Sara Meidell

Kulturredaktör på VK

Nya sätt att prata om döden

Av , , Bli först att kommentera 0

Allhelgonatider, hemmadagar; i stillsamt inomhusliv plockar vi åter upp och sliter lite i ett par av uppväxandets existentiella knutar. Har du sett en död någon gång, är sexåringens fråga som denna gång ska besvaras. Jo, säger jag, utan ork att pedagogiskt linda in, räknar i stället upp kalla fakta;
”Min farmor, i döden liten som ett barn.
En ung pojke i London, han blev mördad ute på gatan.
En farbror, en gammal som dog när jag jobbade på sjukhuset den sommar du låg i min mage.”

På tre sätt har jag upplevt döden, i dess mest stillsamma och förväntade form, liksom i dess djupast tragiska, liksom i dess yrkesmässiga, kliniska form, och trots att jag för att låta någon rimlig världsordning få råda inför sexåringen hävdar att barnets död var värst, tänker jag att döden egentligen är lika obegriplig i vilken skepnad den än möter oss. Obegriplig, oföreställbar, ohanterbar.
Och inte blir det lättare att hantera den ångest och vilsenhet som döendet väcker av att ständigt påminnas om att det även när det gäller döden var bättre förr.

För bilden av dåtidens trygga ritualer kring döende och begravning är varmt omhuldad, så pass att vi gjort den till ideal och mot detta accepterat synen på oss själva som andligt vilsna och i våra introverta livsprojekt oförmögna att som våra förfäder uppnå ett naturligt och jordnära sätt att umgås med döden. I senaste numret av tidskriften Västerbotten finns bildbevisen, jag bläddrar mig genom fotografier av öppna kistor i vardagsrum, i köken, på förstukvistarna, familjer som radar upp sig runt sina avlidna nära, parader av en dåtid med kläm på det jordiska och det himmelska, en verklighet där en hyfsat hög dödlighet och avsaknad av högteknologisk sjukvård gjorde både liv och död nödvändigt att hantera i hemmiljön och så gjordes med bravur.

Lika idealiserade och romantiserade som bondstugornas öppna kistor, lika föraktade är de nya ritualer som i dag växer fram kring döden; den sterila döden i regi av en kall vårdapparat, den kollektiva sorgebearbetningen som flyttat ut på nätet, hemsidorna som skapas till avlidnas minne, fenomen kring vilka en tyst överenskommelse råder om att teknikens distans gör sorgen mindre, ytligare. En skickad hälsning genom nätrymden aldrig likvärdig med klappen på axeln vid begravningskaffet.

Men egentligen; hur vet vi att döden verkligen var mera okomplicerad och tedde sig mera begriplig förr? Hur vet vi att en stark tro gjorde ångesten vid livets slut mera uthärdlig? Har vi verkligen i flytten in i postmodern urbanitet tappat förmågan att införliva döendet i livet? Jag tror inte det; däremot råder ännu en viss oklarhet kring formulerandet av nya sätt att prata om och möta döden, vilket ju i i sig kan vara nog så skrämmande. 

För sätter man sig in i formerna för den utskällda sorgebearbetningen på nätet finner man ofta oväntade djup  – exempelvis i bloggsvärmen kring den mördade Sturebyflickan, där gripande samtal om döden ännu plötsligt uppstår medan vardagen långsamt tar vid, där tonåringarna tillsammans sakta knuffar varandra framåt genom sorgeprocessen. Den idealisering av dåtidens döende som pågår är dock förståelig; genom att hävda att döden var bättre förr och i dag tabu, kan vi fortsätta hålla det obehagliga på avstånd, hänge oss åt det djupt mänskliga beteendet av att, hur bråttom vi än har framåt i alla övriga lägen, nostalgiskt famla bakåt så fort marken skälver till.

Till fördjupningens och långsamhetens lov

Av , , 6 kommentarer 5

I dag sjösätts alltså VK:s nya kultursajt – ny, ska sägas, med viss modifikation, för trots att sidorna på nätet fått sig en rejäl ansiktslyftning utgörs stommen på nya kultursajten inledningsvis av de texter som i dag också återfinns i papperstidningen. Min förhoppning är dock att kultursidorna på nätet med avstamp utifrån papperstidningens stabila bas snabbt ska hitta sin alldeles egna form och inom kort utgöra det komplement till papperstidningen en bra webbtidning kan vara.

