Jag längtar efter kampanjen mot utbrändhet

Av , , Bli först att kommentera 0

”Beat it” utropar de rosa banden i kassan och jag fantiserar om banderoller mot utbrändhet, men inser att sådana kampanjer aldrig kan bli verklighet så länge samhället tjänar mer på överpresterande kvinnor än vi förlorar på dem som går sönder.

Mellan yogamattorna och löpbanden på gymmet träffar jag henne, en av dem jag vinkar till då och då i vardagen och pratar om det senaste med. Det senaste, som det i regel varit stressigt och pressat med. Hösten hysterisk, som alltid, och vi pratar om att vi måste bli bättre – bättre på att sänka kraven, hitta genvägarna. Sluta överprestera, kommer vi överens om, sen blinkar våra mobilskärmar och blickarna börjar flacka och vi säger, Ta Hand Om Dig och knyter näven symboliskt, som hon på 1940-talsaffishen: We can do it. Men tänker, som i tv-serien om unga kvinnors utbrändhet: nej, We can´t do it.
Jag vet inte hur många möten som dessa jag haft i mitt liv och de blir bara fler. Vi kvinnor som stöter ihop i matbutikerna, på förskolegårdarna och vid fotbollsträningarna och bara två meningar bort från inledande kallprat finner oss utbyta hårdkokta överlevnadsstrategier för att undvika krasch in i Väggen.
De följer en särskild ordning, dessa samtal: vi pratar om att bli bättre på att vara bättre, om att bli bättre på att bjuda motstånd mot strukturer, bättre på att inte internalisera alla himla krav. Och sedan skäms vi, över att vi inte är bättre på att vara bra, över att vi som pryder oss med att stå över strukturerna blottat oss som fjättrade av dem. Över att vi som lever i den bästa av världar ändå inte klarar livet.

Att vi ska skämmas var också det budskap vi läste in i Lotta Lundbergs krönika – den i SvD som orsakade debattstorm genom att peka ut den enskilda kvinnans ansvar för sin utbrändhet. Eller mer bestämt, den privilegierade medelklasskvinnans ansvar för att sätta gränser mot ytlighet och statushets innan utbrändheten blir ett faktum. Som fjärrstyrda robotar och självsvältande karriärister blev vi beskrivna och vi blev arga och ledsna, men vi fann stöd i de många motdebattörer som riktade ljus på textens blinda fläckar såsom klass och en samhällelig obeveklig duktighetsdogm.
Sen fick vi skämmas över ilskan, när Lotta Lundberg svarade och förklarade att hon inte alls velat sparka på den som ligger, bara velat säga till oss; gråt inte, kämpa! Och till sist satt vi så ändå där, i eftersvallen av ännu en utbrändhetsdebatt som under flagg av att vilja höja takhöjden i stället ännu en gång markerat ut livsutrymmet. Som låtit oss förstå att för kvinnor finns alltid fel att begå, samt att de kvinnor som klättrat högst i den statusordning som samhället erbjuder och där slår huvudet i glastaken kan räkna med att möta minst sympati när de påtalar smärtan.

Du kan inte hylla systemet i medgång och skylla på det när det går åt helvete, är den träffande sammanfattningen av detta, i SvD:s kulturchef Lisa Irenius uppföljande krönika. Samma grundton av skuldbeläggande återfinns här, som i den text av Lotta Lundberg hon publicerat – med latte-kvinnorna som jobbmejlar på nätterna framställda som glupska småbarn, som både vill äta framgångskakan i ett individfixerat prestationssamhälle och ha den kvar i form av rätten att skylla på samma individfixerade samhälle när kraschen kommer.
Samtidigt formulerar Irenius dock den behållning vi bör destillera ut från debatten: att kvinnors utbrändhet är ett kostsamt samhällsproblem och att individ och strukturer behöver samverka för att få till stånd förändring. Vilket pekar tillbaka mot debattens upprinnelse, där man kan fråga sig om ett raljant och förnedrande tonläge är det bästa eldunderstödet för individens kamp, medan den trögare strukturomvandlingen pågår. Visst, offerkoftan är ingen bra rustning i strid, men för att orka slåss mot strukturer måste vi kvinnor få stärka oss genom att vara just kakmonster – få åtnjuta de dubbla privilegierna av ett samhälle där det går att både klättra högt och falla mjukt.

Det tänker jag, när jag på stormarknaden strax innan stängning möter ännu en av de kvinnor jag vinkar till då och då. Just kakor visar sig där vara vårt gemensamma ärende, fika till en sent påkommen skolutflykt och vid kexhyllorna utför vi återigen duktighetsritualen. Kompromissar duktigt mellan socker och nyttighet och knyter duktigt näven mot hembakad duktighet.
I butikens gångar och hyllor går rosa oktober mot sitt slut och jag tänker att det finns en del att invända mot i retoriken kring kampen mot cancer, men att långvarigt hårt arbete och kampanjer ändå brutit stigman och cashat in till en bättre vård. Jag lastar upp ballerinapaketet i kassan och passar på att slänga iväg ett jobbmejl för att låta Yrkeskvinnans Duktighet kompensera för Dålig Mamma i det färdigköpta.
”Beat it” utropar de rosa banden i kassan och jag fantiserar om banderoller mot utbrändhet, men inser att sådana kampanjer aldrig kan bli verklighet så länge samhället tjänar mer på överpresterande kvinnor än vi förlorar på dem som går sönder.

SARA MEIDELL

Bli först att kommentera

Joakim Lundells bok gör mig rädd

Av , , Bli först att kommentera 1

Youtube-fenomenets bok ger insikter om samtiden som blir som att  stirra sin egen död i vitögat en stund.

 

Till privilegiet i att vara barn till en kulturredaktör hör att alltid ha tillgång till den rykande färska litteraturen. Till våndan i att vara kulturredaktör och mamma med ambitioner att låta barnen ta del av den rykande färska litteraturen, men av kvalitetsstämplad sort, hör att vara utsatt för en pågående dubbelattack – från förlagsvärldens mest cyniska kommersialism och från en generation som dödsföraktande stirrar just cynisk kommersialism rakt i ögonen. För visst, lydigt tar barnen emot kvalitetslitteraturen jag stjärnögt packar upp, men bokfrågorna är aldrig så lystna som när Youtube-stjärnorna släpper böcker.

Pewdiepie, Clara Henry, Therese Lindgren har jag lydigt också lånat hem från recensionsbokhyllan. Men ingen bok har känts så tung att bära hem i den finkulturella mammans tygväska som den nu senast; Monster, Joakim Lundells självbiografi – det förkylda hemmavarande barnets underhållning och tröst i veckan. Boken om Youtube-stjärnan Joakim Lundell, tidigare Jockiboi – ena halvan i Jocke & Jonna, paret som med relationsdramer och pranks trollbundit en hel generation 8–12-åringar med samma kraft som de med ett grovt språk och ett sexistiskt innehåll förskräckt desammes föräldrar. Boken som storsäljer från lastpallar på Ica Maxi och samtidigt genererar reportage och långläsning i seriöst tonfall i magasinen och de stora morgontidningarna.

