Sara Meidell

Kulturredaktör på VK

Amanda Lind ett hoppfullt val

Av , , Bli först att kommentera 0

Kommentar till utnämningen av Amanda Lind (MP) till kulturminister.

Kultursidor är märkliga ibland – marknadsför sig med fina ord om eftertanke, fördjupning, men är ändå ofta först i ledet när det gäller att, om än stilistiskt oantastligt, brassa iväg tvärsäkra utsagor när nyhetspuls slår till. Utnämningen av Amanda Lind (MP) till kultur- medie- och idrottsminister blev ännu ett bevis på detta. Lika hårdbevakad som posten är, med en tyckarstab som ställer helt andra krav på kulturministerns cv än andra ministerposter, lika förutsägbara blev också de första reaktionerna.

Högdjuren bland de kritiska tyckarna höll sig visserligen för goda för att kommentera dreadsen, lajvandet, blockflöjten, och sammanfattade i stället sina reservationer med a) hon är inte Socialdemokrat, b) hon har inte profilerat sig i kultur- och mediefrågor. Men även de försiktigt positiva gick till stor del på instinkt och ytkunskaper: hippie! utropades av både belackare som Hanif Bali, som en hyllande Karin Olsson i Expressen, där Linds alternativa härkomst och framtoning lyftes fram som både hot och hopp.

Fint var att följa just den alternativa fåran i kommentarerna till utnämningen. Här växte snabbt en allt mer respektingivande motbild fram mot det Stockholmscentrerade kritiska perspektivet, där Amanda Linds kulturella, ja till och med intellektuella, tyngd ifrågasattes.
Kulturkrönikörer i landsortspressen uttryckte förnyat hopp om en kulturpolitik omfamnande hela landet, på sociala medier flödade vittnesmål från kulturchefer och lokalpolitiker ute i landet om en duktig och driven politiker, och kulturarrangörer och konstnärsorganisationer var också snabba med att påminna om kulturpolitiska debatter som Lind gjort avtryck i utanför de hårt mediebevakade. Se där en bild så god som någon, både av en talande mediedramaturgi och av en minister byggd från grunden och med kvaliteter långt mer genuina än hennes företrädare hade vid sitt tillträde.

Klart är att Amanda Lind har enorma utmaningar framför sig – kulturpolitiken är det område där stora ideologiska stridsfrågor kommer att äga rum framöver. Det gör det desto viktigare att vi inte får en stridslysten estradör på kulturministerposten, redo att slåss med kultur på samma livsfarliga vis som de nationalistiska krafter som gripit efter kulturområdet på senare år. Till Amanda Linds första utmaningar hör därför att visa att hon tar avstånd från den den instrumentella och fostrande kultursyn där MP tidigare svajat – och i stället tar chansen att visa att läget när en unik regeringsbildning ägt rum också kan vara tidpunkten då drömmen om Socialdemokratin som kulturpolitikens eviga urmoder måste revideras.
Inte heller jag har Linds fulla cv framför mig, men känner stort hopp om hennes kvalifikationer. Ett tidigare kommunalråd med rötter i den ångermanlänska subkulturen – om en kulturkrönikör får tillåta sig tänka i braskande rubriker har jag svårt att finna en mer slagkraftig sådan för en kulturminister.

SARA MEIDELL

Bli först att kommentera

Ge våra poeter mat i magen

Av , , Bli först att kommentera 1

”Jag måste tjäna mer pengar”/”Jag vill ha mer pengar”/”Nu är pengarna slut igen” – så lyder några av ett otal variationer av samma tema i ”Marginalia”, Johan Jönsons nya diktsamling. Kännetecknande för en poet som gärna använder vardagens mest krassa villkor i sitt diktande, fogar sig de insprängda meningarna i diktsamlingen också till den aktuella kulturdebatten om poesin och pengarna.
Med start i författaren Katarina Frostensons villkor för att lämna Svenska Akademien; ”att hon kan försörja sig och fortsätta sitt värv som lyriker”, blev debatten en uppiggande start på året. Symbolisk för Akademiens våndor, men också, med de frågor den väckte om kulturekonomi och kultursyn, en debatt relevant för hela kulturlivet i det regeringskrisens Sverige som ännu inte sett sin fulla upplösning.
Poesin och pengarna – vad har vi råd med? Vad får kulturen kosta? Vem betalar priset och hur, för de kulturpolitiska beslut som i dag tas?

Med ”katastrofbudgetens” besked i december om 200 statliga miljoner i nedskärningar fick kulturlivet en käftsmäll i julklapp och det var en skärrad kultursektor som efter helgerna mötte vardagen. Konstnärer och kulturinstitutioner, tidskriftsredaktörer och teaterchefer som börjat göra sina konsekvensanalyser, i tanken börjat skrädda in kostymerna, utifall.

Lugnande var beskedet häromveckan, att fri entréavgift vid statliga museer ändå kvarstår och på Instagram lovar nu den ännu sittande kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke att fler besked till kulturens gagn är att vänta.
Men det faktum att ingen av de 73 punkterna i S, L, C och MP-överenskommelsen berör kulturen, ger dessvärre skäl till samma oro man haft anledning att känna genom hela valrörelsen, över en kulturpolitik alltför blek för att kunna möta en SD-offensiv. Dels inom kulturområdet, men också i vidare mening, genom de demokratiska och ideologiska prövningar detta partis politik ställer upp och där en fri och stark kultur- och mediesfär som kan bjuda motstånd behövs mer än någonsin.
Kulturbudgetens konsekvenser visar sig redan och beskeden har sedan årsskiftet duggat tätt om nedläggningar och avvecklingar av kulturverksamheter runtom i landet. Men skadorna handlar förstås också om följderna av en politik som nu så tydligt visar vilket värde kulturen tillmäts – en ökad otrygghet som drabbar även de som står fria från stympning denna gång.

