Sommaren då vi kunde känna systemen kollapsa

Av , , Bli först att kommentera 2

Krönika efter extremvärmen under sommarveckorna 2018:

Så kom den då till sist, svalkan – nätter som inte längre var tropiska, fönster som stängdes på kvällarna. Plötsligt skolstart och vemod i luften, vi återgick till jobb och vi skämtade vid kaffeautomaterna om att det var ju vältajmat, krispigheten, efter kanonsommaren – och för en stund kunde vi nästan finna ett lugn i den synbart vackra ordningen. Hur den onaturliga hettan under våra lagstadgade semestrar så självklart skulle upphöra när vardagen tog vid. Hur det nästan också gick att tänka fram en myndighet, en arbetslinje, en vuxen, vad som helst tryggt och auktoritärt, som snart skulle komma och meddela hela klimathotet avvärjt.

Sommaren 2018 var sommaren då hela världen för en stund flyttade in i våra kroppar – då klimatkrisen trängde sig in helt nära, in i våra överhettade blodsystem. Sommaren 2018 var sommaren då vi friskrevs från det moraliska valet att ta en flygresa till 30-gradig värme, eftersom hettan i stället tagit en charter till våra breddgrader, sommaren då vi i stället fick konsekvensen av en ohållbar livsstil serverad rakt in i våra gulnade villaträdgårdar. Grillförbudet, som i sin blixtbelysning av klimatkrisens epicentrum av livsstil, privilegier och ovilja till uppoffringar, inte ens den mest intelligenta klimatlobbyist hade kunnat tänka ut.

Sommaren 2018 var sommaren då vädret från att vara en kollektiv lingvistisk angelägenhet, ett socialt kitt i vardagens snabbköpsköer och fikarum, i stället blev en kollektiv kroppslig erfarenhet.
I extremvärmen blev vi samma kropp. Förundrat förvånade njöt vi av värmen, av att sömlöst vandra upp och ner ur ljumma hav. Senare pratade vi om rädslan som stegrades, som hovrade likt brandhelikoptrarna över oss. Om hur de eviga kvällsdoppen som blev möjliga, också gav känslan av att naivt förhäxad stirra in i atombombens sken, känslan av att aningslöst dra fram campingstolar för att beskåda den dramatiska apokalypsens himlar. Magiska sommarkvällar, undergången som fiktion, en stor utomhusbio nästan.
Och medan rapporter från bränderna med sina evakueringar, plötsligt så nära, gav en föraning om kommande folkförflyttningar och migration i klimatkrisens snara framtid, kunde vi alla, under de nätter som vägrade ge svalka, också rent fysiskt förnimma klimatkrisens klaustrofobi. Så här känns det när systemen kollapsar, när du överhettad söker svalka men ingenstans har att fly.

Svalkan kom, liksom vardagen snart. Solbrännor bleknar, kroppsminnen av hettan likaså och när vi snart skriver minnet av sommaren 2018 ligger ett kyligt stråk av fara i att vi bara kommer minnas den som ett märkligt undantag.
När Facebook om ett år påminner oss om sommaren 2018 är det bilderna lösryckta från den fysiska erfarenheten vi ska se; hur vi grillade, ändå, hur vi lyckliga badade med barnen ända in i evigheten.
Därför – låt oss stanna i våra kroppar ännu ett tag. Låt oss skapa det bästa sommarminnet med utgångspunkt i sommaren 2018 som just ett undantag; sommaren då det blev hettan och inte en lindrande svalka som fick oss att bli klara i tanken. Sommaren som fick mynna ut i en höst då vi återvände ut i världen med våra kroppars nya erfarenheter och gick mot valdag med tyngre laddade krav på en politik med kraft att omedelbart kyla ner en akut överhettad värld.

SARA MEIDELL

Bli först att kommentera

140 år – och kampen pågår

Av , , Bli först att kommentera 2

Lägg till det ett Umeå där kamp råder kring varje kvadratmeter kommunstödd kulturyta i staden, och det blir med ett särskilt intresse man tar emot den omfattande utställningssatsning, både till visniningstid och yta, som museet nu presenterar.

140 år av kvinnokamp utgör tema för utställningen K.A.O.S, som koncentreras till kvinnors organisering och kamp under de Europeiska demokratiernas framväxt. Ett potent tema på flera vis, med en självklar anknytning till rådande valår, där dramaturgin också snyggt byggs upp inför rösträttsjubileum om några år. Därtill pedagogiskt tacksamt, med en historisk epok väl bekant för gemene man – i dess manligt dominerade historieskrivning vill säga, vilket gör museets insats lika tacksam; att fylla i luckor.

Detta pekar med samma pedagogiska tydlighet förstås ut den potentiella kritik som ligger inbyggd i konstruktionen, de invändningar som förses med en särskild laddning när just väldokumenterade historiska epoker angrips – frågorna om VILKA luckor det är som fylls i, VEMS feminism det är som sätter agendan för den nya historieskrivningen.

Den historiska bågen intar en central plats i rummet: här sätts de tidsmässiga ramarna och åskådliggörs kampens kronologi. Med start i oktobermarschen och franska revolutionen 1789 och avslut i 1914 års krigsutbrott och gryende freds- och rösträttsrörelse görs nedslag vid centrala gestalter (Olympe de Gouge, Drottning Victoria, Emmeline Pankhurst) och nyckelhändelser. Muren av plåt, med buckliga krockskador slår tydligt an andan av konflikt, förstärkt av skyltarna med sin blinkning till gatudemonstrationer, där en regnbågsfärgad tidsbåge bryts av med signalröda skyltar som märker ut tillfällen för backlash; som 1804 års rättighetsinskränkningar, det tyska och franska organisationsförbudet 1849, eller rasbiologins framväxt.

Samma grafiska kongenialitet utmärker spelplanen på golvet i centrum av tidsbågen. ”Konflikt utan knuff” är baserat på Chantal Mouffes “Om det politiska”, vars tankar om att demokrati måste byggas av legitima motståndare som står ut med att inte vara överens, blir en kommentar till den historiska bågen, som berättar en historia där kvinnor ständigt fråntagits sin position som just legitima aktörer i samhällsbygget.