Behövs det en bok för att ett fenomen ska bli intressant i den tyngre kulturdebatten? Ja, så tycks det. För att parafrasera replikväxlingen på The Guardian efter Kurt Cobains död 1994, citerad av journalisten Andreas Ekström i ett faceookinlägg där han reflekterade över medieuppmärksamheten kring Jocke & Jonna. ”Varför ska vi skriva om det här?” ska den ena ärrade redaktören ha frågat, varpå den andra svarat: ”För att våra döttrar gråter”. I dag kan vi lägga till: ”Och för att hen skrivit en bok.”
Intressant nog tycks boken som objekt ändå vara ovidkommande för de unga läsarna. Papper inbundet i pärmar, telefon eller padda – i konsumtionen av fenomenet Joakim Lundell är plattformen underordnad innehållet, här nu i bokform en barndomsberättelse som även för unga läsare ger inblickar i hur en dysfunktionell barndom kan prägla ett vuxenskap som fortsätter likna barnets.

Och med samma naturlighet som de unga svingar sig mellan digitala och fysiska fält, äger de också en till synes medfödd instinkt för att genomskåda medielogiken och de kommersiella drivkrafterna bakom den nya tidens Youtube-stjärnor och influencers. Uttråkade suckar har mött mig när jag tidigare försökt undervisa döttrarna i konsten att sålla ut livsvisdomarna från den sponsrade inläggen – helt i onödan, i deras värld är detta självklarheter. För att Therese Lindgren ska ha tid att skriva om livet behöver ju pengar trilla in.
Och när dottern under läsning av Monster konstaterar att språket ändå är rätt bra, till skillnad från hur Joakim Lundell uttrycker sig i Youtube-världen – varpå jag i ett plötslig anfall av finkulturell ångest ändå häver ur mig; visst vet du att han inte skrivit boken själv? – så tittar hon bara på mig med något som liknar medlidande och svarar lugnt: Ja, jag vet.

Vad är du rädd för? Vad läste du själv när du var liten? Undrade en klok person när jag vid något tillfälle luftade bekymmer över en ung generations dragning åt skräplitteratur. Tja, Dagerman och Hesse, men också Grottbjörnens folk, en och annan Harlekin. Man omfamnade hela spannet och hade ännu inte utvecklat en stelopererad beröringsskräck gentemot det breda eller låga. Att just Grottbjörnens folk nu sätts upp på de fina scenerna utgör en plågsam påminnelse om att de unga alltid avgår med segern i kulturstriderna mot den vuxengeneration som förfasas.
Och Kazuo Ishiguro och kommande August-prisade prestigeförfattare åt sidan – frågan är om det finns någon bok hösten 2017 som bättre än Monster tecknar en samtid? Genrernas sönderfall, hierarkiernas uppbrott och samtidigt ravinerna: Joakim Lundell blir i egen person ett förkroppsligande av ett mentalt samtidstillstånd där vi aldrig varit så infantila och samtidigt aldrig haft så svårt att förstå våra barns världar.

Vad är du rädd för? Ja, kanske detta – kanske handlar tyngden i väskan när jag bär hem Joakim Lundells Monster inte om att bära hem en samtidsyttring som ter sig banal och vars världsbild man svårligen delar. Kanske handlar det i stället om en skräck inför att inte känna igen vare sig de fält på vilka samtidens stora frågor avgörs eller vilka de banerförare är som starkast lyckas formulera något – vad? – av relevans för framtiden. En insikt som är att stirra sin egen död i vitögat en stund.

SARA MEIDELL

Bli först att kommentera

Ett försvar för litteraturens trollbindande verkan

Av , , Bli först att kommentera 0

Nobelpriset i litteratur 2017 till Kazuo Ishiguro – ett sympatiskt och inkluderande val.

Efter ett både folkligt och skrällartat val förra året väljer Svenska Akademien att fortsätta i det breda spåret, men byter ut chock mot spets och djup. Sympatiskt och inkluderande är valet av ett författarskap med potential att bli ett bildningsprojekt, för både nya och gamla läsare att borra sig ner i och söka nya dimensioner i.

Anthony Hopkins gripande gestalt i Återstoden av dagen var för många ögonblicksbilden som kom upp när Kazuo Ishiguro utropades, en nog så vältäckande bild av ett författarskap – butlerns diskreta ordlöshet, som ett eko av författarens brittiskt-japanska lågmäldhet, och så under detta, den innerlighet och hetta han hyser i sitt hjärta, glöden som genomsyrar Ishuguros utsökta stilistik.
Och så under det, basslingan som återkommer i hans produktion: hur förhålla sig som människa i tvingande strukturer, hierarkier och politiskt utmanande tillstånd? Ett tema som fortsätter bli allt mer trängande för litteraturen att förhålla sig till.

Samtiden förändras inför våra ögon – likaså ramarna för vad som gör litteraturen relevant. Med valet av Kazuo Ishiguro skriver Akademien åter fast ett traditionellt litteraturbegrepp, efter att ha vidgat fältet med yvigare rörelser. Som politiskt ställningstagande – vilket varje Nobeltillkännagivande ytterst är – är valet uppfriskande. Genom att välja en synbart mer opolitisk författare (där valet av den kenyanske Ngugi wa Thiongó, bokmässebojkottande liksom fyra akademiledamöter, i många avseende hade varit mer logiskt och förutsägbart) markerar Akademien den berättande och fantasifulla romanen som den just nu mest angelägna.
Priset blir därför ett vällovligt försvar för litteraturens långa linjer och trollbindande verkan – men också till en språkglädje som utan att falla i krystade formexperiment håller en originalitet som är ren och skär njutning.
”Flabbergastlingly flattered.” Uttrycket som pristagaren valde för att beskriva sin tacksamhet – i dramatisk kontrast till Dylansk tyst trulighet – är bara det redan en bevingad klassiker.

Bli först att kommentera

Magdalena Ribbing vidgade måltidens rum

Av , , Bli först att kommentera 2

Till minne av en journalistisk landsmoder som fattas oss bör restaurangrecensionens potential uppmärksammas.

 

Doft av flickrum, krutig eftersmak, en överton av blyertspenna. Så ystert fantasirika kan omdömena lyda i Allt om Mats stora vinprovning, vars årliga upplaga nyligen släppts – en årlig höjdpunkt inte bara för vindrickare utan i lika hög grad för språkälskare. Redan som barn förtjusades jag av knasiga formuleringar kring något så formellt vuxetallvarligt som vin. Jordiga gummistövlar, med fläkt av päronsplit – åt det fnissade jag gott och lärde mig samtidigt att i omvärlden se nyanserna, precis så som den allra bästa recension ska göra. Kunde även det jag själv hade i glaset rymma dimensioner som hästgödsel eller övermoget plommon?
Samma språkliga glöd och originalitet, samma förmåga att ledsaga läsaren mot nya insikter om vardagen finner man ofta i ett annat gastronomiskt fält, restaurangrecensionen – och i sorgen efter Magdalena Ribbings död förtjänar hennes insatser som pionjär i genren att framhållas.

Två hållplatser i mitt nöjessurfande, när pliktläsningen klarats av, bär spår av Ribbing. Etikettfrågan i DN förstås, som var en daglig glädje och påfyllnad av vardaglig visdom vars betydelse jag först nu, när inga nya frågor och svar trillar in, inser den fulla tyngden av. Och så, på veckobasis, i samma tidning, Krogkommissionen – restaurangrecensionerna som i sina bästa upplagor utklassar vilken kulturtext som helst och som också är ett Ribbingskt arv i rakt nedstigande led.
På bloggen Taffel.se lyfter måltidsforskaren Richard Tellström förtjänstfullt fram denna mindre kända del i Ribbings värv. I en återgiven intervju från 2010 berättas bakgrunden till Matpatrullen, som dagens Krogkommission hette fram till 1999. Inrättad 1975 under Magdalena Ribbings styre såg här den första moderna restarurangrecensionen dagens ljus, som bröt drastiskt mot den tidigare livsmedelsjournalistiken med sina kostcirklar och näringsvärden. Med skarpsinnig journalistik och hög vana av uteätande blev Ribbing en stilbildare vars prägel på dagens restaurangrecensioner ännu är stark.

