Håna inte hybridsemlan!

Av , , Bli först att kommentera 0

Till en av mina tidigaste och starkaste litterära matupplevelser hör Hasse Alfredsons och Povel Ramels beskrivning av hur en fastlagsbulle tillreds. Det var i deras humorpärla från 1987, ”Vanliga palsternackan för gottegrisar” även känd som Palsternackan, som en sjuårig unge en grå dag trillade över denna kulinariska raritet och knockades – plötsligt här ett bakningsrecept som hämtad från en annan kontinent än de strikt pedagogiska i ”Vi bakar”, plötsligt en hisnande insikt om att något så prosaiskt som en semla kunde bära så, närmast existentiella, dimensioner.
Med frustande språkglädje dikterades hur mandelmassan skulle hålla bitar av mandel och ha en distinkt smak av bittermandel, hur grädden skulle vara löst vispad och ISAD och hur fyllningen, om jag minns rätt, punkt slut skulle blandas med inkråm från bullen. Och rafflande som en thriller beskrevs tillredningen, hur innanmätet av bullen skulle SPACKLAS med fyllningen, hur bullens mjölkstinna hull till sist skulle ge vika för skeden – ja, allt detta en högoktanigt skildring av ett traditionellt bakverks djupaste sinnliga och känslomässiga lager.

Vilken laddning har semlan i folksjälens djup i dag, 30 år senare? Ja, tämligen hög, kan konstateras. I utrop från utlandssvenskar i mina sociala flöden längtas det dessa veckor hem till Alfredson/Ramels ursemla och att semlorna också kan skriva in sig mer direkt i den politiska samtidsberättelsen stod klart för ett par år sedan i den härva som rullades upp inom landstinget i Dalarna. Semmelgate (googla!), löd rubriken på händelsen, som inte bara tecknade besvärande dimmighet i en offentlig verksamhets uttolkning av regelverken och en vulgarisering av den politiska debatten, utan också innehöll den mest dråpliga och gripande bilden av semlans plats i folksjälen. För skulle inte personalen som slet denna högtidsdag vara värda en semla, menade en pressad divisionschef som i sitt försök att bemöta kritik mot representationsutgifterna alltså önsketänkte fram fettisdagen som ny helgdag.
Lika talande för berättelsen om Sverige är förstås myriaderna av semmelhybrider som tagit över fältet helt sedan Palsternackans tid – för om laddningen förr bestod i detaljstrider kring lockets form eller gräddens hårdhet, rör sig semmelstriderna i dag om innovation och egensinne – helt i linje med det Sverige som gått från konformitet till individsamhällets uppbrutna former. Och denna säsong seglar helt tidsenligt också en upphovsrättsstrid upp kring säsongens nysemla, nacho-semlan; kändiskonditorn Roy Fares skapelse från 2016, om man ska tro den just nu föreliggande bevisföringen.

Vad berättar dessa semmelbataljer om, årligt återkommande, med tidstypiska variationer? Ja, enkelt vore förstås att avfärda den traditionsenliga semmeldebatten som blott ett utslag av ett behov av lättsamhet efter midvintermörker och som en spegling av en banaliserad, genomkommersiell och matfixerad samtid, översockrad och övergödd. Och att spå samtiden via semlor kan förvisso tyckas lika banalt.
Men att just det folkliga och till synes banala bär berättelser vi bör lyssna till bör vi då påminna oss – och i de senaste årens semmelbråk ryms de djupare stridslinjerna i kulturen och konsten.
I vilket skede övergår semlan från kulturhistoriskt allmängods till ett varumärke? Vem äger tolkningsföreträdet för det kulturarv semlan utgör? – se där ett par frågor som genom hur de belyser idéer om svenskhet och om konflikter mellan fritt skapande ställt mot politisk eller kommersiell styrning, ringar in ett par av de teman i kulturen som under det just inledda valåret utgör ett par av de tyngsta.
När jag på besök i barndomshemmet i dag letar efter Palsternackan för att återuppleva läsnjutningen hittar jag inte den tunna lilla skriften – men när jag går tillbaka till texten i det trots allt högst levande minnet ser jag nu den metanivå jag inte hade redskap att uppfatta som barn.

Matintresset hos Hasse Alfredson var förvisso vida omtalat, men lika känt var hans aversion mot intolerans och rasism – och lika mycket som semmelbeskrivningen i Palsternackan är en hyllning till det goda och vackra i en kulinarisk tradition, är den högstämda och rigida tonen i texten också en drift med alla som tar traditionernas dogmer på för stort allvar. Och framför allt kanske en drift med dem som gör anspråk på att äga facit till vår gemensamma kulturhistoria.
För subtila motståndshandlingar som denna finns anledning att hålla sökljuset påslaget – och när snålskurna debattörer suckar över hysterin kring semlornas beskaffenhet håller jag Hasse och Povel som idealtyper för hur semmelsäsongen bör attackeras: med grädde på näsan, ursemlan i ena handen och den mest spektakulära semmelhybriden i den andra.

SARA MEIDELL

Bli först att kommentera

Min ångest: ett smutsigt försök till klimatkompensation

Av , , Bli först att kommentera 1

Varje text om klimatet är en text för klimatet – men allt känns bara smutsigt.

Stoppa tjuven – lägg inte ut dina semesterbilder på Facebook! lyder försäkringsbolags tips inför långhelger. Stoppa såriga drev i kulturdebatten – lägg inte ut dina semesterbilder på Facebook!, kunde en annan uppmaning lyda till kulturdebattörer, som med digitala vykort från helgernas långlångväga destinationer riskerar en hemkomst till de anklagades bänk för tveksamma livsstilsval.

Nu senast var det Calle Schulmann som väckte vrede i tidningsspalterna med en Instagram-rapport, numera raderad, från ett Thailand där han kritiserar hotellpersonalen för en trevlighet som inte känns äkta – ”De ler inte. De visar bara tänderna”. Men det stora temat har förstås varit flyget och klimatångesten. Hur rättfärdigar man med intellektuell och moralisk tyngd de miljövidriga semesterresorna, väl hemma i den vardag som aldrig är så krass och nykter som i januari?

Ja – en strategi är ju en kombination av affekt och intellekt, som Jens Liljestrand ger prov på i Expressen. Iklädd tagelskjorta begråter han här valet att under julens klimatbelastande semester behöva visa barnen en döende värld. Förtvivlan som klimatkompensation? Tja, men att även flygvägraren kan hysa ångest vittnade snart Isobel Hadley-Kamptz om i samma tidning, i ett svar osande av uppgivenhet över hur krångligt det markbundna livet är och hur plågsam sekundärångesten är över besökande vänner och släktingar som sätter sig på flyget till den flygvägrande Moses.Ångest, ångest, är den medvetna medelklassens arvedel – men så finns ju också valet att inte se sig nödgad att rättfärdiga resan, utan i stället skrädda in den i sin offentliga person. Som Jonas Gardell, som i sin text i Expressen om ett år av sorg över människor som gått bort skriver: ”I slutet av året 2017 nås jag på Sri Lanka av nyheten att fotografen Tuija Lindström avlidit.” Med platsmarkeringen en betoning på hur tungt dödsfallet berörde, vi ser framför oss hur semestern liksom tog en paus en stund – men samtidigt, med lätt hand, ett litet blixtljus mot destinationen som den historiskt laddade statusmarkör den ännu är, för resandets upphöjdhet.

