Sara Meidell

Kulturredaktör på VK

Familjekalendrarna är förföriska och förfärliga

Av , , Bli först att kommentera 0

Mamma, Pappa, Emil, Klara och Ted - så heter den påhittade familj som pryder omslaget till en av de familjekalendrar som inför höstterminen åter finns att köpa i butikerna. Ni vet, de där bläddervänligt färgglada, kalendrar att samlas kring i stora och varma kök, kalendrar för fem kärnfamiljspersoner, kanske en hund. För familjer med mammor som går på zumba och pappor som stadigt levererar på tisdagsuppgifter som ”Hämta Klara”. Familjer som finner bruk för kategorierna i de klistermärken som kan följa med i köpet för återkommande saker som ”hantverkare”, ”fitness” eller ”bröllopsdag” (jodå).

Ja, det hela är klaustrofobiskt och parodiskt, samtidigt är den färgkodade överskådligheten mycket förförisk – hela bilden av ett liv som går ihop, som hittar sin mening i spalter och kolumner och ska en bra säljvecka ringas in är det nog den vi just nu står mitt i. Den första vardagsveckan för många och den sista semesterveckan för övriga – veckan när ledighetens syrerika drömmar om förändring ska tvingas ner i en hösttermin med en vardag som mest tydligt är lika obönhörlig som när vi lämnade den i början av juni. Veckan då vi som mest desperat famlar efter de snabba lösningarna – efter rutsystem och förtryckta klisterlappar.

Att jakten på det bättre och mera hållbara livet inte bara pågår vid terminsupptakt, står dock klart – och lika klart är att just familjekalenderns individorienterade koncept, men dopat med duon biologism och modernitetskritik, är det som både saluförs hårdast och som vi tycks gripa girigast efter. I Anders Hansens sommarprat i P1, säsongens mest nedladdade i slutet av juli, återfanns just denna formel, med motion, sömn, umgänge och mobilpauser som hälsaofaktorer och bot mot oro, ångest och depression. Likaså i mycket av den pepp-litteratur som bokhandlarna frontar hyllorna med inför hösten: ”Reload – så blir du återhämtningssmart”, av mentalisten Henrik Fexeus och hälsojournalisten Catharina Enblad till exempel, en bok tydligt adresserad till den som har både (minst ett) jobb, en fullpepprad fritid och ett myllrande socialt liv, där det handlar om att bota sig själv från stressymptom genom att lära sig ”ladda dina batterier, utan att skära ner på det som är roligt” – som ja, jobb, eller andra meningsskapande aktiviteter.

Att konceptet har stor framgångspotential både kommersiellt och på ett djupare psykologiskt plan är inte förvånande i den individualistiska kultur som råder – där senare års utbredda klimatångest och politiska oro förmodligen givit en extra skjuts åt tron på att allt som liknar ett vagt förritiden, allt som bejakar våra uråldriga hjärnors funktioner och intar en skepsis mot ny teknologi, måste vara gott och bra.

Men detta gör nu inte de förenklade och individfokuserade lösningarna mindre provocerande – hur de småvisslar och vänder bort blicken för en systemkritik, för den påverkan som samhällsklyftor, bristande jämställdhet, diskriminering, sexism, rasism, eller en arbetsmarknad med orimliga krav, har på individen. De strukturella problem som inte löses med mikropauser eller mindfulness, inte heller en familjekalender, hur klyftigt formgiven den än må vara, utan kräver kritisk diskussion och politik.

Samtidigt och å tredje sidan: vilken framgång når vi om vi inte samtidigt som vi kritiskt förhåller oss till de breda samtidslärorna och sanningarna, också förmår urskilja dess styrkor och potential? I detta fall; drar nytta av och har tilltro till den beprövade vetenskap som ändå återfinns i mycket av självhjälpsgenrens humbug och ideologiskt tveksamma ramverk.

För det faktum att en utarbetad företagsledare kan bli hjälpt av sömn, motion och beröring, gör inte dessa redskap mindre verkningsfulla för en människa i en betydligt mer utsatt och underprivilegierad samhällsposition. Vad samhället däremot kan behöva bistå med, för den som inte kan flexa ut på lunchen för en stärkande lunchlöpning, eller ens har ett jobb att flexa ut från, är förstås att hjälpa den sköra individen att få stöd att hitta till just sömnen, maten, de sociala sammanhangen. Samt, förstås, lyssna till och agera på de vittnesmål som den som en gång brutits ner av systemen har att förmedla, när rösten åter bär.

Och kanske kan en färgglad familjekalender ändå peka ut något av värde i allt detta: som påminnelse om att vi är ett kollektiv som ska få livet att fungera, att alla ska med – och att kampen om en hållbar vardag bland annat handlar om just det som familjekalendern vill hjälpa till med. Att se strukturer och organisera sig.

SARA MEIDELL

Bli först att kommentera

Känslan av undergång följer med upp på berget

Av , , Bli först att kommentera 0

Sommaren 2019 flyr vi inte ner i sjöar och hav, i stället söker vi vi oss till bergstopparna i jakt innan de smälter och allt är för sent.

På parkeringen vid Skuleskogen entré nord är det snortajt, men djärvt svajande på grusvägens kant hittar vi en plats – vi är morska och visste ändå vad vi gav oss in på.

Ryktet har nått oss om folkstorm i Slåttdalsskrevan, rena E4:an av turister längs leden och här blir det bekräftat: om 2018 var sommaren då vi släckte bränder och flydde ner i sjöar och hav, så är 2019 sommaren då vi klättrar upp i berg. Den svenska fjällturismen har exploderat, från Ayers Rock och Mount Everest kommer rapporter om närmast kravalliknande tillstånd och ska vi till Kebnekaise är det köande som gäller, för det är många som vill hinna dit, hinna se jorden från ovan innan allt smälter, innan allt kapsejsar.

