Sara Meidell

Kulturredaktör på VK

Låt konstnärerna rasa mot recensenterna

Av , , Bli först att kommentera 2

En kritik av kritiken är ett hälsotecken i ett kultur-Sverige där både kulturlivet och kulturjournalistiken pressas. 

Bland många oskrivna regler som kringgärdar kulturjournalistiken finns den som handlar om att som upphovsman aldrig gå i polemik med kritikern efter en dålig recension.
Du kan svära så det osar i de närmaste leden, men går inte till motangrepp offentligt, har hederskodexen varit. Men i vår har denna regim omprövats – ett kulturkrig, kallade Medierna i P1 det i sin sammanfattning av situationen, och tog bland annat Pontus Stenshäll och Nicholas Ringskog Ferrada Noli som exempel på hur en kritik av kritiken vädrar morgonluft. Stenshäll, konstnärlig ledare för Göteborgs stadsteater, som för en månad sedan gick till storms mot den kritiker på Göteborgs-Posten som sågat hans verk, och så Ringskog Ferrada Noli, som efter att hans nya bok om opera sågats i bland annat DN och Svenska Dagbladet gjorde en egen recension av recensenterna på sin blogg och vann stort stöd i sociala medier. Ingen av dem ser heller något problematiskt med sin kritik-kritik, där Stenshäll menar att ”man måste bryta mot reglerna för konstens och läsarnas skull”, och Ringskog Ferrada Noli å sin sida hävdar att recensenten eller recensionen knappast hotas av hans motangrepp – två representanter för en hållning, som vi alltså lär se få starkare fäste framöver hos kreatörer, om vi ska tro trendspaningen.

Att konstnären talat tillbaka mot kritiker har skett i alla tider, det är bara formerna som förändras. Värt att notera i den trend som nu pekas ut är ändå hur kritiken-mot-kritikern speglar en ny offentlighet. En öppnare och mer demokratisk sådan, med plats för fler röster och samtal – men också hätskare och mer intolerant, med snabbare drev och de sociala mediers allt fler halvoffentliga ryggdunkande rum som när det kommer till kulturkritiken kan ge syre åt det kritikerförakt som alltid ligger latent i genren.
Lägg till det en ny kommersiell logik i kultursfären, med kulturinstitutioners alltmer professionaliserade pr-avdelningar, där kritikern inte sällan betraktas som en förlängd del av marknadsföringen och det blir tydligt att kritikerns ställning är hotad på nya och utmanade sätt.
Att kritikeryrket blir ännu mindre attraktivt än nu, och att en avprofessionalisering följer på det, är hot att ta på allvar för kulturkritiken och kultursamtalet i vidare mening – men vad debatten som vanlig missar, är att analysera hur den utpekade trenden märks i ett nationellt medielandskap, där en bild av helt andra problem framträder.

För bortom de storstadssammanhang där de aktuella exemplen på kritik-kritik hämtas, finns alla de mindre tidningar och redaktioner ute i lokalsamhällena, där bråkiga konstnärer är långt ifrån det som utgör det stora hotet mot kulturkritiken. Vad landets kultursidor och alla frilansande kulturkritiker ute i regionerna och småkommunerna – i de fall de ännu finns kvar – i stället har att kämpa mot är en generell nedmontering. Ett dränage inom både kulturliv och journalistik, där hela den intrikata och ömsesidiga relationen mellan en kulturkritik och en konstnärlig verksamhet som bär varandra, prövas betydligt hårdare än riksmedias resursstarka kultursidor med sina stora kritikernamn – som trots utrop om en hotad status och auktoritet ändå torde navigera igenom även denna kris.

För snarare än att attackera en kritiker i lokalpressen över en dålig recension, ligger det nog närmare hos konstnärerna utanför storstadsregionerna att knyta näven i fickan – inte riskera att framstå som bråkiga eller rent av oprofessionella i de lokala och regionala sammanhang där de har att finna sin överlevnad och sina kulturbidrag. Och i de fall där den lokala och regionala kulturkritiken riskerar att bli artig och ljum, handlar det ofta om samma överlevnadsinstinkter – att inte helt förmå distansera sig från den omsorg om sin stads eller regions kulturliv som en lokalt baserad kulturskribent naturligt hyser, vid sidan av sitt kritiska uppdrag.

Man ska sannerligen vara försiktig med vad man önskar sig – men att fler konstnärer och teaterchefer ute i landet skulle börja rasa mot recensionerna i landsortstidningarna, skulle utifrån detta perspektiv kunna välkomnas som ett hälsotecken. Ett intyg på ett kulturliv som ser en lokal kulturkritik som relevant nog att vilja gå i polemik med och engagera sig i. Samt, inte minst, ett kulturliv med en grundtrygghet som tillåter en sådan djärvhet.

Sara Meidell

Bli först att kommentera

Dags att backa Bildmuseet, Amanda Lind!

Av , , Bli först att kommentera 0

Det kritiska läget för Bildmuseet har glömts bort i Umeås museidebatt.

Museet Guitars har alltsedan start fått lov att finna sig i att bli föremål för debatt om mycket annat än själva utställningsverksamheten. Vad är ett museum, vilka aktörer som kallar sig museer ska en kommun driva, vad är turism och vad är kulturarv, är frågor som förblivit relevanta att fortsätta ställa genom åren och som också följer med när museet nyöppnar till helgen i Umeå Folkets hus.
Kunde vi någon gång låta gitarrmuseet bara få visa sina gitarrer i fred, kunde någon tycka. Så okej, varför inte i stället prata om elefanten i rummet i Guitars- och museidebatten? Nej, inte den dramaturgiska motparten Kvinnohistoriskt museum – även det museet har snurrat alldeles tillräckligt i debattluften. Nej, det museum jag talar om är förstås Bildmuseet – för trots att man aldrig bör ställa kultur mot kultur, vore det oförsvarligt att när Guitars nyinvigs med ett kommunalt stöd på 4,5 miljoner med sig i nytt bo, inte nämna de 5 kommunala miljoner som för sista året utbetalas till ett Bildmuseum som under detta och nästa år står inför ett mycket kritiskt stålbad.

