Sara Meidell

kulturredaktör på VK

Haltande jämförelse av Riedl

Av , , Bli först att kommentera 4

Edward Riedl kommenterar min krönika om Utopia på sin blogg, svarar här:

Huvudpoängen i min krönika om Utopia och kommersialiseringen av det offentliga rummet är att belysa begreppsförvirringen som kommer med new public management-fenomenet – den utveckling där Edward Riedls eget parti varit drivande, som handlar om hur offentliga verksamheter, skolor, vård, universitet, i allt högre grad drivs som företag.
En utveckling som också smittar i motsatt riktning, där kommersiella aktörer börjar klä sig i mjuka värdeord och lansera sig som ”mötesplatser”, erbjuda ”upplevelser”.

Att Riedl efterfrågar självironi sett till det faktum att VK+ lanseras samtidigt som denna krönika publicerades, är därför en lite haltande koppling – men ändå ett bra och betryggande betyg på att VK uppfattas som en viktig del av det offentliga rummet.
Däremot är det förvånande att han tar till begrepp som ”stänga ner”, om en satsning som innebär att mer material än någonsin förr kommer ut på nätet, utan kostnad för prenumeranter och för en högst rimlig summa för den som bara vill få tillgång till allt digitalt material. En stor del av åsiktsmaterialet förblir dessutom fritt just på grund av tidningens opinionsbildande uppdrag, så att även den som inte vill betala kan ta del av debatten.

För de flesta är inte summan något problem, det handlar mer om princip-frågan; åsikten att journalistik ska vara gratis. En märklig hållning som man kan sätta i relation till hur de flesta å andra sidan anser det självklart att det kostar pengar att sätta upp en teaterföreställning, eller skapa konst. Demokratin behöver journalistik som har resurser nog för att göra grävjobben, analyserna, de stora granskningarna – en ekonomiskt pressad journalistik blir ytligare, mindre kritisk. Går man med på den logiken har jag svårt att se hur 6 kronor per dag, vilket är vad en digital prenumeration och tillgång till VK+ kostar, kan vara alltför kännbart.

Bli först att kommentera

Sagan om staden och kunden

Av , , Bli först att kommentera 1

I eftertankens krassa sken kan vi väl unna oss att medge att vi blev lite uppsnurrade – lite blåsta. För så här veckan efter; ur marknadsföringssynpunkt var ju den sagoberättelse som nya gallerian i Umeå presenterade sig med, som spreds löpeldssnabbt, parodierades, recenserades – sällsynt lyckad. Varumärket bars fram – visst, på en flodvåg av spe och hån – men oavsett inramning fanns under ett par dagar Utopia i allas ­facebookflöden.
Egentligen gjorde vi det lite väl enkelt för kampanjkläckarna. Den svulstiga kitschberättelsen om Utopia gjorde ju våld på begreppet storytelling med så sällsynt skådad blodtörst (”tolkiennorrland” och ”rollspelsfantasylappland” var epitet som Erik Jonsson träffande beskrev eländet med i sin analys i radio) att det hela kunde ha fått lämnas att självförbränna av dålig smak.
Lägg därtill det klichéartade i shoppinggallerian som symbol för den intellektuella nollpunkten i en stadsmiljö, hur enkelt det är för kulturvänstern att slentrianhata hela galleriabegreppet – och den rimliga reaktionen på pr-grejen framstår som en liten trött suck och inte så mycket mer.
Men – i det höga spänningsläge som råder i Umeå blir varje rörelse just nu tolkad till ideologi. Och så måste vi nog också ha det under den smärtsamma process det innebär att genomleva en stadsomvandling. Kommentarerna behöver få ta i från magen och vara just uppförstorade och känslomässiga. Svara svulstigt på svulstiga händelser.
Och Utopias storytelling-kampanj må ur alla aspekter vara en pinsamhet vi gärna snabbt kunde få glömma, men som berättelse om stad och ideologi är den ett litet mästerverk – bättre än vilken debattext som helst skildrar den nämligen den crossdressing och de förskjutningar av utrymmen som just nu äger rum i stadsrummet, där Umeå bara är en del av en bredare förändring.
Det handlar om hur offentliga ytor minskar medan privata ökar, men också om ett nytt språkbruk och en ny ideologisk uppmärkning av stadsrummet.
Att en stad behöver säkra en viss andel offentliga ytor för att behålla sin intellektuella värdighet, sin mångfald och demokratiska dimension är något det råder konsensus kring. Åtminstone i teorin går både politiker, marknad och medborgare med på överenskommelsen om att en viss kritisk yta behövs för möten, för det oplanerade, för icke-kommers.
Så vad händer när intressen börjar trängas i stadsrummet, när det gäller att vinna legitimitet åt sitt anspråk på utrymme? Ja, det är vid denna tidpunkt som förklädnadsleken börjar, det är vid detta kritiska skede som butiksgallerior börjar försöka norpa åt sig av den demokratiska hårdvalutan i stadsmiljön. Det är här som kommersiella intressen börjar prata om shopping som upplevelser, om butiker som mötesplatser.

