Sara Meidell

Kulturredaktör på VK

Här skulle en Nobel-krönika ha publicerats

Av , , Bli först att kommentera 0

Efter uppehållet delas Nobelpriset i litteratur åter ut, men den traditionella upptaktskrönikan ställs i år in.

På fredagen före Nobeltorsdagen blir det plötsligt svettigt konkret att det som förra året var en vanlig vecka i oktober, i år återgått till att vara en bredbent vecka med vassa armbågar i kultursidesplaneringen. Museer och scenkonstnärer radar plötsligt upp sig och låter en ovanligt händelserik vecka skådas – och en kedja av ombokningar av pressvisningar och förhandsintervjuer följer, för att säkra plats för Nobelbevakningens personalkrävande torsdag och utrymmeskrävande fredag.

Alla är förstående; ja just, Nobel igen, så dumt att vi inte tänkte på det, men när alla konstnärer bokats om och somligt annat helt strukits ur planeringen, vill jag bara mejla tillbaka. Skriva att det är inte ni som är dumma, det är Arnault, Engdahl, men inte bara de, utan alla i den ruttna skandalhistoria som skapat ett tillstånd där Nobelpriset avförtrollats men där all medielogik fortfarande kräver högintensiv bevakning.

I denna anda av uppgivenhet blir också mejlutkastet med inbjudan till mina litteraturkritiker att vara med och tycka till under Nobeltorsdagen liggande kvar i mappen oskickat – och när jag upptäcker detta tänker jag att kanske är det just ett oskick. Hur jag önskar av dessa medarbetare, med sin benfasta integritet och med litteraturen i första och enda rummet, att stå i givakt inför ett pris som kanske inte ens handlar om litteratur längre.

På onsdagen före Nobeltorsdagen kräver kultursidesdramaturgin en Nobelkrönika, och redan på lördagen före torsdagen söker jag i mitt inre efter den känsla av högtidlighet inför litteraturen som kan vägleda mig till ett skrivbart spår, något friskt och fritt från cynism, något som inte redan tänkts och skrivits av andra hundratals gånger.

Kvinnorna, tänker jag, Atwood, Kincaid, Oksanen, dem kan jag skriva om, men så åker jag iväg till Rådhuset för att dela ut ett annat pris till en annan skrivande kvinna och så blir det Karin Smirnoff som denna dag ger mig mest hopp om litteraturen. Och i stället för ett spår till en Nobelkrönika ger jag mig i tanken hän åt en text jag hellre hade velat skriva – om vårt samtal om trävarubranschen och litteraturen, om virke, fibrer och beständighet.

Och när vi skiljs efter lunchen och hon kör norrut mot sin bror och en surströmmingsfest stannar jag i den flödande solen och orkar inte tvinga tanken söderut igen, mot Börssalen och torsdagen.

Söndagen före Nobeltorsdagen kommer och i Babel i SVT pratar Nobel-panelen om Carson, Mantel, men när jag sätter mig för att tvinga fram en riktning i en Nobelkrönika befriar mig ett samtal från redaktionen, om ett annat litteraturpris som delats ut. De Nios, till vår egen Gunnar Balgård och i stället för att tänka på DeLillo, Ford, Didion, ger jag mig nu frisedel att tänka på Gunnars amerikaner, beatförfattarna som han följt i det arbete som nu prisats. Och jag spårar en text jag hellre hade skrivit, om att en tro på litteraturen också kan byggas av att ha en Gunnar Balgård som man kan få äta soppa hos ibland, intill boktravarna, om man inte har för bråttom iväg till annat. En författare, kritiker och tänkare som har en grå Facit, och facit på så mycket inom liv och litteratur och som när han tackar ja till att Nobel-tycka-till, är en av de få som finns kvar som skriver sin kommentar utan en enda googling.

Måndagen före Nobeltorsdagen Nobelskriver TT om bokbranschen och DN om spelbolagen, men själv lämnar jag redaktionen efter arbetsdagen oskriven och otänkt och när jag kommer hem söker jag tröst hos Connell i Sally Rooneys nya roman ”Normala människor”, för ännu en dag av oförmåga att under en Nobelvecka känna magin i litteraturen. Nickar instämmande och viker ett hundöra på sidan där den tidigare fotbollskillen och Trinity-stipendiaten efter en författaruppläsning, medan hans kurskamrater svärmar för författaren, tänker om händelsen att den blev ett exempel på ”när kultur blir en uppvisning i klasstillhörighet, på när litteraturen dyrkas på grund av sin förmåga att ta med välutbildade människor på inbillade känslomässiga resor så att de efteråt kan känna sig överlägsna de outbildade människor vars känslomässiga resor de gärna läser om.” Och vidare, hur ”litteraturen såsom den presenterades vid sådana här litterära tillställningar, saknade potentialen att utgöra en motståndskraft mot någonting över huvud taget.”

Så kommer tisdagen före Nobeltorsdagen och i stället för att använda förmiddagen till att skriva den Nobelkrönika som ska in i onsdagstidningen, förbereder jag den föreläsning jag ska hålla senare på dagen för studenter i litteraturvetenskap och kreativt skrivande. Det ska handla om arbetet på en kulturredaktion och jag kan ju inte smitta dem med min avförtrollade känsla, så jag bestämmer mig för att ändå dramatisera och romantisera arbetet med hela Nobel-cirkusen, hur armén av litteraturkritiker står i givakt med sina skarpaste pennor och analyser. Hur litteraturen ändå ska övertrumfa skandalerna till sist.

För, inser jag ju – så intensivt vill jag ändå ha tillbaka den där magin de stal från oss.

Och i denna text som just här växlar över från ett presens till att bli profetisk, kommer jag ikväll när jag kommer hem, att läsa klart stycket i Rooneys bok om Connell, hur han efter författaruppläsningen ”icke desto mindre gick igenom några gamla anteckningar till en ny berättelse” och än en gång kände lusten vibrera i kroppen. ”Som när man bevittnar det perfekta målet. Som när ljuset prasslande rör sig genom lövverket, när en musikstrof letar sig genom fönstret på en bil som kör förbi.”

