Sara Meidell

Kulturredaktör på VK

Ja, vi behöver fortsätta prata om klimakteriet

Av , , Bli först att kommentera 1

Kroppen en vända till alltså – ja, faktiskt. Så länge klimakteriet hägrar med en vision om att få bli lite mer gubbe behöver samtalen bli fler, inte färre.

För ett år sedan stod vi mitt i starten av metoo och som i en blinkning till den flodvågskänsla som då rådde kommer nu höstens stora samtalsämne inom fältet kvinnor, kropp, gränser och makt. Ja, det är förstås klimakteriet jag pratar om – precis som SVT, DN, Sveriges Radio gör, med specialsatsningar och långläsningar. Plötsligt är det essäer och antologier överallt, det är blodvallningar, sömnstörningar, skamgränser som krossas. En synkroniserad attack? Ett nytt spirande frigörelseprojekt?
Nej, inte nödvändigtvis. Att många pratar om samma sak samtidigt är också ett stråk i en strikt kommersiell medielogik – och att kvinnokroppen står i centrum för samtal kan snarare än frigörelse signalera det direkt motsatta.

Det menade till exempel Gunilla Brodrej i Expressen i sin recension av Malin Jacobson Båths serie ”Klimakteriet – det ska hända dig med” (12/10). Kroppen ett varv till alltså, suckade Brodrej inför denna ”en beskäftig mix av Fråga doktorn, Aktuellt, Kulturnyheterna och Amelia” – och visst kan man lätt känna leda över att kvinnokroppen åter släpas ut i medieljuset på ett sätt som hade varit otänkbart kring den manliga övergångskroppen, i tonfall och tilltal som inte står de raljanta skämtböckerna om klimakteriehelvetet långt efter.

Å andra sidan – att ett program om sjunkande testosteronproduktion, gubbmagarna, håravfallet, ter sig så omöjligt bevisar ju bara att kvinnokroppen är offentlig och politisk på ett sätt som markerar en underordning gentemot männen. Vilket tillsammans med det faktum att klimakteriet fortfarande avhandlas så spretigt och infantilt – även om ämnet långt i från är så tabubelagt som de mediala frontfigurerna just nu vill göra gällande – ger argument för fler, inte färre, tv-program, essäer. Fler samtal, som lyfter klimakteriet till en fråga som till sist kan slippa illustreras med lysande livmödrar eller avhandlas i höhöig form i litteraturens skämtsektion.

Att kvinnokroppen är politisk, att det är genom att kontrollera kvinnors kroppar och sexualitet som en underordning kan vidmakthållas, gör att kroppen blir central också i ett övertagande av makt. Vi har ett försprång här, som bör utnyttjas – för det faktum att våra kroppar är offentliga och politiska alltsedan vi föds, gör också att vi sedan unga år lärt oss att prata kropp med en analytisk distans som män inte fostras till i samma utsträckning. Detta hemliga vapen bör vi noga vårda – för det är genom att prata kropp i trygga rum, när ingen skrattar, dömer eller kränker, som vi skapar insikt om strukturerna.
Klimakteriet är ännu inte ett tema i mina kretsar – men samtalen börjar och slutar ändå nästan alltid i kroppen. Hormonerna, menscyklerna, livsledan och euforin, hur ägglossningar och pms ritar in sina intrikata kartor för relationer och reaktioner i det privata och i våra yrkesliv. Genom att prata kropp mäter vi ut vårt livsutrymme och mobiliserar motstånd – hur kan vi på bästa sätt vara lojala med våra kroppar? Hur mycket nedstämdhet och ilska är rimligt att sätta på hormonernas konto och hur mycket på den patriarkala världsordningen?

På samma vis speglar klimakterieberättelserna också ett livsutrymme – inte minst HUR vi pratar, vilket är vad Gunilla Brodrej pekar ut som problematiskt i den pågående vågen: de klimakterieberättelser som skrivs fram med synen på kvinnan som sexuellt objekt som resonansbotten. Utifrån denna förståelse blir klimakteriet en störningsfaktor i den tvåsamhetsnorm där kvinnans skönhet och sexualitet är en avgörande komponent, när klimakteriet, lyder andemeningen i kritiken, i stället borde få tecknas som en frizon, till sist.
Denna bild, alternativet, är å andra sidan syrerik så det räcker, det stora vida fält av icke-kropp, icke-hormoner som presenterar sig – tänk, att till sist slippa vara fånge i ett cykliskt hormonfängelse. Slippa vara ett sexuellt villebråd, någon som utstrålar en könsdoft som män likt Kulturprofilen detekterar som svaghet, som Kerstin Ekman skrev i en isande destillerad text i DN (14/10) i samband med årsmärket av metoo.
Samtidigt lyser smärttråden obönhörligt, till världshistoriens alla kvinnliga flyktförsök från förtryck, via kroppsligt förminskande – självsvälterskorna, väggblommorna.

I SVT:s klimakterieserie talar Elisabeth Ohlson Wallin vackert om sin nyfikna längtan efter förändringen – kanske blir hon mer lik en gubbe nu, skriver Brodrej i sin recension och fyller på med egna post-klimakteriedrömmar om ny frihet i det icke-fertila. Att få gå i pappakläder, tälta i fjällen.

Att bejaka gubben – ja, det kan förstås vara en målbild, låt vara att den lånar symbolik och kraft ur en patriarkal överordning.
Ett minne kommer för mig, från den korta tid en av döttrarna tränade cheerleading: hur coachen uppmanade de åttaåriga flickorna att ta fram sina gubbröster när hejaramsorna skanderades. Hur jag då tyckte att det var lite mäktigt att höra flocken av taniga flickröster växa och fylla rummet. Hur jag i smyg ändå sörjde att det inte var gumman som var förstavalet för att lyfta taket.

SARA MEIDELL

Bli först att kommentera

Slarvigt Stockholmsperspektiv till skada för alla

Av , , Bli först att kommentera 0

Claes Månsson och TV4 lägger an ett tröttsamt storstadssnävt perspektiv på kultur-Sverige med sin diss av Profilteatern.

Hänförande och magnifik är den La Traviata som gått upp på Norrlandsoperan och en fullträff var också premiärkvällen i lördags: en mix av nyskapande och tradition, just som Verdi-operan. Förstagångsbesökare lockade med gratisbiljetter såsom det anstår ett modernt operahus att satsa. Samtidigt traditionstunga röda mattor, de sedvanliga lokala kändisarna i premiärminglet, samt, förstås – i en parallell till scenografen Linus Fellboms snillrika lek med speglar och illusioner på operascenen – det lika traditionsenliga spanandet efter storstadstidningarnas recensenter. Vilka är på plats? Vilka saknas? Vilka kritiker har tidningarna valt ut och vad månde de skriva hem om? Finns vi? Syns vi? Finns vi om vi inte syns?
Vid operapremiärerna brukar närvaron från nationell media vara hyfsat täckande – och vid kontrollräknande dagarna efter ser prognosen god ut även denna gång. Samtidigt är förstås själva det nervösa spejandet i foajéerna ett alltför tydligt kvitto på en i grunden bräcklig överenskommelse mellan landets kulturscener och riksmedias uppmärksamhet. Ett normalläge av storstadstidningarnas ickenärvaro, oavsett nationell eller i förekommande fall internationell tyngd i det som presenteras. En illusionsakt så framgångsrikt spelad under så lång tid att vi alla gått med på iscensättningen av storstadsscenen som den enda legitima: har det inte hänt i Stockholm har det nog inte hänt, inte helt på riktigt. Likt operans Violetta i sin sjukbädd hör landsorten stadens karneval dansa på avstånd, bakom frostade väggar av glas.

