inom sig själv - men min bestämda känsla är den, att sökandet efter min personliga relation till tanten gravt försvårats av själva det allmänna intresset kring hennes figur, av exploateringen, bloggarna, böckerna, livsstilsreportagen. Av samma anledning som det i dag inte går att sätta en surdeg eller inreda med svindyra loppisfynd utan att känna sig som en karikatyr av vår samtida urbana posör har jag haft svårt att hitta något genuint tonläge för glada tillrop till min egen tant på axeln.
Jag antar att alla har rätt att använda tanten och idén om tanten på det vis de finner lämpligt. Om det må vara att fästa kantband i skafferihyllorna, flå en ål, stoppa en strumpa, var och en må kanske få bli salig på sin tant-tro. Men inför varje ny uttolkning har jag känt ungefär som man kan göra när någon gör anspråk på att förstå en älskad bok på samma sätt som en själv. Jovisst, den är bra – men du missar det riktiga djupet i den, tänker man. På samma sätt inför tanterna; ja ja det där kanske är din idé om tanten – men hennes innersta väsen är något helt annat, du kommer aldrig att förstå henne på rätt sätt. 
 
Snål, missunnsam och motsträvig har jag alltså varit, men i veckan har jag genomgått en ögonöppnande bildningsresa i tantkunskap när jag läst den nyligen utkomna Tanten, vem är hon – En (t)antologi, en tvärvetenskaplig utgåva under Umeåforskarna Marianne Liliequist och Karin Lövgrens redaktörskap och med sin härstamning i nätverket Tantforsk, där etnologer, litteraturvetare och en sociolog gör en genomlysning av begreppet tant. Låt er inte luras av den lite hejiga titeln på boken – detta är på allvar, bråddjupen i den kvinnliga erfarenheten har öppnat sig i reva efter reva under marken när jag läst texter om tanten och sexuell frigörelse på nätet, om Astrid Lindgrens tanter, om stilpoliser och om åldrande och kvinnlighet.
Läsningen har gett mig viktiga ledtrådar till min avoghet inför andras tanttolkningar: tantens priviligierade sfär har framgått mellan raderna – och lurad av varumärkestänkandet som svept in tanten i offentligheten har jag antagligen trott att detta tantens attraktiva livsutrymme krymper ju mer andra tagit del av det. Så fel jag haft. 
Tantens livsutrymme ligger i själva verket inom armslängds avstånd från oss alla. Annelie Bränström Öhman visar hur – i sitt bidrag i antologin separerar hon varsamt den attityd- och attributburna tanten (20-åringarna som klär ut sig, ungtanterna) från den kropps- och identitetsburna och här blir min egen tant med ens bättre synlig. Platsen är kroppen och här finns hon plötsligt, samtidigt i skarpa konturer och mer diffus än någonsin. Som det ska vara. Så som vår kropp är beskaffad, i rörelse, i förändring. 
När år läggs till år blir tantens kropp mer och mer Platsen – för berättelsens början, mitt och slut, på samma gång gåtan och lösningen. Bränström Öhman låter Simone de Beauvoir och Ellen Key lägga an idén om klivet efter klimakteriet, in i det tredje könets fritt rörliga position, in i den androgyna plats där den egna djupaste egendomligheten kan tas i bruk. 
 
Kroppen är platsen, den är åtkomlig för oss alla – så enkelt och ändå så svårt. För ömheten som omsluter andra åldrar famnar inte den åldrande kvinnans kropp. En ny vokabulär måste till; bortom gäddhäng, kråksparkar och ridbyxlår, skriver Bränström-Öhman. Jag citerar henne inför min inre tant; 
”I den blinda fläcken, i den döda vinkeln vecklar åren efter trettio ut sig. Bläddrar in sig allt djupare i handlingen, rynka för rynka. Så vackert om livet bara fick djupna så.”
 
Kommentarer: 0   Kategorier: Krönikor  

Alla får påsar när konstdebatterna rasar

Av Sara Meidell, fredag 20 april 2012 klockan 08:33, Kommentarer 2   Digga! 3

I veckans fredagskrönika handlar det bland annat om konsten att försvara konsten när kulturhatet svallar till.

.....................

