Sara Meidell

Kulturredaktör på VK

Redan nu hörs puman ryta

Av , , Bli först att kommentera 0

Kommentar till Umeå kommuns nya offentliga verk, Metoo-puman som installeras på Rådhustorget i oktober.

Tänk vilken syn det hade varit att få se Umeås nya konstverk, Metoo-puman, i den vårsol som till sist kom. Det högblankt röda, pelaren i skarp stålglans, guldtänderna – vilket mäktigt vårtecken och förebud om ljusets återkomst det hade varit.

Nu får vi vänta till oktober innan Camilla Akrakas verk Listen är på plats – och redan på skisstadiet kan hur som helst en dramatisk entré konstateras, med stora och yviga reaktioner i sociala medier och riksspridning av nyheten. Allt annat vore förstås märkligt. Inköp av offentlig konst i det sexsiffriga budgetspannet med placering centralt i ett stadsrum brukar väcka reaktioner. Och med de parametrar som därtill gäller för puman: ett verk som kommenterar en av de stora och mest omdebatterade politiska rörelserna på senare år, ett feministiskt ställningstagande – triggas förstås en särskild debattlystnad hos både konstskeptiker och en bredare skara sluggers, som i sin tur tvingar ut sansade röster till försvar och nyanser.

Redan nu har puman alltså börjat göra sitt jobb, om man i den offentliga konstens uppdrag räknar in både samhällsdebatt och konstdebatt.
Att kulturnämnden vid veckans sammanträde fattade två andra beslut rörande konsten – inköp av en större Emil Holmer-målning till Maja Beskow-skolan, samt beslut om avskrivningar av en rad verk i kommunens samlingar – som hade varit minst lika angelägna i ett samtal om den offentliga konstens ekosystem, men som hamnade i helt död vinkel i debatten, är en diskussion i sig, att förhoppningsvis återkomma till, men ändå nogsamt notera.

Några av de frågor som puman väcker kan och bör vi absolut diskutera och bemöta redan nu.
Som; bör man inte lägga pengarna på annat – vården, skolan? (Nej, frågan är lika befängd som att fråga sig om det verkligen är nödvändigt att snöröja hela tiden. Utan konst i våra livsmiljöer dräneras de på själva livet. Punkt).
Eller: ger inte puman fel associationer – en femme fatale, när det skulle handla om frihet från att som kvinna sexualiseras? (Nja, just skambeläggandet av kvinnors sexualitet är väl en del av det som behöver laddas om, i en vidare Metoo-kamp).

Andra frågor, som rör själva konstupplevelsen, blir omöjliga att diskutera redan nu – detta ligger i konstens villkor, vilket vi bör vara ödmjuka nog att inte förneka när kommunbeslut klubbas och konstskisser tumlar runt i en medial hetluft. Vi kan aldrig veta vad ett konstverk gör med oss innan vi ställts inför det och detta är det stora och fantastiska med konsten.

Hur det kommer att kännas att peka upp mot den rytande puman på vandring genom stan, säga till mina döttrar att där ser ni vår kamp, ser ni att alla ser den – är alltså bara en känsla jag kan spekulera kring. Men jag längtar efter att få uppleva den.

SARA MEIDELL

Bli först att kommentera

Det politiska barnet ledde väg genom Littfest

Av , , Bli först att kommentera 1

Krönika efter Littfest 2019

Samtidigt som unga människor strömmade ut i klimatprotest i Umeå och hela världen, strömmade besökarna in i Folkets hus när Littfest drog i gång på allvar på fredagen. Och just den unga människan, barnet, blev ett spår jag kom att följa genom årets Littfest – en festival som därmed bevisade sig kunna överraska med teman du inte finner utpekade i festivalprogrammet.
Redan torsdagskvällens traditionsenliga Provinssläpp på Bokcafe Pilgatan angav riktningen: under rubriken Barndomsland visar tidskriften i sitt första nummer 2019 hur detta tema famnar hela världen, inte minst ständigt angelägna frågor om makt och maktlöshet.

Det stod också klart i fredagens första Idun-samtal mellan Suzanne Osten och Uje Brandelius under ledning av Annika Norlin, där barnets makt och maktlöshet, men också litteraturens dito skarpt och spänstigt diskuterades.
Childism, var ordet Suzanne Osten plockade fram för det strukturella förtryck som råder, hur barnets medvetenhet om världen, dess motiv och handlingar misstänkliggörs av en vuxenvärld, samtidigt som denna makt över barnet förnekas av samhället. Och hon satte också fingret på det hyckleri som följer med detta: vi hyllar Greta Thunberg som ung förebild, men tar flyget till Umeå på Littfest.
Samma hyckleri, men inom barnkulturen, och mer bestämt den politiserade, som var tema för samtalet, satte i sin tur Uje Brandelius fingret på – hur feminism och rasism stjärnmärks i barnlitteraturen, men hur det snabbt blir hotfullt, med tal om en politisk litteratur i negativ mening, när ekonomi och klass beskrivs och gestaltas.

