Ge oss pjäsen om den inställda premiären

Av , , Bli först att kommentera 1
Vad är politisk teater och hur instrumentell kan en beställning få vara? Omständigheterna kring nedläggningen av Röst väcker frågor som behöver klar sikt.

En inställd premiär är ett teaterdrama i egen rätt – Västerbottensteaterns avblåsta storsatsning Röst ett sådant med tragedins förtecken. Med två dagar kvar till premiär tillkännagavs i förra veckan att föreställningen skjuts på framtiden och på tisdagen kom beskedet om en totalnedläggning. Ett radikalt beslut med frågor väckta som liksom var gång stora kulturprojekt går i graven bör ges så klargörande svar som möjligt.
Konstnärliga eller personliga schismer? Yttre eller interna påtryckningar? En regissör som slutar tro på sin föreställning – en ensemble som slutat tro på sin regissör? Spektrat av möjliga orsaker bakom en nedlagd föreställning är omfattande och klar sikt behöver därför råda kring omständigheterna – kanske är det särskilt viktigt just nu, i tider då kulturen prövas hårt, att förstå var i en process det gått snett.

Konstnärliga brister var förklaringen som gavs av teaterchef och konstnärlig ledare Fransesca Quartey när beslutet om inställd premiär kom efter förra veckans publikgenomdrag på onsdagen. En föreställning som inte blivit vad man hoppades på, vars innehåll inte stämmer överens med det som utlovats, var skälen som angavs och en första instinkt kunde vara att hylla beslutet som ett uttryck för mod och välmående. Det ligger i konstens villkor att somligt inte blir färdigt – runt den konst av betydelse som blir till finns alltid restprodukter, det halvfärdiga, det halvtänkta – och en avblåst premiär skulle mot bakgrund av det kunna tecknas som ett dubbelt kvalitetsmärke, såväl konstnärligt som ekonomiskt. Ett kvitto på en institution som inte kompromissar med det konstnärliga och där det finns utrymme att bromsa det som inte når fram.

Men i kontakt med den konstnärliga ensemblen dagen efter är välmående och mod det sista som signaleras; kris, förvåning och chock är i stället den bild regissör och dramatiker ger efter beskedet som kom som en fullständig överraskning. Bilden som framträder av den process som lett fram till det krismöte som på måndagen hölls på teatern, ger känslan av en traumabearbetning som skulle behöva nå långt utanför teaterns väggar. Frågorna pekar vidare mot en nödvändig diskussion om vilka villkor som teatrarna arbetar under och hur tillräcklig tid för konstnärliga processer ska säkras i institutionernas tuffa produktionsscheman.

Vad gick snett och var? I försöken att kartlägga detta blir ett första spår att följa det om beslutet att lägga ned handlar om konstnärlig kvalitet eller om olika konstnärliga visioner.

I samtal med regissör och dramatiker framträder en inledande åtskillnad i uppfattning kring hur uppdraget – att skapa en föreställning om demokrati och vilken roll den spelar i våra personliga relationer – skulle gestaltas. En politisk kabaré var teaterns förslag till regissören, som dock snart fick gehör för en annan tolkning, en friare fantasi, en politisk saga mer än plakatpolitik. Under vinter och vår tar föreställningen form enligt denna vision, en dramatiker kopplas in efter önskemål från regissören och trots hög tidspress är bilden som ges den av en process som hela tiden sanktioneras och hejas på av Unghästen, som under Fransesca Quarteys mandat har det konstnärliga ansvaret för produktionen. I ett sent skede uttrycker teaterchefen en oro över om pjäsidén rymmer den politiska vision hon lagt i uppdraget, men någon diskussion om djupare omtag förs ej och föreställningen får fortsatt stöd att svida om till premiär.

Att beskedet blir en obegriplig kalldusch när ensemblen efter första publikgenomdrag står i startlinjen för premiär, är därför begripligt. Obegriplig är också den förklaring Fransesca Quartey då ger till det sena beslutet; en respekt för den konstnärliga processen och ett hopp in i det sista att det ändå skulle hålla. Vilka konstnärliga pusselbitar, undrar man, förväntades komma på plats som inte fanns två, tre veckor innan premiär? Och varför kliver inte en teaterchef in långt tidigare med ett beslut om uppskjuten premiär, i ett läge som uppenbarligen var så skört så nära inpå premiär?

Frågorna pekar vidare mot en nödvändig diskussion om vilka villkor som teatrarna arbetar under och hur tillräcklig tid för konstnärliga processer ska säkras i institutionernas tuffa produktionsscheman – vilket också tacksamt är vad Fransesca Quartey utlovar i det uttalande som följer beskedet om nedläggning.

Samtidigt finns skuggbilden kvar – att vi bakom det skrotade projektet finner en teaterchefs önskan om en helt annan pjäs. För om skälet till att lägga ner föreställningen är att tillräckligt med tid inte givits, varför då inte ge projektet mer tid och låta produktionen komma i mål?
En förklaring utifrån denna vy är förstås rent spekulativ, men kunde ändå sägas ligga i linje med Fransesca Quarteys chefskap som alltjämt befunnit sig långt inne i den konstnärliga produktionen. Utöver sin medverkan på scen i flitigt spelade musikföreställningen om Billie Holiday, var det teaterchefen själv som stod för regi och koreografi till sommarteatern Sound of Musicals och dessförinnan för manus till 2016 års En julsaga. Även förra omgångens sommarteater, publiksuccén Ringaren i Notre Dame, stod Quartey som manusförfattare av och därtill regi, efter att i ett sent skede efter en konstnärlig skiljaktighet ha bytt ut den regissör som ursprungligen rekryterats.

Allt detta tecknande en ledare med en stark konstnärlig vision, vilket inte behöver vara fel – och konstnärer är ju att föredra framför teknokrater på chefsposterna vid våra kulturinstitutioner. Men om nedlagda projekt har sitt upphov i konstnärliga visioner som krockar snarare än konstnärlig kvalitet, är klarspråk om detta nödvändigt – i detta fall en motstridig uppfattning om hur ett budskap om demokrati och politik kommuniceras till en ung publik. Varför inte, av respekt för den unga publiken, ge dem den friare fantasi som låg redo för premiär?

Detta berör det andra spår som projektet Röst och den inställda premiären öppnar upp, vilket är en vidare diskussion som sträcker sig långt utanför Västerbottensteaterns väggar; frågan om var gränsen går mellan ett konstnärligt verk och ett pedagogiskt material och hur vi ska tänka kring teater, eller för den delen hela kulturen, som bruksvara.

Röst var en pjäs som skulle handla om demokrati och rösträtt, men i undertexten i uppdraget låg också att den skulle uppmana unga att gå och rösta – en beställning inte bara av ett innehåll således, utan också av en förväntad effekt på en publik. Att sådana förväntningar hyses kring ett teaterprojekt, låt vara en skolföreställning, tecknar en besvärande instrumentell kultursyn där hoppet givits upp om både publikens förmåga att ta in det komplexa och om fiktionens och den friare konstens kraft. Varför inte, av respekt för den unga publiken, ge dem den friare fantasi som låg redo för premiär, det Alice i ett politiskt Underland som skissades fram – särskilt som en pedagogisk krockkudde ju också fanns i det publiksamtal som ingick i upplägget?