Trots senare års restaurangboom är restaurangrecensionen en journalistisk genre som fortfarande ligger lite i en död vinkel och sällan uppmärksammas som den kvalificerade kritiska text den ofta är. Detta är begripligt, textgenren är ofta misshandlad och i dess villkor ligger att avarterna gärna slinker igenom – i sina sämsta former blir det platt skvallerjournalistik där kändisgäster och stjärnkrögare beskrivs med mer engagemang än maten, ibland blir det ren marknadsföring, där skribenter utan tillräcklig kunskap om sitt område bara lätt förklätt krogarnas pr-utskick och där den språkliga utarmningen är total.
Men återvänder man till de värden Ribbing tog fasta på i sitt arbete att förnya restaurangrecensionen, framträder en textgenre med ett unikt arv och en potential att noga vårda.

Språkglädjen är redan nämnd, där man även bland dagens testpatruller kan ana redaktionernas vassaste skribenter, som med anonymiserad penna ofta tillåter sig yvigare stilistiska språng. Just anonymiteten är nästa unika faktor – för till skillnad från inom konsten, där profilerade kritiker kan lyftas fram som ett kvalitetsmärke i sig, är ju restaurangkritikerns anonymitet själva kvalitetsmärket, garanten för att recensenten inte särbehandlats av personalen. Som politisk reporter där intervjuer ofta skedde i restaurangmiljö kunde Ribbing maskera sin identitet som krogtestare och praktisera ett kritikerideal som möjligen kunde tjäna på att tillämpas i högre grad även i den traditionella kulturkritiken; med texten och värderingen i centrum snarare än skribenten. Inspireras kan även kulturrecensenten med fördel göras av den omsorg och noggrannhet Ribbing i sin regim anlade gentemot föremålet för bedömning – vilken teaterföreställning skulle till exempel likt de testade krogarna föräras TVÅ besök för att eliminera risk för en missvisande recension baserad på dagliga variationer?

Lika hög är lojaliteten gentemot läsaren i det arv Ribbing för vidare, där ett inkluderande tonfall är centralt. Visst, i somliga restaurangrecensioner återfinns otvivelaktigt samma exkluderande hållning som i de mest högtravande kulturtexter, i hur råvaror och matpresentationer beskrivs – men med en placering i ett gränsland mellan tidningsavdelningar och med en recensionsverksamhet där budgetalternativen och lyxkrogarna bedöms med samma noggrannhet utifrån sina givna villkor, är ändå den inbjudande ambitionen tydlig.

Detta gränsöverskridande och denna bredd gäller i än högre grad själva recensionen, där Ribbings arv har lagt grunden till en ambition att göra en vidare reflektion av måltiden i det offentliga rummet, där såväl design, arkitektur och politiska dimensioner såsom hållbarhet och ekonomi med självklarhet får flöda in i texterna. Precis som i Ribbings vett & etikett handlar det om texter som ytterst blir betraktelser över hur vi lever tillsammans.

Det tål att påtalas igen – Magdalena Ribbings hastiga bortgång blev symboltung i en tid av politisk turbulens och en värld präglad av oacceptabla våldshandlingar. Hennes humanism och empati har framhållits av många som något världen just nu akut behöver. På motsvarande vis bör de journalistiska genrer som hon rörde sig i få sitt erkännande. Världsläget kräver onekligen sina initierade politiska analyser och gedigna nyhetsgranskningar – men också den välskrivna restaurangrecensionen bör ha sin plats på en balanserad publicistisk meny. En genre att vårda, till minne och heder av en journalistisk landsmoder som fattas oss.

Bli först att kommentera

Bokmässan 2017 – en övning i motstånd

Av , , Bli först att kommentera 1

Den kraftsamling som ägde rum i nazisters skugga under mässdagarna är ett intellektuellt kapital att noga förvalta.

Skriv inte om nazisterna, jag orkar inte höra mer om dem, säger min flygplansgranne på väg ner mot Göteborg när hon hör vart jag är på väg. Ge dem inte mer uppmärksamhet, säger hon, skriv om vad som händer på själva bokmässan, det vill jag läsa om, säger hon och när vi går ner för mellanlandning i Stockholm lovar jag henne just det; jag ska hålla mig kvar vid böckerna, lyssna till författarna. Bra, säger hon och knuffar ut mig i mittgången för att jag inte ska missa anslutningsflyget, ropar ett ”Lycka till!” Kanske till att hinna med flyget, kanske till det uppdrag jag nyss åtagit mig – och jag ropar tillbaka: Tack! Detsamma!

Vad menar jag med det? Lycka till med det musikalbesök i Stockholmskvällen som hon nyss berättat om? Den semesterresa ner i Europa hon därefter helt lyxigt skulle följa upp med?
Ja, kanske. Ett ”Lycka till!”, på det att världen må fortsätta vara musikaler och solresor – glädje, trots nazister som vandrar på gatorna i skydd av poliser.
Förslaget var lockande: att leta upp normaliteten, att praktisera publicistiskt motstånd medelst ignorans. Att skriva bokmässerapporten hem, utan att nämna vare sig nazisterna eller den skitpublikation som utgjort vädrad livsluft för dem, belägen i den yttersta periferin av dignande mässhallar. Att i respekt för litteraturen, författarna och gästerna i stället söka vardagen – de fördjupande och komplexa samtalen, men också det tramsiga, det nördiga, poesin och glädjen. Men naturligtvis blev det omöjligt – för aldrig blev det tydligare än under bokmässan 2017 att nazismens närvaro i offentligheten blivit det nya normala och att en hel litterär sfär därmed berörs i fråga om intellektuell mobilisering.

Som ”en lätt förnedrande promenad mellan två Ica-butiker” – så beskrev Niklas Orrenius i DN på lördagskvällen den NMR-demonstration som stoppades. Och precis så raljant förminskande behövde vi just då prata om den stukade Nordiska motståndsrörelse som sett framför sig en massiv styrkeuppvisning. Ruset över deras nederlag, över institutionernas och de goda krafternas makt över ondskan var en återhämtning och ett jubel som många behövde efter dagar av ökande rädslor och stress.

Men något utsträckt segerjubel kan vi inte tillåta oss – vidrigheter utspelade sig inom den ring som polisen slöt om nazisterna och den makt de ändå grep över det offentliga rummet, alla de materiella och mentala resurser det krävde att pressa tillbaka dem, kan inte förminskas. På så vis lyckades de ändå i sin styrkedemonstration – för ingen stod opåverkad av den planerade demonstrationen, nazisthotet genomsyrade både gaturummet och bokmässornas scen- och besökarsamtal.
Bokmässebesökarna var betydligt färre och de som trotsade orosstämningen fick uppleva en annorlunda mässa med förhöjda kontroller och patrullerande poliser i mässalarna. Många var också de författare som från scenerna omvittnade en oro och en misströstan inför själva litteraturens kraft. Jag har svårt att koncentrera mig – det känns absurt att prata om skrivande när det brinner därute, sa Hanna Nordenhök, i samtal på Världskulturmuseets alternativa mässa Scener & Samtal. Medan ridande poliser fortfarande galopperade utanför och läget ännu var spänt, vädjade hon till publiken att sprida information om de nyhetsflashar de fick i mobilerna. Absurt, var också Tone Schunnesons beskrivning senare på kvällen, om att praktisera sitt författaryrke i en av nazister belägrad stad: ”att gå från demonstrationerna rakt in i dikten”.