Missklädsamt? Nja, men inte mer missklädsamt än hur jag i hans text fann lindring till den lågpyrande ångest som min egen Sri Lanka-resa sedan förra julen plågat mig med – den ångest som flinat hånfullt med ett ”Men du då?” varje gång jag sedan dess skrivit oroligt om klimathot. Om Jonas Gardell får åka till sydasien och vara intellektuell i pauser mellan semestrande får väl jag – för jag KÄNDE och jag TÄNKTE där långt borta, precis som Liljestrand. På bergen av plast längs stränderna och på hur jag aldrig skulle kunnat försvara långflygningen om barnen i en apokalyptisk framtid hade ställt mig mot väggen.

Och med denna självutlämnande offentliga bekännelse om detta och utifrån tesen att varje text om klimatet är en bra text för klimatet, borde väl skulden vara sonad? Jag, ett offer, liksom så många kulturtyckare, för den oreda i medelklasskontraktet som konsumtionsforskaren Sofia Ulver beskriver i DN – hur långresenärerna och resevägrarna på ett fragmenterat och desperat slagfält av i dag paradoxalt styrs av samma värderingar och samma jakt på status.

Och är det inte förresten så som Anna Hellgren till sist slår fast: att individens flygande eller icke-flygande saknar betydelse när det kommer till att bromsa den katastrof som bara kan hindras med ett helt nytt samhälle.

Så vad göra, annat än att fortsätta sprida sin ångest i spalterna på det att den smittar tillräckligt för politisk förändring?
Känner jag mig härmed tillfreds med väl utfört uppdrag?
Nej. Bara smutsig.
Allt känns nedsmutsat.

Sara Meidell

 

Bli först att kommentera

Järnvägsallén – Umeås nya märkesbyggnad

Av , , Bli först att kommentera 2

”När du i dag går tillbaka för att försöka förstå hur livet var i artonhundratalets Ryssland går du inte till någon skrift av någon avdankad politiker. Du går till Tolstoj. Du går till Tjechov. Konsten vinner. I det långa loppet vinner alltid konsten.” Orden är författaren Julian Barnes, från en intervju hösten 2017 med Katrin Marcal och jag sparade dem som en trösterik och uppfordrande post-it-lapp inför kommande omvärldsanalyser. Och nu, när jag i ett nyöppnat 2018 går ut i det nya Umeå för att pröva en ny blick på staden, tar jag fram den, som en påminnelse om att de definierande berättelserna skrivs på andra nivåer än de mest synliga eller genom de beslut som en samtid märker upp som de mest betydande.

 

För stora skiften har otvivelaktigt ägt rum – och de emblematiska byggnader och omfattande gestaltningsprojekt som dominerat debatten, Väven, Rådhustorget, Vasaplan, har rätteligen skrivit in sig i staden historia som definierande händelser.Ändå är det andra skalor som gör sig gällande så här i oxveckorna, då hela livsviljan handlar om att finna mening i en lång räcka vardagar. Mer av ”alla dessa dagar som kom och gick – inte visste jag att det var livet”, eller “life is what happens while you´re busy making other plans”. Slitna men sanna klyschor som omtolkat till stadsbyggnadsfrågor påminner om att de prestigeprojekt som det bråkas högljutt om, eller för den delen de kulturbyggnader som går under i moln av rivningsstoft, bara berättar en del av stadens historia. Hur det i stället kan vara de långsamt tynande kulturbyggnaderna, de som bara slutar underhållas, och vardagsarkitekturen, den som präglar bostäderna och hur nya stadsdelar drar upp sina stråk, som utgör den grundklang vi skulle behöva lyssna till i sången om staden.Och när en rad av Umeås stora projekt nu står klara, tänker jag att 2018 kan få vara året då vi skiftar fokus i stadsbyggnadsdebatt till att se bortom de stora projekten och i stället söker svar på hur effekten av dem sipprar ut och vad de berättar om hur idéer om resten av staden formuleras.

 

En fin övergång till en sådan debatt kan ändå vara att utgå från ett av de senast slutförda byggnationerna i Umeå, för här finns en aktör som visar sig bära på mångbottnade utsagor. I bästa tänkbara årstid i den bästa av dess tappningar har detta tillskott i stadsbilden haft sin första tid i bruk – för en bättre entré än den mest snörika av vintrar på många år svårt att tänka sig för Järnvägsallén, Umeås nya parkeringshus som efter invigningen i höstas oväntat tycks blivit en folkfavorit med sin vintervita och upplysta fasad.

”Ett vackrare p-hus får man leta efter”, ”som origami”, skrev någon på Facebook om huset som numera ingår bland objekt man ser Umeåborna mobilfota på sina strövtåg i staden. Och både kulturskribenten Yvonne Rittvall och förre stadsarkitekten Hans Åkerlind har listat huset som en favorit bland slutförda projekt i det nya Umeå och därtill framhållit den lokala kopplingen – projektet är signerat av Christoffer Andersson, vid TM Konsult teknik & arkitektur i Umeå – som en förklaring till hur väl byggnaden svarar mot Umeås villkor och

behov.

 

På pappret kan ett parkeringshus möjligen vara det minst intressanta av byggnader i den kreativa staden; varken mötesplats för kreativitet eller handel som det är, med en strikt bruksfunktion – ett p-hus för arbetspendlare, på det att plats frigörs i centrum för turisterna och de köpsugna. Att detta också understryks tydligt i hur projektet kommunicerats ut till medborgarna (inga flashiga pressmeddelanden med namngivna arkitekter, inga rundvisningar av kommunpolitiker i bygghjälmar inför stora pressuppbåd) utgör en berättelse i sig om hur hierarkierna ritas i den växande staden.

Men det är Järnvägsalléns arkitektoniska egenskaper och kvaliteter som presenterar den kanske mest talande Umeå-berättelsen.

 

Rörelsen är en central dimension, med fokus på att trots en stor huskropp säkra en smidig genomfart. En vidsträckt fasad ger så med sina utstickande plåtkassetter en böljande rörlig förnimmelse, där genomsläppligt ljus går från att ge intryck av en stjärnhimmel till svepande stora penseldrag över fasaden för den som passerar. Allt detta kvaliteter som ger en snygg show och säkert ett pr-mässigt mervärde för den tillfälligt förbipasserande gästen, men en arkitektonisk upplevelse vars fulla spektra är förbehållet den som lever sitt liv i staden och kan följa hur årstidsväxlingarna bidrar till att variera effekterna. Som kan njuta av skönheten i det välbekanta – nöjet av att följa hur den vita fasadens dynamik spelar mot vårgrönska och höstens blygrå kuliss. Få en stjärnhimmel till tröst vid ett rödljus, i vardagens skjutsningar och hämtningar, eller när bilen återigen blivit ett inställt tågs nödlösning.

