Sara Meidell

Kulturredaktör på VK

Spotify, du tror att du känner mig, men du har ingen aning

Av , , Bli först att kommentera 1

”Här är ditt musikår - packat och klart. Dyk ner i musiken som fyllde ditt år. För ingen lyssnar som just du gör.” Så löd mejlet som sändes ut häromveckan från Spotify och många var vi, visade det sig snart i de sociala flödena, som lät oss förföras av möjligheten till ännu en ”här-är-ditt-år”-kavalkad av de många som erbjuds så här års av våra globala nätjättar.

Nej, så sant som det var sagt Spotify. Ingen – ingen! – lyssnar som jag, och nu ska du få slå in detta mitt musik-jag till ett vackert paket för mig att bjuda en förmodat andlöst förväntansfull omvärld på. Tänkte även jag, och klickade igång den presentation som satts samman baserat på årets lyssning.

Och det började bra, med stärkande fraser som ”Du vägrade att låta ett sound definiera dig”, att nicka gillande åt och en tre-i-topp-lista med artister som kändes adekvat och rimlig. Lana Del Rey, Nick Cave och Billie Eilish, jodå, dessa har loopats flitigt och tillsammans med spridda skurar av New Tide Orchestra, James Blake, Sara Parkman, Anna von Hausswollf och Frida Hyvönen gjorde de staplarna för ”Art pop”, ”Folk pop” och ”Swedish jazz” så stadiga och höga att jag inte tänkte på att även den udda kategorin ”Compositional ambient” hade en imponerande höjd i stapeldiagrammet.

Möjligen borde jag ha börjat ana oråd när ett och samma ansikte återkom medan andra artister växlade i den sektion där årets lyssning årstidskategoriserats – samma skalliga huvud och vita skägg bland artister som Spotify siktat mig med vår, vinter, höst. Ändå stod förvåningen och vibrerade i gränslandet mot chock när det så tillkännagavs att bland 708 upptäckta nya artister i år, så var den artist jag ”verkligen bondade med” ingen mindre än: Eraldo Bernocci.

Verkligen, Spotify? Skulle en experimentell italiensk ljudskulptör, visserligen mycket bra, men som till och med jag själv måste googla diskografi på när nyheten tillkännagivits, vara den jag haft närmast vid min sida genom året? Vantron stärktes snart ytterligare när presentationen gick mot sitt crescendo och hela årtiondets toppartist avslöjades: Merit Hemmingsson. Folk-drottningen från 1960-talet, en kär musiker som jag visserligen varmt omhuldar – men att hon skulle ha vandrat bredvid mig i mitt strömmade lyssnande under hela TIO år? Det syntes otroligt.

Att få bli kartlagd av andra kan utgöra en stark tillfredsställelse – att få sina konturer uppritade, någon som med mild auktoritet säger till oss, se här, detta är ditt sannaste Du. Så härlig är denna bekräftelse att vi struntar i vem det är vi får höra det från – vilket ju är vad som får hela den digitala globala storekonomin att gå runt. Men lika tillfredsställande som att bli bekräftat i sin noga utmejslade digitala självbild, lika obehagligt är att konfronteras med en snedträff till analys. Den där märkligt flippade utsagan som man snabbt klickar bort i stället för att ”Dela detta med dina vänner”.

Som med Bernocci och Hemmingsson nu alltså. Som att slita fram någons gamla träningskläder eller morgonrock och utropa: Se, detta är SÅ DU! Som ”kompisen” som föreslår hopplösa dejter och tror på kemi, som prackar på en helt orimliga kreationer att prova ute i klädbutikerna.

Så, nej Spotify, du är inte min vän – du tror att du känner mig, men du har ingen aning. Tänkte jag, och kastade mig in i det näst bästa vi vet efter att bli kartlagda av algoritmer: känslan av att tro oss ha överlistat dem. För visst, jag kan ha googlat grästrimmers, men ge mig inga bra deals, det handlade bara om att få rätt i en diskussion och visst, jag är kvinna mellan 35 och 40, men låt mig vara ifred från förslag om ägglossningstest eller småbarns-appar och visst, jag kan ha lyssnat en del på fina artister som Eraldo Bernocci och Merit Hemmingsson, men att de skulle definiera mig bättre än de husgudar jag njutlyssnar på varje dag? Nej, förryckt!

Så sätter jag mig i årssammanfattningarnas och självrannsakningens högtid för att skriva en triumfkrönika om just detta, om det sena decennniets digitala spår och människans obevekliga och förunderliga motståndskraft, styrkan i att vara just mänskligt oförutsägbar och komplex.

Och när jag tar på lurarna och slår igång skrivmusiken sluts cirkeln så, med perfekt klaustrofobi, till de drömska slingorna från ”Meet me where you know” av – japp, maestro Bernocci. Han som ständigt funnits där, med ett sound som alltid hjälpt mig hitta och hålla i en tanke från start till mål. Just såsom Merit Hemmingsson, som i vått och torrt hållit takten när texter behövde produceras, eller för den delen snön behövt skottas eller relationerna jonglerats – som alltid öppnat sin särskilda skog att få vara i en stund när livet bara behövt lite flyt och tempo. Bruksmusiken alltså – de gamla träningskläderna som naturligtvis i lika hög grad som våra välvalda outfits till de välvalda kreddiga sammanhangen definierar vilka vi är. Våra skämmiga, ofärdiga och autentiska jag.

Jag startar upp Spotify-appens färgglada årskavalkad igen och jag klickar inte i ”Dela ditt 2019″ denna gång heller, men när den färgglada ridån av ”Tack, Tack, Tack” rullar fram för att jag varit premiumanvändare sedan 2012, så tänker jag, tack själv, din lurige rackare. Tack för visdomsinsikten om att livet också är de spår vi smusslar undan från världens blickar – och för att du som en obehagligt allvetande och ärlig vän också påminner så bra om vilken skön ny värld det är vi äntrar i det nya decenniet.

Sara Meidell

Bli först att kommentera

”Klubben” är en journalistisk bragd och milstolpe

Av , , Bli först att kommentera 0

“Strax efter lunch sägs allt vara klart. Innan en av redaktörerna trycker på publiceringsknappen samlas stora delar av redaktionen runt honom. Som om alla förväntar sig att något särskilt ska ske. Jag backar två steg för att fotografera situationen med mobilen och inser i samma stund att det jag fruktar är tomheten. Att artikeln snart ska ersättas av nästa nyhet och att allt sedan kommer att fortsätta ungefär som vanligt.”