Berusande var ändå, sedan detta svåra påtalats, den uppsjö av djuplodande konstruktiva samtal som kom till stånd – författare som trots att det brann därute satt kvar på sina stolar och nyttjade sina vitt skilda ingångar, folkhemmet, feminismen, bildningsbegreppet, identitet, till öppningar för att tala om litteratur och motstånd. Och så, lika benådat att få erfara – den gamla sortens normalitet som ändå fanns där. De litterära sällskapen, de brötiga seriemontrarna, en rufsigt mild Lars Lerin, en glittrig Björn Ranelid, en skarp Agnes Wold och en Marianne Lindberg De Geer i ett samtal om kamp och skrivande på en av de alternativa mässorna som spårar ur till en galen skrattfest. Besökare som visserligen tryckte sig mot fönstren då och då för att spana in det polisiära läget nere på gatorna, men snart återvände för att bevaka sin plats i signeringsköerna.

Att behöva skriva in nazisters närvaro i en rapport från en bokmässa är en förfärlig sorg – men samtidigt infogar sig inskrivandet av dem i bokmässehistoriken i ett vidare försvar av den värld av frihet och musikaler som jag önskade mitt flygplanssällskap ett lycka till med. För lika allvarlig attack mot det öppna samhället som NMR riggade, i en dramaturgi där betydelsen av Nya Tiders närvaro på mässan inte kan förminskas, lika tydligt blev att det öppna samhället stod pall, denna gång. Och tack vare att polis, domstolar och fredlig mobilisering på gatorna lyckades avvärja ett scenario som kunnat bli förödande, kan vi därmed vara nöjda med att ha varit med om en övning i motstånd. Den kraftsamling, de samtal om demokrati och frihet som ägde rum i nazisters skugga under mässdagarna, är ett intellektuellt kapital att noga förvalta i framtida strategier för att bekämpa antidemokratiska krafter.

Klart är att det finns ett före och ett efter bokmässan 2017. Sinande besökare blev ett hårt slag för mässan och i någon symbolisk mening ett intyg på institutioner som rämnar. Samtidigt ställde de alternativa mässorna upp sig som betryggande bevis på att goda krafter sluter upp där de gamla bastionerna brister.
Förhoppningsvis fattar Bok & Bibliotek ett annat beslut om Nya Tiders närvaro nästa år och förhoppningsvis lever de alternativa mässorna kvar trots det. I en stad lamslagen av polisavspärrningar blev vandringen mellan dessa en frihetshandling och en behållning i egen rätt – som Arundhati Roy konstaterade i DN på lördagen; ”Vi behöver en mångfald av motstånd.”
Roy, som jag stöter ihop med på en refug precis mellan Världskulturmuseet och Svenska Mässan, mitt i polisavspärrningarna just innan NMR väntas anlända. I samtalet jag överhör mellan den indiska stjärnförfattaren och hennes sällskap uppfattar jag något om att gå upp mot Heden och jag styr stegen ditåt.
När jag rundar hörnet upp mot platsen där tusentals samlats till protest, kommer motdemonstranterna mot mig i en stor lugn våg, sjungande och beslutsamma. Motståndet.

Sara Meidell

Bli först att kommentera

Stöd hjältarna – på mässan och i vardagen

Av , , Bli först att kommentera 1

Låt inte orosmoment ockupera utrymmet - stöd din bibliotekarie, gå till biblioteket, bidra till att göra det till en trygg och välkomnande plats. Så kan vi alla bli demokratins väktare.

Är man nedskriven kan man inte glömmas. Allt som någonsin skrivits bevaras för evigt. Så vidunderlig är bokstävernas kraft.

Så står skrivet i Mikael Niemis Koka Björn – en historisk och psykologisk deckare som berör i sin skildring av manlig ömhet, skriver Lena Kjersén Edman i sin recension av romanen, som i sin gestaltning av reformator och väckelsepredikant Laestadius levnadsgärning också är en dagsangelägen hyllning till språket, bildningen och litteraturen.

I en scen återberättad i Lundströms bokradio återfinns bland annat en biblioteksskildring av tyngd, relevant för dagsdebatten och också med klassikerpotential i genren. Vi möter den unge Jussi, samepojken tagen under prosten Laestadius beskydd, som stående inför dennes bokhylla plötslig når insikt om att laddat i bokryggarna finns fler tankar än en människa hinner tänka under ett liv, mer tid än ett människoliv omfamnar. Inför pojkens förundran berättar prosten om de stora hus som existerar – biblioteken, han har varit i dem, i Härnösand, i Uppsala. Fruktansvärt, säger Jussi, hus så fulla av böcker att bara Gud kan hinna läsa dem alla.

Ja, Gud förstås, säger prosten och fortsätter: kanske detta är meningen med biblioteken, att vi där ska uppleva Guds storhet.

Jussi svarar då: men om biblioteken finns, behöver vi då kyrkorna …? Varpå prosten tystnar, och när han vänder sig om, skriver Niemi, ”finns något irrande vagt i hans blick. Det påminde om rädsla”

Bättre skildring av det komplexa förhållandet mellan litteratur och kyrka är svårfunnen. Upplysningens brott mot kyrkans dogmer – och så samtidigt beröringspunkterna mellan det gudomliga och litteraturen, undret som är större än människan.

Inflätade i varandra genom historien är ju också biblioteken och kyrkans rum, som fredade platser i offentligheten för möten med detta större. I brittiska stjärnförfattaren Ali Smiths färska novellsamling Bibliotek skrivs en hyllningshymn med just den existentiella dimensionen och det fredade rummet som centrala. Med hög språklig originalitet är boken, som följer ett antal personers vandring genom biblioteksminnen, en fröjd för varje biblioteksnostalgiker och samtidigt en bok man önskar sätta i händerna på varje beslutsfattare i position att fortsätta hålla bibliotekets rum just fredat.

Umeås bibliotek framstår som undantag i tiden – i förra veckan presenterade kommunen siffror som visade på mycket nöjda besökare, vilket man får anta gäller som intyg på upplevd trygghet. Förhoppningsvis gäller även detta för bibliotekspersonalen – för desto dystrare är bilden i fackförbundet DIK:s undersökning som släpptes strax innan, som visar att otryggheten för svenska biblioteksanställda fortsätter att öka.

Samma främlingsfientliga retorik som piskades upp 2015 när förra rapporten släpptes, hördes snabbt även i denna omgång – invandringens fel, har det larmats i högerled, där hotfulla män med migrantbakgrund pekats ut som det dominerande problemet. Detta i kontrast till det som faktiskt framgår i enkäten, att hoten är övervägande högerextrema, i form av påtryckningar om inköp av viss media eller rasistiska störningar under författarbesök.

Att biblioteken blivit konfliktzoner är paradoxalt nog ett intyg på deras betydelse – som de öar de utgör i genomprivatiserade stadsmiljöer blir de lackmuspapper för samhällets tillkortakommanden. I DIK:s rapport framkommer att majoriteten av ordningsproblemen kan härledas till social utslagning till följd av missbruk, sjukdom och arbetslöshet. Lägg till det den ökade arbetsbelastning som tillkommer till följd av samma samhälleliga tillkortakommanden – bibliotekspersonal som får rycka in med hjälp i allt från försäkringsärenden till digitala vårdkontakter till besökare som vänt sig till den enda plats som upplevts tillgänglig – och vi har en alarmerande lägesbeskrivning som ånyo manar till åtgärder långt utanför bibliotekens väggar. Ytterst handlar det om demokrati – biblioteken behöver få vara trygga och välkomnande rum och bibliotekarier behöver få arbeta med just de uppgifter som ligger i yrket, i bildningens och demokratins tjänst.