Stora förändringar är på gång inom tidningsbranschen, där, bortsett från de ekonomiska utmaningarna när generation gratis växer upp till usla papperstidningskonsumenter, striderna i dag till stor del handlar om vem som ska skapa nyheterna (utbildade journalister eller bloggare), och hur de ska förmedlas (papper eller webb). Dramaturgin i denna debatt bygger på två skarpt åtskilda poler;  de reaktionära, auktoritära, pappersivrarna, de som triumferande berättar om studier som visar att folk som ställs inför alltför långa texter på nätet tvingas bli sina egna Gutenbergare och faktiskt SKRIVER UT texterna, mot de digitalt flyktigas generation, vars koncentration blott räcker i 140-teckensintervaller, de som nätshoppar åsikter, surfar runt och knycker till sig ytkunskaper, aldrig stannar upp. Det som brukar sägas om informationsförmedlingen; att det som ska in i hjärnan går in bäst via nätet och att det som ska in i hjärtat funkar bäst via papper, har mot bakrund av detta blivit en slarvigt tillämpad sanning.
Och i vissa avseenden kanske detta stämmer, det kvicka nyhetsflödet gör sig ju onekligen bäst på nätet, men glädjande nog börjar nu en viss samsyn uppstå om att papper och webb nog funkar bäst i kombination med varandra.
För övrigt vill jag påstå att nätet utöver att förmedla snabba fakta också i vissa avseenden kan sjunga långsamhetens och fördjupningens lov; jo, för när tidningssidor gulnar (smörkladdas vid frukostbord, förses med klotter, används till raketbyggen, blöts upp av morgonduschar) och bärs ut till pappersinsamling, finns texterna på nätet kvar att återkomma till, när tanken åter slår en ”hur var det”, ”vad stod där egentligen”. I dessa lägen erbjuder nätläsningen både oslagbar fördjupning, överblick och långsiktighet.

Bokhoreprat om sänkta trösklar

Av , , Bli först att kommentera 0
I går deltog jag i en diskussion med Bokhororna Johanna Ögren och Johanna Lindbäck på Bokcafé Pilgatan i Umeå om kulturkritiken förändrade former och villkor. Samtalet kom att kretsa en del kring vilka nya territorier som ritas upp av den ständigt utökade skaran av kritiker som i dag tack vare nya medier har vidöppna kanaler för att nå ut med sina åsikter; hobbytyckare, smalkulturkritiker, storstadspressens experter och ivriga entusiaster. Alla kan i dag vara med och tycka, men i stället för att samlas för en gemensam diskussion pågår i nuläget samtal på tydligt åtskilda nivåer och i ofta förvånansvärt slutna grupper – även alltså på nätet.
Ett intressant och givande samtal som gav insikt om de traditionella mediernas plågsamma ambivalens, mellan att å ena sidan vilja vara den som regisserar det offentliga samtalet och stå för expertis och facit, å andra sidan mer än något annat vilja vara med i det gemytligt avspända samtal som pågår utom redaktionernas väggar. Johanna Ö påminde om vikten av att för att få igång ett bra samtal om kultur och litteratur verkligen, på riktigt, sänka trösklarna och släppa ordet fritt. Även från ett brett och allmängiltigt utgångsläge kan samtalsnivån snabbt nå oanade höjder – vilket ju kan vara något för stiffa kulturredaktioner att tänka på.
 

Bodström och nätets förföriska töjbarhet

Av , , Bli först att kommentera 0

Aldrig har det varit så skönt som nu att ha en blogg, det konstaterade den förre justitieministern Thomas Bodström på sin blogg Bodströmsamhället i efterspelet efter Kalla Faktas avslöjande om Bodströms uppseendeväckande höga voteringsfrånvaro – att riksdagsledamoten Bodström är en mångsysslande person visste vi sedan tidigare, men nu presenterades alltså av Kalla Fakta i reda siffror hur mångsyssleriet kanske ändå petat det politiska uppdraget en smula för långt ut i periferin.

I de av nyhetsmedierna regisserade försvarstalen som följde på detta gjorde Bodström en rätt blek insats – men vad gör alltså det när man har en blogg att tillgå för att lägga saker tillrätta: Tänk, bloggar Bodström, att man får berätta själv om något som man är inblandad i, och påpekar vidare att det stora antalet bloggkommentarer visat att han inte bara «skriver för kråkorna«.