Det är ett av de mera laddade ögonblicken i Matilda Gustavssons ”Klubben”, den där dagen sent i november 2017, när reportaget med de 18 kvinnornas vittnesmål om Jean-Claude Arnaults övergrepp till sist publiceras. Att inget skulle komma att fortsätta som vanligt skulle inom kort stå klart – en akademi skulle sönderfalla och ett Nobelpris ställas in, demonstrationer och rubriker skulle svalla över världen och en våldtäktsdom skulle slutligen fällas – men då, hösten 2017, har det intensiva arbetet med det oerhörda som hon står inför att offentliggöra gjort att tiden som väntar känns fullständigt oviss.

Vid denna tidpunkt har Matilda Gustavssson börjat se sig om över axeln ute på gatorna, står inte för nära spåren vid tunnelbanan, sover inte – den klaustrofobiska och thrillerartade stämningen som präglat det ensamma arbetet i kulturvärldens mörkaste prång är uppskruvad till max. Men lika stark och kraftfull är bilden av en hur en hel redaktion nu sluter upp för att bära henne och hennes arbete fram till mål.

Vid det tillfället i boken har hon inte bara redaktionen vid sin sida utan också en andlöst rasande läsare. För trots att mycket redan är känt kring kulturprofilens härjningar är det omskakande och med en nyuppväckt vrede man nu tar del av den fullständiga interiören av den kultur som präglade Forum-scenen, de kvinnooffer som skördades, det lidande och det våld som ägt rum. Som historiskt dokument över hur ett manligt maktmissbruk och en sexistisk övergreppskultur kan uppstå och vidmakthållas i en sluten elit kan Matilda Gustavssons bok redan framhållas som ett märkesverk och en klassiker.

Men som mediehistorisk milstolpe är boken minst lika intressant. För parallellt med berättelsen om kartläggningen av Arnaults maktsfär och maktmissbruk, levererar Matilda Gustavsson ett lysande reportage om kulturjournalistikens villkor, metod och fotarbete, där den litterära journalistikens allra starkaste kvaliteter uppvisas. Hur tvivlet och den prövande tanken får ta plats, siktdjupet och den intellektuella analysen, detta samtidigt som sanningskraven inte villkoras på en enda stavelse. I en tid av desinformation och misstro mot etablerade medier, där toleransen stadigt sjunker för denna typ av analyserande berättande och där samtidigt behovet är skriande av insatser som skapar förståelse för hur ett gediget journalistiskt arbete ser ut och genomförs, kan betydelsen av denna bok inte nog understrykas.

Flera har också pekat ut publiceringen av reportaget om kulturprofilen som ett journalistiskt paradigmskifte och i ”Klubben” vittnar Matilda Gustavsson om just detta; hur kulturavdelningen, när granskningen utmynnade mot publicering, plötsligt kom att bli navet mot vilket allt graviterade på DN-redaktionen, hur höga chefer började cirkulera i kulturhörnan och hur kulturreportaget plötsligt var det mest explosiva nyhetsstoffet.

Vad Matilda Gustavsson också tacksamt gör i boken är att skingra en del av de myter som belastar kulturjournalistiken; om hård konkurrens, rivalitet och stränga hierarkier som håller unga och nyanställda på mattan. Det oerhörda personliga mod som krävts för att genomföra granskningen lyser starkt genom hela boken – men också betydelsen av en stark redaktions uppbackning för att göra det hårda och komplexa ensamarbetet fram till en vattentät publicering möjlig. Korsförhören alldeles i slutet av arbetet, där jurister och flera redaktörer närläser artikeln rad för rad, hur Matilda Gustavsson frikopplas från andra uppgifter när vidden i vad hon står inför att avslöja framgår, är ett par exempel på vad den stora redaktionens styrkor innebär i praktiken.

Detta riktar också indirekt ljus på situationen för landets övriga redaktioner, där resurserna är knappare, men där också en ovana att granska kulturvärlden kan förklara att fler avslöjanden om manligt maktmissbruk, övergrepp och tystnadskultur inte skett ute i landet i spåren av Metoo och de många uppropen inom kulturvärlden.

Men både naivt och lomhört vore det förstås att tro att inte samma destruktiva strukturer skulle återfinnas vid länsteatrarna, konstskolorna, scenkonstinstitutionerna ute i landet, trots att en nationell kulturelit placerar den tunga makten och maktmissbruket på Stockholmsscenen. Förhoppningsvis kan Matilda Gustavssons journalistiska bragd nu inspirera till en ny våg av granskningar, där både redaktioner och enskilda journalister ute i landet kan stärkas i modet att gräva och berätta på nya sätt om fält som tillåtits stå obevakade och oberättade.

Sara Meidell

Bli först att kommentera

En bra gallerist kan inte beslutas fram av kulturpolitiker

Av , , Bli först att kommentera 0

Först när något försvinner blir dess betydelse till fullo tydlig – det gäller inte minst i kulturvärlden och i Umeås konstvärld riktade i förra veckan en nyhet ljus på en yrkesgrupp som i vardagslag sällan får det erkännande de förtjänar; galleristerna.

2009 stängde Marianne Ahnlund efter 25 år sitt galleri i centrala Umeå och 2016 avslutade Galleri Andersson/Sandström sin publika utställningsverksamhet i Umeå – två betydande lokala konstscener som upphörde och lämnade Lilla Galleriet som en kvarvarande solitär bland privata gallerier i Umeå.

När Lilla Galleriets Eva Lindh-Holmgren nu meddelar sin sorti som gallerist i samband med att hyreskontraktet om drygt ett år löper ut, är det alltså inte bara Umeås äldsta galleri som står inför en osäker framtid, utan hela stadens konstscen som står inför ett möjligt scenario där inget privat galleri längre finns som komplement till de offentliga konstinstitutionerna – en situation som skulle beskriva ett både märkligt och bekymmersamt läge för konsten i stort.

I fråga om de offentligfinansierade scenerna för samtidskonst kan Umeå utan vidare mäta sig med storstäderna. Bildmuseet och det mycket välkomna tillskottet Umeå konsthall utgör tillsammans med Galleri Alva, Verkligheten, Konstfrämjandet och Västerbottens museum en rik palett av aktörer och utställningsarenor. Därtill finns en mera brokig skara scener för möten mellan publik och konstnärer: pop-up-initiativ som Galleri Socker, Umeå konstförening med sina nedslag i Folkets hus, Bokcafé Pilgatan och andra caféer med en mera regelbunden utställningsverksamhet, eller konsthögskolans elevutställningar som ger inblick i vad som händer vid utbildningarna.