Hur försvarar vi demokratin? Den frågan har på ett sätt som avviker från varje tidigare år blivit den stundande bokmässans dominerande. Med förhöjt allvar och i dialog med alternativa mässor kommer svaret att sökas i bokmässans program av tunga författarbesök och seminarier. Det kommer att talas högstämt om yttrandefrihet och litteraturens makt, men samtidigt kommer det åskådliggöras att antidemokratiska krafter inte bekämpas enbart i högtidstal eller manifestationer. För på mässgolven och i hörsalarna finns de breda marktrupperna, de tusen och åter tusen idoga som fyller flygen och tågvagnarna från norr, de som gästar mässan, inte för att posera med författargiganter eller dricka rödvin, utan för att fortbilda sig: bibliotekarierna. Genom sitt deltagande vid bokmässans hundratals branschunika programpunkter blir de i sin närvaro de bästa representanterna för institutionernas bredare försvar för demokratin.

Patrik Lundbergs hyllningstext till dessa mässbesökare i Aftonbladet häromveckan blev en bris av syre i debatten om bojkott eller ej. Stöd hjältarna, åk till mässan, var hans uppmaning i texten där han framhöll hur bokmässans unika seminarieutbud för lärare och bibliotekarier, samhällets grindvakter mot extremism, är ”en kärna som finansieras till stor del av kommersen”.

Tacksamt är ändå hur det i författar- och förlagsled vuxit fram ett motstånd mot hela bojkottdebatten. I strid mot den medielogik som drivs av konflikt (och, menar somliga, den fascism som också gynnas av splittring) har en bredare konsensus uppnåtts om att demokratin kan försvaras både inom och utanför bokmässan. Skulle man ändå vilja ha ett gott argument för valet att närvara vid mässan, kan det vara just detta; att stödja sin bibliotekarie.

Samtidigt bör det förstås påtalas; bokmässan brinner under en helg på året och för de flesta finns långt bättre sätt att stödja sin bibliotekarie i vardagen, i väntan på åtgärder från högre ort för ökad trygghet. Precis som på mässan, i fråga om att inte låta orosmoment ockupera utrymmet, gäller att gå dit och ta plats. Gå till biblioteket, bidra till att göra det till en trygg och välkomnande plats. Hjälp en medmänniska hitta rätt bland hyllorna eller i myndighetsdjungeln i lånedatorerna, markera när ungdomsgängen blir orimligt livliga – välj att själv vara en demokratins och bildningens väktare.

SARA MEIDELL

Bli först att kommentera

Ge oss pjäsen om den inställda premiären

Av , , Bli först att kommentera 1
Vad är politisk teater och hur instrumentell kan en beställning få vara? Omständigheterna kring nedläggningen av Röst väcker frågor som behöver klar sikt.

En inställd premiär är ett teaterdrama i egen rätt – Västerbottensteaterns avblåsta storsatsning Röst ett sådant med tragedins förtecken. Med två dagar kvar till premiär tillkännagavs i förra veckan att föreställningen skjuts på framtiden och på tisdagen kom beskedet om en totalnedläggning. Ett radikalt beslut med frågor väckta som liksom var gång stora kulturprojekt går i graven bör ges så klargörande svar som möjligt.
Konstnärliga eller personliga schismer? Yttre eller interna påtryckningar? En regissör som slutar tro på sin föreställning – en ensemble som slutat tro på sin regissör? Spektrat av möjliga orsaker bakom en nedlagd föreställning är omfattande och klar sikt behöver därför råda kring omständigheterna – kanske är det särskilt viktigt just nu, i tider då kulturen prövas hårt, att förstå var i en process det gått snett.

Konstnärliga brister var förklaringen som gavs av teaterchef och konstnärlig ledare Fransesca Quartey när beslutet om inställd premiär kom efter förra veckans publikgenomdrag på onsdagen. En föreställning som inte blivit vad man hoppades på, vars innehåll inte stämmer överens med det som utlovats, var skälen som angavs och en första instinkt kunde vara att hylla beslutet som ett uttryck för mod och välmående. Det ligger i konstens villkor att somligt inte blir färdigt – runt den konst av betydelse som blir till finns alltid restprodukter, det halvfärdiga, det halvtänkta – och en avblåst premiär skulle mot bakgrund av det kunna tecknas som ett dubbelt kvalitetsmärke, såväl konstnärligt som ekonomiskt. Ett kvitto på en institution som inte kompromissar med det konstnärliga och där det finns utrymme att bromsa det som inte når fram.

Men i kontakt med den konstnärliga ensemblen dagen efter är välmående och mod det sista som signaleras; kris, förvåning och chock är i stället den bild regissör och dramatiker ger efter beskedet som kom som en fullständig överraskning. Bilden som framträder av den process som lett fram till det krismöte som på måndagen hölls på teatern, ger känslan av en traumabearbetning som skulle behöva nå långt utanför teaterns väggar. Frågorna pekar vidare mot en nödvändig diskussion om vilka villkor som teatrarna arbetar under och hur tillräcklig tid för konstnärliga processer ska säkras i institutionernas tuffa produktionsscheman.

Vad gick snett och var? I försöken att kartlägga detta blir ett första spår att följa det om beslutet att lägga ned handlar om konstnärlig kvalitet eller om olika konstnärliga visioner.

I samtal med regissör och dramatiker framträder en inledande åtskillnad i uppfattning kring hur uppdraget – att skapa en föreställning om demokrati och vilken roll den spelar i våra personliga relationer – skulle gestaltas. En politisk kabaré var teaterns förslag till regissören, som dock snart fick gehör för en annan tolkning, en friare fantasi, en politisk saga mer än plakatpolitik. Under vinter och vår tar föreställningen form enligt denna vision, en dramatiker kopplas in efter önskemål från regissören och trots hög tidspress är bilden som ges den av en process som hela tiden sanktioneras och hejas på av Unghästen, som under Fransesca Quarteys mandat har det konstnärliga ansvaret för produktionen. I ett sent skede uttrycker teaterchefen en oro över om pjäsidén rymmer den politiska vision hon lagt i uppdraget, men någon diskussion om djupare omtag förs ej och föreställningen får fortsatt stöd att svida om till premiär.

Att beskedet blir en obegriplig kalldusch när ensemblen efter första publikgenomdrag står i startlinjen för premiär, är därför begripligt. Obegriplig är också den förklaring Fransesca Quartey då ger till det sena beslutet; en respekt för den konstnärliga processen och ett hopp in i det sista att det ändå skulle hålla. Vilka konstnärliga pusselbitar, undrar man, förväntades komma på plats som inte fanns två, tre veckor innan premiär? Och varför kliver inte en teaterchef in långt tidigare med ett beslut om uppskjuten premiär, i ett läge som uppenbarligen var så skört så nära inpå premiär?

Frågorna pekar vidare mot en nödvändig diskussion om vilka villkor som teatrarna arbetar under och hur tillräcklig tid för konstnärliga processer ska säkras i institutionernas tuffa produktionsscheman – vilket också tacksamt är vad Fransesca Quartey utlovar i det uttalande som följer beskedet om nedläggning.