Det som gör denna kommersiella strategi så obehaglig är den utveckling som samtidigt sker inom de offentliga sfärerna till följd av den bredare privatisering som pågår, där hela bildningsbegreppet, hela kulturen alltmer styckas upp i säljbara enheter – där skolor och bibliotek arbetar efter målgrupper mer än kunskaps-
ambitioner.
Med förvillande lika röster skriker i dag både shoppinggallerior och bibliotek ut sina lockrop om Upplevelser! Mötesplatser!
Utrymmet krymper, var du än rör dig är du i första hand en kund.
Hur det påverkar oss på djupet och i förlängningen?
Ja, återskapa känslan du har en januarieftermiddag när du går in i en butik i väntan på bussen. Du vill inte köpa något, men det är svinkallt utomhus och för att smälta in
i miljön medan du värmer dig, agerar du som den gode kunden. Börjar nypa i kläder, lyfta på parfymflaskor – värdera.
Den stunden och den känslan är vad som lägger sig som ett finmaskigt nät över en stad – det är vad som händer: en hopplöshet och en kyla som växer mellan människor som aldrig får vila från pressen att agera som om man tänkte köpa något.

Bli först att kommentera

Kulturbudget som lånar av framtiden

Av , , Bli först att kommentera 1

Att investera i kultur kan liknas vid att bygga broar ut i dimman och hoppas på att komma fram till ett nytt land – utdelningen kommer med fördröjning och är aldrig garanterad eller direkt mätbar, det krävs mod och hopp, tid och pengar. Umeå kulturhuvudstadssatsning skulle enligt denna metafor kunna ses som en autostrada rakt ut på öppet hav – en bred väg som byggs, i rasande hastighet och med extremt höga insatser, men mot platser av välstånd som enligt politikers och näringslivs samlade bedömning kommer att vänta.
En bit ut från land på den åttafiliga 2014-vägen börjar nu två faktorer – stundande ­valår i kombination med en snäv kommunekonomi – mer påtagligt förändra förutsättningarna för byggprojektet och det är vid dessa vi får svaren på hur de politiska prioriteringarna ser ut i praktiken. Ska vägen tillåtas smalna av, ska man pausa – eller byggs det vidare mot visionerna med gott mod och insatser lånade av framtiden?
I den budget som S och V i veckan presenterade valde man den sistnämnda strategin, samtidigt framstod budgetförslaget dåligt matchat mot kulturhuvudstadsprojektet; plötsligt en påtaglig kortsiktighet i hela den offentliga retorikens prat om kulturhuvudstadssatsningen, i ny kontrast till de långsiktiga ambitioner som annars lyfts fram – och därtill en för kulturens del snäv budget.

En av de stora enskilda kultursatsningarna är det Kvinnohistoriska museet, projektet som hängde löst i tjänstemannaförslaget från i våras men som alltså kvarstår i planeringen. Med ny chef och luften rensad från tidigare konflikter ser projektet visserligen mer ­lovande ut än förr – men den extremt tuffa tidspressen och den oförändrade höga kostnaden på 8 miljoner kronor per år för verksamheten står i alltför stark kontrast till den övriga karga kulturbudgeten för att man ska kunna betraka det Kvinnohistoriska museet som annat än en pant för att behålla enighet inför valår.
Budgeten gav också förväntat dystra besked om kommunernas stöd till institutionerna – varken Västerbottens museum eller Norrlandsoperan får mer än en standarduppräkning av anslagen och inget i regionens ekonomiska läge talar för att detta kommer att ändras när ägarnas insatser ska jämkas samman.
Konsekvenser av det blir bland annat att Norrlandsoperans trängda ekonomiska situation kvarstår, med den nyligen påtalade risken om krympta program alltjämt överhängande och stora renoveringsbehov som lär fördröjas ytterligare.
För ­Västerbottens museum innebär icke-satsandet sannolikt att planeringen för Sune Jonsson-centrat fortsatt får jobba enligt b-planer och inte kan ta höjd för att bli det nationella dokumentärfotografiska centra med full verksamhet i gång som 2014 lanserar som en del i programmet.