Så blir Järnvägsallén en liten arkitektonisk betraktelse om dynamiken mellan de långa linjerna och rörelsen – en påminnelse om att vara observant på alla de små delar som blir ett hus, alla de vardagar som blir ett liv.

 

SARA MEIDELL

 

Bli först att kommentera

Hur vaccinerar vi oss mot moderna myter?

Av , , 1 kommentar 1

Det är så skönt, utbrister dottern under ett av mellandagarnas strövtåg, när man får reda på fakta om saker. Hon pratar om sömnparalys, det fenomen där kroppen i limbo mellan vakenhet och sömn upplevs vara förlamad – ett tillstånd som besvärat henne på sista tiden. Men nu, berättar hon, har hon läst på och funnit ett lugn i en fördjupad kunskap om det hela.
Så skönt, säger hon, att veta att man inte behöver kämpa sig ur förlamningen själv, att det bara handlar om att vänta ut det – och så skönt, säger hon, att vi inte lever förr i tiden. Då, har Googles medicinhistoriska arkiv upplyst henne, trodde man att djävulen hade satt sig på ens kropp och att yppa något om sin nattliga paralys kunde därmed innebära ett socialt stigma lika belastande som ja, att ha själva djävulen på bröstkorgen.

Ja, kan jag bara instämma – så skönt, att veta. Och vi tackar Google och vetenskapens framsteg för att vi slipper leva i de medicinska myternas tidevarv och sedan tänker jag på mässlingutbrott och vaccinmotstånd och tillägger hastigt att varje förklaringsmodell till sjukdomstillstånd hänger samman med sina givna referenssystem i en given tid och plats. Att det därför är oklokt att alltför snabbt dumförklara dåtiden. Att detta är sådant som kan göra oss blinda för samtidens dumheter och att vi sannolikt är idioterna som framtiden kommer blicka tillbaka på.

Men även för historien finns skäl att då och då kritiskt blicka mot samtiden, tänker jag senare, när jag hör årets första upplaga av radioprogrammet Kropp & själ, om makten över kvinnans kropp. Här porträtteras 1900-talsläkaren och kvinnokämpen Ada Nilsson – gynekologen och sexualupplysaren vars medicinska sfär visserligen var en annan än de luftburna smittornas, men vars dedikerade arbete i vetenskapens namn och i strid mot myterna gör det sannolikt att hon hade varit uppe på barrikaderna mot den antivaccinationsrörelse som vinterns mässlingsutbrott alltså åter givit anledning att diskutera.

Som en påminnelse om att hedra den upplysningskamp som föregått senare utveckling ställer Ada Nilsson emblematiskt upp sig i programmet, som också följer de efterträdare som tagit arvet vidare mot nya landvinningar. Ett inslag om gynekologins historia ger hisnande insikt om utmaningarna och motståndet som funnits att bekämpa – hur brutal synen på den kvinnliga kroppen varit bara ett ögonblick bakåt i tiden. Och som ett exempel på en av dagens stridbara i fronten medverkar Maria Gyhagen, gynekologen som driver frågan om varje kvinnas rätt att själv besluta om förlossningsmetod, med kejsarsnitt som ett självklart alternativ för alla. Något som, menar hon, skulle låta kvinnans självbestämmande till sist få vara avgörande och därmed endast lägga sig helt i linje med patientlagen.
I detta är lätt att instämma och ökad jämställdhet och ökad patientmakt tecknar också stora vårdhistoriska framsteg under 1900-talet – men vad mässlingsutbrotten nu påminner om, är den konflikt som alltid ligger i zonen makt och valfrihet, individ och kollektiv. I ena änden valfriheten att gå emot den evidens som förespråkar vaccinering, i andra änden nyväckt debatt om tvångsvaccineringar som lätt leder tanken till de moderna dystopierna – och så någonstans däremellan ett bräckligt förtroende för vårdinstitutionerna att förvalta, på det att de falska profeterna och irrlärorna inte helt tar över fältet.

Att dåtidens smittor i dag återkommer är ett illavarslande kvitto på hur lättvindigt vi i dag är redo att slarva bort historiens erövrade framsteg – men den konflikt mellan myt och vetenskap och de komplexa kontrakten mellan individ och kollektiv som de nya mässlingsutbrotten synliggör, ger också värdefulla nycklar till en förståelse i vidare mening av våra samhällskontrakt och av samtida mytbildning.
För djävulen och trollen må vara utjagade ur medicinvetenskapen, men samtidigt lever vi i en tid där modern folktro och myt aldrig haft bredare arenor och mer gynnsamma fästytor. Hoppfullt att konstatera är därför den längtan efter evidens och sanning som bland annat kultförklarandet av populärvetenskapliga profeter som Hans Rosling och Agnes Wold tecknar. Men samtidigt, sanktionerat av en lynnig världsledare som gjort kriget mot fakta och vetenskap till sin mission, ljuder lockropen högt från den sfär som propagerar för att värdera tyckande och känsla lika högt som vetenskapliga fakta – den sfär som också befolkas av dem som har mest att vinna på människors rädslor och bristande förtroende för samhällsinstitutionerna.

En nåd vore därför om vinterns mässlingsfall inte bara gav ny kraft åt kampen för att bryta ner vaccinationsmotståndare, utan också blev en händelse som kunde vidgas till en fråga om hur vi vaccinerar hela samhället mot de destruktiva myter, vetenskapliga såväl som politiska, som annars riskerar leda oss alla rakt ner i ett nytt historiskt mörker.

1 kommentar

Låt 2018 starta med en museidebatt

Av , , Bli först att kommentera 1

Ett maraton av årskrönikor håller mig sällskap under en av 2017 års sista långfärder längs E4:an. Radioklipp från hela 2017 kantar vägen norrut och alldeles i slutet av Vetenskapsradion historias årssammanfattning kommer ett kort inslag som fångar min uppmärksamhet; ett sammandrag av ett reportage om historisk mat, där två av Stockholms aktörer i den historiska krogbranschen intervjuas. Först historiekocken Sebastian Karlsson, som berättar om utmaningar i att få en samtida restaurangbesökare att uppskatta en äkta medeltidsmeny. Och så Martin, E-type, Eriksson, som med sin vikingakrog vittnar om ett gynnsammare utgångsläge; en avsaknad av historiska dokument från den aktuella epoken, något som gjort det möjligt att, som han säger, freestyla lite. Lägga till efterfrågat kaffe, potatis till sillen, tona ner de gotländska glödhoppornas salthalt till ätbarhet. Ja, kort och gott, presentera en historisk upplevelse som betalar hyrorna för lokalen i Gamla stan.