Samtidigt finns skuggbilden kvar – att vi bakom det skrotade projektet finner en teaterchefs önskan om en helt annan pjäs. För om skälet till att lägga ner föreställningen är att tillräckligt med tid inte givits, varför då inte ge projektet mer tid och låta produktionen komma i mål?
En förklaring utifrån denna vy är förstås rent spekulativ, men kunde ändå sägas ligga i linje med Fransesca Quarteys chefskap som alltjämt befunnit sig långt inne i den konstnärliga produktionen. Utöver sin medverkan på scen i flitigt spelade musikföreställningen om Billie Holiday, var det teaterchefen själv som stod för regi och koreografi till sommarteatern Sound of Musicals och dessförinnan för manus till 2016 års En julsaga. Även förra omgångens sommarteater, publiksuccén Ringaren i Notre Dame, stod Quartey som manusförfattare av och därtill regi, efter att i ett sent skede efter en konstnärlig skiljaktighet ha bytt ut den regissör som ursprungligen rekryterats.

Allt detta tecknande en ledare med en stark konstnärlig vision, vilket inte behöver vara fel – och konstnärer är ju att föredra framför teknokrater på chefsposterna vid våra kulturinstitutioner. Men om nedlagda projekt har sitt upphov i konstnärliga visioner som krockar snarare än konstnärlig kvalitet, är klarspråk om detta nödvändigt – i detta fall en motstridig uppfattning om hur ett budskap om demokrati och politik kommuniceras till en ung publik. Varför inte, av respekt för den unga publiken, ge dem den friare fantasi som låg redo för premiär?

Detta berör det andra spår som projektet Röst och den inställda premiären öppnar upp, vilket är en vidare diskussion som sträcker sig långt utanför Västerbottensteaterns väggar; frågan om var gränsen går mellan ett konstnärligt verk och ett pedagogiskt material och hur vi ska tänka kring teater, eller för den delen hela kulturen, som bruksvara.

Röst var en pjäs som skulle handla om demokrati och rösträtt, men i undertexten i uppdraget låg också att den skulle uppmana unga att gå och rösta – en beställning inte bara av ett innehåll således, utan också av en förväntad effekt på en publik. Att sådana förväntningar hyses kring ett teaterprojekt, låt vara en skolföreställning, tecknar en besvärande instrumentell kultursyn där hoppet givits upp om både publikens förmåga att ta in det komplexa och om fiktionens och den friare konstens kraft. Varför inte, av respekt för den unga publiken, ge dem den friare fantasi som låg redo för premiär, det Alice i ett politiskt Underland som skissades fram – särskilt som en pedagogisk krockkudde ju också fanns i det publiksamtal som ingick i upplägget?

En nedlagd föreställning kan signalera mod – men mod kan också vara att som teaterchef ta en djup inandning och låta det konstnärliga team man givit förtroendet att tolka ett uppdrag få gå i mål med en friare vision än den man beställt.

Och vill man sedan komplettera med en rakare föreställning med tydlig pedagogik och politik, vore en god idé att göra den stora föreställningen om den inställda premiären.

Sara Meidell

Bli först att kommentera

Hello Richard Florida – Umeå speaking!

Av , , Bli först att kommentera 0

Ett samtal mellan en nästan färdig stad och en urbanist som ångrar det mesta han sagt.

Umeå: Hej Richard, Umeå här – hoppas vi har nått rätt person nu, den store urbanisten Florida? Fint. Jo, vet inte om du känner till oss, du har ju många fans – men du är en stor förebild och vi har ganska länge följt dig. Din bok, ”Den kreativa klassens framväxt”, vilken bibel det har varit för oss, hela konceptet med talang, teknologi och tolerans. Passade våra tankar om det framtida Umeå som hand i handske, detta med kulturdriven tillväxt och att locka till sig smarta kosmopoliter för att säkra välstånd och utveckling.

Så, nu har vi byggt några år – den kulturdrivna staden. Och i höst börjar vi äntligen se mållinjen – så nu vill vi bjuda in dig för att visa hur det blev. Kanske fira lite. Vad säger du?

Richard Florida: Oj – hedrande, verkligen. Oj. Först bara: ”Den kreativa klassens framväxt” har ju drygt tio år på nacken, det vet ni va? Och jag har ju haft lite nya texter och teorier på gång på senare år – det känner ni säkert till? Men ett besök, absolut – jag är fullbokad en tid framöver, men låt höra. Umeå alltså, jag har hört talas om er, det urbana undantaget i nordlig glesbygd, visst? Universitet, regionsjukhus, Volvo lastvagnar, operahus och radikala kulturgräsrötter. Europeisk kulturhuvudstad ganska nyligen också va?

Umeå: Just precis, det urbana undantaget ja – och precis, just det med kulturhuvudstad föll ju väldigt väl ut med dina teorier. Umeå2014, nålen på kartan för inversteringar och turism. Väldigt vältajmat för att få spaden i jorden till sist också – hade ju blivit en rejäl långbänk vid den tidpunkten, hela stadsomvandlingen. Och precis, gräsrötterna är vi också väldigt nöjda med. Gör-det-själv-känslan, den har haft ett högt värde för oss.

Richard Florida: Så fint, jo, jag hörde talas om Lokstallarna nu senast, det lät intressant – bra att ni kom ihåg att spara plats för de fria initiativen i den nya staden. Och den ikoniska musikscenen mitt i stan har ni ju också, Scharinska villan va? Helt rätt tänkt att värna också denna gren av de kreativa klasserna, viktigt för balansen. Låter lovande. Och gatukonsten, den håller ni också vital?

Umeå: Alltså. Just Lokstallarna är dessvärre avvecklade – visst, det var lite spännande ett tag och bra för dynamiken i debatten och så, men husockupation kändes ju lite, ja… Och graffitin fick vi också tyvärr nyligen släppa, svårt att hålla städat kring just den sortens konstyttring. Men vi har en lite mer varumärkessäker variant av gör-det-själv. Alltså: vi på kommunen gör det själva. Ibland i samarbete med näringslivet – kulturhuset Väven är ju ett fint kommunalt-privat exempel. Vi tänker att det blir mer hållbart så, den kreativa klassen har ju ibland väl marxistiska tendenser och det gäller att inte skrämma bort investerarna.

Fasader är också något vi jobbat mycket med. Ett jättefint exempel är ju Scharinska villan som du nämnde, som helt höll på att festas sönder. Den rustade vi upp och fick såld och har de bästa tänkbara hyresgäster, företagshotell med visioner. Samma med en annan kulturscen, Sagateatern – verksamheten avvecklad, men ändå exempel på hur man kan jobba med symboler i stadsbilden. Spelar bra mot det nya, hotellen och så.

Richard Florida: Låter som en rejäl utrensning…?

Umeå: Nja, mer att vi snyggat upp – sorterat upp stadsrummet lite, var sak på sin plats, med bra stråk för handeln och så vidare. Som sagt, nu har vi bara lite byggställningar att få undan och någon grop att fylla igen, men lagom till vintern har vi sagt att vi ska kunna vara där; The Cool City, ha ha. Så vad säger du – kan vi locka hit dig på ett besök? Det kan ju vara något för dig att visa upp, det lyckade exemplet.

Richard Florida: Okej. Detta är verkligen besvärande – men jag förstår att ni inte läst det senaste jag skrivit. En ny bok, den har inte kommit ut på svenska, men börjar vara rätt omskriven. ”The New Urban Crisis: How Our Cities Are Increasing Inequality, Deepening Segregation, and Failing the Middle Class—and What We Can Do About It.” Ja, en lång titel, men ni förstår vad det handlar om. Det har helt enkelt visat sig att jag haft fel om en del saker. Kanske varit överdrivet optimistisk i fråga om stadens potential.