I Skuleskogen är sommaren sval, men hit liksom till andra höjder dit mänskligheten söker sig når ändå eftersvettningarna från ångestsommaren i fjol – i all uppåtrörelse finns ändå känslan av apokalyps. En stress i i det tillkämpade gemytet, i sidsteppandet på stigarna för att komma fram och förbi, över hur den eftersökta stillheten och lugnet skvimpar ut okontrollerat ur ens händer. Vid platån innan sista stigningen mot Slåttdalsskrevan är det folktätt som vid en utomhuskonsert och instinktivt sträcker jag mig efter tuvornas knalliga hjortronkart fast man inte får, och skäms, men vem hinner vänta på mognande bär sommaren 2019, i folkvandringarnas och folkmassornas tid.

Medan mörka moln glider in över berget tänker jag att stillheten och enskildheten får sökas på annan plats, men att Skuleskogen ändå kvalar in på turist-toppen – som en av de mobilfria destinationer, som enligt Dagens Nyheter kan smälla väl så högt för en stressad storstadsfamilj som kan ha svårt att få barnen att släppa skärmarna på semestern. En vit fläck på kartan, men en verklig hotspot under turistsäsong.

Och medan de första tunga regndropparna faller och får passagen upp mot Slåttdalsskrevan att blockeras med färgglada vandrare som snabbt rinner ner längs leden, slänger jag en blick på mobilskärmens besked om saknad täckning och tänker att vi är i en ny tid nu. Att vi kanske inte längre har råd att reta upp oss på de folkmassor vi finner oss ingå i, på andras snäva perspektiv, eller hur klumpigt vi alla rör oss i omvälvande och hotfulla tider. Att varje tillfälle att praktisk öva solidaritet och gemenskap kanske i stället måste tas tillvara – som nu; insikten om att vi alla står där på berget i samma mobilfria zon och har att ta oss ned i samma åskskurar, på samma slippriga stigar, oskadda.

För en stund lyckas jag tänka, att detta väl ändå blev en fin liten scen för reflektion över de prövande tider vi människor står inför, tider där vi har att hitta hållbara sätt att leva i en tilltagande trängsel och vibrerande framtidspanik. Sen halkar jag till, landar hårt på bilnyckeln i fickan, blir rundad av en haglöfs-byxa och tänker att det är hög tid, för ynkligare än just nu blir nog inte mänskligheten.

SARA MEIDELL

Bli först att kommentera

Låt länsmueerna dansa mer än i sommar

Av , , Bli först att kommentera 1

Sommarens konstscener visar på stor rikedom – men bortom brokiga besöksskaror döljer sig ett akut läge för landets länsmuseer.

Det yttersta resultatet av att gå och bära grejer. En onödig grej egentligen – men en plats dit man kan ta hem hela världen och visa att den inte är farlig. Så beskriver konstnären Anders Åberg konstverket och friluftsmuseet Mannaminne i en av vårens finaste SVT-dokumentärer. Solveig Nordlund ligger bakom produktionen och när jag följer den guidade turen i programmet genom allkonstverket i ett grönskande Höga kusten drabbas jag av en stark längtan tillbaka – både till platsen, men också till den milt euforiska känsla som jag vid varje barndomsbesök upplevde där. Den enda plats jag kände till som inte lät sig förklaras men som tycktes stå helt öppen för livets alla infall och krokigheter, så också mina egna – ja, som öppnade portarna mot allt vad konst och kulturarv kunde vara.

Man lodade runt bland spårvagnar och folklore, särlingskonst och gamla telefonkiosker, hade man tur kunde man få se den närmast mytologiske konstnären gå runt och ja, bära grejer. Sedan åt man kanske ett rullrån och åkte hem och det enda man kunde vara säker på var att nästa återbesök skulle presentera en helt ny plats, en organism med nya utväxter och nya portaler mot andra världar.

Jag är verkligen inte ensam om upplevelsen; just särarten i platsen är vad som gjort Mannaminne till en närmast sönderkramad ikon i den norrländska konstfloran. En plats som under långvarigt hot om nedläggning blivit en stark symbol för kampen för konstnärlig kraft och frihet bortom de stora institutionerna, bortom centralorterna – för konstens möjligheter att få dugliga levnadsvillkor, men samtidigt fredas från de turistutvecklare och curators som enligt Anders Ågren i SVT-dokumentären lägger barriärer mellan konsten och människorna.

Men vad Mannaminne också påminner oss om, och blir ett tydligt exempel på, är hur sommarsäsongen är en faktor i sig, som öppnar nya portar och platser för konsten runtom i landet – att förvalta och dra lärdom av. Rycker vi upp blicken från grannlänet i söder och tittar på vårt eget län, breder en rik flora ut sig av sommaröppna konstscener och kulturarvsmiljöer. På Holmöns båtmuseum möts sedvanligt samtidskonst och lokal kulturhistoria, likaså på Norrbyskär, medan Torfrid Olsson-museet i sommar lockar med en fusion med Stig Lindberg. På Konsthall Norra Kvarken inleds till helgen det redan stort omskrivna projektet med konst för våra minsta livsformer och i KF Huset i Klöse smygstartade konstsäsongen redan i slutet av april. I Boliden ställer författaren Stina Stoor ut nytt måleri och i Vännäsby rullar Slöjdarnas hus ut sommarprogrammet, medan loppisar och bygdegårdar rensar väggar och golvytor för utställningar som utmanar både konst- och kulturarvsbegreppet.

Allt detta tecknar en hoppfull och livskraftig bild av en konstscen som lever längs varje landsväg och som också innehåller allt det som man finner i de stora institutionernas välputsade styrdokument – med sina platser för nya möten mellan konst och människor, sina rum för både det spretiga, spetsiga och det breda, sin förmåga att balanserar attraktivitet med originalitet och ofta i intrikata blandformer av finansiering.

Men lika viktigt som att prisa, stärkas och inspireras av sommarens flora av mer säsongsbetonade kulturarvs- och konstinitiativ, lika viktigt är dessvärre att rikta ljus på året-runt-scenerna och centralorternas tunga institutioner – närmare bestämt de länsmuseer, som precis som de säsongsöppna museerna står inför en period av högre publiktryck. Stora aktörer, offentligt finansierade, men långt ifrån så proppmätta och med så välfyllda lador som en statlig kulturpolitik tycks kunna luta sig tillbaka i tron på.