Möjligen är det Bildmuseets höjd, kvalitet och ständiga styrkebesked som placerat situationen lågt på dagordningen i debatten – men succéutställningar, internationell uppmärksamhet och en publik verksamhet av tyngd till trots, är det en hotad verksamhet som blickar framåt. 2018 upphörde det tillfälliga stödet på 5 årliga kommunala miljoner som betalats ut sedan 2016 och samtidigt har från 2019 de tidsbegränsade bidragen till museet via Baltics donationsfonder upphört. I september i fjol stod det klart att Umeå kommun ändå backar upp Bildmuseet med 5 miljoner för 2019, men däremot har huvudmannen Umeå universitet genom Universitetsledningen meddelat att man inte kan skjuta till mer medel till Bildmuseets verksamhet än vad man redan gör. Det innebär ett tapp på 6 miljoner för 2020, vilket i grunden ritar om kartan för verksamhetens riktning, höjd och ambitionsnivå.

Som Umeåbo är det lätt att bli bortskämt närsynt när det gäller Bildmuseet, men zoomar vi ut till även ett så stort perspektiv som det globala, så tål det att påminnas om att museet där återfinns som en unik scen på norra halvklotet, med utställningar och konstnärliga utforskningar av internationell angelägenhet. Lika sällsynt är dock också museikonstruktionen, med ett universitet som huvudman (i Sverige finns utöver Bildmuseet bara Skissernas museum i Lund) – tyvärr, eftersom detta placerar Bildmuseet i finansiellt limbo där ingen kan åläggas formellt ansvar för att upprätthålla verksamheten, hur välrenommerad och högkvalitativ den än må vara.
Enligt den museiöversyn som Umeå kommun nyligen gjorde omfattas visserligen Bildmuseet av museilagen §1, men likafullt har universitetet rätt i att museiverksamhet inte ingår i dess kärnuppdrag – och varken Region Västerbotten (som aldrig bidragit med någon finansiering och som redan har delägarskap i tre museer), eller Umeå kommun, kan egentligen heller avkrävas formellt ansvar.

Betryggande är att bred politisk vilja tycks finnas inom kommunen för att säkra Bildmuseets fortsatta verksamhet, där en budgetpost på 4 miljoner årligen till och med 2021 enligt uppgift finns avsatt – men även med dessa medel säkrade återstår ett mångmiljontapp att lösa. Och med de långa produktionstider som gäller, som vid alla stora kulturinstitutioner, kommer kontrakt med stora aktörer ute i världen inför kommande års utställningar snart att riskera gå om intet om inte en stabil plan snart står i utsikt.

Frågorna som hovrat över Umeås lokala museikarta – vad är ett museum? vilka museer ska stöttas av det offentliga? – vidgar sig därmed till nationell nivå. För återstår tycks bara vara ett hopp till utökade statliga medel via Kulturdepartementet. Att det borde finnas utrymme att växla upp står klart – det årliga stödet på 700 000 kronor har inte räknats upp sedan museets start, vilket i realiteten beskriver en ganska drastisk sänkning.
Med ett nyligen invigt Nationalmuseum norr på Jamtli i Östersund manifesterades under den förra regeringens styre en statlig vilja att finnas med i tyngre museisatsningar ute i landet – åtminstone i fall där det handlar om kulturhistoria. Tänk vilken gåva till hela landets kulturella välstånd det vore om den nya kulturministern Amanda Lind (MP) kunde matcha detta med en rejäl satsning på samtidskonsten och låta Bildmuseet ytterligare stärkas som en nordlig scen, av långt mer än nationell kaliber.

SARA MEIDELL

Bli först att kommentera

Hos älgarna söker vi lindring för vår klimatångest

Av , , Bli först att kommentera 2

SVT-satsningen som livesänder älgens vårvandring inordnar sig i en uråldrig tradition av att glo på och kommentera naturen.

Varken harar eller kycklingar stod i centrum under den gångna helgen – nej, påsken 2019 blev det älgen som stal showen. Den 15 april började ”Den stora älgvandringen” sändas i SVT Play och under påskhelgens lediga stunder var det många som trillade dit och blev fast framför direktsändningarna från Kullberg, Västernorrland, där älgarna sedan tusentals år passerar årligen till sommarens betesmarker.

”Sakte-tv” är det norska begrepp vi fick lära oss, NRK:s framgångskoncept inom natur-tv sedan många år, som SVT nu matchar med sin storsatsning kring älgarnas vårvandring. Och med livesändningar som en vecka efter start återfinns på flera av topplaceringarna över SVT Plays mest sedda tycks programmen bekräfta den lekmanna-analys som ligger närmast till hands för att förklara populariteten: att natur i reality-tv-format blir precis det vi med våra uppkopplade popcornhjärnor mest längtar efter.

Men programmens genomslag hänger förstås också samman med just den uppkopplade dimensionen av det hela. Inte bara själva tekniken som placerar oss mitt i skogen, eller skogen mitt i bland oss, eller hur vi vill se det, utan i lika hög grad det digitala samtal som åtföljt sändningarna. Eller ja, utrop – för snarare än intellektuella reflekterande kommentarer har sändningarna spridits i samma lite primitiva anda som väderfenomen gärna kommenteras i bilduppdateringar – ”Snö!”, ”Sol!”. Klipp delade i sociala medier utan annan agenda än att utropa: ”Kolla! Älg!”