Vad är det i detta avspända klipp som får mig att vakna till vid ratten och varför refererar jag ens denna gamla radiorepris, avlyssnad i ett avlägset 2017, i årets första text här på sidan?
Ja, inte för att spekulera kring fortsatt intresse för historisk mat – det konceptet behöver inte mer utrymme i spalterna. Nej, vad som gör nedslaget i 2017 års historieätande intressant, är hur det i all hast sammanfattar de frågor i kulturdebatten som vi kommer att behöva konfrontera med ny kreativitet under valåret 2018: Hur förvaltar och brukar vi vårt kulturarv? Hur upprättar vi skydd för dess bevarande och vem äger tolkningsföreträde för det bevaransvärda? När är det befogat och hur mycket kan man moderera ett historiskt arv, för att kunna servera en för samtiden näringsriktig, smaklig och relevant anrättning?

Få historiska epoker har blivit så brukade och missbrukade, både i kommersiella och politiska syften, som just den vikingatid som E-type placerat sitt restaurangkoncept i – och vikingatiden stod också i centrum för en av fjolårets kulturarvsdebatter, när museet Vikingaliv öppnade på Djurgården i Stockholm. Med upplevelser och berättelser i fokus snarare än historiska objekt, skedde också dess öppnande samtidigt som Biologiska museet strax intill stängde – symboliskt, skrev Jan Holmberg i Dagens Nyheter då, för ett skifte i Stockholms museivärld och föreslog begreppet museum 2.0 för att beskriva de nya aktörer som övergett tre av de traditionella museernas uppdrag, förvärva, bevara och beforska, för att enbart ägna sig åt det fjärde; tillgängliggörandet.

Även Umeå har i sina museer en del symbolvärden att inhämta i fråga om kulturella skiften och av värde för kulturarvsdebatten. Tittar man på stadens flora av aktörer som gör anspråk på museibegreppet och på den debatt de genererat de senare åren, får man inte bara en vy över vitt skilda formella uppdrag, finansieringsformer, ägarförhållanden och agendor – man får också en bild av den förvirring som råder i den allmänna uppfattningen och kunskapen om museers uppdrag och verksamheter och kanske i någon mån kring hela kulturarvsbegreppet. En förvirring som varken gynnar de nya aktörer som kan placera sig från allt mellan turistattraktioner och forskningscentra, eller de historiska museer som i en polariserad debatt tyvärr ofta belastas med en uppfattning om att stå för något helt annat och något statiskt – där även dessa tvärtom ju kan vara både forskningscentra och turistattraktioner och där ett ständigt arbete pågår med och i arkiven.

En tacksam start på en kulturarvsdebatt 2018, kunde därför starta med utgångspunkt i just Umeås museikarta – en museidebatt som inte bara stannar vid nyetableringarna Guitars och Kvinnohistoriskt museum, (där 2018 förvisso tecknar kritiska skeden, med bland annat en eventuell flytt för det förstnämnda och ett alltmer akut behov hos den senare att hantera långköraren Rötter som blivit ett sänke som belastar en annars stabil verksamhet), utan också går in på hur dessa nya museer bryter mot och samspelar med Västerbottens museums uppdrag och verksamhet, eller för den delen Bildmuseet, som trots sitt uppdrag långt bortom det historiska kulturarvets hägn, blandas in i debatten när det kommer till räknande på kommunstöd och besökssiffror.

En sådan debatt kunde förhoppningsvis också knyta an till en nationell mobilisering som kommer krävas i en kommande valrörelse, när det kommer till att försvara våra kulturarvsinstitutioner mot den nationalistiska agenda som hotar om Sverigedemokraterna vinner mark.
För, vilket historien lär oss, museibegreppet är inte bara attraktivt för restauratörer, turistnäring eller kommunpolitiker med önskan om att profilera sin stad – de kulturhistoriska museerna är också de bastioner som först kommer attackeras om en högerradikal politik får reell makt. Politiska projekt är våra kulturhistoriska museer redan i dag, oundvikligen, som de alltid varit – men livsfarliga sådana i fel händer.

SARA MEIDELL

Bli först att kommentera

”Hur gör man slime?” – frågan som sammanfattar 2017

Av , , Bli först att kommentera 1

Bland alla årsbästalistor som just nu fyller spalterna finns en lista som bättre än någon annan sätter fingret på samtiden: nyordslistan, som Språkrådet sedan 2000 släpper årligen, med de ord som det mänskliga varandet under det gångna året funnit behov av att uppfinna. Dylanman, filterbubbla och fomo ingick i förra årets lista och när nyordslistan på onsdagsmorgonen släpps får vi veta vilka ord som tecknar 2017 års emblem.
Ett närbesläktat mått på samtiden är hur vi googlar – den listan släpptes redan för ett par veckor sedan av Google Sverige, till sedvanligt nöje för många samtidsuttydare. Att Martin Timell och Fredrik Virtanen låg i topp både bland det mest googlade alla kategorier och de mest googlade personer säger till exempel allt om vad som dominerat hösten 2017. Mer oväntad för en del var kanske listan med den mest googlade frasen som börjar på: ”Hur..?”, där fraser som ”Hur blir man rik?” och ”Hur många ben har en fästing?” toppas av frågan ”Hur gör man slime?”

Ingen av oss som lever nära 8-13-åringar höjde på ögonbrynen – hela 2017 har vi svurit över klibbiga kvarlämningar på mattor och möbler, över mögliga plastaskar i bokhyllor och väskor, över specialingredienser att inhandla till slimefabriken (linsvätska? raklödder?). Men även vi kunde dela den uppgivenhet över mänskligheten och över hela svenska folket som listettan framkallade. Så hopplöst tom visade sig alltså vår samtid vara, att vad vi under ett utmanande 2017 funnit mest angeläget att fråga internet inte varit ”Hur minskar jag min klimatpåverkan?” eller ”Hur bemöter jag rasism i vardagen?”, utan alltså: ”Hur gör man slime.”

Men likväl som ”grindsamhälle” och ”kroppsaktivism” beskrev ett 2016 och likväl som de ord som i dag presenteras sannolikt väldigt träffande tecknar ett 2017, lika säkra kan vi vara på att den mest googlade “Hur”-frågan liksom, framför allt, den uppgivna raljans med vilken vi reagerat på den, ger bud om vår samtid som vi nog gör klokt i att lyssna till. Och är det något som 2017 borde ha lärt oss, är det att vara väldigt lyhörda för de röster som gör sig hörda från vad vi betraktar som politiskt döda vinklar och med berättelser vi har svårt att koda som relevanta för något större skeende.