Den nya historieskrivning som Kvinnohistoriskt museum skapar är således en historieskrivning i tydliga grundtoner, en stramt hållen exposé över växelspel mellan det offentliga och det privata, kollektiv och individ, juridik och revolt.

Den som ville kunde alltså utan problem kritisera utställningen för att hålla en grund nivå och peka ut en rad saknade perspektiv – lika enkelt kan man då invända att även den politiska samtidskonsten kräver sina läsnycklar och fortsatta självstudier för att till fullo expandera. Och det är just som konstupplevelse som utställningen djupnar: de kortfattade, närmast poetiska texterna, ljus- och ljudinstallationen i fonden med kören av historiens kvinnokollektiv, muren, återigen, där den strikt fysiska upplevelsen av att röra sig längs en tidsbåge är oväntat drabbande.

Den avskalade historieskrivningen blir således i första hand ett ramverk med rum för de associationer som de estetiska upplevelserna aktiverar, med ett icke mästrande tonfall som bidrar till att öppna rummet för bågar mellan historia och samtid. En propagandabild på en drunknad gravid kvinna från sent 1800-tal leder tanken till samtida shamingkultur i sociala medier och Elisabeth Widmarks storskaliga illustration av 1848 års unga kvinnor i Les Vésuviennes är ett förföriskt smycke med subtila kopplingar till dagens medialt uppburna kändisfeminister.

En aktivistisk dimension finns också i hela den rumsliga dispositionen, där en väl uttänkt design gör en fullskalig programverksamhet möjlig att hålla trots att utställningen tar hela museiytan, frånsett pågående Rötter och foajé, i anspråk. I Noras hörna kan besökaren lyssna till det inspelade talet av Henrik Ibsens litterära ikon, men soffgruppen ger också utrymme för egna samtal. Och i den avdelning där besökaren uppmanas väva med ord och tygremsor blir aktivismen nästan klichéartad. Detta lite pastischartade tar dock inte ner helhetsintrycket – i stället tydliggör det en metanivå, som understryker Umeås pionjärskap när nu Stockholm nyligen aviserat etablerandet av landets andra kvinnohistoriska museum: så här kan en kvinnohistorisk utställning byggas.

Att inte bara Stockholm, utan själva tiden, har kommit ikapp Umeås Kvinnohistoriska museum, blir alltmer tydligt.

De viskningar med kränkande tillmälen som upprörde publiken i utställningen Rötter har efter #metoo blivit smärtsamt enkla att sortera in i en pågående historieskrivining – och hela den revolution för det feministiska samtalet som #metoo inneburit inskärper museets betydelse som kvinnohistorisk förvaltare och samlingspunkt.

Ändå kvarstår motståndet, vilket utgör ännu en metanivå till utställningen. Till redaktionen kommer fortfarande fler konspiratoriska teorier och försök till misstänkliggöranden av Kvinnohistoriskt museums verksamhet än övriga museer i Umeå och inför valet går moderater åter ut med löften om nedläggning, tätt uppbackade av Sverigedemokrater som vill använda museilokalerna till förskoleverksamhet.

Även om inget borde förvåna i politiken i dag, är det tack och lov svårt att se en nedläggning realiseras – ingen röd skylt för backlash således, däremot fula plåtskador på den historiska mur som löper vidare mot framtiden.

SARA MEIDELL

 

Bli först att kommentera

Välkommen nyordning på operan

Av , , Bli först att kommentera 1

Tre chefsavhopp på kort tid är i de flesta fall signal för en verksamhet i kris – men det besked om operachefens avgång som på måndagen krönte tidigare avhopp på både musikchefstjänsten och chefdirigentsposten, är snarare ett välkommet hälsotecken.
Efter nio år är det hög tid för skifte i ledarskap vid vilken stor kulturinstitution som helst och beskedet om ny organisation lugnar också den oro som eskalerat under våren kring Norrlandsoperans framtid. Ett känt ekonomiskt tufft läge, nämnda chefsavhopp, den förvirrade processen kring nedläggning av Made och de signaler om en konstnärligt falnande djärvhet som nått VK kan nu avläsas som delar av en verksamhet under pågående intensiv nyorientering.
Att Kjell Englund kliver av i samband med denna välbehövliga omorganisation tecknar en värdig och logisk sorti för en chef som kan blicka tillbaka på en rad framgångar och som lämnar efter sig en opera i gott skick, med bevarad konstnärlig spets och tyngd efter händelserika och utmanande år.

När Kjell Englund tillträdde 2009 hade alliansregeringens nya kulturpolitik just sjösatts, den regionaliseringsprocess som senare skulle bli hårt kritiserad för att dränera länskulturinstututionerna. Samtidigt stod det klart att Umeå fått värdskapet för det europeiska kulturhuvudstadsåret 2014, ett år som Norrlandsoperan genomförde succéartat innan ett omfattande renoveringsarbete följde – allt detta med oförändrade förväntningar på konstnärlig förnyelse och fyllda publikplatser, samtidigt som lågt hållna statliga anslag fortsatt fräta på resurserna.
Att ett kombinerat vd-uppdrag och konstnärligt ledarskap varit det mest gynnsamma för att ta en opera genom dessa omfattande och komplexa processer, både organisatoriska och konstnärliga, framstår som vettigt. Lika vettigt verkar det dock, inför de helt nya utmaningar som väntar och i ett helt nytt ekonomiskt läge, att dela upp och dubblera ledarskapet – att freda konsten från pengarna så att säga.
Att det sker nu, med viss marginal till höstens val är också bra. Sverigedemokraternas förslag som häromveckan presenterades om att låta Norrlandsoperan bära mer av sina egna kostnader representerar visserligen en kulturpolitisk ytterlighet, men tecknar ändå konturerna av den fientlighet mot en utpekad elitkultur som ingår i en vidare bild av framtida utmaningar. Och oavsett valresultat finns dessvärre inget som tyder på annat än en fortsatt hård verklighet för länskulturinstitutionerna – vilket understryker vikten av att skyndsamt säkra en stark organisation.
Att Norrlandsoperan går samma väg som Västerbottensteatern, som så sent som häromveckan berättade om samma nyordning med ett uppdelat ledarskap, är värt att notera. Förhoppningsvis visar sig den konstruktion som de två tunga länskulturinstitutionerna nu väljer att satsa på också vara den vi i framtiden kommer att blicka tillbaka på som en framgång i ett läge av stora utmaningar.