Och jodå, visst är det en liten demokratiskt revolution vi nu bevittnar, det faktum att vi tack vare informationsteknologin av i dag kan ta kommandot över våra ord och låta vår egen sanning samsas med övrigas i offentlighetens ljus.

Lika revolutionerande, anser nog många, är de oändliga möjligheterna att med nätets hjälp, detta ymninghetshorn av möjligheter, nu kunna ta kommandot också över vår egen offentliga identitet, det skräddarsydda jag vi knåpar ihop och lägger ut på nätet – i dag krävs vare sig PR-stab eller reklambyrå för den som är i behov av styling av den offentliga identiteten, i dag finns ditt eget starka varumärke bara några knapptryckningar bort.

Eller, varför för den delen nöja sig med ETT varumärke, varför inte som Bodström skapa sig en liten arsenal av identiteter att välja bland när uttalanden ska göras; författarens, politikerns, advokatens? Så att man aldrig behöver tvivla på att ens budskap förpackas på det mest effektiva sättet, riktas till rätt målgrupp så att säga.

För den jag-svage men också för den som av olika anledningar är angelägen om att behålla kontrollen över sina ord och sin nätidentitet kan nätets töjbarhet verka förförisk, erbjuda den ultimata drömmen om bevarandet av en obruten kylkedja mellan det man vill säga, den man vill vara och den tänkta läsaren, den tänkta publiken. Men människor är nu inga varumärken, lika lite som mottagarna av de budskap vi försöker föra fram enkelt låter sig målgruppsindelas. Och precis på samma sätt som en författare måste acceptera den litterära överenskommelse som handlar om läsarens rätt att tolka, måste varje bloggare också förstå att det fria fallet mellan ord och läsare gäller även på nätet och att den känsla av kontroll över sina ord och sitt jag som Internet kan inge är en illusion.

Problemet med denna illusion är att den i stadig takt minskar vår tolerans för sprickor i våra strömlinjeformade identitetsskal, får oss att när det fria fallets ger oss svindel, bygga fler skal, fler nät-jag, istället för att kasta oss ut för fri tolkning och riktiga möten.

Kulturkritikens fiende nummer ett

Av , , Bli först att kommentera 2

Trots att kultur i dag är hetare än på länge fortsätter varningsropen om kulturkritikens nära förestående död att öka i styrka. Snart, hörs förtvivlade kritiker hojta, snart kommer den viktiga och riktiga kritiken att ha bombats sönder till ett enda osammanhängande twittrande. Granskar man sanningshalten i detta finner man att jo, det ser rätt så dystert ut; överlag blir utrymmet trots allt mindre för de långa djuplodande texterna. Lägg till detta krympande ekonomiska resurser som långsamt tar kål på kritikeryrket och vi har grunden till kritikens spiralformade resa neråt. Men till kritikens bödlar sällar sig inte bara usla yttre villkor för de tappra lärde, utan också en hopplös läsarkår, den så kallade medvetna medelklassen – något högre på skalan än det så kallade verklighetens folk, men tillräckligt ytlig för att i lika hög grad som vilka radhusjeppar som helst låta konsumtion som livsstil råda. Den medelklass som nu, när platt-tvn sitter där den ska och de rätta semesterresorna bokats, letar nya statustunga jaktmarker att plöja ner sina slantar i och där upptäckt kultur som den ultimata nya statusprylen.

Att konsumera rätt är dock inte lätt, och i en symbios mellan blogg- och twitterdimmiga kulturwannabees och dagstidningsredaktioner som desperat söker nya grepp för att behålla sina läsare, har den av kritikerna själva mest hatade formen av kulturjournalistik tvingats fram; listorna. Över böcker, över utställningar, över musik, över kulturyttringar att samla på sig som troféer. Det finns egentligen bara ett som i de högkulturella kritikerleden är mer förkastligt än listor och det är betygen, dessa avskyvärda tärningsprickar, plustecken, solar, som skotthål rakt in i kulturens själ?

Men – slutar man raljera över finkulturell skräck för populism finner man i list-aversionen att rädslan för det svart-vita graderandet ändå är befogad. För inbakat i det ordlösa värderande som listor och betyg innebär, ligger en hållning som också göder synen på kulturyttringar som svart-vita, kanske i förlängningen också reducerande själva upplevelsen till ett stumt inombords listknåpande, i stället för den fulla färgskalans prövande, utforskande, vägande.