En nedlagd föreställning kan signalera mod – men mod kan också vara att som teaterchef ta en djup inandning och låta det konstnärliga team man givit förtroendet att tolka ett uppdrag få gå i mål med en friare vision än den man beställt.

Och vill man sedan komplettera med en rakare föreställning med tydlig pedagogik och politik, vore en god idé att göra den stora föreställningen om den inställda premiären.

Sara Meidell

Bli först att kommentera

Hello Richard Florida – Umeå speaking!

Av , , Bli först att kommentera 0

Ett samtal mellan en nästan färdig stad och en urbanist som ångrar det mesta han sagt.

Umeå: Hej Richard, Umeå här – hoppas vi har nått rätt person nu, den store urbanisten Florida? Fint. Jo, vet inte om du känner till oss, du har ju många fans – men du är en stor förebild och vi har ganska länge följt dig. Din bok, ”Den kreativa klassens framväxt”, vilken bibel det har varit för oss, hela konceptet med talang, teknologi och tolerans. Passade våra tankar om det framtida Umeå som hand i handske, detta med kulturdriven tillväxt och att locka till sig smarta kosmopoliter för att säkra välstånd och utveckling.

Så, nu har vi byggt några år – den kulturdrivna staden. Och i höst börjar vi äntligen se mållinjen – så nu vill vi bjuda in dig för att visa hur det blev. Kanske fira lite. Vad säger du?

Richard Florida: Oj – hedrande, verkligen. Oj. Först bara: ”Den kreativa klassens framväxt” har ju drygt tio år på nacken, det vet ni va? Och jag har ju haft lite nya texter och teorier på gång på senare år – det känner ni säkert till? Men ett besök, absolut – jag är fullbokad en tid framöver, men låt höra. Umeå alltså, jag har hört talas om er, det urbana undantaget i nordlig glesbygd, visst? Universitet, regionsjukhus, Volvo lastvagnar, operahus och radikala kulturgräsrötter. Europeisk kulturhuvudstad ganska nyligen också va?

Umeå: Just precis, det urbana undantaget ja – och precis, just det med kulturhuvudstad föll ju väldigt väl ut med dina teorier. Umeå2014, nålen på kartan för inversteringar och turism. Väldigt vältajmat för att få spaden i jorden till sist också – hade ju blivit en rejäl långbänk vid den tidpunkten, hela stadsomvandlingen. Och precis, gräsrötterna är vi också väldigt nöjda med. Gör-det-själv-känslan, den har haft ett högt värde för oss.

Richard Florida: Så fint, jo, jag hörde talas om Lokstallarna nu senast, det lät intressant – bra att ni kom ihåg att spara plats för de fria initiativen i den nya staden. Och den ikoniska musikscenen mitt i stan har ni ju också, Scharinska villan va? Helt rätt tänkt att värna också denna gren av de kreativa klasserna, viktigt för balansen. Låter lovande. Och gatukonsten, den håller ni också vital?

Umeå: Alltså. Just Lokstallarna är dessvärre avvecklade – visst, det var lite spännande ett tag och bra för dynamiken i debatten och så, men husockupation kändes ju lite, ja… Och graffitin fick vi också tyvärr nyligen släppa, svårt att hålla städat kring just den sortens konstyttring. Men vi har en lite mer varumärkessäker variant av gör-det-själv. Alltså: vi på kommunen gör det själva. Ibland i samarbete med näringslivet – kulturhuset Väven är ju ett fint kommunalt-privat exempel. Vi tänker att det blir mer hållbart så, den kreativa klassen har ju ibland väl marxistiska tendenser och det gäller att inte skrämma bort investerarna.

Fasader är också något vi jobbat mycket med. Ett jättefint exempel är ju Scharinska villan som du nämnde, som helt höll på att festas sönder. Den rustade vi upp och fick såld och har de bästa tänkbara hyresgäster, företagshotell med visioner. Samma med en annan kulturscen, Sagateatern – verksamheten avvecklad, men ändå exempel på hur man kan jobba med symboler i stadsbilden. Spelar bra mot det nya, hotellen och så.

Richard Florida: Låter som en rejäl utrensning…?

Umeå: Nja, mer att vi snyggat upp – sorterat upp stadsrummet lite, var sak på sin plats, med bra stråk för handeln och så vidare. Som sagt, nu har vi bara lite byggställningar att få undan och någon grop att fylla igen, men lagom till vintern har vi sagt att vi ska kunna vara där; The Cool City, ha ha. Så vad säger du – kan vi locka hit dig på ett besök? Det kan ju vara något för dig att visa upp, det lyckade exemplet.

Richard Florida: Okej. Detta är verkligen besvärande – men jag förstår att ni inte läst det senaste jag skrivit. En ny bok, den har inte kommit ut på svenska, men börjar vara rätt omskriven. ”The New Urban Crisis: How Our Cities Are Increasing Inequality, Deepening Segregation, and Failing the Middle Class—and What We Can Do About It.” Ja, en lång titel, men ni förstår vad det handlar om. Det har helt enkelt visat sig att jag haft fel om en del saker. Kanske varit överdrivet optimistisk i fråga om stadens potential.

Umeå: Inequality och segregation – mer segregation och ökade klyftor i den kreativa staden, är det vad du säger?
Det du säger är att det där med ”Den kreativa klassens framväxt”, inte är något du längre står för..?
Det var ju en – ja, oväntad vändning, minst sagt. Vi är ju många här i Sverige som trodde på dig. På konceptet.

Richard Florida: Jo. Jag också. Tro mig, det var en oväntad vändning även för mig, detta att stadens inbyggda ojämlikhet kunde få så dramatiska konsekvenser. Toronto brukar jag nämna, min hemstad, vilken ögonöppnare. Bastionen för progressiv urbanism, välmående och mångfald, tänkte man – och så visar det sig att klassmotsättningarna under ytan var starka nog att rösta fram anti-urbanisten och högerpopulisten Rob Ford till borgmästare. Och tro mig, kan det hända i Toronto, kan det hända överallt.

Umeå: Jaha, men ändå onekligen ett prekärt läge detta. Vi har ju lånat en del pengar för det här. Förväntade oss ju de långsiktiga effekterna du pratat om.

Richard Florida: Tyvärr – den där trickle-down-effekten kan man inte räkna med, pengarna flödar varken nedåt eller utåt från den nya staden. ”Winner-takes-all-urbanism” är dessvärre det nya.
Men detta kan inte vara en fullständig överraskning? Ni måste ha noterat tecknen? Hur är det med inkomstnivåerna och fastighetspriserna – hade ni inte några på ert eget universitet alldeles nyligen, som pekade på klara tendenser till bostadssegregation i ert Umeå?

Den kreativa klassens stad säger ni – men var har kulturarbetarna och konstnärerna råd att bo? Renhållningsarbetarna som städar efter reklamarna och it-entreprenörerna? Och konferensanläggningar och hotell, lika överbelagda som förskolor och äldreboenden?

