Pink stinks, den brittiska kampanj som ska få flickor att välja bort rosa leksaker, har de senaste veckorna svallvågat sig in i och rört om i den traditionsenliga svenska debatten inför julhandeln, om de könsstereotypa leksakernas vådliga eller befarat vådliga effekter på våra små. Att Pink stinks-kampanjen har sitt upphov i en helt annan genuskontext än den svenska, där ett trots allt långt mera framskridet jämställdhetstänkande råder, har dock blivit tydligt i de reaktioner kampanjen väckt i svenska medier. Inför den brittiska, välmenande, men, som det tett sig för genusmedvetna svenskar, lite yrvakna kampanjen, har vi i svensk korrekthet instinktivt förkastat och slagit ifrån oss – det rosa är inte fel, problemet är att vuxenvärlden laddat det rosa på fel vis, liksom de skränande actionleksakerna, har det hetat.

Lösningen i den svenska debatten; att låta flick- och pojkleksakerna flöda fritt över könsgränserna, samma visa som i proggigt 70-tal alltså. I stället för att dissa omfamnar vi alltså i en gränslös och tillåtande anda det rosa urskillningslöst och okritiskt – liksom de blinkande, våldsuppmuntrande pojkleksakerna.
Dessvärre finns skäl att ana att någon riktig frid, trots de mellan småpojkar och småflickor fritt flödande leksakerna, inte uppstår kring granen – problemet har nämligen fler bottnar, som har att göra med andra dimensioner av det vi sätter i händerna på barnen, nämligen den brist på kvalitet i både det rosa och det blå vi av någon anledning ogärna pratar om.

Kanske beror denna tystnad på hela det uppbrutna nya sorts föräldraskap av i dag som råder, det icke-auktoritära, det lyhörda, tillåtande, den ängslighet som bäddar för en samtalston präglad av oförmåga, eller ovilja, att värdera, sätta ned foten, säga bra och säga dåligt.
För oavsett rosa eller blått, prinsesskläder eller actiongubbar, kännetecknas den övervägande delen av det mest könsriktade leksaksutbudet framför allt av en torftighet och en snävhet som inte på något vis kan avhjälpas med så enkla grepp som att flickor och pojkar byter grejer med varandra. En flicka som med plastgubbe i näven slår en annan plastgubbe på käften är precis lika eländigt som när en pojke gör det. Och nej, jag tror inte heller att en pojke i trång och kliande prinsessmundering gör världen mera tolerant och jämställd.
Problemet är nämligen större och handlar om en i ett större perspektiv, urholkad lekkultur, som trots en inbillad medvetenhet ständigt glömmer det mest basala; att skapa leksaker för barn och inte för blivande prinsessdockkvinnor och alfahannar.

Men i striden mellan pojk- och flickleksaker har icke-värderandet, omfamnandet av både det rosa och det blåa, satts främst, förblindat så till den grad att vi inte bara själva glatt gapar och sväljer, utan också matar våra barn med inbakade värderingar vi aldrig annars skulle låtit passera, slänger ut barnen att klara sig själva i marknadens rosa och blå underströmmar.