Samtidigt ska utmaningarna som kommer med två chefsstolar inte förnekas. En fin balans behöver uppnås av å ena sidan en ömsesidig respekt inför den andres ansvarsområde, å andra sidan en viss stridslystnad chefer emellan.
Från vd krävs kunskap om de specifika villkor som präglar konstnärligt skapande, en insikt om konstnärliga processers långsiktiga utdelning och behovet av att ta höjd för konstnärlig risk – men också en krass ekonomisk klarsyn, som i sig blir en skyddsfaktor för konsten genom att svart på vitt visa på det glapp som ständigt hotar mellan behov och tillgångar.
Förhoppningsvis visar sig den nytillträdda vd:n Anna Göransdotter Höög matcha dessa kvalifikationer, och förhoppningsvis kan hennes ledarskap i sin tur matchas mot en konstnärlig ledare som utmanar både budget och konstnärliga ramar – som kan fortsätta knuffa Norrlandsoperan ut i ständig förnyelse.

SARA MEIDELL

Bli först att kommentera

Håna inte hybridsemlan!

Av , , Bli först att kommentera 0

Till en av mina tidigaste och starkaste litterära matupplevelser hör Hasse Alfredsons och Povel Ramels beskrivning av hur en fastlagsbulle tillreds. Det var i deras humorpärla från 1987, ”Vanliga palsternackan för gottegrisar” även känd som Palsternackan, som en sjuårig unge en grå dag trillade över denna kulinariska raritet och knockades – plötsligt här ett bakningsrecept som hämtad från en annan kontinent än de strikt pedagogiska i ”Vi bakar”, plötsligt en hisnande insikt om att något så prosaiskt som en semla kunde bära så, närmast existentiella, dimensioner.
Med frustande språkglädje dikterades hur mandelmassan skulle hålla bitar av mandel och ha en distinkt smak av bittermandel, hur grädden skulle vara löst vispad och ISAD och hur fyllningen, om jag minns rätt, punkt slut skulle blandas med inkråm från bullen. Och rafflande som en thriller beskrevs tillredningen, hur innanmätet av bullen skulle SPACKLAS med fyllningen, hur bullens mjölkstinna hull till sist skulle ge vika för skeden – ja, allt detta en högoktanigt skildring av ett traditionellt bakverks djupaste sinnliga och känslomässiga lager.

Vilken laddning har semlan i folksjälens djup i dag, 30 år senare? Ja, tämligen hög, kan konstateras. I utrop från utlandssvenskar i mina sociala flöden längtas det dessa veckor hem till Alfredson/Ramels ursemla och att semlorna också kan skriva in sig mer direkt i den politiska samtidsberättelsen stod klart för ett par år sedan i den härva som rullades upp inom landstinget i Dalarna. Semmelgate (googla!), löd rubriken på händelsen, som inte bara tecknade besvärande dimmighet i en offentlig verksamhets uttolkning av regelverken och en vulgarisering av den politiska debatten, utan också innehöll den mest dråpliga och gripande bilden av semlans plats i folksjälen. För skulle inte personalen som slet denna högtidsdag vara värda en semla, menade en pressad divisionschef som i sitt försök att bemöta kritik mot representationsutgifterna alltså önsketänkte fram fettisdagen som ny helgdag.
Lika talande för berättelsen om Sverige är förstås myriaderna av semmelhybrider som tagit över fältet helt sedan Palsternackans tid – för om laddningen förr bestod i detaljstrider kring lockets form eller gräddens hårdhet, rör sig semmelstriderna i dag om innovation och egensinne – helt i linje med det Sverige som gått från konformitet till individsamhällets uppbrutna former. Och denna säsong seglar helt tidsenligt också en upphovsrättsstrid upp kring säsongens nysemla, nacho-semlan; kändiskonditorn Roy Fares skapelse från 2016, om man ska tro den just nu föreliggande bevisföringen.

Vad berättar dessa semmelbataljer om, årligt återkommande, med tidstypiska variationer? Ja, enkelt vore förstås att avfärda den traditionsenliga semmeldebatten som blott ett utslag av ett behov av lättsamhet efter midvintermörker och som en spegling av en banaliserad, genomkommersiell och matfixerad samtid, översockrad och övergödd. Och att spå samtiden via semlor kan förvisso tyckas lika banalt.
Men att just det folkliga och till synes banala bär berättelser vi bör lyssna till bör vi då påminna oss – och i de senaste årens semmelbråk ryms de djupare stridslinjerna i kulturen och konsten.
I vilket skede övergår semlan från kulturhistoriskt allmängods till ett varumärke? Vem äger tolkningsföreträdet för det kulturarv semlan utgör? – se där ett par frågor som genom hur de belyser idéer om svenskhet och om konflikter mellan fritt skapande ställt mot politisk eller kommersiell styrning, ringar in ett par av de teman i kulturen som under det just inledda valåret utgör ett par av de tyngsta.
När jag på besök i barndomshemmet i dag letar efter Palsternackan för att återuppleva läsnjutningen hittar jag inte den tunna lilla skriften – men när jag går tillbaka till texten i det trots allt högst levande minnet ser jag nu den metanivå jag inte hade redskap att uppfatta som barn.

Matintresset hos Hasse Alfredson var förvisso vida omtalat, men lika känt var hans aversion mot intolerans och rasism – och lika mycket som semmelbeskrivningen i Palsternackan är en hyllning till det goda och vackra i en kulinarisk tradition, är den högstämda och rigida tonen i texten också en drift med alla som tar traditionernas dogmer på för stort allvar. Och framför allt kanske en drift med dem som gör anspråk på att äga facit till vår gemensamma kulturhistoria.
För subtila motståndshandlingar som denna finns anledning att hålla sökljuset påslaget – och när snålskurna debattörer suckar över hysterin kring semlornas beskaffenhet håller jag Hasse och Povel som idealtyper för hur semmelsäsongen bör attackeras: med grädde på näsan, ursemlan i ena handen och den mest spektakulära semmelhybriden i den andra.

