Nyhetsrapporteringen från katastrofens Haiti har på nytt belyst det faktum att journalistiken av i dag i hastig takt förflyttar sig mot fiktionens domäner.
Överlag har rapporteringen nu hållit en god nivå, trots kaotiska och extraordinära omständigheter har nyhetsmedierna på det stora hela lyckats förmedla både bredd och djup. De första chockskakiga dagarna däremot, avslöjade ändå mycket om vilka instinkter som i allt högre grad styr det journalistiska berättandet, där utsända reportrar på plats utan att tveka slet fram rent filmiska berättargrepp för att ladda språket i sina rapporter.  Där annars sansade nyhetsankare i många stunder mest framträdde som krävande och adrenalinstirriga regissörer; skriker människor, ser du några upplopp, beskriv skadorna, vad är det värsta du sett?

Efter två veckor har nyhetsarbetet nu hunnit passera standardfaserna, dramat har bärgats hem, så även de förväntade sammanfattningarna och framtidsprofetiorna och återuppbyggnaden, den långa och svåra, får därmed bli för andra med mera tid och resurser att ta sig an – kanske konsten?
I essän Estetikens fakta och journalistiken fiktioner, en av många lysande i boken Rapport från Sopornas planet, belyser kulturdebattören och kritikern Stefan Jonsson den förskjutning som i dag pågår, där journalistiken av i dag i allt högre grad skapar fiktioner – detta samtidigt som konsten och estetiken blivit allt mera politisk och dokumentär, klivit in och kompenserat för journalistikens blinda fläckar.
Enligt Stefan Jonsson kommer detta skifte mellan journalistiken och konsten sig delvis av något som alltid varit gällande, att de berättargrepp och estetiska uttryck som konsten, filmen och litteraturen utvecklar senare institutionaliseras av journalistiken. Delvis handlar det dock också om hur konsten, när kulturens globalisering och likriktning tvingar in den vanliga journalistiken till att bli enbart en spegel av rådande politik, får ta på sig rollen av att bedriva ”riktig” journalistik, det vill säga att visa på och diskutera den förda politikens konsekvenser. 

Så – behöver förskjutningen, det faktum att journalistiken och konsten då och då korsar varandras vägar eller till och med springer i motsatta riktningar, då vara ett problem, så länge samma strävan efter att förklara och beskriva samhälleliga skeenden är den drivkraft som styr? Nej, inte nödvändigtvis, men då förutsätts att allas tillgång till den smalare kulturen säkras, att en vidare förståelse finns för den viktiga diskussion som förs i litteraturen, i konsten och i filmen.

Även med detta uppnått kvarstår dock det faktum att journalistikens  behov av att  återuppfinna sig själv känns allt mer angeläget, för: ­dramatiseringen av nyhetshändelser medför sällan någon ökad kunskap eller empati hos sin publik. I stället gör fiktionens ramar även den mest fruktansvärda verklighet enklare att hålla på armslängds ­avstånd.