Detta fortsätter i sin tur förklara programmets dragningskraft – hur det ställer sig mitt i en uråldrig tradition av att glo på och kommentera naturen, mitt i brytpunkten mellan natur och kultur, just där mänsklig civilisation uppstår. Inför blicken av en älg i skogen föds en önskan att dela upplevelsen med en annan människa, kanske peka ut ett potentiellt byte – och ett språk tar form. Samma kollektiva instinkter då som nu: människan varnar sin flock för ett rovdjur, pekar ut en gynnsam boplats, lägger upp ännu en bild i insta-flödet av blommande körsbärsträd.

Så inordnar sig ”Den stora älgvandringen” ganska sömlöst i ett mångtusenårigt mänskligt evolutionärt system, där egentligen bara kommunikationsmedlen förändrats, från muntliga till digitala. Det stora skiftet handlar förstås i stället om hur människan i dag håller på att rubba själva naturen – och mot bakgrund av detta kan också en djupare förklaring till älgfebern spåras. Hur älgen i tider av klimatångest tycks kunna bjuda en särskild sorts tröst.

Från grottmålningarnas tidevarv har älgen alltjämt funnits i vår bild- och skriftkultur och har i modern tid fått något av en särställning som lågmäld klimataktivist. På 1970-talet lät James & Karin älgarna demonstrera och med en turistindustri byggd på älgskyltar och älgskit har också älgen bevarat sin status som symbol för oförstörd nordisk natur. Samtidigt har älgen, till skillnad från renen eller vargen, en tillräckligt låg politisk laddning för att utgöra en hyfsat neutral skogsromantisk samlingspunkt: en naturens Notre Dame, innan opinionen vände katedralen till något kontroversiellt – en varelse vi har en varm och lite förströdd relation till, men skulle försvara med stor kraft om den hotades.
Ur den svenska sagoskatten träder älgtjuren Skutt fram som en stark ikon – hur han i John Bauer-klassikern blev både lots och beskyddare av den spröda Tuvstarr, med sin mänskliga äventyrslystnad och naivitet.

Och kanske är det detta vi längtar efter när vi klickar upp livesändningarna från ”Den stora älgvandringen” i våra mobiler, låter dem rulla i hörnet på arbetsdatorn. Att få färdas tryggt på älgtjuren Skutts rygg genom en värld i alltför snabb förändring. Att få följa en konservativ flock längs samma stråk som de senaste 9000 åren. Få ta del av ett naturfenomen som underhåller med precis lagom mått av oförutsägbarhet, men i grunden tycks vara beständigt genom tiderna – till skillnad från bränderna, till skillnad från de förstörda insjöarna, alla de smältande isarna och larmen som ljuder allt högre.

Ja, så enkla och samtidigt komplicerade är väl vi människor, som de djur vi är. Härjar och söndrar, våndas sen och söker tröst. Klickar upp det där klippet som alla pratar om, renen som plötsligt photobombar älgsändningen. Fnissar, gillar och delar. Kolla! En ren!

Sara Meidell

Bli först att kommentera

Tatueringarna gav mig dödsångest

Av , , Bli först att kommentera 1

Min Notre Dame-kommentar tar omvägen förbi stick-and-poke-utsmyckningar och älvar som river.

”Ni skall inte göra något tatueringsmärke på er.” Så lyder Bibelns ord, Tredje Moseboken 19:28, och det är dessa jag haft i sinnet inför årets stora kyrkohögtid. Påsken, när familjen samlas, när den första vårvärmen samtidigt får långärmade tröjor att åka av och byxben att rullas upp. När påskens lidande plötsligt kan handla om att exponera vinterns ansamlingar av tatueringar för både äldre och yngre generationer.
Det var för något år sedan som alla svarta märkpennor plötsligt började försvinna från mina väskor och skrivbordslådor. När de återuppstod i form av klotter på tonårsdöttrarnas armar, händer och ben, roade det mig lite, som sådana där tonårsfenomen kan göra.

Möjligen blev jag lite nostalgisk kring det där rituella, hur ännu en generation skriver in sig i en historia av frigörelse medelst kroppskonst. Möjligen fascinerades jag också av hur den klottriga estetiken, smileys och feministsymboler om vart annat, så tydligt kopplade samman denna generations kroppskonst med en digital sfär, instagram-flöden fyllda av utsmyckade anklar och handleder. Och kanske var det därför jag inte reagerade mer än lite förstrött när döttrarna i vintras introducerade begreppet Stick and Poke som nästa steg i kroppsklottrandet. Hemmatatuering alltså, med nål och bläck, vi gör dem inte så djupa, de brukar blekna efter ett par månader sades det mig och jag tänkte; klottra på ni, gör era riter, ett kvinnotecken på ringfingret, varför inte?

I teorin borde det vara odramatiskt när våra barn nu på 2010-talet tatuerar sig. Vi 1980-talister som själva på bred front förargade en föräldrageneration med våra tribals och retromotiv. Vi som lär våra barn från förskoleålder att säga ”stopp-min-kropp” och genom hela deras uppväxt fortsätter försvara deras exklusiva och oantastliga rätt till sina kroppar. Vi som vänt tatueringarnas sociala stigma och i stället för att begråta barnens tatueringar markerar status genom att vara uppmuntrande nyfikna inför deras utsmyckningar.

Så varför darrade hjärtat ändå till i omedelbar sorg när döttrarna snart kom och visade sina smileys och djurmotiv på vrister och armar? En lätt vibration av dödsångest, men långt ifrån sammankopplad med infektionsrisk, eller någon tro på att känslan varit annorlunda om de varit ett par år äldre och juridiskt fria att sticka sig fulla med bläck.
Jag hade svårt att förklara min reaktion, både för mig själv och för flickorna, men vädjade med illa dold desperation till dem att åtminstone inte göra fler, eller fylla mer bläck i de redan gjorda.