Umeå: Inequality och segregation – mer segregation och ökade klyftor i den kreativa staden, är det vad du säger?
Det du säger är att det där med ”Den kreativa klassens framväxt”, inte är något du längre står för..?
Det var ju en – ja, oväntad vändning, minst sagt. Vi är ju många här i Sverige som trodde på dig. På konceptet.

Richard Florida: Jo. Jag också. Tro mig, det var en oväntad vändning även för mig, detta att stadens inbyggda ojämlikhet kunde få så dramatiska konsekvenser. Toronto brukar jag nämna, min hemstad, vilken ögonöppnare. Bastionen för progressiv urbanism, välmående och mångfald, tänkte man – och så visar det sig att klassmotsättningarna under ytan var starka nog att rösta fram anti-urbanisten och högerpopulisten Rob Ford till borgmästare. Och tro mig, kan det hända i Toronto, kan det hända överallt.

Umeå: Jaha, men ändå onekligen ett prekärt läge detta. Vi har ju lånat en del pengar för det här. Förväntade oss ju de långsiktiga effekterna du pratat om.

Richard Florida: Tyvärr – den där trickle-down-effekten kan man inte räkna med, pengarna flödar varken nedåt eller utåt från den nya staden. ”Winner-takes-all-urbanism” är dessvärre det nya.
Men detta kan inte vara en fullständig överraskning? Ni måste ha noterat tecknen? Hur är det med inkomstnivåerna och fastighetspriserna – hade ni inte några på ert eget universitet alldeles nyligen, som pekade på klara tendenser till bostadssegregation i ert Umeå?

Den kreativa klassens stad säger ni – men var har kulturarbetarna och konstnärerna råd att bo? Renhållningsarbetarna som städar efter reklamarna och it-entreprenörerna? Och konferensanläggningar och hotell, lika överbelagda som förskolor och äldreboenden?

Jag förstår er besvikelse, men dessa krafter ligger utom min kontroll – är en del av en större kris. Brexit, Trump, skenande högerpopulism, ni vet…
Men ni sa att staden inte riktigt var färdig? Ni kan ju fundera på om något går att justera?

Umeå: Fotbollshall…? Evenemangsarena…?

Richard Florida: Nja, tänk mera i termer av bostäder till rimliga priser och mer inkluderande infrastruktur. Ni kan ju börja med att läsa min bok. ”The New Urban Crisis” – jag ber förlaget skicka ett gäng till kommunkontoret. Så kan vi ju höras framöver om att boka nån föreläsning – jag är säker på att vi kan hitta ett bra pris. Lycka till hörni!

Bli först att kommentera

Besvärande bild av ryggdunkande kulturelit

Av , , Bli först att kommentera 1

Jäv och oheliga allianser skadar kulturen i många led. Kalibers granskning av Konstnärsnämnden understryker vikten av säkra stödsystem i utmanande kulturpolitiska tider.

Knappt har kulturhösten inletts förrän det kan konstateras att det gamla kulturföraktet sällan haft mer bördig jordmån.

På bio rullar Ruben Östlunds The Square som en plågsamt träffande skrattspegel för konstvärldens manér och ytlighet – tätt följd av en verklighet som överträffar sig själv i fråga om tomma poser. Flaggstången på Sergels torg det senaste exemplet, ett av alltför många tröttsamt förutsägbara konstverk på senare år med den tröttsamt förutsägbara dramaturgi där utfallet ofta blir ett aningens ökat konstförakt på bekostnad av intellektuell vinning.

Och så nu i veckan, granskningen i P1:s Kaliber om misstänkt vänskapsjäv i Konstnärsnämnden, den statliga myndighet som ger stipendier till enskilda konstnärer. 2,3 miljoner, visar granskningen, har betalats ut i stöd till personer som på olika sätt har personliga kopplingar till flera ledamöter inom Konstnärsnämnden.
Bilden som ingår bland favoriterna hos de krafter som av olika skäl vill begränsa den fria konsten – den av en korrumperad kulturelit som dunkar varandra i ryggen – är besvärande svår att vifta bort.

”Kulturkamraterna” löd också vinjetten under vilken norska Dagbladet i somras publicerade granskningen av norska Kulturrådet, där samma problem blottläggs som i granskningen av Konstnärsnämnden (Kaliberredaktionen, ska sägas, har endast utrett musikerna – men Konstnärsnämndens svaga undanmanövrar vid pressande frågor från SR antyder samtidigt att få skäl finns att tro att det skulle se påtagligt bättre ut i de andra konstnärliga fälten)

Genom att kartlägga vänskapsrelationer på Facebook kan tidningen peka på besvärande kopplingar mellan bidragsbeslutande personer i Kulturrådet och mottagare av kulturstöd. 18 564 ansökningar till Kulturrådet har granskats, där den sökande kopplats till de personer som behandlat deras ansökningar. Är du Facebook-vän med minst en person i den grupp som bedömt ansökan, visar kartläggningen, fördubblas chansen att få pengar. Ju fler Facebook-vänner i de behandlande grupperna, desto högre blir dessutom stödet – 58 000 kronor per Facebook-vän, har Dagbladet räknat ut.

Greppet i granskningen är djärvt och en smula okonventionellt, men tendensen som pekas ut får i artikeln stöd av framstående forskare med kunskap om maktnätverk och norsk kulturelit.
Därtill, inte minst, av en röst från insidan, den tidigare Umeåbaserade konstnären Lars Cuzner. Efter flera års uppdrag i bedömningsgrupper i Kulturrådet hoppade han i våras av i protest mot den feghet och vänskapskorruption han konstaterat: ”Det är I’ll scratch your back, you’ll scratch mine. Det är inte så att de bästa projekten får stöd. Absolut inte”, säger han till Dagbladet.
”De som får stöd är nöjda och håller käft. Alla som inte får stöd och står fria att kritisera Kulturrådet kan enkelt avfärdas som bittra. Ett perfekt system – för dem själva”, sammanfattar Cuzner vidare ett orubbligt och mycket problematiskt norskt stödsystem.

Hur giltig denna beskrivning är av ett svenskt sammanhang vore välgörande att få se luftas i offentligheten framöver. För väldigt bekymmersamma är de vittnesmål som hörs i spåren av granskningen, om att jävsproblematiken som nu uppdagats inte är någon enskild fadäs. Konstnärsnämndens försvarsresonemang, där man försöker släta över kritiken genom att hänvisa till en liten bransch och hävdar att den som har kompetens att bedöma ansökningar oundvikligen också har breda kontaktnät i konstnärsled, speglar därtill en besvärande instinkt av att vilja bevara en elitistisk exklusiv air kring kulturen.

Jäv, oheliga allianser eller bara misstankar om sådana hos myndigheter som fördelar kulturstöd skadeskjuter kulturen i många led. I första hand förstås genom hur ett systematiskt gynnande av en liten skara konstnärer hindrar mångfald inom konstnärsskrået och i förlängningen även konsten. Vidare genom att utgöra en ökad stress inom en yrkesgrupp som, redan utsatta som de är på en arbetsmarknad av ytterst osäkra villkor, verkligen inte behöver belastas ytterligare av oro över icke-fungerande stödsystem. Slutligen genom en förtroendeförlust hos allmänheten, där rapportering om en ryggdunkande kulturelit alldeles i onödan riskerar spä på ett konst- och konstnärsförakt.