Och väl framme vid Nobeltorsdagen kommer jag åter stå där vid livesändningarna från Börssalen och i hjärtklappningen som i stunden ofelbart lär inträda kommer jag till sist också att höra den där musikstrofen av förnyat hopp om litteraturen.

Sara Meidell

Bli först att kommentera

Är det nu som födslovrålen till sist når makten?

Av , , Bli först att kommentera 0

Lisa Bjurwalds granskning av den svenska förlossningsvården kan vara starten på ett skifte där förändring slutligen sker.

 “Jadu – inget av det här är ju nytt. Kvinnor har i alla tider klagat på förlossningsvården”. Så löd den trötta sucken från opponenten när jag presenterade mitt examensarbete på journalistutbildningen.

En tredelad artikelserie hade jag dragit ihop och fått publicerad om en förlossningsvård på knäna, där kvinnor drabbades i stor skala på ett sätt som borde vara omöjligt i modern vård. Ämnet låg nära hjärtat, ilskan och tiden, jag hade nyss fött mitt andra barn och även om jag hade haft helt komplikationsfria förlossningar, var den insida jag bevittnat från vården tillräckligt skev och sorglig för att motivera en ordentlig genomlysning. Tyckte jag, och också många läsare, visade det sig, med goda tillrop från både vårdpersonal och förlösta kvinnor efter publiceringarna. Men alltså inte den rutinerade kvinnliga journalisten, en driven kvinnokämpe därtill. Varför?

I efterhand har jag återkommit till detta – och medan åren har gått och granskningar och larm från förlossningsvården fortsatt rulla i andra medier har jag insett att det jag då uppfattade som ett avfärdande av min artikelseries tema, kanske snarare färgades av sorgsen resignation inför att ständigt nya journalistkullar skulle behöva tillverka samma larmreportage om en ständigt nedbantad förlossningsvård.

Samtidigt gav hon ändå uttryck för precis den hållning som journalister ofta möts av när ansvariga för bristerna konfronteras. Dessa slentrianmässiga avfärdanden: att ”media” i okunnighet blåser upp problemen och skrämmer upp kvinnor när de publicerar fakta om överbeläggningar och förlossningsskador, är ett av de fenomen som ingår i en större struktur av en havererad förlossningsvård – det visar nu journalisten Lisa Bjurwald i en ny granskning. I helgen släpptes hennes bok ”BB-krisen – sveket vid livets början”, en omskakande läsning även för den som trott att allt redan sagts och skrivits om förlossningsvårdens kris.

För även om ämnet är hett, har ett brett grepp likt detta inte tidigare tagits, där det komplexa fält som den svenska förlossningsvården utgör analyseras område för område, kris för kris. Bjurwald har mött barnmorskor, psykiskt och fysiskt förlossningsskadade kvinnor, politiker och psykologer, hon har granskat journalspråk, statistik och resurser, och tagit del av berättelser om vägförlossningar, handläggningskatastrofer, krossade kroppar och tillit, vrede och smärta, både hos patienter och desperat vårdpersonal som pressat sig till tillstånd där patientsäkerhet blivit en omöjlighet. Genom att sedan tätt sammanfoga politik och resurser med det rådande systemet av attityder och värderingar tecknas så en bild av en permanentad kris, så övertygande att varje avfärdande av det lidande och den smärta som drabbar kvinnor och barn från och med nu borde vara omöjligt.

”BB-krisen” har snabbt kommit att kallats ett metoo för förlossningsvården och i sociala medier har kvinnor i spåren av boksläppet de senaste dagarna vittnat om sina erfarenheter av att negligeras, bagatelliseras eller skadas i en av livets mest utsatta situationer.

Jämförelsen är både rimlig och samtidigt lite haltande. Normaliseringen, tystnadsmekanismerna, förlöjligandena av offer för sexualiserat våld är förvisso grenar av samma nedvärderande av kvinnor som återfinns i förlossningskrisen – men en viktig skillnad är att metoos kraft knöts till chocken i den massiva mängden av hittills oberättade vittnesmål. När det gäller förlossningsvårdens skadeverkningar har ju berättelserna redan varit många och kända – både i etablerade och sociala medier, där även röster från de tidigare lågt ansedda och föraktade föräldraforumen på senare år fått utrymme också i tyngre granskningar.

Att ändå inget hänt, att Sverige är det land där flest barn i norden dör vid förlossning, att kvinnor föder vid vägkanter, inför födsel skickas runt på sätt som varit lagvidriga om det gällt boskap, visar dock att metoo-liknelsen för BB-frågan ändå är högst påkallad. För den genomgripande systemförändring som måste göras för att förändra den svenska förlossningsvården är minst lika bred som den som krävs för att komma till rätta med den övergreppskultur som metoo avtäckte.

 

Berättelserna finns, genom Lisa Bjurwalds gedigna arbete har de nu också fogats in i en journalistisk granskning som lämnar en både förtvivlad, förbluffad och ursinnig – men också med samma förlösande hopp som när metoo sprängde sig lös. På lördag finns Bjurwald på plats med reportageboken när BB-ockupanterna medverkar i den fjärde manifestationen för Sollefteå sjukhus och i november blir det ett riksdagsseminarium om boken. Anar vi här till sist en öppning för födslovrålet att nå beslutsled och ansvarsutkrävande? Att återgå till resignerade suckar känns omöjligt.

Sara Meidell

Bli först att kommentera

Glädjande – men krisläget kvarstår

Av , , Bli först att kommentera 1

Värsta scenariot undanröjt, men nu ökar trycket på statligt ansvar för Bildmuseet.

Glädjande och av avgörande betydelse – något annat ska inte sägas om beslutet att permanenta ett kommunalt stöd till Bildmuseet. Och i ett läge där ett katastrofscenario står vid horisonten blir förstås varje god nyhet en delseger värd att fira.

Men hur värdefullt beslutet än är, symboliskt och faktiskt, kvarstår krisläget för Bildmuseet och inget har egentligen förändrats. Sedan tidigare har Umeå kommuns vilja varit tydlig kring att stötta verksamheten och de fem årliga kommunala miljoner som nu säkras, är det nog få som hållit för sannolikt att kommunen inte skulle kunna avsätta även framöver.