Att barnlitteraturen är sprängstoff står alltså klart – och som Uje varnade: barnkulturen är nästa fält som främlingsfientliga och högerextrema krafter kommer att börja laja med. Vilket risken är att de relativt ostört kommer kunna göra, med tanke på den döda vinkel den ligger i, lågt ansedd och lågt värderad som den är, trots högtidstalen.
Det mest politiska man kan göra, slog Suzanne Osten följaktligen fast: det är att ge sig in i barnkulturen. Och skäl finns därför kanske att tacksamt konstatera att två av våra stora svenska författare under Littfest avslöjade barnbokssatsningar som nya projekt: Sami Said med en pinfärsk bilderbok och Sara Stridsberg med en barnbok som utges i september.
En omsorg om litteraturen och barnen man vill prisa i tider när världen står och skälver – för, som Jonas Hassen Khemiri konstaterade i ett senare samtal om familjen: den värsta ångesten som förälder vore ju att komma på för sent att vi gjort något som orsakat våra barn oåterkallelig skada.

Världen tog sig även i år in i Littfest-salarna och eftersom världen har sitt mörker, krig, flykt, förtryck, måste också samtalen bli mörka. Att litteraturen har förmåga att finna ett språk för även det svåraste blev Littfest som vanligt ett bevis för. Fina samtal kring migration och kvinnlig hantverkstradition som ersättning för ett saknat språk gavs, bara som ett av en uppsjö exempel på detta, i Kim Thúys sprudlande samtal om kokkonst som kärlek och kulturarv. Och i samtalet med katapultprisade Burcu Sahin, om poesi, sömnad och systerskap genom sorg och flykt ägde ett glimrande festivalögonblick rum, med publik som stickade och broderade ikapp med scensamtalet. Prisas måste också projektet Littfest översätter, med fristadspersoner vars verk översattes och presenterades inom festivalens ramar.

Och om världen tog sig in, tog sig Littfest också ut, med kvällsprogram på Bildmuseet och Norrlandsoperan som vidgade både festivalrummet och litteraturbegreppet. Festliga och matiga program med sin poesi och musik, och rumsligt en välkommen expansion – för om kvällsprogrammen präglades av en glad anda av anarki, rådde stundtals i Folkets hus en mer hätsk upprorsstämning bland köande som inte fått plats i de salar som belastades av extra hårt tryck i år till följd av bland annat ett glesare Idun-program och alltför heta namn bokade i det mindre Studion.
Att festivalarrangörerna gör sina utvärderingar och drar sina slutsatser av detta kan vi lugnt utgå från. Och förhoppningsvis gör även publiken sin del av läxan och hyfsar till beteendet både gentemot sin medpublik och de många volontärer som fick ta emot både oanständigheter och hot när de kämpade för att kontrollera flödena. Med detta oskick uppstyrt, kan vi bara börja längta efter nästa års stora litteraturfest.

SARA MEIDELL

Bli först att kommentera

Hur får konsten plats i den framtida staden?

Av , , Bli först att kommentera 0

Kulturen får stor betydelse när de framtida städerna skissas fram, men vilken plats får konstnärerna?

Naivistiskt måleri och myllrande djärvt broderi utgör en färgstark injektion längs en smutsgrå Rådhusesplanad i Galleri Sockers nya utställning. Karin Rådin och Emma Ewadotter är konstnärerna som denna gång fyller den tidigare blomsterbutikens lokaler, där det nystartade konstnärskollektivet huserat sedan man drog i gång sin utställningsverksamhet i höstas. Initiativet är lika energigivande som galleriets namn gör gällande och att lokalen fungerar sällsynt bra som galleri, med sina stora fönster och fria ytor, kan åter konstateras – ändå väntar nya gallerilokaler för nästa vernissage, allt enligt planen för det nomadiska kollektivet.

Konceptet, att i samarbete med fastighetsägare ta tillfälliga utrymme i bruk, är ett tecken i tiden, ett fenomen som hör till den moderna stadens omvandlingsprocess. När konsumtionsmönster förändras och butiksdöd drabbar stadskärnorna har denna win-win-lösning uppstått i flera storstäder: konstnärer får tillgång till lokaler i attraktiva lägen och fastighetsägarna kan med kulturens hjälp bevara liv, rörelse och status där gapande hål i fasaderna annars snabbt hade kunnat skapa otrivsel och sänka värdet på området med dess fastigheter.

Lägg till detta observationerna att också Umeås köptempel visat att man förstått värdet av att matcha konst med shoppingen – som Utopia, med konstverket Beetle sphere hängande från taket, eller Avion, där i veckan de första penseldragen tas i satsningen med en jättemålning skapad på plats – så kan lugnande besked ges till den som eventuellt grunnar över hur Umeå står sig i urbaniseringsracet. Det verkar som att vi följer de stora mönstren – och fler utställningsytor och nya intressanta initiativ förstås bara är att bejubla. Konsten kan aldrig få för många scener och en flora av flera aktörer, offentliga institutioner, fria initiativ och privata gallerier, är också önskvärt för ett hälsosamt konstliv.

Samtidigt behöver förstås Umeå liksom alla andra tillväxtstäder förhålla sig till de utmaningar som följer med de framväxande nya städerna – där bland annat en livlig diskussion på politisk nivå förekommer i Storbritannien, om vad som händer i städer där konsumtion inte längre ska vara den huvudsakliga motorn och magneten i stadskärnorna. Konsten kan här bli ett bra titthål in mot frågor om hur vi organiserar framtidens stad – om makt och kapital, om offentligt eller privat ägande, ja, om vem som äger rummet och vem den nya staden byggs för.