I maj skickades ett gemensamt larmrop ut från Sveriges länsmuseer, där det allvarliga ekonomiska läget påtalades – en situation där ett mångårigt ekonomiskt dränage gått hårt åt personal och där kunskapsuppbyggnad och arbete med samlingar tvingats nedprioriteras till förmån för publik verksamhet. 21 länsmuseer undertecknade uppropets krav på statlig höjd grundfinansiering för att klara sina uppdrag, och allvaret underströks bara någon vecka senare, när Västernorrlands museum skickade ut ett nytt pressmeddelande, denna gång med besked om just nya uppsägningar och verksamhetsförändringar till följd av minskad ekonomiskt handlingsutrymme.

Att länsmuseernas infrastruktur luckras upp är ett allvarligt hot mot hela landets kulturella stabilitet – men hur allvarliga konsekvenserna blir kommer vi inte bli varse förrän det är för sent. En innerlig förhoppning inför kommande museisäsong blir därför att politiker i beslutsfattande positioner som besöker våra länsmuseer i sommar förmår se underhållsbehov och krackelerande arkivarbete bortom brokiga och glada besöksskaror. Att de återvänder till höstterminens arbete med insikter om de akuta insatser som krävs för att ge länsmuseerna kraft att dansa mer än en sommar.

SARA MEIDELL

Bli först att kommentera

Låt flödena fyllas av kropparna som Instagram vill förbjuda

Av , , Bli först att kommentera 1

Den omdebatterade feministiska plattformen Gardet öppnar med en gedigen granskning av de bannade kvinnokropparna på sociala medier. 

För ett av vårens mest berörande författarbesök i Umeå svarade Stina Wollter när hon i april besökte sjukhusbiblioteket på NUS och pratade om kropp, makt och mod. Med boken ”Kring denna kropp” har hon ingjutit hopp och kraft i kampen mot begränsande strukturer och kvinnoideal – men likafullt gick ett stråk av uppgivenhet genom rummet när samtalet kom in på när begreppet kroppsaktivist först kopplades på henne, intill konstnär och radiopratare. Aktivist, konstaterade hon, genom att bara existera som Stina, med sin Stina-kropp – vad sade det om rådande utrymme och frihet?

Inför den mer avklädda sommarsäsongen får minnet av samtalet förhöjd aktualitet – och kanske är det inte heller någon tillfällighet att den nystartade och omdebatterade Gardet i tider av bikinireklam väljer kroppsaktivism som ett av sina inledande teman.

Nu har feministerna har fått sitt Avpixlat, skrev Lisa Magnusson i DN i samband med starten av den feministiska plattformen – sajten som vill utmana etablerad media med ett helhetsgrepp om kvinnors rättigheter, med granskning och opinionsbildning som enligt en av grundarna Cissi Wallin skulle ”ta ut svängarna mer”. Och visst gav upplägget fog för oro för att rättshaveristiska drev skulle kunnat skjuta även de godaste feministiska ambitioner i sank. Men ännu kan skeptikerna hållas lugna, för sedan lanseringen har de befarade uthängningarna uteblivit. I stället har det varit spännande att följa den mer systemkritiska opinionsbildning och granskning som bedrivits, där just Cissi Wallin, med en intressant pudling kring ett inlägg hon gjorde i fjol, riktar ljus på just granskningen av kroppsaktivism och sociala medier.

Feministisk aktivism har blivit kommersialism, påtalade visserligen Valerie Kyeyune Backström i Expressen häromdagen, med udden riktad mot bland annat Kakan Hermansson och Linnea Claesson. Medieprofiler, menade hon, som urlakar kampen genom att sälja sig till storföretagens profitering på feminismen – och visst finns skäl att slå larm om de multinationella företagens hyckleri och risken att ideologi till sist bara handlar om vad vi köper.

Men tittar vi på de sociala medier där de utpekade influerarna och profilerna har sin bas, framstår problemet med feministiska kändisar som säljer ut sig ändå som betydligt mindre än det faktiska krig som på samma sociala medier pågår mot kvinnokroppen.

Att Instagram raderar bilder på så kallade kroppsaktivister, kvinnor vars kroppar avviker från den standard som en manlig blick genom århundraden svarvat fram är ingen nytt avslöjande, utan något som tystade och censurerade kvinnor länge slagit larm om. Vill man ha en konkret och drabbande bild av de kroppar som det Facebook-ägda Instagram bannat finns sedan i fjol till exempel boken ”Pics or it didn’t happen” av konstnärerna Arvida Byström och Molly Soda, där censurerade bilder samlats till en odyssé som presenterar en närmast misogyn grundhållning hos nätjätten.

Gardet nöjer sig med att visa 6 bilder som plockats ner, men uppställda intill exempel på godkända bilder, ges ett lika kristallklart exempel på vilken regim som råder – en där avklädda inlägg passerar så länge de exponerar kvinnokroppar med objektifierande och sexistisk blick, medan samma grad av nakenhet censureras när kropparna har bristningar, behåring, fuldansar eller bara tar sig rätten att vara alltför mycket av subjekt.

Att Instagrams och Facebooks krigföring mot kvinnokroppen nu granskas i ett mera samlat grepp är en satsning man inte visste att man längtat så mycket efter, en längtan möjligen förstärkt av en vår där ohyggliga nya abortlagar pekat ut hur vi står på randen till en ny isande era gällande kvinnors livsutrymme. Och det verkligt betydande i en sådan granskning är precis vad Gardet också gör: lyfter in de tystade och censurerade kvinnokropparna i en vidare kontext.

”Varför hatar Facebook och Instagram kvinnor?” är rubriken på Amanda Oxells krönika som aviserar en kommande genomlysning av de sociala mediernas strategier för att tysta och censurera kvinnor som går mot normen med inlägg där kvinnokroppar får se ut som kvinnokroppar gör mest. Hon ger exempel på hur kroppsaktivister, men även antirasister, fått se sina konton släckta i till synes Kafkaartad godtycklighet – en så kallad deplattformering, en typ av censur där avstängda konton inte är den farligaste varianten, förklarar Oxell, utan nedtagandet av enskilt innehåll, vilket blir svårare att spåra och överblicka.