Nu avvärjs ett värsta-tänkbara-scenario med ett minus på 10 miljoner, men illa nog är tappet på årliga fem miljoner som blir en realitet från 2020 då kontraktet med Balticgruppen kring det tillfälliga stödet därifrån upphör.

Att en nedbantning i den storleksordningen skulle påverka ambitionsnivå och verkshöjd på ett sätt som blir svårt att återhämta sig från torde stå klart för alla aktörer med intresse av att bevara en nuvarande institution av internationell betydelse: kommunen såväl som Region Västerbotten, Umeå universitet och privata aktörer i Umeå-regionen. Ändå är det den aktör som ännu inte tillmätt Bildmuseet dess rättmätiga värde som i första hand måste pressas att träda fram med omedelbar stöttning – staten och Kulturdepartementet.

I regeringens kulturbudget som i förra veckan presenterades går 21 miljoner kronor till statliga museer placerade i Stockholm, fördelat på Nationalmuseum och fri entréreformen. Samtidigt får landets länsmuseer, länsmusik och länsteatrar dela på 23 miljoner totalt.

Det ger nedslående besked om ambitionsnivån gällande hela Sveriges kulturella välstånd och inskärper dessvärre betydelsen av att mobilisera den breda regionala samverkan, som debattexten i VK häromveckan framhöll, för att gemensamt konfrontera berörda departement. Ska någon trovärdighet alls finnas kvar för nuvarande regerings kulturpolitik blir en sådan uppvaktning också skyndsamt hörsammad.

Sara Meidell

Bli först att kommentera

Lana del Rey kan vara vår bästa läsande förebild

Av , , Bli först att kommentera 0

Den amerikanska ikonen pekar ut riktningen under en bokmässevecka då vi står inför läsningens och bildningens apokalyps.

 Egentligen vill hon inte bli störd i den koncentrerade läspausen mellan tagningarna, den åttaåriga aktrisen i Quentin Tarantinos ”Once upon a time in Hollywood”. Men så ömklig är den alkoholiserade antihjälten Rick Dalton (sårigt spelad av Leonardo di Caprio), när han stapplar upp på verandan i filmfabrikens westernstad, att hon motvilligt ger med sig. Han får slå sig ner intill, så länge han lovar att vara tyst och bara läsa sin bok.

Naturligtvis går det åt fanders, den upprivne Daltons karriär är i alltför fritt fall och westernhjälten i kioskromanen han läser speglar alltför väl hans eget miserabla tillstånd för att han ska hålla ihop och snart snyftar han ut hela sin personliga tragedi inför det lillgamla barnet.

Scenen ger en vacker illustration av litteraturens spännvidd, kontrasten mellan nyttoläsningen (barnskådespelaren har i sitt knä en gigantisk biografi om Walt Disney, för att, som hon förklarar, bilda sig om branschen) och läsning som verklighetsflykt, identifikation och tröst. Samtidigt fogar den alldeles perfekt in sig i den nostalgiska vy som filmen i stort tecknar: ett skimrande Då – innan Manson-morden, när civilisationen stod i zenit, bilarna var snygga, kärleken fri och säkerhetskamerorna ännu inte påslagna. För lika fjärran som hela Flower Power-drömmen, framstår väl i dag scenen som utspelar sig – ett barn och en vuxen försjunkna i varsin bok, därpå engagerade i ett samtal om sina, på skilda vis, men ändå fullskaliga och betydande läsupplevelser. Den flottiga pocketboken, lika självklar i bakfickan som fickpluntan hos Hollywood-skådisen.

Ja, drömmarna gick verkligen i kras - Hollywoods såväl som bildningssamhällets om ett läsande folk. Under de senaste veckorna har vi unisont åter slitit vårt hår över att vara en förlorad generation, över det faktum att vi, trots att vi ställt timers och inrättat bonussystem för antal lästa sidor för våra barn, trots vårt Babel-tittande och Vi Läser-läsande, trots lika hög medvetenhet om vikten av sporten läsning intill löpträningen, ändå tycks stå här i den onda tid som Mansons hippies förebådade i sina snedtripper i drömfabrikens utkanter. I en degenererad läsning, den yttersta manifestationen av en degenererad civilisation.

Och när bokmässan i Göteborg nu ramar in veckan som inleddes med FN:s klimattoppmöte i New York känns frågan lika giltig för litteraturen som för klimatet: är apokalypsen slutligen här? Jämförelsen är inte orimlig – precis som i klimatfrågan är det de ackumulerade försyndelserna över tid som till sist får världen att tippa över, och vad ickeläsningen gör med demokratin och hela civilisationen illustreras bäst av en president för västvärldens stormakt som är lika vetenskaps- och klimatförnekande som illitterat. Liksom bromance-kompisen, rapparen Kanye West, har ju Donald Trump förklarat sig vara en stolt icke-läsare av böcker. Bilden av de två från 2016 i Trump Towers marmorlobby – båda två blonderade, i guldkedjor och kostym – som fick illustrera deras själsfrändeskap i fråga om litteraturen och annat, tillhör en av de mer emblematiska för den politiska tid som skulle följa.

När bokmässan i Göteborg nu ramar in veckan som inleddes med FN:s klimattoppmöte i New York känns frågan lika giltig för litteraturen som för klimatet: är apokalypsen slutligen här?

Svaret på hur vi återerövrar litteraturen, med alla de färdigheter den ger mänskligheten i form av inlevelseförmåga, empati, intellektuell mognad, ja, förmåga att överhuvudtaget hantera information om världen, skiljer sig inte heller från det som gäller för klimatet – vi behöver en systemomställning, en genomgripande förändring som skär genom hela samhället, där alla institutioner mobiliseras. Biblioteken, utbildningarna, ja, och inte minst de läsande förebilderna.

Det finns därför en bitterljuv och oerhört elegant logik i att en av den amerikanska populärkulturens största ikoner just nu också är den som stiger fram som en sådan. Med samma sammetsögda blick mot ett svunnet USA som Tarantino, har superstjärnan Lana del Reys litterära referenssystem blivit ett avhandlingsämne i sig själv. Vladimir Nabokov, Tennessee Williams, Allen Ginsberg, Oscar Wilde och Anthony Burgess – ja, och så den allt överskuggande Sylvia Plath – är ett axplock av författare som återfinns i hennes texter, insmugna i det på samma gång senkapitalistiska och 1950-talsdoftande låtuniversum som nu åter välsignar världen i det aktuella skivsläppet.