Detta skulle nu inte bli en mellandagstext om årets bästa kulturupplevelse, men om jag ändå får nämna en av mina höjdpunkter från året, så blir det gästspelet av scenkonstkollektivet PotatoPotato i Umeå i våras. Med föreställningen I´m her(e) gav de en inblick i det digitala flickrummet – en fysiskt sluten värld, men vidöppen mot omvärlden via nätet. Till Aras flickrum bjöds vi in, Ara som har en miljard följare på sin Youtubekanal, som läst Virginia Woolf och som reser vart hon vill i världen genom sin mobilkamera.
Ara är ingen som skulle googla ”Hur gör man slime?”, hon är i stället den som redan bjudit sina följare på Internets bästa recept, likväl som hon försett dem med de mest rafflande klippen på när olika sorters stressbollar dissekeras och de bästa metoderna för att möblera om i sitt rum – allt med den subversiva kraft hos den som ställer sig helt utanför omvärldens påbjudna ramar och som väljer helt egna kriterier för vad som laddas som meningsfullt.

Utöver scenupplevelsen som imponerade med starkt skådespeleri och innovativa tekniska berättargrepp, blev föreställningen för mig en välbehövlig käftsmäll. Där jag tidigare slarvigt betraktat sminktutorials och sura-godis-challenges som något att acceptera som socker i en digital brygd där ett feministiskt mellansnack var det centrala, kunde jag nu tydligt se de feminint kodade aktiviteternas egna fulla värde. Att det som pågår i lipsynk-utmaningarna på Musica.ly, i de knasiga utmaningarna och experimenten med olika produkter och material, i de ändlösa vloggarna där samtalen får flöda som flickrummens ljusslingor, om kläder, hår och smink, är ett mäktigt självgestaltande och kunskapsbyggande. Därmed ett fält att vara uppmärksam på, dels som lärdoms­yta för hur nya strukturer för kunskap och erfarenheter kan se ut, men också naturligtvis, som påminnelser om hur potent det förminskade och hånade kan vara.

”Alla sanna revolutioner börjar med små steg”, sa ständiga sekreteraren Sara Danius under Svenska Akademiens högtidssammankomst – undertexten var tydlig i riktning mot Metoo, även om det var Akademiens utgivning av klassikerserien det handlade om, att den fått nytt utseende, med omslag där grått matt papper bytts ut mot band i egna färger.
Och så är det nog, om de små stegen – men alla sanna revolutioner behöver också i något skede bäras av ordet. Därför var det synd att Danius i ett tal som i allt övrigt hyllade Metoo, undvek att omnämna de 18 kvinnorna och kulturprofilen i Akademiens närhet, där det enda konsekventa förstås hade varit att skriva in detta och dessa i historien.
Desto fler skäl att glädjas åt de små revolutioner som ändå skrivs in i historien – som den googlade slime-frågan och all den utopiska kraft den bär på. Mest uppiggande formulerat av elvaåriga Maja och Alma, intervjuade av SVT i våras i ett inslag om slime-trenden, jakten på ingredienser och det häftiga med att kunna tillverka det själva: ”Det härligaste vore om vi kunde göra ett riktigt stort slime som man kunde bada i. Det skulle vara en dröm.”

 

Bli först att kommentera

Jul med Erik och Lotta bryter ett kontrakt

Av , , Bli först att kommentera 3
Nu tändas tusen ensamheter – och lika lojal med alla ensamfirare som julvärden fram till nu varit, lika brutalt vänder SVT nu ryggen åt dem alla.
 

”Arne Weise rasar mot SVT:s julvärdsbeslut” – så löd en av vinterns hittills tröttaste kvällstidningsrubriker häromveckan, när en av vinterns tröttaste nyheter presenterades. Plats på mediescenen för årets julvärdar alltså, och här hade vi nu det mest oengagerade försök att spetsa till bevakningen av händelsen; julvärdsveteranen som plockas fram ur arkiven och får gå till storms mot den förnyelse som tiden kräver.

Om man nu kan tala om förnyelse – för så förutsägbart var väl SVT:s val av Erik Haag och Lotta Lundgren att det snarare hade funnits skäl att rasa om de INTE hade blivit julvärdar. Sveriges mesta tv-par – FANNS det ens något alternativ till att sätta in dem i julstudion?
Och vem, utöver Arne Weise och en handfull pliktskyldiga tv-krönikörer, orkar förresten bry sig om något så ångloksmässigt som julvärdskap?
Ja, vi alla borde, är nog svaret. För jul i kombination med tv i allmänhetens tjänst utgör ett litet destillat av tillståndet i landet Sverige. Och med Erik och Lotta tecknas ett skifte som inte kan beskrivas som annat än ett brutet samhällskontrakt: ett brott mot den outtalade överenskommelsen om att televisionen i allmänhetens tjänst, ska vara som bäst för just den publik som just denna dag behöver den som mest. Nej, inte barnen, de ger nuförtiden högaktningsfullt fasen i både tablå-tv och tecknad film från 1900-talet – utan ensamfirarna, de många tysta, som i julvärden har sin viktiga följeslagare genom en av årets svåraste dagar.

Mest uppenbart brott står förstås själva tvåsamheten för. Med försåtlig generositet bjuder SVT i år in till ett julvärdskapens parmiddag – tittaren blir nu den svårplacerade femte gästen medan värdarna, härligt skojbråkande och nykära efter att ha skalat av sig varsitt gammalt äktenskap, manifesterar modern tvåsamhetsnorm i sin mest maximalistiska form.
Men lika dramatisk och möjligen än mer cynisk är den upphävda live-situationen, där SVT för första gången överger direktsänd studio till förmån för förinspelade program. Ingen permanent nyordning, försäkras det, men ändå ett skifte av högre tyngd än vad man i förstone kunde tänka.
För lika intill döden lojal som julvärden varit i sin ensamhet i studion med alla ensamma firare genom åren, lika brutalt vänder SVT nu ryggen åt alla dessa.
Hur ensliga arbetsplatsernas fikarum än varit för alla julaftonens arbetare, hur uppgiven än känslan varit för alla som haft tv:n som enda sällskap i julaftonseftermiddagens blå timmar, har det alltid, i själva den direktsända gemenskapen, gått att finna tröst. Också julvärden i sin lilla studio har saknat vänner och familj – ensamma tillsammans, har SVT viskat, tröstande.

Men nu, 2017, när sociala medier livesänder julaftonens glädje och gemenskap, finns alltså varken Arne Weise eller mer sentida folkhemsikoner som Sanna Nielsen eller Henrik Dorsin som alternativ för den som befinner sig utanför gemenskapen, att vara ensamma tillsammans med. Bara Erik och Lotta – Erik och Lotta, som väl mest troligt firar gemytlig par-jul, medan deras förinspelade versioner introducerar Kalle med vänner. Medan matbutikskedjor mest troligt skräddar på återupptagna reklamkontrakt efter påbjuden SVT-paus. Medan den gamla tiden rasar i kvällstidningarna om sådant ingen riktigt orkar lyssna på.
Så bär ändå SVT samtidens folkhemsberättelse – den om en tid utan plats för annat än, ja, Erik och Lotta.