Shadowbans är ett annat vapen att hålla koll på, strategin som Instagram ursprungligen tog fram för att stävja robotprogram och spammande, men som också till exempel kan hänvisas till när innehåll försvinner till synes spårlöst eller när användare förhindras använda särskilda taggar – som #metoo, eller i abortfrågor.

Ambitionen i granskningen är att komma till botten med vad som ligger till grund för de beslut som fattas när konton stängs ned eller delvis censureras, skriver Oxell vidare. Skulle det lyckas skulle hon behöva ta sig längre än någon annan gjort, mot de sociala mediejättarnas innersta kärna. Men redan ansatsen är förstås ovärderlig, för var vore vi i kampen om vi inte gav oss på även de mest hårdföra och gäckande av förtryckarstrukturer? Att följa detta arbete blir hur som helst en rafflande parallell till sommarens badbilder på sociala medier- ett flöde som jag ber och hoppas blir kroppsbejakande och fullt av kamp och kraft.

SARA MEIDELL

Bli först att kommentera

Till sist möts vi i 1980-talets Stranger Things

Av , , Bli först att kommentera 0

Under en vår då de unga sprungit ifrån mig blir till sist Netflix-serien Stranger Things platsen där vi hinner ikapp varandra.

9, 8, 7, skoldagarna blev plötsligt så få innan terminen är över, så lite tid att hinna bli klar, med proven, sommarklänningarna, framtidsutsikterna. Vi är i tiden då allt springer ifrån oss och snabbast springer de som slutar skolan snart, de halvstora. Greta-generationen, hela tiden några steg före och aldrig blev deras försprång tydligare än våren 2019, aldrig blev det mer plågsamt hur riktningslösa vi vuxna är, hur vi tyst sätter vårt hopp till dem att visa vägen.
2, 3, 4 steg bakom, har jag själv också sprungit efter mina egna unga vägvisare, försökt komma ikapp för att få låna deras perspektiv en stund. För att få en skymt i deras hemlighetsfulla flimrande mobiler, skärmarna som alltid hunnit berätta allt jag velat säga till dem om världen, politiken och livet när de kommit hem på kvällarna – klockan 22, 23, 00, allt senare ju längre våren fortskridit.

1, 2, 3, 4 biljetter klickade jag hem när stjärnan lika ung som de själva kom till Sverige och den som frös mest när hon kom hit, var inte de som köade fem timmar utanför Fryshuset, utan jag i vinbaren i Globenområdet, som inte fattat att jag borde ha klickat hem en biljett nummer fem. Frånsprungen igen, tre steg efter, en vår med Billie Eilish i Spotify-version i stället för kött och blod.
10 av 10 gånger ska man som förälder bli upprörd över mejl från skolan om frånvaro, men under en Greta-termin, en klimatstrejkens vår, har Skola24-notiserna oftare styrt min färd mot samma demonstrationer dit de unga tågat – alltid för sent på plats ändå, alltid med deras ryggsäckar dansande iväg på avstånd, på väg till nästa kamp.

De springer så snabbt, ungarna, aldrig blev deras försprång större än våren 2019 och kanske borde jag inte bli förvånad över att det är en Netflix-serie som till sist blir platsen där de låter mig komma ikapp för en stund. Att det strömmade format som upphäver den linjära tidens regim blir den zon där vi kan mötas, med våra olika hastigheter.

Och lika lite borde det kanske förvåna att det enligt samma princip om upphävd tid, är i ett reaktiverat 1980-tal, som våra kvällar kommer att centreras kring. Årtiondet då jag föddes och som mina barn hyser den där lösryckta nostalgi till som unga personer alltid gjort till tider förr, då deras ”nu” ännu var ett hoppfullt ”sen”. Här utspelar sig Stranger Things, succéserien som de pratat om sedan 2016, som jag lovat se men ännu inte hunnit med, och som jag till sist får sällskap att komma ikapp med – kanske, önsketänker jag, för att även de drabbats av vårens vemod och längtan efter att stanna tillsammans en stund.
Vi tidsreser tillsammans till ett Indiana 1983, till brädrollspel, walkie-talkies, till barn som försvinner – vi springer tillsammans genom serien, för även här är det bråttom. Två säsonger ska vi igenom innan den 4 juli när säsong 3 släpps och kvällarna är försvinnande få, i det stegrande kvällsljuset, mellan pappaveckor och brännbollsyror och examensshower.

Desto större är min andlösa tacksamhet över att få dela denna hållplats i tiden, där lojalitet krävs gentemot varje minut av serien. Inget mobilflippande, inga mack-utflykter till köket, och fast mina medtittare vet precis vad som ska hända låter de mig själv upptäcka hur serien svindlande smärtsamt gestaltar både ett sci-fi-skräckens 1980-tal, men också ett sent 2010-tal. Samma kluvna världar, den synliga och monstrets osynliga, upp-och-ner-världen. Samma kloka, modiga och empatiska barn-generation, som tidigare än vuxenvärlden förstår att beväpna sig och ge sig ut i kamp – som springer före, precis som de själva.

5, 6, 7 avsnitt betar vi av – och samma kväll som Europa går till val, förintar den telekinetiska flickan Eleven monstret och sig själv i den sista delen av säsong ett. Och fast jag vet att vi redan nästa dag kan klicka igång säsong två är vemodet oförklarligt stort när vi växlar över från Netflix-appen till linjär-tv:s valvakor. Från den overkliga världen till den verkliga, men overkliga – med fascister och miljöpartier för våra barn att söka finna sina övernaturliga styrkor för att förinta eller springa ikapp och ingjuta sin kraft i.

Vi lyfter upp våra mobiler och i flödena ser vi bilder som sprids av den upp-och-ner-vända världen i Stranger Things, med sina spöklika vita fragment dansande i luften. Monstervärlden, men det är inte klipp från tv-serien som rullar upp, utan bilder på vårens chockartade asp-blomning, som i slutet av maj 2019 täcker landet i vitt fluff – en rekyl på monstersommaren 2018.
De försöker överleva, säger hon, den äldsta – och försvinner iväg, ut i den kväll som är ljus ännu ett tag.