Också för kulturnämnden väntar besparingar – inte i den blodiga storleksordning på mångmiljonbelopp som hoten talade om i våras, men dock en minskning på 200 000 kronor. Ingen larm-summa förvisso, men en bantning som går i motsatt riktning mot sammanfattningen som presenterades i den revisionsrapport som gjordes i våras av den långsiktiga kulturverksamheten i Umeå, vilken bland annat inskärpte vikten av att gradvis under åren 2012–2014 öka kulturnämndens grundfinansiering för att inte tappet ska bli för stort efter 2014, när den kulturhuvudstadsförstärkta budgeten försvinner.
Dessa mindre klädsamma besparingar döljs dock väl i det stabila 2014-program som redan är säkrat och som hela vägen fram till valet nästa höst kommer att kunna skänka guldglans åt de styrande partiernas visade kulturambitioner. Festen 2014 kommer att bli av, men därefter ser det kämpigt ut – ett fint och starkt program som skapats med tillfällig förstärkning maskerar en erosion inom verksamheterna vars konsekvenser ingen politiker, inför valår och med ett kulturår att genomföra, varken vill eller orkar tala om.
Återigen kortsiktigheten, den som i hårda tider är så lätt att hemfalla åt.

Bli först att kommentera

Små pojkars behov av läsande män

Av , , 1 kommentar 3

Från en ung man i min närhet kom häromdagen en av de där frågorna som alla barn någon gång ställer till en äldre person i sin närhet: Varför gråter inte vuxna?
Frågan om vuxengråten brukar i regel, när barnet som oftast kunnat påminna sig kvinnliga gråtreferenser, landa i det mer specifika; avsaknaden av den manliga gråten. Så också denna gång och den fråga barnet snävar in sig till: ”Varför gråter inte pappor?” öppnar sig nu mellan oss.
Man borde ju ha rutinsvar på de här standardfrågorna från barn, men denna om pappa-gråten förblir med sin tusenåriga last av komplicerade och begränsande manlighetsnormer alltjämt för stor och svår. Så i stället för ett tydligt svar blir det en uppgiven näve knuten i tysthet och en önskan sänd i riktning mot framtiden om att åtminstone dagens små pojkar ska få växa upp till gråtande män.
Denna önskan kan te sig banal och baserad på en gravt förenklad idé om känslornas logik, men utifrån det vi vet om gråtens och empatins samband, det vi vet om goda förebilders betydelse för emotionell utveckling och det som den senaste tidens uppmärksammade våldtäktsdomar påmint om i fråga om vilka manlighetsnormer som ännu råder – ja, då låter sig denna längtan efter manlig gråt ändå ganska smidigt förklaras.
I ett vidgat manlighetsbegrepp har gråten ett vackert symbolvärde, hur den behöver få sippra fram och bana nya vägar för pojkar att bli män, med droppens kraft mot stenen urholka och demolera den modell där alternativet att bygga manlighet genom att i grupp utöva sexuell makt kan få ingå. Världen och alla små pojkar behöver de gråtande männen.

En annan kategori män som också förtvivlat saknas bland manlighetsförebilder, och som i Nobeltider kan passa på att uppmärksammas, är de läsande männen – viktiga i det nya manlighetsprojektet och liksom gråtarna en grupp med potential att bygga empati: med litteraturens hjälp.
Att vi skulle bli bättre människor av att läsa böcker är en slarvig sanning man gärna drar till med till litteraturens försvar, men i förra veckan kom en amerikansk studie som bevisar att läsning faktiskt gör oss mer benägna att kunna sätta oss in i andras känslor. Och det är finlitteraturen som ger den empatiska effekten, läsning av litteraturprisvinnande författare gjorde försökspersonerna i denna grupp mer inkännande än dem som läst faktaböcker eller populärlitteratur från topplistorna.
Visst, man kan ifrågasätta den trots allt lite kliniska litteratursynen i en studie av denna karaktär, men det finns två sympatiska spår i den. Det ena rör hur resultatet betonar en bredare mänsklig vinning i läsandet, hur läsning skulle kunna bidra till en bättre och mer inkännande värld helt enkelt. Annars brukar det i läspropaganda ofta handla om att framställa läsningens positiva effekter i termer av att kunna tillägna sig ett språk och ta samhället i bruk, vilket intill den demokratiska dimensionen också bär på en hårdare och instrumentell syn på läsning, som ett medel för att nå makt.
Det andra tilltalande med studien är hur kvalitetsaspekten vävs in, bekräftelsen på att vi med fog kan prata om god och dålig litteratur, vilket känns befriande i tider då topplistorna inte minst för barnlitteratur blir alltmer enahanda och där mantrat om att ”all läsning är bra läsning” blir alltmer enträget ju mer statistiken över ungas läsning går ner.

I de åtgärder som nu sätts in från statligt håll för att rädda en läsande generation är denna kvalitetsaspekt viktig att ha med – ett krav som följer samma logik som gör att vi inte skulle acceptera att ett barn proppar i sig chips med argumentet att “det är ju grönsaker i alla fall”. Barn behöver läsa bra böcker, näringsrik litteratur som bygger empati och mänsklighet.
Men ytterst avgörande för den framtida läsningen är förebilderna – att männen, vars läsning nu är nere på hälften av kvinnors, träder fram som läsande varelser, att de inför sina söner manifesterar själva läsakten som en bärande del i manligheten – lika självklar som gråten.