Kitsch, poser, tomma dekorationer, hävdar kritikerna av greppet – och ja, precis som filmrancherna i Tarantinos Hollywood, används författarna som just kulisser och symboler, varumärken jämställda med vilka andra lyxprylar som helst i en konsumtionsstyrd värld. Detta fulländar dock bara Lana del Reys eget konstnärliga signum – och lägger samtidigt tyngd i de litterära spår och fragment som också finns intill poserna, de som faktiskt leder mot något av verklig betydelse.

På så vis gör Lana del Rey ändå en starkt läsfrämjande insats: se här, om du kan din litteratur når du djupare lager av förståelse i en värld som kan verka osammanhängande, blott full av neonskyltar och branding. Det är glimrande hoppfullt och hopplöst och lika sant som någonsin litteraturen. Som hon sjunger i ”The Greatest”, en av nya skivans vackraste låtar, om en värld i upplösning:

”The culture is lit and I had a ball/ I guess that I’m burned out after all”

”L.A. is in flames‚ it’s getting hot/ Kanye West is blond and gone”

Sara Meidell

Bli först att kommentera

Monumenten och det historiska mörkret

Av , , Bli först att kommentera 1

Malås Nilagubben och Åseles Jägerlappen ställer sig mitt i debatten om hur vi hanterar ett kolonialt och rasistiskt arv.

”Bröllopsfesten slutade i tragedi. Fiolen tystnade men arvet lever.” Ja, nu finns den, på rätt sida om kyrkogårdsmuren, minnesstenen med orden här ovan: slutligen en återupprättelse och ett korrektiv till historien. 1886 misshandlades han till döds, den 29-årige samiske spelmannen Nils Johannes Renström, i ett dåd med starka rasistiska motiv, begravdes i tysthet i Bygdeå och nu, 133 år senare hedras till sist hans minne.

Om minnesstenen står som påminnelse om övergrepp i historien, blev berättar- och musikföreställningen Hög Tid, som med dubbla konserter i Skellefteå och Umeå ramade in avtäckningen i Bygdeå i helgen, ett fönster mot samtiden, med påminnelser om att kolonialmaktens arv och att den rasism som präglade synen på samer för 130 år sedan också återfinns i dag, i nya former.

Just detta, att vara lika vaksam på samtidens kränkningar och övergrepp som de historiska, är ett viktigt vaccin mot en återupprepning av begångna missdåd, och en påminnelse som tveklöst skulle behöva sina egna monument. I väntan på det kan vi studera ett par landmärken som redan finns, som på olika vis berör frågan om det samiska arvet och hur det värderas.

I Malå var det Nilagubben, träskulpturen som stått på Tjamstanberget sedan 1970, som det i fjol stod en strid om, detta sedan Malå Sameförening vänt sig till kommunen med en önskan om att verket skulle förflyttas. Klädd som en nordsame i Malås skogssamiska område, utgör Nilagubben en ständig påminnelse om diskriminering och svensk kolonialmakt, menade Sameföreningen och fick också medhåll av kommunens samiska koordinator, som argumenterade för att symbolvärdet i frågan är viktig; att rätt bild får ersätta en historiskt felaktig.

Men protesterna hjälpte inte och i september i fjol klubbade en oenig kommunstyrelse igenom att låta Nilagubben stå kvar, utifrån argument som i sig själva signalerade en ovillighet att göra upp med storsamhällets historiska makt- och tolkningsföreträde. Symbolvärdet för Malå framhölls talande nog även här, men också att verket ändå restes i god tro och rena avsikter – ett argument som nog snabbt skulle blåsa bort i vinden om motfrågan ställdes kring vilken samisk förankring som egentligen gjordes vid tidpunkten för statyns tillkomst.

Nu, ett år senare, är det ett verk i en annan samisk förvaltningskommun som står i kritiskt ljus, vilket VK berättade om förra veckan; Jägerlappen i Åsele, som togs fram som en souvenir på 1950-talet och sedan 2001 står som skulptur i betong längs riksväg 92. I en tjänsteskrivelse till kommunen ifrågasätter nu Åsa J Persson, biblioteks- och kulturansvarig, det rimliga i att låta Jägerlappen, som av många upplevs som kränkande med sitt namn och de kopplingar som felaktigt kan göras till samisk kultur, stå som symbol för kommunen genom att användas som gåva i offentliga sammanhang, därtill med ett nyinstiftat företagspris i dess namn.

Hur politikerna ställer sig till förslaget, att plocka bort Jägerlappen som kommunal gåva och inte nominera till årets Jägerlapp, återstår nu att se. Positivt i frågan är att förslaget skickats vidare för ett yttrande till den samiska samordningsgruppen, liksom att kommunalråd Andreas From (S) uttrycker en beredskap att vara lyhörd för dess synpunkter – men att frågan är känslig står klart och tar man del av den arrogans och de rasistiska undertoner som återfinns i somliga stråk på sociala medier där frågan debatteras, är det lätt att förstå att kritiker kan tveka inför att protestera mot den upplevda kränkningen.

Dessa symboldebatter ställer sig mitt i den fråga som ständigt återaktualiseras i diskussionen om hur vi ska hantera ett kulturarv som belastas av en historia av övergrepp och diskriminering. Ska monumenten som vittnar om oförrätter få stå kvar och laddas om till minnesmärken av historiska misstag som vi inte får glömma, eller ska varje tidsepok ha rätten att göra sina rensningar?

Frågan är inte enkel, varje fall måste bedömas för sig och pareras mot det faktum att det inte heller är ett önskat läge att verk i offentligheten aldrig får riskera att uppröra den ena eller den andra (ta bara metoo-puman som snart invigs i Umeå, som redan på förhand fått många att se rött i dubbel mening).