Sorgligt har varit att se hur konstnärer och kulturarbetare i mina flöden plötsligt börjat dela artiklar om kulturens hälsoeffekter – kultur mot depression, kultur som förbättrar ditt minne – och hur alltfler debattinlägg kring kulturbudgeten berör konstarternas potential för tillväxt och utveckling.
Reaktionen är begriplig: när obegripliga yxhugg utdelas mot kulturverksamheter som borde vara omöjliga att röra, är det inte konstigt att en konstnär griper sig an nyttoargument för att försvara sitt existensberättigande. Likväl går det inte att bortse från tragedin i hur detta nyttotänkande, hur avlägset det än må vara, är en gren på samma instrumentella träd där också en nationalistisk kultursyn återfinns. Skyddet: att freda ett fritt och robust kulturliv – vilket i grunden och ofrånkomligen kräver pengar i tillräcklig mängd.

Poeten behöver mat i magen och en väldig massa tid, men den som skriver dikt vet att det är en syssla som sällan leder till något extravagant liv, lyder poeten David Väyrynens kloka sammanfattning av den hållning som är så självklar för många kulturarbetare, intervjuad av DN i en uppföljning av Frostenson-debatten. Kärnfullt ringar han här också in den kulturens frihet vi slår vakt om genom att säkra stöd till det som i likhet med poesin rimmar dåligt med tillväxt. Som Väyrynen konstaterar: ”Jag har aldrig varit med om att någon försökt att påverka texterna i syfte att bättre marknadsanpassa dem.”

SARA MEIDELL

Bli först att kommentera

Flasha din skärm när du går ut i det nya året

Av , , Bli först att kommentera 0

Fredagen före 7 januari, måndagarnas måndag, är det dags att rusta sig för vardagen och jag beger mig till bokhandeln för inköp av kalendern för 2019, pappersvarianten. De börjar utgöra en ansenlig samling där hemma, A5-kalendrarna i mjuka pärmar, som i kombination med listor i drive-tjänster och olika mejlmappar för privat och jobbrelaterade händelser, fortfarande är den bästa lösningen jag funnit för att organisera mitt liv.

Jo, jag har försökt bli helt digital, för ett par år sedan – en ambitiös och tidskrävande insats gjordes då för att ta klivet över från papper till smartphone, men någonstans slog tidsinställningen fel vilket lät larm gå av mitt i natten om fotbollsträningar och telefonmöten och sedan dess har varje år en ny papperskalender införskaffats.
Men något har hänt på senare år – för från att ha blivit betraktad som en reaktionär dinosaurie är mina vaxpärmar numera något som placerat mig i de coolas gäng på möten och konferenser: de ny-analogas.

Trenden bekräftas där i bokhandeln, där utplockade hyllor möter mig och en expedit beklagar att flera sorter tagit slut. De säljer som aldrig förr, säger hon – och tillägger att papperskalendrarna ju faktiskt har sina fördelar, för om man skulle tappa bort telefonen, då tappar man ju allt. Som om molntjänster var science fiction, som om i stället de analoga kalendrarna hade sina dubbletter i något mystiskt underjordiskt lager, men jag nickar och rullar med i kommentarens baklängeskullerbytta, möjligen för att den så träffande ringar in den statusförskjutning som skett, det nya blinda prisandet av det analogas förträfflighet.

Kalendrarna utgör de tydligaste av markörer för den nedkopplade trenden, de ekon som ljudit över västvärlden efter sociala medier-avhopparnas skri från Silicon Valley häromåret. Och när det vid nyårsskifte är dags att träda ut som en bättre människa är inköp av papperskalender helt i linje med annan detox som följer efter helgerna: bort socker, bort skärmar och sociala medier-konton, in gymkort och friskluft. Intill självhjälpstexter om träning och bra vardagsmat fylls tidningarna av artiklar om att bli smartare än sin mobil, om skärmar som ger oss popcornhjärnor, om skärmar som kokain och hur går det att försvara ett mobilbeteende där du inte ser ditt barn i ögonen de korta minuter som en stressig vardag snart snävar ner samvaron till?

Lika uppfordrande är artiklarna om hur vi behåller de goda vanorna och det är här frågan behöver formuleras: De nya vanorna, är de verkligen goda? Och framför allt: vem dikterar egentligen vad som är gott, hållbart och sunt? Erfarenheter av strikta dieter och ambitiösa träningsscheman som kapsejsar i frossande och utmattat soffläge ger en vink om att de mänskliga behoven och drifterna alltid kommer att övervinna oss – och när det gäller inrättandet av en digitalt rensad vardag går det snabbt för den krasst lagda att sortera in projektet i samma kategori av livsstilspynt som en tillfällig sockerdetox, eller en lyxig yogakurs á 10 träffar.
För så baserade är ju redan våra liv på digitala system, att ett smartphone-stopp bara kan klassas som de privilegierades privilegium, ett utslag av en medelklass med blinda fläckar. Svala mobilvägrare som ändå uppskattar att kunna splitta krognotor med ett swish, eller ja, för den delen kunna synka familj-jobb i sin smarta telefon.

”När det blivit norm att skylla på skärmar, att lämna sociala medier och bara använda knapptelefoner, då visar klassamhället sin allra fulaste sida.” skriver Umeåforskaren Elza Dunkels i ett instagraminlägg som med fördel således kan bladas in bland peppiga nystartsartiklar om ett bättre 2019. Inlägget, formulerat som ett svar på en brittisk sammanställning av forskning om skärmar, ger välbehövligt djup i samtalet om digital avhållsamhet, där det viktigaste är det klassperspektiv som sällan berörs i den bredare debatten. För, som Dunkels skriver: ”Vi vet att de som tjänat mest på digitaliseringen är marginaliserade grupper och individer, inte normbärarna.” Varningen hon formulerar, att skärmanvändandet blir en markör för underklass, socioekonomiskt eller i funktionsbetydelse, är värd att ta på stort allvar för alla som redan har ett ganska bra liv och skulle klara sig gott även utan digitaliseringens alla fördelar.