Frågan om vad som händer med konstens utrymme och frihet när privata aktörer, gallerior eller fastighetsägare, får inflytande inte bara över ytor utan också över konstbegreppet, blir till exempel belysande för frågan om vilken plats som på riktigt finns för det prövande anslaget, det som kanske inte blir säljbart.
För – lika mycket frihet som kan finnas i ett konstnärligt nomadupplägg, kanske till och med större än inom institutionerna, lika viktigt är att de permanenta offentliga utställningsytorna bevaras. Och lika viktiga som de privata gallerierna, liksom byggprojekten, eller för den delen galleriorna, är för konstnärers inkomstmöjligheter – lika viktiga blir insatserna för att hålla en konstnärlig professionalitet i byggprocesser och gestaltningar, säkra goda konstutbildningar, liksom, inte minst, strukturer som låter konstnärer får plats att inte bara visa, utan också skapa konst.

När illustratören Jessica Arevärn i dagarna drar i gång sin 96 kvadratmeter stora målning i Avion, har en annan Umeåkonstnär, Anders Granberg, nyss packat ihop sina grejer och avslutat arbetet med ett annat mastodontprojekt – Sveriges största teckning med kulspetspenna, 5 x 2 meter, som skapats i Vävens projektateljé. Motivet, en Volvobil, utgör den första delen i en planerad triptyk, där Villan och Vovven ska följa upp i en kommentar till vardagsvurm, begreppet lagom och medelklassens trygghetssökande.
Var dessa storskaliga kommande teckningar ska skapas är ännu oklart, likaså var triptyken kan komma att beskådas när den står färdig. Men ville man, kunde man redan nu gärna låna det pågående verket för fortsatta frågor till framtidens stad – både kring konstens plats, men också konstnärernas, denna lågbetalda yrkesgrupp som liksom så många andra i lågbetalda yrken faller genom de sociala skyddsnätens maskor. Hur bygger vi möjligheter till boende, liv och trygghet, även för dem, i våra städer? Ja, för en vardag, mellan kulturen och shoppingen?

SARA MEIDELL

Bli först att kommentera

Sportlovets Stockholmsvecka är över oss

Av , , Bli först att kommentera 0

Nu är det sportlov! Det utropar mjukostreklamen och influerarna, så också nyhetspresentatörerna och storstadstidningarnas krönikörer. Så låt oss prata sportlov, och en bra start kan vara just en text ur den sistnämnda kategorin – Patrik Hadenius långessä i DN Söndag (24/2), om vårt behov av aktiva pauser och om sportlovets historia. Från kokslov till fjällturism, från dåtida hälsoideal och naturvurm till dagens skräck för skärmar och stillasittande, ger han en innehållsrik och bildande exposé över ett lov, som med tydlig koppling till skiftande politiska strömningar och idéer om det goda samhället, utgör en mycket god källa till samtidsanalys.
”Förmodligen säger dessa regelbundna lov, och deras aktiviteter, något om människans konstitution, vårt behov av mening och en gemensam rytm”, skriver Hadenius också klokt och riktigt.

Men lika avslöjande som sportlovet i sig, är förstås den berättelse vi skapar om sportlovet, av sådant som reklam och kulturkrönikor – och mest avslöjande är kanske det som i denna berättelse INTE skrivs ut.
I Patrik Hadenius text är klassdimensionen till exempel en blind fläck, precis som, naturligt nog, i reklamen och influerarvärlden. Det är färgglada sportkläder, hyrhus i fjällen, tågresor till Alperna utan vidare reflektion kring prislappen för ett solgnistrande Instagram-flöde. Men mest intressant är kanske det faktum att 10 000-teckenstexten inte på någon plats omnämner det helt unika med sportlovet som ledighetsfenomen: nämligen hur lovveckan till skillnad från andra högtider och lov är den enda som förflyttar sig i tid genom landet. Från vecka 7 i söder, vidare jämsmed vårens framfart norrut, till final vecka 10 i de fyra nordligaste länen.

Hadenius är förstås långt ifrån ensam om osynliggörandet, i stället en av många i en större berättelse om ett i många avseenden avlångt land. Ja, så avlångt att utmarkerna ibland liksom försvinner ur sikte, som i dimman på fjälltoppen. Ett land med ”en gemensam rytm”, som i en gemensam tyst överenskommelse korat vecka 9 som The Sportlov. Stockholmsveckan.

Att ljuset och värmens förflyttning norrut har tappat sin relevans som argument för de uppdelade lovveckorna står allt mer klart, ju starkare sportlovsfirare från norr till söder ändå dras till samma stora fjällturistorter. Att lovet ändå bryts upp över landet, blir således på flera vis intressant i en djupare analys av sportlovet som samhällsberättelse.

Särskilt intressant blir förstås det kapitel som skrivs från landsändan som ständigt gungar i otakt med den rytm som centralmakten dikterar. Den som fyller Icabutiker och topptrimmar sig för att möta förväntningarna från de tillfälliga gäster som kommer att fylla sina Instagramflöden med sol och snö, men aldrig skriva hem om BB-ockupationer, industrinedläggningar eller en permanent tillvaro på svajig uppkoppling.
Landsänden som firar Stockholms-sportlov vecka 9 med att serva liftar och bärga loss storstädernas snabba bilförare från plogvallar. Som bidar sin tid inför det riktiga sportlovet vecka 10.