SARA MEIDELL

Bli först att kommentera

Låt konstnärerna rasa mot recensenterna

Av , , Bli först att kommentera 2

En kritik av kritiken är ett hälsotecken i ett kultur-Sverige där både kulturlivet och kulturjournalistiken pressas. 

Bland många oskrivna regler som kringgärdar kulturjournalistiken finns den som handlar om att som upphovsman aldrig gå i polemik med kritikern efter en dålig recension.
Du kan svära så det osar i de närmaste leden, men går inte till motangrepp offentligt, har hederskodexen varit. Men i vår har denna regim omprövats – ett kulturkrig, kallade Medierna i P1 det i sin sammanfattning av situationen, och tog bland annat Pontus Stenshäll och Nicholas Ringskog Ferrada Noli som exempel på hur en kritik av kritiken vädrar morgonluft. Stenshäll, konstnärlig ledare för Göteborgs stadsteater, som för en månad sedan gick till storms mot den kritiker på Göteborgs-Posten som sågat hans verk, och så Ringskog Ferrada Noli, som efter att hans nya bok om opera sågats i bland annat DN och Svenska Dagbladet gjorde en egen recension av recensenterna på sin blogg och vann stort stöd i sociala medier. Ingen av dem ser heller något problematiskt med sin kritik-kritik, där Stenshäll menar att ”man måste bryta mot reglerna för konstens och läsarnas skull”, och Ringskog Ferrada Noli å sin sida hävdar att recensenten eller recensionen knappast hotas av hans motangrepp – två representanter för en hållning, som vi alltså lär se få starkare fäste framöver hos kreatörer, om vi ska tro trendspaningen.

Att konstnären talat tillbaka mot kritiker har skett i alla tider, det är bara formerna som förändras. Värt att notera i den trend som nu pekas ut är ändå hur kritiken-mot-kritikern speglar en ny offentlighet. En öppnare och mer demokratisk sådan, med plats för fler röster och samtal – men också hätskare och mer intolerant, med snabbare drev och de sociala mediers allt fler halvoffentliga ryggdunkande rum som när det kommer till kulturkritiken kan ge syre åt det kritikerförakt som alltid ligger latent i genren.
Lägg till det en ny kommersiell logik i kultursfären, med kulturinstitutioners alltmer professionaliserade pr-avdelningar, där kritikern inte sällan betraktas som en förlängd del av marknadsföringen och det blir tydligt att kritikerns ställning är hotad på nya och utmanade sätt.
Att kritikeryrket blir ännu mindre attraktivt än nu, och att en avprofessionalisering följer på det, är hot att ta på allvar för kulturkritiken och kultursamtalet i vidare mening – men vad debatten som vanlig missar, är att analysera hur den utpekade trenden märks i ett nationellt medielandskap, där en bild av helt andra problem framträder.

För bortom de storstadssammanhang där de aktuella exemplen på kritik-kritik hämtas, finns alla de mindre tidningar och redaktioner ute i lokalsamhällena, där bråkiga konstnärer är långt ifrån det som utgör det stora hotet mot kulturkritiken. Vad landets kultursidor och alla frilansande kulturkritiker ute i regionerna och småkommunerna – i de fall de ännu finns kvar – i stället har att kämpa mot är en generell nedmontering. Ett dränage inom både kulturliv och journalistik, där hela den intrikata och ömsesidiga relationen mellan en kulturkritik och en konstnärlig verksamhet som bär varandra, prövas betydligt hårdare än riksmedias resursstarka kultursidor med sina stora kritikernamn – som trots utrop om en hotad status och auktoritet ändå torde navigera igenom även denna kris.

För snarare än att attackera en kritiker i lokalpressen över en dålig recension, ligger det nog närmare hos konstnärerna utanför storstadsregionerna att knyta näven i fickan – inte riskera att framstå som bråkiga eller rent av oprofessionella i de lokala och regionala sammanhang där de har att finna sin överlevnad och sina kulturbidrag. Och i de fall där den lokala och regionala kulturkritiken riskerar att bli artig och ljum, handlar det ofta om samma överlevnadsinstinkter – att inte helt förmå distansera sig från den omsorg om sin stads eller regions kulturliv som en lokalt baserad kulturskribent naturligt hyser, vid sidan av sitt kritiska uppdrag.

Man ska sannerligen vara försiktig med vad man önskar sig – men att fler konstnärer och teaterchefer ute i landet skulle börja rasa mot recensionerna i landsortstidningarna, skulle utifrån detta perspektiv kunna välkomnas som ett hälsotecken. Ett intyg på ett kulturliv som ser en lokal kulturkritik som relevant nog att vilja gå i polemik med och engagera sig i. Samt, inte minst, ett kulturliv med en grundtrygghet som tillåter en sådan djärvhet.

Sara Meidell

Bli först att kommentera

Dags att backa Bildmuseet, Amanda Lind!

Av , , Bli först att kommentera 0

Det kritiska läget för Bildmuseet har glömts bort i Umeås museidebatt.

Museet Guitars har alltsedan start fått lov att finna sig i att bli föremål för debatt om mycket annat än själva utställningsverksamheten. Vad är ett museum, vilka aktörer som kallar sig museer ska en kommun driva, vad är turism och vad är kulturarv, är frågor som förblivit relevanta att fortsätta ställa genom åren och som också följer med när museet nyöppnar till helgen i Umeå Folkets hus.
Kunde vi någon gång låta gitarrmuseet bara få visa sina gitarrer i fred, kunde någon tycka. Så okej, varför inte i stället prata om elefanten i rummet i Guitars- och museidebatten? Nej, inte den dramaturgiska motparten Kvinnohistoriskt museum – även det museet har snurrat alldeles tillräckligt i debattluften. Nej, det museum jag talar om är förstås Bildmuseet – för trots att man aldrig bör ställa kultur mot kultur, vore det oförsvarligt att när Guitars nyinvigs med ett kommunalt stöd på 4,5 miljoner med sig i nytt bo, inte nämna de 5 kommunala miljoner som för sista året utbetalas till ett Bildmuseum som under detta och nästa år står inför ett mycket kritiskt stålbad.