En nystart som skulle låta oss gå ut som bättre människor i ett 2019 skulle därför, hellre än skärmstopp, vara en tillämpad ödmjukhet inför andra grupper än de mest privilegierade. En klarsyn kring olika individers olika behov av skärmar, kring vilka andra faktorer som styr människors hälsa än skärmar och kring vilka som tjänar på att låta dessa beskyllas för ohälsa kopplad till andra livsomständigheter.
I den ödmjukheten skulle det också ingå att som normbärare ta ansvar för att se till ett större kollektivs bästa och inte bidra till att skambelägga eller förminska den betydelse som tekniken haft för så många marginaliserade. Att för all del hålla sig med den variant av kalender man finner bäst av praktiska och identietsmarkerande skäl, men också, för att citera Dunkels, i en akt av solidaritet ”flasha din skärm var du går.”

SARA MEIDELL

Bli först att kommentera

Konst för småkryp är precis vad vi behöver

Av , , Bli först att kommentera 0

Redan när pressmeddelandet kom från Konstnärsnämnden insåg jag att det skulle bli svårt att skriva om nyheten på ett vis som inte fick de förväntade skeptikerna att gå i gång. Fyra konstnärer som bjuds in för att skapa konst, med småkryp som tänkt publik, ett projekt i regi av Konsthall Norra Kvarkens Mats Caldeborg och Katrin Zackrisson Caldeborg som nu beviljats stöd genom Konstnärsnämndens Kulturbryggan på drygt en miljon kronor. Originellt, uppiggande och förstås en alldeles ofelbar trigger för dem som under några år har ropat i skärrad falsett om ett politiserat kulturliv och blankettkonst skapad för kulturbyråkratins ideologiska trender.
Efter muntert mottagande på sociala medier av nyheten kom också det förväntade falsettutropet, från förväntat håll, när Lars Anders Johansson, redaktionschef på Timbro och chefredaktör för Smedjan tog till orda på sin egen plattform. ”Charlataner och bidragsentreprenörer” kallar han de kulturskapare som ges stöd till ”politiserad nonsensprojekt”, av den sort som han pekar ut småkrypskonsten som exempel på. ”Låtsasprojekt”, som genom att inteckna medel från den statliga kulturbyråkratin gör både kulturlivet och skattebetalarna till förlorare, som den indignerade texten hävdar.

Egentligen är det onödigt att ge tongångar som ges uttryck för i artikeln längre efterklang än nödvändigt genom ett försök att nyansera. Men den raljans som projektet avfärdas med utifrån Kulturbryggans kortfattade pressmeddelande är i sin tur en trigger för den kulturjournalistiska instinkt, den mediegren som Johansson för övrigt också passar på att sabla ner i sin text. För även om man skulle köpa begreppen låtsasprojekt och blankettkonst, går det snabbt för den som bemödar sig om att ge hela bilden, att konstatera att Konsthall Norra Kvarkens konstprojekt är långt i från fluffigt flum.
Projektets utgångspunkt är mycket riktigt konst för de minsta livsformerna, men de skattebetalare som Johansson värnar får också sitt, i form av den utställning för mänsklig publik som också ingår i projektplanen. Ytterligare tyngd i hans bok kanske den vetenskapliga kopplingen kan utgöra: de planer som finns på att i projektet involvera skogsforskare tidigt i processen. Att projektet därtill har ambitionen att engagera andra kulturskapare än de medverkande fyra konstnärerna, möjligen musiker eller författare, som då också skulle få del av miljonstödet, breddar bilden ytterligare – allt detta faktorer som stärker dragen av populistisk rallarsving i Johanssons text.

Än mer provocerande blir inlägget från kulturredaktionshorisont, där pressmeddelandena om statliga kulturbidragsbeslut vid denna tid på året duggar tätt – skattemedel till ett mycket brett fält av olika kulturformer, aktörer och projekt. En bild långt ifrån den som artikeln målar upp; den tröttsamma vanföreställningen om bisarra och otillgängliga projekt som glufsar i sig alla statliga medel. I stället återfinns i listorna över tilldelningen en lång rad högst jordnära projekt och representanter för de jag gissar åsyftas med ”hårt arbetande kulturutövare”, de som enligt Johansson inte vill följa politiska trender och därmed inte skulle släppas fram till köttgrytorna.

Så långt texten som sådan, men inlägget är problematiskt i vidare mening, då det också måste läsas i ljuset av den nedmontering av kulturen som satt agendan för höstens debatt. Det förslag från Moderata ungdomsförbundet häromveckan om slopade statliga kulturpengar är talande – och även om det kunde vara lockande att avfärda det som blott ett ungdomsförbunds-utspel, vore det naivt att bortse från den anda som förslaget ansluter till, där ifrågasättandena blir alltmer aggressiva, både hos debattörer och i politiken, av den statliga ryggradens betydelse i svenskt kulturliv. Mest alarmerande och konkret är förstås den operation som Sverigedemokraterna inlett, en stympning av den offentliga svenska kulturbudgeten, redan inledd i Hörby, där SD fått igenom sin första budget och skurit ned kulturpengarna med 4 miljoner.