Jag förstår er besvikelse, men dessa krafter ligger utom min kontroll – är en del av en större kris. Brexit, Trump, skenande högerpopulism, ni vet…
Men ni sa att staden inte riktigt var färdig? Ni kan ju fundera på om något går att justera?

Umeå: Fotbollshall…? Evenemangsarena…?

Richard Florida: Nja, tänk mera i termer av bostäder till rimliga priser och mer inkluderande infrastruktur. Ni kan ju börja med att läsa min bok. ”The New Urban Crisis” – jag ber förlaget skicka ett gäng till kommunkontoret. Så kan vi ju höras framöver om att boka nån föreläsning – jag är säker på att vi kan hitta ett bra pris. Lycka till hörni!

Bli först att kommentera

Besvärande bild av ryggdunkande kulturelit

Av , , Bli först att kommentera 1

Jäv och oheliga allianser skadar kulturen i många led. Kalibers granskning av Konstnärsnämnden understryker vikten av säkra stödsystem i utmanande kulturpolitiska tider.

Knappt har kulturhösten inletts förrän det kan konstateras att det gamla kulturföraktet sällan haft mer bördig jordmån.

På bio rullar Ruben Östlunds The Square som en plågsamt träffande skrattspegel för konstvärldens manér och ytlighet – tätt följd av en verklighet som överträffar sig själv i fråga om tomma poser. Flaggstången på Sergels torg det senaste exemplet, ett av alltför många tröttsamt förutsägbara konstverk på senare år med den tröttsamt förutsägbara dramaturgi där utfallet ofta blir ett aningens ökat konstförakt på bekostnad av intellektuell vinning.

Och så nu i veckan, granskningen i P1:s Kaliber om misstänkt vänskapsjäv i Konstnärsnämnden, den statliga myndighet som ger stipendier till enskilda konstnärer. 2,3 miljoner, visar granskningen, har betalats ut i stöd till personer som på olika sätt har personliga kopplingar till flera ledamöter inom Konstnärsnämnden.
Bilden som ingår bland favoriterna hos de krafter som av olika skäl vill begränsa den fria konsten – den av en korrumperad kulturelit som dunkar varandra i ryggen – är besvärande svår att vifta bort.

”Kulturkamraterna” löd också vinjetten under vilken norska Dagbladet i somras publicerade granskningen av norska Kulturrådet, där samma problem blottläggs som i granskningen av Konstnärsnämnden (Kaliberredaktionen, ska sägas, har endast utrett musikerna – men Konstnärsnämndens svaga undanmanövrar vid pressande frågor från SR antyder samtidigt att få skäl finns att tro att det skulle se påtagligt bättre ut i de andra konstnärliga fälten)

Genom att kartlägga vänskapsrelationer på Facebook kan tidningen peka på besvärande kopplingar mellan bidragsbeslutande personer i Kulturrådet och mottagare av kulturstöd. 18 564 ansökningar till Kulturrådet har granskats, där den sökande kopplats till de personer som behandlat deras ansökningar. Är du Facebook-vän med minst en person i den grupp som bedömt ansökan, visar kartläggningen, fördubblas chansen att få pengar. Ju fler Facebook-vänner i de behandlande grupperna, desto högre blir dessutom stödet – 58 000 kronor per Facebook-vän, har Dagbladet räknat ut.

Greppet i granskningen är djärvt och en smula okonventionellt, men tendensen som pekas ut får i artikeln stöd av framstående forskare med kunskap om maktnätverk och norsk kulturelit.
Därtill, inte minst, av en röst från insidan, den tidigare Umeåbaserade konstnären Lars Cuzner. Efter flera års uppdrag i bedömningsgrupper i Kulturrådet hoppade han i våras av i protest mot den feghet och vänskapskorruption han konstaterat: ”Det är I’ll scratch your back, you’ll scratch mine. Det är inte så att de bästa projekten får stöd. Absolut inte”, säger han till Dagbladet.
”De som får stöd är nöjda och håller käft. Alla som inte får stöd och står fria att kritisera Kulturrådet kan enkelt avfärdas som bittra. Ett perfekt system – för dem själva”, sammanfattar Cuzner vidare ett orubbligt och mycket problematiskt norskt stödsystem.

Hur giltig denna beskrivning är av ett svenskt sammanhang vore välgörande att få se luftas i offentligheten framöver. För väldigt bekymmersamma är de vittnesmål som hörs i spåren av granskningen, om att jävsproblematiken som nu uppdagats inte är någon enskild fadäs. Konstnärsnämndens försvarsresonemang, där man försöker släta över kritiken genom att hänvisa till en liten bransch och hävdar att den som har kompetens att bedöma ansökningar oundvikligen också har breda kontaktnät i konstnärsled, speglar därtill en besvärande instinkt av att vilja bevara en elitistisk exklusiv air kring kulturen.

Jäv, oheliga allianser eller bara misstankar om sådana hos myndigheter som fördelar kulturstöd skadeskjuter kulturen i många led. I första hand förstås genom hur ett systematiskt gynnande av en liten skara konstnärer hindrar mångfald inom konstnärsskrået och i förlängningen även konsten. Vidare genom att utgöra en ökad stress inom en yrkesgrupp som, redan utsatta som de är på en arbetsmarknad av ytterst osäkra villkor, verkligen inte behöver belastas ytterligare av oro över icke-fungerande stödsystem. Slutligen genom en förtroendeförlust hos allmänheten, där rapportering om en ryggdunkande kulturelit alldeles i onödan riskerar spä på ett konst- och konstnärsförakt.

Att debattera former av stöd till kulturskapare bör stadigt göras och utgör en viktig del i en vidare diskussion om konstnärlig kvalitet och vilka modeller som ska tillämpas för finansiering av kulturen.

Frågor om vänskapsjäv och oberoende inom kulturvärlden är ett annat tema att hålla levande framöver. För det är inte bara bidragsfördelande myndigheter som har att finna tillräckligt kunniga bedömare som samtidigt placerar sig på tillräckligt långt avstånd för att säkerställa neutralitet – kulturjournalistiken är ett annat fält i en kulturens större infrastruktur, där jävsproblem och kotterier i förlängningen kan sätta konstnärlig frihet under press.

Tangerar det senare fältet gör Kalibers granskning, genom att understryka vikten av en stark och fri press. Förhoppningsvis gör Konstnärsnämnden som man utlovar i radio, en översyn av sin policy – för lika viktigt som granskningarna av kulturens stödformer är i dagens kulturklimat, lika viktigt är att raskt åtgärda brister som avslöjas för att säkerställa legitimitet och arbetsro för kulturen och konstnärerna.

Krafter som vill skjuta den fria kulturen i sank är piggare än någonsin och tar i dag varje chans att underminera den konstnärliga friheten och de bråkiga samtidskonstnärerna. Med Sverigedemokraterna trampande i farstun, redo att kasta sig över kulturpolitiken, måste systemen för stöd till konstnärer vara oklanderligt skötta när vi går in i en valrörelse.