När bilderna från den brinnande Notre Dame på måndagskvällen når oss, ska det bli hon med smileyn på ankeln som ger mig insikt om tatueringsångestens underströmmar. Berörd, som en hel värld av psalmsången utanför katedralen, av sorgeklangen genom sociala medier, börjar hon prata om söndagens cykeltur längs älven. Vi hade då fascinerats av det dramatiska i isar som raskt och ljudligt brister och nu säger hon att branden i Notre Dame är skrämmande på samma sätt som en naturkatastrof. Inte branden i sig, förtydligar hon, men hur kyrkan genom sitt symbolvärde och historia närmast kunde betraktas som natur, lika laddad av känsla av evighet, lika djupt förankrad i så många människors bild av världen och existensen.

Och när hon med dinosaurien på insidan av överarmen senare ringer upp och också vill dela saknaden över en förlorad kulturell referenspunkt, Disneys och vår egen turistversion likväl som Europeisk konstskatt, har insikten inom mig djupnat, kring sorgen och tatueringarna – men också kring sorgen, katedralen och naturkatastroferna. Hur dödsångesten, framkallad av systrarnas bläckristningar i sina kroppar, berättar om en krossad önskan om att livet aldrig ska sätta sina outplånliga märken, att allt alltid ska vara beständigt, vackert och oförstört. Men hur tatueringarna som barnen ändå gör, också påminner om att livet, oavsett vi vill det eller inte, kommer att sätta sina märken och att vi har att bära dessa med oss.
De unga ska alltid fortsätta skapa sina kroppsliga tidskapslar och alltid också bära kroppsminnet av en given tid då livet kändes oändligt. Och en medeltidskatedral har sina bränder och förintade kulturskatter, sina kollektiva sorgeprocesser – men också sina epoker av restaurering och återuppbyggnad, sina tider av livskraft och möjligheter till omförhandling och nya kunskaper.

Och när plusgraderna väller in över påsksammankomsterna där generationer ska mötas och bråka sig samman om kulturella referenspunkter och symboler, ska de blottade tatueringarna intill den skenande vårgrönskan bli en vacker tavla över detta – livet, hur det sätter sina outplånliga spår, hur allt alltid ändå ska förändras och återfödas.

SARA MEIDELL

Bli först att kommentera

Khemiris novell om våld är problematisk

Av , , Bli först att kommentera 1

Det finns mycket att tycka om i satsningen på litteratur som väg för att hindra våld i nära relationer – men den förenklade bilden av människan och litteraturen blir ett problem.

Timingen kunde inte ha varit sämre, eller bättre, beroende på hur man ser det. Precis på krönet av den andra vågen av metoo, kritikstormar mot ett mytologiserande av manligt mörker och skyddande strukturer för manliga våldsverkare skakar nationalscenen – då kommer den store samtida nationalskalden med en text som dundrar rakt in i debatten genom att inta just våldsverkarens verklighet.
”Sista måltiden” är titeln på Jonas Hassen Khemiris novell, skriven som ett beställningsjobb till hjälplinjen ”Välj att sluta”. Texten, som följer en kontrollerande man och pappa genom hans eftermiddag och det som ska bli hans sista måltid med flickvännen, skulle genom att skildra våldets psykologi och praktik få våldsbenägna män att söka hjälp i tid, det var tanken och uppdraget.

Efter publiceringen i Expressen i helgen delades och hyllades novellen och initiativet snabbt av många. Samtidigt höjdes också kritiska röster i sociala medier, där texten anklagades för att göda destruktiva myter om våld, bland annat genom att porträttera mannen som ett offer för okontrollerbara krafter och negligera det psykologiska våldet genom sitt fokus på det första slaget som avgörande för att bryta en relation.

Klart är att det finns mycket att tycka om i detta projekt. Först som sist förstås, hela den tilltro till litteraturens kraft att förändra liv som satsningen vittnar om. Med minnet ännu levande av hur Karin Boyes ”I rörelse” kidnappades till bilreklam för några år sedan, tar man också instinktivt och varmt emot varje seriösare initiativ till att bruka litteratur i kampanjsyfte. Och för en litteraturälskare är det förstås omöjligt att inte falla för liknelsen mellan Stig Dagermans kampanjnovell ”Att döda ett barn” från 1948, som i intervjuer om projektet framhålls som en inspiration – och skulle en Dagerman för vår tid utses, skulle Jonas Hassen Khemiri onekligen ligga bra till.
Lika lätt skulle kunna vara att, utifrån de uppretade reaktionerna, välja att betrakta novellen som en testballong för offentlighetens tolerans för litteraturens friheter att inta varje perspektiv av det mänskliga, även kvinnomisshandlarens – och utifrån det fälla dom över en bekymmersam lomhördhet inför litteraturens behov av frihet.

Men hur mycket man än må älska sin JHK eller litteraturens frihet, skulle det i detta fall vara ett misstag att inte ta invändningarna i beaktande. Problemet ligger dock inte i själva novellens innehåll – Jonas Hassen Khemiri vill varken försvara eller förenkla mekanismerna som ligger bakom våld i nära relationer och han gör en spännande och i stora delar trovärdig kameraåkning genom det inre förhandlandet som pågår i mannen i novellen, hur han bygger upp en logik inom sig för att legitimera sina handlingar, sin kritik av flickvännen, det latenta hot han lägger över henne.

Det problematiska är förstås i stället den grundsyn uppdraget grundar sig i: den om människans vilja till det goda och den blinda tron på bildning och upplysning som vägen dit. Om bara kvinnomisshandlaren med hjälp av novellens mansgestalt kan få syn på sitt inre våldssystem, så kommer han att agera för förändring. Men hur kan vi vara helt säkra på det?
Det är en långt driven tanke, men Gud förbjude om novellen i stället skulle inspirera eller legitimera till fortsatt förtryck eller våld. I premissen för uppdraget, hur mycket den litterära gestaltningens frihet än understryks, finns kort sagt alltså bara utrymme för ett sätt att påverkas av novellen.
Allt detta visar på en förenklad och schematisk bild av både människan och litteraturen, just den instrumentella dimension som kampanjmakarna med detta litterära initiativ förmodligen hade ambitionen att undvika.