Att skattebetalarna har skäl att vara oroliga och att en politisering av kulturen är en reell fara har Lars Anders Johansson således helt rätt i. Men det är inte en kostsam byråkratisk överbyggnad eller så kallade låtsasprojekt vi ska vara rädda för, utan en Sverigedemokratisk kulturpolitik som efter att ha svält ut det offentliga kulturlivet som vi i dag känner det, kommer att ha fritt fält för att återföra medel till den kultur som stöder partiets nationalistiska agenda.
I en sådan verklighet kan de stökiga och diffusa ”låtsasprojekt” som i dag hånas bli det vi mest desperat längtar efter, som de luftfickor de är för demokratin. Vi, småfåglarna, skalbaggarna och alla andra av våra minsta och mest skyddslösa livsformer.

Sara Meidell

Bli först att kommentera

Mellan butikshyllorna söker jag julens ängel

Av , , Bli först att kommentera 3
Skulle en julängel vilja nedkomma med ett julbudskap till människan i sitt mest avklädda tillstånd, är det på stormarknaden en lördagskväll, en halvtimme innan stängning hon skulle finna henne.

 

Klockan 22.06 lördag före första advent börjar julen. Det är då jag rycker loss kundvagnen ur sitt bås på stormarknaden och slås av hur känslan av julrush, trots att jag går från en nästan tom parkering in i en lika tom butikslokal, inte kunde varit mer påtaglig. Själva julen i ett litet överdekorerat nötskal. Detta att vara ute på jakt vid allt märkligare tidpunkter på dygnet, detta att fylla en vagn med varor man inte vet vem som efterfrågat. Detta att till sist känna sig grundlurad, blåst.

Stormarknadsvarvet är i adventstid en egen liten gräll julritual och jag passerar hårt knutna hyacinter, leksakskalendrar, småskålar för glöggfröjd och strax innan frukten har någon skruvat upp en stereoanläggning till förmånligt julpris på max, två barn gör övertrötta tjurrusningar mot den utan att vare sig föräldrar eller butikspersonal orkar ingripa.

Stängning stundar, kassor ska räknas, hyllor fyllas och mellan lådorna med utsorterad frukt och dessertostar till kampanjpris hukar sig någon kring en mobiltelefon: det du ville ha är slut, vad gör jag? En annan har stannat i steget vid leverpastejen, liksom inåtvänd, och jag tänker med min vagn, att skulle en julängel vilja nedkomma med ett julbudskap till människan i sitt mest avklädda tillstånd, är det här hon skulle finna henne; på stormarknaden en lördagskväll, en halvtimme innan stängning.

Här, där vi drar likt gastar genom butiksgångarna. Här, där vi går runt lika obearbetade och fula som förpackningarna och påsarna i våra kundvagnar. ”Före”-versionerna, innan köpedegen förvandlats till pepparkakshus och vitmossan pressats ner i ljusstakarna. Här våra osminkade jag, som vi ser ut innan vi gjort oss presentabla för FB-offentligheten.

Här, i den torftighet där våra mystiska inre liv också oväntat får plats, där smågrus från alldeles nära hjärtat plötsligt kan trilla ut i möten med dagisföräldern, den gamla kollegan. Skilsmässan, vardagsstressen och mindervärdet, glädjen och oron kring barnen, utspillt i ögonblickens terapi.

Vid toapappersbalarna och kattmaten hovrar de tonårsgäng som skapat sina egna zoner för umgänge bland hyllorna. De som betalar sin timshyra för att få vistas i stormarknadens relativa värme och ljus med strategiskt utspridda inköp av energidrycker och stycksaker från chokladhyllorna. Överlevare, tänker jag med plötslig ömhet och vördnad inför dessa unga, de som aktivt söker tvinga fram liv på ställen som pekats ut som döda – vare sig det är på stormarknader i stadsdelar där andra mötesplatser glömts bort att planeras in, eller en alltför storpolitiskt trögrörlig klimatrörelse.

Och jag tänker att skulle julens ängel göra stormarknadsvarvet en lördag kväll sent i november, skulle hen nog stanna upp och lyssna en stund till vad dessa gängligt spretiga varelser hade att säga.

Två kassor är öppna för att raskt pressa ut de sista själarna ur butiken och det är nu han sluter upp intill, han som jag tidigare bara brukat se sittande på parkbänkar runt om i stan, alltid ensam, alltid lastad med mer påsar än den vanliga flanören bär med sig.

I tidningshyllorna har jag just passerat tidskriften Filter med sina rubriker om det som blivit en liten kultursidessnackis, reportaget som bevisat att många livsmedel gått utmärkt att konsumera långt efter bäst-före-märkning. Förmodligen, har jag konstaterat, ska detta bli den medvetna medelklassens julpose i år, att djärvt bälga i sig utgången filmjölk.

Just en pose, medelklassens privilegium, tänker jag, när blicken sedan faller på den yoghurt med exotisk smak med röd kort-datum-etikett i mannens korg, intill en rulltårta och en dubbeljapp. Och han kastar en blick i motsatt riktning, mot min vagn: och du storhandlar ser jag? – och jag säger något platt om att man får passa på när det är lugnt i butiken.

Vi pratar vidare om öppettider och storhelger och han säger att förr var det ju 17.30 som gällde om man skulle ha något köpt. Nu är det enklare, men ändå så svårt. Med julafton en måndag blir det många röda dagar, säger han.

Ett utsträckt undantagstillstånd, dagar med begränsad tillgång även till stormarknadens värme och ljus, säger han inte – men utbrister i stället oväntat att det är som en oro som kommer över en under jul ändå. Det sitter kvar sen man var liten vet du, och nu hackar kön fram ett snäpp och alla hör och dyker ner i sina mobiler och när jag åter är i jämnhöjd med min kö-kamrat för han in oss alla på ett säkrare fält genom att prata väder. Regnet, har det varit uppehåll alls i dag?