1 kommentar

Daum-beslutet historiskt cyniskt

Av , , 1 kommentar 8

För det norrländska kulturarvet har dagens datum, den 2 oktober, under de senaste månaderna stått som ett ödesdatum: den utsatta dag då det formella beslutet skulle tas om nedläggning av Dialekt-, ortsnamns- och folkminnesarkivet Daum:s verksamhet i Umeå och en flytt av arkiven i både Umeå och Lund till Uppsala, ett besked som slog ner med chockverkan strax före sommaren.
Gången i processen har varit dunkel – hur förslaget om verksamhetens radikala förändringar rekordsnabbt omvandlades till beslut utan att förankras eller diskuteras med sakkunniga eller berörda parter – och en extern granskning pågår just nu av en arbetstagarkonsult som utreder beslutsgången, vilket frigjort ett par veckor innan slutgiltigt beslut fattas.
Men hoppet är minst sagt flämtande om en fortsatt verksamhet i Umeå och regeringens kulturbudget gav föga framtidstro. De 3 miljoner som Institutet för språk och folkminnen, Sofi, fick i höjt anslag, kommer enligt generaldirektör Ingrid Johansson Linds kommentar till SR:s Kulturnytt inte att komma Daum till del, då ingen språkvårdande verksamhet för vilken pengarna avsatts, anses bedrivas i Umeå – att minoritetsspråket meänkieli har sitt arkiv
i Umeå är inget som förändrar läget, verksamheten räknas inte som språkvårdande.

En nedläggning av Daum i Umeå skulle vara historisk på många vis och ur varje vinkel betraktat sällsynt i sin cynism och tondövhet för kulturella långsiktiga värden. Den bredaste och mest allvarliga kritiken som kan riktas mot flytten av arkiven är förstås den totala kulturpolitiska inkonsekvens detta skulle uppvisa – ett beslut helt i strid med alla uttalade kulturpolitiska mål om medborgarperspektiv, en rättvis regional fördelning och ett tillgängliggjort kulturarv, därtill också motsägelsefullt gentemot Sofi:s egna utfästelser om regional förstärkning.
Unikt i Daum-frågan är också proportionerna mellan verksamhetens lilla men kompakta storlek och de konsekvenser en nedläggning skulle få – under sommarens breda proteststorm har såväl forskare och kulturinstitutioner som politiker på alla nivåer, gemensamt tecknat en konsekvensanalys av en flytt som visar på både djupa kulturella och ekonomiska skador. Lika samlat och massivt som motståndet varit, lika undfallande har kulturministern förhållit sig och svarat med oförstående plattityder på välargumenterad kritik.

Regeringens och kulturministerns hållning i frågan om Daum är på inget vis förvånande utan kännetecknande för den ordning som varit rådande genom hela den kulturpolitiska reform som under nuvarande regering genomförts, där en dissonans alltjämt präglat förhållandet mellan vad som uttalats om regional förstärkning och vad som kommit regionerna till del i reda pengar.
Regeringens kultursatsningar i 2014 års budget gav en god bild av arbetsmetoden; retorik på hög nivå, tal om satsningar när det i stället handlat om öronmärkningar av pengar
i redan ansträngda budgetar, en liten klädsam uppräkning av anslagen för att kratta inför valår.
Budskapet från regeringen till regionerna blir genom den förda kulturpolitiken – klara er bäst ni kan. Och för Daums del med tillägget; men glöm inte att makten ligger söderut, att staten ibland kan vilja hämta hem vinsten.
Nedläggningen av Daum bär på så vis nära släktskap med de djupa smärtstråken som pågående gruvkonflikter blottlagt i hela Norrlandsfrågan, där en bild av Norrland som råvarubank på nytt gör sig gällande – plågsamt föråldrad kan man tycka, men genom nya besked om allt från kulturarv till infrastruktur åter tätt uppspikad mot samtiden.
Förbindelserna verkar förvisso vara avskurna, men ett Lidmanskt vrål riktat söderut har sällan känts så akut efterlängtat.
En krönika bör alltid sträva efter ett tjusigt slut – gärna en tonartshöjning, eller om man tecknar med dova toner, åtminstone med ett blänk i svärtan. Men i denna fråga finner jag inget att nyttja för sådan slutkläm – den här texten får således sluta ton i ton med den förda kulturpolitiken av i dag; i avsaknad av ideologisk stuns, blek och cynisk.

1 kommentar

Litteraturens farliga gränsvakter

Av , , Bli först att kommentera 5

Lilla hjärtat-rabaldret, Makode Lindes tårtskandal, Tintin-gate – kommer ni ihåg dessa debatter, hur de fördes i ilskna versaler på kultur- och debattsidor för något år sedan? Efter måndagens avslöjande i DN om den svenska registreringen av romer tittar man kanske plågat tillbaka på dessa kulturdebatter som konstruerade och poserande – en mer konstruktiv analys kunde vara att betraka dem som skummet på vågorna av det mörka hav av främlingsfientliga krafter som flödar genom Europa. Som trots allt viktiga uttryck för de stora frågor som Sverige har att hantera i framtiden.

