Vissa saker går inte att vare sig mota eller bortse från. Som detta: att de hem där eftermiddagshorderna av ungar klumpvis samlas när eländesväder omöjliggör utelek ofelbart är de hem där dörrarna står öppna in till tv-spelens förlovade land. I detta dras de skarpast tänkbara gränserna upp, inte främst baserat på själva det materiella ägandet, utan mellan dem som med självklarhet beträder tv-spelsvärldar och dem som ännu tvekar i dörröppningen. Vi pratar ibland om detta hemma, kanske borde vi skaffa oss något sånt där… något som kan magneta ihop kompisgängen hos oss – något fräscht och fränt, till skillnad från det Playstation anno 1998 som skramlar i källaren.

Men, inser jag, tappet på tv-spelsfronten är för mig stort, kanske redan omöjligt att hämta upp, för någonstans efter Gorilla bas och Worms under sent 80-tal tappade jag greppet och mitt dataspelande har på senare år sträckt sig till när de tillfällen uppstått då jag desperat behövt ett visuellt åskådliggörande av att tiden går; de sista nätterna av sprängtjock graviditet, i väntan på stora beslut. Då har Tetrisbitars fallande varit terapi, men det är allt.

Trots det; min alltså hopplösa tv-spelsanalfabetism är inget jag koketterar med – ingen vettig person som gör anspråk på att förstå sin samtid vill väl i dag avfärda den tv-och dataspelskultur som för långt fler än de aktiva utövarna är stor, självklar och tongivande, en kultur som hunnit så långt att den i dag ger avtryck i konsten, musiken, dansen.
I dag, när alla spelar och när pionjärspelarna snart når pensionsålder, när fintidningarna sedan länge har en seriös och initierad spelbevakning (där nu senast självaste Peter Englund i DN, som veckans lirare, ledigt berättar om spelfavoriter; flygsimulatorer, och spelskador; musarm), kort sagt, när tv-spelandet nu tagit över världen, finns ­liksom inga andra alternativ än att haka på. Och tv-spelens höga status följer all logik i en kultur som premierar ungdomlig masskultur och tekniska framsteg, för se; här en ­kombination av båda.

Men, och här kommer det träiga – låt oss inte glömma andra sidan av ­myntet, att tv-spelen, hur mycket strategi som än byggs in, hur mycket träning i social kompetens och språkkunskaper de gemensamma virtuella slagfälten erbjuder, också i grunden spelar på både våra  mest infantila  egenskaper (smågodissprakande grafik, den omedelbara behovstillfredsställelsen, världen samlad på en skärm, lika lätt att kontrollera som sandlådans slagfält) liksom de mest ­primitiva (hur blicken tvångsmässigt, av evolutionära skäl, präglats till att naglas fast vid allt det som rör sig) .
Samtidigt – precis som med all annan kultur sprungen ur en ung befolkning bör tv-spelskulturen tas på allvar, inte minst  av den anledningen att all kultur som samlar breda skaror och där pengar ­leder vägen bör hållas under uppsikt, hur reaktionär och hopplös den än må betraktas som tar på sig denna ­uppgift.