Sara Meidell

Kulturredaktör på VK

Ett hotat kulturliv vässar argumenten

Av , , Bli först att kommentera 3

I början av denna vecka togs kulturlivet i Vilhelmina åter in på fast mark efter att under några månader ha befunnit sig på något av ett gungfly: dystra framtidsutsikter för kommunens ekonomi visade sig under denna budgetomgång knuffa kulturen ovanligt långt fram mot ruinens brant ­– för i det budgetförslag som den borgerliga alliansen i Vilhelmina presenterade i augusti ingick nämligen inte mindre än en 30-procentig minskning av bidragen till kulturföreningar liksom en halvering av studieförbundens bidrag, för Riksteatern i Vilhelmina motsvarande omkring 100 000 avgörande kronor. Inte såg det ljusare ut i den skuggbudget vänsteralliansen senare presenterade, där en kallställning av Vilhelmina museums samlingar och en uppsägning av dess personal föreslogs.

Jodå, det svajade utan tvekan till. Men, när kommunens budget i måndags slutligen togs, efter långa och mödosamma förhandlingar och kompromisser, visade det sig dock att jämkandet mellan de politiska lägren denna gång blev till dubbel fördel för kulturen, för i den budget som slutligen klubbades igenom kvarstår nämligen både museum liksom bidrag till kulturföreningar och studieförbund.

Och nu, med fast mark under fötterna, kan man kosta på sig att blicka tillbaka och våga erkänna det positiva med att befinna sig på gungflyn, de punktbelyser inte bara kärnfrågorna utan skapar i bästa fall också fruktsam debatt och dialog. Varje svajning, varje konflikt och varje hot tar också fram tänkbara framtidsscenarier att ta ställning till. I de upprörda protester som följde på besparingsförslagen i Vilhelmina, som alltså faktiskt kunnat innebära dödsstöten för Riksteaterföreningen i Vilhelmina, lyftes också inte bara teaterföreningens livskraft och betydelse fram, i protesterna ingick också en ­påminnelse om det faktum att det faktiskt finns en gräns för hur mycket av ekonomisk dränering kulturlivet tål. Från initierat håll framhölls på samma vis Vilhelmina museums viktiga, ja faktiskt föredömliga ­arbete i bevarandet av lokalhistoriska värden genom åren.

Att småkommuner under hård ekonomisk press avstår från att skära i kulturen är glädjande, särskilt med tanke på hur lite exempelvis en riksturnerande smal dansföreställning kan väga ställt mot svällande förskolegrupper, en åldringsvård på knäna – som alltid de omätbara värdena mot de mätbara.
Samtidigt, om man vill sätta den cyniska och luttrade sidan till; i Vilhelminas fall kan nog kulturens omätbarhet sägas vara långt mycket mera mätbar än i någon annan slumpvis vald kommun av motsvarande storlek och sammansättning i Norrlands inland. Tvärtom är ­Vilhelminas nationellt erkända status som kulturkommun något även en budgetpressad kommunpolitiker uppenbarligen vet att vårda som det starka varumärke det blivit.

Men ändå och trots allt måste, alldeles oavsett bakomliggande skäl, allt satsande på kultur i småkommuner betraktas som oerhört värdefullt, inte bara för de ­faktiska satsningarnas skull utan lika mycket för förmedlandet till andra småkommuner modet att trots hårda tider våga investera i det omätbara, det som på sikt bygger rikedom i ett ­samhälle.

Surdeg och Ullared i årets startfält

Av , , Bli först att kommentera 0

Till veckan ramlar novemberlönen in, en symbolisk djup inandning och ett landsomfattande mentalt startskott inför vad som nu skall rasa i gång, den julkommers som innan vi hinner blinka ska suga tillbaka just denna månadslön och mer därtill i systemet fortare än någon annan av årets månadslöner. Detta såvida inte just detta år ska bli det år då slutligen mantrat om lägre ribba och sänkta krav för julfirandet ska få genomslag. Vilket ju knappast är troligt – lågkonjunktur och klimatkris till trots lär glittret och prakten bli befolkningen övermäktig även i år och man suckar och tänker; är vi människor inte större än så här….