Absurt tydligt blev detta i helgen när TV4 visste att berätta att en ”Helt ny teatergenre når Sverige i vinter” – detta när Scalateatern sätter upp Kvinnan i svart. I mjuk morgonsoffa intervjuades den medverkande skådespelaren Claes Månsson, som trodde sig ha hört att föreställningen satts upp i Örebro, men framhöll Londons West End som sin stora referens. Där, menade Månsson, har konceptet skräckteater framgångsrikt bevisat sin finess och därmed relevans för en svensk publik.
Åter intrycket av illusionsnummer och overklighetskänsla: för ingen gång i intervjun nämndes den uppsättning Umeåpubliken mötte redan 2001, Profilteaterns succéverk och mesta långkörare – inte heller de fördjupningar samma teater gjort i skräckteatergenren, som får varje försök att lansera konceptet som något nytt att falla platt.
Särskilt förbryllande blir det faktum att Scalateatern och Claes Månsson redan för ett par veckor sedan borde ha haft detta klart för sig – då gjorde TT samma förbiseende av Profilteaterns uppsättning, men presterade sedan ett tillägg där tillbörligt credd delades ut. Att Månsson och co antingen inte brytt sig om att notera detta eller valt att ändå förbigå saken i nya intervjuer är lika beklämmande som förklaringsmodeller – en missprydande slarvighet eller helt enkelt ignorans.
Ändå vore det orätt att gå alltför hårt åt Scalateatern eller TV4, när det är de genomgående och generella strukturerna som utgör problemet. Operapremiärerna må få sina recensioner, men i allt övrigt är storstadsdogmen rigid – medier och kulturvärld i armkrok, dansen går i ring, blicken mot centrum och ryggen vänd mot en utpekat ointressant periferi.

Umeås kontaktytor och nätverk med ett globalt kulturellt fält borde göra den uppmärksamhet som Stockholm ägnar oss ovidkommande – men så länge makt och tolkningsföreträde, med åtföljande reell resursfördelning, utgår från detta centralperspektiv, har vi att fortsätta speja efter storstadsrecensenter på premiärerna. Mejla och ringa in rättelser när storstadsteatrarna och riksmedia slentrianmässigt glömmer vidvinkelseendet.
Förnedringen i detta har landsorten sina strategier för att hantera – men frustrerande är ändå att konstatera det faktum att både centrum och periferi lider skada av en obalans i representation. Hela landet behöver synas i de sammanhang där makt och resurser fördelas. Och för att inte stagnera behöver Stockholm å sin sida få del av internationellt intressanta händelser i landet, ta del av den lilla ortens erfarenheter och kvaliteter för kulturskapande och kulturupplevelser.
I en rapportering som tillhandahåller precis detta, åker Sveriges Radio till Tornedalen där just teatern belyser saken. Vi möter Markus Öhrn, ledare för teatergruppen Institutet, som nu flyttar sin verksamhet från Malmö och Berlin till Vitsaniemi i Övertorneå kommun. I byns gamla skola ska en experimentell scen ta form och i inslaget lyfter Öhrn fram den lilla ortens fördelar, platsens höga takhöjd, både kreativt och ekonomiskt, som en möjliggörare för nya uttryck.
Förhoppningsvis kan hans konstnärliga centralgestalt få gott om plats att frodas här, mormodern som efter sin död givits nytt liv av Öhrn, i zombie-version. En redig Tornedalskvinna som får återuppstå och skapa det kaos hon aldrig tilläts under sin levnad – trasha tvättmaskiner, göra upp med Korpelarörelsen.
Kanske ge Stockholmsscenernas tv-soffmysande skådisar en lektion i vad riktig skräck kan handla om?

SARA MEIDELL

Bli först att kommentera

Den närodlade drömmen bär smak av citronmuffins

Av , , Bli först att kommentera 1

Varje epok av hungersnöd börjar med ett dåligt år och det var i Norrland som den stora missväxten 1867–1869 började. Kylan som aldrig släppte greppet blev ouvertyren till ett trauma som fortfarande ekar i folksjälen – småbarn dog, sedan starka vuxna män, massemigration följde och resten är historia, fast med sitt 150-åriga perspektiv ändå bara ett kort ögonblick sedan.

När september tippar över i oktober läser jag Magnus Västerbros ”Svälten”, om hungeråren som formade Sverige och drar likt många med mig paralleller med extremsommaren som gått. Så lite som ändå krävs för att rubba livsmedelsförsörjningssystemen – och när skördetider nu råder står vi inför facit, i flera avseenden.
Överallt skördemarknader och matmässor som å ena sidan ger svaret på en hållbar framtidsstrategi – producera lokalt och konsumera lokalt. Samtidigt, rapporter som bevisar de rådande systemens irrationella bräcklighet; hur somliga skördar slagit fel, medan andra givit riklig mängd, men ändå slutat i förlustaffär för odlarna när importvågen förblivit oförminskad.

Pridefirandet i Umeå som ramade in Bondens egen marknad när den i lördags gavs i sin sista upplaga för säsongen, gav en färgrik påminnelse om just det, systemfelen. Två folkfester, manifestationer på skilda vis, av drömmar om hållbarare liv – samtidigt, som de undantagsfall de är från vardagen, tydliga kvitton på att de stora strukturerna återstår att lösa. Rättighetskampen inom hbtq-rörelsen är långtifrån vunnen och i människors nära vardag finns ännu alltför många hinder för det närproducerade att bli förstahandsvalet.
Och hemma i mitt kök fortsätter systemfelen ge sig till känna, när brödet från bondens marknad snabbt äts upp medan det potentiella pålägget blir kvar i kylen. Messmör light, inköpt i desperation efter flera veckors väntan på det vanliga messmör som saknats i butiken, nu stående orört i sin eländiga vattnighet. Ett varumärke i sig självt, för en nedmontering av Norrland, i deppig opposition till brödets berättelse om en närodlad dröm.

Att Norrland på flera vis utgör en bördig mylla för att odla de lokala kretsloppssystemens lösningar som behövs i ett Sverige, vars låga grad av självförsörjning aktualiserats efter sommaren, har inte hjälpt messmöret. I april lämnade den sista burken Fjällbrynt fabriken i Östersund, innan den lades ned och flyttade till Stockholmsförorten Haninge, där problem kantat produktionen. Vasslen ”som kräver mycket handpåläggning” har inte samarbetat, kvaliteten har blivit lidande, butikshyllor förblivit tomma och den 19 september blåstes firandet av messmörets dag naturligt nog av, av en beklagande marknadschef.

En viss poetisk revansch ryms i situationen – så lättvindigt flyttar man inte en fabrik med djupa rötter i generationer av små mjölkbönders kunskap. Men snart tar förstås uppgivenheten över, inför följetongen av fabriksnedläggningar i landsbygdens livsmedels-Sverige. I Lövånger stängde i fjol Fazer och nu senast tvingades Hägges finbageri i Örnsköldsvik lägga ned. Med sitt sortiment av guldemballerat fikabröd, en aktör så långt man kan tänka sig från den gängse bilden av det närodlade (färskostar i små plastbyttor, jordiga rotsaker), men en livsmedelsproducent med sin egen tydliga berättelse om vardagsliv. Prassliga muffinspåsar i idrottsföreningarnas klubbhus, smuliga mandelkubb i tusende fikarum. Norrlandsvardag – en arbetsplats som upphör att finnas, en skylt i lila och guld som plockas ned från en fabrik längs E4:an söderut.