Konsten behöver inte vara begriplig – men kring dess finansiering måste största möjliga klarhet råda.

SARA MEIDELL

Bli först att kommentera

Låt konstnärerna riva maktens väggar

Av , , Bli först att kommentera 0

Fallna monument och kunglig icke-närvaro vid Sametingsöppning väcker angelägna frågor om den politiska konstens faror och om verklig och symbolisk makt.

Året är 2020, men det hade kunnat vara sensommar 2017, när konstmuseet X-royal i Ruben Östlunds The Square installerar utställningen som ska skapa skandal och blottlägga en cynisk konstvärld i ett av många glödande samhällskritiska spår genom filmen. I en dråplig scen demonteras statyn av den ridande Karl IX under ovärdiga former, för att ge plats åt filmtitelns och konstprojektet The Square. Rutan där tillit och omsorg påbjuds, den ruta som sedan symboliskt löper genom filmen som en testyta för mänsklighet och empati.

Kusligt nära verkligheten lägger sig filmens intro. För utöver Ruben Östlunds ansökan hos Göteborgs kommun från i somras om att – inte demolera, men väl förflytta statyn av ryttarkungen Karl IX från Kungsportsplatsen för att där uppföra en tillitsruta – så har ju statyer av forna maktmän efter Charlottesville skapat debatt med svallvågor över världen.

Vem ska ta första spadtaget, undrade Jens Liljestrand till exempel i Expressen i längtan, inte efter handgripliga attacker vilket somliga ville ha det till, utan efter ny hetta i debatten om gamla krigarkungar. Svar kom snart från nätets undervegetation, med ett rykte på Flashback där det påstods att vänsterextrema AFA planerade att riva Karl XII-statyn i Kungsträdgården – falskt, kunde snabbt klargöras, men en händelse som ändå manar till fortsatt debatt utifrån Liljestrands fråga. Hur ska vi förhålla oss till maktsymboler i offentligheten? Till de kungliga? Till den påkostade samtidskonstens monument, som ju i minst lika hög grad markerar makt och kapital, men av annan sort?

Inga kungliga drabanter är längre med som taktfast marscherande markering av kungamakt vid riksmötenas öppning, däremot kvarstår symbolisk representation genom kungens närvaro vid den politiska maktens höstupprop. Annat är läget vid Sametingets öppningsceremoni i Östersund i dag – hit kommer i år inte kungen, inte heller statsministern, detta dock enligt en längre men icke desto mindre missklädsam tradition av ickenärvaro.

Samisk underhållning går bra men den samiska nationen och det samiska folkets betydelse är tydligen inte lika underhållande, löd Sametingets ordförande Stefan Mikaelsson skarpt formulerade kommentar till den totala frånvaro från kungahuset som in i det sista såg ut att bli fallet. Efter eskalerande kritik, bland annat framförd av Petter Bergner på ledarplats i VK och ÖP, lyckades nu hovet flytta några bitar i kungahusets livspussel och när Sametinget i dag öppnar finns kronprinsessan Victoria på plats, jämte, från regeringen, kulturministern.

Med ett nödrop klarar uppställningen den ceremoniella plikten, men ekot från Mikaelssons ord är påtagligt. Att kulturministern, som har det formella samordningsansvaret för samiska frågor och i uppdraget idogt manifesterat sitt engagemang (från besöket på Västerbottens museum i våras minns vi till exempel en minister i tårar som tog del av information om arbetet med repatrieringsprocessen av samiska kvarlevor), finns på plats är självklart. Men lika självklart kunde man tycka att Stefan Löfven borde slutit upp jämte Bah Kuhnke vid öppningen av den samiska befolkningens folkvalda organ. Om inte annat så för att backa upp sina vackra ord från regeringsförklaringen 2015, där han särskilt lyfte fram insatser för att stärka samiskt inflytande och delaktighet.

Och att kungen trots två års framförhållning i inbjudan inte förmår planera närvaro detta jubileumsår, undergräver allvarligt den legitimitet kungahuset ännu gör anspråk på, som symbol för historiskt betydande skeden i Sverige.

 

Ska samer bara underhålla? Frågan riktar sig med vidare adress mot den oroande undertexten i den stora mobilisering som skett på senare år inom den samiska konsten, där dess radikala potential hyllande och upprepande påtalats. För trots att konstens betydelse som arena för att belysa historiska och samtida oförrätter mot samer verkligen inte ska underskattas – otaliga är exemplen där konsten, filmen, litteraturen genererat debatt och kunskapsspridning, där tanken nu senast hisnat inför scenariot av ett globalt genomslag om Sameblod blivit Sveriges Oscarsbidrag i stället för ovan nämnda The Square – så måste frågan ställas med oförtröttlig envishet: hur långt bör och kan konsten sträcka sig in i politiken?

Konsten såväl som vår kungahistoria med alla dess monument påminner om att symbolisk representation går i två riktningar – å ena sidan finns propagandans potential, å andra sidan möjligheten för den verkliga makten att i kulisserna operera efter helt annan agenda än den som visas utåt.

Det samiska sammanhanget blir ett fält som påminner om frågor viktiga att fortsätta belysa i konstvärlden. Var går skiljelinjen mellan symbolisk och verklig makt? Vilka blir konsekvenserna när en politisk kamp alltför hårt knyts vid enskilda konstnärer?

Vilka nya övergrepp i fråga om konstnärlig frihet riskerar att begås i den goda sakens namn? Vilka andra dimensioner, som klass eller kön, döljs när en politisk etikett, i detta fall det samiska, klistras för stor över ett konstnärskap?

I The Square har Ruben Östlund avskaffat monarkin och gjort om kungliga slottet till konstmuseum. Å ena sidan möjligt att tolka som en drift med en konstvärld lika tömd på makt som någonsin ett samtida kungahus.

Å andra sidan, en bild att ladda med hopp. För, konstnärsvärldens manér och hierarkier till trots: vilka kunde vara mer lämpade än konstnärerna att släppa in i forna maktcentra för att möblera om dess innerväggar?

 

SARA MEIDELL

Bli först att kommentera

London lärde mig om våldets nyckfullhet

Av , , Bli först att kommentera 0

Den obligatoriska bildningsresan efter gymnasiet gav inblick i en frigörande vardaglighet trots ständigt terrorhot.

Terminsupptakt, upprop, veckan är här av återvändanden till vardag, till klassrummen. Men terminsstart är också att lämna, att ge sig ut på andra bildningsresor än skolbänkens. Ut i Europa, ut i världen, är ett klassiskt påbud som med djupa historiska rötter ännu riktas mot utsprungna gymnasister – och som möjligen, åtminstone borde så vara fallet, också tas emot med förhöjd lyhördhet hos de privilegierade unga som kan resa och komma tillbaka, i en verklighet där andra jämnåriga i det nya Sverige begränsas av hopplösa asylprocesser som omöjliggör sådana friheter.