Okej, att komma drällande med konsumtionskritiska inpass när juletid nalkas är helt visst att sparka in vidöppna dörrar – men just i den brännpunkt julen blir för konsumerandet avslöjar vi oss som bäst för vilka vi är med alla våra önskningar, drömmar, klasskomplex, och vill man få syn på den omedelbara samtidens urtyper är startfältet inför julkommersen ett fint studiematerial att ta sig an.
I år finns två aktuella företeelser som träffande sammanfattar och ringar in extremerna, motpolerna: å ena sidan har vi den sunkigt kultiga realitysåpan Ullared, å andra sidan den trend som blivit den intellektuella medelklassens, det aldrig så heta surdegsbakandet. Enklare och mera basalt uttryckt handlar det naturligtvis om tid och pengar och om hur dessa komponenter ingår i laborerandet kring klass och identitet.
Under hösten har såpan Ullared genom att skildra vardagen på varuhuset Gekås, skissat fram den mest föraktade typen av konsumtion, den högröda och svettiga, den där mycket är bra och mer är än bättre, den fördummande och förblindande.

I andra änden, i en sval och kontemplativ miljö, har vi så ”surdegskonsumenterna”, de som på intellektuellas vis väljer bort mängd och hets till förmån för kvalitet, för investerande i det tidskrävande och långsamma. Vi har bestämt oss, säger dessa avhållsamma till sin omgivning, för att göra det lite enklare i år, inte vräka på så mycket. Och så går de där och fnular i adventstid med komplicerade sillinläggningar, handtextade julkort och tja – surdegar.
Var och en blir och måste få bli lycklig på sitt eget vis och varken det flåsiga svenneshoppandet eller de intellektuellas asketism skadar nu någon annan.

Det intressanta dock, när man betraktar dessa vitt skilda konsumtionstyper tillsammans är hur båda, oavsett hållning, accepterat överdåd och frosseri som normen – detta avslöjar sig inte minst genom det ihärdiga manifesterandet av hur avhållsamheten från köpandet kompenseras i tid och kvalitet, något andligt högre; om jag inte bloggar om mitt surdegsbakande, berättar om min avhållsamhet, vad är då nobbandet värt?
Det sorgliga i detta är hur fångade vi alla är i tanken på oss själva som oupphörligt köpande varelser och hur djupt planerad vår självbild trots allt är i hur vi konsumerar eller inte konsumerar.
Sara Meidell

Häng med från start

Av , , Bli först att kommentera 2

I dag inleds publiceringen på kultursidorna och på vk.se av litteraturvetaren och vk-kulturens medarbetare Erik Jonssons artikelserie om den bortglömda norrlandslitteraturen.

Detta är en artikelserie som förtjänar stor uppmärksamhet – haka på från start alltså, i dag och sex måndagar framåt. Erik bjussar på sin blogg på ännu mer läsning om dagens författare Lennart Marklund.

Tidskriftsfrossa på bibblan

Av , , Bli först att kommentera 2

I dag uppmärksammar Stadsbiblioteket i Umeå den synnerligen goda tidskriftskultur som råder i stan – hela 25 tidningar och tidskrifter ges ut eller har sin redaktion i Umeå. Några av dessa tidningars redaktörer finns på plats för att presentera sig på bibblan i dag. Så även undertecknad, som tillsammans med VF:s kulturredaktör Lars Böhlin ska prata kulturjournalistik i dagspressen.

En masskultur man inte nobbar

Av , , Bli först att kommentera 1

Vissa saker går inte att vare sig mota eller bortse från. Som detta: att de hem där eftermiddagshorderna av ungar klumpvis samlas när eländesväder omöjliggör utelek ofelbart är de hem där dörrarna står öppna in till tv-spelens förlovade land. I detta dras de skarpast tänkbara gränserna upp, inte främst baserat på själva det materiella ägandet, utan mellan dem som med självklarhet beträder tv-spelsvärldar och dem som ännu tvekar i dörröppningen. Vi pratar ibland om detta hemma, kanske borde vi skaffa oss något sånt där… något som kan magneta ihop kompisgängen hos oss – något fräscht och fränt, till skillnad från det Playstation anno 1998 som skramlar i källaren.

Men, inser jag, tappet på tv-spelsfronten är för mig stort, kanske redan omöjligt att hämta upp, för någonstans efter Gorilla bas och Worms under sent 80-tal tappade jag greppet och mitt dataspelande har på senare år sträckt sig till när de tillfällen uppstått då jag desperat behövt ett visuellt åskådliggörande av att tiden går; de sista nätterna av sprängtjock graviditet, i väntan på stora beslut. Då har Tetrisbitars fallande varit terapi, men det är allt.

Trots det; min alltså hopplösa tv-spelsanalfabetism är inget jag koketterar med – ingen vettig person som gör anspråk på att förstå sin samtid vill väl i dag avfärda den tv-och dataspelskultur som för långt fler än de aktiva utövarna är stor, självklar och tongivande, en kultur som hunnit så långt att den i dag ger avtryck i konsten, musiken, dansen.
I dag, när alla spelar och när pionjärspelarna snart når pensionsålder, när fintidningarna sedan länge har en seriös och initierad spelbevakning (där nu senast självaste Peter Englund i DN, som veckans lirare, ledigt berättar om spelfavoriter; flygsimulatorer, och spelskador; musarm), kort sagt, när tv-spelandet nu tagit över världen, finns ­liksom inga andra alternativ än att haka på. Och tv-spelens höga status följer all logik i en kultur som premierar ungdomlig masskultur och tekniska framsteg, för se; här en ­kombination av båda.