När det ska betalas får han lägga tillbaka sin dubbeljapp, pengarna räcker inte och innan min patetiska intellektuella kramp släppt (kränkande övertramp eller strikt medmänskligt att bjuda på chokladbiten?), har han hunnit lämna kassabanden bakom sig.

När jag lastat mina präktiga tygpåsar i min vagn och stävar mot utgången ser jag honom i förbutikens kafé. I en lånad tallrik har han hällt sin nyköpta yoghurt och jag tänker på utropet ”Ät snart!” på förpackningen och jag tänker på hela mänsklighetens bästföredatum, hur brådskande allt känns helt plötsligt.

En julstress av märkligt slag, den sort som inte går att köpa sig fri från eller pynta bort. Den sort som julänglarna viskar om när de till sist dyker upp ute på parkeringen.

SARA MEIDELL

Bli först att kommentera

Linnea Axelsson visar att ljuset ska komma från norr

Av , , Bli först att kommentera 1

Först som sist, årets Augustvinnare, Linnea Axelssons Aednan är en stor litteraturupplevelse helt i egen rätt – ett av de sällsynta verk där ärende och språk går samman med en precision som inte låter sig förklaras eller intellektualiseras och bara därför en vinnare som inget mer skulle behöva ordas om, endast läsas. Men allt som Aednan också är, utöver stor litteratur, måste förstås också framhållas och med extra emfas – för det är sällan man ur så många avseenden kunnat utropa en bättre Augustvinnare än i år, just i år.

2018, året då Nobelpriset står i skamvrån och småsyskonet August tagit mer plats i dess tomrum, som en bild av gamla institutioner som rämnar, syre som frigörs och strukturer som möbleras om. Året då ett 30-årsjubileum lägger särskild tyngd i valet av vinnare, året då en omstridd nomineringslista retat och utmanat revir i ett vidare litteratursamtal.

Att mot denna bakgrund, ett 800-sidigt diktverk om historiska oförrätter mot det samiska folket står som vinnare, är en märkeshändelse. Som den andra lyrikpristagaren sedan prisets instiftande blir Linnea Axelsson en värdefull markering av branschens försvar av poesin intill den bredare romanfåran. Men än tyngre, om vi fortsätter tala om bokens vidare sammanhang, är hur Aednan skriver in sig i en rörelse som (även om vi ännu viskar lite försiktigt när vi säger det), pekar ut hur något till sist håller på att hända med Norrlandsbilden i allmänhet och en förhöjd förståelse och kunskapsnivå kring det samiska i synnerhet.

I Augustsammanhang märks spåren sedan ett par år mera tydligt; 2016 gav Ann-Heléne Laestadius i sin vinnarroman en vy över Kirunas komplexa historiska lager och i årets nomineringar och tillika vinnare i fackboksklassen, går också spåren mot Norrland; i Karin Smirnoffs Norrland noir-skröna som uppmärksammades som en av de skönlitterära favoriterna och i Magnus Västerbros Svälten, där förståelsen fördjupas för konsekvenserna av hur Norrland blev startpunkt för 1800-talets nödår. Men också i de bredare litterära sammanhangen står Norrland i ljuset: i helgen tilldelades Stina Jacksons Silvervägen priset som årets deckare, en skildring som förnyar både genren och bilden av norrländsk glesbygd i densamma – nog så värdefullt som motvikt till andra fortsatt problematiska bilder i just den bredare populärkulturen (ja, jag tittar på er, Jägarna och Andra åket).

Många vittnesmål och berättelser, samlade under en tid då ingen utom den innersta kretsen brydde sig om att lyssna, lyftes fram av Linnea Axelsson i vinnarintervjuerna. I så mån finns i hennes verk också ett släktskap med Svetlana Aleksijevitj, vars insamlade vittnesmål från krigets offer Nobelprisades 2015.

Och när det gäller berättelserna om Sápmi, Norrland, såren och Sverige, är känslan alltmer påtaglig, att det är samma mångröstade och polyfona kraft som nu bryter fram i ett vidare offentligt samtal.Det har varit omtumlande att ta del av den kraftsamling som manifesterats på senare år i konsten, filmen, litteraturen – nu senast under en höst då den norrländska bildkonstscenen med explosiv kraft åter fört upp samiska och norrländska frågor och erfarenheter på en storsvensk dagordning. Som en champagnekork som gått ur, beskrev konstnären Britta Marakatt-Labba upplevelsen av att det hon berättat om så länge till sist hörsammas i de stora sammanhangen – och i en vacker parallell till bildkonsten måste förstås Linnéa Axelssons bakgrund inom konstvetenskapen påtalas, vilket också möjligen förklarar det bildseende i författandet som skjuter in det skrivna i djupare känslolager hos läsaren.

Och champagne är det tveklöst värt, att tegelstensverket Aednan ska få postera sig som fyrtorn mitt i julhandeln, den bredaste av breda offentligheter. För egen del väljer jag, inspirerad av Axelsson, gärna naturmetaforerna: känslan av islossning redan i november, hur den historiska smärtan håller hand med mörkret i dyket ner i midvinter. Hur det snart ska vända och hur ljuset ska komma från norr.

SARA MEIDELL

Bli först att kommentera

Tack för festen, Made!

Av , , Bli först att kommentera 0

Kommentar till en festival som kommer att fattas mig.

Sammetsögd nostalgi ska man väl akta sig för när det gäller kulturarrangemang – festivaler kommer och går och i det som gör anspråk på det avantgardistiska ligger också att acceptera en utmätt livslängd. Så snart formerna blir för fasta är det dags att bryta upp. Så kunde den lättsamma hållningen vara när Made-festivalen i helgen gör sin sista upplaga. Ändå är det med en liten sorg jag vinkar farväl till festivalen efter 12 år. Känslan av att Umeå slarvar bort något unikt, med potential att fortsätta utvecklas, är svår att släppa.