Som ren text betraktad blir inte novellen mindre intressant för detta och hade den publicerats i annat sammanhang hade den kunnat läsas friare, som ett experiment och ett utforskande av våldets psykologi, med höjd tagen för litterär risk och en öppen utgång av läsningen. Men som kampanjmaterial blir den svår att läsa utan känslan av att utsättas för, kanske inte våld, men ett destruktivt kontrollbeteende.

SARA MEIDELL

Bli först att kommentera

Den försvunna konsten ett stycke Umeåhistoria

Av , , Bli först att kommentera 0

Intressanta samtal om teknik och material kan ofta bli en bonus vid intervjuer med konstnärer. Så skedde 2011, när konstnären Matthias van Arkel ställde ut på Galleri Andersson Sandström i Umeå, och jag fick klart för mig de oöverträffliga egenskaper hans färgglada silikongummi hade för offentliga utsmyckningar. Just då arbetade han med ett verk för Jakobsbergs bussterminal och kunde framhålla både ljudabsorberande och klotter-säkra kvaliteter i det vägghängda skulpturala verket – och det bästa; om någon kastade något på det, så studsade det bara tillbaka.

Ett offentligt verk som kunde försvara sig själv alltså, kunde jag fascinerat konstatera – och ja, självklart blev Arkels silikongummi en referens i en krönika jag skrev ett år senare, när skandalen kring det övertejpade citatet i Sara Lidman-tunneln var ett faktum och behovet av inbyggda självförsvar hos konsten syntes akut.
Anledningarna att återvända till minnet har sedan dess inte blivit färre. En nationalistisk kultursyn som vunnit mark, ett mer uppretat debattklimat och ett alltmer oförblommerat luftat förakt för samtidskonsten har på senare år gjort den offentliga konsten till en allt hårdare ansatt måltavla.

Att hoten mot konsten i offentligheten kan vara av mindre dramatisk sort, men likafullt få förödande konsekvenser, blev dock konstnären Karina Lidströms verk i Gammliahallen nyligen en påminnelse om. I VK i lördags berättades om verket Festspel, installerat 1992, som i samband med en renovering nyligen av misstag slängdes bort. En i raden av konstfadäser i Umeåhistoriken att uppröras över, efter Stig Lindberg-fontänen, Grön Eld-debaclet och Lev!-skandalen? Nja, inte om du frågar Liljevalchschefen Mårten Castenfors.
”Konstsvinn – inte värre än försvunna toalettborstar” löd rubriken när han i Dagens Samhälle reagerade på en kartläggning som P4 Örebro publicerade i februari, om totalt 17 000 saknade verk i landets kommuner. ”Dumheter”, tyckte dock Castenfors om medias krigsrubriker om kommunalt slarv och oordning och menade i stället att svinn och förluster är en oundviklig del i hanteringen av den konst som finns ute i de offentliga verksamheterna – brukskonst, som han kallar den, till skillnad från den konst som hänger i anpassade säkra lokaler på museerna.

Visst, den första och instinktiva reaktionen inför konst som hanteras oaktsamt och till och med brutalt, är förfäran – men Castenfors resonemang ger å andra sidan uttryck för en konstsyn som är lika lätt att sympatisera med. Hur själva bruksaspekten för in blod och liv i konsten – hur händelser som att en målning i en skolkorridor kan få ett extra pennstreck, eller att någon tar med sig en älskad grafik från arbetsrummet vid sin pensionering, ger uttryck för en mer intim interaktion med konsten än de städade reflektioner som görs i museisalarna. Hur detta vardagsumgänge med konsten blir en del av ett mera lågmält konstsamtal, en form av folklig konstkritik om man så vill.

En sådan mera försonande blick på konstsvinnet gör förstås inte ansvaret mindre hos instanser som har i uppdrag att skydda både konsten och konstnärerna, upphovsrättsligt, ekonomiskt och juridiskt. Men att ordningen är god i Umeå kommun har vi inga skäl att misstro, varken före eller efter fallet Karina Lidström. En inventering pågår just nu av kommunens innehav, vilket P4 Västerbotten kunde berätta, och skulle man vara nyfiken på konstenhetens vardagliga arbete och bedömningskriterierna för konst som avskrivs, kan man läsa senaste protokollet från kulturnämnden, där en lista prydligt redovisas över de senaste verken som sorterats bort.

En stärkande kommunal konstinsats kunde däremot vara att förvalta värdet av de bortsorterade verken på bästa vis. Kanske kunde Umeå ta rygg på Jönköpings kommun, som nyligen startat ett lotteri där kommuninvånare kan få ett slags konstnärlig återbäring i form av utgallrade verk?

En annan idé som dök upp i en Facebook-tråd efter VK:s artikel, för att skriva in fall som Karina Lidströms i Umeås konsthistoria, vore att ordna en minnesutställning med dokumentation och berättelser om konstverk som försvunnit eller tufsats till genom åren. Idén är värd att ta på allvar – en sådan utställning kunde ge värdefulla lokalhistoriska och konstpolitiska insikter. Och en bättre uppföljning till 2017 års utställning i Umeå konsthall, där urval ur de senaste årens konstinköp visades, är svår att tänka sig – som ett bidrag till en mer komplett bild av konstens särskilda ekosystem och livscykler.