SARA MEIDELL

Bli först att kommentera

Min ångest: ett smutsigt försök till klimatkompensation

Av , , Bli först att kommentera 1

Varje text om klimatet är en text för klimatet – men allt känns bara smutsigt.

Stoppa tjuven – lägg inte ut dina semesterbilder på Facebook! lyder försäkringsbolags tips inför långhelger. Stoppa såriga drev i kulturdebatten – lägg inte ut dina semesterbilder på Facebook!, kunde en annan uppmaning lyda till kulturdebattörer, som med digitala vykort från helgernas långlångväga destinationer riskerar en hemkomst till de anklagades bänk för tveksamma livsstilsval.

Nu senast var det Calle Schulmann som väckte vrede i tidningsspalterna med en Instagram-rapport, numera raderad, från ett Thailand där han kritiserar hotellpersonalen för en trevlighet som inte känns äkta – ”De ler inte. De visar bara tänderna”. Men det stora temat har förstås varit flyget och klimatångesten. Hur rättfärdigar man med intellektuell och moralisk tyngd de miljövidriga semesterresorna, väl hemma i den vardag som aldrig är så krass och nykter som i januari?

Ja – en strategi är ju en kombination av affekt och intellekt, som Jens Liljestrand ger prov på i Expressen. Iklädd tagelskjorta begråter han här valet att under julens klimatbelastande semester behöva visa barnen en döende värld. Förtvivlan som klimatkompensation? Tja, men att även flygvägraren kan hysa ångest vittnade snart Isobel Hadley-Kamptz om i samma tidning, i ett svar osande av uppgivenhet över hur krångligt det markbundna livet är och hur plågsam sekundärångesten är över besökande vänner och släktingar som sätter sig på flyget till den flygvägrande Moses.Ångest, ångest, är den medvetna medelklassens arvedel – men så finns ju också valet att inte se sig nödgad att rättfärdiga resan, utan i stället skrädda in den i sin offentliga person. Som Jonas Gardell, som i sin text i Expressen om ett år av sorg över människor som gått bort skriver: ”I slutet av året 2017 nås jag på Sri Lanka av nyheten att fotografen Tuija Lindström avlidit.” Med platsmarkeringen en betoning på hur tungt dödsfallet berörde, vi ser framför oss hur semestern liksom tog en paus en stund – men samtidigt, med lätt hand, ett litet blixtljus mot destinationen som den historiskt laddade statusmarkör den ännu är, för resandets upphöjdhet.

Missklädsamt? Nja, men inte mer missklädsamt än hur jag i hans text fann lindring till den lågpyrande ångest som min egen Sri Lanka-resa sedan förra julen plågat mig med – den ångest som flinat hånfullt med ett ”Men du då?” varje gång jag sedan dess skrivit oroligt om klimathot. Om Jonas Gardell får åka till sydasien och vara intellektuell i pauser mellan semestrande får väl jag – för jag KÄNDE och jag TÄNKTE där långt borta, precis som Liljestrand. På bergen av plast längs stränderna och på hur jag aldrig skulle kunnat försvara långflygningen om barnen i en apokalyptisk framtid hade ställt mig mot väggen.

Och med denna självutlämnande offentliga bekännelse om detta och utifrån tesen att varje text om klimatet är en bra text för klimatet, borde väl skulden vara sonad? Jag, ett offer, liksom så många kulturtyckare, för den oreda i medelklasskontraktet som konsumtionsforskaren Sofia Ulver beskriver i DN – hur långresenärerna och resevägrarna på ett fragmenterat och desperat slagfält av i dag paradoxalt styrs av samma värderingar och samma jakt på status.

Och är det inte förresten så som Anna Hellgren till sist slår fast: att individens flygande eller icke-flygande saknar betydelse när det kommer till att bromsa den katastrof som bara kan hindras med ett helt nytt samhälle.

Så vad göra, annat än att fortsätta sprida sin ångest i spalterna på det att den smittar tillräckligt för politisk förändring?
Känner jag mig härmed tillfreds med väl utfört uppdrag?
Nej. Bara smutsig.
Allt känns nedsmutsat.

Sara Meidell

 

Bli först att kommentera

Järnvägsallén – Umeås nya märkesbyggnad

Av , , Bli först att kommentera 2

”När du i dag går tillbaka för att försöka förstå hur livet var i artonhundratalets Ryssland går du inte till någon skrift av någon avdankad politiker. Du går till Tolstoj. Du går till Tjechov. Konsten vinner. I det långa loppet vinner alltid konsten.” Orden är författaren Julian Barnes, från en intervju hösten 2017 med Katrin Marcal och jag sparade dem som en trösterik och uppfordrande post-it-lapp inför kommande omvärldsanalyser. Och nu, när jag i ett nyöppnat 2018 går ut i det nya Umeå för att pröva en ny blick på staden, tar jag fram den, som en påminnelse om att de definierande berättelserna skrivs på andra nivåer än de mest synliga eller genom de beslut som en samtid märker upp som de mest betydande.

 

För stora skiften har otvivelaktigt ägt rum – och de emblematiska byggnader och omfattande gestaltningsprojekt som dominerat debatten, Väven, Rådhustorget, Vasaplan, har rätteligen skrivit in sig i staden historia som definierande händelser.Ändå är det andra skalor som gör sig gällande så här i oxveckorna, då hela livsviljan handlar om att finna mening i en lång räcka vardagar. Mer av ”alla dessa dagar som kom och gick – inte visste jag att det var livet”, eller “life is what happens while you´re busy making other plans”. Slitna men sanna klyschor som omtolkat till stadsbyggnadsfrågor påminner om att de prestigeprojekt som det bråkas högljutt om, eller för den delen de kulturbyggnader som går under i moln av rivningsstoft, bara berättar en del av stadens historia. Hur det i stället kan vara de långsamt tynande kulturbyggnaderna, de som bara slutar underhållas, och vardagsarkitekturen, den som präglar bostäderna och hur nya stadsdelar drar upp sina stråk, som utgör den grundklang vi skulle behöva lyssna till i sången om staden.Och när en rad av Umeås stora projekt nu står klara, tänker jag att 2018 kan få vara året då vi skiftar fokus i stadsbyggnadsdebatt till att se bortom de stora projekten och i stället söker svar på hur effekten av dem sipprar ut och vad de berättar om hur idéer om resten av staden formuleras.