I Svälten påminner Magnus Västerbro om att en absolut brist på livsmedel inte är vad som orsakar historiens hungerkatastrofer, utan att det som finns inte når alla. En historisk sanning att upprepa när vintern nalkas och lador ska fyllas. Det livgivande kan bära smak av barkbröd såväl som citronmuffins.

SARA MEIDELL

Bli först att kommentera

Hur skyddar vi författarna i nya tider?

Av , , Bli först att kommentera 2

Jag möter upp Jonas Hassen Khemiri i Väven över en kaffe strax innan kvällens författarsamtal. Den Stora Bokhösten är över oss, han är en av dess stora affischnamn och gör ett ovanligt långt stopp i Umeå på sin intensiva turné. Go´kväll, tidningsintervjuer och universitetsbesök – det är hektiskt, men en avspänt vänlig hållning speglar en författare som ser scenerna och samtalen som delar i författarlivet att acceptera och omfamna. Entusiasmen, när han berättar om studenter som tidigare på dagen kommit fram och vittnat om betydelsefulla skolbesök av författaren för fem-sju år sedan, blottar också det gyllene stråk som döljer sig bakom branschigt ytliga epitet som ”bokhöst”, eller ”affischnamn”. Böckerna och författarna, i dialog med världen.

Utan agent reser han, en särskild frihet i detta konstateras, och vi pratar vidare om PR-maskinerier och om kommande författarbesök i Väven, där frihetsbegreppet är betydligt mer komplext. Den 17 november gör Maria ”Masha” Aljochina från Pussy Riot ett Umeåbesök för att tala om nya boken Riot Days. Skriven från en fängelsetillvaro där hon fortsatt kämpa mot regimen är biografin en av höstens politiskt mest intressanta och med samma uppmärksamhet mot Babelfåtölj och Vävenscen som Khemiri nu åtnjuter lär den svenska publiken välkomna henne. Om hon tar sig ut ur Ryssland, vill säga: ett OM som utifrån rapporter från förlagsfolk tecknar ett högst realistiskt hot mot den hårt bevakade aktivisten.
Innan vi bryter upp för att äntra scenen pratar vi vidare om kommande turné, Göteborg och bokmässa så klart, det blir bra, säger Jonas Hassen Khemiri. Lika lite som skolbesöken, som en äldre kollega en gång tidigt i karriären varnat för, bör man slentrianmässigt avfärda den, menar han. Visst, det är köerna till Guillou, det är Kiviks marknad – men det är också bra samtal och fina möten, sammanfattar han i utsagor som känns tryggt välbekanta: så här brukade försnacket låta innan Nya Tider kapade debatten.

Ett litet intyg således, på en mässa åter till det normala efter år av undantagstillstånd, när nu den högerextrema tidningen portats? Nej, knappast – 2017 förändrade något i grunden gällande bok- och biblioteksmässan och i strid mot all den sifferexercis som lär följa i redovisningar av ett förväntat högre antal besökare och förlag som inte längre står stympade av bojkotter, står hur som helst en omvärld som är en annan än för ett år sedan. Gränser har förflyttats, ett riksdagsval har genomförts med känt, men oroande ovisst slutresultat och i Danmark sker just nu historiska angrepp mot yttrandefriheten och konsten.
Om 2017 var ett turbulent bokmässeår, med alternativa mässor uppståndna i protest och mässbesökare som tryckte sig mot fönstren i mässhallarna för att följa nazistdemonstrationerna utanför Gothia Tower, så är 2018 året då ett business as usual intensivt eftersträvas. Efter Göteborgs stads beslut på tisdagseftermiddagen ingår inte Nya Tider bland alternativa mässor, som en bild av en ny tids normalitet för mässbesökare att trycka sig mot fönstren för att skåda – men klart är ändå att den offentlighetens gatubild som tecknas utifrån ett vidare perspektiv, är en bild av en yttrandefrihetsdebatt som ännu klyver den litterära offentligheten, av en omvärld där fascismen må portas från somliga arenor, men i stället intar allt fler legitima sammanhang.

Detta blev också plågsamt tydligt i händelserna kring författaren Athena Farrokhzad text ”Brev till Europa”, som debatterats på kultursidorna den senaste veckan, ”en sorgesång över en kontinent i förfall”, som poeten själv uttrycker det, skriven med lånad form av Allen Ginsbergs dikt ”America”.
Publicerad i bland annat Aftonbladet för en månad sedan var det först häromveckan som hätska stämningar piskades upp i sociala medier kring texten, detta sedan högerdebattören Erik van der Heeg raljerat över dikten i ett Facebookinlägg. En förvirrad kommentarsvåg följde, där rasism och plagiatanklagelser flödade – en flodvåg som hade kunnat få ebba ut som ett sorgligt exempel på en nazianstruken fåra av offentligheten, om inte Svenska Dagbladet hade sanktionerat den förryckta debatten med en uppföljande artikel med rubrik ”Farrokhzads Europa-dikt – plagiat eller parafras?”. Ett närmast parodiskt exempel på en högerextrem strategi för att kväsa det fria ordet; att slå ner på parodin, parafrasen – samtidigt en händelse som kan sorteras in i raden av attacker mot Farrokhzad som författare och som rasifierad som ickevit, där bland annat hennes arbetsplats Biskops-Arnös författarskola tidigare blivit ansatt.
”Jag svarar inte när dumheten kallar”, skriver hon i ett inlägg på Facebook ett par dagar efter SvD:s text och sedan Aftonbladets Åsa Linderborg också tvingats försvara diktpubliceringen.
”Det är svårt att bemöta misstänkliggöranden, utan att samtidigt bidra till att de legitimeras”, skriver Farrokhzad, men berättar också hur hon sett sig tvingad att skapa sig överblick, inte bara över reaktionerna på inlägget utan också sin egen ekonomiska situation, för att utifrån det kunna bedöma hur länge till hon kommer att kunna skriva i det här landet. Ett konstaterande som isande tydligt gör klart att det inte bara är i Pussy Riots Ryssland, eller i ett public service-slaktens Danmark, som de faktiska konsekvenserna av en högerextrem agenda visar sig – ord att ta på mycket stort allvar hos alla som betraktar och vill fortsätta betrakta vårt land som fritt.

Under författarsamtalet med Jonas Hassen Khemiri kommer vi in på erfarenheter av att hudfärg betyder utsatthet och vi talar om den numera legendariska texten Bästa Beatrice från 2013, då papperslösa jagades i projektet Reva. Hassen Khemiri berättar hur han gick hemma pappaledig och gungade sin ettåring och väntade på att någon skulle skriva till protest mot vansinnet – och hur han till sist, ur ren desperation och förvåning över att ingen annan reagerade, satte sig och författare det öppna brev till justitieministern som inte bara öppnade ögonen för den brutala glidningen i människosyn, utan också blev en bekräftelse på att det fanns ett utrymme i offentligheten för de nödvändiga, akuta, orden.
Att en rasprofileringens verklighet sedan dess har ökat behovet av motröster och motreaktioner är klart – men hur länge till får de offentliga arenorna, en fri press, konsten, stå fria för skrivande och tänkande människor att göra sådana instinktiva insatser, bjuda motstånd? Hur säkrar vi deras skydd i yrkeslivet och i en verklighet som blivit fysiskt hotfull?
Efter samtalet blir det signering i all hast innan hemresa och när jag lämnar Väven undrar jag lite stressad om den ringlande kön ska hinna betas av innan flygtaxin anländer.
När jag en stund senare cyklar ner till Ica dånar flyget över mitt huvud och jag tänker; hoppas det gick bra, att han hann med. Att det aldrig ska vara för sent för författarna och för orden att flyga fritt till nästa möte, nästa nödvändiga samtal.