Kring millennieskiftet, när språnget ut var aktuellt för min egen del, blev London destinationen, denna klassiker bland städer för flytta-hemifrån-berättelser. När sommarlovet efter gymnasiet var över och ett somliga försvann till universitetsstudier, andra till försvarsmakten, inledde jag där den alternativa utbildningsperiod och militärtjänstgöring som staden erbjuder – minst lika härdande som någonsin campus- eller lumparlivet i fråga om att förbereda en ung människa för ett hårt vuxenliv.
Inhysta i absurda kollektivboenden, med lika absurda anställningskontrakt i butiker och på barer, förberedde London-livet för en arbetsmarknad där allt är tillfälligt och villkorat, fostrade in en acceptans inför att vara ständigt utbytbar. Hårt, ja, men med storstadens hypnotiska lockelse och berusningen i att vara kosmopolit i andra vågskålen, en svårslagen bas för lärande och utveckling.

Samma London utgör spelplats i två av höstens intressantare böcker, där lärdomar står att finna – för läsaren mer än huvudpersonerna, genom att följa deras färder i storstadens malströmmar. I Kate Zambrenos samtida klassiker Green girl blir det lätt förklädda varuhuset Horrids scen för amerikanska Ruths viljelösa tillvaro, där kapitalismens, patriarkatets och konsumismens fulaste skepnader bryter igenom stadens tunna yta av lyx och flärd. Och i Marianne Lindberg de Geers På drift är det i London som hennes roman-jags flytande livshållning, utnyttjad av män varhelst hon hamnar, blir som plågsammast.

En möjligheternas metropol – visst, men för både Ruth, en ung Marianne Lindberg De Geer och för mitt 19-åriga jag (vid en mellanlandning i norr för att packa om väskor inför förestående tillbakaflytt och universitetsstudier, framstod på avstånd plötsligt storstadens brutalitet och jag återvände inte), ett London där de hårda livsvillkoren ställer upp sig som de främsta drivkrafterna bakom den personliga utvecklingsresan.

På senare år har ett än kallare London framträtt. En följd av bland annat brexit och en boendemarknad av skenande segregation, men också förstås det faktum att London utgör en av noder i det europeiska nät av städer där terrorn blivit en del av det nya normala – ett tillstånd som förväntas fortgå, åtminstone sett till den nya norska forskningsprognos om jihadistisk terror där en bestående aktivitet pekas ut under de kommande fem till femton åren.Hur navigerar en ny generation bildningsresenärer i detta nya Europa? Vilken sorts kosmopoliter växer upp i terrorns absurda normalitet?

Ja, ett hopp är om just normaliteten kan vändas till en skyddsfaktor – om vardagshotet kan bidra till att permanenta den beslutsamhet om motstånd som utropas efter varje vansinnesdåd, till att bevara en vrede, men hindra den från att tippa över i blint hat. I den normaliteten finns goda möjligheter för unga kosmopoliter att praktisera det öppna samhälle vi besjunger efter varje dåd, så länge samma normalitet skyndar på samhällets förmåga att lagföra och ställa skyldiga inför rätta.

London åter: en bra scen för lärdomar, van som staden är vid ständigt terrorhot efter decennier då IRA placerade bomber i stadens papperskorgar. Att den jihadistiska terrorn har som huvudsyfte att döda så många som möjligt är en skillnad som måste påtalas, gentemot den terror IRA utförde. Men, vilket Katrin Marcal påpekade i DN efter vårens dåd på Westminster Bridge: vad decennierna av IRA-terror bidragit till, är också ett Storbritannien där en nedärvd erfarenhet finns av att kämpa emot krafter som söker skuldbelägga hela religiösa eller nationella grupper för vad fanatiker gör i deras namn.

Under det gråaste av eftermiddagspass på caféjobbet i Covent Garden blev jag vittne till ett fasansfullt knivmord – en äldre hemlös man attackerade och dödade 12-årige Diego i ett dåd som för alltid etsade sig fast som ett emblem för det meningslösa våld som alltid finns där människor finns. Nyckfullt oberäkneliga, lärde jag mig, är storstadens hot – lika hastigt uppflammande som nöjesscenernas tomtebloss – och jag fick med tiden inblick i en pragmatisk livshållning inför detta.

På caféet där jag jobbade kom då och då larm om bombhot och det blev en bekant rutin att snabbt förflytta cafégäster från fönsterplatserna. De snabba fötterna när skådespelarna senare återvände till de närbelägna teatrarna för fortsatta repetitioner och affärsmännen hastade iväg för nya aktieklipp, den lättsamma beslutsamheten med vilken folk återupptog cafésamtalen när hotet avblåsts – det är minnesbilder som i dagarna gjort sig påminda som de viktigaste från bildningsåret i London.

SARA MEIDELL

Bli först att kommentera

Nazismens framfart kräver kylig klarsyn

Av , , Bli först att kommentera 0

Nog nu med historielöshet och undfallenhet i debatten, nog nu med slappt hänvisande till yttrandefrihet när fascister vinner mark utan motstånd.

Det var en overkligt varm lördag, då Svenska Motståndsrörelsen marscherade in i Umeå. Den 7 september 2013, minnet sticker ut efter en ovanligt kylig sommar – simturen i septembersjön timmarna innan den nynazistiska rörelsen brutalt bröt sig in i Umeåbornas vardag.

Ingen undgick allvaret i händelsen i centrala Umeå – ändå minns jag våndan på söndagen, när rätt tonfall och proportioner skulle sökas till måndagstidningens analyser. Och trots att håret hade rest sig i nacken när jag tagit del av vittnesmål från nazisternas framfart, skämdes jag över mitt tonfall i den krönika som skrevs, den svulstiga vreden och alarmismen, även sedan jag på inrådan av en kollega hade strukit det mest bombastiska. Ur stillheten som följde på tumultet växte ett tvivel kring mitt dramatiska anslag, parallellerna jag dragit till historiens stöveltramp – hade jag blivit en ofrivillig medaktör i den nynazistiska skrämselturné som pågick? Hade jag hjälpt till att göda monstret?

I dag skäms jag över att jag skämdes och våndades. Sedan 2013 har den nazistiska aktiviteten i Norr- och Västerbotten ökat dramatiskt och föreställningen om att den ena eller andra mediestrategin skulle kunnat påverka dess framfart syns i dag både naiv och förmäten.

Efter en sommar då den nazistiska linjen flyttat fram positionerna – Almedalen, attacker på Pride och mot demonstranterna på Mynttorget och nu senast Charlotteville för att nämna några av flera händelser – har det i stället slutligen kunnat slås fast att denna rörelse opererar totalt hänsynslöst mot varje variant av publicistisk strategi.

Samtidigt har mediedebatten och det offentliga samtalet fortsatt haft inslag av besvärande försiktighet, med Johan Hakelius som galjonsfigur för en hållning där nazismen fortsatt bagatelliserats och pajasförklarats, en hållning där mummel om yttrandefrihet givit legitimitet åt nazisternas framflyttade positioner i det offentliga rummet. 