 

En fin övergång till en sådan debatt kan ändå vara att utgå från ett av de senast slutförda byggnationerna i Umeå, för här finns en aktör som visar sig bära på mångbottnade utsagor. I bästa tänkbara årstid i den bästa av dess tappningar har detta tillskott i stadsbilden haft sin första tid i bruk – för en bättre entré än den mest snörika av vintrar på många år svårt att tänka sig för Järnvägsallén, Umeås nya parkeringshus som efter invigningen i höstas oväntat tycks blivit en folkfavorit med sin vintervita och upplysta fasad.

”Ett vackrare p-hus får man leta efter”, ”som origami”, skrev någon på Facebook om huset som numera ingår bland objekt man ser Umeåborna mobilfota på sina strövtåg i staden. Och både kulturskribenten Yvonne Rittvall och förre stadsarkitekten Hans Åkerlind har listat huset som en favorit bland slutförda projekt i det nya Umeå och därtill framhållit den lokala kopplingen – projektet är signerat av Christoffer Andersson, vid TM Konsult teknik & arkitektur i Umeå – som en förklaring till hur väl byggnaden svarar mot Umeås villkor och

behov.

 

På pappret kan ett parkeringshus möjligen vara det minst intressanta av byggnader i den kreativa staden; varken mötesplats för kreativitet eller handel som det är, med en strikt bruksfunktion – ett p-hus för arbetspendlare, på det att plats frigörs i centrum för turisterna och de köpsugna. Att detta också understryks tydligt i hur projektet kommunicerats ut till medborgarna (inga flashiga pressmeddelanden med namngivna arkitekter, inga rundvisningar av kommunpolitiker i bygghjälmar inför stora pressuppbåd) utgör en berättelse i sig om hur hierarkierna ritas i den växande staden.

Men det är Järnvägsalléns arkitektoniska egenskaper och kvaliteter som presenterar den kanske mest talande Umeå-berättelsen.

 

Rörelsen är en central dimension, med fokus på att trots en stor huskropp säkra en smidig genomfart. En vidsträckt fasad ger så med sina utstickande plåtkassetter en böljande rörlig förnimmelse, där genomsläppligt ljus går från att ge intryck av en stjärnhimmel till svepande stora penseldrag över fasaden för den som passerar. Allt detta kvaliteter som ger en snygg show och säkert ett pr-mässigt mervärde för den tillfälligt förbipasserande gästen, men en arkitektonisk upplevelse vars fulla spektra är förbehållet den som lever sitt liv i staden och kan följa hur årstidsväxlingarna bidrar till att variera effekterna. Som kan njuta av skönheten i det välbekanta – nöjet av att följa hur den vita fasadens dynamik spelar mot vårgrönska och höstens blygrå kuliss. Få en stjärnhimmel till tröst vid ett rödljus, i vardagens skjutsningar och hämtningar, eller när bilen återigen blivit ett inställt tågs nödlösning.

Så blir Järnvägsallén en liten arkitektonisk betraktelse om dynamiken mellan de långa linjerna och rörelsen – en påminnelse om att vara observant på alla de små delar som blir ett hus, alla de vardagar som blir ett liv.

 

SARA MEIDELL

 

Bli först att kommentera

Hur vaccinerar vi oss mot moderna myter?

Av , , 1 kommentar 1

Det är så skönt, utbrister dottern under ett av mellandagarnas strövtåg, när man får reda på fakta om saker. Hon pratar om sömnparalys, det fenomen där kroppen i limbo mellan vakenhet och sömn upplevs vara förlamad – ett tillstånd som besvärat henne på sista tiden. Men nu, berättar hon, har hon läst på och funnit ett lugn i en fördjupad kunskap om det hela.
Så skönt, säger hon, att veta att man inte behöver kämpa sig ur förlamningen själv, att det bara handlar om att vänta ut det – och så skönt, säger hon, att vi inte lever förr i tiden. Då, har Googles medicinhistoriska arkiv upplyst henne, trodde man att djävulen hade satt sig på ens kropp och att yppa något om sin nattliga paralys kunde därmed innebära ett socialt stigma lika belastande som ja, att ha själva djävulen på bröstkorgen.

Ja, kan jag bara instämma – så skönt, att veta. Och vi tackar Google och vetenskapens framsteg för att vi slipper leva i de medicinska myternas tidevarv och sedan tänker jag på mässlingutbrott och vaccinmotstånd och tillägger hastigt att varje förklaringsmodell till sjukdomstillstånd hänger samman med sina givna referenssystem i en given tid och plats. Att det därför är oklokt att alltför snabbt dumförklara dåtiden. Att detta är sådant som kan göra oss blinda för samtidens dumheter och att vi sannolikt är idioterna som framtiden kommer blicka tillbaka på.

Men även för historien finns skäl att då och då kritiskt blicka mot samtiden, tänker jag senare, när jag hör årets första upplaga av radioprogrammet Kropp & själ, om makten över kvinnans kropp. Här porträtteras 1900-talsläkaren och kvinnokämpen Ada Nilsson – gynekologen och sexualupplysaren vars medicinska sfär visserligen var en annan än de luftburna smittornas, men vars dedikerade arbete i vetenskapens namn och i strid mot myterna gör det sannolikt att hon hade varit uppe på barrikaderna mot den antivaccinationsrörelse som vinterns mässlingsutbrott alltså åter givit anledning att diskutera.

Som en påminnelse om att hedra den upplysningskamp som föregått senare utveckling ställer Ada Nilsson emblematiskt upp sig i programmet, som också följer de efterträdare som tagit arvet vidare mot nya landvinningar. Ett inslag om gynekologins historia ger hisnande insikt om utmaningarna och motståndet som funnits att bekämpa – hur brutal synen på den kvinnliga kroppen varit bara ett ögonblick bakåt i tiden. Och som ett exempel på en av dagens stridbara i fronten medverkar Maria Gyhagen, gynekologen som driver frågan om varje kvinnas rätt att själv besluta om förlossningsmetod, med kejsarsnitt som ett självklart alternativ för alla. Något som, menar hon, skulle låta kvinnans självbestämmande till sist få vara avgörande och därmed endast lägga sig helt i linje med patientlagen.
I detta är lätt att instämma och ökad jämställdhet och ökad patientmakt tecknar också stora vårdhistoriska framsteg under 1900-talet – men vad mässlingsutbrotten nu påminner om, är den konflikt som alltid ligger i zonen makt och valfrihet, individ och kollektiv. I ena änden valfriheten att gå emot den evidens som förespråkar vaccinering, i andra änden nyväckt debatt om tvångsvaccineringar som lätt leder tanken till de moderna dystopierna – och så någonstans däremellan ett bräckligt förtroende för vårdinstitutionerna att förvalta, på det att de falska profeterna och irrlärorna inte helt tar över fältet.