SARA MEIDELL

Bli först att kommentera

Nu talar de mördade kvinnorna tillbaka

Av , , Bli först att kommentera 1

Nu sluter sig naturen, allt som växer går ner i vila. Dagarna mörknar minut för minut, hösten är varje år en liten övning i att stå intill döendet. Hur står vi ut, vi som lever kvar?
Ja, ett sätt är att hålla minnet av de döda levande och i höst bär litteraturen ovanligt många sådana kontaktförsök med dem vi förlorat. ”Ett sätt att få vara tillsammans lite till” säger till exempel Marie-Louise Ekman om ”Få se om hundarna är snälla i kväll”, anteckningarna från en tid av svår sjukdom för maken Gösta, nu utgivna i bokform ”så vi kan fortsätta samtalet”, som änkan säger. En sårigare desperation ryms i Naja Marie Aidts bok om sonen som dog i en drogpsykos, medan Jonas Gardell tar omvägen via fiktionen i sin roman om en bortgången älskad mor – men en gemensam önskan lyser igenom, av att skriva fast ett minne, av en människa, en tid, av hur allt var, vilka vi var. Att inte glömma.

Dagarna mörknar, böckerna om de döda är många i höst och i ett särskilt smärtfält ställer sig utgåvorna om de mördade kvinnorna. I populärkulturen och fiktionen är hon en ständigt närvarande ikon, en säljfaktor inte bara i kriminalgenren utan också som emblem i allt från reklam till modeindustrin – men i höst kommer två böcker där två av verklighetens mördade kvinnor får tala tillbaka. I november boken om Kim Wall, där stjärnjournalisten tecknas som människa och yrkeskvinna i helfigur genom sina föräldrars minne: ett oumbärligt korrektiv till en historieskrivning där mediernas fixering vid gärningsmannen och mordets alla vidrigheter annars hade kunnat överskugga hennes minne.

Redan utkommen och väl mottagen är boken om ett annat av vår nära samtids mordfall, lika grymt och med samma mediedramaturgi som i fallet Kim Wall; styckmordet på Catrine da Costa 1984, som i fiktionens klädnad i Sara Stridsbergs ”Kärlekens antarktis” ges en röst, till sist. Med obönhörlig stämma bestrider romanen det som den döda kvinnan konstaterar blickande ut över sina egna kvarlevor: ”En dag kommer ingenting av det här som jag berättar om att spela någon roll längre, inte ens för mig.”

Det är en omskakande roman och ur läsningen stiger insikten att ja, jag hade glömt, men nu minns jag löpsedlarna och hur ”ingen nyhet hade samma dragningskraft som den om min kropp i vita resväskor den sommaren”, som berättarrösten viskar. Och jag minns hur även jag som barn kände en specifik kyla andas genom nyhetsrapporteringen, densamma som i rapporteringen om Helén Nilsson i Hörby några år senare – hennes 10-åriga leende från tidningssidorna, de bestialiska detaljerna och hur jag fortsatte fylla år medan hon aldrig blev äldre.

Jag hade glömt, men minns nu hur morden på Catrine, Helén, i minst lika hög grad som någonsin Palmemordet, präglade min barndom, hur de blev bevisen för att somliga mord förblir ouppklarade – ouppklarade i meningen hur de skrivs in i ett kollektivt medvetande som jag var en del av i egenskap av mitt kön. Ett disciplinerande och latent hot; kom i håg att du är kvinna.
Att inte glömma de döda är ett sätt att stå ut med döendet – men också ett sätt att förstå en tid, hur det var, hur det är. Vi får aldrig glömma de mördade kvinnorna – och vi kvinnor som lever får aldrig heller, tillåts aldrig, glömma att vi är kvinnor, att vissa mord inte får sin gärningsman lagförd, att den döda kvinnokroppens marknadsvärde är konstant, i fiktionen likväl som i en medieekonomi.

När hösten nu krymper dagarna blir åter påminnelsen om det begränsade livsspannet vardagligt påtaglig. Vi slutar kanske inte med de sena löppassen, men förlägger turerna längs upplysta vägar, svingar oss mellan gatlyktornas trygga ljuskäglor, tvingar oss själva att glömma vreden över en villkorad frihet.

Och när hösten 2018 nu markerar årsdagen av den metoo-revolution som tog sin början 2017 i ett uppror över villkorad frihet, är glömska också vad en patriarkal värld längtar efter och som därför måste motarbetas. Om 2017 var revolutionsåret, är 2018 prövningsåret, den tid då samtalet måste fortsätta, för att låna Marie-Louise Ekmans ord.
Möjligen kan den rättegång som i dag inleds mot den så kallade kulturprofilen, det mest konkreta resultatet av metoo-vågen och den DN-granskning som skulle komma att utlösa Svenska Akademiens historiska kris, bli en motor för ett sådant fortsatt samtal – och förhoppningsvis också en rättegång som korrigerar en historia av alltför många ouppklarade brott mot kvinnor, en alltför stor gemensam erfarenhet av det hotfullt disciplinerande i de olösta fallen, i verkligheten eller i fiktionen.

En liten seger redan nu, är den bakvända manöver som Svenska Akademien utfört i sin iver att glömma och gå vidare: de nya stadgar som presenterades i förra veckan, där märkliga formuleringar i syfte att markera mot de oförrätter man menat sig utsatta för i spåren av granskningen nu står inskrivna för historien att ta del av. Så skapar man omedvetet en poetisk balans – för evigt kommer nu budskapen mellan raderna i den nya stadgeskrivningen att peka tillbaka mot krisens upphov: ett sexualiserat förtryck av kvinnor som inte längre ville vara tysta.

Mörkret faller men desto klarare lyser gatlyktornas rundlar längs gångvägar och cykelstråk och det är här vi ser dem stående, löperskorna, de skändade kvinnorna, vi som inte längre står ut med de ouppklarade brotten.
Vi är hon. Kim, Helén, Catrine. Vi glömmer inte.

SARA MEIDELL

Bli först att kommentera

Konstvägen mot framtida utmaningar

Av , , Bli först att kommentera 0

Vänsterpartiets Jonas Sjöstedts hyllande i Expressen av Sara Lidman-tunneln ”Lev!” uppmärksammades av många under valrörelsen. ”Ett kongenialt vänsterideologiskt konstverk som ingen kan undvika”, skrev Jens Liljestrand också, vars tidning ombett partiledarna att ur konsten välja sina Sverigebilder. Må så vara, men frånsett det och frånsett Sjöstedts argument för verkets kvaliteter i egen rätt, rymdes i hans motivering också en vacker appell för den offentliga konsten: gång- och cykeltunneln som en symbol för ett Sverige som säger ”att samhället är till för oss som bor här och att alla har rätt till konst och kultur i sin vardag.”