Korv och tårta med konstnärlig innehållsförteckning – i veckan har det vankats kalasfestlig förtäring i konstdebatten, med både aptitliga och osmakliga inslag. 

I måndags damp boken ”Skäliga anspråk på prydlighet” ned i brevlådan hemma, en fin liten utgåva med underrubriken ”En bok om kampen för en korvvagn”. Boken, som släpptes under festliga former vid en sammankomst i går kväll, är skapad av konstnären Johannes Samuelsson och sammanfattar i text och foto det projekt Samuelsson drivit kring korvförsäljaren Helmer Holms korvvagn och den kamp om rätten till det offentliga rummet frågan kommit att symbolisera i den lokala debatten. 
Boken råkade bli godnattsaga därhemma och de ideologiska strukturerna framträdde fint så, i sin renaste version – som de ofta gör i sagornas värld och nedskalade på dagisbarnsnivå.  Kontentan; vi bestämmer oss för att åka ner på stan och köpa en korv av Helmer, fyraåringen vill säga att hans vagn visst är fin. 
Se där ett skolboksexempel på konstnärens betydelse i den samhällspolitiska vardagen, som motor för förändring i det lilla i riktning mot det stora. 
Dagen innan sagan om korvarna, i en annan del av landet, mumsade kulturministern tårta på Moderna museet och gjorde sig i detta delaktig i vad som växte ut till en fascinerande hybrid av medie-spektakel och konstperformance – och som nu fortsätter i hejvild och blodfull kulturdebatt om rasism, främlingsfientlighet och postkolonialism. 
Och se där, ännu ett exempel på konstens kraft som katalysator i åsiktdebatten. 
 
Ett friskt samhälle behöver sina konstbråk, det syresätter dagsdebatten och piggar upp. Blir vi klokare av dem? Förstår vi mer om världen och oss själva när karnevalen drar vidare och festen är över? Tja, när den omedelbara mättnaden lagt sig, så kanske. När vardagen återgått kan ofta diskussionen fortgå i förädlade former, det är det fina med den konst som ställer sig i medieljuset, som provocerar. I ekona från finkulturens ”svårartade performancevrål” går ofta fina poänger att utvinna.
 
Alla får påsar när konstdebattkalasen rivs av i offentligheten – däri ligger en del av charmen med debatterna, de kan fara iväg lite som de vill och inte sällan mot oväntade fält som visar sig riktigt angelägna. 
Alla får påsar under konstdebatterna - även konsthatarna - vilka ju alltid ser till att sälla sig till gästlistan via den bakdörr som inte minst kommentarsfälten på nätet erbjuder. 
Nu senast var det beslutet om inköp av Mehmet Ali Uysals klädnypa till offentlig utsmyckning av Öbackaområdet som föga förvånande fick kulturhatet att svalla till och de vanliga grovt tillyxade argumenten att flöda – mot klädnypan i allmänhet och hela konsten i synnerhet. 
Och lika uppiggande som de vilda slängarna kan vara i de regelrätta konstbråken där åsikterna ändå handlar om verket eller teman det berör, lika deprimerande är konsthatet som lägger sig som en dov underton i de diskussioner som alltid uppstår vid inköp av konst till vårt gemensamma gagn.  
Inköpet av klädnypan kostar med sina 639 000 kronor för Umeå kommun lika mycket som att skotta bort 1,3 snöfall i den omfattning som kom i början av veckan. En i sammanhanget ganska liten summa alltså, dessutom av engångstyp. Det ekonomiska argumentet mot inköpet är därför lätt att invända mot. Däremot finns, på en något högre nivå i debatten, en oro som bör tas på allvar i frågan om gestaltningen av det offentliga rummet, nämligen frågan om att säkerställa att en reglerad gång följs för hur konstverk köps in. 
 
Just nu pågår i landet flera projekt där bland annat KRO, KIF och Statens Konstråd genomför en översyn av hur konstnärers kompetens kan tas tillvara i byggprojekt och vid utsmyckningsuppdrag, något som framför allt i mindre kommuner där konsten ramlat mellan stolar i kommunhusen, varit angeläget att se över. 
Vid en jämförelse med landets kommuner ligger Umeå bra till när det gäller den konstnärliga kompetensen, här finns både lokala konstnärer med hög verkshöjd i sin produktion, gallerister med världen som arbetsfält liksom den akademiska basen, en samlad kunskapsbank som borgar för ett gott hanterande av konsten i vårt offentliga rum. Utmaningen är att i alla led ta tillvara på denna konstnärliga yrkeskunskap och väva en beslutsgång där denna får finnas med i alla led, hela vägen upp till beslutsnivå likväl som från de första spadtagen vid byggprojekt.
 