Att dåtidens smittor i dag återkommer är ett illavarslande kvitto på hur lättvindigt vi i dag är redo att slarva bort historiens erövrade framsteg – men den konflikt mellan myt och vetenskap och de komplexa kontrakten mellan individ och kollektiv som de nya mässlingsutbrotten synliggör, ger också värdefulla nycklar till en förståelse i vidare mening av våra samhällskontrakt och av samtida mytbildning.
För djävulen och trollen må vara utjagade ur medicinvetenskapen, men samtidigt lever vi i en tid där modern folktro och myt aldrig haft bredare arenor och mer gynnsamma fästytor. Hoppfullt att konstatera är därför den längtan efter evidens och sanning som bland annat kultförklarandet av populärvetenskapliga profeter som Hans Rosling och Agnes Wold tecknar. Men samtidigt, sanktionerat av en lynnig världsledare som gjort kriget mot fakta och vetenskap till sin mission, ljuder lockropen högt från den sfär som propagerar för att värdera tyckande och känsla lika högt som vetenskapliga fakta – den sfär som också befolkas av dem som har mest att vinna på människors rädslor och bristande förtroende för samhällsinstitutionerna.

En nåd vore därför om vinterns mässlingsfall inte bara gav ny kraft åt kampen för att bryta ner vaccinationsmotståndare, utan också blev en händelse som kunde vidgas till en fråga om hur vi vaccinerar hela samhället mot de destruktiva myter, vetenskapliga såväl som politiska, som annars riskerar leda oss alla rakt ner i ett nytt historiskt mörker.

1 kommentar

Låt 2018 starta med en museidebatt

Av , , Bli först att kommentera 1

Ett maraton av årskrönikor håller mig sällskap under en av 2017 års sista långfärder längs E4:an. Radioklipp från hela 2017 kantar vägen norrut och alldeles i slutet av Vetenskapsradion historias årssammanfattning kommer ett kort inslag som fångar min uppmärksamhet; ett sammandrag av ett reportage om historisk mat, där två av Stockholms aktörer i den historiska krogbranschen intervjuas. Först historiekocken Sebastian Karlsson, som berättar om utmaningar i att få en samtida restaurangbesökare att uppskatta en äkta medeltidsmeny. Och så Martin, E-type, Eriksson, som med sin vikingakrog vittnar om ett gynnsammare utgångsläge; en avsaknad av historiska dokument från den aktuella epoken, något som gjort det möjligt att, som han säger, freestyla lite. Lägga till efterfrågat kaffe, potatis till sillen, tona ner de gotländska glödhoppornas salthalt till ätbarhet. Ja, kort och gott, presentera en historisk upplevelse som betalar hyrorna för lokalen i Gamla stan.

Vad är det i detta avspända klipp som får mig att vakna till vid ratten och varför refererar jag ens denna gamla radiorepris, avlyssnad i ett avlägset 2017, i årets första text här på sidan?
Ja, inte för att spekulera kring fortsatt intresse för historisk mat – det konceptet behöver inte mer utrymme i spalterna. Nej, vad som gör nedslaget i 2017 års historieätande intressant, är hur det i all hast sammanfattar de frågor i kulturdebatten som vi kommer att behöva konfrontera med ny kreativitet under valåret 2018: Hur förvaltar och brukar vi vårt kulturarv? Hur upprättar vi skydd för dess bevarande och vem äger tolkningsföreträde för det bevaransvärda? När är det befogat och hur mycket kan man moderera ett historiskt arv, för att kunna servera en för samtiden näringsriktig, smaklig och relevant anrättning?

Få historiska epoker har blivit så brukade och missbrukade, både i kommersiella och politiska syften, som just den vikingatid som E-type placerat sitt restaurangkoncept i – och vikingatiden stod också i centrum för en av fjolårets kulturarvsdebatter, när museet Vikingaliv öppnade på Djurgården i Stockholm. Med upplevelser och berättelser i fokus snarare än historiska objekt, skedde också dess öppnande samtidigt som Biologiska museet strax intill stängde – symboliskt, skrev Jan Holmberg i Dagens Nyheter då, för ett skifte i Stockholms museivärld och föreslog begreppet museum 2.0 för att beskriva de nya aktörer som övergett tre av de traditionella museernas uppdrag, förvärva, bevara och beforska, för att enbart ägna sig åt det fjärde; tillgängliggörandet.

Även Umeå har i sina museer en del symbolvärden att inhämta i fråga om kulturella skiften och av värde för kulturarvsdebatten. Tittar man på stadens flora av aktörer som gör anspråk på museibegreppet och på den debatt de genererat de senare åren, får man inte bara en vy över vitt skilda formella uppdrag, finansieringsformer, ägarförhållanden och agendor – man får också en bild av den förvirring som råder i den allmänna uppfattningen och kunskapen om museers uppdrag och verksamheter och kanske i någon mån kring hela kulturarvsbegreppet. En förvirring som varken gynnar de nya aktörer som kan placera sig från allt mellan turistattraktioner och forskningscentra, eller de historiska museer som i en polariserad debatt tyvärr ofta belastas med en uppfattning om att stå för något helt annat och något statiskt – där även dessa tvärtom ju kan vara både forskningscentra och turistattraktioner och där ett ständigt arbete pågår med och i arkiven.