Från ett 2012 där Lilla hjärtat blev barnet vi projicerade rasdebatt på, har vi nu verkliga barn, romska två- tre- tioåringar, att prata om.
Sveriges självbild som ett tolerant och öppet land är rejält tilltygad och inför det svenska valåret 2014 inskärps alltmer vikten av att främlingsfientlighet, representation och makt får vara de avgörande frågorna.
Därför är det oroande att konstatera i hur dåligt skick det offentliga debattklimatet befinner sig. Man kunde tycka att vi, som lever i den bästa av världar sett till möjligheter att föra ett konstruktivt och öppet offentligt samtal, skulle ha kommit längre. Men i stället för att bredda för nyanser och anstränga oss för att ta höjd eller nå djupen i samtalen, har vi med ny teknik skruvat åt stämningen i samtalsmiljön där det i dag handlar alltmer om VEM som talar och i andra hand om vad som sägs: ”ett slags digitalt VM i inkvisitorisk ordmärkning där begrepp, signaler och symboler blåses upp till gargantuanska proportioner”, sammanfattade Johan Hilton i DN förra veckan.

Det är en fullt logisk utveckling – hur ett hårt och snabbt samtalsklimat i sociala forum på nätet, arm i arm med den alltmer utbredda personkulten, pressar fram ett samtal där det handlar om snabb positionering och att slå hårt och slå först, snarare än att lyssna, reflektera och svara. Utvecklingen är ­parodisk och deprimerande; hur just de viktiga samtalen om identitetsfrågor och makt baklåser sig genom att gå in i personangrepp baserade på grupptillhörighet. I stället för att stanna kvar i den ideologiska debatten halkar samtalen ner till personangrepp. Vem är mest kränkt? Vem har rätt att uttala sig i just denna fråga? Vem har rätt att känna?
Så med en dagsdebatt som viner av yxiga rallarsvingar, var ska vi då söka oss för de fördjupade samtalen? Ja, litteraturen brukar vara ett bra svar på den frågan, men även denna utpost för den prövande hållningen och de sökande samtalen, präglas just nu av oroande tendenser på ökad gräns­bevakning.
Den sanningsdiskussion som följt på en ökad utgivning av journalistik i bokform, med allt fler debatt- och reportageböcker, är en bidragande del av utvecklingen – där krav på sanningshalt som ju helt befogat ska ställas på denna utgivning, olyckligt flutit ut över även skönlitteraturen.

Men den huvudsakliga konflikt som seglat upp handlar om vem som har rätt att skriva vad i litteraturen. Diskussionen om autencitet är återkommande i litteraturen men den har sedan en tid intensifierats och blivit mer hätsk. Tongivande har författaren Lidija Praizovic varit, som i våras uppmanade vit medelklass att sluta parasitera på förortens berättelse och som ihärdigt drivit den linje som underkänner författarens anspråk på att kunna skriva om allt.
Detta är i sig en fullt rimlig invändning – det vore ju väldigt märkligt om varje författare skulle kunna skriva trovärdigt från varje tänkbart mänskligt perspektiv Men att utifrån detta vilja stänga möjligheterna för litteraturen att göra sina försök att gå utanför det självupplevda – det är en konsekvens dragen i farlig riktning.
Vad den svenska litteraturen och debatten behöver är inte fler gränser utan färre – fler röster, fler försök till fördjupade gestaltningar av det mänskliga.
Den enda risk man tar med att försvara författarens försök att skriva utifrån en annan människas erfarenheter, är att det kan bli dålig och icke trovärdig litteratur.
Det andra alternativet, att stänga för ideologisk debatt om sådant som inte är självupplevt, är en livsfarlig väg att gå. I samma skede som vi upphör med att försöka leva oss in i en annan människas erfarenheter, ger vi också upp en del av demokratin.

Bli först att kommentera

Stridbarhet och hopp i teaterfoajén

Av , , Bli först att kommentera 3

Vägarbeten och rullgrus gör färden inåt landet skumpig och lång, men att sakta resa genom landskapets färger har sin tjusning och i Storuman bjuds en vacker final på höstens brandgula crescendo: röda mattan ligger utrullad vid Folkets hus, Riksteatern är på plats för turnépremiär och galaglittret sprakar.
Runa Fransson, mångårig ordförande för Storumans musik- och teaterförening och en ikon bland eldsjälar i länets kulturliv, tar emot i Moliéreinspirerad premiärstass – förhör sig snabbt om huruvida jag behöver något att äta och sveper sedan vidare, kaffe ska kokas, skolungdomar komma på plats.
Det är guldglänsande premiär, men ändå ganska mycket vardag i en kommun där scenkonsten har djupa rötter och starkt fäste. Storumans musik- och teaterförening, en kombinerad riksteater- och musikförening, är en av en rad starka scenkonstkommuner i inlandet som bidrar till Västerbottens höga status som teaterlän och hade förra året 239 medlemmar och gav 34 föreställningar till en 2146-hövdad publik – statistik som sett till ortens storlek på 6000 invånare ställer kommunen bland de främsta i teater-Sverige.