På senare år har allt fler hybridfestivaler av Made-karaktär sett dagens ljus runt om i landet, arrangemang där konst möter scenkonst, musik och även litteratur. Men Made var en av pionjärerna när den första upplagan genomfördes 2006 och i backspegeln framstår tydligt hur djärv och innovativ satsningen då var.

Vad Made också visade under sina första tio år var att det i den spretiga och nyskapande konstens livsvillkor också ligger att den frodas bra i resursstarka sammanhang, där plats för risktagande och hög fallhöjd medges. Med en stadigare budget, därtill dopad av 2014-pengar, och festivaler som sträckte sig över fyra dagar var Made under sina mest bombastiska år kulturårets mest intressanta händelse. Knasigt, högstämt, obegripligt, roligt, spännande, men också folkligt och festligt – ett arrangemang som gjorde det bästa av både konstformerna och festivalformatet. De udda och smala akterna fick frodas mellan stora och mera publiksäkra artister och inresta konstnärer ur andra länders periferier blev intressanta gäster i stan för en stund.

Lika tydligt som Made bevisade vilka språng konsten kan ta när generösa format erbjuds, lika tydligt har det blivit under senare år att snävare resurser snabbt kan tömma även ett vinnande koncept på kraft. De mindre upplagorna fördelade över året har inte lyckats förvalta festivalens unika DNA, vilket dessvärre blivit en faktor som kunnat nyttjas som argument för att Made gjort sitt som festival. Viktigt att skriva in i historien är därför att nedläggningen av Made utan problem skulle kunna analyseras som en strikt ekonomisk fråga, en festival satt på svältkost vilket gradvis urholkat innehållet.

Kultur ska inte ställas mot kultur, men jämförelsen med Norrlandsoperans andra festival, jazzfestivalen, är oundviklig.
När kommunens kulturbudget på torsdagen presenterades skrevs ett stöd på 1,5 miljoner fast till jazzfestivalen, den summa som de senaste åren varit gällande och således tagit tre fjärdedelar i anspråk av de kommunala två miljoner som operan fått till sina båda festivaler.

Att kommunen, som därmed minskar sitt totala stöd till operan med 500 000 kronor i strypta Made-pengar, i stället meddelar en satsning på det potenta initiativet Rum för Performance är i sammanhanget symboliskt viktigt – en markering av en ambition att hålla plats för konsten i festivalfloran, även om den blygsammare summan 150 000 kronor förstås blir snäppet mer just symbolisk. Och att Norrlandsoperan inte längre har sin egen sammanhållna stora bråkigare och spretigare satsning är i sig en förlust. Även jazzfestivalen var en gång ung och en aktör som djärvt satte Umeå på kartan – att inte Made skulle kunnat bli samma tunga institution saknar i alla fall jag uppenbara argument för.
Bitterhet har man dock inte mycket för i kultur-Umeå och vem vill förstöra en bra kulturupplevelse för sig själv med sådant – därför är det med nyfiken glädje jag emotser helgens festival. Tack för allt, Made!

SARA MEIDELL

Bli först att kommentera

New York är en glittrande snökula och vi tar oss inte ut

Av , , Bli först att kommentera 0

En ”varsomhelstare” på besök i Trump-land.

”Beskriv en vanlig dag på jobbet”, ”Hur tog du dig till flygplatsen?”, ”Var ligger ditt hotell och vad står på programmet under din vistelse?”. Frågorna är utförliga när vi checkar in på flyget till New York – ett effektivt intervjupaket med syfte att identifiera varje ohederligt skäl bakom önskan om inresa till färg-tv:ns och hamburgarnas land, men de senaste begreppen för att kategorisera människotyp saknas; frågan om vi är ”varsomhelstare” eller ”någonstansare”.
Bland frågor om mödrars flicknamn och brottsregister hade uppgiften varit nog så intressant – åtminstone om vi lyssnar till journalisten David Goodhart, den Sverige-aktuelle upphovsmannen bakom de kategorier som söker förklara den nya populismen bakom det Trump-land vi reser till. Å andra sidan kunde frågan nog betraktas som överflödig sett till vårt lilla resesällskap. Fyra vita medie-medelklasskvinnor på semestertripp till Manhattan – en till ytan mer typisk grupp ”varsomhelstare” torde vara svårfunnen. Självutnämnda världsmedborgare, representanter för modernitet, mobilitet och en utpekad akademisk, ekonomisk elit – detta i kontrast till de egenskaper som tillskrivs ”någonstansarna”; traditionalister som uppskattar trygghet, traditioner, hembygd och vars revanschism mot den förra kategorin enligt Goodhart alltså förklarar Brexit, framgångarna för Trump, Bolsonaro och SD.

Inte heller på Gotham Comedy Club, där vi hamnar ett par kvällar in på vår resa uttalas Goodharts begrepp – likafullt är frågan om kategorier och härkomst högst central och i en klassisk uppvärmningsakt i stå-upp-sammanhang häcklas och hyllas kvällens publikgrupper. Ett gäng holländare, några engelsmän, någon New Jersey-bo, ett par från Bronx – spridda skurar, men ändå en högst homogen grupp ”varsomhelstare”. New York-bor och influgna kosmopoliter, en publik vars främsta gemensamma nämnare förmodligen stavas anti-Trump.
Genomgående i kvällens line-up är mycket riktigt Trump-skämten, inte alltid de skarpaste på repertoaren, men i stället laddade av en geniun ilska – samma anti-Trump-humor som förbinder gator och avenyer med sin tysta överenskommelse: i souvenirbutikerna Trump som bajsande nyckelring, Trump som toalettborste, i djurbutikerna för Manhattanborna Trump som bitleksak för hundar.