En tacksam start på en kulturarvsdebatt 2018, kunde därför starta med utgångspunkt i just Umeås museikarta – en museidebatt som inte bara stannar vid nyetableringarna Guitars och Kvinnohistoriskt museum, (där 2018 förvisso tecknar kritiska skeden, med bland annat en eventuell flytt för det förstnämnda och ett alltmer akut behov hos den senare att hantera långköraren Rötter som blivit ett sänke som belastar en annars stabil verksamhet), utan också går in på hur dessa nya museer bryter mot och samspelar med Västerbottens museums uppdrag och verksamhet, eller för den delen Bildmuseet, som trots sitt uppdrag långt bortom det historiska kulturarvets hägn, blandas in i debatten när det kommer till räknande på kommunstöd och besökssiffror.

En sådan debatt kunde förhoppningsvis också knyta an till en nationell mobilisering som kommer krävas i en kommande valrörelse, när det kommer till att försvara våra kulturarvsinstitutioner mot den nationalistiska agenda som hotar om Sverigedemokraterna vinner mark.
För, vilket historien lär oss, museibegreppet är inte bara attraktivt för restauratörer, turistnäring eller kommunpolitiker med önskan om att profilera sin stad – de kulturhistoriska museerna är också de bastioner som först kommer attackeras om en högerradikal politik får reell makt. Politiska projekt är våra kulturhistoriska museer redan i dag, oundvikligen, som de alltid varit – men livsfarliga sådana i fel händer.

SARA MEIDELL

Bli först att kommentera

”Hur gör man slime?” – frågan som sammanfattar 2017

Av , , Bli först att kommentera 1

Bland alla årsbästalistor som just nu fyller spalterna finns en lista som bättre än någon annan sätter fingret på samtiden: nyordslistan, som Språkrådet sedan 2000 släpper årligen, med de ord som det mänskliga varandet under det gångna året funnit behov av att uppfinna. Dylanman, filterbubbla och fomo ingick i förra årets lista och när nyordslistan på onsdagsmorgonen släpps får vi veta vilka ord som tecknar 2017 års emblem.
Ett närbesläktat mått på samtiden är hur vi googlar – den listan släpptes redan för ett par veckor sedan av Google Sverige, till sedvanligt nöje för många samtidsuttydare. Att Martin Timell och Fredrik Virtanen låg i topp både bland det mest googlade alla kategorier och de mest googlade personer säger till exempel allt om vad som dominerat hösten 2017. Mer oväntad för en del var kanske listan med den mest googlade frasen som börjar på: ”Hur..?”, där fraser som ”Hur blir man rik?” och ”Hur många ben har en fästing?” toppas av frågan ”Hur gör man slime?”

Ingen av oss som lever nära 8-13-åringar höjde på ögonbrynen – hela 2017 har vi svurit över klibbiga kvarlämningar på mattor och möbler, över mögliga plastaskar i bokhyllor och väskor, över specialingredienser att inhandla till slimefabriken (linsvätska? raklödder?). Men även vi kunde dela den uppgivenhet över mänskligheten och över hela svenska folket som listettan framkallade. Så hopplöst tom visade sig alltså vår samtid vara, att vad vi under ett utmanande 2017 funnit mest angeläget att fråga internet inte varit ”Hur minskar jag min klimatpåverkan?” eller ”Hur bemöter jag rasism i vardagen?”, utan alltså: ”Hur gör man slime.”

Men likväl som ”grindsamhälle” och ”kroppsaktivism” beskrev ett 2016 och likväl som de ord som i dag presenteras sannolikt väldigt träffande tecknar ett 2017, lika säkra kan vi vara på att den mest googlade “Hur”-frågan liksom, framför allt, den uppgivna raljans med vilken vi reagerat på den, ger bud om vår samtid som vi nog gör klokt i att lyssna till. Och är det något som 2017 borde ha lärt oss, är det att vara väldigt lyhörda för de röster som gör sig hörda från vad vi betraktar som politiskt döda vinklar och med berättelser vi har svårt att koda som relevanta för något större skeende.

Detta skulle nu inte bli en mellandagstext om årets bästa kulturupplevelse, men om jag ändå får nämna en av mina höjdpunkter från året, så blir det gästspelet av scenkonstkollektivet PotatoPotato i Umeå i våras. Med föreställningen I´m her(e) gav de en inblick i det digitala flickrummet – en fysiskt sluten värld, men vidöppen mot omvärlden via nätet. Till Aras flickrum bjöds vi in, Ara som har en miljard följare på sin Youtubekanal, som läst Virginia Woolf och som reser vart hon vill i världen genom sin mobilkamera.
Ara är ingen som skulle googla ”Hur gör man slime?”, hon är i stället den som redan bjudit sina följare på Internets bästa recept, likväl som hon försett dem med de mest rafflande klippen på när olika sorters stressbollar dissekeras och de bästa metoderna för att möblera om i sitt rum – allt med den subversiva kraft hos den som ställer sig helt utanför omvärldens påbjudna ramar och som väljer helt egna kriterier för vad som laddas som meningsfullt.

Utöver scenupplevelsen som imponerade med starkt skådespeleri och innovativa tekniska berättargrepp, blev föreställningen för mig en välbehövlig käftsmäll. Där jag tidigare slarvigt betraktat sminktutorials och sura-godis-challenges som något att acceptera som socker i en digital brygd där ett feministiskt mellansnack var det centrala, kunde jag nu tydligt se de feminint kodade aktiviteternas egna fulla värde. Att det som pågår i lipsynk-utmaningarna på Musica.ly, i de knasiga utmaningarna och experimenten med olika produkter och material, i de ändlösa vloggarna där samtalen får flöda som flickrummens ljusslingor, om kläder, hår och smink, är ett mäktigt självgestaltande och kunskapsbyggande. Därmed ett fält att vara uppmärksam på, dels som lärdoms­yta för hur nya strukturer för kunskap och erfarenheter kan se ut, men också naturligtvis, som påminnelser om hur potent det förminskade och hånade kan vara.