Både Jägerlappen och Nilagubben har möjligen potential att laddas om till symboler för en samtid som gör upp med sin historia – en god start är förstås att Nilagubben å sin sida kompletteras med mycket tydlig information om att verket bär spår av historiska felaktigheter samt att Jägerlappen å sin sida plockas bort från kommunal marknadsföring, och att kommunen gärna också bidrar till att balansera upp i sitt skulpturinnehav genom att göra vad den kan för att det planerade samiska solkorset på nära två meter blir verklighet, intill skulpturupplagan av Jägerlappen. Men klart är att den historia av övergrepp och rasism som symbolerna belastas av kräver ett mycket målmedvetet och offensivt arbete för att laddas ur.

Under minneskonserten för Johannes Renström refererade Leif Stinnerbom till Isaac Bashevis Singers konstaterande att människorna är sina berättelser, att vi utan dem blott vore djur. Detta kan gärna tas i beaktande när vi reflekterar över hur vi hanterar ett belastat historiskt arv som tar fysisk form i våra offentliga rum. Monumenten som dåtiden placerat ut är också berättelserna om hur vi i dag hanterar dem och hur vi talar om dem – och oavsett om de står kvar eller förflyttas finns inga ursäkter för att i ord eller handling inte bidra till en återupprättelse och en uppgörelse med ett historiskt mörker.

Sara Meidell

Bli först att kommentera

På nytt blev jag den flåsigt stressade redaktören

Av , , Bli först att kommentera 0
Margaret Atwoods ”Gilead” sätter fingret på litteraturkritikens dilemma.

Som förväntat kom utgivningen av Margaret Atwoods “Gileads döttrar” att dominera kultursidorna i veckan – uppföljaren till “Tjänarinnans berättelse” från 1985 som åter placerat sig mitt i samtiden med sin profetiska och dystopiska helvetesskildring av den kristna diktaturen Gilead.

Efter stort uppslagna intervjuer med författaren i helgen och rafflande nyhetsrapportering om försök att hacka förlaget i jakt på bokmanuset, släpptes så boken vid midnatt den 10 september, i ”en sorts koreograferad hysteri för marknadens bästa.” som DN:s Malin Ullgren skrev i sin recension den 11 september, då många av redaktionerna publicerade sina recensioner, blott ett dygn efter släppet.

Hysterin påminner om den som rådde för några år sedan kring den första av David Lagercrantz Millennium-böcker. Då spirade upprorsstämningar vid norra Sveriges kulturredaktioner när det verkade som att boken skulle anlända senare än till Stockholmsredaktionerna och det hela utvecklade sig till en ganska ovärdig situation för litteraturen i stort. Professionella litteraturkritiker hetsades till panikläsning av flåsiga redaktörer, pöbelstämning rådde på de kultursidor som annars pryder sig som försvarare av eftertanke och integritet i en snurrande mediebransch.

Ja, jag var en av de flåsiga redaktörerna vid det tillfället och efteråt lovade jag mig själv att aldrig låta mig ryckas med i liknande pr-feberstämningar.

Ändå har jag nu i veckan suttit och skickat arga mejl till förlaget när kulturredaktörkolleger ute i landet flashat sina Atwoods i sociala medier och recensioner samtidigt fyllts på i Stockholmstidningarna, medan postfacket på VK fortsatt gapa tomt under veckan – enligt förlaget en följd av ”restriktiva förutsättningar från agenten” som upphävt den normala ordningen.

Varför? Ja, delvis av uppdämd frustration över ett kulturliv som så tydligt ständigt graviterar mot Stockholm – men kampen för att hålla jämna steg med övrig media handlar i förstone om att inta en plats i det samtal som litteraturkritiken utgör i offentligheten. Ett samtal där recensionsdagar och synkroniserade publiceringar har mer att göra med en önskan om många deltagare, analyser och perspektiv, än om att göda förlagens pr-avdelningar.

Den hysteri som rått kring utgivningen av “Gileads döttrar” fångar tydligt de poler som litteraturbevakningen i medierna rör sig mellan; å ena sidan den nyhetsbetonade och författarcentrerade och å andra sidan recensionerna och det kritiska samtalet – där det förstnämnda alltid kommer att vinna i fråga om klick och publik, medan det sistnämnda förblir en mer robust bastion för det demokratiska samtalet. En utpost i dagens medielandskap som i dag kräver ett allt mer ettrigt och välformulerat försvar för att hävda sitt existensberättigande i hårda medietider.

En gren som dock inte pressas av klickjakt är däremot public service-redaktionerna – som man därmed kunde tyckas berättigad att utkräva ett särskilt ansvar från, för att hålla litteraturkritiken fredad.

Därför är det särskilt sorgligt att ta del av nyheten om SVT:s beslut att i Go´kväll, som det heter, “pausa”, bokrecensionerna. Flera kulturskribenter i dagspressen (bland andra Victor MalmDaniel SjölinKristian Ekenberg) har i veckan reagerat starkt mot beslutet – en upprördhet som varje kulturredaktör som slåss för bevarandet av litteraturkritiken förmodligen har lätt att instämma i.

När SVT i sitt mest folkliga forum stänger utrymmet för den renodlade recensionsverksamheten (minns också att recensionerna för en tid sedan försvann när Gomorron Sverige gjordes om) betyder det något för hela litteratursamtalet – en samtalspartner mindre, som genom att lämna rummet också avfärdar idén om själva rummets värde, sänker takhöjden för oss alla.

Det riktigt beklämmande är att det inte är förlagen eller litteraturbranschen som drabbas hårdast – de har sin egen marknadslogik utanför recensionsverksamheten – nej, det som skjuts i sank är det kritiska samtalet, det vars värde är av omätbar sort, men likafullt akut värdefullt i ett vidare demokratiskt sammanhang.

Sara Meidell

Bli först att kommentera

Ge mig teater som är stökig och störande på riktigt

Av , , Bli först att kommentera 2
 Västerbottensteatern presenterar en höst som väcker frågor om vad som i dag ska avses med ”förstklassig teaterkonst”

Pumptermos med kaffedropp. Folkets hus och bygdegårdar som städas ur och ställs i ordning. Hembakt på papptallrik. Kassalåda från Clas Ohlsons, Blomstermåla och Arvidsjaur.