Utmaningen är också – som alltid för konstnärerna – dubbel, samtidigt som själva konsten ska skapas, måste konstnären ständigt vara beredd att försvara konstens plats i vår offentlighet. 
Alltid vara redo att stridlystet utropa, när konsthatet blommar ut: ni behöver inte tycka om all konst, men vara redo att dö för konstnärens rätt att skapa den. 
Kommentarer: 2   Kategorier: Krönikor  

Poesin inte ekonomiskt försvarbar

Av Sara Meidell, fredag 13 april 2012 klockan 08:39, Kommentarer 0   Digga! 4

I veckan har kommunens skärpta bisyssleregler - med rätta - orsakat upprörda känslor i kulturarbetarleden. Regelskärpningen går att förstå i skenet av den marknadsanpassning som kulturen genomgår, men konsekvenserna av att börja betrakta kultur i termer av konsumtionsenheter och konkurrerande uttryck kan bli förödande, både för den enskilde kulturarbetaren och för hela samhället.

Om detta i veckans fredagskrönika:

............................................

Vad är det som blir större och större ju mer man tar bort? Tja. Kulturarbetarens försörjningsmöjligheter kunde ju den galghumoristiskt lagda svara på den gamla gåtan. För så kan det ibland tyckas som att våra beslutsfattare föreställer sig saken när ständigt nya arbetsmarknadsparadoxer uppenbarar sig på kulturarbetarfältet, fiffigheter som tycks uttänkta enbart för att snäva in livsutrymmet för den som försöker bygga ett yrkesliv där kulturskapande ingår. 

I veckan har turerna kring Umeå kommuns hårdare tillämpning av bisyssleregler riktat ljus på vad som syns vara just en sådan krympningsmanöver. Ett flertal kommunanställda kulturarbetare uppger sig jagade av de tuffare villkoren, bland dem författaren Anna Holmström Degerman som berättat i VK och i radios Studio 1 om hur skärpningen av reglerna gör att hon säger upp sig från sitt jobb som kommunanställd bibliotekarie, detta sedan kommunen meddelat att hon inte fick prata om sina böcker i samband med författarbesök.
 
Reglerna om vad en kommunanställd får och inte får ägna sig åt vid sidan av sin anställning är inte nya, det som inträtt är en skärpt tolkning och frågan som blir intressant att ställa är naturligtvis, varför just nu? Hur kommer det sig att en kommun i en kulturpolitisk verklighet som ställer allt högre krav på kulturarbetares förmåga till växelbruk, företagande och kreativt karriärbyggande, bestämmer sig för att täppa till och försvåra villkoren i stället för att bejaka anställdas vilja att pussla ihop ett yrkesliv där både en trygg anställning och kulturskapande kan ingå? 
Svaret som ligger nära till hands formar sig mot just den nya kulturpolitiska verkligheten som växer fram - kulturen genomgår i dag genomgripande förändring, mot marknadsanpassning, mot ett allt tuffare uppdelande i produktionsenheter och konsumtionsenheter. När en sådan marknadens konsensus råder blir det förstås mer naturligt att se kulturyttringar som i första hand konkurrenter om marknadsandelar och betraktat ur den vinkeln ter sig en skärpning av regeln om konkurrensbisysslor också följdriktig. 
Men om vi vänder på det då och provar det andra sättet att tänka? Hur funkar regelverken under förutsättningen att litteraturen och poesin inte främst är en marknadsplats? Om vi leker med tanken att utrymmet och uppmärksamheten hos publiken, konsumenterna, bara räcker och räcker - att ord föder ord och samtal föder samtal? Hur tillämpliga är konkurrensreglerna om det är så att kulturen inte främst handlar om köpslående och varuutbyte utan om att tillsammans med andra finna bra platser för att formulera saker om det mänskliga? Ja, ganska dåligt - dessutom med skadeverkningar större att vara förödande för den enskilda, ett samhälle som gradvis svälter ut sina poeter har inga vidare framtidsprognoser sett till hoppet om humanitet, jämlikhet och tolerans och sanningen är den att extremt få, även inräknat eliten bland konstnärer och författare, kan leva på endast sitt konstnärliga skapande. 
 