SARA MEIDELL

Bli först att kommentera

Min inre 22-åring rasade av feministisk vrede

Av , , Bli först att kommentera 0

När denna text går i tryck är det på timmen 16 år sedan jag blev mamma och ljuset i mitten av februari kastar mig varje år tillbaka till den jag var då, 2003. En euforisk 22-åring, vansinnigt lycklig över barnet och föräldraskapet, samtidigt fullständigt livrädd. Inte för föräldraskapet i sig, här fanns en naiv djärvhet, en intuitiv känsla av att jag visste vad jag gjorde – men för att misslyckas i omgivningens ögon. Rädd för att inte göra precis allt rätt – vilket var vad jag lika intuitivt förstod krävdes av en som så naivt djärvt skaffade barn före utbildning och ordnad livshorisont.
Det mesta var precis så lyckligt som bildminnena 16 år senare visar, men februariljuset och hur det kastar skuggor på väggarna bakom babylyckan påminner också om det svåra, det som en ung mamma med blickarna på sig inte fann plats och ord för, knappt ens för sig själv. Ensamheten under de långa hemmadagarna, de upphackade nätterna, smärtan som sätter sig i kroppen och hela existensen av utmattningen i att starta upp ett liv som bara måste bli gott och bra.

Barn två och tre kom, det blev lättare men också svårare och inte heller nu fanns full takhöjd för att tala om det tunga: visst, jag var äldre, men fortfarande kvinna och mamma och som mamma gnäller man inte över det som gör en till mamma. De upphackade nätterna. Ensamheten. Sådant som ingår i livets palett intill lyckan och ljuset. Det svåra, som också glöms snabbt när barnen blir stora – tills något påminner en. Det kan vara ljuset i februari som kastar en tillbaka i tiden, det kan också vara en kvällstidningskrönika man inte annars hade fäst uppmärksamhet vid, men som kommer åt en smärtpunkt som ligger vidöppen just i februariljuset.

Ni som följer instagramkontot @mansbebisar vet precis vart jag är på väg – för visst fanns min inre 22-åring med bland hånarna av Patrik Syk som där hängdes ut efter den text som i förra veckan antände internet.
”En natt satt jag bara där och grät” löd rubriken på krönikan där Aftonbladet-skribenten berättade om hur han tvingades sjukskriva sig från sin föräldraledighet. Vaknätterna hade blivit för många, sömnbristen för monumental – och med beskrivningar av en
tillvaro som var igenkännbar för tusen och åter tusen nednötta småbarnsmammor som aldrig känt sig ha haft utrymmet att vittna om densamma, blev texten för många en provokation. Patriarkatet i sin prydno.
För visst, nog kan någon hävda att jämställdheten kommit långt, när en man kan visa sig svag och vittna om det så kallade lilla livets brutalitet. Men, kunde min inre 22-åring och många med henne snabbt och ilsket invända: att ingen lyssnat när samma vittnesmål om utmattning tidigare kommit från kvinnor, raderar lika snabbt ut varje sådan guldstjärna på manskontot.

Frågar vi i stället den 38-åring som är i dag, som instinktivt också upprördes, är det dock sorg mer än ilska som texten väcker. Den nedslående insikten om hur nära ytan den
feministiska vreden ligger och hur lätt den är att trigga – ja, att den feministiska blicken till och med kan bli en blockering.
För naturligtvis fanns nyanser bakom den hårt rubricerade krönikan: här en ovanligt ojämställd arbetsfördelning, där skribenten tog ett hundraprocentigt ansvar för vaknätterna medan den andra föräldern arbetade. Och naturligtvis kan småbarnslivet leda till ett kliniskt utmattningssyndrom oavsett hur många gånger kvinnor tidigare fått höra att graviditet och småbarn inte är sjukdomar.

Men – naturligtvis är också den lättriggade feministiska vreden, likväl som hela den cyniska mediedramaturgi som blottas i denna debatt, talande i sig för hur långt vi har kvar mot det jämställda föräldraskapet.
Detta ger skäl till en helt egen sorg och vrede. För, vilket här åter bevisar sig: föräldraskapet förblir oslagbart både som slasktratt och projiceringsyta för samhällets tillkortakommanden – därför så oerhört värdefullt att debattera mer respektfullt och nyanserat än i provokativa rubriker och drev.

Bara så kan de djupa kunskaperna och insikterna uppnås som på sikt kan ta jämställdheten vidare – reflektioner kring sådant som det egentligen djupt onaturliga i att som ensam vuxen mäkta med en tillvaro med ett litet barn, eller vad de långa dagarna och vakna nätterna utan en flock kan göra med en mamma eller en pappa.
Bara så kan en vidare systemkritik därmed bli synlig, där den feministiska vreden får sin rättmätiga plats i en analys som löper samman med sådant som klass, etnicitet, geografisk hemvist och ålder.
Bara så kan vi låta dagens 22-åringar få växa upp och in i ett föräldraskap där mer kraft kan läggas på vaknätterna än på en vrede över en samhällsordning som fortsätter tjäna patriarkatet.

SARA MEIDELL

Bli först att kommentera

Humlors surr som upphör – så låter undergången

Av , , Bli först att kommentera 0

I ett av söndagens tusentals tag med snöskyffeln glimmar det plötsligt till i det vita – ett regnbågsfärgat glitter flyger tillsammans med snön ut i trädgården. Glaskulor, ser jag snart, från det humlebad jag i somras ställde i ordning till uttorkade små pollinerare. Så längesen det känns, nu under tyngden av meter efter meter av nysnö – men glaskulorna kastar mig tillbaka till skogsbrändernas sommar, till veckorna då apokalypsen flåsade hetluft över oss med ett allvar vi inte dittills känt. Hur detta att i alla fall kunna släcka törsten hos de minsta och mest avgörande livsformerna blev en tröstande ritual när gräsmattorna torkade ihop under vattningsförbudets regim – hur känslan av poänglös liten piruett samtidigt var så plågsam.
Vad betydde ett litet vattenblänk på ett porslinsfat, när världen brann okontrollerat?