Att debattera former av stöd till kulturskapare bör stadigt göras och utgör en viktig del i en vidare diskussion om konstnärlig kvalitet och vilka modeller som ska tillämpas för finansiering av kulturen.

Frågor om vänskapsjäv och oberoende inom kulturvärlden är ett annat tema att hålla levande framöver. För det är inte bara bidragsfördelande myndigheter som har att finna tillräckligt kunniga bedömare som samtidigt placerar sig på tillräckligt långt avstånd för att säkerställa neutralitet – kulturjournalistiken är ett annat fält i en kulturens större infrastruktur, där jävsproblem och kotterier i förlängningen kan sätta konstnärlig frihet under press.

Tangerar det senare fältet gör Kalibers granskning, genom att understryka vikten av en stark och fri press. Förhoppningsvis gör Konstnärsnämnden som man utlovar i radio, en översyn av sin policy – för lika viktigt som granskningarna av kulturens stödformer är i dagens kulturklimat, lika viktigt är att raskt åtgärda brister som avslöjas för att säkerställa legitimitet och arbetsro för kulturen och konstnärerna.

Krafter som vill skjuta den fria kulturen i sank är piggare än någonsin och tar i dag varje chans att underminera den konstnärliga friheten och de bråkiga samtidskonstnärerna. Med Sverigedemokraterna trampande i farstun, redo att kasta sig över kulturpolitiken, måste systemen för stöd till konstnärer vara oklanderligt skötta när vi går in i en valrörelse.

Konsten behöver inte vara begriplig – men kring dess finansiering måste största möjliga klarhet råda.

SARA MEIDELL

Bli först att kommentera

Låt konstnärerna riva maktens väggar

Av , , Bli först att kommentera 0

Fallna monument och kunglig icke-närvaro vid Sametingsöppning väcker angelägna frågor om den politiska konstens faror och om verklig och symbolisk makt.

Året är 2020, men det hade kunnat vara sensommar 2017, när konstmuseet X-royal i Ruben Östlunds The Square installerar utställningen som ska skapa skandal och blottlägga en cynisk konstvärld i ett av många glödande samhällskritiska spår genom filmen. I en dråplig scen demonteras statyn av den ridande Karl IX under ovärdiga former, för att ge plats åt filmtitelns och konstprojektet The Square. Rutan där tillit och omsorg påbjuds, den ruta som sedan symboliskt löper genom filmen som en testyta för mänsklighet och empati.

Kusligt nära verkligheten lägger sig filmens intro. För utöver Ruben Östlunds ansökan hos Göteborgs kommun från i somras om att – inte demolera, men väl förflytta statyn av ryttarkungen Karl IX från Kungsportsplatsen för att där uppföra en tillitsruta – så har ju statyer av forna maktmän efter Charlottesville skapat debatt med svallvågor över världen.

Vem ska ta första spadtaget, undrade Jens Liljestrand till exempel i Expressen i längtan, inte efter handgripliga attacker vilket somliga ville ha det till, utan efter ny hetta i debatten om gamla krigarkungar. Svar kom snart från nätets undervegetation, med ett rykte på Flashback där det påstods att vänsterextrema AFA planerade att riva Karl XII-statyn i Kungsträdgården – falskt, kunde snabbt klargöras, men en händelse som ändå manar till fortsatt debatt utifrån Liljestrands fråga. Hur ska vi förhålla oss till maktsymboler i offentligheten? Till de kungliga? Till den påkostade samtidskonstens monument, som ju i minst lika hög grad markerar makt och kapital, men av annan sort?

Inga kungliga drabanter är längre med som taktfast marscherande markering av kungamakt vid riksmötenas öppning, däremot kvarstår symbolisk representation genom kungens närvaro vid den politiska maktens höstupprop. Annat är läget vid Sametingets öppningsceremoni i Östersund i dag – hit kommer i år inte kungen, inte heller statsministern, detta dock enligt en längre men icke desto mindre missklädsam tradition av ickenärvaro.

Samisk underhållning går bra men den samiska nationen och det samiska folkets betydelse är tydligen inte lika underhållande, löd Sametingets ordförande Stefan Mikaelsson skarpt formulerade kommentar till den totala frånvaro från kungahuset som in i det sista såg ut att bli fallet. Efter eskalerande kritik, bland annat framförd av Petter Bergner på ledarplats i VK och ÖP, lyckades nu hovet flytta några bitar i kungahusets livspussel och när Sametinget i dag öppnar finns kronprinsessan Victoria på plats, jämte, från regeringen, kulturministern.

Med ett nödrop klarar uppställningen den ceremoniella plikten, men ekot från Mikaelssons ord är påtagligt. Att kulturministern, som har det formella samordningsansvaret för samiska frågor och i uppdraget idogt manifesterat sitt engagemang (från besöket på Västerbottens museum i våras minns vi till exempel en minister i tårar som tog del av information om arbetet med repatrieringsprocessen av samiska kvarlevor), finns på plats är självklart. Men lika självklart kunde man tycka att Stefan Löfven borde slutit upp jämte Bah Kuhnke vid öppningen av den samiska befolkningens folkvalda organ. Om inte annat så för att backa upp sina vackra ord från regeringsförklaringen 2015, där han särskilt lyfte fram insatser för att stärka samiskt inflytande och delaktighet.

Och att kungen trots två års framförhållning i inbjudan inte förmår planera närvaro detta jubileumsår, undergräver allvarligt den legitimitet kungahuset ännu gör anspråk på, som symbol för historiskt betydande skeden i Sverige.

 

Ska samer bara underhålla? Frågan riktar sig med vidare adress mot den oroande undertexten i den stora mobilisering som skett på senare år inom den samiska konsten, där dess radikala potential hyllande och upprepande påtalats. För trots att konstens betydelse som arena för att belysa historiska och samtida oförrätter mot samer verkligen inte ska underskattas – otaliga är exemplen där konsten, filmen, litteraturen genererat debatt och kunskapsspridning, där tanken nu senast hisnat inför scenariot av ett globalt genomslag om Sameblod blivit Sveriges Oscarsbidrag i stället för ovan nämnda The Square – så måste frågan ställas med oförtröttlig envishet: hur långt bör och kan konsten sträcka sig in i politiken?

Konsten såväl som vår kungahistoria med alla dess monument påminner om att symbolisk representation går i två riktningar – å ena sidan finns propagandans potential, å andra sidan möjligheten för den verkliga makten att i kulisserna operera efter helt annan agenda än den som visas utåt.

Det samiska sammanhanget blir ett fält som påminner om frågor viktiga att fortsätta belysa i konstvärlden. Var går skiljelinjen mellan symbolisk och verklig makt? Vilka blir konsekvenserna när en politisk kamp alltför hårt knyts vid enskilda konstnärer?

Vilka nya övergrepp i fråga om konstnärlig frihet riskerar att begås i den goda sakens namn? Vilka andra dimensioner, som klass eller kön, döljs när en politisk etikett, i detta fall det samiska, klistras för stor över ett konstnärskap?

I The Square har Ruben Östlund avskaffat monarkin och gjort om kungliga slottet till konstmuseum. Å ena sidan möjligt att tolka som en drift med en konstvärld lika tömd på makt som någonsin ett samtida kungahus.

Å andra sidan, en bild att ladda med hopp. För, konstnärsvärldens manér och hierarkier till trots: vilka kunde vara mer lämpade än konstnärerna att släppa in i forna maktcentra för att möblera om dess innerväggar?

 

SARA MEIDELL

Bli först att kommentera