En ny infrastruktur växer fram i kulturpolitiken och på kulturens arbetsmarknad #<\a> samtidigt som en decentralisering pågår växer nya finansieringsformer fram för kulturen, kultursponsringen förväntas öka och högre ställda krav på flexibilitet och kreativitet gäller för den enskilde kulturarbetaren. I denna nya struktur måste vi bygga in rimliga överlevnadsmöjligheter för författarna och konstnärerna, det måste vara möjligt att utöva arbetsuppgifter som ligger inom det egna kunskaps- och intresseområdet utan att bli misstänkliggjord och motarbetad. 
 
Poesin ligger bortom den normala varucirkulationen, konstaterade författaren och kritikern Anna Hallberg under Littfest nyligen. Det är inte ekonomiskt försvarbart att skriva poesi, menade Hallberg, som gör just detta ändå - skriver för att det behövs, för att hon behöver det. 
Författaren Mats Söderlund slog under samma seminarium fast att det inte är samma sak att vilja bli läst som att vilja bli såld. Dessa två tankar måste vi kunna hålla i huvudet samtidigt när villkoren ritas upp för en ny kulturarbetsmarknad i kommersialismens tidevarv - att en författare både kan vilja få sin bok läst och samtidigt arbeta för litteratur i vidare mening. Och att den ena ambitionen inte utesluter den andra.
Dessutom bör vi precis som i alla andra lägen när strukturella förändringar sker, vara snabba på fötterna och göra täta återkopplingar till visionerna, i varje litet nytt beslut överväga den djupare kultursynen. Fråga oss; vad vill vi med kulturen?
Är vi bara köpare och säljare på en allt mer desperat marknadsplats eller är vi människor som vill ta kulturen och varandra till hjälp för att växa till något större än oss själva?
Kommentarer: 0   Kategorier: Krönikor  

Vissa bopålar bör aldrig dras upp

Av Sara Meidell, fredag 30 mars 2012 klockan 07:21, Kommentarer 1   Digga! 3

Skriver i dagens VK om Scharinska och om en debatt färgad av existerande spänningar i Umeås kulturliv:

------------------------------------------------

Vid vilket tillfälle blir en struktur så svag att den inte längre bär? 

Frågan är en av flera som man önskar att Umeås politiker noga övervägt inför de omfattande förändringar staden står inför. Inte minst när det gäller de kulturella byggstenarna som ju bör hamna på rätt plats och ligga säkert inför 2014. 
Även den mest stabila konstruktion har nämligen en gräns för när den kollapsar, även ett kulturliv som vinner kulturhuvudstadssegrar kan pressas mot en punkt där det brister. Vi är nu långtifrån något sådant läge, Umeås kulturliv lever och frodas som alltid, men den strukturella hållbarheten är något att påminna sig om i alla lägen av förändring – och just nu pågår något som betraktat utifrån liknar ett litet hållbarhetstest för Umeås kulturliv. Ett experiment där larmsystemet syns vara dåligt påkopplat för var marken är minerad, var de riktiga kulturvärdena står att finna.
 