Kring kulturlivet i glesbygd skissas ofta hot, med svårigheter kopplade till generell befolkningsminskning, ett tynande föreningsliv, en åldrande befolkning – men för Norrlandskommunerna kommer en ny tid också med stora möjligheter, genom nya kulturpolitiska modeller och omformulerade uppdrag för statliga institutioner.
I exemplet scenkonst är Riksteaterns nya organisation och inriktning efter de senaste årens stålbad – med fler produktioner i samarbete med andra teatrar, större tyngd på samverkan med civilsamhället och riktning mot att vara mer av en röst i samhällsdebatten – något som faller väl in i befintliga strukturer i teaterföreningarnas arbetsordning i inlandet. I kommuner som Storuman, Vilhelmina, Dorotea finns redan nätverken och självklarheten kring samarbeten, av att inta roller som administratörer av en samhällsröst. Dessutom en nedärvd och instinktiv stridbarhet gentemot centralorganisationen, en ständigt beredskap att förklara länets levnadsvillkor: i teaterfoajén berättar Vilhelminas teaterombud Suzanne Sellin om sitt engagemang i projekt för fler Riksteater-produktioner för små ­scener, vilket nu börjar ge resultat – nu kommer fler föreställningar med ensembler i rik scenografi och kostym, inte bara monologer.
Riksteaterns nya, för inlandet gynnsamma modell, har likheter med den pågående regionaliseringen och hur den kan fungera när det fungerar som bäst – men än befinner vi oss tidigt i berättelsen. Enligt de första rapporterna om regionaliseringsprocessen är de faktiska ekonomiska förändringarna små, ännu är förändringen mest retorisk och handlar om hur kulturpolitiken blivit ett angeläget diskussionsområde.

Men all förändring måste ju någonstans börja i en berättelse och för kulturens fortsatta livskraft i inlandet handlar de viktigaste kapitlen om att förvalta den kulturpedagogiska och kulturekonomiska kunskap som här finns; om hur kulturen självklart måste nyttjas som samlingsplats, om gungor och karuseller, vardag och premiärglitter.
De kulturbärande kvinnorna i inlandskommunerna är starka som urberget, men blir liksom vi alla äldre – ödesfrågan som hänger i luften när framtidens kultur kommer på tal är; vad händer när tanterna inte längre finns kvar?
Ja – svaret finns nog även det i kvinnorna. Den livsstil småkommunerna i norr erbjuder är eftersökt av många urbana unga och det är känt att kvinnors röst ofta styr bostadsort. Och för att ekvationen om unga kvinnor och attraktionskraft ska gå ihop behövs orter som erbjuder både vägar och 3G, skolor och kultur – satsningar som måste vävas fast på en delvis ny berättelse om vad Norrland är och kan vara. Den växer just nu fram i bland annat en ny norrlandslitteratur, i gruvdebatter, i halvträiga regionalpolitiska styrdokument. Det går framåt, stadigt men långsamt.
I väntan på den nya berättelsens kapitel om inlandet får vi förlita oss på tanterna, på de urstarka som både kan ta sig an kulturpolitiker och turnésällskap.
Någon som i premiärstass skakar hand med Riksteatern och med den andra handen ­föser in niondeklassare i ­salongerna.

Bli först att kommentera

Vacklande grundtrygghet i kulturlivet

Av , , 3 kommentarer 13

När Umeås styrande undslipper sig tecken på den politiska kulturens karaktär i stan gör man det med effektfull symbolik. Ett axplock ur närhistorien:
Lidman-tunneln och hur ord från en av de mest folkkära ikoner för yttrandefrihet täcktes med tejp. Strax före det: larm om politisk klåfingrighet i just det känsliga skede av uppbyggnad av det kvinnohistoriska museet, med sin verksamhet av idébaserat innehåll och tätt kopplad till värderingsfrågor. Och så nu det senaste; uppdagandet av den planerade rivningen av det tungt symboliska Apberget, detta samma dag som Umeå samlas för att gemensamt stå upp för öppenhet och demokrati.

Det gehör politiken tycks ha för effekter motsvaras i lika hög grad av konsekvens i den pågående stadsomvandlingen, där dimridåer, fulspel och politisk arrogans varit tröttsamt genomgående. Där ordningen varit den att ord om medskapande kommit in i processen samtidigt som grävskoporna, där pressmeddelanden och besynnerliga och motstridiga efterhandskonstruktioner till förklaringar framkvidits först när det börjat mullra bland folket. Där vi för många gånger nått det sorgliga konstaterande att demokratisk ordning fått ge vika för 2014-stress och privata krav och intressen.