I Umeå har gatorna i sommar skonats från nazisters närvaro, men på Renmarkstorget raserades, precis som i Almedalen, den skoinstallation som skapades som en tvilling till den som där restes i protest mot nazisternas närvaro och i Hörnefors angreps konstnären Rebecka Adelhult Feklistoffs konstverk ”Vid den långa resans slut”, som intar ett kritiskt perspektiv på de gränser vi reser mot människor på flykt. Rimlig försiktighet har präglat reaktionerna och bevakningen av dessa händelser – och förstås; såvida ingen uttalat nazianstruken aktör kan spåras bakom angreppen, vore det ett brott mot yrkesetiken att rapportera sådana politiska kopplingar.

Men frågan som samtidigt måste ställas är; kan vi verkligen vara säkra på att hotet blir mindre om vi INTE utgår från värsta tänkbara scenario? När övergår ”att ta det säkra före det osäkra” till att i utgångsläget utgå från det värsta, att beskriva monstret såsom det ser ut.

I sitt starkt berörande sommarprat beskrev krigskorrespondenten Magda Gad hur verklighetens extrema omständigheter ibland tvingar journalistiken in i en kylig pragmatism som renodlar yrkets essens. Stående i en massgrav, konstaterar Gad, blir till exempel läsaranklagelser från landet i norr om texter som piskar på främlingsfientlighet eller om att drivas av vänster- eller högeragenda närmast absurd. Och i mötet hon berättar om, med flickan Gloria som i Ebola-skräckens Liberia förvisats från sin familj, ritas med samma självklarhet principen om journalistiskt avstånd in som underordnad själva medmänskligheten.

Om reglerna för en journalists roll är viktigare än ett barns liv, då är det något fel på reglerna, konstaterar Gad som fortsatte rapportera men också byggde ett hus till Gloria och de andra eboladrabbade barnen.

 Om den tidiga hösten 2013 hade sina osedvanligt varma dagar och erbjöd en verklighet där vi ännu hade utrymme att inta en blåögt godtrogen hållning gentemot nazismens framryckningar, så påbjuder den kalla 2017-sommaren motsvarande kyliga klarsyn. Nog nu med historielöshet och undfallenhet i debatten, nog nu med slappt hänvisande till yttrandefrihet när fascister vinner mark utan motstånd.

Om reglerna för den yttrandefrihet som åberopas till försvar för nazisternas närvaro i det offentliga rummet inte samtidigt förpliktigar varje demokrat att gå ut och bekämpa dessas värderingar – ja, då är det något fel. Inte på yttrandefriheten, men på demokratiska krafters förmåga att rädda den medan tid ännu finns.

SARA MEIDELL

Bli först att kommentera

Umeås andra vaginakonstverk

Av , , Bli först att kommentera 0

Ni trodde kanske att begreppet vaginakonst i och med bortstädandet av Carolina Falkholts rikskända snövagina skulle vara ett tillfälligt avslutat kapitel på Umeås konstscen. Men då får ni tänka om, för under invigningshelgen av kulturhuvudstadsåret presenterades faktiskt ett annat exemplar av konst med vaginakoppling: Leonor Finis Armoire antropomorphe från 1939, i Bildmuseets nya utställning – ett skåp i målat trä som med sin subtila blinkning mot det kvinnliga könsorganet och i kontrast till rabaldret kring Falkholt kan läsas som en dyster kommentar om konstens besvärliga situation i en medialiserad tid. Teman som rotar runt i surrealismens mest erotiska och tabuöverskridande underströmmar om makt och kön, gör att rubriker som chockkonst och skandalkonst hade varit givna om man med kvällstidningsblick betraktat Finiutställningen. Verken är explicita och hänförande – och, precis som Falkholts processverk, starka kommentarer till en tid. Den sorgliga skillnaden; medan verken av Fini möter en försiktigt nyfiken och fascinerad publik i säkerhetsklassade salar, uppfördes Falkholts verk i en situation som krävde säkerhetsinsats till skydd för själva konstnären

Självklart, kan någon nu tycka, har ett samtida och skarpt konstverk ute på gatan högre potential att provocera än konsthistorisk rariteter, om än uppseendeväckande, i de etablerade salongerna. Men i ett läge där konstnärer upplever fysiskt hot i det offentliga rummet har vi nog inte råd att inte försöka fördjupa analysen av de skilda reaktioner konsten möter i olika situationer. Vari ligger provokationen? Vem är det som blir provocerad? En av anledningarna till den uppskruvade stämningen i mottagandet av samtidskonst i offentligheten, finner vi troligen i det offentliga rummets allt högre grad av privatisering och individualisering. Går vi runt som kunder i första hand och medborgare i andra hand, blir konsten vi möter ute på gatorna en provokation bara genom det överraskningsmoment den utgör genom att adressera oss som tänkande människor snarare än som konsumenter.

Så medan vi vant oss vid att med självklarhet umgås med reklam i offentligheten blir konsten störande bara genom sin närvaro, hur den i sig själv ifrågasätter hela systemet – få upprörs i liknande grad av avklädd kvinnoförnedrande reklam som avklädd kvinnoförsvarande konst. Detta bakvända faktum ger dock nyckeln till hur makten över tanken i det offentliga rummet kan tas tillbaka; just det, genom att göra plats i sinnet för just de uttryck som talar till oss som tänkande människor och inte som köpare.

På Facebook finns just nu en bra övningsuppgift i hur vi själva kan ta kommandot och växla upp närvaron av konsten, i form av rörelsen Occupy Facebook with art, som går ut på att fylla flödena med konst i stället för reklam eller bilder på luncher, djur och bebisar. Denna digitala motrörelse är en liten kuriositet i sammanhanget, men glimmar till som symboliskt tung i en realitet där gatans klimat i allt högre grad speglar nätets flöden; både Carolina Falkholts upplevelse av hot, liksom i den förkastliga kränkningen av samiska arbetare som ägde rum under invigningshelgen av kulturåret och som VK rapporterar om i dag, har sina spår i de smutsigaste fårorna av näthat. Ett tungt ansvar för samtalsklimatet kring konst och kultur vilar därför på medierna, vars mest högljudda aktörer är dem som lägger ribban för tonlä- get och vars modeller för hur konst ska betraktas är de som får genomslag. Om konsten presenteras under svarta rubriker om skandal och chock, ja då ligger det förstås nära till hands att reagera med ilska så- som de följsamma konsumenter vi är. Utvecklingen vidare i den riktningen är förödande för konsten och går därtill nära populismens och extremismens strömningar. Framtidshoppet; en journalistik som i stället för att famla efter mer av sensation eller i resignation smalna av, visar vägen till ett vidgat sätt att se på och prata om konst. Som förmår skänka både lite högre puls inför de konsthistoriska rariteterna, men framför allt en självklar nyfikenhet och respekt inför den skarpa samtidskonsten.

Bli först att kommentera

Dags att plocka upp Umeås egna drömmar om kultur

Av , , Bli först att kommentera 0

Hur mycket tål den egentligen, den arma kulturen, hur mycket kan vi pressa in i kulturbegreppet av förväntningar, hopp och drömmar – det är frågan som allt oftare gjort sig påmind när Umeå mobiliserat inför kulturhuvudstadsåret.