Men, och här kommer det träiga – låt oss inte glömma andra sidan av ­myntet, att tv-spelen, hur mycket strategi som än byggs in, hur mycket träning i social kompetens och språkkunskaper de gemensamma virtuella slagfälten erbjuder, också i grunden spelar på både våra  mest infantila  egenskaper (smågodissprakande grafik, den omedelbara behovstillfredsställelsen, världen samlad på en skärm, lika lätt att kontrollera som sandlådans slagfält) liksom de mest ­primitiva (hur blicken tvångsmässigt, av evolutionära skäl, präglats till att naglas fast vid allt det som rör sig) .
Samtidigt – precis som med all annan kultur sprungen ur en ung befolkning bör tv-spelskulturen tas på allvar, inte minst  av den anledningen att all kultur som samlar breda skaror och där pengar ­leder vägen bör hållas under uppsikt, hur reaktionär och hopplös den än må betraktas som tar på sig denna ­uppgift.
 

Ihjältigandet inte längre ett alternativ

Av , , 18 kommentarer 5

Mörkret breder ut sig, dagsljuset för var dag strypt med ytterligare några minuter – denna opåverkbara, obönhörliga årstidscykel. Men det vänder, hur tungt det än känns så vet vi; att ljuset senare med samma obönhörlighet ska återvända, och eftersom vi vet detta kan vi koncentrera oss på uthärdandet. Om återvändande ljus i fråga om det andra mörker som i höst breder ut sig, högerextremismens och Sverigedemokraternas frammarsch, vet vi dock väldigt lite – just nu bara att mörkret breder ut sig i detta arma land, skakat av lågkonjunktur, präglat av ökade rädslor och otrygghet, ett land där extremismen normaliserats och den politiska breda mittfåran upplevs allt farligare, där grunden är lagd enligt historiens mest lyckade framgångskoncept för högerextrema att värva väljare. Detta vet vi, men ännu inget om hur djup eller långvarig skymning som väntar.

Vi har allt sedan senaste valet kunnat följa hur Sverigedemokraterna krupit upp ur sina källarlokaler, kammat till sig, organiserat sig bättre. Samtidigt har massmedierna gjort det som förväntats, fortsatt granska, men med en styrka tillbakahållen av ett litet tvivel sprunget ur våndan av att sakna facit för hur mörkret på bästa sätt motas; om huruvida det är bäst att tiga ihjäl eller vädra ut de extrema åsikterna. Med förra valets tigande kring partiet i åtanke, den tystnad som ändå ledde till ett starkare valresultat än väntat, vore det logiska att denna gång vädra på så mycket som möjligt, låta Sverigedemokraterna visa sitt rätta jag, falla på eget grepp genom att utan förbehåll släppa fram dem i debatten. Fast å andra sidan; många fula trynen har kikat fram å det senaste, utan att något annat hänt än att partiet fortsatt vinna land.

Mörkret breder ut sig och alla troll spricker alltså inte i ljuset, vissa troll kan tvärtom drabbas av en viss hybris utsläppta i dagsljus, i full belysning få tid att iaktta sin publik, slipa av de ojämnheter man märker inte går hem i det aktuella politiska klimatet.
I full belysning i offentligheten flyttas gränsen nu hela tiden för hur extrema åsikter som slipper igenom och ibland finns en rädsla hos mig att det är med Sverigedemokraterna och deras plats i offentligheten som med det man i självhjälpsböckerna kan läsa om hjärnans oförmåga att förstå ordet INTE (att den som alltså tänker ”jag kommer inte att dö”, låter hjärna och kropp tro att ”jag kommer att dö”). Att SD-propaganda som gång på gång uttalas högt enligt denna tes är vad som kommer att bita sig kvar, hur vassa motargumenten än må vara.

Samtidigt, återigen; mörkret breder ut sig. SD vinner mark och går enligt de senaste opinionsundersökningarna mot en säker plats i riksdagen vid valet 2010. I detta mörker är det passiva uthärdandet inget alternativ, ihjältigandet förvandlat till ett icke-alternativ. I stället måste vi nu inse att bara en fortsatt punktbelysning, vädring och granskning kan mota mörkret och säkra vårljusets återvändande.