Efter snöfallet hämtar jag ur bokhyllan Maja Lundes dystopi från 2016, ”Binas historia”, och återvänder till det fiktiva tillstånd som författaren här beskriver som ”Kollapsen”. USA och Europa har fallit samman, matbrist har decimerat befolkningarna och bina har bokstavligt talat blivit mänsklighetens sista droppe vatten. Det är en våldsamt vacker skildring av mänsklighetens ödesfråga – och med en verklighet som rusat i panikartad hastighet mot den fiktion som Lunde skrev fram för tre år sedan, är de öppna frågor som boken lämnar oss med i dag akut ångestskapande.

I förra veckan beslutade den svenska Kemikalieinspektionen om undantag från EU-förbudet och tillåta neonikotinoider, giftet som lika effektivt som det skyddar grödorna förstör livsmiljöerna för humlor och bin. Och i en unikt omfattande global forskningsrapport kommer nu nya forskarlarm om insektspopulationer så snabbt sjunkande att ett scenario av kollapsande ekosystem och katastrofala effekter för planeten framstår som närmast oundvikliga.

Glaskulor i vattenbad, protestlistor till beslutsfattare som ändå väljer pengarna framför de hållbara längre perspektiven – vad ska en människa i bidödens tid göra för att rädda sig?
På mitt bord landar en ny bok som presenterar sig som ett försök till svar, Lotte Möllers ”Bin och människor” – en kulturhistorisk resa från antiken och fram till i dag, som följer bin och biskötare genom religion och revolution. Bildande och underhållande ger den inblick i hur människan genom tiderna samspelat med bina och ställer också samtiden i relief mot denna mångtusenåriga historia. Hur mänskligheten i dag placerat sig vid en brytpunkt; sitt eget och bisamhällenas självförvållade utrotning.

Det låter skräckinjagande, men boken blir i stället en lindring mot eskalerande klimatångest, handlingsförlamning och apati – för ur historiens myller av biodlare (eller biskötare, som Möller föreslår som ett bättre begrepp), alla de myter och
föreställningar människan haft om och kring bikuporna, hur liv värnats och vårdats, växer bilden av en stark motståndsrörelse fram: ett embryo till hopp om mänsklighetens och planetens framtid trots allt.

Att nätbokhandelns algoritm föreslår Greta Thunbergs bok ”Scener ur hjärtat” som ett bra komplement till Lotte Möllers bok ger syre åt tanken – hur nya rörelser, tidigare utpekade som marginalfenomen eller till och med helt utanför radarn i den politiska, ekonomiska och mediala offentligheten, ska vara de som ska komma med räddningen. Femtonåringarna, biodlarna, där unga kvinnor just nu tar mark bland hobbyutövarna. Ja, varför inte?

I skogsbrändernas och de smältande polarisarnas tid har vi alldeles för sent börjat lära oss att undergången inte kommer att ske på de vis vi lärt oss i katastroffilmerna. Att kollapsen kan vara tyst som drunkningsdöden, tyst som humlors surr som stilla upphör. På motsvarande vis är det nu hög tid att vi lär oss detektera hopp i former som ligger utanför vår närmaste föreställningsförmåga.

I Maja Lundes ”Binas historia” är det i Kina år 2087 som den sista mänskliga utposten återfinns – det flämtande hoppet, men inte i form av de robotbin som i dag hägrar för en världsekonomi med varvande motorer, utan i stället i skepnad av Tao, den kämpande mamman, som slåss för sin sons framtid. Med pollineringspensel som vapen, långt uppe i trädkronorna – kvinnlig urstyrka. Så kan också en framtid se ut.

SARA MEIDELL

Bli först att kommentera

Det samiska blev kulturårets mest smärtsamma

Av , , Bli först att kommentera 1

”En samisk boom” har på senare år utropats inom konsten, nu senast av DN:s Birgitta Rubin, som i höstas sammanfattade den renässans som i dag märks på de stora museerna och konstmässorna, både internationellt och i Sverige. Britta Marakatt-Labba på Documenta, Anders Sunna på Moderna museet, Fokus Sápmi på Kulturen i Lund och Luleåbiennalen är ett par av de konsthändelser som omnämns, i en uppräkning som förvisso tecknar en kraftfull våg, men som också väcker till minne det som artisten Sofia Jannok skrev på Facebook häromåret, vid ett annat tillfälle då begreppet ”samisk boom” snurrade runt på kultursidorna: ”For the record, boomen har pågått i 10k år. Sen på plats som vanligt.”
För ja – även om det inte är annat än glädjande att Storsveriges institutioner och kulturskribenter just nu omfamnar den samiska konsten, är Jannoks reaktion begriplig – en uppgivenhet inför förlorad tid, när det man försökt säga i så många år plötsligt yrvaket hyllas brett.
Fem år efter Umeå 2014 är det inte osannolikt att samma irritation återfinns i de led som drog det samiska inom kulturhuvudstadssatsningen – visst, ur ett tusenårigt perspektiv också sena på plats, men ändå föregångare i presentationer av de konstnärskap och de frågor som i dag uppmärksammas så stort i en nationell bredare debatt.