 
SARA MEIDELL

Bli först att kommentera

Josefin Nilssons upprättelse kräver mångas röster

Av , , 1 kommentar 4

På dagen ett år innan dokumentären med Josefin Nilsson släpptes på SVT Play befann jag mig i en artistloge på Dramaten, den arbetsplats och nationalscen som just K Special-programmet placerat i mediernas ljus. Jag skulle göra en intervju med Erik Ehn, skådespelaren som just då gjorde succé som Peer Gynt på stora scenen och det var till en redan då skandaltyngd institution jag anlände.
Ett halvår hade gått sedan metoo briserat och ”den nya Dramaten-mannen” var en arbetsrubrik jag hade framför mig. Från researchen hade jag med mig idel varma ord om en begåvad yrkesman, med en stadig empatisk kompass, prestigelös, lojal, modig. Hur kände han, representanten för en ny generation, inför skandalerna som skakat nationalscenen?
På inspelningen i min telefon från den 22 mars 2018 lyssnar jag nu åter på hur samtalet efter någon timme kommer in på det tunga, vittnesmålen om trakasserierna och övergreppen i Dramatens korridorer och hur Erik Ehns röst blir på samma gång dämpad och glödande.
”Det har varit smärtsamt att höra dessa berättelser, att förstå att fruktansvärda saker skett utan att man sett”, säger Erik Ehn i min inspelning och fortsätter: ”Jag måste nu fråga mig; Erik, VARFÖR såg du inget?”

Vi talade en stund om detta, allas ansvar att se och agera mot trakasserier, övergrepp och våld – och jag minns att jag tänkte att det finns ett hopp och ett ljus, och jag minns hur jag senare också fogade in händelsen vid min ankomst till Dramaten i en sådan berättelse. Hur den Dramatenskådis som misshandlade Josefin Nilsson så svårt i slutet av 90-talet och vars föreställningar, åtta stycken, av Den goda viljan nyligen ställts in i efterspelen av metoo-hösten, hade funnits på plats, hovrande i artistentrén. Hur han när Erik Ehn kom ner till vårt möte gensköt mig för att gratulera den unge kollegan till framgångarna. Hur jag då tänkte att nu sker det, nu skiftar makten – entré professionalitet, empati och respekt, exit alfahannar och genikult.

Efter att ha sett dokumentären om Josefin Nilsson har en skugga åter fallit över minnet av scenen i artistfoajén.
I slutet av filmen och slutet av livet gör Josefin Nilsson tillsammans med Marie Nilsson-Lind showen Systrarna Sisters på Länsteatern Gotland. Efter en lång och succéartad spelperiod går hennes höft helt sönder, men regissören Thomas Sundström berättar om en Josefin som inte ville lämna scenen och på klippen ser vi glöd, revansch och en kvinna på väg att vittna. En bok om misshandeln var på gång, ett par år innan metoo var hennes berättelse på väg ut, men hon hann inte. Innan föreställningen nådde Stockholm var hon död och den kalla påminnelsen om hur verkligheten inte utspelar sig i scenernas varma ljus utan vid sidan av, lägger sig nu som ett symboltungt raster över episoden på Dramaten – ja, över hela Josefin Nilssons minne.
För inställda föreställningar eller ej, där var han ju ändå, den misshandlande mannen – i rosa keps, trenchcoat och ett sardoniskt leende. Alfahannen, ändå där i kulisserna, markerande sin närvaro. Och hur mycket styrka och kraft än scenerna gav, var det i kulisserna Josefin Nilssons fick sin kropp och sitt liv sönderslaget. Som hon slutade skämta, slutade improvisera, när våldet började, berättar systern Marie i DN.

När manifestationerna och uppropen till Josefins minne tog fart i helgen irriterade det mig att bilderna på henne genomgående var de allra vackraste. Hon hade själv inga förbehåll mot att ställa sig på scenen i sårbart skick i slutet av livet, utan hår och med en smärtande kropp, säga; ”älska mig för den jag är” – så varför behövde vi trots allt mörker och smärta hon vittnat om i dokumentären ändå kräva hennes skönhet?
Men naturligtvis är det 1990-talets Josefin vi ska minnas, för det var hon som slog larm men som rättssamhället inte lyssnade på. Hon som i dag blickar på oss från de bilder där vi alla nu vet vad som skedde i kulisserna, och visar att så här kan också en människa med dödshot och sönderslagen ryggrad le, när hon måste.

I vreden och sorgen över det manliga våld som tar livet av kvinnor, som dokumentären om Josefin Nilsson blivit en drabbande påminnelse om, är symbolhandlingarna värdefulla för att mobilisera kraft, markera historiska brytpunkter och utvinna gemensamma nya strategier för förändring. Men lika viktigt är att ha kylig klarsyn kring att de kraftfulla reaktionerna och snabba åtgärderna också i någon mån är temporära scenakter. Vilja och handlingskraft kan manifesteras genom att plocka bort förövare från scenerna och synliga maktpositioner, men för att stoppa våldet krävs allas insatser, att tystnad bryts på alla nivåer och att ett mycket mera känsligt signalsystem för att detektera våld och våldsdrabbade, i både mellanmänskliga och privata sammanhang som inom det offentliga, i vård och rättsväsen.

Allt detta är kunskap och insikter som redan framförts mer grundligt av många före mig under de senaste dagarnas debatt. Därmed är även denna text en symbolhandling – en text som låter den strävan att vara originell som vanligen styr en kulturskribent, underordnas plikten att ansluta till ett vrål som måste byggas av många röster.

SARA MEIDELL

1 kommentar

Redan nu hörs puman ryta

Av , , Bli först att kommentera 0

Kommentar till Umeå kommuns nya offentliga verk, Metoo-puman som installeras på Rådhustorget i oktober.

Tänk vilken syn det hade varit att få se Umeås nya konstverk, Metoo-puman, i den vårsol som till sist kom. Det högblankt röda, pelaren i skarp stålglans, guldtänderna – vilket mäktigt vårtecken och förebud om ljusets återkomst det hade varit.

Nu får vi vänta till oktober innan Camilla Akrakas verk Listen är på plats – och redan på skisstadiet kan hur som helst en dramatisk entré konstateras, med stora och yviga reaktioner i sociala medier och riksspridning av nyheten. Allt annat vore förstås märkligt. Inköp av offentlig konst i det sexsiffriga budgetspannet med placering centralt i ett stadsrum brukar väcka reaktioner. Och med de parametrar som därtill gäller för puman: ett verk som kommenterar en av de stora och mest omdebatterade politiska rörelserna på senare år, ett feministiskt ställningstagande – triggas förstås en särskild debattlystnad hos både konstskeptiker och en bredare skara sluggers, som i sin tur tvingar ut sansade röster till försvar och nyanser.