Möjligen är det Bildmuseets höjd, kvalitet och ständiga styrkebesked som placerat situationen lågt på dagordningen i debatten – men succéutställningar, internationell uppmärksamhet och en publik verksamhet av tyngd till trots, är det en hotad verksamhet som blickar framåt. 2018 upphörde det tillfälliga stödet på 5 årliga kommunala miljoner som betalats ut sedan 2016 och samtidigt har från 2019 de tidsbegränsade bidragen till museet via Baltics donationsfonder upphört. I september i fjol stod det klart att Umeå kommun ändå backar upp Bildmuseet med 5 miljoner för 2019, men däremot har huvudmannen Umeå universitet genom Universitetsledningen meddelat att man inte kan skjuta till mer medel till Bildmuseets verksamhet än vad man redan gör. Det innebär ett tapp på 6 miljoner för 2020, vilket i grunden ritar om kartan för verksamhetens riktning, höjd och ambitionsnivå.

Som Umeåbo är det lätt att bli bortskämt närsynt när det gäller Bildmuseet, men zoomar vi ut till även ett så stort perspektiv som det globala, så tål det att påminnas om att museet där återfinns som en unik scen på norra halvklotet, med utställningar och konstnärliga utforskningar av internationell angelägenhet. Lika sällsynt är dock också museikonstruktionen, med ett universitet som huvudman (i Sverige finns utöver Bildmuseet bara Skissernas museum i Lund) – tyvärr, eftersom detta placerar Bildmuseet i finansiellt limbo där ingen kan åläggas formellt ansvar för att upprätthålla verksamheten, hur välrenommerad och högkvalitativ den än må vara.
Enligt den museiöversyn som Umeå kommun nyligen gjorde omfattas visserligen Bildmuseet av museilagen §1, men likafullt har universitetet rätt i att museiverksamhet inte ingår i dess kärnuppdrag – och varken Region Västerbotten (som aldrig bidragit med någon finansiering och som redan har delägarskap i tre museer), eller Umeå kommun, kan egentligen heller avkrävas formellt ansvar.

Betryggande är att bred politisk vilja tycks finnas inom kommunen för att säkra Bildmuseets fortsatta verksamhet, där en budgetpost på 4 miljoner årligen till och med 2021 enligt uppgift finns avsatt – men även med dessa medel säkrade återstår ett mångmiljontapp att lösa. Och med de långa produktionstider som gäller, som vid alla stora kulturinstitutioner, kommer kontrakt med stora aktörer ute i världen inför kommande års utställningar snart att riskera gå om intet om inte en stabil plan snart står i utsikt.

Frågorna som hovrat över Umeås lokala museikarta – vad är ett museum? vilka museer ska stöttas av det offentliga? – vidgar sig därmed till nationell nivå. För återstår tycks bara vara ett hopp till utökade statliga medel via Kulturdepartementet. Att det borde finnas utrymme att växla upp står klart – det årliga stödet på 700 000 kronor har inte räknats upp sedan museets start, vilket i realiteten beskriver en ganska drastisk sänkning.
Med ett nyligen invigt Nationalmuseum norr på Jamtli i Östersund manifesterades under den förra regeringens styre en statlig vilja att finnas med i tyngre museisatsningar ute i landet – åtminstone i fall där det handlar om kulturhistoria. Tänk vilken gåva till hela landets kulturella välstånd det vore om den nya kulturministern Amanda Lind (MP) kunde matcha detta med en rejäl satsning på samtidskonsten och låta Bildmuseet ytterligare stärkas som en nordlig scen, av långt mer än nationell kaliber.

SARA MEIDELL

Bli först att kommentera

Hos älgarna söker vi lindring för vår klimatångest

Av , , Bli först att kommentera 2

SVT-satsningen som livesänder älgens vårvandring inordnar sig i en uråldrig tradition av att glo på och kommentera naturen.

Varken harar eller kycklingar stod i centrum under den gångna helgen – nej, påsken 2019 blev det älgen som stal showen. Den 15 april började ”Den stora älgvandringen” sändas i SVT Play och under påskhelgens lediga stunder var det många som trillade dit och blev fast framför direktsändningarna från Kullberg, Västernorrland, där älgarna sedan tusentals år passerar årligen till sommarens betesmarker.

”Sakte-tv” är det norska begrepp vi fick lära oss, NRK:s framgångskoncept inom natur-tv sedan många år, som SVT nu matchar med sin storsatsning kring älgarnas vårvandring. Och med livesändningar som en vecka efter start återfinns på flera av topplaceringarna över SVT Plays mest sedda tycks programmen bekräfta den lekmanna-analys som ligger närmast till hands för att förklara populariteten: att natur i reality-tv-format blir precis det vi med våra uppkopplade popcornhjärnor mest längtar efter.

Men programmens genomslag hänger förstås också samman med just den uppkopplade dimensionen av det hela. Inte bara själva tekniken som placerar oss mitt i skogen, eller skogen mitt i bland oss, eller hur vi vill se det, utan i lika hög grad det digitala samtal som åtföljt sändningarna. Eller ja, utrop – för snarare än intellektuella reflekterande kommentarer har sändningarna spridits i samma lite primitiva anda som väderfenomen gärna kommenteras i bilduppdateringar – ”Snö!”, ”Sol!”. Klipp delade i sociala medier utan annan agenda än att utropa: ”Kolla! Älg!”

Detta fortsätter i sin tur förklara programmets dragningskraft – hur det ställer sig mitt i en uråldrig tradition av att glo på och kommentera naturen, mitt i brytpunkten mellan natur och kultur, just där mänsklig civilisation uppstår. Inför blicken av en älg i skogen föds en önskan att dela upplevelsen med en annan människa, kanske peka ut ett potentiellt byte – och ett språk tar form. Samma kollektiva instinkter då som nu: människan varnar sin flock för ett rovdjur, pekar ut en gynnsam boplats, lägger upp ännu en bild i insta-flödet av blommande körsbärsträd.