Trots det måste vi inse att det korthuggna informationsflödet av i dag faktiskt kräver just de korthuggna sammanfattningarna och att alternativet till att nyttja de snabba ingångarna, och utgångarna, kan vara att inte nå ut över huvud taget.

Låt oss därför enas om några saker för att förhindra listorna och pluttandet från att urholka bildning och fördjupning;

1. Subjektiva och bildade ingångar till konst och kultur behövs och är grunden i all kritik.

2. All kritik, liksom betygssättande och listmakande, bygger på ett värderande.

3. En lista över det bästa kulturen har att ge för tillfället, skapad av en initierad och kunnig person, kan vara just den lysande ingång till en kulturyttring som leder läsaren vidare mot den fördjupade kritiken.

Låt oss alltså, i stället för att stänga dessa listornas kulturella dörrar, se till att göra dem så inbjudande som möjligt, men framför allt, se till att det som finns bakom dörrarna håller måttet.

Rätt sorts klister höjer kulturen

Av , , Bli först att kommentera 0

Stort och smått sammanfaller inte sällan i kulturen – de mindre sammanhangen är oftare än man tror direkta speglingar av de större skeendena, Umeå ett avtryck av Sverige om man så vill. Den verklighetens folk-retorik Göran Hägglund så ihärdigt lanserat den senaste tiden kan nog exempelvis sägas ha banat väg för en snabbare uppdelning av lägren kring Umeås kulturhuvudstadsprojekt – knappt hade utmärkelsen kungjorts förrän trupperna grupperat sig; det vanliga folkets företrädare mot finkulturförespråkare och elitister. Stort och smått och sipprandes ner genom alla lager gör regeringens nyligen presenterade kulturproposition, som i skenet av nämnde Hägglunds många utspel knappast kunde läsas som annat än populistisk och kulturfientlig.

Så gjordes också och de reflexmässiga stridsropen på kultursidorna blandades med fruktan, vilket tillsammans med proppens faktiskt sökande anslag tydligare än någonsin visar att kulturlivet verkligen står inför stora förändringar, att nya villkor, tekniska framsteg, en annan samhällsekonomisk situation ställer nya krav på kulturella mål. (Kanske behöver exempelvis en livfull samhällsdebatt inte nödvändigtvis längre vara bunden till att föras på tryckt papper, trots att en samlad skara tungviktare till redaktörer anser så.)

Kulturpropositionen är alltså varken kulturfientlig eller populistisk, snarare vidöppen och faktiskt också ödmjuk (hoppsan! Men jo, faktiskt) nog att lämna ifrån sig makten i övertygelsen om att de bäst lämpade, kulturutövarna, står redo att agera. Visst, när makt förflyttas finns alltid öppningar för ohederliga (kommersiella, förflackande) intressen att knö sig in, men vinsterna med att förflytta kulturen ut till medborgarna, medlen ut till regionerna att fördelas så att besluten fattas på rätt nivå, av dem som känner sin trakts behov bäst, är tillräckligt stora för att motivera ett försök.

Annat i proppen som ser lovande ut är att barn och unga ska få mer, där utökade satsningar på Skapande skola är ett konkret förslag. Löftesrikt är också det faktum att kvalitetsaspekten finns kvar, ett viktigt markerande hur svårt det än är att subjektivt göra bedömningen.

Det stora och det lilla i kulturen speglar varandra och zoomar man från nationell nivå och neråt, mot Umeå, mot markplan och gräsrötter hamnar man till slut på Kulturcentrum för barn och unga, på Gjallarhornet bland kulturens vardagshjältar i en kronvändande verklighet. Här hamnar också jag allt som oftast liksom många andra lördagssega familjer, när det känns mera lockande att leka kung i ett svettigt sagorum än att dra runt i stans gallerior.

På Gjallarhornet klistrar vi mosaik på kartong och blir varma i hjärtat av att precis rätt sorts lim tagits fram, det lim som krävs för att bitarna ska sitta som berget, och som blir vackert glansigt och helt genomskinligt när det torkar, starkt nog att hålla hela vägen hem. Här kan man tala om beslut som fattas på rätt nivå, så nära utövarna det bara går och precis där kunskapen finns. Det, om något, skapar kulturell kvalitet.