Vid den tillbakablick på Umeå 2014 som i dag ges i VK:s fördjupning framträder det samiska spåret som kulturhuvudstadsårets mest intressanta – både det mest framgångsrika, men också det mest smärtsamma.
Intressant, för hur det så tydligt påvisade kulturhuvudstadskonstruktionens komplexitet, framgångsrikt för hur det tvingade fram konflikter i ljuset och startade ett kunskapsprojekt med spridning långt utanför Umeå – och smärtsamt, för alla historiska och samtida oförrätter som gestaltades i kulturen, all den intolerans och den rasism som till följd av exponeringen av det samiska plötsligt också kom i ljuset.

Som en unik enskild satsning på samisk kultur, vars motsvarighet inte genomförts någonsin tidigare, avtäckte Umeå 2014 dittills oupplysta fält av konflikter och kunskapsluckor och processen före och under året blir därmed en unik erfarenhet i sig att förvalta. De symboliska händelserna var många – en ansökan som fick backning på ett alltför svagt samiskt innehåll, en omstridd Europaturné där samiska representanter bjöds in först fem i tolv, en invigningshelg med å ena sidan en samiskt explosiv show och å andra sidan rasism i öppen dager – allt tecknandes en årsresa där frågor om representation och reellt medskapande återkommande sattes på sin spets.

Samtidigt utgjorde själva den konst och kultur som skapades och fyllde scenerna en process av bearbetning, uppgörelse och försök till läkning. Här skedde ett både känslomässigt och pedagogiskt massivt arbete i ateljéerna och konstrummen. För mig och gissningsvis många av mina kolleger som bevakade kulturhuvudstadsårets arrangemang, blev de många möten som ägde rum med samiska konstnärer en stark upplevelse i sig, där en mängd starka livsöden kom mig till del. Berättelser om hot, hat, självmord, förtryck – men också om upprättelse, kamp, försoning.
Motsvarande starka var ofta också publikreaktionerna vid de samiska kulturhändelserna, där en mäktig bildningsprocess ägde rum i konsthallarnas mingel och foajéernas eftersnack.

Inom konstvärlden stod de samiska inslagen också för en egen dimension av kunskapsprocess, giltig för konsten i vidare mening. Dels skedde en konsthistorisk rekapitulation, där linjerna mellan de konstnärskap som fick utrymme under Umeå 2014 och den tidigare generationens samiska konstnärer blev tydliga: Alta-aktivisterna, eller de tidigare ikoniska sameslöjdarna. Härigenom blev den samiska konsten också en påminnelse i sig själv om konstens politiska potential – vilket sedan 2014 blivit allt tydligare i hur den samiska konsten svarar på så många andra av samtidens högaktuella frågor; inte minst i klimat- och kulturarvsfältet.

Värdefullt är också hur den samiska konsten genom detta sätter ljus på det riskabla fält som konsten ger sig ut på när den går upp på barrikaderna – hur konsten där också undertecknar en instrumentellt konstsyn. En konstsyn som innebär en fortsatt frihetsbegränsning, där konsten visserligen slagit sig fri från det exotiserande uppdraget att ”dansa för kungen”, eller ”jojka fint”, som konstnären Anders Sunna uttrycker det, men där i stället förväntningar på den samiska konsten att alltid bära ett politiskt ärende riskerar att bli en annan sorts hämmande faktor.

Att Umeå 2014, som den komplexa konstruktion ett kulturhuvudstadsår är, medförde en oumbärlig lärdomsprocess och framflyttade positioner för det samiska är klart. Klart är också att mycket hänt under de senaste åren i fråga om allmänhetens medvetenhet om det samiska och om Storsveriges historia av osynliggörande. Men samtidigt återstår enormt mycket arbete att göra i rättighetskampen och bland det viktigaste som Umeå 2014 understryker är därför vikten av riktade satsningar.

För samisk boom må vara – men så länge kultursektorn i Sápmi förblir i dagens underfinansierade läge, är dessvärre Anders Sunnas farhåga relevant; att fönstret stängs, att intresset bara var en trend, ett tillfälligt gästspel inför en publik som snart ropar efter nästa show.

Sara Meidell

Bli först att kommentera

Bryt skammen kring kvinnors drickande

Av , , Bli först att kommentera 0

Så är januari snart över, den oändligt mörka månaden, men också den vita månaden – nystartsmånaden, då precis allt ska bli bättre.
Under några tunga veckor har vi späkt oss, avhållit oss, gymmat – men nu, med vårljus snart i sikte, dags att låta spända käkar lossa? Återinföra fredagsfikat, söndagssteken, onsdagsvinet – återföra lite normalt liv helt enkelt.
Ja, när det kommer till det sistnämnda, alkoholen, är det 2019 just vardag den förknippas med, snarare än som förr, storhelg och guldkant. Och med våra privata och offentliga liv sammansmälta, en gräns alltmer diffus mellan arbetstid och fritid, är det väl bara naturligt att alkoholbruket också ändrat karaktär. Från festföreteelse till den moderna människans ständiga följeslagare.

Mest påtagligt har skiftet kanske varit bland kvinnor, vilket syns både i bubbliga bildflöden i sociala medier och ute på krogarna – och som också kunde beläggas i en studie häromåret, där äldre kvinnor gick mot strömmen i ökad alkoholkonsumtion medan drickandet i övrig befolkning minskat. Logiskt, egentligen, för om alkoholen pekar ut ett modernt ideal och identitet, är det givet att det är hos kvinnor förändringen märks, som ett kvitto på erövrade positioner i samhället, ja på ökad jämställdhet om man så vill.