Det finns tre stora stråk som man kan bekymras över i hur Umeås politiska klimat påverkar kulturlivet och också ansätter demokratiska värden. Till att börja med har vi det faktum att kulturen är det som ska motivera och legitimera expansion och tillväxt i staden – en utveckling spridd genom EU i hela Europa, men i Umeå förstås kraftigt påskyndat av 2014. Medan vi i Stockholm, Göteborg och Malmö ser högkonjunktur och framtidstro manifesteras av skyskrapor, är det i Umeå den offentliga kulturen som knyts till investeringarna. Vad detta på lång sikt gör med kulturlivet behöver vi inte fantisera eller spekulera kring, det räcker med att läsa kommunrevisionens granskning från i våras av den långsiktiga finansieringen av kulturverksamheten i Umeå – en dyster läsning där bara Kulturväven, för åren 2014 och 2015, beräknas spräcka kulturens budget med mer än 70 miljoner kronor. Detta i en rapport framlagd före beskeden om de gigantiska besparingar Umeå kommun står inför kommande år.

Det andra problemområdet hänger samman med det första och handlar om hur stadsutbyggnadens täta koppling till kulturlivet lägger hinder i vägen för en annan och viktig debatt om hur det lokala kulturlivet formas mot en ny nationell kulturpolitik och en tid av stora strukturella förändringar i kulturen. För att ta exemplet stadsbiblioteket, har i Umeå de viktiga frågorna om vad framtidens folkbibliotek ska vara, drunknat i den extremt infekterade debatten om själva flytten.
Betydelsefulla diskussioner om hur en hållbar kulturell infrastruktur ska byggas är alltså redan i utgångsläget insnärjda i stadsomvandlingsdebatten. Det förstärker en redan utsatt situation för kulturen, som för att stadigt kunna möta en ny tid skulle behöva ägna all kraft åt att formulera sig själv utan gammal barlast i form av andra debatters hårda polariseringar och gamla låsningar.

Det tredje problemstråket breder ut sig över ett lite större ideologiskt fält och rör hur Umeås politiska (o)ordning devalverar ord som medskapande och demokrati, hur de återkommande hoppen över skarvarna i den politiska processen äter upp förtroende.
Att avfärda den upprördhet många känner över Apberget med vanliga floskler om vänsterradikala bakåtsträvare är hånfullt både mot Umeåborna och mot demokratin. Ett grundtryggt kulturliv har sällan invändningar mot förändringar, temporära lösningar eller att behöva flytta runt lite i olika konstiga lokaler i en stad. Men just nu syns denna grundtrygghet vackla, i stället märks de vanliga symtomen som kommer av tappad tillit till politiken; en cynism och en hopplöshet. Just sådana känslor som i ett samhälle öppnar den sorts glapp och sprickor där olika slag av extremism gärna gror.
Ja – den effektfylla symboliken igen: extremismen, som politiker och Umeåbor i måndags gemensamt stod upp för vid den sista demonstrationen – åtminstone på ett tag – vid Apberget.

3 kommentarer

Umeås gator blev världens gator

Av , , Bli först att kommentera 5

Den solstinna och överjordiskt ljuva septemberdagen blev plötsligt kall och dov, någon kommer hem och säger; det var stökigt på stan, något nazistiskt, något värre än jag sett förut.
Någon ringer hem; de rör sig som soldater, de filmar oss när vi går förbi, de kommer inte att tveka i kamp.
I stökig livsbejakande torgträngsel plötsligt ett hot, en folkmassa går från lättjefulla lördagsflöden till att gruppera sig för strid. Staden håller andan för en stund.
Ibland händer saker som får en plats att stå helt vidöppen, bakåt mot historien men också mot Europa, världen. Historien bryter sig in på ovälkommet besök, som om den stått vid dörren och väntat. Någon skriver något på facebook – en uppmaning till Umeå, minns ditt bruna förflutna. Och demonstranterna på Umeås gator lånar drag av de mörkermän vi känner till, Breivik, lasermän, järnrörsmän. Bakom flaggor, flygblad och tumult på våra gator och torg lägger sig bilder av andra gator och torg, av den nynazistiska framryckning som vi sett på tv från Europa. Samma bilder som extremisterna också pekar ut för oss – se, nu är det er tur.

När världen öppnar sig och gör en plats till en geografisk och historisk brännpunkt – när Umeå för en stund blir slagfält för en större strid, när vindar hela vägen från ett kallare Europa drar genom vår stad – då är det i detta faktum, att spjällen för en stund står öppna – som vi också ska finna en kraftfull strategi att försvara demokrati och humanism på bredare front.
Nuet slåss ibland bäst utan historiska bojor och ett världsomfattande ansvar på axlarna – men ibland behöver hoppet och motståndet hämta styrka från ett större sammanhang.
När historien och världen för en stund väljer Umeå som scen, blir det samtidigt en öppning för oss att i vår egen stad bjuda motstånd mot större krafter än dem som visar sig på ett Rådhustorg under ett par timmar en septemberlördag.
I den stunden är Umeås gator hela världens gator, och kravet som ställs sträcker sig över tid och landsgränser: inga rasister ska här få gå.