Under några års tid har hållbarheten testats under ganska extrema former, begreppet kultur har pumpats upp till en svällande kropp av hejdlöst omfång fullproppad av skilda förhoppningar, hållna tummar, önskningar. Man har undrat; vad händer när kraven och förväntningarna blir för många och för motstridiga. Hur ser det ut när ballongen till sist spricker?

Ja, kanske ungefär som helgens invigningsdagar – tre av de mest besynnerliga och märkvärdiga dagar kultur-Umeå upplevt. Kulturpiñatan fylld med 2014-drömmar slogs sönder under festliga former, allt ramlade ner över oss i osorterade bitar, grälla och glimrande.

Liksom i en enda lång filmisk tagning tog kultur-året för första gången fysisk form – det var fascinerande och oroande, kitschigt och vemodigt, dagar av motstånd och glädje. Umeå blev en arena där vi kunde se hur idéer om kultur ställde upp sig diametralt mot varandra.

Journalister från hela världen togs emot och fick en vandring genom ett kulturhushotell med två bibliotek utan böcker – via sjöfarar- myter och biblioteksinspirerade konferensrum i hotelldelen, vidare till kulturdelens ännu betonglagda ytor.

Det samiska spåret trädde fram i all sin komplexitet. Gripande exempel på konstnärliga gestaltningar av samisk erfarenhet av förtryck och kulturellt fråntagande gavs på många håll både ute på gatorna, på museerna och i teaterform. Samtidigt hade vi en kultur- minister på besök som också sa fina saker om samer, men valde att inte låtsas om sin egen regerings gruvpolitik som tecknar hot mot samebyar blott ett par tiotals mil härifrån.

Vi fick klart för oss än en gång hur märklig kulturens fördelningspolitik ibland kan vara när den står på tå inför andra herrar än sig själv – en vip-gala gick av stapeln för gäster handplockade för sina goda egenskaper i den kulturtillväxtmaskin som ska bli, medan kulturlivets fotfolk under lördagskvällen författade och spred manifest för en annan kultursyn på sociala medier.

Med den högtidliga känslan av att vara med i ett historiskt skede gick vi man ur huse, klädde oss och barnen varmt. Ställde upp oss med blicken mot älven och fick en eldfängd upplevelse som sömlöst vävdes ihop med den Melodifestival fötterna senare tinade upp framför. 2014 som en schlager, Europatankens gyllene tråd någonstans i manifestationen av nationella och kulturella stereotyper. Alla stora ord som stjälptes ut bland renskinnen, isskulpturerna och ljusshowerna – vi ville ju ta med dem hem och göra dem till våra. Ord om kultur som ska förena, väva samman, vi vill ju tro på dem.

Sent på lördagsnatten, efter en mäktig konsert i Studion med Mari Boine som dagen innan i en norrbottenstidning hånats för sitt engagemang i gruvdebatten, tänker jag att kulturen just nu behövs mer än någonsin – men i den goodiebag av kultur som invigningshelgen fyllt hittar jag inga tvärsäkra svar på hur vi smartast ska nyttja den.
Lite trött, lite melankolisk, googlar jag frasen ”Vad ska vi ha kulturen till”, och hamnar, som så ofta när jag söker förankring i vilset läge, hos Bengt Göransson, denna gång i en artikel där han skriver: ”Kultur är inte stundens upplevelse, inte trösten som ska hjälpa oss att uthärda världen … I stället är kulturen källan till djupa, subjektiva insikter som skapar ett engagemang, som är lika med samhälls- deltagande och demokrati.”

Passagen lugnar och klargör: Umeå behöver inte fyrverkerier eller tröst, utan kultur som skapar verklig delaktighet – det är färdvägen.

De förhoppningar och drömmar som regnade ner över Umeå i helgen var av märklig och blandad sort + när gästerna nu har åkt hem är det dags att ge sig ut och granska vilka drömmar vi kan l åta ligga kvar på marken och vilka drömmar som tillhör Umeås egna och behöver plockas upp.

Drömmar där Umeå inte snittas fram som en separat enhet länkad till det globala nätverket av medelklassanpassad livsstilskultur i ett i övrigt utarmat Norrland.

Där politisk förändring och delaktighet genom kultur får ta tid och plats i anspråk och ske i sammanhang präglade av respekt och arbetsro.

En riktig fest kan vara fenomenal för att lösa spänningar. Allt händer i ett uppskruvat koncentrat under några timmar, sanningar uttalas, nån ballar ur, nån blir sentimental och faller i gråt, gammalt groll reds ut och läggs till handlingarna. Efteråt kan vi gå vidare med säkrare steg + ibland förbannade, ibland lättade, ibland med nya insikter om personer och fenomen, ofta med tydligare riktning. Invigningshelgen är avklarad och efter festen kan vi nu sparka av klackskorna och lossa slipsarna. De mest intressanta samtalen är som bekant de som förs på efterfesterna, när de närmaste hänger kvar – och det är nu det börjar, det är nu som vi ska förverkliga vad kultur behöver vara enligt Umeås egna drömmar. Kanske är den inte av en sort som sätter Umeå på kartan. Men av en sort som kan fortsätta lysa upp Umeå på vår inre karta som en rik plats att leva på.

Bli först att kommentera

Den hårda kärnan i arvet efter Sune

Av , , Bli först att kommentera 0

Det är den kamerafria dagen, dagen utan yrkesidentitet. Naturen är underskön, men utan kamera om halsen ligger liksom en hinna över verkligheten: ”Jag kände mig klumpig, generad och halvnaken, ungefär som i en sådan dröm där man plötsligt upptäcker att man är ute och går utan kjol eller byxor.” Orden är fotografen Jackies i Inger Edelfeldts nya Konsten att dö, Jackie Måhlin, som bara är riktigt levande genom de bilder hon tar. Romanen är ett av allt fler exempel vi lär få se i kulturen framöver, som utforskar en epok vi kommer blicka tillbaka på som en av vår tids stora skiften. När fotodokumenterandet integrerades till en oseparerbar del av våra liv, oupphörligen pågående, i var mans hand

Utvecklingen är hisnande – på några få generationer har antalet fotografiska självporträtt under en människas levnad gått från att kunna räknas i tiotal på ett helt liv till tio-tjugo under en enda dag, eller i extremfall, i timmen. En olyckligt slarvig och raljant retorik omgärdar fenomenet; vi skämtar självironiskt om hur vi håller på att reduceras till våra instagramflöden – men frågan bär i själva verket på ett mycket större allvar.

Som ett extra sinnesorgan på kroppen; en mun, en mekaniserad attrapp för att suga näring ur omgivningen – så beskriver romanens Jackie kameran och precis så starkt kan fotograferandet som akt betraktas, i individens identitetsskapande, likaså i samhällsberättelsen. Därmed också ett av de stora samtidsfenomen vi behöver förstå; vad gör fotograferandet med oss? Hur skapar vi vår samtid i bildflödet på nätet, hur skapar fotografierna oss?