När helgernas tv-tablåer glittrar och går på med sina utsagor om den sanna julens budskap tänker jag att det finns så många julsagor att försöka tro på och så få som verkligen talar sant om det som är viktigt. Mest förljugen är den vi gillar att berätta om den vidgade julen, den där alla får plats – en saga lika falsk som de förespeglat uppdaterade traditioner vi pryder oss med, de som bara hjälpligt maskerar att julen är och förblir en smal spång av gemenskapskonventioner, så förtvivlat lätt att ramla vid sidan av.
Ett kapitel av den sagan, lika försåtlig, är den om ensamhet, den som julen alltså ska bota – den som i alla berättelser, reklamens, feel-good-filmerna, också får sin final i ett lyckligt slut, en upphävd ensamhet, eftersom det är den enda berättelse vi orkar lyssna till och därmed den som till sist går att sälja. Vännerna, grannarna, de oväntade gästerna, som plötsligt väller in till de bord som dukats för en – så slås gränsen fast för den ensamhet vi orkar bära och berätta om, den som tar slut, den som ger oss alla ett lyckligt slut.
Där utanför; de oberättade berättelserna om alla de andra sorterna av ensamhet, den som inte är vacker, den som inte tar slut, den som bara svårligen låter sig upptäckas eftersom den bärs helt nära hjärtat och lika gärna kan finnas i synbara gemenskaper.
Nu tändas tusen ensamheter – och på söndag strax innan klockan 15 (varken livesänt eller förinspelat, ej heller marknadsfört i något socialt medium), tänder jag mitt ljus för er.

SARA MEIDELL

Bli först att kommentera

Konsthögskolan värdefull i kamp mot kulturförakt

Av , , Bli först att kommentera 0

Umeå Konsthögskola fyller 30 och skenet från studenternas verkstäder markerar viktigt ledljus genom mörkret.

 

Det har varit svårtillgängligt ett tag under byggstök, men snart ska vägen åter vara öppen förbi ett av konstnärligt campus finaste stråk – ett parti längs strandpromenaden, just efter eller just före Bildmuseets flexhall och café, beroende på vilket håll man går. Här finner man konsthögskoleelevernas verkstäder, fantasieggande platser som med sina skelett till verk och sina tunga maskiner ger en unik inblick i konstens mest handfasta stadier. Bäst är det under mörka stunder på dygnet, när någon lämnat ljuset på och det halvfärdiga blir tydligast exponerat – själva rörelsen, idéerna som är väg att ta form, eller de som är på väg att skrotats. Belägna alldeles intill Bildmuseet utgör verkstäderna del av en vacker exposé över den krets som beskriver konsten och skapandet, skapandet och konsten.

I veckan firas Umeå Konsthögskolas 30-årsjubileum och fortsätter man uppströms från konstnärligt campus kommer man till dess förhistoria, den kommunala konstskola som under några år drevs i Tullkammaren och som blev en viktig motor i etableringen av det som skulle bli Sveriges då tredje konsthögskola.
Ett stenkast geografiskt, men desto större är glappet i fråga om konstvärldens förändring under de tre decennier som gått. I dag är Tullkammaren showroom för Galleri Andersson/Sandström, genom åren pigga på att plocka upp konsthögskoleelever i sitt stall, men i dag med utställningsverksamheten förlagd till Stockholm – och de ateljéer som i dag ingår i klustret konstnärligt campus, blickar ut på en tid som ställer helt andra krav på konstnärerna.
1987 klingade ännu 1974 års kulturproposition i den svenska kulturpolitiken, med demokratisering och kvalitet som ledord, och skulptur eller måleri var vad de tolv årliga eleverna som antogs kunde söka till. Sedan dess har utbildningen växlat in i den process- och idébaserade konsten och står nu utkommen på andra sidan av genomgången Bolognaprocess, där bara framtiden kan ge svar på hur hårt dess påbud om anställningsbarhet och mätbar kunskap gått åt utbildningen och den fria konst som ju i grunden utgör den kritiserade reformens antiteser.

Som bild av Umeå Konsthögskola har de öppna ateljéfönstren sitt motsägelsefulla symbolvärde. Visst, med en konsthögskola placerad i en stad finns en teoretisk och faktisk närhet och möjlighet till insyn i konstnärsyrkets utbildningsprocesser. Samtidigt är och upplevs nog Konsthögskolan i både universitetsvärlden och för många Umeåbor vara en sluten värld – även inom kulturled.
Det är inget märkligt med det, konsthögskolor är och ska vara udda fåglar och egna zoner i både universitets- och den vanliga världen – och att de upplevs ha mer kontakt med ett internationellt fält än med Umeå är också i sin ordning ety själva konsten är ju global.
Men dumt vore att alltför oreflekterat godta och stryka medhårs denna bild av slutenhet. För värdet för en stad och en region av en konsthögskola är alltför dyrbart för att inte tas tillvara – och om man öppnar blicken ser man det mycel som konsthögskolan utgör i staden, med sina pärlband av elevutställningar, sina årliga sprakande finalpresentationer, de konstnärliga projekt och interventioner med staden och regionens fenomen som pågår. En verksamhet som inte bara ger en värdefull insyn i framtida konstnärskap för en lokal konstpublik, utan också ställer frågor till en region och en stad om konstens välmående och konstnärernas yrkesvillkor.

När konstnären Michael Richter skickade en hälsning till landets kulturredaktioner inför 30-årsjubileet, en hyllning till utbildningen och till Umeå som kulturstad, återfanns på hans bifogade bild av den första årskullen utexaminerade konstnärer flera i dag väletablerade namn på den svenska konstscenen. Så kan utan tvekan en sorts framgång tecknas: gruppbilder på avgångsklasser med hög representation av gedigna konstnärskap som flugit vidare till nationella och internationella karriärer. Betydelsen av dessa ska naturligtvis inte underskattas, men i fråga om konstnärlig framgång i vidare mening är det lika viktigt att framhålla de konstnärer som stannar kvar, som de indikatorer de blir på hur väl en region sköter sin konstnärspolitik och hur hållbara strukturerna är.
I så mån blir en konsthögskola en resurs i vid bemärkelse för en hel regions konstliv. En aktör som både håller en medvetenhet levande om yrkets professionalitet och som tillgodoser att utbildade konstnärer utexamineras för att, vid sidan eller i mellanrummen mellan det egna konstnärliga skapandet, kunna bemanna de tjänster där konstnärens kompetens krävs för starka strukturer – vid kulturinstitutionerna, i kommun och landsting, som pedagoger, konsulenter eller inköpare.