Men medan Stockholmsscenen har sina starka kommersiella gallerier med sina profilerade gallerister som matchar de offentliga konsthallarna, är luckan i detta fält i Umeå påtaglig – faktiskt anmärkningsvärd sett till stadens storlek och kulturintresserade allmänhet. Lilla Galleriets ännu ovissa framtid ger därför skäl att med ny skärpa ställa frågan om varför, och vilka konsekvenser det får för en stads konstliv och attraktionskraft för konstnärer och konstpublik om galleristerna och den kommersiella konstscenen helt försvann.

En gedigen reflektion över galleristens roll i konstens ekosystem och relationen mellan konst/konstnär/publik/marknad/museer, presenterades av konstnären Ida Rödén häromåret i tidskriften Volym. Här skriver hon initierat om vikten av att som konstnär kunna kombinera privata och offentliga inkomster och om det komplexa fält där galleristen verkar; i både konstens, konstnärens och marknadens tjänst. Genom hennes resonemang framgår tydligt vilka egenskaper som gjort Eva Lindh-Holmgren, hennes företrädare Staffan Lindholm och de tidigare Umeå-kollegerna Stefan Andersson och Marianne Ahnlund till så betydelsefulla aktörer i det lokala och regionala konstlivet. Hur de hållit konstskolorna och de lokala konstnärerna under uppsikt, men också scannat ett vidare geografiskt fält och tagit angelägen samtidskonst till Umeå i en stabil utställningsverksamhet. Hur de odlat och coachat konstnärer till såväl framgångsrika karriärer, försäljning och nya uttryck och hur de samtidigt arbetat för möten mellan konst och köpare – där nu den snart pensionerade Eva Lindh-Holmgrens särskilda känsla och glöd för grafiska blad och konsthantverk, som kompletterat Stefan Anderssons mera storskaliga inriktning, förtjänar att framhållas; en fin parallell till Konstfrämjandet tidigare verksamhet, där just grafiken blev en typ av konst som till rimlig peng blev tillgänglig för en bredare skara konstintresserade.

Att den kommersiella konsten skulle riskera att ge vika för befarade marknadskrav på elegans och skönhet framför politisk skärpa är en annan frågeställning som Rödén belyser och som Umeås palett av gallerister också motbevisat. I både Eva Lindh-Holmgrens som övriga galleristers stall finns i stället åtskilliga bevis på att marknaden också har ett intresse av den konst som ifrågasätter och stökar runt.

I en kulturkrönika som varnar för ett befarat tomrum i kulturvärlden går det ofta att rikta kritiken mot en politisk beslutsordning eller vanskötsel. I tider när konstens frihet står under hårda angrepp från en högerextrem repressiv agenda är det på motsvarande vis naturligt att vända sig till kulturpolitiken med krav på politiska konstruktioner som står starka gentemot politisk styrning och försöken att begränsa konstens möjligheter att vara den luftspalt för tankar, drömmar och kritik som en demokrati är så beroende av.

När det gäller Umeås fattigare flora av privata gallerier, eller ansvaret för att säkerställa en framtida vital marknad för gallerister och gallerier, är läget dock ett annat och ingen politiker kan här ställas mot väggen. Ett intressant tema i konstvärlden blir genom detta belyst: hur en konstnärlig frihet också kan kopplas till en kommersiell aspekt. Vi kan bara hoppas att åtminstone den offentliga del som politiken styr över förblir stark nog att locka nya aktörer till stan för att utgöra den mångfald som en stabil konstscen kräver.

Sara Meidell

Bli först att kommentera

Det enda jag vill är att sova tills jag vaknar

Av , , Bli först att kommentera 0

Allt annat än sömnstörningar vore mirakulöst i ett samhälle som aldrig går och lägger sig. 

Efter pressvisningen på Bildmuseet blir vi journalister stående vid hissen en liten stund – någon med passerkort behöver eskortera oss ned och medan vi väntar skojar vi lite slappt om att råka fastna mellan våningarna här på museet. Tänk, i denna monumentala hiss, säger vi, och utan att hinna filtrera tanken hör jag mig utbrista; vad skönt, då kunde vi få sova en stund.

Jag får det att låta som ett skämt men är egentligen helt allvarlig. Ett hissgolv i en av Sveriges vackraste museibyggnader: betydligt sämre platser har nyttjats för att just sova en stund. Vanliga, som bilbaksäten i parkeringsfickor, fåtöljer i väntrum, men också mera experimentella; toalettgolv, en gång en hatthylla – för har man en gång inlett en livsstil med livsuppehållande powernaps, ja då har man radarn på för potentiella sovplatser överallt och drar sig aldrig för att nyttja dem.

Det är enkelt och väldigt effektivt, man ställer mobilen på 21 minuter, försvinner bort en stund och återvänder helt ny – i bästa fall med mer av känsla av rebell än slagen av insikten att det man ägnar sig åt snarare markerar det mest undergivna en samhällsmedborgare kan ägna sig åt.

Mikropauser. Så maximeras samhällsnyttan i samhället som aldrig vilar – och det var just så jag en gång tillägnade mig vanan. Som min stressrådgivare så förföriskt sa; 20 minuter har du tid att avsätta och ändå hinna med allt, kanske mer! – och 21 minuter blev min utprövade version som skulle bevisa hennes ord. På den tiden hinner en livsgnista återuppstå, men längre än så får det aldrig bli, då kan det sluta i djupsömn och ett uppvaknande i förvirrat och skyddslöst tillstånd snarare än uppfriskat produktivt – en snedtripp kort sagt.

Knarkartankar kallade vi det också, jag och en vän, då under småbarnsåren. Och ja, liknelsen är oanständig, men jag har ännu inte kommit på en bättre beskrivning för kombinationen av det starka suget efter att få följa med ner i sovstundens djup när man råkat lägga sig intill sin bebis och det absoluta tabu som hindrade en att göra så, trots alla pigga MVC-råd om att sova när barnet sover. För hur då hinna själva jaget, själva livet?

Hur hinna sömnen och hur hinna livet? Nu är vi i den tiden på året då frågorna åter bränner till, då sömnen likt vädret blir en besatthet i vardagssnacket. Det är så mörkt, säger vi, och går tidigt i säng utan att riktigt orka med insikten att mörkret faktiskt så nyligen gjort entré att det knappast kan klandras ännu – att det nog snarare är själva livet som gör oss utmattade. Hösten som bygger upp mot en jul som inte heller den lockar med någon vidare vila i all sin uppvarvade sociala och ekonomiska stress.

På yogapasset talar instruktören dock klarspråk – nu, i novembers andra halva, har 3-minutersmeditationen i slutet byggts ut till 9 minuter, för, som han säger; vi närmar oss den stressigaste tiden på året. Tekniken, säger han när han instruerar oss att lura kroppen in i vila, kan ni gärna använda om ni har svårt att sova.