”Som hon drack” heter Jenny Damberg och Lisa Wikblads bok som belyser denna dimension av kvinnligt drickande. Fortsatt angelägen sedan den utkom 2015, ger boken en historisk kontext till kvinnors förhållande till alkohol och beskriver det kvinnliga drickandets revolutionerande potential, med dess koppling till ägande av egna pengar och tillgång till offentliga miljöer, men också samhällets stigmatisering av detsamma. Den skam som varje kvinnligt maktanspråk belastas med – här parat med mytbildning, påhittade skaderisker och förstås med det dåliga moderskapet som evigt gångbart trumfkort.

Att detta skambeläggande är högst levande i dag står klart, trots kvinnors erövrande av krogmiljöerna. En skam som om inte annat lever i undertexterna i offentligheten, eller internaliserat, som i mitt kvinnliga umgänge, där vi visserligen går på våra AW:s, men också återkommande kalibrerar oss mot varandra, ”visst är väl ett glas till okej?”. Detta tål att påminnas om – att vara medveten om hur alkohol, makt och jämställdhet hänger samman, hjälper till att placera skam där den hör hemma.
Men likafullt uppnås inte verklig jämställdhet förrän också det kvinnliga missbruket avstigmatiseras. För – för många kvinnor är ju kombinationen alkohol och vardag betydligt svartare än den lättsamma instagrambilden av ett glas bubbel på ett mingel en tisdag. Och om det kvinnliga drickandet är skambelagt är det inget mot vad det kvinnliga missbruket är. Så pass att det går att tala om förstärkta skadeverkningar, till följd av att kvinnor i skam döljer sitt lidande och väntar längre med att söka hjälp.

Därför är det med tacksamhet man tar del av fler vittnesmål där kvinnor i offentligheten berättar om missbruk och vägar till nykterhet – där två starka litterära exempel har varit omtalade de senaste veckorna; Rebecka Åhlunds ”Jag som var så rolig att dricka vin med” och den amerikanska författaren Leslie Jamisons ”Tillnyktring”.
Som personliga vittnesmål, den sistnämnda utbyggd med en kulturhistorisk och litteraturhistorisk exposé över alkoholism, skrivna av drivna stilister, ger de fördjupade perspektiv på alkoholismens komplexa krafter. Lästa i samma svep väcker böckerna också angelägna frågor om kvinnlig alkoholism, klass och kulturellt kapital. För vilka kvinnor är det som i egenskap av yrke eller social status har skydd nog för att kunna berätta offentligt om ett missbruk?

Högst tyngd har ändå böckerna i hur de sätter drickandet i relation till kreativiteten – den som enligt både mytbildningen och i statistik över riskyrken, som författare, journalist, så nära hänger samman med ruset. Här tecknas revolten mot raden av manliga författarsuputer, där Åhlund och Jamison håller sina kvinnliga drinkare ur litteraturhistorien som skyddshelgon för ett fortsatt skrivande med vin utspillt över tangentbordet. Tankevidgande utvecklas också idén om hur författandet hänger samman med ruset, känslan av att vara helt nära den unika tanken och existensen.

Ur detta pekas också riktningen ut mot friskhet, som kan vara lika svår att acceptera för den alkoholist som vårdar sitt missbruk som en unik talisman, som för den författare som drivs av att tänka och skriva det ingen skrivit förut och där alkoholen åtminstone i en förälskelsefas tjänar som effektiv förstärkare av sådana anspråk – nämligen att ge upp tanken om att vara unik, i supandet, i skrivandet.
I detta öppnas å andra sidan porten mot ett kollektiv, ett Vi att hämta lärdom och kraft ur – forna dryckessystrar som bemästrat skräcken för att förlora originalitet och bli tråkigare som nyktra, som bevarat sin särart genom AA-mötenas styrda språkregim. Segrare som skriver historia.

SARA MEIDELL

Bli först att kommentera

Amanda Lind ett hoppfullt val

Av , , Bli först att kommentera 0

Kommentar till utnämningen av Amanda Lind (MP) till kulturminister.

Kultursidor är märkliga ibland – marknadsför sig med fina ord om eftertanke, fördjupning, men är ändå ofta först i ledet när det gäller att, om än stilistiskt oantastligt, brassa iväg tvärsäkra utsagor när nyhetspuls slår till. Utnämningen av Amanda Lind (MP) till kultur- medie- och idrottsminister blev ännu ett bevis på detta. Lika hårdbevakad som posten är, med en tyckarstab som ställer helt andra krav på kulturministerns cv än andra ministerposter, lika förutsägbara blev också de första reaktionerna.

Högdjuren bland de kritiska tyckarna höll sig visserligen för goda för att kommentera dreadsen, lajvandet, blockflöjten, och sammanfattade i stället sina reservationer med a) hon är inte Socialdemokrat, b) hon har inte profilerat sig i kultur- och mediefrågor. Men även de försiktigt positiva gick till stor del på instinkt och ytkunskaper: hippie! utropades av både belackare som Hanif Bali, som en hyllande Karin Olsson i Expressen, där Linds alternativa härkomst och framtoning lyftes fram som både hot och hopp.

Fint var att följa just den alternativa fåran i kommentarerna till utnämningen. Här växte snabbt en allt mer respektingivande motbild fram mot det Stockholmscentrerade kritiska perspektivet, där Amanda Linds kulturella, ja till och med intellektuella, tyngd ifrågasattes.
Kulturkrönikörer i landsortspressen uttryckte förnyat hopp om en kulturpolitik omfamnande hela landet, på sociala medier flödade vittnesmål från kulturchefer och lokalpolitiker ute i landet om en duktig och driven politiker, och kulturarrangörer och konstnärsorganisationer var också snabba med att påminna om kulturpolitiska debatter som Lind gjort avtryck i utanför de hårt mediebevakade. Se där en bild så god som någon, både av en talande mediedramaturgi och av en minister byggd från grunden och med kvaliteter långt mer genuina än hennes företrädare hade vid sitt tillträde.