Sådana politiska brandtal till kulturens försvar är förstås nåderika att höra – men vill man ändå lägga in ett bittert stråk kan konstateras att gångtunneln ”Lev!”, det 170 meter långa verket invigt 2012, utöver alla sina symboliska kvaliteter också är en markör för var den offentliga konsten har lättast att finna fästytor: i de expansiva städerna. Där det investeras och där det byggs, där nya gator och torg breder ut sig, är också där som de offentliga utsmyckningarna står tätast och där nya konstverk beställs. Ju glesare befolkning, desto glesare den offentliga konsten – också per capita, gissningsvis, i en glesbygd där sviktande kommunbudgetar och låg grad av byggande håller inköpen på sparlåga.
”Lev!” står skrivet i lysande bokstäver i Umeå, det urbana undantaget i norr – men hur långt ut i järnvägssystemet gäller detta för vår offentliga konst? Hur efterlevs partiledare Sjöstedts önskan om rättighet till konst och kultur i vardagen för medborgaren på orterna där tågen inte längre stannar?

Frågorna aktualiseras av lördagens jubileum i Vännäs, där 20-årsfirandet av konstverket ”Hägring” i dag äger rum, med tal och musikuppträdanden. Som älskat landmärke och starkt bidrag till Konstvägen Sju Älvar är Kent Karlssons glaskyrka en symbol för ett initiativ av bästa sort för att förse landet med konst – och är också ett av de konstverk i projektet som klarat naturens påfrestningar bäst, nu alltså med en dubblering av de tio år som verket enligt det ursprungliga uppdraget anmodades hålla. Kämpigare har andra verk haft det: ett par av de ursprungliga har hunnit bytas ut efter större slitage, närmast på tur möjligen Ulf Rollofs Eldsoffa i Vännäs, som hårt åtgången av ett nordligt klimat kan stå inför avinstallation.

Att väder och vind belastar offentliga verk, och i högre grad så i skog och mark än i stadsmiljöer, är inget märkligt – men frågorna detta väcker, om finansiering av underhåll och tänkbara nytillskott längs vägen, är värda att lyfta en nivå högre, symboliska som de är för utmaningar som gäller i Sveriges övriga periferier, för den offentliga konsten.
Konstvägen Sju Älvar kan tecknas som en stark men ändå skör konstruktion.
Å ena sidan, det sympatiska upplägget, med fem kommuner sammanknutna under styre av en ideell förening med vardera kommun som bidragsgivande och ansvarande för underhåll och tillsyn av de verk som står installerade inom sitt område – allt detta gynnsamt för ett geografiskt hållbart och brett engagemang. Å andra sidan – fem kommuner med var sin kommunbudget där varje år konsten ska förmå hävda sig mot vård, skola och omsorg, fem kommuner som förväntas hålla kompetens och personalresurser för inventering av konstverken, uppdrag som kan vara nog svåra för även för större kommuner att klara.
Å ena sidan den ideella föreningens styrka som fri aktör och därmed nödvändig i en vital konstnärlig infrastruktur, med frihet att söka de samarbeten som uppfattas gynna det större uppdraget. Å andra sidan risken att ett lapptäcke av finansiärer med skilda krav på motprestationer på sikt skulle kunna urholka konstnärlig kvalitet och kompetens – en farhåga möjligen förstärkt utifrån det faktum att det konstnärliga råd som stod knutet till projektets första tio verk inte längre existerar.

Konstvägen Sju Älvar blir så ett belysande exempel, dels som det goda exemplet på ett långlivat konstprojekt i glesbygd (i somras tog Konstvägen också ett samiskt kliv ut i en konstled mellan Borgafjäll och Saxnäs, med nya verk av Tomas Colbengtsson och Per Enoksson), men också som en bild av de utmaningar konsten i glesbygd möter i en framtid.
Hur bevara egensinne och särart i en tid där starka krafter söker styra konsten och den fria tanken?
Hur undvika att de offentliga konstverken reduceras till emblem eller varumärken för pressade kommuner i jakt på turister eller nya invånare? Hur säkra långsiktighet för den konst vars djupare värden behöver tid för att verka?

Utmaningarna för tanken till det nedläggningshotade Mannaminne, den nyligen avlidne Anders Åbergs livsverk i Nordingrå, som i kamp för överlevnad aktualiserat behovet av förstärkta statliga insatser för konst i glesbygd – konst av den sort som inte helt enkelt låter sig programförklaras eller projektifieras. Tidigare i år kom också en konkret propå, i en interpellation där Emil Källström (C) efterlyste statligt ansvar för Mannaminne. Svaret från kulturminister Alice Bah Kuhnke, strax innan vi gick in i valrörelse, blev kalla handen – frågan ligger på regional nivå, lät meddelas. Den regionala nivå, ska då tilläggas, som trots den senaste regeringens ofta framhållna ambitioner om ett starkt kulturliv i hela landet (extra marknadsförd bara ett par dagar innan valet med en satsning på 40 miljoner till ett pilotprojekt till stöd för kultur i glesbygd), ändå är en nivå som beskriver ett fortsatt trängt läge ute i landet – inte minst inom bildkonstområdet.

Hur en kommande regering avser att satsa på den regionala kulturen är bara en av alldeles för många ödesfrågor som väntar på sitt svar under de lika ödesmättade dagar vi har framför oss. Men klart är att ett Sverige under kommande mandatperiod är ett Sverige där behovet av konst och kultur känns mer akut än någonsin, i ett vardagsliv som värderas lika högt i varje del av landet.

SARA MEIDELL

Bli först att kommentera

Husen rivs – men låt debatten leva kvar

Av , , Bli först att kommentera 0

Gamla lasarettet är förlorat – men låt oss bevara lärdomarna som kampen gav.

Rivningar av hus gör något med en människa som passerar förbi i vardagen – om det påminns den som bor i Umeå regelbundet. Korskyrkans rivning i fjol är en av händelser som hos mig särskilt etsat sig fast – de sakrala salarna plötsligt upprivna, ställda i skarpt dagsljus, en betongvägg som okontrollerat kastar sig mot en grannbyggnad. Sommarens rivning av det lilla q-märkta huset Öst på stan, tidigare ateljé åt bland andra Atte och Peter Öhrnell, är ett annat smärtande minne – skoningslösheten i hur ett långsamt förfall till sist tvingar fram ett akut avslut och så var sagan all. Men av alla husrivningar i Umeå är den av gamla lasarettet, inledd i somras och fortskridande genom hösten, den som varit överlägset mest plågsam att följa.

Förklaringarna är många till den påträngande – ja, är det sorg? uppgivenhet? – som rivningen framkallar. Kanske handlar det om min dagliga konfrontation med processen – hur den som likt mig, som passerar platsen ett par gånger om dagen, rent fysiskt får uppleva omfattningen av den gigantiska huskropp som raseras och fraktas iväg. Ständigt nya stråk att följa förbi den rivningsplats som metodiskt äter sig runt husen, varje dag nya, en gång vackra salar, trapphus och innerväggar, som blir synliga mellan grävskoporna där de balanserar på sina berg av tegelstenar och betongklumpar.

Kanske handlar det också om den besynnerliga känslan av påtvingad normalitet i hela den maximalistiska och dystopiska rivningsscenen. Patienter som mellan stängsel och slukhål ändå snirklar sig in på akuten med omlindade handskador i högläge, sjuksköterskor med sina lunchsallader, byggarbetare i neon som lägger gatsten och sopar marken ren under den glänsande koloss till entré som växer upp alldeles intill de alltmer sargade kulturbyggnaderna. Business as usual, i ett Umeå som vill framåt och vill mer och där ingen annan plats finns för ett gammalt lasarett än den dementa farbroderns gungstol – låt honom tyna där med sina förvirrade minnen av något svunnet vackert, medan vi bygger det nya.
Kanske handlar sorgen över rivningen också om detta; en rädsla för en större glömska – att det inte bara är själva huset som går om intet, utan även den debatt som föregått rivningen och med det oumbärliga lärdomar att ta med in i framtiden kring vad och vilka som styr vad en stad ska vara.