Och det har vi ju – en tredjedel av vuxna svenskar lider av sömnproblem heter det, för att inte tala om tonåringarna, sover ens de bort livet längre som de brukade? Vi mikropausar, nattvandrar, medicinerar och självklart så – för allt annat än sömnstörningar vore ju mirakulöst i ett samhälle som aldrig går och lägger sig. En värld där en digital global storekonomi triggar oss till ständig interaktion, där en uppluckrad arbetsmarknad kräver ständig beredskap för tillfälliga påhugg, där det alltid finns någon som är vaken och som kräver din existens som konsument, producent, respondent.

Om Ken Loach i höst står för den mest träffande och gastkramande skildringen av just detta samhälle i filmen ”Sorry we missed you”, finner vi hos Ottessa Moshfegh den som bäst beskriver hur ett försök till revolt kan se ut.

I Loachs hjärtslitande arbetarskildring följer vi en brittisk familj som obönhörligt mals ner av gigekonomins makabra arbetsvillkor, där varje del av människovärde gradvis byts ut mot säljbara andelar tid och liv tills inget finns kvar. Moshfegh å sin sida ansluter till drog-temat här ovan, när hon i sin bok ”Ett år av vila och avkoppling” låter sin huvudperson – en ung, snygg, smart och rik Manhattan-kvinna – söva ner sig själv under ett år med en rad lugnande preparat bara för att alternativet, att behöva stå ut med livet, är alltför plågsamt för att uthärda.

Boken ger en vacker bild av hur sömnen är den enda tiden och platsen där vi är på riktigt fria – men också av hur inte heller flykten in i sömnen kan bli annat än en förvirrad senkapitalistisk hägring, med en romanperson som nätshoppar i sömnen och efter sin årslånga dvala vacklar ut i ett apokalyptiskt 9/11.

I morgon sover vi tills vi vaknar kunde min mamma säga ibland när jag var liten – det var öppningen mot sovmorgonens ädlaste variant, inga halvmesyrer med ställda klockor kring 10 som back-up och i fullt bejakande av möjligheten att ändå råka vakna, helt färdig, i vargtimmen. Ännu har jag inte kommit på något jag längtar mer efter, eller som kunde vara mer revolutionärt i en samtid som marknadsstyrt sig hela vägen in i sömnen – att sova oövervakad, utan klocka. Inga 21 minuter, inte ett år, bara sova tills vi vaknar som människor.

Sara Meidell

Bli först att kommentera

SD:s kulturplan ger mig kalla kårar

Av , , Bli först att kommentera 1

Det mest beklämmande och oroande dokument jag tagit del av i den lokala och regionala kulturpolitiken, skriver Sara Meidell om Sverigedemokraternas kulturplan för regionen. 

Strax före fyra på lördagen är foajén på Norrlandsoperan sällsynt myllrande – det är barnfamiljer i väntan på biomatiné till livemusik från symfoniorkester, det är danspublik i väntan på nya verket Flottarkärlek och, inte minst, Lövenfans som i väntan på bussfärd mot Modo-match lånar toaletter och värmer sig i röda sammetssoffor. Allt sammantaget en ganska oemotståndlig bild av ett scenkonsthus mitt i en stads hjärta, med låga trösklar och hög verkshöjd – ett hus för konst och liv kort sagt.

Lika imponerade är dock inte regionens Sverigedemokrater – myllrande foajéer till trots saknar operan enligt partiet ”helt enkelt den nyttan för allmänheten som offentlig skattefinansierad kultur kräver” och skulle de få igenom sin vilja med ökad grad av självfinansiering vore troligen betydligt tystare foajéer snart att vänta.

Det är i Sverigedemokraternas kulturplan för Västerbotten som partiets önskade linje för Norrlandsoperan står att finna – en plan som överraskande släpptes i förra veckan inför snart stundande regionfullmäktige, då regionens egen kulturplan tas upp för beslut.

Som enda enskilda parti som släpper en egen kulturplan och så nära inpå beslut kring en kulturplan som haft sina grundliga remissrundor och dialogmöten under det senaste året väcker initiativet visst huvudbry. Börjar man läsa stärker snabbt en besvärande mängd korrfel känslan av hastverk: regionala Sverigedemokrater som vädrar morgonluft och chans till ett stycke utspelspolitik när partikolleger i landet nu går på offensiven i kulturpolitiken – i Sölvesborg, som blivit skyltfönster för SD:s kulturlinje och nu senast Täby där en SD-politiker försökt stoppa ett bibliotekssamtal med hbtq-tema och Varberg, där SD går ut med ett initiativ för att stoppa provocerande offentlig konst.

Och ja, så skulle fallet kunna vara – men läser vi vidare i planen ska språkslarvet snarare visa sig vara mer av ett symptom på en skrivelse som är nog så grundlig, men samtidigt bara kan beskrivas som ett försåtsminerat fuskbygge: faktiskt det mest beklämmande och oroande politiska dokument jag tagit del av i den lokala och regionala kulturpolitiken.

Faktafelen först – som påståendet att en av stans fria teatrar driver dejting för lesbiska i ett separatistiskt arrangemang – helt felaktigt, sant är att arrangemanget som åsyftas är öppet för alla och drivs av en extern självfinansierad aktör. Eller det man skriver om att Norrlandsoperan kommer ”på sin höjd 0,4 procent av regioninvånarna till gagn” – ett svårtolkat räkneexempel och helt lösryckt från de siffror vi finner i operans årsbokslut, där publiksiffror på totalt nära 60 000 i stället ger en procentsats på 22 av länsbefolkningen. Två snabba stickprov, bara som exempel på den beredskap för dimridåer som präglar dokumentet.

På detta svajiga bygge bärs så den stora hjärtefrågan fram: att stärka kulturens roll som identitetsbärare – det vill säga, som förmedlare av vad svenskhet, och här då också, västerbottniskhet, innebär – viktigt, menar man, inte minst för nya invånare att ta del av. En rad insatser föreslås i kulturplanen för att stärka kulturarv och kulturmiljöer, för att bland annat som det heter; “ge en tydlig bild om (sic) våra förfäders vedermödor, likväl som de särdrag som innebär svenskhet”.