Flera av de mest betydelsefulla samlingspunkterna i Umeås kulturliv står inför förändring, inför byte av skepnad, byte av läge – Sagateatern, Biblioteket, Bildmuseet, Folkets Bio, Västerbottens museum är alla exempel på kulturella mötesplatser som antingen upphör, byggs om eller gör sig redo för etablering på ny plats. I ett sådant läge, där många scener och verksamheter samtidigt befinner sig i flyttkartonger är det än mer angeläget att hålla ett minimum av fasta platser intakta och noga överväga vilka kärnvärden som ska bevaras i det framtida kultur-Umeå. När ryktena tog fart om hotet mot Scharinska, var det precis ett av dessa fasta värden som plötsligt stod på spel. Det öronbedövande larm som uppstått som följd av det visar i första hand på den enorma betydelse scenen har för Umeås kulturliv, men debatten färgas också in av redan existerande spänningar som förändringsprocesserna i stans kulturstrukturer medfört. 
Mångfalden bland kulturscenerna är ett värde att hålla i minne hos dem som drar upp linjerna för den nya kulturkartan – men inte bara inför planerandet av en framtida mångfald, även sett över tid måste mångfalden finnas, förändring måste ske litet omlott. Alla bopålar kan inte dras upp samtidigt, och vissa bopålar är sådana att de aldrig bör dras upp. Att sådana insikter tycks ha saknats inför en eventuell försäljning av Scharinska, liksom för övrigt inför planer för försäljning av Kulturmejeriet och Profilteatern, är ett dåligt betyg till en kulturpolitisk byggherre, oavsett om agerandet beror på brist på förståelse för smärtgränserna eller ignorans.
Ett vitalt kulturliv behöver byggas av många aktörer samtidigt, av verksamheter i olika livsskeden, det behöver leva på många scener. Det tar tid för nya kulturarenor att odlas fram, men de scener som lever göder nya scener – ett hot mot musikscenen på Scharinska är därför ett hot även mot andra scener. 
 
Pådraget i de etablerade medierna kring proteströrelsen har delvis att göra med frågans extremt medievänliga karaktär, men mobiliseringen visar också på Scharinskas betydelse som ikon för den umeåkraft som bland annat paketerats och sålts in när Umeå tog hem 2014-segern. Därmed har debatten också följt en tydlig dramaturgi och blivit en redovisning av underströmmar i hela 2014-projektet, glödgats av en mera utbredd kritik mot vad man uppfattat som en generell politisk ovilja att bevara själen i det befintliga kulturlivet. 
Sett till den retorik som präglat Scharinska-protesterna är 2014-projektet, hos den grupp som befolkar huset, redan förlorat – redan innan försäljningsryktena satte fart fanns uppenbart en krass inställning till 2014 inom pop- och rockscenen. Kulturhuvudstadsprojektet var något som det fria och unga musiklivet inte omfamnat, men ändå kunnat tänka sig att ställa upp på – fram till nu, då. 
Namnen på den lista som avsäger sig medverkan under 2014 om Scharinska läggs ned är namn som ledningen för kulturhuvudstadsprojektet nog bör räkna som måste-namn på 2014-festens gästlista. Hotet om bojkott är inget skäl att bevara huset – en relation byggd på utpressning och hot är knappast ett önskvärt framtida samarbetsklimat – däremot ger namnlistan med artister en illustration av en kulturrikedom som måste värnas, så pass att det framstår som en ganska liten uppoffring för dem som ritar den framtida kulturkartan, att leda om en liten del av den massiva ekonomiska kraft som mobiliseras i riktning mot kultur längs älven, mot ett rosa hus ett par gator upp – för att säkra en fortsatt verksamhet i detta hus med hänsyn tagen till både kulturella och byggnadshistoriska värden.  
 
Kommentarer: 1   Kategorier: Krönikor  

Vi behöver göra upp med kulturtanten

Av Sara Meidell, fredag 23 mars 2012 klockan 07:11, Kommentarer 3   Digga! 5

Det hettade visst till lite under Littfestlördagen förra veckan – två stora punkter programsatta med samma starttid, Klas Östergren samt ”1000 år av kvinnors skrivande i Norden” (featuring Märta Tikkanen, Monika Fagerholm, Gerd Brantenberg, Ida Linde, Ebba Witt-Brattström och Annelie Bränström Öhman) gav då upphov till ett illustrativt exempel på utrymme i offentligheten som kvinnokampen kommer att kunna utvinna poänger av under mycket lång tid framöver. Själv släntrade jag in halvvägs i matchen och missade trängseln när alltför många ville in till kvinnorna i den trängre Peterson-Berger medan Östergren samlade ett väl besatt men långt från knökfullt Idun. Hörde efteråt någon kommentera programkrocken med ett suckande herregud, det borde man ju ha kunnat räkna ut, vilket som skulle dra publikhorderna – det är ju bara att se på vilka som går på sånt här:

Kulturtanter. Uttalades aldrig, men förstås är det så. Kulturtant och Littfest, det går knappast att tänka sig en klockrenare kombination. Å andra sidan, kulturtanten är en klockren kombo vad gäller det mesta av värde i kulturutbudet, det är själva essensen i hennes varande. Troget fyller hon åhörarplatserna på de märkligaste teateruppsättningar, de tröttaste av författaraftnar, de mest svårtillgängliga performanceföreställningar – hon är ett fenomen som aldrig sviker, som bär kulturlivet på sina sjalbeklädda axlar.
Så ser fördomarna ut om denna art i kulturlivet och DNs genomgång förra veckan av SOM-institutets rapport om kulturvanor visar att de åter går att styrka i siffror, kvinnodominansen är stor i teatersalongerna, bland bokläsarna, på museerna. I statistiken väger kulturtanten tungt, men i andra avseenden har hon ännu låg status. Varför kan man fundera på, men sannolikt har det att göra med hur enkelt det alltid tycks vara att slå ned på rörelser som utförs av alltför många kvinnor i alltför stora grupper. Det blir lite hotfullt, horderna av medelålders kvinnor som gör saker som i första hand gynnar dem själva. På sådana beteenden fungerar ett lätt nedlåtande och raljant tonfall ofta bra och sådant får kulturtanten sina skopor av. Bara i kulturvärlden och på kultursidorna för hon en skyddad tillvaro.
Är det då synd om kulturtanten, är hon någon vi behöver trösta och plåstra om? Nej, faktiskt inte alls, tanter är på det viset beskaffade, de klarar sig – borstar av sig. Faktum är, att till tantens främsta egenskaper hör överlevnadsförmåga, en praktisk och rejäl livshållning som gör att hon står pall. Hon är i så mån något av kulturens kackerlacka – hänger kvar när alla andra utplånats, drar bara baskern lite längre ned över öronen. 
 
Vi behöver inte ömka kulturtanten, men däremot är hennes dominans i kulturen ett stort problem eftersom den ger en indikation på hur det är ställt med kulturen, eller snarare hur svenskarna i gemen har det ställt med kulturen. Kulturtantens frekventa förekomst i kulturens salonger hänger samman med synen på – och dessutom allt mer en verklighet av – kulturupplevelser som något man har råd att syssla med först när basbehoven är tillfredsställda. Kultur som guldkant, som ett självförverkligande och berikande moment att kunna unna sig när barnen flugit ut och tid och pengar finns till annat.
Denna kultursyn är ett problem och det är en anledning till varför vi behöver göra upp med kulturtanten. Åsa Beckman föreslog i en kommentar till DN-artikeln om statistiken, att skrota ordet kulturtant, kort och gott kalla det kulturpublik. Det kan låta som en god väg, men ger ingen lösning på problemet med den homogena publikgruppen. En bättre modell ger kulturförvaltningen i Helsingborg exempel på, här används ordet kulturtant i en spexig marknadsföringskampanj i syfte att reclaima ordet och vidga begreppet. Vem som helst kan vara en kulturtant, menar Helsingborgarna och naglar fast det viktigaste i frågan. För det farliga är inte att medelålders kvinnor bär upp kulturen, det akuta är att så många andra inte tar sig till kulturen. Kulturtanten klarar sig alltid, hon har välfyllda depåer, men nästa hjälteinsats vi kanske måste sätta henne inför är hur vi får in de andra grupperna till kulturens rum, unga killar, medelålders bokskeptiska män, invandrare – kort sagt; hur förvandla kultur från guldkant till ett självklart basbehov för oss alla? 
 
Kommentarer: 3   Kategorier: Krönikor  

VK på Littfest

Av Sara Meidell, lördag 17 mars 2012 klockan 07:54, Kommentarer 0   Digga! 1
Möt VK:s litteraturkritiker på Littfest om en stund. I Pub Freja med start 9.30 pratar jag om kritikens status, framtidsutsikter och ställning tillsammans med kultursidans kritiker: Gunnar Balgård, Anders Öhman, Lena Kjersen Edman, Annelie Bränström Öhman och Tommy Sundin.
Boktips och publikfrågor, häng på!
Kommentarer: 0  
Äldre inlägg »