”Alla sanna revolutioner börjar med små steg”, sa ständiga sekreteraren Sara Danius under Svenska Akademiens högtidssammankomst – undertexten var tydlig i riktning mot Metoo, även om det var Akademiens utgivning av klassikerserien det handlade om, att den fått nytt utseende, med omslag där grått matt papper bytts ut mot band i egna färger.
Och så är det nog, om de små stegen – men alla sanna revolutioner behöver också i något skede bäras av ordet. Därför var det synd att Danius i ett tal som i allt övrigt hyllade Metoo, undvek att omnämna de 18 kvinnorna och kulturprofilen i Akademiens närhet, där det enda konsekventa förstås hade varit att skriva in detta och dessa i historien.
Desto fler skäl att glädjas åt de små revolutioner som ändå skrivs in i historien – som den googlade slime-frågan och all den utopiska kraft den bär på. Mest uppiggande formulerat av elvaåriga Maja och Alma, intervjuade av SVT i våras i ett inslag om slime-trenden, jakten på ingredienser och det häftiga med att kunna tillverka det själva: ”Det härligaste vore om vi kunde göra ett riktigt stort slime som man kunde bada i. Det skulle vara en dröm.”

 

Bli först att kommentera

Jul med Erik och Lotta bryter ett kontrakt

Av , , Bli först att kommentera 3
Nu tändas tusen ensamheter – och lika lojal med alla ensamfirare som julvärden fram till nu varit, lika brutalt vänder SVT nu ryggen åt dem alla.
 

”Arne Weise rasar mot SVT:s julvärdsbeslut” – så löd en av vinterns hittills tröttaste kvällstidningsrubriker häromveckan, när en av vinterns tröttaste nyheter presenterades. Plats på mediescenen för årets julvärdar alltså, och här hade vi nu det mest oengagerade försök att spetsa till bevakningen av händelsen; julvärdsveteranen som plockas fram ur arkiven och får gå till storms mot den förnyelse som tiden kräver.

Om man nu kan tala om förnyelse – för så förutsägbart var väl SVT:s val av Erik Haag och Lotta Lundgren att det snarare hade funnits skäl att rasa om de INTE hade blivit julvärdar. Sveriges mesta tv-par – FANNS det ens något alternativ till att sätta in dem i julstudion?
Och vem, utöver Arne Weise och en handfull pliktskyldiga tv-krönikörer, orkar förresten bry sig om något så ångloksmässigt som julvärdskap?
Ja, vi alla borde, är nog svaret. För jul i kombination med tv i allmänhetens tjänst utgör ett litet destillat av tillståndet i landet Sverige. Och med Erik och Lotta tecknas ett skifte som inte kan beskrivas som annat än ett brutet samhällskontrakt: ett brott mot den outtalade överenskommelsen om att televisionen i allmänhetens tjänst, ska vara som bäst för just den publik som just denna dag behöver den som mest. Nej, inte barnen, de ger nuförtiden högaktningsfullt fasen i både tablå-tv och tecknad film från 1900-talet – utan ensamfirarna, de många tysta, som i julvärden har sin viktiga följeslagare genom en av årets svåraste dagar.

Mest uppenbart brott står förstås själva tvåsamheten för. Med försåtlig generositet bjuder SVT i år in till ett julvärdskapens parmiddag – tittaren blir nu den svårplacerade femte gästen medan värdarna, härligt skojbråkande och nykära efter att ha skalat av sig varsitt gammalt äktenskap, manifesterar modern tvåsamhetsnorm i sin mest maximalistiska form.
Men lika dramatisk och möjligen än mer cynisk är den upphävda live-situationen, där SVT för första gången överger direktsänd studio till förmån för förinspelade program. Ingen permanent nyordning, försäkras det, men ändå ett skifte av högre tyngd än vad man i förstone kunde tänka.
För lika intill döden lojal som julvärden varit i sin ensamhet i studion med alla ensamma firare genom åren, lika brutalt vänder SVT nu ryggen åt alla dessa.
Hur ensliga arbetsplatsernas fikarum än varit för alla julaftonens arbetare, hur uppgiven än känslan varit för alla som haft tv:n som enda sällskap i julaftonseftermiddagens blå timmar, har det alltid, i själva den direktsända gemenskapen, gått att finna tröst. Också julvärden i sin lilla studio har saknat vänner och familj – ensamma tillsammans, har SVT viskat, tröstande.

Men nu, 2017, när sociala medier livesänder julaftonens glädje och gemenskap, finns alltså varken Arne Weise eller mer sentida folkhemsikoner som Sanna Nielsen eller Henrik Dorsin som alternativ för den som befinner sig utanför gemenskapen, att vara ensamma tillsammans med. Bara Erik och Lotta – Erik och Lotta, som väl mest troligt firar gemytlig par-jul, medan deras förinspelade versioner introducerar Kalle med vänner. Medan matbutikskedjor mest troligt skräddar på återupptagna reklamkontrakt efter påbjuden SVT-paus. Medan den gamla tiden rasar i kvällstidningarna om sådant ingen riktigt orkar lyssna på.
Så bär ändå SVT samtidens folkhemsberättelse – den om en tid utan plats för annat än, ja, Erik och Lotta.

När helgernas tv-tablåer glittrar och går på med sina utsagor om den sanna julens budskap tänker jag att det finns så många julsagor att försöka tro på och så få som verkligen talar sant om det som är viktigt. Mest förljugen är den vi gillar att berätta om den vidgade julen, den där alla får plats – en saga lika falsk som de förespeglat uppdaterade traditioner vi pryder oss med, de som bara hjälpligt maskerar att julen är och förblir en smal spång av gemenskapskonventioner, så förtvivlat lätt att ramla vid sidan av.
Ett kapitel av den sagan, lika försåtlig, är den om ensamhet, den som julen alltså ska bota – den som i alla berättelser, reklamens, feel-good-filmerna, också får sin final i ett lyckligt slut, en upphävd ensamhet, eftersom det är den enda berättelse vi orkar lyssna till och därmed den som till sist går att sälja. Vännerna, grannarna, de oväntade gästerna, som plötsligt väller in till de bord som dukats för en – så slås gränsen fast för den ensamhet vi orkar bära och berätta om, den som tar slut, den som ger oss alla ett lyckligt slut.
Där utanför; de oberättade berättelserna om alla de andra sorterna av ensamhet, den som inte är vacker, den som inte tar slut, den som bara svårligen låter sig upptäckas eftersom den bärs helt nära hjärtat och lika gärna kan finnas i synbara gemenskaper.
Nu tändas tusen ensamheter – och på söndag strax innan klockan 15 (varken livesänt eller förinspelat, ej heller marknadsfört i något socialt medium), tänder jag mitt ljus för er.

SARA MEIDELL

Bli först att kommentera