Lika tungt vägande är dock den offensiv som samtidigt görs för att underminera samtidskonsten, där vi bland annat finner uppmaningar om att villkora stöd till aktörer som skapar politiskt innehåll och där det i grova drag annars handlar om dels ett generellt minskat stöd till “professionell kultur som finns tillgänglig för en absolut minoritet av länsinvånarna”, dels om en politisk styrning som implementeras, men i förklädnad av en retorik som försåtligt marknadsför åsikten att kulturen ska stå fri från politiken. I kulturplanen står skrivet att offentligt finansierad kultur inte bör vara banbrytande eller kontroversiell, inte söka provocera, ej heller ha några åsiktsbildande strävanden, inte heller i postmodernistisk eller marxistisk anda. Och om inte detta vore tillräckligt som exempel på politisk styrning, så impregneras förslagen på utvecklingsområden för de olika aktörerna och institutionerna med närgångna idéer om verksamheternas innehåll: Västerbottensteatern föreslås göra mer musikteater, Museum Anna Nordlander ska satsa mer på samlingarna och Riksteatern Västerbotten uppmanas fokusera mer på kulturarv och kulturmiljöer.

Lägg härtill hätska inslag av homofobi och upprepade appeller mot mångkultursatsningar och ja, vi har ett dokument som ger kalla kårar hos den som gör en snabb återblick på de historiska mörka perioder där en nationalistisk kultursyn likt den som SD nu företräder, manövrerat ut det fria kulturliv som kunnat gå i klinch med repressiva och antidemokratiska strömningar.

Är det då tillrådigt att tillmäta denna kulturplan full legitimitet och tyngd – bör den inte blott betraktas och behandlas som just utspelspolitik? Jo, den strategin är naturligtvis lockande, men att det är utspelspolitik utesluter dock inte att denna kulturplan, om än med skavanker och om än inkastad i elfte timmen, rent krasst skulle kunna bli den som till sist klubbas i regionfullmäktige och då blir det dokument som ska komma att styra Västerbottens kulturliv. Detta beskriver snarare ett läge där inga larmrop är för gälla.

Ett kulturkrig kallade Johan Hilton det i DN häromveckan, den SD-offensiv som pågår runtom i landet – och hade någon tvekat förr så står det i dag klart att kulturkriget nått även Västerbotten. Gruppledare Petter Nilssons kritik mot Metoo-monumentet i Umeå kommunfullmäktige häromveckan var ett utspel av en sort vi sett tidigare, men med SD:s kulturplan kommer nu det första och mest omfattande beviset på det som många med mig varnat för: att det är på regional och lokal nivå som SD tycks kunna ha möjlighet att nå genomslag med sin kulturpolitik.

Om kulturpolitik tidigare varit ett lågprioriterat område är det alltså nu den måste upp på den politiska agendan som ett av de tyngsta fälten – ett område som till varje pris inte får kohandlas bort lite slarvigt till ett parti som i kulturplanen också bevisar sig veta hur man strategiskt också viftar med satsningar som låter helt rimliga och bra: som mer kultur till hela länet, mer till de äldre. Varje högtidsord som någon politiker tidigare yppat om kulturens värde måste nu kvitteras ut i handling och utmynna i ett klarsynt och starkt försvar för kulturell mångfald och frihet.

Stora utmaningar väntar för våra lokala och regionala folkvalda – men också stora möjligheter att skriva in sig i historien som den som gjorde motstånd.

Sara Meidell

Bli först att kommentera

Hilma, gå med oss genom mörkret!

Av , , Bli först att kommentera 0

När världen sluter sig i november behöver vi konstnärerna som kortsluter tiden och försvarar strimmorna av ljus.

Vintertiden kommer ändå med en liten frist – en tillfällig lucka av ljusare morgnar och i den bör man stanna och vila innan allt till sist blir mörker. Det går snabbt nu och därför är jag ute vid havet tidigt en dag när klockorna dragits tillbaka, jag jagar ljuset och hinner också se himlen vakna i ett grått skimmer – ändå vet jag: jag kommer för sent. Färgerna har dragit sig tillbaka ner i jorden, skogen hukar sig och i stället för att glädjas när jag upptäcker de gömda badklippor jag letade efter i ett överbefolkat juli, slår en oro an – för hur kan någon någonsin veta i november om det kommer ännu en sommar?

Det är stängningstid, vi jagar ljus men kommer för sent – det är nu vi behöver tron, så vi klarar språnget ut i ovisst mörker. Tron och färgerna, och därför låter det sig kanske förklaras att det blir Hilma af Klint jag plötsligt längtar efter där i skogen vid havet – hon som med sådan mångfärgad tydlighet ger hopp om fortsatt liv, pekar ut skäl till ständigt ny förundran inför naturen och universum.

Möjligen är det också ettårsminnet som kommer för mig, hur jag i tidig november i fjol jagade efter henne på Manhattan, halkade på blöta löv uppför femte avenyn för att se hennes stora genombrott i USA. Försenad då också, som vi alla till detta konstnärskap, men i gott sällskap med ett Guggenheim som senare än många andra ändå utropade sin upptäckartriumf inför en hel värld – en värld som nu, liksom jag, trängdes i blöta ytterkläder framför den svenska konstnärinnans excellens.

Då var jag för kall, för arg på folkmassorna som bestal mig känslan av exklusivitet, för att orka kräva min plats framför målningarna – och nu vid havet ett år senare, med en lika kall kropp, ångrar jag mig. Varför bunkrade jag inte färg och form, hetsåt kompositionerna, varför följde jag inte Hilmas spiraler av växtkraft och andlighet uppåt, uppåt!

På kvällen drivs jag därför mot biosalongerna och den Hilma af Klint-film som följer segerdramaturgin och om jag gick miste om naturkraften i hennes konstnärskap i New York flödar den desto rikare i filmen, med sina täta återkomster till konstnärskapets naturvetenskapliga dimension. Trots det; färgerna som balanserar minnet av morgonens grå hav, är det mörkret som segrar denna dag, dagen när klockorna vrids tillbaka och vi trots det blir sena till allt. Mörkret, som tar livet av människor i trafiken i skiftet till vintertid eftersom vi också blir för sena med att bromsa i tid, mörkret som nu också dramatiskt påminner om hur just en för sen inbromsning en oktoberdag 1944 skulle bli början till slutet för Hilma af Klint.

Så nattsvart symbolisk, tänker jag, blev också tidpunkten för hennes död: precis i slutet av ett stort krig, när världen som mest behövde hennes konst, andlighet och livskraft – men i sprången mellan gatlyktorna på väg hem skjuter en plötslig stråle ljus in sig när jag tänker på hur Hilma af Klint ändå dubbelfintade själva tiden och mörkrets lagar, genom sin avsiktliga sena ankomst. Hur hon med 20-årsembargot på sina tusentals verk skapade en tidskapsel av sig själv – en gåva till världen efteråt. Sannerligen, Paintings for the future, som Guggenheim skulle komma att utropa i ett nytt och fjärran millennium.