Ja, det är träffande ögonblicksbilder som Gunilla Brodrej i Expressen målar upp från hur en Riksteaterpremiär ute i landet kan te sig. Och visst är det vackert – vi lantisar kan bli lika tårögda och hänförda som en nollåtta inför hela detta, hur teatern flödar ut i bygderna.

Lika träffsäker är Brodrej i sin kritik mot det Riksteaterprogram som texten riktar udden mot – ett höstprogram som bekräftar en folkbildningsiver som slagit i taket, skriver Brodrej. En dokumentärtrend som nu invaderat även scenkonsten, där inget längre lämnas åt fantasin. Sluta plåga oss med verkligheten, Riksteatern, som hon utropar, om än den ena, än den andra föreställningen med febriga samtidsteman.

Jo, tack – vi här ute i bygderna, i de 230 riksteaterföreningarna, har nog lagt märke till detta. Demokrati, miljö, glesbygdsdebatt och feminism – på senare år har det inte varit någon hejd på samhällsengagemanget och de alldeles samtidsnära scenhändelserna i Riksteaterutbudet. Vi har fått plakatteater för en ny generation, vi har känt oss upplysta och fostrade och ja, många gånger har vi kanske undrat om det var dessa aktivistiska folkbildningsambitioner som ecklesiastikministern Arthur Engberg avsåg när han 1933 i sitt direktiv till teaterutredningen talade om hela landets rätt till ”förstklassig teaterkonst”.

Tur då att det finns friteatrar och regionteatrar som kan bygga ut Riksteaterutbudet och komplettera med lite teater-teater? Eller? Nja, blir svaret efter Västerbottensteaterns höstpressträff häromveckan, där snarare ett tydligt släktskap stod klart med teaterns tidigaste huvudman, just Riksteatern – med en vd Fransesca Quartey som underströk vikten av ett socialt engagemang och som presenterade ett program som ritade ut precis den linjen, helt enligt senare års trend.

Pjäsen som orsakade debatt för ett par år sedan, som skulle få unga att gå och rösta, kunde väl få vila i frid, men är ändå värd att nämnas, som en markör för den sorts samhällsupplysande eller samtidsskildrande ambition som märkts vid Västerbottensteatern. I höst fortsätter det med bland annat pjäser om affekt-teori, om självmord och en workshop i civilkurage. Därtill bland annat ännu en omgång julmys med publikfavoriten Karl-Bertil Jonsson, en humoristisk talkshow med boktips, en pjäs om mobbing och musikföreställningar i samarbete med Norrlandsoperan. Samt, förstås, Berättarfestival och Torgny Lindgrenska berättarföreställningar.

En bra mix och en korrekt repertoar, men inget som väcker den där darrande nyfikenheten som man kan känna inför den teater som osäkrar rummet med lite vagare programförklaringar. Inför det nyskrivna och ospelade, inför de mer oväntade ämnena och formerna. Det mest lovande under hösten är samarbetet med Profilteatern, skräcksatsningen Tillbaka innan midnatt – vilket någon säkert kan tycka är stötande att hävda, här från Umeå-redaktionen, Umeå med sin Norrlandsopera och sina djärva friteatrar.

Kanske ÄR det stötande, att önska mer än allt detta. Och en replik på denna text skulle utan vidare kunna invända att teatern gör precis vad som ligger i uppdraget. Att vara en samhällsaktör, att driva just de angelägna frågor som tiden och platsen ritar upp. Profilera sig med och förvalta regionens särart. Ja, och dra folk till teatern, förstås.

Och visst – med de tuffa ekonomiska villkor som i dag gäller för regionteatrar generellt, finns det säkert en klokskap i att som Västerbottensteatern å ena sidan locka med säkra kort som spelats väl i form av Bröderna Lejonhjärta, Loranga, Masarin & Dartanjang, HasseåTage – och å andra sidan bevisa sitt existensberättigande gentemot statliga bidragsgivare och regionala och lokala ägare med god representation av fibrig samhällsnytta på repertoaren.

Ändå återkommer jag till Arthur Engberg och teaterutredningen: ”Det är icke blott huvudstadens befolkning som har berättigat anspråk på att komma i åtnjutande av förstklassig teaterkonst”. Vad som avses med ”förstklassig teaterkonst” står för varje tidsepok att svara på – och i dagens pressade teater-Sverige måste nog huvudstadens privilegium anses vara tillgången till det riktigt smala och spretiga, det otvättade och störande, den scenkonst som bråkar på mer oväntade vis än med förtryckta plakat i tidens anda. Som är, ja, mindre duktig.

I Norrans referat från Västerbottensteaterns presskonferens säger nytillträdde konstnärlige ledaren Bobo Lundén apropå skräcksatsningen att “Vi brukar höra efter vad publiken efterfrågar”. Och det kan ju låta bra och demokratiskt, en teater i tiden och för folket. Men för egen del längtar jag mer efter teater som utsätter mig för det jag inte hade en aning om att jag efterfrågade. Som placerar mig i ett otryggt rum av helt annan sort än skräckteaterns – ett rum som också håller ett reservat för teaterns samhälls- och människovidgande potential.

Sara Meidell

Bli först att kommentera

En glimt av ett samhälle utom sig

Av , , Bli först att kommentera 1
 “You cant´t stand all this freedom” – så lyder meddelandet som Linda Boström Knausgård får från vapenbutiken US Army, mitt i den mest desperata av livssituationer. Utan att hon minns det, har hon sökt på nätet efter hur hon kan få tag på ett skjutvapen och nu har algoritmerna detekterat henne som en potentiell kund. Problemet är att det självmord hon planerar måste se ut som en olycka och därför söker hon sig i stället till den undre världen i stan där hon bor. Ett författarstipendium har hon att erbjuda, kan någon knuffa henne framför ett tåg till detta pris?

Det är en rakt igenom förtvivlad scen när hennes fråga möts av ett hånskratt – ett beställningsmord, får hon veta, kostar minst hundra gånger det hon har att erbjuda och sällan har väl all glorifierande mystik som ännu omgärdar temat psykisk ohälsa och skapande så brutalt röjts undan.