Våra hus berättar om samhället och människorna och i en stads arkitektur finns lager på lager av politik, ekonomi, rådande maktförhållanden och estetiska ideal att utläsa. Så kommer till exempel märkesbyggnaderna i offentlig-privat samverkan att berätta om kommunal platsmarknadsföring och en anda av utvecklas eller dö-regim, medan andra hus i spretande estetik, eller total brist på, kommer att förmedla lika spretiga utsagor om forcerade byggprocesser, antingen i kollision eller lyckosam fusion med estetisk god vilja och ambitioner om hållbarhet.

Men husen som försvinner, och framför allt de som föregåtts av stridigheter och ideologisk debatt, bär på motsvarande vis med sig lager på lager av erfarenheter och ideologi med sig i graven, lika viktiga att minnas.
Västerbottens museum samlar nu in minnen från människor som vårdats i gamla lasarettet – ett viktigt dokumentationsprojekt, men hur nedtecknas och bevaras den debatt som föregått den rivning som till sist beslutades? Utlåtandena från sakkunniga antikvarier om byggnadernas och miljöns unika värde som kulturarv och de politiska avfärdandena av dessa. Överklagandena och de hundratals debattinläggen, de sista desperata skrivelserna till kulturarvsvårdande statliga instanser. De i elfte timmen inkommande partipolitiska inlagorna till lasarettets försvar?

Betydelsen av att bevara och dokumentera ett sådant immateriellt kulturarv skulle sannolikt visa sig först på längre sikt – men klart är att händelser och turer som föregått rivningen av gamla lasarettet ger oumbärliga lärdomar inför kommande hållbar stadsbyggnad, lika viktiga att markera ut på en stadskarta, som de erfarenheter de bevarade eller nyuppförda fysiska byggnaderna i staden kommer med.
Som de om hur en investerings- och byggiver kan vara stark nog att underblåsa ­politiska majoriteters företräde framför kulturvårdsexpertis – och hur detta hänger samman med en debattkultur och en strategi väl känd i stadsbyggnadssammanhang, av att med otillräckliga svar på invändningar bryta ner ett motstånd till en så försvagad skara att kritiken till sist blivit möjlig att avfärda som ett särintresse.
Vad detta i sin tur tydliggör är den tidsanda som möjligen gjort det mera tacksamt att avfärda just kulturarvsvårdare som reaktionära marginalföreteelser. Facebookgruppen Arkitekturupproret, som i somras placerade Umeå högt på listan i tävlingen om Sveriges fulaste stad, är en aktör som bidragit till den polarisering som lägger grunden till en sådan retorik, med den opinionsbildning man driver till försvar för ”klassisk arkitektur”, som bär nära släktskap med Sverigedemokraternas nostalgiska hållning i arkitekturdebatten. Att återta kommandot över kulturarvet och debatten om hållbarhet – i nyproduktion såväl som i bevarande av historiska byggnader – blir en uppgift som debatten om sjukhusrivningen i detta sammanhang ger en viktig påminnelse om.

Gamla lasarettets rivning innebär ett förlorat kulturarv – oavsett varje annan omständighet som må åberopas kan något annat inte sägas – men kampen vore dubbelt förlorad om inte den kamp som föregått rivningen också fick sin plats i det pågående skrivandet av stadens historia.

SARA MEIDELL

Bli först att kommentera

Låt Umeå få bli en kulturpolitisk förebild

Av , , Bli först att kommentera 2

Umeå har förutsättningarna för att bli en kommun som med en offensiv kulturpolitik kan föra kampen mot en nationalistisk kulturpolitik.

”Försvara rätten att inte fatta ett skit” – så lyder rubriken på den helsidesannons som Galleri Wetterling i Stockholm gav sig in i valrörelsen med för ett par veckor sedan. Utan att namnge något specifikt parti beskrev den politiskt stridbare galleristen konsekvenserna av en Sverigedemokratisk kulturpolitik: hur de krafter som vill att konsten ska vara vacker och enkel utgör ett hot mot den fria tanken och det fria samhället. Initiativet hyllades förstås av kulturvärlden och fick god spridning – och blev därmed också symtomatisk för en valrörelse där valet och demokratin varit lika flitigt förekommande i konsten som kulturpolitiken varit frånvarande i valdebatten.

Också i Umeå har mönstret varit tydligt: ”Medborgarbandet”, ”Gör din röst hörd”, ”Varför ska vi ha demokrati” på teaterscenerna, filmvisning ur projektet ”Röst” i KF Huset i Klöse och på själva valdagen en performance där demokrati avhandlas i måltidsformat på Bildmuseet, är bara ett axplock av lokala kulturhändelser där valet och demokratin står i centrum – men precis som i den nationella valdebatten har i kulturfrågorna haft en nedtonad plats i Umeås valrörelse. Inga flammande brandtal har hörts, där kultur inte kopplats till annan samhällsnytta och den lokala kulturpolitiken har i sina huvudlinjer i stort speglat den nationella, där inga av partierna inför årets val presenterat några överraskningar eller gamechangers.
Under förra valrörelsen var den lokala kulturpolitiska diskussionen livligare, naturligtvis med draghjälp från och med tydlig koppling till det då pågående kulturhuvudstadsåret. Då, under sensommaren 2014 vibrerade det alternativa kulturhuset i Lokstallarna av liv, medan det pågående bygget av Väven blottlade konfliktlinjer i kultursyn och framtidsvisioner. På I20 visade Norrlandsoperan musklerna i mastodontoperan Electra och kulturföreningar sydde ut sina kostymer med kreativa nya initiativ och samarbeten, medan ett fritt kulturliv och en kritisk gräsrotsrörelse punktmarkerade skörheter i storsatsningens konstruktion och slog ned på kulturpolitiska floskler – det var en unik tid, då den kulturpolitiska debatten nådde spridning och djup av sällsynt slag.

Lika tydligt bär årets valrörelse i Umeå spår av kulturhuvudstadsåret 2014 – men nu i form av dess följder, när hårdare tider råder och när samtidigt en allmän uppfattning om att det nu är kulturens tur att stå tillbaka fått stort utrymme att ta fäste i retoriken.
Umeås placering i topp bland kommuner för sina kultursatsningar och ett vitalt kulturliv som inte uppvisar synliga tecken på blodfattighet har förstärkt det hopplöst otacksamma i att politiskt driva frågor om mer pengar till kultur, eller ens en fördjupad kulturpolitisk debatt – men klart är att oavsett valutgång så står kulturlivet i Umeå inför stora utmaningar 2018 och framåt. Även med den höjning av kulturbudget som S, V, MP och FI föreslår kommer ett pressat läge att råda, med bland annat etablerande av kulturskola på uppdragslistan, ett fortsatt skriande behov av stöd till såväl en växande flora av kulturföreningar som till länsinstitutionerna, i väntan på en statlig uppryckning. Allianspartiernas föreslagna sänkning tecknar ett än tuffare läge, med den symboltunga flytt, avveckling eller omstrukturering av Kvinnohistoriskt museums verksamhet den skulle innebära.