Klart är att Amanda Lind har enorma utmaningar framför sig – kulturpolitiken är det område där stora ideologiska stridsfrågor kommer att äga rum framöver. Det gör det desto viktigare att vi inte får en stridslysten estradör på kulturministerposten, redo att slåss med kultur på samma livsfarliga vis som de nationalistiska krafter som gripit efter kulturområdet på senare år. Till Amanda Linds första utmaningar hör därför att visa att hon tar avstånd från den den instrumentella och fostrande kultursyn där MP tidigare svajat – och i stället tar chansen att visa att läget när en unik regeringsbildning ägt rum också kan vara tidpunkten då drömmen om Socialdemokratin som kulturpolitikens eviga urmoder måste revideras.
Inte heller jag har Linds fulla cv framför mig, men känner stort hopp om hennes kvalifikationer. Ett tidigare kommunalråd med rötter i den ångermanlänska subkulturen – om en kulturkrönikör får tillåta sig tänka i braskande rubriker har jag svårt att finna en mer slagkraftig sådan för en kulturminister.

SARA MEIDELL

Bli först att kommentera

Ge våra poeter mat i magen

Av , , Bli först att kommentera 1

”Jag måste tjäna mer pengar”/”Jag vill ha mer pengar”/”Nu är pengarna slut igen” – så lyder några av ett otal variationer av samma tema i ”Marginalia”, Johan Jönsons nya diktsamling. Kännetecknande för en poet som gärna använder vardagens mest krassa villkor i sitt diktande, fogar sig de insprängda meningarna i diktsamlingen också till den aktuella kulturdebatten om poesin och pengarna.
Med start i författaren Katarina Frostensons villkor för att lämna Svenska Akademien; ”att hon kan försörja sig och fortsätta sitt värv som lyriker”, blev debatten en uppiggande start på året. Symbolisk för Akademiens våndor, men också, med de frågor den väckte om kulturekonomi och kultursyn, en debatt relevant för hela kulturlivet i det regeringskrisens Sverige som ännu inte sett sin fulla upplösning.
Poesin och pengarna – vad har vi råd med? Vad får kulturen kosta? Vem betalar priset och hur, för de kulturpolitiska beslut som i dag tas?

Med ”katastrofbudgetens” besked i december om 200 statliga miljoner i nedskärningar fick kulturlivet en käftsmäll i julklapp och det var en skärrad kultursektor som efter helgerna mötte vardagen. Konstnärer och kulturinstitutioner, tidskriftsredaktörer och teaterchefer som börjat göra sina konsekvensanalyser, i tanken börjat skrädda in kostymerna, utifall.

Lugnande var beskedet häromveckan, att fri entréavgift vid statliga museer ändå kvarstår och på Instagram lovar nu den ännu sittande kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke att fler besked till kulturens gagn är att vänta.
Men det faktum att ingen av de 73 punkterna i S, L, C och MP-överenskommelsen berör kulturen, ger dessvärre skäl till samma oro man haft anledning att känna genom hela valrörelsen, över en kulturpolitik alltför blek för att kunna möta en SD-offensiv. Dels inom kulturområdet, men också i vidare mening, genom de demokratiska och ideologiska prövningar detta partis politik ställer upp och där en fri och stark kultur- och mediesfär som kan bjuda motstånd behövs mer än någonsin.
Kulturbudgetens konsekvenser visar sig redan och beskeden har sedan årsskiftet duggat tätt om nedläggningar och avvecklingar av kulturverksamheter runtom i landet. Men skadorna handlar förstås också om följderna av en politik som nu så tydligt visar vilket värde kulturen tillmäts – en ökad otrygghet som drabbar även de som står fria från stympning denna gång.

Sorgligt har varit att se hur konstnärer och kulturarbetare i mina flöden plötsligt börjat dela artiklar om kulturens hälsoeffekter – kultur mot depression, kultur som förbättrar ditt minne – och hur alltfler debattinlägg kring kulturbudgeten berör konstarternas potential för tillväxt och utveckling.
Reaktionen är begriplig: när obegripliga yxhugg utdelas mot kulturverksamheter som borde vara omöjliga att röra, är det inte konstigt att en konstnär griper sig an nyttoargument för att försvara sitt existensberättigande. Likväl går det inte att bortse från tragedin i hur detta nyttotänkande, hur avlägset det än må vara, är en gren på samma instrumentella träd där också en nationalistisk kultursyn återfinns. Skyddet: att freda ett fritt och robust kulturliv – vilket i grunden och ofrånkomligen kräver pengar i tillräcklig mängd.

Poeten behöver mat i magen och en väldig massa tid, men den som skriver dikt vet att det är en syssla som sällan leder till något extravagant liv, lyder poeten David Väyrynens kloka sammanfattning av den hållning som är så självklar för många kulturarbetare, intervjuad av DN i en uppföljning av Frostenson-debatten. Kärnfullt ringar han här också in den kulturens frihet vi slår vakt om genom att säkra stöd till det som i likhet med poesin rimmar dåligt med tillväxt. Som Väyrynen konstaterar: ”Jag har aldrig varit med om att någon försökt att påverka texterna i syfte att bättre marknadsanpassa dem.”

SARA MEIDELL

Bli först att kommentera