Efter scenen i underjorden ska inom kort ett akut omhändertagande följa och Linda Boström Knausgård ska under fyra års tid gå in och ut ur psykiatrisk tvångsvård, där ett pärlband av ECT-behandlingar ska bli vardag – allt detta nu skildrat i nya boken Oktoberbarn (Modernista), ett omskakande vittnesmål från insidan av ”fabriken”, som hon kallar vårdinstitutionen.

Detta är en bok som i flera avseenden utgör ett kyligt reningsbad för samtiden. Inte minst framstår dess kvaliteter tydligt under en höst där litteraturvärlden nu varvar upp, med sikte på bokmässa och Nobelpris – hur den utövar ett iskallt motstånd mot litteraturens och samtidens marknadslogik med dess törst efter fixstjärnor, lystet skvaller och hämndlitteratur. Äktenskapet med Karl-Ove Knausgård och dess upplösning 2016 beskrivs visserligen naket, men utan skymfanden eller uthängningar, i ömsesidig transparens gentemot den tidigare makens självbekännelser. Inget hat, inte ett ont ord, bara en redogörelse för ett liv tillsammans där det blir helt tydligt att hennes kamp aldrig var hans.

Men det är som skildring inifrån svensk psykvård i en alldeles nära dåtid som boken positionerar sig som en angelägenhet långt utanför litteraturvärlden. Och det är just i egenskap av författare och patient som Linda Boström Knausgård når längre än vilken journalistisk granskning eller utredning som helst hade haft möjlighet att göra.

Inte bara genom det faktiska vittnesmålet, boken som blev, trots allt, de stilistiska och språkliga kvaliteter som ställer litteraturen över andra genrer av samhällsberättelser – utan framför allt i hur skrivandet, skapandet, kreativiteten, blir det prisma där vårdens svar obevekligen tvingas fram på frågan: vad är det att vara en människa, samt, hur värderar vi detta mänskliga?

ECT-behandlingarna blir här starkt symboliska för samhällssystemens beredskap att avhumanisera – i detta fall, att under tvångsvård genomföra en behandling som visserligen hjälper många med svåra diagnoser, men vars långtidseffekt på minnet ännu är oklar. Minnet, som inte bara är författarens råvara, utan något som ju skiljer oss från den maskin som används frekvent i det bildspråk som ska övertyga patienten om behandlingens gynnsamma potential: en dator som startas om. Minnet, som bär våra lagrade bilder, erfarenheter och känslor, som låter oss orientera oss i en omvärld och som därför också utgör våra nycklar till framtiden – ja, som i kollektiv mening utgör ett skydd mot ett i vidare avseende avhumaniserat samhälle.

I sångerskan Marie Nilsson Linds sommarprogram berättade hon om sina erfarenheter från de många serier av elbehandlingar hon genomgick – hur effekt på ångesten och depressionen uteblev men hur hon i stället glömde musiken. Senare kom den tillbaka, fingrarna mindes åter dansen över tangenterna, och även för Linda Boström Knausgård har helt uppenbart orden och minnena bevarats genom hennes många behandlingar – vilket vi ska vara väldigt tacksamma för.

Episoden som hon återger, där hon förklarar för sin överläkare att hon är författare och att hon behöver sina minnen, är en nyckelscen – hur oron bemöts med ett ”Du kan ju alltid hitta på. Det är väl det författare gör.”

Scenen som följer, när författaren flyger upp och kopplar strypgrepp på läkaren, i ett utfall som ska följas av utökad övervakning, lugnande medicin och ja, ännu en serie behandlingar, är ångestskapande på ett sätt som borde beröra oss alla. En glimt av ett samhälle utom sig.

SARA MEIDELL

Bli först att kommentera

Skogarna i Amazonas är som feminismen – nödvändiga för vår arts långsiktiga överlevnad

Av , , Bli först att kommentera 2
Skogen bär priset för västvärldens och det patriarkala samhällets värsta beteenden – och man kan fundera på om det är därför kvinnliga separatistiska rörelser genom tiderna gärna tagit skogen i bruk. 

Manligt våld och kvinnooffer dominerar nyhetsflödet i dagarna, men ämnet har också upptagit mina tankar när jag gjort mina skogsvandringar de senaste veckorna. Att skogen har en mörk dimension, som brottsplats för manligt våld, har nämligen blivit allt mer påtagligt.

Inte för att kvällarna är mörkare nu och skogen åter gjort sig påmind som den vi möter i deckarna, en plats där kvinnolik göms undan – nej, det är i stället bränderna som markerar ut skogen som brottsplats. För aldrig blev det tydligare än nu, med ett Amazonas i lågor, att det är den vite mannens livsstil som härjar sönder planeten.

Kolonisatören, den köttätande patriarken, föraren av bränsleslukande fordon, krigsherren, blir figurer i ett historiskt brännglas riktat mot regnskogarna – allt med en president, ännu en av alla mäktiga män, som i stället för att gjuta vatten på lågorna blåst syre till bränderna.

Skogen bär priset för västvärldens och det patriarkala samhällets värsta beteenden – och man kan fundera på om det är därför kvinnliga separatistiska rörelser genom tiderna gärna tagit skogen i bruk. För ett par år sedan avtäckte folkmusikerna Sara Parkman och Samantha Olanders magnifikt ett stycke glömd kvinnohistoria i föreställningen Fäboland, om hur kvinnor i fäbodarna under sommarmånaderna fick en frist från manlig maktutövning. Och i en kommande scenhändelse i höst skildras ett mera sentida fenomen – den svenska flickscoutrörelsen, detta i kollektivet PotatoPotatos nya föreställning Riddare av tusen äventyr, baserad på en avhandling av Umeåforskaren Bodil Formark. Mellan 1910- och 1960-talen hade rörelsen sina livaktiga år och erbjöd en värdefull plats där flickor fria från mäns blickar kunde träna sig i att verka i det offentliga rummet och naturen, bygga identitet och gemenskap.