Bli först att kommentera

Låt Stor-Stina följa med ut i Europa

Av , , Bli först att kommentera 9

Med norrsken i blick och kräsna och kapitalstarka européer i sikte avfyras startskottet för Caught by Umeå på fredag i Köpenhamn. Med en sinnrikt sammansatt blandning av pr, näringsliv, turistindustri och kulturinslag i vid mening ska 2014-turnén i samarbete med bland andra Visit Sweden och Umeå universitet marknadsföra inte bara Umeå utan hela det nordliga rummet och ja – det går inte att säga annat än att det är en ganska rättvisande bild som turnésällskapet förmedlar av vad kulturhuvudstadsprojektet handlar om. Vi har utvecklingstanken och det långsiktiga nätverksbygget, det medskapande i form av tävlingar på plats i de europeiska nedslagsorterna, vi har artister som ger samisk legitimitet – vi har till och med riktig is i följet.

Det är en snögnistrande och stjärnklar version av norrländsk kultur och innovationskraft som visas upp. Är den problematiskt? Nej, sett ur det marknadsföringsperspektiv som dikterar villkoren för det hela är den en dunderhit – Caught by Umeå säljer en vacker och på många vis riktig bild av det norrländska, en godbit för turisten men också en vision om en livsstil.
Att bilden utformats för att trigga samma köpstarka krafter som de vi nu ser ta Sápmi i bruk för sina mineraler, det är ett faktum av den tid vi lever i som vi bara får tugga i oss.
Men när den köpstarka blicken sveper över våra nejder behöver vi minnas att varje berättelse om Umeås kultur som formuleras – oavsett om den skrivs av ett pr-maskineri eller i långsammare och mer vardagsnära kulturella sammanhang – bidrar med sin del till en större självförståelse.
Just nu pågår kring 2014 i olika forum en sund och konstruktiv debatt som projektet behöver, om kulturellt bemäktigande av samer, av den unga fria kulturen – en diskussion som också flätar in sig i de stora ideologiska debatterna från senare år om representation och makt.
Den debatten hotas inte av en pr-turné, men den får en lite tyngre uppgift.
Innan själva konflikterna och sakfrågorna kan diskuteras måste den artificiella bilden av konsensus brytas, den som följer pr-logiken om att erbjuda ett solitt paket åt kunden. Innan samtalen om nyanserna kan beredas plats behöver den glansiga bilden av något sammanhållet norrländskt punkteras.

Enligt den ambition om långsiktig hållbarhet som 2014 handlar om tänker jag att det vore bra att vaccinera varje berättelse om Umeås kultur som nu skrivs, fler och i snabbare takt än någonsin. Det behöver bara handla om att rispa lite, inte blåsa till fullt krig men åtminstone erkänna en tänkbar förekomst av konflikt.
Inför turnéstart för Caught by Umeå kunde det handla om att utse ett andligt skyddshelgon som påminner om att räkna med det queera, det skeva, i varje sammanhang som ter sig helgjutet.
Och i den västerbottniska historien finner vi den självklara beskyddaren; Christina Chatarina Larsdotter, Stor-Stina, sameflickan från Malå som under 1800-talet väckte förundran med sin längd på 2,10 meter.
Hennes Europaresa påbörjades 1837 i Stockholm och efter att ha rekryterats av impressarion Wolfenstein till ett sällskap med naturens freaks, visades hon upp i Danmark, Frankrike, Tyskland, England och väckte förundran var hon kom.
Även Stor-Stina hade ekonomiska skäl för sin Europafärd – ersättningen för hennes medverkan på turnén skulle rädda familjen från svält. Men samtidigt som hennes roll i föreställningarna var att förbli passiv, stor och tyst utmanade hon i själva sin uppenbarelse föreställda bilder av det samiska, av det kvinnliga.
Det finns förstås en mörk baksida i Stor-Stinas livsöde, av rasbiologi och förtryck, men kraften och motståndet intill ska inte förminskas. Väl hemkommen tog denna omtalat intelligenta kvinna också i bruk den reva som det avvikande öppnade – hon köpte sig ett hemman, intog arenor som annars vore stängda.
Det är väl egentligen detta allt kokar ner till i frågor om makt och strukturer, att ta risporna i bruk. Att invända när konsensus förespeglas, att säga emot den som vill skrämma och hämma. Som Stor-Stina, när hon inför resan mot Europa får frågan av en reporter om hon inte är rädd för att växa ännu mer levererar det vidunderliga svaret:
– Åh, jag får väl plats i världen ändå.

Bli först att kommentera