Så inordnar sig ”Den stora älgvandringen” ganska sömlöst i ett mångtusenårigt mänskligt evolutionärt system, där egentligen bara kommunikationsmedlen förändrats, från muntliga till digitala. Det stora skiftet handlar förstås i stället om hur människan i dag håller på att rubba själva naturen – och mot bakgrund av detta kan också en djupare förklaring till älgfebern spåras. Hur älgen i tider av klimatångest tycks kunna bjuda en särskild sorts tröst.

Från grottmålningarnas tidevarv har älgen alltjämt funnits i vår bild- och skriftkultur och har i modern tid fått något av en särställning som lågmäld klimataktivist. På 1970-talet lät James & Karin älgarna demonstrera och med en turistindustri byggd på älgskyltar och älgskit har också älgen bevarat sin status som symbol för oförstörd nordisk natur. Samtidigt har älgen, till skillnad från renen eller vargen, en tillräckligt låg politisk laddning för att utgöra en hyfsat neutral skogsromantisk samlingspunkt: en naturens Notre Dame, innan opinionen vände katedralen till något kontroversiellt – en varelse vi har en varm och lite förströdd relation till, men skulle försvara med stor kraft om den hotades.
Ur den svenska sagoskatten träder älgtjuren Skutt fram som en stark ikon – hur han i John Bauer-klassikern blev både lots och beskyddare av den spröda Tuvstarr, med sin mänskliga äventyrslystnad och naivitet.

Och kanske är det detta vi längtar efter när vi klickar upp livesändningarna från ”Den stora älgvandringen” i våra mobiler, låter dem rulla i hörnet på arbetsdatorn. Att få färdas tryggt på älgtjuren Skutts rygg genom en värld i alltför snabb förändring. Att få följa en konservativ flock längs samma stråk som de senaste 9000 åren. Få ta del av ett naturfenomen som underhåller med precis lagom mått av oförutsägbarhet, men i grunden tycks vara beständigt genom tiderna – till skillnad från bränderna, till skillnad från de förstörda insjöarna, alla de smältande isarna och larmen som ljuder allt högre.

Ja, så enkla och samtidigt komplicerade är väl vi människor, som de djur vi är. Härjar och söndrar, våndas sen och söker tröst. Klickar upp det där klippet som alla pratar om, renen som plötsligt photobombar älgsändningen. Fnissar, gillar och delar. Kolla! En ren!

Sara Meidell

Bli först att kommentera

Tatueringarna gav mig dödsångest

Av , , Bli först att kommentera 1

Min Notre Dame-kommentar tar omvägen förbi stick-and-poke-utsmyckningar och älvar som river.

”Ni skall inte göra något tatueringsmärke på er.” Så lyder Bibelns ord, Tredje Moseboken 19:28, och det är dessa jag haft i sinnet inför årets stora kyrkohögtid. Påsken, när familjen samlas, när den första vårvärmen samtidigt får långärmade tröjor att åka av och byxben att rullas upp. När påskens lidande plötsligt kan handla om att exponera vinterns ansamlingar av tatueringar för både äldre och yngre generationer.
Det var för något år sedan som alla svarta märkpennor plötsligt började försvinna från mina väskor och skrivbordslådor. När de återuppstod i form av klotter på tonårsdöttrarnas armar, händer och ben, roade det mig lite, som sådana där tonårsfenomen kan göra.

Möjligen blev jag lite nostalgisk kring det där rituella, hur ännu en generation skriver in sig i en historia av frigörelse medelst kroppskonst. Möjligen fascinerades jag också av hur den klottriga estetiken, smileys och feministsymboler om vart annat, så tydligt kopplade samman denna generations kroppskonst med en digital sfär, instagram-flöden fyllda av utsmyckade anklar och handleder. Och kanske var det därför jag inte reagerade mer än lite förstrött när döttrarna i vintras introducerade begreppet Stick and Poke som nästa steg i kroppsklottrandet. Hemmatatuering alltså, med nål och bläck, vi gör dem inte så djupa, de brukar blekna efter ett par månader sades det mig och jag tänkte; klottra på ni, gör era riter, ett kvinnotecken på ringfingret, varför inte?

I teorin borde det vara odramatiskt när våra barn nu på 2010-talet tatuerar sig. Vi 1980-talister som själva på bred front förargade en föräldrageneration med våra tribals och retromotiv. Vi som lär våra barn från förskoleålder att säga ”stopp-min-kropp” och genom hela deras uppväxt fortsätter försvara deras exklusiva och oantastliga rätt till sina kroppar. Vi som vänt tatueringarnas sociala stigma och i stället för att begråta barnens tatueringar markerar status genom att vara uppmuntrande nyfikna inför deras utsmyckningar.

Så varför darrade hjärtat ändå till i omedelbar sorg när döttrarna snart kom och visade sina smileys och djurmotiv på vrister och armar? En lätt vibration av dödsångest, men långt ifrån sammankopplad med infektionsrisk, eller någon tro på att känslan varit annorlunda om de varit ett par år äldre och juridiskt fria att sticka sig fulla med bläck.
Jag hade svårt att förklara min reaktion, både för mig själv och för flickorna, men vädjade med illa dold desperation till dem att åtminstone inte göra fler, eller fylla mer bläck i de redan gjorda.

När bilderna från den brinnande Notre Dame på måndagskvällen når oss, ska det bli hon med smileyn på ankeln som ger mig insikt om tatueringsångestens underströmmar. Berörd, som en hel värld av psalmsången utanför katedralen, av sorgeklangen genom sociala medier, börjar hon prata om söndagens cykeltur längs älven. Vi hade då fascinerats av det dramatiska i isar som raskt och ljudligt brister och nu säger hon att branden i Notre Dame är skrämmande på samma sätt som en naturkatastrof. Inte branden i sig, förtydligar hon, men hur kyrkan genom sitt symbolvärde och historia närmast kunde betraktas som natur, lika laddad av känsla av evighet, lika djupt förankrad i så många människors bild av världen och existensen.