Klart är alltså att de frågor som 2014 aktualiserade – om en långsiktigt hållbar fördelningspolitik i kulturlivet, om risker med ett instrumentaliserat kulturbegrepp, om behovet av starka länsinstitutioner som kan docka mot en statlig kulturpolitik som lokala och regionala politiker haft styrka nog att pressa till att ta ansvar för hela landet – hade behövt få vara mer tongivande.
I stället har de mest markanta kulturpolitiska utspelen kommit från de partier som samlat röster på en kultursyn grundad i kultur som antingen ett medel för att skapa svenskhet eller som underhållning för ett privilegierat fåtal – som Sverigedemokraterna, som i VK:s enkät om den lokala kulturpolitiken i förra veckan aviserade förslaget om en 8,8 miljoners sänkning av kulturbudgeten och krav på högre självfinansiering av operabiljetter, detta i linje med hur SD i övriga Sverige gått fram med förslag på kraftiga minskningar av kommunala kulturbudgetar.

Till kulturens hopplösa underläge när det gäller att försvara sina resurser hör att dess kraft ofta kommer med fördröjning – kulturhuvudstadsutmärkelsen, med rötter bland annat i 1970-talets offensiva kulturpolitik, blev ett sådant tydligt kvitto. På motsvarande vis kan konsekvenser av dåligt underhållna strukturer i dag komma att bli synbara först om en generation, eller två–en tid vi inte har råd att vänta in, med den kulturpolitik ett växande SD nu hotar med.
Men, vilket Wetterlings valaffisch som inte var någon valaffisch påminner om; konsten kan också injicera samtidssamtalet mera direkt. Och även Umeå har sina konstnärliga valaffischer; i Umeå konsthall har Simon Gran Danielsson i höstens första utställning lagt en hög svartmålade valplakat mitt på golvet–en kommentar till en valrörelse urlakad på ideologi, men ett verk som också försiktigt pekar mot nästkommande valrörelse. För frågor vi behöver svara på redan i dag är; vilka möjligheter kommer konstnärerna att ha att göra politisk konst, eller för den delen konst man inte fattar ett skit av, inför valet 2022? Har de råd att leva och verka, skapa konst till såväl offentliga konsthallar och privata gallerister? Får de stå inför fulla vernissagesalar och prata om politisk alienation eller har en sänkt takhöjd hunnit göra sådant omöjligt? Frågor som i dag kan synas alarmistiska, men som om SD vinner inflytande kan komma att bli relevanta snabbare än vi anar.

Vad verket också understryker är de lokala kulturscenernas avgörande betydelse för att i framtiden kunna motarbeta en nationalistisk kulturpolitik som nu hotar ta fäste.
Det är ute i kommunerna som SD:s konkreta inskränkningar av den fria kulturen kommer att bli kännbara, men det är också ute i kommunerna som ett fritt kulturliv och starka kulturinstitutioner kan ge medborgarna kraft att bjuda motstånd i vardagen. Umeå har alla förutsättningar att vara en föregångare bland landets kommuner i en sådan mobilisering–och ett stort hopp vore om ett kommande politiskt styre kunde göra en sådan motståndsrörelse till kulturstadens nya signum.
Man vinner inte val på ­kulturpolitik, lyder en regelbundet bekräftad sanning–men, vilket inför detta val blivit tydligare än någonsin i modern tid: förlorar vi kulturpolitiken är demokratin på sikt förlorad.

Sara Meidell

Bli först att kommentera

Jag är en misslyckad feminist och jag skäms

Av , , Bli först att kommentera 1

Bland vittnesmålen i boken om journalisternas Metoo ser jag min text sticka ut som en som inte offrar någonting alls.

Litteraturhösten har tagit fart och på mitt skrivbord på redaktionen har omsättningen varit hög i stapeln av böcker som inkommit och skickats vidare till recensenter. Ibland är matchningen en utmaning, men de flesta titlar hittar sin skribent – så också denna höst, utom en bok som blivit liggande. ”Mellan raderna” heter den syrligt gula boken av Jenny Nordlander, ”en bok om att vara kvinna och journalist” och det är en bok som konfronterar både smärtpunkter och jävsgränser. Smärtpunkter för att den handlar om mig, den bransch jag verkat i hela mitt yrkesliv, jävsgränser för att den rent faktiskt handlar om mig, genom den text jag medverkar med i boken, som ett av vittnesmål om patriarkala strukturer, glastak och maktspel.

Det finns en helt okomplicerad praxis för detta, när böcker hamnar för nära jävsgränser – man lånar in en gästkritiker från behörigt avstånd och detta är vad jag borde göra, men vem ska jag låta recensera – ja. mig? Vem ska fälla dom över min yrkesspecifika gren av Metoo, över det som varit så omvälvande och svårt, men också storslaget. Vem ska undra, eller starta andras nyfikenhet kring de maskerade personerna i min text, peta runt i den berättelse jag lämnat ifrån mig?

Jag skickar iväg en Knausgård och en PO Enquist i nytryck till frilansskribenter, tar emot och publicerar recensioner av en Zaremba och en Liljestrand, men boken om mig blir liggande och när andra tidningar börjar publicera recensioner av ”Mellan raderna” duckar jag, läser hastigt, liksom från sidan.
Jag beställer hem fler debattböcker, romaner, alla de viktiga höstböckerna och dagen för releasefesten på förlaget i Stockholm som jag tackat ja till kommer och går utan att jag är där och jag lägger andra böcker ovanpå den syrligt gula boken på mitt bord och ingenstans i debatten på sociala medier om den ger jag mig till känna som medskribent.
Nu börjar andra tidningars recensioner äta sig närmare, likaså den struktur som boken blottlägger och som flera av recensionerna tar upp, berättelser om att vara kvinna och journalist och medlöpare till ett patriarkalt system. Som Madeleine Levys, om hur hon som chefredaktör på modetidningen nog kunde gjort mer för att skydda yngre anställda mot manligas övergrepp. Eller Greta Thurfjells, om att förfina konsten att göra sig behagfull och att ta det mesta som en komplimang för att alternativet, att oupphörligen ofredas, är så outhärdligt.

Sen kommer Linda Skugges recension i Expressen, som är en liten revolution i sig, ett iskallt vittnesmål som fogar sig till bokens. Skugge, 1990-talets krönikedrottning, skriver nu om hur hon med texter där hon gjorde hatet mot andra tjejer till sitt signum säkrade en plats att supa med grabbgänget – äntligen fick vara en som räknades.
”Jag var en svikare. Jag har misslyckats som feminist” skriver Skugge – och det är nu som rubriken Skam lägger sig över min handlingsförlamning inför boken som är en snackis i alla andra tidningar – för bland dessa modiga kvinnors bekännelser ser jag min egen text sticka ut som en text som inte offrar någonting alls.
”Vapendragare” är dess rubrik och den handlar om mina första år på redaktörsstolen och det osynliga nätverk av kvinnor jag haft i kulisserna under mina år, både journalister och i kulturlivet, som givit stöd att orka. Självutlämnande och korrekt, ja, men det är också en text som stryker systemet medhårs, eftersom jag valde bort att tala klarspråk om allt det svåra. Om att smygstäda undan sexism i frilanstexter men aldrig ställa till ett jävla liv om saken. Om att blåsa upp manliga konstnärsegon både på presskonferenser och i texter. Om att aldrig markera tillräckligt hårt när manliga maktnätverk sökt spela ut mig mot ett äldre starkt kvinnokollektiv i bransch och kulturliv.
En text därtill förankrad i en verklighet för tio år sedan, som för att säga, ”så var det då, i början” – som om strukturerna inte är desamma nu, även om ett minskat antal krypskyttar och en förvärvad hårdhet med åren gjort det enklare att bjuda motstånd mot strukturerna.
I den bransch som kräver risktagande och transparens har jag misslyckats på båda punkter och är en dålig journalist. Vad värre, jag är en dålig feminist: i det historiska skede av revolution som Metoo-rörelsen utgör, har jag levererat en halvmesyr i stället för blod. Jag har svikit, jag har misslyckats och jag skäms.