Tidskapslarna och konstnärerna - det är dem vi måste vända vår tro och vårt hopp till när skogarna tappar sina färger och världen blir mörk, när det inte säkert går att veta om naturen ska orka ännu en livscykel, när konstens frihet står under nygamla ohyggliga hot – när stängningstid råder. Förmodligen, tänker jag, är det till och med vår skyldighet att leta efter dem som framtiden ska blicka tillbaka mot som pionjärer, painters for the future.

I den tanken ställer sig nu folkmusikern Sara Parkman med den konst som i november till sist fångar mig i känslan av att vara helt i tid. Vesper, aftonbön, heter soloskivan, hennes andra efter debuten Sara Parkmans skog, och från precis detta kraftfält, mellan naturvetenskap och andlighet, där också Hilma af Klint verkade, flödar här den musik som i sakral vrede över världens tillstånd bättre än något annat just nu återför färger och ljus.

Jag ber er att lyssna till denna musik – till den som förtvivlar och tvivlar när mörkret sänker sig påminner den om att tidskapslar av hopp byggs hela tiden fast vi inte alltid ser det. Samt, inte minst; att det vackra när mörkret vinner mark är hur allt till sist samlar sig i samma krympande ljusskärva: konsten och naturen, andligheten, motståndet och hoppet.

Sara Meidell

Bli först att kommentera

Ett kulturhus i Mimer kan bli det goda undantaget

Av , , Bli först att kommentera 0

Guardianship programs kallas det i London, och Amsterdam har haft sina Breeding ground programs – projekten som följt i en tid av så kallad hypergentrifiering. Ni som lever i Umeå och har följt stadsomvandlingsdebatten är vid det här laget väl bekant med teoripaketet: gentrifieringens faser och växlingen över till dess hypertillstånd – hur konstnärer och en kreativ medelklass drar kapital till ett område som uppgraderas tills dess att den ursprungliga befolkningen skuffats undan och bara en global elit har råd att bo där. I många fall gör inte ens de det, eliten, utan låter vidsträckta stadsområden stå tomma och mörklagda. Oattraktivt och olyckligt ur många aspekter, inte minst för investerare förstås, och det är i spåren av detta som program som de tidigare nämnda introduceras – en slags instrumentell återgång till gentrifieringens späda planta om man vill.

Vad det handlat om är att låta prekariatets kreativa klass ta byggnader i bruk gratis eller till låga hyror, detta för att injicera fastigheterna med kulturellt kapital och därigenom antingen höja värdet inför försäljning eller bromsa en befarad värdeminskning. Exempel finns både på hur kulturarbetare bjudits in för att befolka särskilda områden dit investerare ska lockas och på hur de använts som levande reklam för redan attraktiva områden som ännu inte funnit sina köpare. Området blir bebott av coola människor, kriminalitet hålls i bästa fall borta och eftersom kontrakten haft obefintliga uppsägningstider har möjligheten till snabb affär hållits öppen när den rätta kapitalstarka investeraren visat intresse.

Att exploatera kulturarbetare är alltså en del i ett gentrifieringens kretslopp – men naturligtvis inget som skrivs in i några officiella dokument, vare sig privata eller offentliga, så fungerar ju sällan ideologi. Inte heller i kulturstaden Umeå skrivs förstås något sådant in i stadsutvecklingsprogrammen – men likafullt är det viktig att i den stad som graviterar mot de globala utvecklingslinjerna höja blicken och ägna en tanke åt hur utvecklingen i stan speglar de stora städernas faser.

Nyheten om att kommunen utreder möjligheten att göra kulturhus för unga i Mimerskolans gymnastiksal bör självklart tas emot som det glädjebesked det är – en satsning med enorm potential som skulle kunna bli den efterlängtade plats som den mera brokiga kultur i dag saknar centralt. Samtidigt är det ett obestridligt faktum att satsningen skulle riskera att inordna sig tätt i det ovan beskrivna stadiet av gentrifiering – såvida inte mycket långsiktiga kontrakt tecknas mellan kommunen och Fort Knox, vilket knappast är sannolikt givet Hans Lindbergs (S) skepsis till hela projektet.

Lika obestridligt är hur projektet också i så fall skulle falla väl in i Umeås gräsrotskulturs klaustrofobiska öde; hur denna alltjämt så enkelt skrivits in i stadsutvecklingens etablerade framgångsberättelse. Som tydligast blev det under kulturhuvudstadsåret – de alternativa musikscenerna som hjälpte Umeå vinna titeln, Lokstallarna som under det pågående året blev ett tacksamt bevis på att man inte spolat bort jordmånen för gräsrötterna, medan bygget av Väven pågick. Och så nu: ett kulturhus med förmånliga hyresvillkor för de mera resurssvaga, men i en stad där privata intressen glidande tycks få alltmer makt över även de gråzoner där gräsrotskulturen har sina levnadsmöjligheter.

Det finns i stadsbyggnadsdebatten röster som försvarar gentrifieringsprocesser för sina värdeskapande och skattegenererande effekter, och som i samma anda menar att nomadskap är en naturlig del i att tillhöra den kulturskapande klassen. Dessa argument hörs också i Umeå, där en kommunbudget som kultursatsar på toppnivå också gör det enkelt att avfärda misstänksamhet gentemot goda kulturinitiativ som olyckskrax enbart. Samtidigt måste gentrifieringens större farhågor tas på allvar – hur förflyttningar och spänningar riskerar att bidra till ökade klyftor som missgynnar alla. Jag hoppas att ett kulturhus i Mimerskolan kan bli det goda exempel som låter Umeå sticka ut som ett undantag i en sådan global trend – ett hus där de unga och gräsrötterna får verka under villkor som låter dem blomma och växa vilt under lång tid.

Sara Meidell

Bli först att kommentera

Så kan lokal skulpturdebatt bli ett vapen mot SD

Av , , Bli först att kommentera 0

Flytten av Tony Craggs ”Line of thoughts” har oväntad potential som tema för en välbehövlig kulturdebatt.

Som en sjöstjärna som strandat på älvsbanken – så ser den ut, gropen där Tony Craggs “Line of thoughts” stått till för ett par veckor sedan. Mjukt rundade spetsar i betongplattan, helt utan spår av den guldglänsande dryga 6-metersskulptur som stått vakt där de senaste 15 åren.