Och när hon med dinosaurien på insidan av överarmen senare ringer upp och också vill dela saknaden över en förlorad kulturell referenspunkt, Disneys och vår egen turistversion likväl som Europeisk konstskatt, har insikten inom mig djupnat, kring sorgen och tatueringarna – men också kring sorgen, katedralen och naturkatastroferna. Hur dödsångesten, framkallad av systrarnas bläckristningar i sina kroppar, berättar om en krossad önskan om att livet aldrig ska sätta sina outplånliga märken, att allt alltid ska vara beständigt, vackert och oförstört. Men hur tatueringarna som barnen ändå gör, också påminner om att livet, oavsett vi vill det eller inte, kommer att sätta sina märken och att vi har att bära dessa med oss.
De unga ska alltid fortsätta skapa sina kroppsliga tidskapslar och alltid också bära kroppsminnet av en given tid då livet kändes oändligt. Och en medeltidskatedral har sina bränder och förintade kulturskatter, sina kollektiva sorgeprocesser – men också sina epoker av restaurering och återuppbyggnad, sina tider av livskraft och möjligheter till omförhandling och nya kunskaper.

Och när plusgraderna väller in över påsksammankomsterna där generationer ska mötas och bråka sig samman om kulturella referenspunkter och symboler, ska de blottade tatueringarna intill den skenande vårgrönskan bli en vacker tavla över detta – livet, hur det sätter sina outplånliga spår, hur allt alltid ändå ska förändras och återfödas.

SARA MEIDELL

Bli först att kommentera

Khemiris novell om våld är problematisk

Av , , Bli först att kommentera 1

Det finns mycket att tycka om i satsningen på litteratur som väg för att hindra våld i nära relationer – men den förenklade bilden av människan och litteraturen blir ett problem.

Timingen kunde inte ha varit sämre, eller bättre, beroende på hur man ser det. Precis på krönet av den andra vågen av metoo, kritikstormar mot ett mytologiserande av manligt mörker och skyddande strukturer för manliga våldsverkare skakar nationalscenen – då kommer den store samtida nationalskalden med en text som dundrar rakt in i debatten genom att inta just våldsverkarens verklighet.
”Sista måltiden” är titeln på Jonas Hassen Khemiris novell, skriven som ett beställningsjobb till hjälplinjen ”Välj att sluta”. Texten, som följer en kontrollerande man och pappa genom hans eftermiddag och det som ska bli hans sista måltid med flickvännen, skulle genom att skildra våldets psykologi och praktik få våldsbenägna män att söka hjälp i tid, det var tanken och uppdraget.

Efter publiceringen i Expressen i helgen delades och hyllades novellen och initiativet snabbt av många. Samtidigt höjdes också kritiska röster i sociala medier, där texten anklagades för att göda destruktiva myter om våld, bland annat genom att porträttera mannen som ett offer för okontrollerbara krafter och negligera det psykologiska våldet genom sitt fokus på det första slaget som avgörande för att bryta en relation.

Klart är att det finns mycket att tycka om i detta projekt. Först som sist förstås, hela den tilltro till litteraturens kraft att förändra liv som satsningen vittnar om. Med minnet ännu levande av hur Karin Boyes ”I rörelse” kidnappades till bilreklam för några år sedan, tar man också instinktivt och varmt emot varje seriösare initiativ till att bruka litteratur i kampanjsyfte. Och för en litteraturälskare är det förstås omöjligt att inte falla för liknelsen mellan Stig Dagermans kampanjnovell ”Att döda ett barn” från 1948, som i intervjuer om projektet framhålls som en inspiration – och skulle en Dagerman för vår tid utses, skulle Jonas Hassen Khemiri onekligen ligga bra till.
Lika lätt skulle kunna vara att, utifrån de uppretade reaktionerna, välja att betrakta novellen som en testballong för offentlighetens tolerans för litteraturens friheter att inta varje perspektiv av det mänskliga, även kvinnomisshandlarens – och utifrån det fälla dom över en bekymmersam lomhördhet inför litteraturens behov av frihet.

Men hur mycket man än må älska sin JHK eller litteraturens frihet, skulle det i detta fall vara ett misstag att inte ta invändningarna i beaktande. Problemet ligger dock inte i själva novellens innehåll – Jonas Hassen Khemiri vill varken försvara eller förenkla mekanismerna som ligger bakom våld i nära relationer och han gör en spännande och i stora delar trovärdig kameraåkning genom det inre förhandlandet som pågår i mannen i novellen, hur han bygger upp en logik inom sig för att legitimera sina handlingar, sin kritik av flickvännen, det latenta hot han lägger över henne.

Det problematiska är förstås i stället den grundsyn uppdraget grundar sig i: den om människans vilja till det goda och den blinda tron på bildning och upplysning som vägen dit. Om bara kvinnomisshandlaren med hjälp av novellens mansgestalt kan få syn på sitt inre våldssystem, så kommer han att agera för förändring. Men hur kan vi vara helt säkra på det?
Det är en långt driven tanke, men Gud förbjude om novellen i stället skulle inspirera eller legitimera till fortsatt förtryck eller våld. I premissen för uppdraget, hur mycket den litterära gestaltningens frihet än understryks, finns kort sagt alltså bara utrymme för ett sätt att påverkas av novellen.
Allt detta visar på en förenklad och schematisk bild av både människan och litteraturen, just den instrumentella dimension som kampanjmakarna med detta litterära initiativ förmodligen hade ambitionen att undvika.

Som ren text betraktad blir inte novellen mindre intressant för detta och hade den publicerats i annat sammanhang hade den kunnat läsas friare, som ett experiment och ett utforskande av våldets psykologi, med höjd tagen för litterär risk och en öppen utgång av läsningen. Men som kampanjmaterial blir den svår att läsa utan känslan av att utsättas för, kanske inte våld, men ett destruktivt kontrollbeteende.

SARA MEIDELL

Bli först att kommentera