På Gotham-scenen framträder en skarp bild av den amerikanska offentligheten – den politiska indignationen i märklig kontrast till den politiska sfär som i Trump-eran banaliserats och medialiserats. Politik som tv-show och girlanger av papper – ett mellanårsval att hinna städa undan mellan halloween och Thanksgiving innan julens bling ska fram, som en av komikerna skämtar.
Lika bjärt är scenen vi kliver ut i efter showens slut, där ett kallställt Chelsea Hotel med en omstridd planerad lyxrenovering vittnar om den maktförskjutning som följer på en stor andel ”varsomhelstares” livsmönster och livskrav. Gentrifiering, världsmetropoler alltmer måttanpassade för en både ekonomisk som akademisk elit.

Så kan man fortsätta under några dagar på Manhattan, turistmålet där verklighet och fiktion flyter samman. Kryssa mellan scener som just filmiskt vittnar om globala konfliktlinjer och dess trådar till Trumps USA – skåda den verklighet som tränger upp mellan ”varsomhelstarnas” gröna postmaterialistiska ideal, de strukturella ojämlikheterna, den ohållbara konsumismen, den djupt rotade rasismen.
”Believe!” utropar varuhuset Macy´s glittrande fasadbelysning och bländar ut gatuvandrarnas pappskyltar nedanför, där i stället Jesus lyskraft åkallas. Förbi turistbutikerna med sina Trump-gadgets och kepsar med ”Make America hate racism again”-tryck vandrar svarta och latinamerikanska nannys med vita barn i designervagnar och varubilen med inplastade mackor till soppkön i St Pauls Chapel tar sig nästan inte fram i ett nygestaltat Downtown, mellan turister brett lastade med nyshoppade märkeskläder.

Och lika tydligt som världens missförhållanden skådas i gatans scenerier, lika tydligt blir mot slutet av vår resa att konsekvensen av den världsordning vi skapat åt oss flåsar oss alla lika kyligt i nacken, ”varsomhelstare” som ”någonstansare”. Klimatkatastrofen, just det som också David Goodhart nämner som ett hopp som start på ett nytt kontrakt, där skillnaderna kunde få utjämnas.
Från New York Times-skrapan på åttonde avenyn sprids nyheterna om Kaliforniens mardrömslika bränder och när vi packar väskorna börjar snön falla och för en stund suddas gränserna ut mellan turister och New York-bor. Mobilkameror höjs unisont för att instagramma och när vätan tilltar kan även en köpstark men genomblöt ”varsomhelstare” få prova på känslan av att mötas av en sned blick när hen söker skydd i en butik. Den som enkelt trott sig kunna globetrotta vidare till lugnare väderläge kan sedan få uppleva en glimt av en civilisation som inför katastroferna står maktlös, när gatornas rutnät snabbt pluggas igen.
I taxin på väg mot flygplatsen förblir vi snurrande kvar på Manhattan, timme efter timme. New York är en glittrande snökula och vi tar oss inte ut.

Sara Meidell

Bli först att kommentera

Kom till Vilhelmina, Jordan B Peterson!

Av , , 1 kommentar 3

Bäste Jordan B Peterson, du ”en av västvärldens mest inflytelserika intellektuella tänkare”. Så var ett av dina två Sverige-framträdanden avklarat – Cirkus i Stockholm, nöjd med kvällen? Skönt att till sist få äga showen, efter allt medieståhej och skeptiska vänsterskriverier, gissar jag?
Oslo på torsdag, ser jag i turnéplanen, sen Stockholm igen, därpå vidare till Helsingfors. Stora arenor, stora städer för en stor man med stora tankar antar jag – men helt snyggt ser det förstås inte ut för en som gör anspråk på epitetet sann intellektuell och vars vetenskapsbygge snabbt perforeras, att inte söka sig ny bildning, söka sig bortom de säkra zonerna.
Ett förslag här därför, som kunde bygga lite förtroendekapital och därtill ge välbehövlig friktion på din globala framgångresa: kom till Vilhelmina! Låt platsen predika för dig i stället för att själv predika.

Feminismen har gått för långt, menar du – men här, i det rike vi kallar Drottninglandet, finns en plats som i stället ser feminism som en väg framåt.
Vilhelmina: kommunen där Feministiskt Initiativ skrev den framgångssaga som uteblev på riksnivå, med ett vunnet mandat där storasyster Umeå tappade sitt – en bättre vildmark, mitt i genusfundamentalisernas Sverige, att utsätta dina teser för prövning mot erbjuds knappast.
Känns obehagligt? Se det som ett äventyr, en pojkboksdröm – skogarna och fjällen är visuellt tacksamma som bakgrund för dina mytiska mansbilder och outfiten har du redan, sheriff Peterson. Ta hatt och varma boots, det blir kul – en bildningsresa!

De stora åhörarsalarna du är van vid skulle inte erbjudas – inte heller den publik du kanske vant dig vid i vallfärdsleden. Bland unga män som befolkar bygden finns i stället många som nog skulle ha svårt att finna relevans i ditt ”bädda sängen för att skapa ordning i kaos”-koncept. En del av dem är nya Vilhelminabor, unga män som korsat gränser och säkert bäddat de sängar de tillfälligtvis haft – pojkar, vars kaos varit av ett slag som bara bemästras av ett mod, en styrka och en disciplin som varken du eller jag förmodligen kommit i närheten av att tvingas uppbåda. Tala med dem, lär av dem!
Andra unga Vilhelmina-män bäddar nog också redan sina sängar och sträcker på sina ryggar, precis som du lär – dem ska du också tala med, mest troligt har de andra faktorer än en feminism som gått för långt på sina listor över de stora utmaningar de ser i en framtid.