Redan nu har puman alltså börjat göra sitt jobb, om man i den offentliga konstens uppdrag räknar in både samhällsdebatt och konstdebatt.
Att kulturnämnden vid veckans sammanträde fattade två andra beslut rörande konsten – inköp av en större Emil Holmer-målning till Maja Beskow-skolan, samt beslut om avskrivningar av en rad verk i kommunens samlingar – som hade varit minst lika angelägna i ett samtal om den offentliga konstens ekosystem, men som hamnade i helt död vinkel i debatten, är en diskussion i sig, att förhoppningsvis återkomma till, men ändå nogsamt notera.

Några av de frågor som puman väcker kan och bör vi absolut diskutera och bemöta redan nu.
Som; bör man inte lägga pengarna på annat – vården, skolan? (Nej, frågan är lika befängd som att fråga sig om det verkligen är nödvändigt att snöröja hela tiden. Utan konst i våra livsmiljöer dräneras de på själva livet. Punkt).
Eller: ger inte puman fel associationer – en femme fatale, när det skulle handla om frihet från att som kvinna sexualiseras? (Nja, just skambeläggandet av kvinnors sexualitet är väl en del av det som behöver laddas om, i en vidare Metoo-kamp).

Andra frågor, som rör själva konstupplevelsen, blir omöjliga att diskutera redan nu – detta ligger i konstens villkor, vilket vi bör vara ödmjuka nog att inte förneka när kommunbeslut klubbas och konstskisser tumlar runt i en medial hetluft. Vi kan aldrig veta vad ett konstverk gör med oss innan vi ställts inför det och detta är det stora och fantastiska med konsten.

Hur det kommer att kännas att peka upp mot den rytande puman på vandring genom stan, säga till mina döttrar att där ser ni vår kamp, ser ni att alla ser den – är alltså bara en känsla jag kan spekulera kring. Men jag längtar efter att få uppleva den.

SARA MEIDELL

Bli först att kommentera

Det politiska barnet ledde väg genom Littfest

Av , , Bli först att kommentera 1

Krönika efter Littfest 2019

Samtidigt som unga människor strömmade ut i klimatprotest i Umeå och hela världen, strömmade besökarna in i Folkets hus när Littfest drog i gång på allvar på fredagen. Och just den unga människan, barnet, blev ett spår jag kom att följa genom årets Littfest – en festival som därmed bevisade sig kunna överraska med teman du inte finner utpekade i festivalprogrammet.
Redan torsdagskvällens traditionsenliga Provinssläpp på Bokcafe Pilgatan angav riktningen: under rubriken Barndomsland visar tidskriften i sitt första nummer 2019 hur detta tema famnar hela världen, inte minst ständigt angelägna frågor om makt och maktlöshet.

Det stod också klart i fredagens första Idun-samtal mellan Suzanne Osten och Uje Brandelius under ledning av Annika Norlin, där barnets makt och maktlöshet, men också litteraturens dito skarpt och spänstigt diskuterades.
Childism, var ordet Suzanne Osten plockade fram för det strukturella förtryck som råder, hur barnets medvetenhet om världen, dess motiv och handlingar misstänkliggörs av en vuxenvärld, samtidigt som denna makt över barnet förnekas av samhället. Och hon satte också fingret på det hyckleri som följer med detta: vi hyllar Greta Thunberg som ung förebild, men tar flyget till Umeå på Littfest.
Samma hyckleri, men inom barnkulturen, och mer bestämt den politiserade, som var tema för samtalet, satte i sin tur Uje Brandelius fingret på – hur feminism och rasism stjärnmärks i barnlitteraturen, men hur det snabbt blir hotfullt, med tal om en politisk litteratur i negativ mening, när ekonomi och klass beskrivs och gestaltas.

Att barnlitteraturen är sprängstoff står alltså klart – och som Uje varnade: barnkulturen är nästa fält som främlingsfientliga och högerextrema krafter kommer att börja laja med. Vilket risken är att de relativt ostört kommer kunna göra, med tanke på den döda vinkel den ligger i, lågt ansedd och lågt värderad som den är, trots högtidstalen.
Det mest politiska man kan göra, slog Suzanne Osten följaktligen fast: det är att ge sig in i barnkulturen. Och skäl finns därför kanske att tacksamt konstatera att två av våra stora svenska författare under Littfest avslöjade barnbokssatsningar som nya projekt: Sami Said med en pinfärsk bilderbok och Sara Stridsberg med en barnbok som utges i september.
En omsorg om litteraturen och barnen man vill prisa i tider när världen står och skälver – för, som Jonas Hassen Khemiri konstaterade i ett senare samtal om familjen: den värsta ångesten som förälder vore ju att komma på för sent att vi gjort något som orsakat våra barn oåterkallelig skada.

Världen tog sig även i år in i Littfest-salarna och eftersom världen har sitt mörker, krig, flykt, förtryck, måste också samtalen bli mörka. Att litteraturen har förmåga att finna ett språk för även det svåraste blev Littfest som vanligt ett bevis för. Fina samtal kring migration och kvinnlig hantverkstradition som ersättning för ett saknat språk gavs, bara som ett av en uppsjö exempel på detta, i Kim Thúys sprudlande samtal om kokkonst som kärlek och kulturarv. Och i samtalet med katapultprisade Burcu Sahin, om poesi, sömnad och systerskap genom sorg och flykt ägde ett glimrande festivalögonblick rum, med publik som stickade och broderade ikapp med scensamtalet. Prisas måste också projektet Littfest översätter, med fristadspersoner vars verk översattes och presenterades inom festivalens ramar.