Den stadigt ihållande fotoboomen i konstvärlden på senare år kan delvis ses som ett svar på det växande behovet av att utforska och analysera den fotoboom som också präglar vardagslivet + men tyngden i fotografiets starka intåg på museer och konsthallar ligger fortfarande på det estetiska, på fotografiet som poetiskt avtryck av en tid, fotografiet som projektionsyta för en bredare bild

Frågan om det fotografiska arvet däremot, vilken den digitala epoken också reser, har dock hittills fått begränsat utrymme och resurser – alla dessa flöden, hur spara och bevara? – och även om vissa initiativ syns för att stärka fotografiets representation i det gemensamma kulturarvet (i Landskrona arbetar man till exempel just nu intensivt för att etablera ett fotohistoriskt center), saknas ännu en nationell bas för fotohistoria.

Därför är det ett stort kliv framåt för hela foto-Sverige, när Sune Jonsson Centrum för Dokumentärfotografi nu öppnar i Umeå. Utöver att etablera en helt ny plats för att genom dokumentärfotografiet diskutera kultur- och samhällsfrågor blir också Sune Jonsson-centrat en bas för ett nytt växande kulturhistoriskt värdefullt arkiv – ett viktigt tillskott i norr för en anständig kulturhistorisk balans över riket, därtill symboliskt värdefull då vi så sent som i exemplet Daum förra året kunnat se hur brutalt ett kulturhistoriskt arkiv kan ryckas upp för flytt söderut.

Etableringen är alltså betydelsefull både för Umeå och för fotografiet som kulturarv och samtidsdokument, och har naturligtvis med rätta lyfts fram som ett starkt kort i marknadsföringen av kulturhuvudstadsåret. Men som sådant ställs Sune Jonsson-centrat inför samma utmaning som andra kulturverksamheter i kulturhuvudstadsårets Umeå, där 2014-pengar visserligen ger en rejäl injektion men där frågan om långsiktighet återstår att lösa.

För Sune Jonsson-centrat kan 2014-pengarna säkra en bra skjuts i starten med verksamhet hela det första året, men därefter är finansieringen oklar och i nuläget finns bara en av fyra årliga miljoner som krävs för att nå full höjd i visionen.

Viktigt att understryka här är att konstruktionen av centrat kräver en hög aktivitet i verksamheterna; i kärnan av Sune Jonsson-centrats vision ligger inte uppvisandet av hans kulturhistoriska gärning, utan ett förvaltande och en vidareutveckling av det fotodokumentära förhållningssätt Sune Jonsson representerade. För att kunna hålla den linjen krävs en vital verksamhet kring arvet i form av seminarier, residensverksamhet, workshops och kurser. Förra året beslutade regionen om riktat stöd till centrat men ännu saknas besked från Umeå kommun om bidrag till grundfinansieringen. Kanske en invigningspresent av högst klädsam sort att överlämna på fredag, i närvaro av både Umeåbor och kungligheter?

Bli först att kommentera

Feminismen i en alldeles för liten spegel

Av , , Bli först att kommentera 0

Först skrev hon grovt kvinnokränkande och sexistiska tillmälen på högstadieskolans vägg – därefter målade hon över alltihop med en naken färgsprakande kvinnounderkropp. ”Övermålning”, kallar graffitikonstnären Carolina Falkholt verket i Nyköpingsskolan, som i veckan fått kommunpolitikerna att se rött, men som bara kan beskrivas som en konstnärlig fullträff – en platsspecifik akt av återtagande av rum och makt. Var det denna strategi Belinda Olsson hade i åtanke när hon i ”Fittstim – min kamp” valde vrångbilderna, de vrålande korridorskillarnas glåpord som utgångspunkt? Att först förlöjliga, rita upp karikatyrerna av feminismen, och sedan måla över med fördjupande debatt?

Ja, kanske – men i så fall i ett våghalsigt projekt som saknade plan för att ta sig i mål. För nu blev det inte Belinda själv, utan en rasande kritikerstorm, som ryckte ut med nyanser och bredare penslar för att måla över programmets nidbilder av feminismen. Ett av de mera koncisa inläggen från kritikerna står statsvetaren Tanvir Mansur för, som i ett blogginlägg, i scen- och minutangivelser i programmet, redogör för hur Belinda Olsson steg för steg skapar en så kallad straw feminist – alltså en medvetet feltolkad bild som debatten koncentreras kring i stället för att röra sig kring de frågor det faktiskt handlar om; den feministiska rörelse som är bredare än att den låter sig klämmas in i tajta och mediemässiga schabloner. Den som inte syns i Belinda Olssons personligt hållna och mycket lilla fickspegel mot samtiden.

Och det blir inte bättre; i morgondagens avsnitt stampar sig programmet kvar i det personliga kåserandet och effektsökeriet. Belinda går på jakt efter den sorts man som feminismen skapat (pappor på babyrytmik smyghånas i beklagande minspel), hon dricker öl med omstridde debattören Pär Ström (som till skillnad från Gudrun Schyman i program ett får prata till punkt utan att bli sönderklippt), träffar bittra brandmän (Belinda, inför en utryckning: ”och ni känner er alltså helt trygga med att skicka med en tjej i bilen?”), ger Fredrik Reinfeldt tips om hur han ska sätta ner foten mot mäns våld mot kvinnor (genom att bära en Djurgården-tröja med texten ”Stoppa mäns våld mot kvinnor”). Ingen vackert utsirad väggmålning av kvinnokraft täcker över schablonerna. Ingen har tänkt längre än tv-formatet.

Det personliga är politiskt men i en mediekultur där personkult redan slår i taket kunde man under valåret 2014 önska en ambition från public service i motsatt riktning – mer ideologi, mindre person. Men i kölvattnet efter ”Fittstim – min kamp” följde i stället mer från SVT i genren när psykologen Poul Perris i programmet ”Nyfiken på partiledaren” satte Jonas Sjöstedt i terapifåtöljen i den första av sessioner med samtliga av riksdagspartiernas partiledare.

Det var ett intressant program som gav fin inblick i hur specifika faktorer under en uppväxt kan forma ett politiskt medvetande och ett programupplägg med en stor förtjänst i grundhållningen att politisk övertygelse börjar i människans inre + alltså inte i plånboken, vilket intrycket stundom kan vara när politiker ska värva väljare. Och kanske finns värre programkoncept i farans riktning, kanske ska vi vara tacksamma över att slippa till exempel förvrängda varianter av Lyxfällan; partiledarna framför en whiteboard-tavla med sedelstaplar för vad just deras politik gör med Just Din Plånbok.

Men programformatet kan likafullt kritiseras, på samma grunder som ”Fittstim – min kamp” – för individualiserandet av politiken på den strukturella analysens bekostnad. Personfixeringen i det politiska samtalet speglar något viktigt om det politiska landskapet just nu – hur medborgarnas politiska liv också blir allt mer individualiserat, med lösare förankring till partitillhörighet än förr. Desto viktigare att slå vakt om samtalen om ideologi, strukturer och sakfrågor – så att valet 2014 får handla om mer än vilken partiledare som bäst klarar av att gå genom rutan i en fejkat intim intervjusituation.

Bli först att kommentera