Att de unga männen skulle välja att komma på ditt föredrag är förstås inte helt säkert – för i Sveriges alla bygdegårdar och Folkets hus är det kvinnorna, ofta de medelålders och äldre, som håller uppe publikstatistiken vid varjehanda kulturarrangemang.
Dessa kulturbärare skulle möjligen inte stå på kö för att skaka hand och ta selfies med dig, men som den nyfikna vetenskapsman och intellektuella bildningsivrare du är, skulle du inte missa chansen att låta dem bygga ut ditt referenssystem och ge insyn i kulturkvinnans hela palett av styrkor. Du skulle bli en visare man och bland mycket annat få skrota de där slafsiga utsagorna om hur kvinnor har särskilda sätt att mobba varandra.

Skulle du ändå vilja söka dig till ett mansexklusivt sammanhang kunde du checka in för några hotellnätter och vänta in den ”Killmiddag” som hålls den 15 november. Du skulle inte bara få uppleva ett samtalskoncept om maskulinitetsnormer, i ett format designat av tänkare som nog skulle kunna sättas i din diametrala andra ände – du skulle också få röra dig utanför den trygghetszon du håller dig med i den kött-exklusiva diet du byggt in i mytbildningen kring din person. Pizzaslice med bearnaisesås är vad som bjuds i Vilhelmina Folkets hus vid detta event – och skulle din köttkropp chockas av detta, vilket man får anta efter det du berättat i intervjuer om sömnlösa ångestnätter efter ett glas äppelcider, så finns säkert någon sjukbädd att skaka fram för dig att återhämta dig i.

Det skulle kunna bli en givande konvalescens och en fin final på din bildningsresa, Jordan – kanske skulle du i glest befolkat land, bland feministerna, hinna uppleva nya sätt att leva hållbart och meningsfullt. Hur detta att bo i en by kräver att se med klarsyn på människan och hennes potential bortom könskonstruktioner. Att höja sig över vanföreställningar och biologistiska myter – stå rak i ryggen, men med en helt annan hållning än den du förespråkar.
Vilken fantastisk ny berättelse du hade kunnat resa vidare ut i världen med – och förhoppningsvis hinna förkunna innan din stjärna dalar och de unga män som söker vägledning i livet funnit sig andra förkunnare.

SARA MEIDELL

1 kommentar

En konstkritik som snubblar på sina egna fötter

Av , , Bli först att kommentera 0

I förra veckan föll domen i det uppmärksammade fallet Saga Berlin – konstnären som 2016 lät några graffitimålare utsmycka en tom utomhusbassäng i Stockholm i en akt som ställde frågor om rätten till det offentliga rummet. Målningen skulle senare tas bort, hävdade konstnären i rätten, men dömdes trots det till ett skadestånd på 280 860 kronor.
En snabbt initierad swishinsamling lär skona Berlins privatekonomi, men fallet demonstrerar ändå ett konstnärligt risktagande med en verklig prislapp. Således i stark
kontrast till en annan gatukonstnärs spektakel nyligen, Banksy, som inför en auktion lät strimla ett av sina egna verk – en ”kupp”, men helt utan risk och i stället för förlust en värdeökning på verket ifråga.

Detta om gatukonstnärerna – men hur står det till med risktagandet vid våra konstinstitutioner? Finns det plats för det på riktigt störande och stötande på gallerierna, vid de offentliga museerna och konsthallarna?
Frågan är ständigt aktuell, men har på senare år fått skjuts genom debatten om ett politiserat kulturliv – och i en verklighet där kulturen står under fortsatt press, ekonomiskt och politiskt, finns varje skäl att fortsätta hålla frågan om utrymmet för konstnärlig risk och frihet levande.

Den nyöppnade Modernautställningen kan förhoppningsvis bli vitaliserande för en sådan diskussion och redan en vecka efter öppning har tydliga positioner intagits till denna inventering av den svenska samtidskonsten. Engagerande, angelägen och komplex, har de hyllande omdömena lydit, medan skeptikerna framhållit en politiskt korrekt utställning som skriver besökaren på näsan i sin paketering och lansering. Ett intressant stråk att följa vidare finns i denna kritik: är övertydligheten möjligen en smitta som följer på de krav på detaljerade projektansökningar och varumärkesbyggande som konstnärer tvingas ägna sig åt i entreprenörernas tidevarv – och hur kan i så fall det prövande anslaget och det tvetydiga värnas? Kort sagt, om man så vill; hur befria konsten från text?

Intressant att konstatera här, är att även konstkritiken kan snubbla på sina egna fötter i samma landskap. ”Här tas inte en enda risk”, skriver till exempel Nils Forsberg i Expressen i sin recension, och blickar nostalgiskt tillbaka på Modernautställningen 2006, då Dorinel Marc skapade kontrovers med att bjuda in den i dag nationalistiskt anstrukna målaren Markus Andersson. ”Ingenting är i närheten av att vara så obekvämt i år” skriver Forsberg – utan tillstymmelse till reflektion över hur han bara ett par meningar tidigare sågat Anders Sunnas verk, där urfolksrättigheter korskopplas med bilder på män i naziuniformer. Obekvämt? Ett djärvt risktagande? Nej, bara ”riktigt fel” och ”bortom all sans”, enligt Forsberg.

Ett oavsiktligt inlägg i debatten om konst, text och risk, så gott som något, således – och en fingervisning om att vi även framöver sannolikt behöver rikta blicken bortom både konsthallarna och kultursidorna för att se var det verkliga risktagandet äger rum.

SARA MEIDELL

Bli först att kommentera