En ny tid råder 2017 jämfört med 1987, med gigantiska politiska och ekologiska utmaningar. Att världen behöver sina fria konstnärer står mer klart än någonsin och att mycket behöver göras för att stärka yrkesgruppen är lika klart.
Metoo gjorde det tydligt att bildkonsten representerar en skör och svagt organiserad grupp kulturskapare, med ett upprop som, symptomatiskt för detta, kom sent jämfört med andra branscher i kultursektorn.
Lika tydliga är tecknen på den backlash som allt fler nu vädrar farhågor om i spåren av Metoo, i form av ett ökat kulturförakt – en reaktion som kan förstås som en följd av det faktum att kultursektorn har varit så central i avslöjandena om övergrepp och osunda ledarskapsstrukturer.
Hur kan sådana tendenser motarbetas? Ja, ett långsiktigt skydd handlar förstås om att stärka konstnärskårens yrkesvillkor, men också om att avmystifiera och tillmäta yrket dess professionalitet i alla avseenden.
Och detta för oss åter till fönstren in mot en konsthögskoleverkstad.
Ingen kan utbilda konstnärer och ingen kan utbildas till det, skrev Dan Wolgers i en text 2015, med anledning av den hårt kritiserade Bolognaprocessen – och denna hållning behöver ju ständigt hållas vid liv i en debatt av substans, om konstutbildningarnas egenart. Men medan denna eviga fråga fortsätter knådas, får vi tacksamt låta arbetslamporna från studenternas verkstäder markera ledljus genom mörkret.

Sara Meidell

Bli först att kommentera

Inte bara Svenska Akademien som behöver genomlysas

Av , , Bli först att kommentera 0

Tänk er en ny rörelse, en bekännelsevåg där hela kulturlivet outar sina vägar till makt och inflytande.

Så blev han något av sin egen fiktiva gestalt, årets Nobelpristagare i litteratur, Kazuo Ishiguro. Just såsom den diskrete mönsterbutlern Stevens i Återstoden av dagen, den tyste åskådaren. Observatören utan egen röst, där i serveringsgångarna utanför salar där politiska samtal med dov underton äger rum vid herrefolkens bord. Nobelpristagaren i litteratur som helt gled under radarn i mellanspelen mellan Nobeltillkännagivande och utdelning, i en kulturoffentlighet där verklighetens dramatik trängt ut all litterär debatt.

Den lagom komplexe, älskvärde och brett lästa Kazuo Ishiguro är visserligen så okontroversiell som en pristagare kan bli. Och den lilla debatt som ändå blev där vid tillkännagivandet, handlade väl främst om det, om Akademiens halvtrista försiktighet – med tillägg av den självklara kritiken av den manliga dominans Ishiguro utgjorde en del av i både litteraturprisets historik och i årets fördelning av Nobelpriser (en upprördhet som i dag, sedan skandalen kring Kulturmannen briserat, känns som en lyx att kunna få begränsa sig till. Representation, visst, men nu talade vi plötsligt om grova fysiska övergrepp).

Och kanske önskar någon av de aderton (eller nitton? sexton?) att man i år prisat ett bråkigt författarskap, en superkontroversiell enfant terrible som kunnat leda ljus bort från den kris som nu pågår. Men klart står att inget författarskap hade kunnat blända ut den skandal som nu skakar Akademien. Under Nobelhösten 2017 har vare sig frågor om snille och smak gällande litteraturen i vidare mening, eller om enskilda författarskap varit möjliga att föra (där frågor om i vilken grad jävsmisstankar skvätter bakåt mot historiens pristagare och där anklagelser om läckor nu ställer upp sig som deformerade skräckexempel på hur just enskilda författarskap på helt fel sätt ställs i offentlighetens ljus i krisens svallvågor.) 

Det var starkt berörande att höra skådespelaren och regissören Marika Lagercrantz i en morgonintervju i P1 häromveckan beskriva hur hon under uppväxten i en kulturelitfamilj såg den litterära makten formera sig vid köksbordet av ett fåtal kulturelitmän och hur hon i dag med smärta ser Svenska Akademien på nytt återspegla just detta. Och lika tydligt som det under den senaste månaden blivit hur Svenska Akademien genom åren behållit formerna i dukningen för denna kulturelitens salongsmakt – lika tydligt blir det nu i ljuset som sipprar ut i sprickorna, vilka hierarkier som styr hur privilegier och makt fördelas. Samt, att det patriarkala maktmissbruk i Svenska Akademiens närhet, som blottlagts genom Matilda Gustavssons reportage om Kulturprofilen i DN, väver in sig i andra strukturer av makt.

I ett mycket uppmärksammat Facebookinlägg belyste författaren Athena Farrokhzad till exempel stråk av rasism i hur den litterära eliten utövar sin godtyckliga makt. En återgiven händelse från 2011, då Kulturprofilen medverkade vid ett arrangemang på författarskolan Biskops Arnö och där anklagades för att ha begått sexuella övergrepp och de mejl som senare kom till skolan från en kvinnlig poet och redaktör för att desarmera den lärarkritik som framfördes, där Farrokhzad stod som en av flera undertecknare, antyder här högst problematiska tongångar.

Malte Persson berör i Expressen en annan tung polaritet, den mellan storstad och landsbygd. I en befriande självutlämnande text tecknar den själv ofta utpekat tänkbare Akademiekandidaten hur all makt graviterar mot Stockholm. Hur Akademieledamoten Lotta Lotass stora avstånd till dess litteraturvärld är det som gör att hon är den enda han lyckas tro på när alla inför den uppdagade skandalen med Kulturmannen hävdat att de ”inte visste” – och hur det var först när han själv flyttade från Stockholm han slapp undan ”både frestelser och min egen feghet”.

Malte Persson skriver att han uppskattat Svenska Akademiens position som självständig maktfaktor inom kulturen, intill politiker och byråkrater. Att denna självständiga maktposition och de slutna rummens informella nätverk är just vad som gynnar maktmissbruk är klart, men naivt vore att tro att de maktstrukturer som här visar sig i sina mest uppskruvade former, inte skulle belasta också de politiskt sanktionerade systemen och öppna institutionerna. Persson är själv inne på saken och skriver självkritiskt att det finns få hjältar i denna historia.

Och att många högprofilerade tyckare i media nu tävlar om att förfasa sig över Svenska Akademien skulle nog kunna ses som just en avledningsmanöver för att rikta om ljus från både egen skuld och egna privilegier, där samma hierarkier som i Svenska Akademien avspeglas – Stockholmsfixeringen, den vita manliga medelklasshegemonin. För hur ser det till exempel egentligen ut i fördelningssystemen gällande kulturstöd till huvudstad kontra landsbygd? Hur med representationen av anställda vid kulturinstitutionerna? Vid landets kultursidor? 

Att nu Svenska Akademien aviserar en ordentlig genomlysning sker inte en dag för tidigt och man hoppas innerligt att Sara Danius, just såsom hon med imponerade bildning och ledarskapsintelligens väckt hoppet om att kunna göra, faktiskt blir den ständiga sekreterare som får leda Akademien in i modern tid.