Dagen efter Linda Skugges recension går jag på Kvinnohistoriskt museum och hör författaren Henrik Arnstad tala om feminism och demokrati och hur intimt förbundna dessa är. Konfrontation, smärta och strid, påminner han, är vad som alltid krävts för att förändra status quo och med en känsla av att min konfrontation med mig själv kan vara en del av något större växlar jag in delar av skamkänslan mot kampvilja.
Plötsligt minns jag en annan bok som aldrig blev recenserad: Katarina Wennstams ”Flickan och skammen”, om modern hederskultur – och påminner mig med ens om att skam är en klassiker bland antifeministiska repressiva strategier. Kanske också min skam, över den text jag skrivit i en gul bok och dömt ut som en medlöpartext? En text jag nu också ser som möjlig att läsa som ett vittnesmål om att sitta fast i en struktur, en text som speglar en rörelse som kämpar med både inre och interna konflikter men som ändå står enad mot det större motståndet.
Jag hör Henrik Arnstad konstatera att ett ökande kvinnohat löper parallellt med en nedmonterad demokrati, att vi ser det nu. På väg ut från föredraget ser jag också en handfull representanter från det högerpopulistiska Alternativ för Sverige, som suttit på pass och tyst markerat närvaro i de bakre publikraderna, som för att understryka just detta. Och jag tänker att nu är viktigare än någonsin att placera skam där den hör hemma och jag går hem och börjar skriva denna text.

SARA MEIDELL

Bli först att kommentera

Kulturfest för SD i faktaresistent debatt

Av , , Bli först att kommentera 1

Larmen om ett politiserat kulturarv överdrivet visar en ny rapport – däremot finns skäl att bekymra sig för själva kulturarvsdebatten.

Buskspel, kvaddans, stångstötning och spontansång med Sverige-vänner – en dålig parodi på en Sverigedemokratisk kulturfestival den politiskt brinnande sommaren 2018? Icke – en helt autentisk Sverigedemokratisk kulturfestival den politiskt brinnande sommaren 2018.
Okej, inte riktigt, festivalen arrangerades inte av SD utan av den kulturkonservativa kulturföreningen Gimle – men belägen ett stenkast från pågående sommartal av partiledare Jimmie Åkesson i Sölvesborg och med hög representation av SD, inte minst i programpunkterna, satte partiet sitt otvetydiga signum.

Bland annat kunde SD:s ekonomiskpolitiske talesperson Oscar Sjöstedt utmanas i spelet näverbräda, medan SD:s gruppledare Mattias Karlsson medverkade med lektioner i folkdansen ”väva vadmal” och föreläste om svenskarna som naturfolk – och om bilder av sommarens bränder blev emblem för ett miljöhot som till sist briserat, framstod nyhetsrapporteringens bilder från festivalen lika emblematiska för ett annat hot som legat på tillväxt under ett antal år. En Sverigedemokratisk kulturpolitik, nu alltså förkroppsligad och oåterkallelig, driven av samma underliggande vrångbilder och faktaförnekelser som i partiets hållning i klimatfrågan.
Kvaddans? En färöisk tradition visserligen, men varför inte, i det hopkok från skilda tidsepoker och regioner som väl bäst beskrivs som en form av nationalistisk kulturappropriering, men som SD beslutat stämpla som ett autentiskt kulturarv.

Precis som i fråga om miljöhotet, om vi drar liknelsen vidare, har larmen duggat rikligt i fråga om den kulturpolitik vi kan förvänta oss vid ett Sverigedemokratiskt maktövertagande. Många insiktsfulla inlägg i senare års debatt har sökt rikta ljus på vilka strukturer i kulturen vi lämnar över vid ett regeringsskifte och varnat för hur en Sverigedemokratiskt kulturpolitik motståndslöst skulle kunna sättas i verket vid försvagade institutioner.
Ett viktigt spår har handlat om att värna de resurser som SD vill inskränka till samtidskulturen, ett annat om att förhindra självcensur och tystnad hos enskilda konstnärer som hotas och trakasseras av högerextrema krafter. Tyngst har dock frågan om kulturens påstådda politisering vägt: den högst befogade oro som uttryckts över följderna av att lämna över kulturinstitutioner och kulturarvsfrågor där en politisk agenda tillåtits bli styrande, i händerna på ett parti som med kulturen som redskap vill främja ”den nationella identitetens bevarande.”

Debatten om kulturens påstådda politisering har samtidigt varit den snårigaste och svåraste att överblicka, med spår som gått vidare in mot andra stora debatter, om statlig styrning inom andra fält, eller om identitetspolitik och normkritik. Därför är det med stort intresse man tar emot den rapport som nyligen lades fram i ämnet. ”Museerna i skottgluggen” är rubriken på Mika Handelman-Nielsens undersökning, utförd inom The Unstraight Museum, utifrån den kulturarvsdebatt som pågick i media 2016-2017, i syfte att kartlägga vilka argument som förekom i debatten och vilka som deltog.

Handelman-Nielsen blottlägger fyra spår i debatten, som sammanfattningsvis handlar om att kulturarvet är överpolitiserat, att hantering av samlingar brister och att fel sorts vetenskapssyn präglar kulturarvsfältet och museerna.
Att i detalj redogöra för de många inlägg som tas in i analysen av denna komplexa debatt låter sig inte göras, men flera av de slutsatser Handelman-Nielsens drar bör uppmärksammas. Som de resurser som de skribenter som framfört åsikter om en hotande överpolitisering av kulturarvet haft tillgång till – flera har varit knutna till nyhetsbyråer med stort genomslag och debatten har därtill dominerats av skribenter med fast koppling till tidningarna. Eller att kopplingar till tankesmedjan Timbro varit påtagliga hos de ledarskribenter som drivit frågorna, liksom att de tidningar vars ledarskribenter varit aktiva i att föra opinion om ett hotat kulturarv varit borgerliga, moderata/konservativa och liberala.

Mest uppseendeväckande är dock hur rapporten visar att debattörer i sin iver att belägga teserna om en överpolitisering, något man menat styrts av en normkritisk och identitetspolitisk agenda, inte bara avvisat en förståelse av kulturarvet som något som befinner sig i rörelse, utan också systematiskt avfärdat invändingar baserade på fakta och forskningsläge, framförda av kulturarvsprofessionella. En debatt byggd på skribenternas ”egna fakta”, som professorn i arkeologi Anders Högberg konstaterade i en granskning presenterad i Respons 2/2016, ”Museidebatt med åsikter utan vetenskaplig grund”, som Handelman-Nielsen lyfter fram i sin rapport.
Utgår man från Handelman-Nielsens undersökning är larmen om politisering alltså uppblåsta. Som rapportförfattaren skriver; ”hade debattörerna lyssnat till museiprofessionella och till den forskning som finns, hade debatten kunnat avblåsas innan den tog fart.”

Detta lugnar oron inför vad en Sverigedemokratisk kulturpolitik skulle kunna ställa till med om partiet i framtiden skulle få inflytande över kulturarvsinstitutionerna.
I stället tecknas dock bilden av en faktaresistent kulturdebatt – vilket är minst lika oroande i fråga om de demokratiska utmaningar vi står inför.

Sara Meidell

Bli först att kommentera