Det är tidig morgon när jag på söndagen joggar förbi Strömpilsplatsen där verket genom åren ramats in av allt fler tillkommande huskroppar och vuxit fast i allmänhetens medvetande som en markör för ett handelsområde, en logga nästan – samt, inte minst, som ett tillhåll för de idoga Pokémon Go-spelare som fortfarande håller igång. ”Line of thoughts sculpture” heter stationen som står utmärkt på den interaktiva Pokémon Go-kartan – ett gym – och även om spelarna nu får bättre plats uppe på betongfundamentet när de tränar sina digitala spelkaraktärer, är det nog bara en tidsfråga innan spelutvecklaren Niantic tar bort destinationen från Poké-kartan. Ingen skulptur, inget Poké-stopp.

Så ritas kartan om i en stad och när jag nått en bit längre uppströms, förbi Kyrkbron, har solen hunnit upp så pass att jag kan se skulpturen glimma till på andra sidan älven – och i steget kan konstatera, att en förlust för Ica Maxi-flanörer och bil-karavaner med svajigt lastade återvinnings-släp, kan vara en vinst för en mera intensivt myllrande publik i stadskärnan.

Att möblera om en stad är något som skärper seendet och får oss att just stanna upp i steget – något som också blottlägger maktstrukturer, politiska och estetiska ambitioner, ja, ideologi. Och på samma vis som inredningen och konsten i våra bostäder speglar de vi vill vara och vem som styr, är det ofta en god idé att ta den offentliga konsten som mätsticka på en stads ambitioner och värderingar – utöver förstås, vad den anger om det strikt kulturpolitiska och hur det står till med värnandet av konstnärlig frihet från såväl politiska som kommersiella agendor.

I den nationella kulturdebatten har temat varit stort i höst, med Sölvesborg i störst fokus, där det Sverigedemokratiska styret initierat en rad förändringar som visat en oförblommerad vilja till politisk konststyrning. Men även Nacka har utgjort ett skräckexempel på detsamma: i september under gatukonstfestivalen Wall Street Nacka, där kommunen anklagades för intrång i den konstnärliga friheten sedan man satt upp riktlinjer om att konsten som ingick skulle vara samhällspositiv, fredlig och respektfull. En nyhet som snart följdes upp med avslöjandet att kommunen också under 2018 försökt styra konsten på liknande sätt, det vid en upphandling av konst som skulle spegla ”finansiärers värderingar”.

Och i Moderatstyrda Järfälla kommun rapporterades i september att arbetarkonstverket ”I Amelins anda” av skulptören Lenny Clarhäll plockats ned från kommunhuset av kommunstyrelsens ordförande. I samma kommun gick sedan konstnären Charlotte Öberg Bakos ut och vittnade om ett annat fall av styrning, där den skulptur i formen av en stjärna som hon skapat till en offentlig utsmyckning, vars röda – påstått kommunistiskt laddade – färg plötsligt inte längre godtogs, och som mot hennes vilja målades gul.

I Umeå är det i november 7 år sedan den senaste stora debatten om politiska ingrepp i konsten rasade: Lev!-skandalen, med det övertejpade citatet i Sara Lidman-tunneln, som ledde till en censurdebatt på riksnivå. Sedan lades en högre växel in i den storskaliga stadsomvandlingen och debatt om våra offentliga konstverk kom att stå helt i skuggan av frågorna som den större omgörningen väckte.

Kanske kan flytten av Tony Craggs verk bli en igångsättare av en ny diskussion om den offentliga konstens plats i staden och politiken – för även om det inte finns något att anmärka på i denna händelse, där kommun och privata aktörer samarbetat i en helt legitim process, så belyser ändå skulpturflytten det komplexa spänningsfält som kulturpolitiken har att förhålla sig till, när offentliga och privata intressen ska vägas samman. Utmaningar som inte blir mindre i växande städer.

Men vad viktigare som en sådan debatt skulle medföra, är dess potential att ansluta till den bredare diskussion om konstnärlig frihet som kulturutskottets Christer Nylander (L) efterlyser i en text om Sölvesborgsutvecklingen i Dagens Samhälle – en diskussion, menar han, som är det bästa sättet att bemöta den utspelspolitik som Sverigedemokraterna ägnar sig åt där. För, konstaterar han, så länge det finns en kulturpolitik och en kulturbudget, så finns det också styrning – via budget, resursprioriteringar, krav på verksamheter och så vidare – och för att återta kommandot från en Sverigedemokratisk agenda blir debatten nu central om hur den ska se ut.

Sålunda kan en lokal konstdebatt bli en bidragande kraft i en bredare mission; att ge Sverigedemokraterna precis den fördjupade debatt om konstnärlig frihet som de minst av allt önskat.

Sara Meidell

Bli först att kommentera

Lennart Holmlund, sluta inte läsa kultursidorna!

Av , , Bli först att kommentera 2
Kritik från kulturlivet och läsarna är bra för en kultursida – det skapar tillfällen att argumentera för publicistiska prioriteringar och resonera kring kultursidans uppdrag. Att då och då se hårda ifrågasättanden i sociala medier efter en publicering kan också bidra till att hålla en redaktion alert, även om det varken är önskvärt eller praktiskt möjligt att finnas ute för att i varje forum bemöta kritiker. För att en rimlig ordning ska råda, måste debatten utgå från inlägg direkt adresserade till redaktionen – detta är inga konstigheter och en princip som de flesta skribenter och redaktioner tillämpar.

Därför är det frustrerande, men inte alls förvånande, att Lennart Holmlund, i den totalsågning av VK Kultur han gjorde på sin blogg i helgen, inte vänder sig till den kulturredaktion han kritiserar. Hade han mejlat mig en kopia på det blogginlägg han skrev, som handlar om att VK enligt honom borde ha recenserat en konsert han själv besökte på fredagen, hade jag kunnat göra en publicering med hans inlägg och ett svar från redaktionen. Men så jobbar inte Holmlund – och har man som syfte att underkänna VK som en legitim arena för debatt och samtidigt stärka bilden av kulturredaktionen och dess skribenter som världsfrånvända elitister, genom att inte begära direktreplik, ja, då är bloggmetoden förstås oslagbar.

Det rimliga hade kanske varit att låta även detta blogginlägg förbli okommenterat – och det faktum att debatten brutaliserades i efterspelen, då ett motangrepp skedde i sociala medier som gav Lennart Holmlund ytterligare stöd för sin kritik av journalistkåren, stärkte också instinkten att bara låta det hela ebba ut. Respektera att olika synpunkter kan råda kring kultursidans uppdrag och bara blicka framåt.