Och om världen tog sig in, tog sig Littfest också ut, med kvällsprogram på Bildmuseet och Norrlandsoperan som vidgade både festivalrummet och litteraturbegreppet. Festliga och matiga program med sin poesi och musik, och rumsligt en välkommen expansion – för om kvällsprogrammen präglades av en glad anda av anarki, rådde stundtals i Folkets hus en mer hätsk upprorsstämning bland köande som inte fått plats i de salar som belastades av extra hårt tryck i år till följd av bland annat ett glesare Idun-program och alltför heta namn bokade i det mindre Studion.
Att festivalarrangörerna gör sina utvärderingar och drar sina slutsatser av detta kan vi lugnt utgå från. Och förhoppningsvis gör även publiken sin del av läxan och hyfsar till beteendet både gentemot sin medpublik och de många volontärer som fick ta emot både oanständigheter och hot när de kämpade för att kontrollera flödena. Med detta oskick uppstyrt, kan vi bara börja längta efter nästa års stora litteraturfest.

SARA MEIDELL

Bli först att kommentera

Hur får konsten plats i den framtida staden?

Av , , Bli först att kommentera 0

Kulturen får stor betydelse när de framtida städerna skissas fram, men vilken plats får konstnärerna?

Naivistiskt måleri och myllrande djärvt broderi utgör en färgstark injektion längs en smutsgrå Rådhusesplanad i Galleri Sockers nya utställning. Karin Rådin och Emma Ewadotter är konstnärerna som denna gång fyller den tidigare blomsterbutikens lokaler, där det nystartade konstnärskollektivet huserat sedan man drog i gång sin utställningsverksamhet i höstas. Initiativet är lika energigivande som galleriets namn gör gällande och att lokalen fungerar sällsynt bra som galleri, med sina stora fönster och fria ytor, kan åter konstateras – ändå väntar nya gallerilokaler för nästa vernissage, allt enligt planen för det nomadiska kollektivet.

Konceptet, att i samarbete med fastighetsägare ta tillfälliga utrymme i bruk, är ett tecken i tiden, ett fenomen som hör till den moderna stadens omvandlingsprocess. När konsumtionsmönster förändras och butiksdöd drabbar stadskärnorna har denna win-win-lösning uppstått i flera storstäder: konstnärer får tillgång till lokaler i attraktiva lägen och fastighetsägarna kan med kulturens hjälp bevara liv, rörelse och status där gapande hål i fasaderna annars snabbt hade kunnat skapa otrivsel och sänka värdet på området med dess fastigheter.

Lägg till detta observationerna att också Umeås köptempel visat att man förstått värdet av att matcha konst med shoppingen – som Utopia, med konstverket Beetle sphere hängande från taket, eller Avion, där i veckan de första penseldragen tas i satsningen med en jättemålning skapad på plats – så kan lugnande besked ges till den som eventuellt grunnar över hur Umeå står sig i urbaniseringsracet. Det verkar som att vi följer de stora mönstren – och fler utställningsytor och nya intressanta initiativ förstås bara är att bejubla. Konsten kan aldrig få för många scener och en flora av flera aktörer, offentliga institutioner, fria initiativ och privata gallerier, är också önskvärt för ett hälsosamt konstliv.

Samtidigt behöver förstås Umeå liksom alla andra tillväxtstäder förhålla sig till de utmaningar som följer med de framväxande nya städerna – där bland annat en livlig diskussion på politisk nivå förekommer i Storbritannien, om vad som händer i städer där konsumtion inte längre ska vara den huvudsakliga motorn och magneten i stadskärnorna. Konsten kan här bli ett bra titthål in mot frågor om hur vi organiserar framtidens stad – om makt och kapital, om offentligt eller privat ägande, ja, om vem som äger rummet och vem den nya staden byggs för.

Frågan om vad som händer med konstens utrymme och frihet när privata aktörer, gallerior eller fastighetsägare, får inflytande inte bara över ytor utan också över konstbegreppet, blir till exempel belysande för frågan om vilken plats som på riktigt finns för det prövande anslaget, det som kanske inte blir säljbart.
För – lika mycket frihet som kan finnas i ett konstnärligt nomadupplägg, kanske till och med större än inom institutionerna, lika viktigt är att de permanenta offentliga utställningsytorna bevaras. Och lika viktiga som de privata gallerierna, liksom byggprojekten, eller för den delen galleriorna, är för konstnärers inkomstmöjligheter – lika viktiga blir insatserna för att hålla en konstnärlig professionalitet i byggprocesser och gestaltningar, säkra goda konstutbildningar, liksom, inte minst, strukturer som låter konstnärer får plats att inte bara visa, utan också skapa konst.

När illustratören Jessica Arevärn i dagarna drar i gång sin 96 kvadratmeter stora målning i Avion, har en annan Umeåkonstnär, Anders Granberg, nyss packat ihop sina grejer och avslutat arbetet med ett annat mastodontprojekt – Sveriges största teckning med kulspetspenna, 5 x 2 meter, som skapats i Vävens projektateljé. Motivet, en Volvobil, utgör den första delen i en planerad triptyk, där Villan och Vovven ska följa upp i en kommentar till vardagsvurm, begreppet lagom och medelklassens trygghetssökande.
Var dessa storskaliga kommande teckningar ska skapas är ännu oklart, likaså var triptyken kan komma att beskådas när den står färdig. Men ville man, kunde man redan nu gärna låna det pågående verket för fortsatta frågor till framtidens stad – både kring konstens plats, men också konstnärernas, denna lågbetalda yrkesgrupp som liksom så många andra i lågbetalda yrken faller genom de sociala skyddsnätens maskor. Hur bygger vi möjligheter till boende, liv och trygghet, även för dem, i våra städer? Ja, för en vardag, mellan kulturen och shoppingen?

SARA MEIDELL

Bli först att kommentera