Att skogens roll som feministisk arena förändrats står dock klart. I New York Times publicerades i veckan ett djuplodande reportage från HOWL, ett av de samhällen som byggdes upp inom den lesbiska separatistiska womyn´s land-rörelsen under 1960- och 1970-talen, i dag riskerar stängning på grund av svårigheter att rekrytera nya entusiaster. I artikeln resoneras det kring anledningar som att rörelsen blev i första hand en angelägenhet för vita akademiker, men också kring en allmänt utbredd glesbygd: som en av föreståndarna konstaterar “För 35 år sedan var detta en plats att fly patriarkatet. Men ärligt talat, här i Burlington har själva patriarkatet en lägre befolkningsgrad än vi.”

Greta Thunberg för inte feminismens utan miljörörelsens talan – men att dessa hänger samman blir hon utifrån ovanstående resonemang samtidigt ett litet intyg på. Med flickscoutens bästa färdigheter – rask, vänlig, djurvän, talar sanning och hjälper de svaga – och motarbetad av ett manligt etablissemang på samma vis som när scoutrörelsen var ny, är det i veckan visserligen inte en skog utan ett hav hon korsat. Men när jag ser bilderna på henne, från landstigningen i New York tänker jag att allt hänger samman, att skogarna i Amazonas är som feminismen; nödvändiga för vår arts och planetens långsiktiga överlevnad.

SARA MEIDELL

Bli först att kommentera

Låt ingen slippa höra de mördade kvinnornas röster

Av , , Bli först att kommentera 0

I höstens viktigaste och mest ohyggliga bok uppvisas ett gigantiskt samhälleligt misslyckande.

En ofrånkomlig kontrollförlust, som kräver trygghet, säkra vårdrutiner och en kompromisslös lyhördhet för kvinnans röst – så beskrevs förlossningssituationen i ett samtal som avslutade fotoutställningen Förlöst av Alexandra A Ellis i Umeå konsthall häromveckan. Under sommaren, som skulle komma att rapporteras om som ”fruktansvärd” av vårdpersonal på Umeå BB, har hennes bildserie visats – och porträtten på de nyförlösta kvinnorna, både sköra och starka, blev under samtalet en talande fond för de vittnesmål som gavs, av publik, forskare och vårdpersonal, om en förlossningsvård som inte är den vi önskar, där kvinnans röst inte ges plats, där trygghet inte kan garanteras.

När nyheten någon vecka senare sprids om den 33-åriga kvinna i Örebro, som nekades kejsarsnitt under sin förlossning och senare förblödde efter svåra komplikationer kommer samtalet i rekyl för mig. Den ofrånkomliga kontrollförlusten, som här gick hela vägen genom vårdkedjan. Hur personalen, enligt medierapporteringen, inte följt de tydliga direktiv som mamman och hennes make förmedlade från den syriska läkare som förlöst hennes första barn, att inget annat än kejsarsnitt var möjligt vid kommande förlossningar. Hur kvinnan ändå tvingats försöka föda vaginalt och slutligen opererats akut för att några dagar senare avlida.

Man bör naturligtvis avstå spekulationer och utredningen får ge hela bilden av förloppet. Frågor som måste ställas är förstås om kvinnans syriska bakgrund, eller diagnosen ställd av en syrisk läkare, kan ha gjort hennes röst svagare i vårdsituationen. Men helt säkra kan vi vara på att den kvinna som nu föll offer varken är den första eller sista som för döva öron larmat om fara inför samhällsinstitutioner med uppdrag att se till medborgarnas säkerhet och trygghet, med dödlig utgång som följd.

Förlossningsvården är en del av samhället där det generella nedvärderandet av kvinnor konstant låter sig bevisas – den systematiska dövhet och ignorans inför det psykiska och fysiska pris som kvinnor ständigt betalar bara genom att leva i ett samhällssystem av manligt maktutövande.

I en bok som redan måste klassas som en av höstens både viktigaste och mest ohyggliga beskrivs de yttersta konsekvenserna av samma blindhet och dövhet, men inom de myndigheter som har i uppdrag att skydda kvinnor från manligt våld.

”I händelse av min död” är rubriken på Kerstin Weigl och Kristina Edbloms bok, som går igenom samtliga fall i Sverige under de senaste tio åren där en kvinna mördats av sin partner eller ex-partner. 299 kvinnor, vars liv och hur de bestals på det, tecknas konkret och i fullfärg, bortom såväl de stora och explicita rubrikerna, som de obetydliga notiserna med sina kyliga omskrivningar av mord som ”familjetragedier”, eller ”utökat självmord”. Det är förtvivlade och chockerande berättelser, det är övervåld och djupaste kvinnohat, och det som sliter sönder en vid läsningen är hur det tioåriga perspektivet, med det ofattbara antalet offer – kvinnorna, men också deras barn, som i många fall blivit vittnen till våldet – tecknar en så förkrossande bild över ett så brett samhälleligt misslyckande. Varje myt punkteras, som att män som mördar eller kvinnor som drabbas skulle vara av en särskild sort eller samhällsklass – och i genomgången av kvinnornas möten med samhällets olika instanser som skulle ha skyddat dem, blir bilden av ett storskaligt systemfel och svek omöjlig att invända mot.

Att boken redan skjutit in sig överst på försäljningslistorna är hoppfullt, men krimlitteraturen som fyller på strax därunder, med sitt frossande i skändade kvinnokroppar, ger en mer komplex bild och ytterligare tyngd åt utmaningen. För att förändra en historia av tusentals år av manlig maktpropaganda som krävt sina kvinnolik i både verkligheten och fiktionen behöver vi vara många som bryter och bänder i systemen – oavsett hur oanständig tanken är att våldet är någon annans än våldsverkarens.

Myter måste fortsätta punkteras, varje hot och våldsyttring måste rapporteras, i media och rättsinstanser, och med ett språk som aktivt bjuder motstånd mot de krafter som vill göra våldet till norm och resurser måste avsättas så att hålen i systemen aldrig ska kunna bero på underbemanning eller för låg kompetens i vård- och rättsväsende.

Kvinnorna i Edbloms och Weigls dokument bad om hjälp och fanns i många fall på rättssystemens radar långt innan morden skedde – att detta ändå inte räddade deras liv är outhärdligt. Må deras berättelser bli till ekon som får fortsätta ljuda och öka i styrka tills våldsstrukturerna slutligen krackelerar.

SARA MEIDELL

Bli först att kommentera