Men något i den omedelbara samtiden – de stora makthavarnas strategiska spel med ordens valörer, en ökad populism och försåtlig slafsighet med språket – kräver samtidigt att vi börjar ta orden på mycket stort allvar, och särskilt när en konflikt mellan ett etablissemang och folket börjar målas upp och begrepp som att bara beskriva ”verkligheten” börjar svingas, som i Holmlunds inlägg. Och på samma vis som vi etablerade medier förväntar oss att respekteras som arenor för debatt, så behöver vi naturligtvis också legitimera de friare debattarenor som äger tyngd genom sina skribenter och sin publik, genom att reagera på vad som där skrivs. Så när en välkänd tyckare som Lennart Holmlund går ut med skarp kritik i en VK-blogg – kritik som också uttrycker en uppfattning som många andra har om kultursidor generellt, så förtjänar det ett bemötande.

Så: Lennart Holmlunds kritik gällde alltså att VK inte recenserade Beatles-cover-bandet The Cavern Club Beatles spelning på Idun på fredagen – en konsertupplevelse som han själv beskriver som väldigt positiv för honom själv och många av hans vänner. Att kvällen var både välbesökt och lyckad finns det även fler källor på och det är begripligt när man varit med om en stark kulturhändelse att vilja ha sin upplevelse bekräftad i sin tidning. Detta ingår också i en lokaltidnings uppdrag och denna typ av bevakningar görs också ofta, till exempel i form av bildspel eller reportage från kultur- eller nöjeshändelser, men på andra platser i tidningen än kultursidan, som i första hand har ett kritiskt och recenserande uppdrag.

Att inte bli recenserad efter en spelning, en föreställning, eller ett boksläpp ingår i en kulturutövares villkor och även om det kan upplevas brutalt har de flesta arrangörer och kulturskapare stor förståelse för att en tidning varken kan eller bör recensera allt. Visst finns ett bevakningsansvar hos en lokaltidning gentemot de lokala scenerna, men i en kulturredaktions ansvar ingår också att värdera och välja bort; ja, vara den kritiska guide som läsarna ska kunna förvänta sig.

De kommersiella kulturhändelserna som drar åt nöjeshållet är inte diskvalificerade från kultursidan – men för den som vill slå vakt om att kultursidorna gör sitt jobb, borde det vara lika självklart att kräva att den skattefinansierade kulturen som finns på institutionerna kritiskt granskas och recenseras. En del av denna fanns med i helgens bevakning och fick på kultursidan företräde framför The Cavern Club Beatles – ett band som visserligen enligt utsago gör slående insatser som hyllningsband till Beatles, men som inte presenterar nyskrivet eller nykomponerat material – vilket däremot andra livehändelser som fick utrymme på helgsidorna gjorde: Rigmor Gustafsson på jazzklubben, Riksteaterpremiären av föreställningen Helheten, premiären av Ögonblicksteaterns Bastuklubben samt Umeå musiksällskaps höstkonsert, där en ung pianist gjorde debut. Allt detta välbesökta kulturhändelser som nådde en hyfsat bred publik, varav många i det åldersspann som Lennart Holmlund menar ignoreras genom den saknade Beatles-recensionen.

Den övriga kritik som riktas mot VK Kultur i blogginlägget är lite för yvig för att här ges ett rimligt bemötande – men det höga tonläge som används i texten är glädjande, då det visar att Lennart Holmlund ändå tillmäter kultursidorna viss relevans. Förhoppningsvis gör han inte verklighet av hotet att sluta läsa oss och förhoppningsvis får jag tillfälle att diskutera kultursidans publiceringar vidare när vi ses ute i vimlet på de kulturscener han värnar. Rallarsvingar i kultur- och bloggspalterna må ha sitt underhållningsvärde, men det goda samtalet människor emellan vinner ofta i längden.

Sara Meidell

Bli först att kommentera

Vi tar henne under armen: Kom nu Sara, så går vi

Av , , Bli först att kommentera 0
Hela offentligheten blev blek och tyst, skriver Sara Meidell efter beskedet om Sara Danius död. 

 

Det finns en gripande symbolik i hur Sara Danius rycks ifrån oss precis när hösten går över från sin färgsprakande fas till en stummare, kyligare. Så blev hela offentligheten plötsligt också lite blekare och tystare.

En ikon och en förebild, såväl när det gäller litteraturen, bildningen, feminismen och ja, anständigheten, lämnar oss – precis när vi behöver allt detta som mest. Sådan är den omedelbara känslan, men ändå är det precis så hon alltid framstått för mig, sedan jag först lärde känna hennes lyster och egensinne i de tidiga verken – som en tänkare och skrivare som vi alltid behövt som mest i just den tid som varit. Med sin integritet, sin djupa bildning, sin unika och intelligenta humor, den språkliga briljans med vilken hon uppvärderat lågt ansedda fält, husmoderns, modevärldens, har hon varit en härförare och en vägvisare i kulturlivet och vi ska vara djupt tacksamma över det hon varit och gjort för litteraturen och det bildade samtalet i Sverige och världen.

Det finns en mörk symbolik och brutalitet i hur Sara Danius död kommer just i det skede där den Akademie hon tvingades bort från, fört in en ny kyla i den litterära världen genom att tilldela det Nobelpris som hon själv gav till Bob Dylan, till en författare som givit högerextremismen en litterär ikon, som Carsten Jensen skrev dagen efter tillkännagivandet.

Dramaturgin i hur hennes död kommer just i spåren efter att Svenska Akademien stått på randen till kollaps, gör att hennes minne som den anständiga sekreteraren för alltid kommer att stå inristat i historien – hon som gjorde motstånd, alltid rakryggad. Men jag hoppas att vi också skriver in hennes levnadsminne i sin fullskaliga form, så mycket större och så mycket annat än det hon förde i de adertons hägn.

När beskedet om hennes död kommer råkar mitt hem vara fullt av väldigt unga kvinnor – de är inte över huvud taget bekanta med Sara Danius litterära produktion, men känner ändå väl till knytblusarna, den sprakande orangerosa Nobelklänningen, det legendariska “Kom nu Sara, så går vi”, efter fördrivandet från Akademien. Så moderniserade hon litteraturvärlden och att mina unga vänner nu påtagligt berörs av dödsbeskedet blir ett bevis för den lyskraft Sara Danius ägde – samtidigt, förstås, en uppfordran; nu måste också hennes texter och tankar lämnas vidare till en ny generation.

Men först letar vi upp klippet igen, gråter kanske lite – och även denna gång stärks vi i vår bild av hela scenen där i regnet. Sara Danius lämnar visserligen Akademien, men det vi ser är inte en kvinna som går bort från något – nej, hon rör sig framåt, till något bättre. Vi tar henne under armen. “Kom nu Sara, så går vi.”

Sara Meidell

Bli först att kommentera