En önskedröm vore om en sådan revolution också kunde sätta i gång en genomlysning av hela kulturlivets tysta maktstrukturer. Tänk er en ny rörelse, en bekännelsevåg där varje uppburen kulturperson, varje kulturbyråkrat och kulturpolitiker, varje inflytelserik kulturskribent och kulturchef rannsakar och uttalar sina privilegier, sina vänskapsband, sina vägar till makt och inflytande.

Det vore en kampanj som likt Metoo kunnat placera skam där den hör hemma – men också, likt Metoo, skulle ha potential att omfördela en del reda resurser, på det att gamla institutioner faktiskt till sist kan få rämna. Att alla kulturens mr Stevens en gång för alla kan få släppa titlar och hovsamhet och gasa iväg från de gamla inrökta herresätena.

SARA MEIDELL

Bli först att kommentera

En pristagare för en hållbar arkitekturkritik

Av , , Bli först att kommentera 2

Med ett konstnärligt anslag presenterar kritikerprisade filmaren Jesper Wachtmeister en arkitekturkritik som svarar på vår tids behov av nyanser och djup.

November 2017, ännu en gråblöt vinter och det mesta känns rätt uppgivet – bostadsbubblor hovrar över oss, stegrande köphets råder. Politisk stress och överbelastade ekologiska system får oss åter att undra; hur ska vi orka? Vi människor? Hela världen? Hur lever vi ett hållbart liv?
Ja, fyra år efter sin premiär är det fortfarande med fördel man kan vända sig till Microtopia med frågor av denna sort, Jesper Wachtmeisters pärla till dokumentärfilm från 2013. Inte för att få svar – för när det kommer till frågorna om de stora systemen gäller ju att svaren finns vid en horisont vi i dag inte får in i vårt synfält – men för att få idéer om hur vi tar ut en hållbarare riktning.

Filmen, som följer ett antal moderna nomader världen över som valt ett på riktigt nedskalat liv och boende, är en 55 minuter lång ögonöppnare i fråga om arkitektur, ekologi och hållbar livsekonomi och har också sedan den utkom nått klassikerstatus i arkitektled och flitigt använts vid arkitektutbildningar – allt medan frågorna den adresserar blivit alltmer akuta.
En mer lämplig mottagare än Jesper Wachtmeister av Sveriges Arkitekters kritikerpris som på tisdagen delades ut, är därför svår att finna. Och i egenskap av jurymedlem är en mer tillfredsställande jurygärning för mig svårfunnen; att få bidra till en spridning i nya fält av hans filmverk, men samtidigt, genom att framhålla filmens och det konstnärliga anslagets potential i arkitekturkritiken, få presentera ett försök till svar på samtidens rop efter fler nyanser och nya sätt att berätta om liv och samhälle.
Utan stridsrop, utan larm, utan tvärsäkra svar, sammanför Wachtmeister arkitektur, samhällsutveckling och konst på ett sätt som förhoppningsvis kan inspirera branschen och i bästa fall också andra fält av kulturkritik.

Att arkitektur och stadsbyggnad är teman som engagerar människor i allt bredare skaror är tydligt och något som speglas i både journalistiken, med ambitiösa specialsatsningar och programserier, såväl som i konsten (nu närmast här i Umeå till exempel, där arkitektur är tema för kommande helgens heldag med Made på Norrlandsoperan)
Trenden är begriplig och intresset bör bejakas av alla som har hållbara livsmiljöer på sina agendor.
I en tid då storpolitiken och samhällsinstitutionerna syns vackla är det naturligt att ett behov ökar av att förstå och kontrollera sin omvärld – och få fält skär väl så djupt genom både vår tids stora frågor och in mot våra privata zoner som arkitektur och stadsplanering. I det vi ser byggas omkring oss, i platser där vi möts i offentligheten, i våra bostäder, kanaliseras samtidens spänningar och konflikter i frågor om ekonomi, ekologi, kulturarv – det globala inflätat i det lokala.

Lika begripligt, och ytterst väldigt sunt, är det därför också att arkitektur och stadsbyggnad väcker ilska – den vrede som politiker och fastighetsägare ofta frustrerat och på olika vis söker avfärda och avleda i blind byggiver. Samma politiker och fastighetsägare som gärna lånar varandras retorik och drivkrafter i byggprocesser där transparens går förlorad och där klyftor öppnar sig mellan stadsbyggares ekonomiska syn på stadsutveckling och medborgares idéer om staden som en plats för identitet, historia, ideologi.

Att arkitektur- och stadsplaneringsdebatten lätt blir konfliktcentrerad i dessa stora känslor och tunga ekonomiska och politiska processer är alltså inte särskilt konstigt, men en tendens som blir desto viktigare att bjuda motstånd mot. Ilska och konflikt kan vara effektiva berättargrepp för att beskriva ett tillstånd, men knappast konstruktiva för att ta frågor vidare som i stället behöver fördjupning, nyanser och analys i lugn andning.

En god trend är på gång inom journalistiken, där arkitektur och stadsbyggnadsfrågor i dag får allt mer utrymme och bevakas med allt högre grad av komplexitet. Men mer kan göras och fler former av kritik och journalistik bör sökas för att engagera och informera den kritiska allmänhet som behöver göras delaktig i bygget av stabila samhällen. Medborgare som har relevant information och kunskap för att kunna följa byggprocesser och utöva sin påverkansmakt i frågor som rör såväl estetiska som sociala dimensioner i nybyggande och bevarandefrågor, i såväl den lilla närmiljön som i de större skalorna.

Att åberopa konstnärerna och poesin i tider av svåra politiska utmaningar är något som historien har lärt oss måste göras med försiktighet. Och i tider som nu, då vi ser antidemokratiska krafter gripa efter konsten som redskap för att legitimera en intolerant eller nationalistisk agenda, är det kanske viktigare än någonsin att hålla fast vid politikens ansvar att göra politik och konstnärernas att göra konst.
Samtidigt är mer poesi och mer konst ju ofta lösningen och svaret när svåra frågor går i baklås, när polarisering får förhandlingar att kollapsa eller tonfallet blir för hätskt för att konstruktiv dialog längre ska vara möjlig.

För den som behöver övertygas kan Jesper Wachtmeisters filmer stå som de bästa argumenten. En blygrå novembermorgon kan de visionärer och de visioner som porträtteras i hans filmer kanske ha svårt att skruva ner sig i vardagen som relevanta – kanske kan till och med de drömska ökenlandskapen från filmen Test Site, eller Microtopias knasiga genier upplevas en smula provocerande. Ett hem av PET-flaskor och lastpallar, liksom – en trädkoja att landa i, mellan dagishämtningar och tandläkartider? Kul – men realistiskt?
Men precis den effekten är ju Wachtmeister berättarstyrka. En uppblåsbar poncho som ett hem ändå? Ett skuldfritt liv både gentemot banker och framtidens ekologiska system? Så kan med konstens hjälp visionernas orimlighet kilas in i det vardagsgrå, så att vi till sist förstår den poetiska och helt konkreta rimlighet som de bär.

Bli först att kommentera